Idag fick jag tillfälle att gå och titta på den nedbrunna Arkitekturskolan på Östermalm. Jag hade väntat mig, och kanske innerst inne hoppats, att få se en hög av aska och lite ruiner. Men nej, den står kvar, till synes så gott som intakt. Några utbrända tak på låghusdelen är det enda som utåt påminner om branden häromdagen.
Stockholms kanske mest avskydda byggnad ritades av min egen professor i arkitektur Gunnar Henriksson. Där tillbringade jag för 40 år sedan när byggnaden var ny, fjärde årskursen på KTH och dessutom en period för jobb på institutionen för Regional planering. Tredje årskursen gick jag under takåsarna på de provisoriska lokalerna på Riddargatan, inrymda i ett före detta lärarinneseminarium från slutet av 1800-talet, en av studenterna högt älskad byggnad.
Riddargatan 5.
Peristylen på Riddargatan 5.
Kontrasten kunde inte vara större. Det skulle i så fall vara mot den 1800-talsbyggnad i tegel med tinnar och torn, som fanns på tomten innan arkitekturskolan byggdes, och som jag själv dokumenterade i bilder innan den saklöst revs, kvinnofängelset på Östermalm.
Kvinnofängelset byggdes 1895-1897 och revs 1968 för att lämna plats för Arkitekturskolan.
Den nya arkitektskolan ritades i en nybrutalistisk stil, där inga fula installationer eller råa betongytor fick döljas på ett ”oärligt” sätt, ingen utsmyckning fick förekomma. Fönstren i ritsalarna satt så högt att det inte gick att se ut.
Fasaden mot Karlavägen.
Besökare gick lätt vilse på grund av den obegripliga dispositionen av lokalerna. Byggnaden som uppfyller hela kvarteret utgår från att inte låta sig integreras i den omgivande staden. Entréerna på huset placerades en våning upp för att inte bryta den ointagliga befästningsmuren vid gatunivån.
Garageinfarten och ventilationsöppningarna var det enda som öppnade sig utåt. Allt för att skydda arkitekteleverna från den skadliga inverkan från de samhällsprocesser som pågick utanför Teknis. Detta var ju kring åren efter 1968. Inne på Arkitekturskolan skulle lärarna fortsätta indoktrineringen i den modernistiska ideologin, samtidigt som alla spår av tidigare stadsbyggnadsepoker raserades utanför i staden i rasande fart, på nedre Norrmalm och nya betongkomplex växte fram i förorterna, nu med Gunnar Henriksson som Stockholms stadsarkitekt. Tills stockholmarna själva satte stopp vid Almarna den 11 maj 1971.
Huvudentrén.
Modernism och brutalism var ju vad Gunnar Henriksson lärde ut på föreläsningarna, men vad tyckte han egentligen själv? Privat intresserade han sig för den öländska skiftesverkstekniken som han uppenbarligen uppskattade och skrev efter sin pensionering standardverket kring denna uråldriga byggnadsteknik. Kanske borde han i stället ägnat lite större intresse åt sina studenters utbildningsmiljö.
Skiftesverk har en tusenårig historia i Sverige, till skillnad mot brutalismen.
Arkitekturskolan har redan före branden själva planerat att lämna byggnaden. Utnyttja tillfället och riv skiten, kan man tycka. Men några experter, tre arkitekter och en professor i arkitekturhistoria, som uppenbarligen inte delar min syn på Arkitekturskolans undermåliga arkitektur har idag skrivit på DN Kultur att byggnaden bör bevaras. ”Arkitektskolan är en av ytterst få fullfjädrade svenska exponenter för det förkättrade ’brutalistiska’ byggnadsskicket”. ”Brutalisterna strävade efter ärligt hanterade material och huset är osentimentalt och funktionellt byggt för att vara arkitekturskola, likt en gammal lada eller industribyggnad.” Snacka om klichéartade åsikter om vad funktionell arkitektur är!
Fasad mot Engelbrektskyrkan.
Det enda jag kan hålla med skribenterna om är att huset lämnar få oberörda och att det är en märklig byggnad. Till och med dessa brutalistälskare inser att huset inte möter staden på ett civiliserat sätt och diskuterar därför sätt att öppna huset mot staden. Därmed erkänner de ju samtidigt husets totala tillkortakommande. Den enda ärliga slutsatsen är att huset skulle kräva så omfattande ombyggnad för att bli en öppen och mänsklig miljö att det är bättre att börja om från början. Riv skiten!
Kontrasten kunde inte vara större. Det skulle i så fall vara mot den 1800-talsbyggnad i tegel med tinnar och torn, som fanns på tomten innan arkitekturskolan byggdes, och som jag själv dokumenterade i bilder innan den saklöst revs, kvinnofängelset på Östermalm.
Den nya arkitektskolan ritades i en nybrutalistisk stil, där inga fula installationer eller råa betongytor fick döljas på ett ”oärligt” sätt, ingen utsmyckning fick förekomma. Fönstren i ritsalarna satt så högt att det inte gick att se ut.
Besökare gick lätt vilse på grund av den obegripliga dispositionen av lokalerna. Byggnaden som uppfyller hela kvarteret utgår från att inte låta sig integreras i den omgivande staden. Entréerna på huset placerades en våning upp för att inte bryta den ointagliga befästningsmuren vid gatunivån.
Modernism och brutalism var ju vad Gunnar Henriksson lärde ut på föreläsningarna, men vad tyckte han egentligen själv? Privat intresserade han sig för den öländska skiftesverkstekniken som han uppenbarligen uppskattade och skrev efter sin pensionering standardverket kring denna uråldriga byggnadsteknik. Kanske borde han i stället ägnat lite större intresse åt sina studenters utbildningsmiljö.
Arkitekturskolan har redan före branden själva planerat att lämna byggnaden. Utnyttja tillfället och riv skiten, kan man tycka. Men några experter, tre arkitekter och en professor i arkitekturhistoria, som uppenbarligen inte delar min syn på Arkitekturskolans undermåliga arkitektur har idag skrivit på DN Kultur att byggnaden bör bevaras. ”Arkitektskolan är en av ytterst få fullfjädrade svenska exponenter för det förkättrade ’brutalistiska’ byggnadsskicket”. ”Brutalisterna strävade efter ärligt hanterade material och huset är osentimentalt och funktionellt byggt för att vara arkitekturskola, likt en gammal lada eller industribyggnad.” Snacka om klichéartade åsikter om vad funktionell arkitektur är!
Det enda jag kan hålla med skribenterna om är att huset lämnar få oberörda och att det är en märklig byggnad. Till och med dessa brutalistälskare inser att huset inte möter staden på ett civiliserat sätt och diskuterar därför sätt att öppna huset mot staden. Därmed erkänner de ju samtidigt husets totala tillkortakommande. Den enda ärliga slutsatsen är att huset skulle kräva så omfattande ombyggnad för att bli en öppen och mänsklig miljö att det är bättre att börja om från början. Riv skiten!
Mycket bra skrivet! Riv skiten!
SvaraRaderaLite komiskt när de kallar stilen "funktionell" och hänvisar till gamla lador och industribyggnader. Dessa byggnader är, förutom att vara funktionella på riktigt, dessutom ofta vackra (se bara på Bobergs gasklockor). Brutalismens arkitektur skulle jag vilja kalla "pseudo-funktionell". De påstås ha funktionalitet, men i realiteten är det ofta si och så med funktionerna. Man bestämmer sig t.ex. för att det inte ska vara fönster på bottenvåningen med hänvisning till något grumligt estetiskt ideal. Att det sedan blir rent dysfunktionellt för de som ska använda byggnaden spelar ingen roll, huvudsaken är att man får manifestera sin barnsliga protest mot det "traditionella".
SvaraRadera//Pelle