Nationalstadsparken behöver moderniseras

Nationalstadsparken i Stockholm och Solna inrättades 1994 då begreppet också infördes i Miljöbalken. Där stadgas i 4 kap. 7 § stadgar att ”inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas”. Men vad menas med ”utan intrång i parklandskap eller naturmiljö”? Och vad innebär att ”det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas”? Det kan sannerligen vara knivigt att avgöra.

Förslaget om Nationalstadsparken togs emot positivt på de flesta håll, men när lagförslaget kom på remiss till Stockholms läns landsting skrev jag tjänsteutlåtande från Regionplanekontoret, och jag var tveksam. Förslaget om nationalstadsparken var i grunden bra, ansåg jag,  men jag anade samtidigt att den ganska oklart formulerade lagen skulle kunna innebära hinder för  framtida bebyggelseprojekt inte bara i parken utan också i dess grannskap. Skulle det till exempel kunna tolkas som ”en skada på landskapets natur- och kulturvärden” att bygga ett hus utanför Nationalstadsparken, men synligt från parken? Dessutom innehåller parken stadskvarter som riskerar att bli omöjliga att utveckla i framtiden. Nämndens majoritet gick på min linje, som alltså blev landstingets remissvar.

Med facit i hand kan man konstatera att jag bedömde situationen rätt, men lagstiftarna brydde sig inte om landstingets tveksamhet. Det borde man ha gjort. Nu ser vi att de bakåtsträvande och fundamentalistiska ekoparksförsvararna försöker stoppa varje projekt i eller i närheten av parken. Den här problematiken tar Viktor Barth-Kron upp på ett utmärkt sätt i sin senaste krönika i DN.

Albano, campus och studentbostäder

Det handlar bland annat om universitetscampus och 1 000 studentbostäder i ett f d industriområde i Albano, som överklagats bland annat på grund av spridningskorridorer och synlighet. Detaljplanen upphävdes av mark- och miljödomstolen men detta beslut ändrades av mark- och miljööverdomstolen med två års fördröjning som resultat.

Studenbostäder vid Studentbacken

Planerna på 400 studentlägenheter vid Studentbacken på Gärdet, en etablerad stadsdel vid Lidingövägen, har stoppats av länsstyrelsen. Mark- och miljödomstolen har sagt nej till Hjorthagsskrapan (utanför parken), trots att den skulle ersätta en befintlig gasklocka, lägre men bredare. Enligt min mening helt orimliga beslut. Kanske kommer besluten att ändras efter överklaganden, men ändå.

Hjorthagsskrapan skulle ersätta...

... den största av gasklockorna i Värtan.

Barth-Kron skriver: ”Skalbaggars spridningsvägar kan inte alltid gå före människors spridningsvägar. Skalbaggarna har dessutom ofta bättre förutsättningar än människor att hitta sysselsättning och nöjen någon annanstans i Sverige.

Nationalstadsparkens engagerade vänner borde nog fundera ett varv till över det här. Ingenting säger att dagens politiska läge i frågan varar för evigt. Den som gapar efter för mycket och håller i sig för hårt riskerar ibland att åka ut med badvattnet, för att modernisera några ordstäv.

På enklare svenska: Om lagstiftningen kring Nationalstadsparken upplevs som alltför hämmande, eller rent bisarr, så ökar förstås risken att framtida politiker helt enkelt avskaffar alltihop.

Det vore ju ett väldigt högt pris att betala för att slippa se några hus i horisonten från kolonilotten. Eller hur?”

Barth-Kron vill behålla Nationalstadsparken i dess nuvarande geografiska utsträckning, samtidigt som det ska vara fritt fram att det utanför parkens gränser ska vara fritt att låta staden växa, synligt eller osynligt.

Men i så fall måste reglerna om Nationalstadsparken snarast skrivas om, så att det blir tydligt att de bara gäller inom parken, inte utanför. Och redan bebyggda områden borde lyftas ut ur parken, så att de inte för alltid förblir museiföremål. Nationalstadsparken borde vara en tillgång för staden och inte ett hinder för utveckling.