Den 1 september byter Boverket logotyp och grafisk profil. Bytet av logotyp är ett led i Boverkets utvecklingsarbete att tydliggöra myndighetens uppdrag för omvärlden.
Den nya symbolen, består enligt ”Boverket informerar” av fem röda hus på en våg. Verket hävdar att den har en tydligare koppling till Boverkets uppdrag som förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö, hushållning med mark- och vattenområden, fysisk planering, byggande och förvaltning av bebyggelse, och boende.
Men brukar inte hus stå på marken och inte ute i vågorna? Det tycks som om Boverket gått händelserna i förväg och redan har tagit ut effekterna av klimatförändringarna med havsnivåhöjning och översvämningar som följd.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Djurgårdslinjen tas över av AIK!
På annat sätt kan man inte tolka beslutet att sätta in gulsvarta spårvagnar på den nya Spårvägen i Stockholms City. Därmed utesluter man ungefär hälften av Stockholmarna från att åka på nya Djurgårdslinjen – linje 7, som den heter, för man kan aldrig övertyga en inbiten Djurgårdare att stiga in i ett fordon i AIK:s färger.
Spårvagn i AIK:s färger på Hamngatan.
Färgsättningen lär ha skett genom en omröstning, där de två andra alternativen var om möjligt ännu fulare. Om man inte väljer Djurgårdens färger på Djurgårdslinjen, borde man åtminstone ha valt den traditionella ljusblå färgen som fanns på de spårvagnar som gick i Stockholm fram till högertrafikomläggningen 1967. AIK-vagnen kunde möjligen få trafikera Solna.
Mustang på linje 8 år 1967.
Om man ett ögonblick lämnar färgen på vagnarna kan man ändå diskutera om Spårväg City är en bra eller dålig idé. Jag är uppvuxen med spårvagnar i Stockholm och har saknat dem sedan dess. Framförallt åkte jag 2:an Karlaplan-Fredhäll, 4:an, Hakberget-Vitabergsparken och 8:an, Tessinparken- Södersjukhuset, när jag började på Teknis någon gång också 5:an, som gick till Östra station. Avvecklingen hade beslutats redan i slutet av 1930-talet men fick skjutas upp till efter kriget. En del spårvägar konverterades till tunnelbanor, andra till busslinjer. År 1957 beslöts så att spårvagnstrafiken i innerstaden skulle läggas ned. Avvecklingen genomfördes successivt i takt med att tunnelbanan byggdes ut. Den påskyndades av högertrafikomläggningen.
Linje 2 vid Gustav Adolfs torg 1963.
När spårvagnarna lades ner 1967 hade de funnits i Stockholms innerstad i 90 år. Djurgårdslinjen, Linje 7, återkom som museibana 1991, men i avkortad form från Norrmalmstorg och inte från Vanadisplan, varifrån den ursprungligen gick. I ytterstaden fanns två linjer kvar, Södra Lidingöbanan och Nockebybanan. I båda fallen handlade det om välbärgade områden, med inflytelserika medborgare som politikerna inte vågade stöta sig med.
Spårvagn på linje 8 år 1967.
Tvärbanan som öppnades år 2000 och går mellan Hammarby Sjöstad och Alvik har blivit en succé och förlängningen till Solna är påbörjad. Sen kommer även en gren till Kista. Planer finns för fler spårvägar både i den södra och den norra delen av regionen.
Tvärbanan i Hammarby Sjöstad.
Det är en riktig utveckling att åter bygga ut spårvägar både i innerstaden och i ytterområdena. När den täta staden nu har fått sin renässans behöver kollektivtrafikens nät också byggas ut och bli mera finmaskigt. Och spårvagnen bidrar med att göra både staden och kollektivtrafike attraktivare. När Spårväg City nu öppnas är det en bekräftelse på att nedläggningen för 43 år sedan var ett stort misstag. I modernitetens namn gjordes då också många andra misstag, som rivningen av Klara, bygget av Centralbron över Gamla stan och Riddarholmen och miljonprogrammet för bostäder. Idag får vi dyrt betala för att rätta till dem i efterhand.
