En ny aula planeras vid Karolinska i Solna. Den är ritad av arkitekt Gert Wingårdh och har förutsättningar att bli ett landmärke, en byggnad som genom sina svepande linjer och speciella arkitektur sticker ut och märks i omgivningen, en byggnad man gärna fäster blicken vid.
Fredrik von Feilitzen, medlem i Skönhetsrådet, skriver i SvD på Brännpunkt att byggnaden, som han kallar atlantångare, genom sin skala fullständigt skulle förändra upplevelsen av campusområdet. Som vanligt när Kultureliten tar till orda är alltså förändring förkastlig i sig, något som sticker ut och märks blir per definition förstörelse. Men några andra argument mot byggnaden eller arkitekturen har inte von Feilitzen. Det har inte föresvävat honom att en vacker arkitektonisk märkesbyggnad kan tillföra platsen något positivt och därigenom bli intressantare. En växande stad förändras ständigt, skalan förändras när den växer och så har det alltid varit. Om ingen byggnad får bli högre än vad som har byggts tidigare skulle staden sluta utvecklas och bli ett museum. Karolinska kom till strax efter kriget, då Stockholm ännu var en liten stad. De flesta bodde fortfarande i innerstaden, det fanns ännu ingen tunnelbana, utan spårvagnar och cyklar präglade gatorna. De högsta husen var de två Kungstornen. Idag nästan 70 år senare är det helt naturligt att skalan har ökat och att arkitekturen är annorlunda. Det är i det sammanhanget man bör se Wingårdhs aula.
Fredrik von Feilizens inlägg bemöts av Anders Gardebring med många bilder från andra berömda campus här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar