lördag 31 oktober 2015

Bostadskris på Södermalm

”Var ska vi bo?”, ”Ockuperat” och ”Vart ska vi bo?” står på banderoller som hänger på den före detta förskolan Mariagården vid Rosenlundsparken. Förskolan ska rivas när nya bostäder ska byggas i västra delen av parken. En grupp om 10-15 hemlösa har ockuperat den tomma byggnaden i sex veckor. Nu har vattnet stängts av men elen är fortfarande på. Exploateringskontoret har ansökt om vräkning hos kronofogden så snart åker de ut.
Ockuperat...
Bostadsbristen var redan tidigare allvarlig på grund av ett för litet bostadsbyggande under många år. Nu förvärras krisen ytterligare genom den stora flyktinginvandringen. Det är alltid samhällets svagaste som råkar värst ut. Och nu i november blir det allt kallare på nätterna. Men naturligtvis måste barnstugan rivas för att nya bostäder ska kunna byggas.
Och frågan kvarstår: Var ska vi bo?
Antagligen inte i det hus som planeras på platsen, se ovanstående bild. Hela projektet omfattar ca 225 bostäder i flerbostadshus och sex avdelningar förskola.

torsdag 22 oktober 2015

Snigelbussar på Söder

Även om jag har bott på Södermalm i cirka tio år, så innebär det inte att jag satt mig in i hur det lokala busslinjesystemet fungerar särskilt väl. Tunnelbana och pendeltåg täcker centrala och västra Södermalm tillräckligt väl. Ska man till östra Södermalm får stombuss nummer 2 duga. De flesta andra linjer har jag upplevt som snigellinjer, med krokig linjesträckning och låg turtäthet, där det oftast går lika bra eller bättre att gå till fots. Jag har själv konstaterat att den praktiska medelhastigheten dörr till dörr med stombuss ofta inte är mer än 6 km i timmen om man även räknar med genomsnittlig väntetid. Själv klarar jag att gå drygt 5 km i timmen så skillnaden är relativt marginell.
Så icke längre. Som (förhoppningsvis tillfälligt?) rörelsehindrad har jag omvärderat faktorn gångavstånd till hållplats relativt turtäthet. Hellre kort gångavstånd och låg turtäthet än tvärtom. Jag försöker ju att så fort som möjligt bli återställd och då är en kortare promenad till hållplatsen bra träning. Även om jag har möjlighet att välja färdtjänst försöker jag därför att i görligaste mån ta mig fram med SL-trafiken. Därför har jag studerat de lokala busslinjerna närmare på senare tid.
Busslinjenätet på Södermalm täcker stora delar av ön, men hur effektivt är det egentligen?
Jag försöker planera mina kollektivresor i förväg utifrån SL:s hemsida, men det är inte alltid så lätt. Jag hittar den nya busslinjen 55 som går från Hjorthagen via Slussen till Tanto. Den passar mig för vissa resor eftersom den passerar Mariatorget, som ligger nära min bostad. Mitt på dagen går den i 15-minuterstrafik.
Buss linje 55.
Jag skriver ut busslinjens färdväg från SL:s hemsida, men när jag väl sitter på bussen visar det sig att den tar en annan väg och hoppar över fem hållplatser på centrala Södermalm. Osis! Jag borde ju ha kollat eventuella störningar. På SL:s hemsida finns fem aktuella störningar som berör 55:an. Alla fem måste kollas och då ser jag att en av störningarna innebär att just dessa fem hållplatser hoppas över mellan 24 augusti och 18 oktober. Så jag kan inte anklaga SL för detta. De har ju informerat; det var bara jag som var slarvig.
Busslinje 57 gå mellan Karolinska och Sofia via Mariatorget, Södra station och Skanstull. Bra om man bor i Norra Hammarbyhamnen. men jag har tagit den mellan City och Mariatorget,
Buss linje 74.
Jag ska till Södersjukhuset på återbesök och upptäcker busslinje 74. 74:an har en turtäthet på 20 minuter, vilket är en ganska låg turtäthet. Den går mellan Mariatorget och Sickla köpkvarter och passerar faktiskt Södersjukhuset på vägen. Toppen! Om det verkligen hade varit sant. Även om linjen skyltas ”Mariatorget”, så måste man tänka på att Mariatorget dels är namnet på ett torg mellan Hornsgatan och S:t Paulsgatan, dels på en tunnelbanestation som inte ligger vid Mariatorget. Den östra uppgången ligger vid Swedenborgsgatan/Wollmar Yxkullsgatan (ett kvarter från Mariatorget) och den västra vid Torkel Knutssonsgatan (två kvarter från Mariatorget). Buss linje 74 stannar vid Krukmakargatan, nära tunnelbanan men omkring 350 meter från torget. Dessutom passerar bussen Södersjukhuset bara på vissa turer. Och eftersom varje meter har betydelse för den som har svårt att gå, har jag ingen nytta av 74:an utan väljer stombuss nr 3.
Buss linje 66.
Jag ska till Ersta sjukhus och hittar då buss 66, som är en internlinje på Söder mellan Reimersholme och Sofia. En ganska krokig linje som går med 20-minuterstrafik visar det sig men jag har ju tid på mig. Från Wollmar Yxkullsgatan ska bussen ta 11 minuter enligt tidtabell, men i verkligheten tar det lite längre tid. Konstigt att SL:s ruttplanerare föreslår att jag ska stiga av vid Klippgatan i stället för Erstagatan, som har kortare gångavstånd till Ersta.
Busslinje 66 är verkligen en snigellinje. Avståndet mellan ändhållplatserna är fågelvägen 4,4 km, men bussen snirklar sig fram hela 7,6 km. Medelhastigheten är visserligen drygt 11 km per timme, vilket är ungefär som stombussarna i innerstan, men tar man hänsyn till det verkliga avståndet blir det under 7 km per timme. Räknar man dessutom med en genomsnittlig väntetid på 10 minuter blir hastigheten bara drygt 5 km per timme, vilket är en ganska normal gånghastighet, i alla fall för en frisk person. Lägger man till gångavstånd till hållplats i båda ändar sjunker medelhastigheten till drygt 4 km per timme. Att använda buss 66 tar för mig 42 minuter för att ta mig till Ersta. Tiden kan kortas något om jag passar tidtabellen. Går jag till fots använder jag den kortaste vägen vilket bara tar 34 minuter, även i mitt nuvarande tillstånd. Klarar jag att gå 1,5 km har jag alltså ingen nytta av buss 66 även i nuvarande rörelsehindrade tillstånd. Det gör jag nog nu, men kanske inte för någon månad sedan. Men hade jag varit full frisk hade jag gått sträckan på bara 18 minuter. Det bekräftar min (förutfattade) mening att snigelbussarna inte är till någon nytta för fullt friska människor. I alla fall om det inte ösregnar.

tisdag 13 oktober 2015

Rörelsehindrad i kollektivtrafiken

Även om jag har bott på Södermalm i cirka tio år, så innebär det inte att jag satt mig in i hur stadsdelen fungerar för rörelsehindrade. Så icke längre. Som (förhoppningsvis tillfälligt?) rörelsehindrad har jag påmints om hur viktigt det är med anpassningar för rörelsehindrade för att de (vi) ska kunna leva ett fullvärdigt liv. Tyvärr kan ju inte alla nivåskillnader kompenseras med hissar och rulltrappor. Jag påminns numera ofta om hur kuperad stadsdelen är. Själv bor jag ju på ett berg, Kvarnberget vid Södra latin. Mariaberget, Skinnarviksberget, Mosebacke och Helgalunden är andra höjdpunkter på Söder.
När det gäller kollektivtrafiken värderar jag nu tunnelbanestationerna efter tillgång på hiss och rulltrappa i första hand. Det är en lärorik upplevelse. Även om man har rätt till färdtjänst är det en tillgång att kunna resa med den allmänna kollektivtrafiken. Reser man med färdtjänst händer det att man kommer för sent till läkarbesök på grund av samåkning och väntetider. Därför kan det ofta vara mer praktiskt att resa kommunalt när så är möjligt. En promenad till station eller hållplats är dessutom bra träning och rehabilitering.
SL har tapetserat tunnelbanan med skyltar om Priority seat. Problemet är bara att innebörden nonchaleras. 
På SL:s hemsida finns information om stationernas tillgänglighet för rörelsehindrade. Där kan man läsa att  Medborgarplatsens utgång från Folkungagatan saknar hiss, men att hiss finns vid ingången vid Björns trädgård. Slussen saknar hiss vid Götgatan men det finns vid Ryssgården (som enligt SL heter Södermalmstorg) och nedre bussterminalen/Saltsjöbanan. Vidare att hiss saknas vid Skanstull utgång Allhelgonagatan, men finns vid Ringvägen.
Vid Mariatorgets tunnelbanestation på röda linjen finns hissar. Tyvärr finns det en trappa vid Maria Prästgårdsgata till Björngårdsgatan med hela 78 steg, delvis utan räcken, vilket innebär en klar fallrisk. Ska man slippa trappor blir omvägen orimligt lång.
En rulltrappa som står stilla är inte till någon nytta.
Hornstull vid röda linjen har två utgångar och hiss saknas från Högalidsparken. Midsommarkransen har en utgång och två entréer. Hiss finns från biljetthallen till perrongen, men från Svandammsvägen är det en trappa och från Tegelbruksvägen är det en ganska brant ramp. Ropsten har tre utgångar och hiss saknas från Hjorthagen (som har rullband), men finns från bussterminalen och Lidingöbanan.
Jag läser på bloggen ”Handikapptips” att det ofta kan vara praktiskt att ringa i förväg till kundtjänst och fråga om rullstolsplats, avstånd mellan vagn och plattform, lyft, ramp, ev. ledsagning samt om handikapptoalett finns. Tydligen är det motiverat. Hur många vet om att de flesta SL-bussarna i Stockholmstrafiken inte bara har lågt insteg utan också ramp för rullstol. Det är bara att säga åt chauffören, så skall han/hon fixa det. PÅ SL:s hemsida står att läsa att man kan få hjälp med ramp på alla tunnelbanestationer. Det är bara att ringa kundtjänst. Undrar just hur realistiskt detta är i den stressade stockholmstrafiken.
Hissen vid Medborgarplatsen har stått stilla i flera veckor.
Även om det finns hissar händer det ju att de står. På SL:s hemsida finns uppgift om störningar. På röda linjen anges att hissen vid Hallunda mellan biljetthallen och plattformen, är avstängd till och med 23 oktober för underhållsarbeten, att hissen vid Alby mellan biljetthallen och plattformen för tågen mot Ropsten, är avstängd till och med 4 oktober för underhållsarbeten samt att hissarna mellan Eriksbergsåsen och Hallunda/Norsborg, är avstängda till och med 31 december för underhållsarbeten.
På övriga linjer anges att det inte är några ”större störningar”. Trots detta besked har hissen mellan gatuplanet och biljetthallen vid Medborgarplatsens uppgång vid Björns trädgård stått stilla i tre och en halv vecka (minst) i avvaktan på service. Jag undrar hur SL definierar ”större störningar” vid hissfel. Minst en månad kanske eller två. Härom veckan stod också hissen mellan biljetthall och plattform stilla vid Slussen uppgång Ryssgården.
Hissar är till stor hjälp för rörelsehindrade men också för mammor och pappor med barnvagn.
En hiss som står stilla är inte till någon nytta. Men det tycks vara svårt att få hissar reparerade snabbt. I början av året stod ett antal rulltrappor stilla efter en olycka. Då blir man ännu mer beroende av hissarna. ” Det är jättehög prio på hissarna. Det finns personal tillgänglig som på kort varsel ska rycka ut och reparera. Det är viktigt att de fungerar när många rulltrappor är avstängda”, sa SL den gången.
Lokaltidningen ”Mitt i” granskade SL:s hissar härom året. Resultatet var nedslående. T-centralens hiss vid södra uppgången var värst med 156 fel. Vid 113 tillfällen hade personer fastnat i hissen. Rådmansgatans norra uppgång hade 134 fel, Rådmansgatans södra uppgång 61 fel och Kungsträdgårdens södra uppgång 52 fel. Medborgarplatsen och Slussen var alltså långtifrån sämst.
Jag vände mig till SL:s kundtjänst för att fråga dels, om och när det fanns planer på hiss vid Slussen, uppgång Götgatan, dels när hissen vid Medborgarplatsen skulle repareras. Jag fick svaret:
"Jag kommer skicka vidare dina synpunkter till de ansvariga så att de kan ha detta som underlag vid kommande planering för tillgänglighet. Vad som gäller hissen vid tunnelbanan Medborgarplatsen kan jag tyvärr inte svara på när den kommer vara lagad, men vi arbetar så snabbt vi kan."
Goddag yxskaft.
Trappan mellan Björngårdsgatan och Maria Prästgårdsgata ska få ledstänger där sådana saknas.
Jag vände mig också till Trafikkontoret och påpekade att två avsnitt av trappan mellan Maria Prästgårdsgatan och Björngårdsgatan saknade ledstång. Efter någon vecka fick jag svaret:
"Jag har fått din anmälan om de saknade ledstängerna på trappan vid Maria Prästgårdsgata och jag har beställt lagning/montering av dessa."
Lite skillnad på respons, eller hur.
P.S. Hissen vid Medis lagades härom dagen.

lördag 10 oktober 2015

Slussen - modernismens sista suck

Den här veckan har två DN-medarbetare vädrat radikalt olika syn på den föestående ombyggnaden av Slussen. Först var det filmkritikern Kerstin Gezelius, som den 6 oktober gick till rasande angrepp på alla i ”kultursverige” som svikit i kampen om Slussen. Det var bara Sverigedemokraterna ställde upp för kultursverige och röstade mot när kommunfullmäktige röstade igenom nybygget av Slussen.
Enligt Gezelius är det ”korruption, estetisk röta, klåfingrighet, maktspel och prestige” som ligger bakom den rivning som redan pågår. Att ”vägra upprustning” av den gamla anläggningen - vilket för övrigt ändå skulle kräva rivning och nybyggnad av samma konstruktion - beskriver hon som ”utan tvekan ett förräderi”. Men också vi stockholmare har ”förrått Slussen”, eftersom vi inte försvarat den modernistiska visionen.
Det var i sanning ett patetiskt inlägg i debatten. De stockholmare som beundrade den modernistiska visionen på Stockholmsutställningen 1930 och likaså den nybyggda Slussen fem år senare har ju med tiden kommit att tvivla på dess förträfflighet som stadsbyggnadsidé. Jag minns själv vilket dråpslag det var för etablissemanget när det nybyggda Skärholmen 1968 sablades ned jämns med fotknölarna av det dåtida kultursverige med Lars Gyllensten i spetsen. Kulmen kom när de i slutet av 1960-talet införda SCAFT-normerna för trafikseparering och trafikdifferentiering, snabbt föll i glömska utan saknad av någon, enstaka modernism nostalgiker möjligen undantagen. En av modernismens pionjärer, professorn i stadsbyggnad Nils Ahrbom, har med facit i hand beskrivit modernismens städer som ”ett mellanting mellan stad och land som saknar bådas fördelar men har bådas fel”.
Kerstin Gezelius
Så varför försvarar då en liten krets av kultursverige modernismens sista bastion Slussen med sådan glöd? När Gezelius tror att modernismen har samma nostalgiska värde som gamla kakelugnar återspeglas det knappast i bostäderna överlåtelsepriser. Det som byggdes före 1930 värderas i allmänhet betydligt högre än det som byggdes 1930-1970, och till stor del handlar det faktiskt om struktur, trafiklösningar och hur man utformar gemensamma platser snarare än om kakelugnarna. Kanske är det i det ljuset som man får se det uteblivna stödet för Slussenkramarna. Det var nog kvartersstrukturen på Söder lika mycket som kakelugnarna som Mullvadenockupanterna försvarade. Det var inte en tunnelbaneuppgång som vi almräddare motarbetade utan dessa utformning och placering. Och Slussens trafiksnurror och mörka gångtunnlar är inte värda att försvaras.
Viktor Barth-Kron
Stockholmsjournalisten Viktor Barth-Kron kommenterade Gezelius debattinlägg på i fredagens DN under rubriken ”endera är det fel på folket eller så är det fel på visionen”.
Kron lyfter den ständigt förbisedda frågan: Varför misslyckades Bevara Slussen-rörelsen? Trots allt medieutrymme under massor med år och alla kändisar från kultursverige så blev det ingen folkstorm. Varken demonstrationerna vid Stadshuset eller Slussen samlade aldrig mer än något hundratal. Stockholmspartiet, det enda partiet som ville bevara Slussen fick 0,54 procent i valet. Om folket inte lever upp till en planerad vision finns två slutsatser att dra. Den första, som Gezelius tycks föra fram, är att det är fel på folket. Den andra är att det är fel på visionen.
Viktor konstaterar att det inte är första gången modernistiska visioner krockar med verkligheten. ”Folk tycks helt enkelt inte tycka att det är trevligt att röra sig i eller på aldrig så väl genomtänkta tunnelsystem. Hur ”smart” biltrafiken än dras så skrämmer dess betongkonstruktioner och nivåskillnader bort folklivet. Resultatet, i Slussens fall och i andras, är att platsen successivt lämnas över till mer ljusskygga aktiviteter. Varpå den negativa spiralen fortsätter. Man kan tycka att det är synd, men att rasa mot folket som sviker visionen blir något av totalitaristens klagan.”
Även Viktor konstaterar att det var samma ideologi bakom bygget av Slussen som rivningen av Klara. ”Slussen är modernistisk, men den är knappast modern. Modernism har bara varit modernt under några decennier på 1900-talet. Numera, liksom i så många andra tider, är det modernt att utforma platser efter människors faktiska rörelsemönster. Sammanhängande stråk, levande kvarter. I marknivå och i dagsljus.”
Slussen blev ingen ny amstrid eftersom Slussen Plan B inte lockade särskilt många anhängare. Med Viktors ord blev det ”de gamla modernistiska visionernas sista strid”.

fredag 9 oktober 2015

Biff Stroganoff på ryska

Som barn åt vi Biff Stroganoff hemma ibland. I skolans matbespisning fick man i stället Korv Stroganoff. Betydligt tristare. Det var först i mogen ålder som jag på 1990-talet kom att äta Biff Stroganoff i ursprungslandet, på en restaurang i S:t Petersburg. Vilken upplevelse det var! Knappast någon likhet alls med den svenska avarten. Det fanns två grundläggande skillnader. I St Petersburg ingick det svamp, massor av svamp. Den andra skillnaden var att det inte ingick tomatpuré. Det förekommer ibland svamp även i svenska recept, men man känner sällan svampsmaken, eftersom tomatpurén förstör allt. Så om ni vill pröva en riktig rysk Biff Stroganoff, ös i massor av svamp och glöm tomatpurén!
Härlig Biff Stroganoff
En tredje skillnad var att man till maten serverade vodka i stora dricksglas; 100 gram var normaldosen; per glas. Det är inte alls lika nödvändigt tycker jag, även om det inte är helt fel med en liten snaps till.
Det sägs att det var Alexander Grigorievich Stroganov eller greve Pavel Stroganov som var upphovsman till maträtten i mitten av 1800-talet.
Stroganovpalatset på Nevskij Prospekt i St Petersburg från 1753-1754 ritat av Bartolomeo Rastrelli
Korv Stroganoff borde om inte förbjudas i lag, så i alla fall ges ett annat namn. Denna rätt har ingenting gemensamt med rysk Biff Stroganoff. Men inte heller svensk Biff Stroganoff med tomatsmak hör längre hemma på mitt middagsbord.

