Den svenska socialdemokratiska riksdagsmannen Stellan Arvidsson var svensk skolpolitiker och bidrog till att den svenska grundskolan infördes. Men han var också en hängiven anhängare av DDR och under många år ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-DDR och hans livskamrat Britta Stenholm, mor till journalisten Olle Stenholm, var förbundets sekreterare. Professor Birgitta Almgren har i boken ”Inte bara Stasi...” beskrivit hur paret försökte sprida vad de ansåg vara sanningen om Östtyskland, som ett rättvist, kulturellt utvecklat socialistiskt land. När Berlinmuren föll blev de förtvivlade. Om paret också var spioner och rapporterade till Stasi är möjligt men inte säkert.
Birgitta Almgren
Vid DDR:s sammanbrott kom amerikanska CIA över det så kallade Rosenholzarkivet som innehåller 280 000 akter med uppgifter om Stasiagenter utomlands som arbetade för den östtyska underrättelsetjänsten i en rad länder inklusive Sverige. Efter långa förhandlingar lämnades arkivet tillbaka till Tyskland. Säpo har fått del av de akter som rör ett 50-tal tidigare svenska agenter och informatörer men hemligstämplat materialet. Som skäl anges ”rikets säkerhet”, att det kan ”skada Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och dessutom ”skada den enskilda individen”.
Åren 1969-89 hade Stasi ca 32 agenter bosatta i Sverige samt 21 ”kontaktpersoner”. Till detta kom ca 71 tyska agenter som skickades hit på kortare uppdrag. Totalt var det således minst 124 personer som under de här åren var engagerade i spioneri mot Sverige. Bland dem fanns enligt Birgitta Almgrens bok bl a 12 lärare/utbildare/forskare, 10 ingenjörer, 9 företagare, 9 journalister, 6 sekreterare, 4 från gruppen präst/jurist/läkare/socialarbetare och 2 kulturarbetare.
Stellan Arvidsson
Tjugo år efter att Stasiarkiven öppnats i Tyskland gjorde Säpo gjorde 2000/2001 en genomgång av sina handlingar med DDR-koppling och misstänkta Stasibelastade personer hördes. Den utredningen av 57 personer fick Birgitta Almgren genom en dom i Regeringsrätten 2010 ta del av, men hon förbjöds att avslöja namn, eller kontakta personerna i Säpos arkiv.
Bland Stasi-rapportörerna finns kvinnan som lämnar uppgifter inte bara om grannar utan även om sin man, om färjetransporterna Sassnitz–Trelleborg och om svensk polis. Där finns teologen som avslöjade sina studentkamrater, dataexperten som lämnar hemligt material rörande spetsteknologi, den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner och rapporterar från socialdemokraternas möten på Bommersvik, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik, sekreteraren som uppvaktas av DDR-tjänstemän och företagare som fick fördelaktiga kontrakt och affärsförbindelser. Förbindelserna mellan Sverige och DDR var vänskapliga. På 80-talet besökte en rad svenska ministrar DDR och lovordade vad de såg. När Olof Palme avlade ett officiellt besök i Östberlin 1984 talade han om vänskap och samarbete, inte om fängslade regimkritiker och mördade republikflyktingar eller ”diktaturens kreatur” som när han angrepp kommunistdiktaturen i tjeckoslovakien 1975. I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum. ”Svensk diktaturkritik var selektiv”, kommenterar Birgitta Almgren.
I en radiokrönika i P1 Morgon berättade Sveriges Radios korrespondent i Östeuropa, Kjell Albin Abrahamsson, förra året att Säpo upplyst honom om att hans namn fanns med bland utpekade Stasimedarbetare i Sverige, med agentnamnet Arnold. Abrahamsson förnekade att han var agent för DDR-diktaturen, trots att han fanns med i Rosenholzarkivet.
Kjell Albin Abrahamsson
Stasi var KGB:s förlängda arm. Från inget annat nordiskt land kom så många Stasirapporter: Från 60-talet och framåt finns 2 919 rapporter registrerade i Stasis datasystem SIRA. Genom att jämföra Stasis arkiv i Berlin med Säpos eget arkiv har Birgitta Almgren dessutom kunnat konstatera att Säpo under kalla kriget underskattade DDR:s och Stasis aktiviteter i Sverige. Men Säpo har inte begärt ut alla registerkort ur det så kallade Rosenholzarkivet som CIA lade beslag på i samband med DDR:s sönderfall.
Johanne Hildebrandt
Det är märkligt att Säpo inte vill öppna Stasiarkiven. Vem är det egentligen man försöker skydda, och varför har en forskare belagts med munkavle? Det skrev Johanne Hildebrandt i sin kolumn på SvD:s ledarsida häromdagen. Att en forskare beläggs med munkavle på detta sätt är enligt Hildebrandt tämligen häpnadsväckande i ett land som påstår sig vara en öppen demokrati. Lika märklig är den svenska oviljan att göra upp med det förflutna trots att det handlar om landsförräderi. I Sverige stoppar man huvudet i sanden och låtsas som om inget dåligt någonsin har hänt.
Jag kan inget annat än att hålla med henne. Öppna Säpos svenska Stasiarkiv och avslöja vilka spionerna var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar