Vem städar hemma, varför och till vilket pris?

Den borgerliga regeringen införde för tre år sedan det s k RUT-avdraget, möjligheten att göra avdrag i deklarationen för hushållsnära tjänster. Begreppet RUT betyder rengöring, underhåll och tvätt, och associerar till ROT, dvs reparation, ombyggnad och tillbyggnad. Att vi i Sverige kallar städning, diskning och barnpassning för ”hushållsnära tjänster” är ju en eufemism, en politiskt korrekt omskrivning för att undvika att nämna mindre angenäma saker saker vid dess rätta namn. Kanske vore det klarare att kalla det städerskeavdrag, eller pigavdrag. En piga är enligt SAOB kvinnlig tjänare, anställd för att utföra de vanliga, enklare kvinnosysslorna i ett hushåll. Det förefaller vara en i huvudsak adekvat benämning på dem som utför tjänster i hemmet. Även om benämningen kvinnosysslor känns lite förlegad, tycks det vara huvudsakligen kvinnor som utför dem med RUT-avdrag.

En piga höser såppa utur en kiettel - i en skål, oljemålning av Pehr Hilleström 1733-1816.
Pigdebatten inleddes 1993 när nationalekonomen Anne-Marie Pålsson föreslog skatteavdrag för så kallade hushållsnära tjänster. En piga var i början på förra seklet en benämning på kvinnor som utförde husligt arbete i privathem, oftast i överklass och övre medelklass. Senare ersattes piga med barnflicka eller hembiträde, men jobbet var detsamma. Framför allt borgerliga politiker är positiva till avdrag för hushållsnära tjänster och menar att det minskar svartarbetet och skapar jobb. Det rödgröna blocket har lovat att avskaffa pigavdraget eftersom det ökar klasskillnaderna.
Motivet att skaffa billig städhjälp, subventionerad genom skatteavdrag, och samtidigt skapa fler jobb, kan tyckas goda för många hushåll i medel- och överklass, eftersom det är svårt att få tiden att räcka till när båda föräldrarna förvärvsarbetar. Mer tid för barnen tycks vara ett (svep-)skäl för en del.
Och visst skapar det jobb men för vem? SVT:s Uppdrag Granskning visade i går att det skapar jobb för tusentals städerskor ifrån Estland, Lettland, Litauen, Polen och andra länder i Östeuropa som har ont om jobb och låga löner. Dessa städerskor lämnar sina egna barn för att jobba i Sverige och i andra västländer i åratal och missar därmed de egna barnens uppväxt. Euro-orphans har man kommit att kalla de hundra­tusentals barn som föräldrar från företrädesvis det gamla Östeuropa tvingats lämna i sina hemländer för att arbeta i väst, och i stort sett har de inget val. På ett dagcenter i Riga hade så mycket som var tredje barn i verksamheten sin mamma eller pappa, eller ofta båda, jobbandes som städerskor, snickare och vid löpande band i rikare länder i Västeuropa. Föräldrarnas enda chans att försörja barnen var att lämna dem, ofta i åratal, till någon släkting, äldre synskon, eller i värsta fall någon granne eller bekant. De här barnen mår ofta mycket dåligt, känner sig övergivna och svikna och får ofta sociala problem, hoppar av skolan och börjar missbruka alkohol och droger.

Reportrarna Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin gjorde reportaget i Uppdrag Granskning.
Men i Sverige talar ingen om detta. Här handlar det bara om för och emot RUT-avdraget, om att svarta jobb blivit vita, eller om hur skönt det är för svenska familjer som nu får mer tid för varandra, mer tid för sitt arbete, sin fritid, och framför allt mer tid med sina egna barn. Cyniskt eller…
Göran Gustafsson, vd för ett pigbolag och styrelseledamot i IFHT, Intresseföreningen för hushållsnära tjänster, tycker i ett inlägg på Newsmill att det är osmakligt att i reportaget koppla samman Euro Orphans med rutavdraget utan att reflektera över vad situationen hade varit utan rutavdraget – en fortsatt stor svart marknad där svenska såväl som utländska arbetare får leva i en dold värld med osäkra villkor.
DN:s Johan Croneman anser däremot att gårdagens Uppdrag granskning var ”det viktigaste, mest upplysande och politiskt ­klargörande jag sett på evigheter i tv”. Att föräldrarna till dessa Euro-orphans lämnar sina egna barn för att svenska höginkomstagare skall kunna umgås mer med sina egna är enligt Croneman en politisk paradox som varenda borgerlig alliansledare i valutfrågningens tid borde ställas inför. Hur ställer vi oss till global orättvisa som för en gångs skull kliver rakt in bland oss? Croneman önskar att detta tas på största allvar av de politiska reportrarna, här är en reform, här är reformens effekter. Vad säger du Maud? Mår RUT bra?
Osmakligt eller cyniskt, det är bara att välja…