Vi besökte nyligen Chandigarh, som inte liknar några andra indiska städer. Snarare ett nerslitet miljonprogramsområde med långa rader av stora och likadana betonghus. En skräckupplevelse kanske många tror. Men det finns dessutom stora parker, breda boulevarder och trottoarer. Inga kor på gatorna och förhållandevis välordnat trafiksystem. För fotgängare är staden ett paradis för att vara i Indien. Från bekanta indier blev omdömet Indiens bästa stad, och den är på många sätt verkligen ovanligt välordnad, efter indiska mått mätt. Nu planeras dessutom tunnelbana.
Flera ikonbyggnader ritade av Le Corbusier själv sticker ut, till exempel High Court, Secretariat och Assembly building, och som arkitekt vill man ju gärna titta på dem och plåta dem. Och de är verkligen fantastiska byggnader, åtminstone om man betraktar dem på håll. När man går in i High Court och ser de råa betongväggarna på nära håll blir intrycket ett annat. Det är ungefär som intrycket av Arkitekthögskolan på Östermalm. Det ser faktiskt inte särskilt kul ut. Byggnaderna är dessutom så kringgärdade av parkerade bilar och säkerhetsvakter att det nästan är omöjligt att komma nära dem, vilket drar ner helhetsintrycket. Jag fortsätter att betrakta modernismens resultat med ganska blandade känslor.
Något som däremot är tillgängligt är Rock Garden, en mycket surrealistisk upplevelse. Dagens Nyheter publicerade nyligen ett reportage från denna fantastiska park, som på egen hand skapats av en ensam entusiast, på kommunal mark, men utan några som helst formella beslut. Mannen bakom parken var vägmästaren Nek Chand Saini. När tilltaget upptäcktes tänkte man först riva den, innan man insåg vilken attraktion den i själva verket är. Rock Garden var nog den största upplevelsen från Chandigarh, trots att den store arkitektens verk var huvudmålet för besöket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar