Tokiga i cricket

Här i Indien verkar folk vara mer eller mindre tokiga i cricket. Eller har i alla fall varit. Det pågår ständigt viktiga nationella och internationella turneringar. På de flesta restauranger står en TV på i ett hörn och antingen är det en Bollywoodfilm eller en cricketmatch som pågår. Männen slötittar om det är cricket, kvinnorna slötittar på Bollywoodfilmen. När Indien möter Australien – och vinner – slötittar man inte. Aldrig att det är fotboll, friidrott, tennis, eller golf på TV, inte ens landhockey som ju annars är en slags nationalsport, nej alltid bara cricket. När man går ut i en park en lördag eller söndag så är det oftast ett eller flera gäng killar som tränar cricket. Till och med på gatorna förekommer småkillar som tränar cricket. Aldrig tjejer, bara killar.
Det är urtråkigt att titta på en cricketmatch på TV. Sporten utövas på en oval gräsplan. I mitten av planen finns en cirka 20 meter lång yta som kallas pitch. I bägge ändar av denna yta finns en grind, eller wicket, som består av tre lodräta träpinnar och två små pinnar som ligger vågrätt ovanpå dem. En spelare från det kastande laget kastar en hård boll från den ena grinden mot den andra, där det andra lagets slagman står. Han ska försöka slå bollen ut på plan, eller hindra den från att träffa grinden bakom honom.

Varför jag tycker att spelet är tråkigt beror på två saker. Dels händer ingenting den mesta tiden, mer än att någon går efter bollen och att slagmannen långsamt gör sig i ordning för att slå. Därefter pågår spelet i några sekunder, för att sedan åter avstanna. Under dessa sekunder är det bara ett fåtal av spelarna som rör på sig, slår eller springer efter bollen. De övriga är inte inblandade utan står bara och tittar på. Och matcherna är jättelånga och långsamma, ofta en hel dag, ibland i flera dagar.

Det andra skälet till att det är tråkigt är att man inte förstår någonting av reglerna. En gång var jag och såg på en match en hel dag. Det var soligt och fint, folk gick ut och in, hade med matsäck eller hämtade dricka utanför. Intresset för själva matchen verkade det vara lite si och så med. Och jag förstod varken vilket lag som vann eller varför.

Två lag med elva spelare i varje turas om att slå eller kasta. Man använder ett platt slagträ. Ni vet, ett sånt där som tjejerna använder i brännboll hemma i Sverige, för att vara säkra på att träffa bollen, medan killarna använder det runda och därför missar bollen. Lagen byter plats när alla spelare utom en är brända eller när laget som kastar har kastat färdigt. Man räknar poängen i runs, och målet för det lag som slår är att göra så många runs som möjligt. Laget som slår har två slagmän på planen. De står vid varsin grind, och när de båda slagmännen lyckas springa mellan grindarna så får de en run. Om slagmannen slår bollen så att den först landar på planen för att därefter studsa eller rulla ut över planens gräns så får laget som slår fyra runs. Det allra bästa är om slagmannen lyckas slå bollen ända upp på läktaren för då får laget automatiskt sex runs. Det mest direkta sättet att ta en wicket, dvs att slagmannen slås ut, är genom att kastaren kastar bollen så att slagmannen missar den och den träffar grinden, så att de små pinnarna ovanpå den ramlar ner. En slagman kan även bli utslagen genom att en av spelarna i det kastande laget tar lyra. Det här har jag läst mig till för reglerna är inte så lätta att förstå. Det här är bara huvuddragen, det finns en massa detaljregler som är mer eller mindre obegripliga. Som det här: Om slagmannen missar bollen vid kastet och den träffar benskydden eller någon annan kroppsdel och domaren anser att bollen skulle ha träffat grinden så blir det också en wicket. En cricketmatch är indelad i overs, som utgörs av sex godkända kast.

Vart fjärde år spelas VM i cricket vilket är ungefär lika exotiskt som VM i bandy. Det är bara i ett begränsat antal länder där cricket förekommer på allvar, som alla har det gemensamt att de tillhör eller har tillhört det Brittiska Samväldet. Numera spelas även cricket av damer. Det är Australien som dominerar cricketen på senare år, medan hemlandet England, som spelat cricket sedan 1500-talet, är faktiskt en andraplansnation. Nästa VM spelas 2011 i Indien, Sri Lanka och Bangla Desh och förväntningarna på hemmanationerna är höga. Sri Lanka vann senast 1996, medan Indien inte har vunnit VM sedan 1983 och Bangladesh aldrig har vunnit VM.

Sachin Ramesh Tendulkar från Bombay, Maharashtra, är en av de bästa indiska cricketspelarna som slagman. Muttiah Muralitharan är en cricketspelare från Sri Lanka, som anses vara en av crickethistoriens bästa kastare, och utsågs till Världens ledande cricketspelare 2006. Hört talas om någon av dem? Nej, trodde väl det.

Intresset för cricket verkar faktiskt minska på senare år i Indien. Även om det fortfarande är den mest populära sporten är folk inte lika galet intresserade längre. Förra året inhyrdes ett amerikanskt cheerleadergäng för att öka intresset, vilket skapade en stor debatt i pressen. Men flera av lagen tog efter med indiska tjejer. ToI (Times of India) ställde frågan till några läsare, och flera förklarade det avtagande intresset med att folk redan tittar för mycket på cricket, man behöver också ägna sig åt annat, och att det inte gått så bra för Indien på sistone. Men som Triveni Yadav avslutar: “Things are expected to get back to normal. Indians can’t remain without enjoying cricket for a long period of time”.

Jag undrar om jag någonsin får nytt visum till Indien efter den här bloggen.