Moskéer, minareter och främlingsfientlighet

Schweizarna röstade ja till ett förbud för minareter, där konflikten mellan religionsfrihet och främlingsfientlighet kommer till uttryck i en bisarr reglering av vissa religiösa byggnaders arkitektoniska utformning. Även om det inte rör sig om ett förbud mot islam eller moskéer är det lätt att förstå det underliggande budskapet. Att införa förbud mot en viss religions arkitektur rimmar illa med demokrati och religionsfrihet. Det handlar ju inte om ett förbud mot torn i allmänhet, inte heller mot kyrktorn utan just böneutropstorn på moskéer.

Främlingsfientlig anti-minaretaffisch, Schweiz.
I Sverige värnar vi officiellt om religionsfriheten och förfasar oss över schweizarnas främlingsfientlighet, men när det kommer till kritan är inte svenskarna så politiskt rumsrena heller, alla gånger. Det handlar inte bara om att Sverigedemokraterna får fem procent i opinionsundersökningarna. Muslimerna här i landet är vana vid att förslag om moskébyggen får motstånd från många olika håll. Motståndet kommer ibland från närboende, så kallade nimbyeffekter (Not In My Back Yard). Det kommer naturligtvis också från traditionellt främlingsfientliga. Ofta använder man sig av argument som handlar om kulturvård, risk för trafikproblem och liknande.

Sultan Ahmed, ”Blå moskén”, Istanbul, en mycket vacker byggnad med sex minareter.
Ett exempel är historien om bygget av Zayeds moské på Södermalm i Stockholm i en före detta elstation, ritad av arkitekten Ferdinand Boberg. Bobergs Katarinastation på Södermalm byggdes 1902-1905 och utformades som en hyllning till tekniken och den nya elektriciteten. Byggnaden har rött fasadtegel med höga välvda fönster, med en anonymare senare tillbyggnad. Arkitekturen är inte särskilt märklig, men byggnaden har ändå ansetts var av kulturhistoriskt intresse och är blåklassad, kanske främst på grund av att upphovsmannen är just Ferdinand Boberg. Eftersom Boberg ofta inspirerades av orientalisk arkitektur är ombyggnaden till moské inte onaturlig. Dess orientering innebär dock att bönesalen är ovanligt bred och kort.

Taj Mahal, världsarv, muslimskt mausoleum, inte minareter.
Sveriges Muslimska Råd (SMR) hade länge en moské i en källare på Östgötagatan i Stockholm och redan 1979 hade kontakter tagit mellan fastighetskontoret och SMR om en lämpligare lokal. År 1992 fastnade man gemensamt för Katarina elstation och började de långdragna diskussionerna om att bygga om elverket till moské. Ett år senare utarbetades ett planförslag och en detaljplan fastställdes 1995. År 1998 beviljades bygglov, bygget kom igång 1999 och moskén invigdes år 2000.

Al Aqsa moskén, Jerusalem med minaret.
Förslaget väckte stor debatt under samrådet. Under perioden 1995-1999 överklagades dessutom detaljplanen och bygglovet hela tio gånger på vägen upp till regeringen. Många synpunkter kan direkt eller indirekt tolkas som främlingsfientlighet. En del synpunkter gick ut på att främmande religioner inte borde accepteras överhuvudtaget, och i varje fall så borde deras gudstjänstlokaler inte finnas i den centrala stadskärnan utan hellre i någon förort. All byggnation i centrala staden borde anpassas till den omgivande miljön och störningar måste undvikas. Annan kritik gick ut på att det skulle bli ökad trafik i området, ökad konfrontation mellan muslimer och svenskar, annan brottslighet, att området kommer att få en annan publik, till exempel beslöjade kvinnor. Bland de kritiska fanns även Samfundet S:t Erik och Stolta Stad. Endast ett fåtal synpunkter var positiva, ofta i uttalad polemik just mot de främlingsfientliga, till exempel Hyresgästföreningen på Södermalm, som tillstyrkte och välkomnade moskén.

Moskén vid Medborgarplatsen med kupol och minaret.
Under hösten 1992 var både stadsmuseet och stadsbyggnadskontoret tveksamma till såväl minaret som kupol på byggnaden, men accepterade så småningom detta. Moskén ligger högt och skulle bli väl synlig i stadsbilden, särskilt från Medborgarplatsen, och med Katarina kyrka i bakgrunden, hette det. Man var tveksam till ”de för omgivningen främmande arkitektoniska inslagen”. Det ansågs tveksamt att toppen på den höga minareten skulle tangera Katarina kyrkas högsta punkt sett från Medborgarplatsen. Stadsmuseet ville därför minska minaretens höjd och tona ned entrépartiets framtoning. Det hör till saken att kupolen inte tillhör den stora bönesalen, och varken kupolen eller minareten har någon annan funktion än att signalera till omgivningen att byggnaden är en moské. Minareten ska inte heller användas för böneutrop, eftersom muslimerna inte vill väcka onödig kritik. Naturligtvis skulle de helst vilja detta, kan man ana, men de känner ju till vilka stämningar som kan framkallas.
Varför kan man inte tillåta även böneutrop, kan man fråga sig. I det muslimska land där jag bodde och arbetade i ett par år vande jag mig vid att höra moskéernas böneutrop fem gånger om dagen, sju dagar i veckan. Här på Söder hör jag klockringningen i Maria kyrka varje söndag klockan elva, och när jag passerar Medborgarhuset hör jag ofta det ostämda klockspelet dåna falskt i öronen. Det får man tåla om man bor i en storstad, och det gäller såväl kristna, judar muslimer som ateister. Därför tycker jag att vi även bör acceptera att höra böneutrop vid Medborgarplatsens moské som ett uttryck för att Stockholm idag är en mångkulturell stad, åtminstone vid fredagsbönen mitt på dagen.
Kraven på yttrandefrihet och religionsfrihet innebär att vi inte ska försöka hindra någon att utöva sin religion så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Att försöka hindra muslimer att bygga moskéer, kupoler eller minareter ligger mycket nära religionsförtryck. Friheten kan inte tas för given utan måste ständigt försvaras.
För övrigt är Zayeds moské vid Medborgarplatsen på Söder en mycket vacker byggnad som har tillfört centrala Södermalm en ny dimension. De har dessutom en lunchrestaurang, som uppskattas av oss som jobbar i närheten.