Men gårdagens misstag får inte ursäkta nya. SvD skrev häromdagen om hur illa planerad och föga samordnad med andra åtgärder som utbyggnaden av Cityspårvägen är. Tidsplanen håller enligt SvD inte på långa vägar, vilket bland annat beror på att hela sträckan mellan Hamngata och Centralstationen går på betongbjälklag som nu är 40-65 år gamla och först måste repareras, eftersom de läcker. Renoveringen kommer att ta minst tio år och arbetet kan påbörjas tidigast år 2014. Det här innebär att en spårdragning mellan Hamngatan och Centralstationen kan bli verklighet först år 2024, dvs om 14 år. Kostnaden för att renovera sträckan Hamngatan–Sergels torg–Klarabergsgatan beräknas till runt 1 miljard kronor, pengar som inte tycks finnas. Det här innebär att man alltså lägger ner busslinje 47, som hade koppling både till tunnelbana och pendeltåg och ersätter den med en spårväg som saknar båda! Allt tyder på att beslutet fattats utan ett ordentligt beslutsunderlag. Att konvertera innerstadens stombussnät till spårväg är i grunden bra, men borde inledas där förutsättningarna finns.
Spårvagn i AIK:s färger på Hamngatan.
Färgsättningen lär ha skett genom en omröstning, där de två andra alternativen var om möjligt ännu fulare. Om man inte väljer Djurgårdens färger på Djurgårdslinjen, borde man åtminstone ha valt den traditionella ljusblå färgen som fanns på de spårvagnar som gick i Stockholm fram till högertrafikomläggningen 1967. AIK-vagnen kunde möjligen få trafikera Solna.
Mustang på linje 8 år 1967.
Om man ett ögonblick lämnar färgen på vagnarna kan man ändå diskutera om Spårväg City är en bra eller dålig idé. Jag är uppvuxen med spårvagnar i Stockholm och har saknat dem sedan dess. Framförallt åkte jag 2:an Karlaplan-Fredhäll, 4:an, Hakberget-Vitabergsparken och 8:an, Tessinparken- Södersjukhuset, när jag började på Teknis någon gång också 5:an, som gick till Östra station. Avvecklingen hade beslutats redan i slutet av 1930-talet men fick skjutas upp till efter kriget. En del spårvägar konverterades till tunnelbanor, andra till busslinjer. År 1957 beslöts så att spårvagnstrafiken i innerstaden skulle läggas ned. Avvecklingen genomfördes successivt i takt med att tunnelbanan byggdes ut. Den påskyndades av högertrafikomläggningen.
Linje 2 vid Gustav Adolfs torg 1963.
När spårvagnarna lades ner 1967 hade de funnits i Stockholms innerstad i 90 år. Djurgårdslinjen, Linje 7, återkom som museibana 1991, men i avkortad form från Norrmalmstorg och inte från Vanadisplan, varifrån den ursprungligen gick. I ytterstaden fanns två linjer kvar, Södra Lidingöbanan och Nockebybanan. I båda fallen handlade det om välbärgade områden, med inflytelserika medborgare som politikerna inte vågade stöta sig med.
Spårvagn på linje 8 år 1967.
Tvärbanan som öppnades år 2000 och går mellan Hammarby Sjöstad och Alvik har blivit en succé och förlängningen till Solna är påbörjad. Sen kommer även en gren till Kista. Planer finns för fler spårvägar både i den södra och den norra delen av regionen.
Tvärbanan i Hammarby Sjöstad.
Det är en riktig utveckling att åter bygga ut spårvägar både i innerstaden och i ytterområdena. När den täta staden nu har fått sin renässans behöver kollektivtrafikens nät också byggas ut och bli mera finmaskigt. Och spårvagnen bidrar med att göra både staden och kollektivtrafike attraktivare. När Spårväg City nu öppnas är det en bekräftelse på att nedläggningen för 43 år sedan var ett stort misstag. I modernitetens namn gjordes då också många andra misstag, som rivningen av Klara, bygget av Centralbron över Gamla stan och Riddarholmen och miljonprogrammet för bostäder. Idag får vi dyrt betala för att rätta till dem i efterhand.
Men gårdagens misstag får inte ursäkta nya. SvD skrev häromdagen om hur illa planerad och föga samordnad med andra åtgärder som utbyggnaden av Cityspårvägen är. Tidsplanen håller enligt SvD inte på långa vägar, vilket bland annat beror på att hela sträckan mellan Hamngata och Centralstationen går på betongbjälklag som nu är 40-65 år gamla och först måste repareras, eftersom de läcker. Renoveringen kommer att ta minst tio år och arbetet kan påbörjas tidigast år 2014. Det här innebär att en spårdragning mellan Hamngatan och Centralstationen kan bli verklighet först år 2024, dvs om 14 år. Kostnaden för att renovera sträckan Hamngatan–Sergels torg–Klarabergsgatan beräknas till runt 1 miljard kronor, pengar som inte tycks finnas. Det här innebär att man alltså lägger ner busslinje 47, som hade koppling både till tunnelbana och pendeltåg och ersätter den med en spårväg som saknar båda! Allt tyder på att beslutet fattats utan ett ordentligt beslutsunderlag. Att konvertera innerstadens stombussnät till spårväg är i grunden bra, men borde inledas där förutsättningarna finns.
måndag 23 augusti 2010
Riddarhuset och Riddarhuskajen
Riddarhuset i Gamla stan, ett av stormaktstidens främsta monument, stod färdigt 1674. Arkitekter var Simon de la Vallée, Justus Vingboons och Jean de la Vallée. Byggnaden är kanske vårt främsta exempel på holländsk palladianism. Byggnaden är statligt byggnadsminne.
Riddarhuset från Norr.
Avsikten var från början att bygga två flyglar framför sydfasaden mot Riddarhustorget, men detta blev inte av på grund av ekonomiska svårigheter. Endast grunderna lades, som fortfarande ligger kvar under Riddarhustorget. Framför Riddarhuset står en staty av Gustav Vasa, en staty som tidigare stod mitt på Riddarhustorget. I barockparken på norra sidan, som i år är ovanligt välskött, finns en staty av Axel Oxenstierna. Paviljongerna på den norra sidan byggdes 1870, ritade av Fredrik Wilhem Scholander, efter Jean de la Vallées anvisningar till Suecia Antiqua. Hur storslaget de la Vallée tänkt sig Riddarhuset med flyglar och paviljonger omramade av en balustrad kan ses på de kopparstick som graverades efter de la Vallées ritningar till Erik Dahlberghs Suecia Antiqua.
Riddarhuset sett från Riddarholmen 1885.
Men hur ser den närmaste omgivningen ut? Norr om Riddarhuset ligger Riddarhuskajen, en gatstump utan annan funktion än att vara parkeringsplats för ett tiotal bilar, enligt uppgift av närmast intresse för riksdagens funktionärer. Och en ogräsbevuxen kajstump.
Men hallå! Kom igen! Ska stockholmarna verkligen behöva acceptera att en så central plats förslummas på grund av snäva parkeringsbekymmer. Det finns faktiskt kollektivtrafik. Gamla stans tunnelbanestation ligger några hundra meter bort. Omgivningarna och utsikten är i övrigt fantastiska.
Ännu en utmaning inför valet. Vilket parti lovar inför valet att snygga upp platsen? Kanske en vacker stenläggning, formklippta träd och en liten uteservering, med bullerskydd mot Centralbron strax intill.
Riddarhuset från Norr.
Avsikten var från början att bygga två flyglar framför sydfasaden mot Riddarhustorget, men detta blev inte av på grund av ekonomiska svårigheter. Endast grunderna lades, som fortfarande ligger kvar under Riddarhustorget. Framför Riddarhuset står en staty av Gustav Vasa, en staty som tidigare stod mitt på Riddarhustorget. I barockparken på norra sidan, som i år är ovanligt välskött, finns en staty av Axel Oxenstierna. Paviljongerna på den norra sidan byggdes 1870, ritade av Fredrik Wilhem Scholander, efter Jean de la Vallées anvisningar till Suecia Antiqua. Hur storslaget de la Vallée tänkt sig Riddarhuset med flyglar och paviljonger omramade av en balustrad kan ses på de kopparstick som graverades efter de la Vallées ritningar till Erik Dahlberghs Suecia Antiqua.
Riddarhuset som det var tänkt enligt Suecia Antiqua et Hodierna.
Här samlades riddarskapet och adeln för första gången till riksdagsförhandlingar 1668. Den sista ståndsriksdagen hölls 1865-1866. Det är alltså inte bara en mycket vacker byggnad utan i högsta grad en historisk byggnad.Riddarhuset sett från Riddarholmen 1885.
Men hur ser den närmaste omgivningen ut? Norr om Riddarhuset ligger Riddarhuskajen, en gatstump utan annan funktion än att vara parkeringsplats för ett tiotal bilar, enligt uppgift av närmast intresse för riksdagens funktionärer. Och en ogräsbevuxen kajstump.
Men hallå! Kom igen! Ska stockholmarna verkligen behöva acceptera att en så central plats förslummas på grund av snäva parkeringsbekymmer. Det finns faktiskt kollektivtrafik. Gamla stans tunnelbanestation ligger några hundra meter bort. Omgivningarna och utsikten är i övrigt fantastiska.
Ännu en utmaning inför valet. Vilket parti lovar inför valet att snygga upp platsen? Kanske en vacker stenläggning, formklippta träd och en liten uteservering, med bullerskydd mot Centralbron strax intill.
tisdag 17 augusti 2010
Stockholms fulaste hus
Stockholms fulaste hus ligger på Folkungagatan på Söder. Det byggdes under miljonprogrammet och var klart 1974 med 148 lägenheter, butiker mm. Gatufasaden är i orange vertikalt räfflad plåt med horisontala veckade band i samma material. Aftonbladets läsare röstade 2006 fram pristagaren, som med liten marginal slog Arkitekthögskolan på Östermalm. Från början skulle det ha blivit ett parkeringshus med plats för 1 000 bilar. Det är bara att beklaga att det inte blev så. Då skulle huset ha rivits vid det här laget och ersatts av ett anständigt hus med fasader som inte liknar ett jättelik container. Nu står huset kvar och har förargat alla Söderbor i snart 40 år.
På planeringsstadiet hade såväl stadsarkitekten som stadsdirektören och stadsläkaren invändningar. Dessutom fick den ursprungliga ritningen frångås av ekonomiska skäl. Snålhet och brist på ekonomiska resurser satte stopp för alla utsvävningar när huset byggdes och bara det billigaste materialet godkändes. ”Till och med fönstren skulle vara så små som möjligt och på utsidan tvingades jag att använda plåt. En vän och kollega till mig har sagt att huset ser ut som en stor tågvagn”, säger Bengt Lindroos, arkitekten bakom Stockholms fulaste hus. Det dröjde till 1976 innan alla lägenheter var sålda. Skepsisen mot nybygget var stor, trots bristen på bostäder och det goda läget mitt i stan.
Bengt Lindroos, nu snart 92 år, var själv tveksam till den korrugerade plåten. Fönstren gjordes också mindre än arkitekten önskat på grund av energisparandet under första energikrisen. Han var på väg att hoppa av projektet när det visade sig bli för dyrt. Frågan är vad som hindrade honom? Jo, en bankdirektör, som skulle ha kontor i huset sa då enligt en intervju i SvD vid 90-årsdagen: ”Ja men Bengt, du är ju duktig, det är klart du klarar plåt”. ”Och ja, jag tar ju sådant som en utmaning. Jag är ju intresserad av att lösa svårigheter”, säger han och tillägger att huset i alla fall fick en fin gård. ”Och lägenhetsplanerna är fortfarande bra”.
”Ingen kan tycka om den här fastigheten, det kan jag ta gift på”, skrev Britt Arenander i DN 1975. Och faktum är att så gott som alla avskyr byggnaden – ”Ett av de jävligaste hus jag har ritat”, säger enligt Aftonbladet Bengt Lindroos själv. Han är annars känd som arkitekten bakom Kaknästornet och bakom förslaget till den en gång omdiskuterade ”Osten” vid Slussen. Det påstås att gården är fin med mycket växter och att lägenheterna har en bra och öppen planlösning. Men det betyder inte att de boende gillar fasaden mot Folkungagatan. Peter Kolderup-Finstad, ordförande i bostadsrättsföreningen, skulle enligt Aftonbladet själv ha lagt sin röst på containern, som vissa kallar den. ”Men det är bättre att bo i en ful byggnad och titta på vackra än tvärtom, som våra grannar får göra”, säger han och skrattar gott.
Ändå har Stadsmuseet på fullt allvar diskuterat att k-märka sjuvåningshuset. ”Huset ger ett mycket tidstypiskt uttryck i gatubilden. Och för en rik upplevelse av stadsmiljön måste alla tider vara representerade”, förklarar bebyggelseantikvarie Mari Ferring. Ja hur skulle det se ut om alla hus i staden var vackra! Men är verkligen huset med trapetskorrugerad plåtfasad typiskt för miljonprogrammet. Det utmärker sig ju inte genom att vara typiskt, utan genom att vara extremt fult, kanske till och med allra fulast, åtminstone i Stockholm.
Enligt PBL 3 kap 1 § ska byggnader ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande. Om stadsbyggnadsnämnden i Stockholm skulle utfärda ett rivningsföreläggande eller ett föreläggande att snygga upp fasaderna på Folkungagatan så att byggnaden tillgodoser kraven i PBL, är jag övertygad om att detta skulle få ett brett stöd bland stockholmarna. Kanske ett tänkbart vallöfte så här en månad före valet. Vem nappar? Kanske miljöpartiet, som väl borde värna om stadsmiljön?
Uppdatering den 24 augusti.
Idag meddelar DN och SvD att Bengt Lindroos avled under helgen, bara några dagar efter att detta blogginlägg skrevs. Båda tidningarna talar om Kaknästornet, hans insatser som bostadsarkitekt och som medarbetare i Blandaren. Ingen av tidningarna nämner dock huset på Folkungagatan.
På planeringsstadiet hade såväl stadsarkitekten som stadsdirektören och stadsläkaren invändningar. Dessutom fick den ursprungliga ritningen frångås av ekonomiska skäl. Snålhet och brist på ekonomiska resurser satte stopp för alla utsvävningar när huset byggdes och bara det billigaste materialet godkändes. ”Till och med fönstren skulle vara så små som möjligt och på utsidan tvingades jag att använda plåt. En vän och kollega till mig har sagt att huset ser ut som en stor tågvagn”, säger Bengt Lindroos, arkitekten bakom Stockholms fulaste hus. Det dröjde till 1976 innan alla lägenheter var sålda. Skepsisen mot nybygget var stor, trots bristen på bostäder och det goda läget mitt i stan.
Bengt Lindroos, nu snart 92 år, var själv tveksam till den korrugerade plåten. Fönstren gjordes också mindre än arkitekten önskat på grund av energisparandet under första energikrisen. Han var på väg att hoppa av projektet när det visade sig bli för dyrt. Frågan är vad som hindrade honom? Jo, en bankdirektör, som skulle ha kontor i huset sa då enligt en intervju i SvD vid 90-årsdagen: ”Ja men Bengt, du är ju duktig, det är klart du klarar plåt”. ”Och ja, jag tar ju sådant som en utmaning. Jag är ju intresserad av att lösa svårigheter”, säger han och tillägger att huset i alla fall fick en fin gård. ”Och lägenhetsplanerna är fortfarande bra”.
”Ingen kan tycka om den här fastigheten, det kan jag ta gift på”, skrev Britt Arenander i DN 1975. Och faktum är att så gott som alla avskyr byggnaden – ”Ett av de jävligaste hus jag har ritat”, säger enligt Aftonbladet Bengt Lindroos själv. Han är annars känd som arkitekten bakom Kaknästornet och bakom förslaget till den en gång omdiskuterade ”Osten” vid Slussen. Det påstås att gården är fin med mycket växter och att lägenheterna har en bra och öppen planlösning. Men det betyder inte att de boende gillar fasaden mot Folkungagatan. Peter Kolderup-Finstad, ordförande i bostadsrättsföreningen, skulle enligt Aftonbladet själv ha lagt sin röst på containern, som vissa kallar den. ”Men det är bättre att bo i en ful byggnad och titta på vackra än tvärtom, som våra grannar får göra”, säger han och skrattar gott.
Ändå har Stadsmuseet på fullt allvar diskuterat att k-märka sjuvåningshuset. ”Huset ger ett mycket tidstypiskt uttryck i gatubilden. Och för en rik upplevelse av stadsmiljön måste alla tider vara representerade”, förklarar bebyggelseantikvarie Mari Ferring. Ja hur skulle det se ut om alla hus i staden var vackra! Men är verkligen huset med trapetskorrugerad plåtfasad typiskt för miljonprogrammet. Det utmärker sig ju inte genom att vara typiskt, utan genom att vara extremt fult, kanske till och med allra fulast, åtminstone i Stockholm.
Enligt PBL 3 kap 1 § ska byggnader ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande. Om stadsbyggnadsnämnden i Stockholm skulle utfärda ett rivningsföreläggande eller ett föreläggande att snygga upp fasaderna på Folkungagatan så att byggnaden tillgodoser kraven i PBL, är jag övertygad om att detta skulle få ett brett stöd bland stockholmarna. Kanske ett tänkbart vallöfte så här en månad före valet. Vem nappar? Kanske miljöpartiet, som väl borde värna om stadsmiljön?
Uppdatering den 24 augusti.
Idag meddelar DN och SvD att Bengt Lindroos avled under helgen, bara några dagar efter att detta blogginlägg skrevs. Båda tidningarna talar om Kaknästornet, hans insatser som bostadsarkitekt och som medarbetare i Blandaren. Ingen av tidningarna nämner dock huset på Folkungagatan.
söndag 15 augusti 2010
Extremväder och global uppvärmning?
