Maoismen växer i Indien

Maoism - Mao Zedongs tänkande - är den form av marxism-leninism, som utvecklades av Kinas kommunistiska partis (KKP) ledare Mao Zedong, och som fortfarande är inskriven i Folkrepubliken Kinas konstitution. Till skillnad från Lenin som ansåg att det var arbetarklassen som skulle genomföra revolutionen under partiets ledning, ville Mao genomföra den proletära revolutionen genom att mobilisera bönderna. I Kina övergavs dock maoismen i praktiken redan 1978, två år efter Maos död och ersattes av Deng Xiaopings marknadsekonomiska experiment inom socialismens ram.

Naxaliter i den indiska delstaten Chhattisgarh
I Sverige fick maoismen stort genomslag inom den så kallade 68-vänstern, främst genom det prokinesiska Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) som bildades 1967. Det bytte 1973 namn till SKP, Sveriges kommunistiska parti, och var mycket aktivt under några år också genom att arbeta inom andra vänster- och solidaritetsgrupper, framförallt Clarté och DFFG, De förenade FNL-grupperna. Många kända personer, särskilt inom media, var under 1960- och 1970-talet aktiva inom den svenska maoiströrelsen, till exempel Jan Myrdal, Göran Rosenberg, Robert Aschberg, Jan Guillou, Peter Kadhammar, Thorbjörn Larsson, Gunnar Ohrlander, och Christian Diesen. Sedan Vietnamkriget upphört 1975 och Kina övergått till kapitalismen några år senare förlorade maoismen sin dragningskraft i Sverige och i övriga västvärlden. Partiet fick i valet 1979 över 10 000 röster, men tynade snabbt bort under 1980-talet.

Internationellt har många maoistiska rörelser skapats över hela världen med KKP som förebild. Till dessa hör förutom FNL i Vietnam även de röda khmererna i Kambodja, Sendero Luminoso i Peru, FARC-gerillan i Colombia och PKK i Kurdistan. I Nepal, blev det maoistiska partiet största parti i valet 2008, och regerar sedan dess i en bred koalition landet, som ombildats från monarki till en sekulär republik.

I Indien finns de så kallade naxaliterna, en maoistisk gerillarörelse som bildades med ett uppror i Naxalbariområdet i norra delen av delstaten Västbengalen 1967 där godsägare och statliga ämbetsmän mördades med anledning av en jordkonflikt. Bakom upproret stod en gren av Communist Party of India (Marxist). Ledaren, Charu Majumdar, var inspirerad av Mao och förespråkade att Indiens bönder skulle följa Maos exempel och störta den sittande regeringen. 1969 bröt sig naxaliterna ur moderpartiet och bildade Communist Party of India (Marxist-Leninist). Upproret spred sig från Västbengalen till andra delstater. Naxaliterna blev under en period mycket populära bland studenterna i Calcutta och i hela Västbengalen. Charu Majumdar ändrade taktik och förklarade att det revolutionära kriget skulle ske inte bara på landsbygden utan att klassfiender skulle dödas överallt. Men den individuella terrorismen blev inte framgångsrik. Rörelsen splittrades och Majumdar själv greps 1972 och dog i fängelse under oklara omständigheter.