Värmen och torkan i Ryssland har orsakat stora skogsbränder samtidigt som Pakistan dränks i skyfall som orsakar översvämningar. Många spekulerar i om de extrema vädersituationerna beror på den av människan orsakade globala uppvärmningen. Ett exempel på detta är den ledare som Aftonbladets Eva Franchell publicerade för några dagar sedan. ”Extremt väder är lika med klimatförändringar”, hävdar Aftonbladet tvärsäkert utan några egentliga belägg. Men detta motsägs enligt DN av SMHI:s meteorolog Sten Laurin, som hävdar att översvämningarna i Pakistan är kraftiga i år, men att omfattningen av det vi ser också beror på att modern teknologi gör att nyheterna når ut. Det är trendigt att rapportera om klimatförändringar, speciellt när det är nyhetstorka om sommaren, då är alla på bettet att skriva om vädret. Sten Laurin menar att vi behöver längre mätserier och anser inte att de här enstaka förändringarna har med den globala uppvärmningen att göra. Så vad ska vi tro?
Enligt UNT lyfter Sven Halldin, professor i hydrologi vid institutionen för geovetenskaper på Uppsala universitet, fram andra faktorer som gör att naturkatastroferna slår hårt mot mänskligheten. Sven Halldin skulle hellre vilja koppla naturkatastrofer till befolkningsökningen. “Många geologiska katastrofer har definitivt inte med klimatet att göra. Att det just nu kan upplevas som mycket handlar om att naturen och klimatet funkar så att ibland händer naturkatastrofer oftare, sen kan det bli lugnare perioder. Man måste se över väldigt långa tidsperspektiv.” Han menar att fokus lätt hamnar på klimatet i stället för på mänskligheten. I dag bosätter vi oss på platser som man förr i tiden valde bort eftersom de inte var säkra.
Enligt Rapport, som visar ett inslag om översvämningarna i Pakistan, ökar översvämningarna i världen över tiden. Rapport stöder detta med ett diagram från International Disaster Database. Även Johan Rockström hävdar i Rapport att klimatförändringar spelar en viktig roll för att översvämningarna blir allt fler. Och enligt Vetenskapsbloggen som granskat uppgifterna är det en enorm ökning av alla typer av naturkatastrofer under de senaste hundra åren. Det var t ex bara sex översvämningar under 1900-talets första decennium mot fler än 1700 under det första årtiondet på 2000-talet, en 300-faldig ökning. Men även jordbävningar och vulkanutbrott tycks öka lavinartat, vilket knappast kan bero på klimatet. Det är alltså uppenbart att statistiken i huvudsak visar hur mycket fler katastrofer som rapporteras nu jämfört med för hundra år sedan. I vår moderna, globaliserade värld noteras varje liten händelse och når statistikinsamlarna. Några bevis för att naturkatastroferna verkligen har ökat finns inte.
Om det vore så att översvämningarna i Pakistan orsakades av pågående klimatförändringar borde det synas på ökande nederbördsmängder. Årsmedelnederbörden, i millimeter per månad, för Karachi i Pakistan, ser ut så här för åren 1950-2009:
Nederbörd i Karachi sedan 1950.
Det är som synes extremt stora variationer mellan åren men det finns ingen trend mot ökande nederbörd. Tvärtom finns flera av de högsta värdena omkring 1960. Att det vissa år regnar extremt mycket är alltså helt normalt. Under samma period har Pakistans befolkning ökat från knappt 50 miljoner invånare till omkring 160 miljoner, mer än en tredubbling alltså. Pakistan är ett av de länder, som har jordens snabbaste befolkningstillväxt.
Befolkningstillväxt i Pakistan sedan 1960.
Det skulle mycket väl kunna vara så att den snabbt växande befolkningen inneburit att skog huggits ned, ny mark uppodlats och att bosättning har skett på nya platser, vilket både ökat avrinningen och förvärrat konsekvenserna av översvämningen, som Sven Hallin antyder. Skog kan ta emot regn mycket bättre än öppen mark och avskogning ökar risken för översvämningar.
Historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist har diskuterat skogsbränderna som härjar i Ryssland. Uttalanden har gjorts om att skogsbränderna – och hettan och torkan som orsakat dem – skulle ha varit de värsta på minst 1000 år. Då antyder man att det kanske var minst lika stor hetta och torka för 1000 år sedan. Och naturvetenskapliga källor såsom årsringar från träd och sediment från sjöbottnar visar enligt FCL att medeltemperaturen, i synnerhet sommartid, under kulmen av den medeltida värmeperioden (cirka 900–1100) var minst lika hög som den är nu. Ryska forskare har gjort en hel del viktiga temperaturrekonstruktioner från fossilt pollen, sjösediment och trädringsserier. Utifrån dessa studier ter det sig sannolikt att det under vissa somrar under den medeltida värmeperioden förekom somrar med liknade hetta och torka – och omfattande skogsbränder. Detta långt före den globala uppvärmning som pågått sedan 1800-talet.
Enligt UNT lyfter Sven Halldin, professor i hydrologi vid institutionen för geovetenskaper på Uppsala universitet, fram andra faktorer som gör att naturkatastroferna slår hårt mot mänskligheten. Sven Halldin skulle hellre vilja koppla naturkatastrofer till befolkningsökningen. “Många geologiska katastrofer har definitivt inte med klimatet att göra. Att det just nu kan upplevas som mycket handlar om att naturen och klimatet funkar så att ibland händer naturkatastrofer oftare, sen kan det bli lugnare perioder. Man måste se över väldigt långa tidsperspektiv.” Han menar att fokus lätt hamnar på klimatet i stället för på mänskligheten. I dag bosätter vi oss på platser som man förr i tiden valde bort eftersom de inte var säkra.
Enligt Rapport, som visar ett inslag om översvämningarna i Pakistan, ökar översvämningarna i världen över tiden. Rapport stöder detta med ett diagram från International Disaster Database. Även Johan Rockström hävdar i Rapport att klimatförändringar spelar en viktig roll för att översvämningarna blir allt fler. Och enligt Vetenskapsbloggen som granskat uppgifterna är det en enorm ökning av alla typer av naturkatastrofer under de senaste hundra åren. Det var t ex bara sex översvämningar under 1900-talets första decennium mot fler än 1700 under det första årtiondet på 2000-talet, en 300-faldig ökning. Men även jordbävningar och vulkanutbrott tycks öka lavinartat, vilket knappast kan bero på klimatet. Det är alltså uppenbart att statistiken i huvudsak visar hur mycket fler katastrofer som rapporteras nu jämfört med för hundra år sedan. I vår moderna, globaliserade värld noteras varje liten händelse och når statistikinsamlarna. Några bevis för att naturkatastroferna verkligen har ökat finns inte.
Om det vore så att översvämningarna i Pakistan orsakades av pågående klimatförändringar borde det synas på ökande nederbördsmängder. Årsmedelnederbörden, i millimeter per månad, för Karachi i Pakistan, ser ut så här för åren 1950-2009:
Nederbörd i Karachi sedan 1950.
Det är som synes extremt stora variationer mellan åren men det finns ingen trend mot ökande nederbörd. Tvärtom finns flera av de högsta värdena omkring 1960. Att det vissa år regnar extremt mycket är alltså helt normalt. Under samma period har Pakistans befolkning ökat från knappt 50 miljoner invånare till omkring 160 miljoner, mer än en tredubbling alltså. Pakistan är ett av de länder, som har jordens snabbaste befolkningstillväxt.
Befolkningstillväxt i Pakistan sedan 1960.
Det skulle mycket väl kunna vara så att den snabbt växande befolkningen inneburit att skog huggits ned, ny mark uppodlats och att bosättning har skett på nya platser, vilket både ökat avrinningen och förvärrat konsekvenserna av översvämningen, som Sven Hallin antyder. Skog kan ta emot regn mycket bättre än öppen mark och avskogning ökar risken för översvämningar.
Historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist har diskuterat skogsbränderna som härjar i Ryssland. Uttalanden har gjorts om att skogsbränderna – och hettan och torkan som orsakat dem – skulle ha varit de värsta på minst 1000 år. Då antyder man att det kanske var minst lika stor hetta och torka för 1000 år sedan. Och naturvetenskapliga källor såsom årsringar från träd och sediment från sjöbottnar visar enligt FCL att medeltemperaturen, i synnerhet sommartid, under kulmen av den medeltida värmeperioden (cirka 900–1100) var minst lika hög som den är nu. Ryska forskare har gjort en hel del viktiga temperaturrekonstruktioner från fossilt pollen, sjösediment och trädringsserier. Utifrån dessa studier ter det sig sannolikt att det under vissa somrar under den medeltida värmeperioden förekom somrar med liknade hetta och torka – och omfattande skogsbränder. Detta långt före den globala uppvärmning som pågått sedan 1800-talet.
tisdag 10 augusti 2010
Leonard Cohen lysande i Globen
Leonard Cohen fyller 76 år om en dryg månad. Det är ju en ansenlig ålder, men det märks sannerligen inte när han i förrgår uppträdde i Globen i Stockholm. Möjligen är rösten djupare än för 40 år sedan med det är i så fall allt. Leonard Cohen föddes i Kanada men har polsk-litauisk bakgrund. Numera bor han i Los Angeles. Efter ett långt uppehåll på femton år, då han bland annat mediterade i Tibet, inledde han en ny turné 2008.