Men rörelsen gick inte under utan har återfått ny kraft på senare år. En del fraktioner har bildat lagliga partier som har deltagit i demokratiska val, till exempel Communist Party of India (Marxist-Leninist) Liberation medan andra har fortsatt den väpnade kampen. Rörelsen har spridit sig till mindre utvecklade delar av fler delstater, framförallt i den ”röda korridoren” som omfattar delstaterna Andhra Pradesh, Chhattisgarh, Orissa, Maharashtra, Jharkhand, Bihar, Uttar Pradesh, och Västbengalen där de kontrollerar betydande områden. Numera bedrivs vad som brukar kallas ”röd terror” i 20 av 26 delstater. År 2004 slogs de två maoistorganisationerna People’s War Group och Maoist Communist Centre of India ihop och bildade Communist Party of India (Maoist), som liksom Communist Party of India (Marxist-Leninist) Janashakti med förnyad kraft bedriver ett gerillakrig som den nationella regeringen stämplar som terrorism.
Senaste numret av tidskriften India Today har den maoistiska terrorn som huvudtema. Enligt indisk säkerhetstjänst har maoisterna väpnade styrkor som omfattar mellan 10 000 och 20 000 man, vid sidan om 50 000 funktionärer i olika massorganisationer och miljontals sympatisörer. Antalet dödsoffer i den maoistiska offensiven överskrider vida dem i Jammu-Kashmir och i nordöst, och även attentaten från muslimska fundamentalister. Under de senaste åren har antalet dödsoffer varit omkring 1 500 årligen.

Det största enskilda område som maoistgerillan behärskar är den järnmalmsrika Bastarregionen i delstaten Chhattisgar. Regionen Lalgarh i Västbengalen kontrolleras nästan helt av naxaliterna genom Peoples Liberation Group (PLG) sedan den lokala polisen drivit ut och den regerande lokala kommunistregimen avsatts i maj 2009. Maoistledaren Kishenji förklarade i en intervju att man nu hade ett ”befriat område” för första gången sedan 1970-talet som skulle fungera som en bas i Västbengalen för att därifrån inta Calcutta inom två år. I juni satte den nationella regeringen in styrkor för att återta Lalgarh. Hittills har regeringssidan haft begränsade framgångar. En del av svårigheter ligger i att skilja civila från militära, eftersom gerillan använder civilbefolkningen som en mänsklig sköld. Maoisterna hävdar att de kämpar för de fattigas rättigheter, men samtidigt anklagas de för att med hot och utpressning samla in pengar och kontrollera hela byar. Den nationella strategin är nu att kombinera terroristbekämpning med utvecklingsinsatser.

Premiärminister Manmohan Singh
År 2006 sade Indiens premiärminister Manmohan Singh att naxaliterna är det största enskilda hotet mot Indiens nationella säkerhet, större än andra hot, till exempel den traditionella konflikten med Pakistan, konflikten i Jammu och Kashmir, och islamistiska terroristaktioner som dem som i Mumbai förra året. I februari 2009 tillkännagavs centralregeringens plan för att genom koordinerade operationer i alla delstater där maoisterna är verksamma, för att täppa till alla tänkbara flyktvägar. I september i år har Singh sagt att landet håller på att förlora kriget mot maoistrebellerna. Han medgav att maoisterna har växande stöd inom stora delar av det indiska samhället, till exempel stamområdena, de fattiga på landsbygden men även inom intelligentian och ungdomen. Delstaten Västbengalen släppte nyligen några tillfångatagna maoistrebeller i utbyte mot poliser som maoisterna hade tagit som gisslan. Generalsekreteraren i CPM, Communist Pary of India (Marxist), Prakash Karat sade enligt Times of India (ToI) att det egentligen inte var rebeller som släpptes utan ”vanliga människor som mobiliserats av maoisterna”. Han tillade att militär inte bör sättas in mot maoisterna, utan att dessa i stället bör mötas med polis och administrativa åtgärder. Regeringen borde göra något åt åratal av försummelse av de eftersatta stamområdena där maoisterna har sitt stöd. Liknande tongångar har framförts av författaren, Bookerpristagaren och aktivisten Arundhati Roy. Hon sade nyligen enligt ToI att Kongresspartiet behöver peka ut Maoisterna som terrorister på grund av ekonomiska intressen i de röda områdena. Hon förespråkar i stället villkorslösa samtal med maoisterna. ”Om jag var en bonde som fördrivits från min mark, och vars hustru blivit våldtagen och därefter möts av polisstyrkor skulle jag anse att det är rättfärdigt att ta till vapen, om det är enda sättet att försvara mig.” ”Det handlar om mycket fattiga människor som förtrycks av rika människor”.