Han började som poet och författare, men det är som låtskrivare och sångare han slagit igenom. Första albumet "Songs of Leonard Cohen" kom 1967 och det andra, "Songs from a Room" kom två år senare. "The Partisan" är en låt som inte är skriven av Cohen handlar om de franska motståndsmännen under andra världskriget. Annars framför han som regel sina egna låtar. "Suzanne" handlar om hustrun till en av Cohens nära vänner fick Judy Collins en hit med innan Cohen själv spelat in den. "So long, Marianne" syftar på en norsk kvinna Cohen träffade på den grekiska ön Hydra. På koncerten tillägnar han för övrigt låten "Take this waltz", som är översatt från Federico Garcia Lorcas dikt "Pequeno vals Vienes", den svenske författaren Göran Tunström, som han lärde känna just på den grekiska ön, när de satt på ömse sidor om ett bord och skrev böcker.
Under några år i slutet av 1960- och början av 1970-talet spelades Cohen så ofta i mitt hem, bland annat just de nämnda låtarna, att jag till slut inte kunde höra honom mer. Men när jag för några år sedan jobbade i Afrika och inte hade mycket att göra på kvällarna började jag på nytt lyssna på Cohen och återupptäckte honom. "Hallelujah" är en av hans mest kända sånger, som fanns med på sjunde studioalbumet "Various Positions" från 1984. Sången har sjungits in av många andra artister, bland andra Bob Dylan, Ulf Lundell och Amanda Jenssen. Den handlar om Kung Davids relation med sin överbefälhavares hustru Batseba. På konserten sjunger publiken med i just den låten, som av någon anledning blivit något av en signaturmelodi för Cohen. Själv tycker jag att den låter alltför mycket som en frireligiös psalm för att vara helt i min smak. Då gillar jag bättre "I´m your man", "First we take Manhattan" och "Everybody knows" från åttonde albumet "I’m Your man" från 1988. "First we take Manhattan" refererar till naiviteten och narcissismen hos tyska RAF, Röda arméfraktionen. ” I'm guided by a signal in the heavens, I'm guided by this birthmark on my skin, I'm guided by the beauty of our weapons, First we take Manhattan, then we take Berlin”. Då klappar publiken händerna i takt och stampar i golvet. "Everybody knows" innehåller stroferna “Everybody knows that the dice are loaded, Everybody knows that the good guys lost". Det finns mycket av moll och pessimism i Cohens låtar. Den är för övrigt skriven tillsammans med körledaren Sharon Robinson, som gör ett utmärkt jobb på scenen tillsammans med The Webb Sisters, den brittiska sångduon, som har en egen karriär.
Leonard Cohen uppträder, liksom flera av medmusikanterna på scenen, som en distingerad äldre gråhårig herre i kostym och hatt under den tre och en halv timmar långa konserten på Globen. Även de tre körtjejerna är strikt klädda i svart och vitt. Han ger stort utrymme åt sina medmusikanter. På scenen finns bland andra gitarristen Javier Mas från Barcelona med ett oförglömligt solo. Det är inga stora åthävor, nästan inget mellansnack, när publiken applåderar för länge börjar avbryter Cohen med nästa låt. Musiken står i centrum, inte det som är runtomkring. Konserten är välregisserad, men Cohen ger allt. Den stora Globenpubliken är entusiastisk och släpper inte taget om Cohen förrän efter sex extranummer, bland annat ett nummer med Webb Sisters. En tre och en halv timme lång konsert inklusive paus gav publiken allt och lite till. Dyrt men väl värd varenda krona.
Dagens Nyheters recensent såg konserten i Malmö några dagar tidigare. Antingen är Po Tidholm och jag födda på olika planeter eller också såg vi två helt olika konserter. Enligt Po är Cohen en fullkomligt glimrande låtskrivare och textförfattare, men han gillar inte musiken och hans val av musiker. Enligt Tidholm ”låter Cohens band som en såsig men kompetent underhållningsorkester” och en ”superkonventionell inramning”. Lita inte på Po, för det är helt enkelt inte relevant. Flera av musikerna har Cohen samarbetat med i 30-40 år. Varför skulle han byta? SvD hade en helt annan recension, som gav rättvisa åt konserten.