350 gram oxfilé, ryggbiff, rostbiff, innanlår eller fransyska
300 gram champinjoner
1 gul lök
2 klyftor vitlök
200 gram smetana
2 msk fransk senap
Salt & vitpeppar
Smör att steka i

Skiva svampen och bryn den i smör. Ta upp den. Skiva lök och vitlök fint och stek den mjuk. Det finns olika skolor när det gäller vitlöken. Några menar att vitlöken ska pressas; Det finns studier som visar att ämnet allicin i vitlök fungerar som en antioxidant och skyddar kroppen mot cancer och hjärt-kärlsjukdom, men vitlöken ska pressas för att dessa ämnen ska komma till nytta och vitlökssmaken blir också starkare då. Tycker man att smaken då blir för stark går det bra att skiva eller mosa vitlöken eller bara steka vitlöksklyftan hel. Vitlök ska inte dominera riktig rysk Stroganoff.
Skära vitlök
Ta upp även den stekta löken och höj temperaturen i pannan. Tärna köttet i mindre bitar. Bryn köttet hastigt. Det ska inte bli genomstekt, bara få lite stekyta. Salta och peppra köttet. Ta upp köttet och sänk värmen.
Skära kött
Slå i smetana och vispa ut tillsammans med dijonsenap. Smetana har vissa fördelar framför exempelvis gräddfil och crème fraîche eftersom den är fetare och därför behåller sin konsistens bättre vid upphettning. Lägg tillbaka lök och svamp och låt puttra i någon minut. Slå i köttet och låt allt bli genomvarmt. Smaka av med salt och vitpeppar. Servera med klyftpotatis, potatismos eller kokt potatis. Rysk Biff Stroganoff ska inte serveras med ris eller pasta även om det är vanligt numera.
Nu är köttt stekt
Som tillbehör serveras stavad saltgurka. En variant är att doppa saltgurkan i flytande honung och smetana.
Det är inte helt fel med lite rysk vodka till...
Till detta serverar vi gärna rödvin eftersom det är godast till mustiga köttgrytor, även om detta är ett brott mot den ryska traditionen. Men man kan kompromissa och ta en liten vodka till, även om man dricker rödvin. Det gjorde till exempel Strindberg gärna, och då kan det ju inte vara helt fel. Öl går naturligtvis bra också.

söndag 4 oktober 2015

Nu ska hela rasket rivas

"Trettifyran" släpptes 1964 av Per Myrberg i en inspelning som låg på Svensktoppen i 39 veckor, under perioden 26 juni 1964-27 mars 1965, bland annat som etta.
Singeln 34:an med Per Myrberg från 1964.
Originalet, "This Ole House" är en sång skriven och inspelad av Stuart Hamblen från 1954. Bakgrunden var ett gammalt övergivet hus med trasiga fönsterrutor han fann under en jakt i Sierra Mountains tillsammans med Johns Wayne. I huset fann han en död man och kring huset fanns fortfarande en levande hund. Hamblens song är vemodig och handlar om att han inte längre behöver detta gamla hus, han behöver inte längre laga tak och golv, fönster och dörrar, eftersom han snart ska till himlen. Han sjunger om hunden som ännu inte vet om att hans husbonde snart ska ämna jordelivet. Det är alltså en sång om det krävande jordelivet och döden som befrielsen och vägen till evigheten.
Rosemary Clooneys version toppade Billboardlistan 1954. I mars 1981 var en inspelning av Shakin' Stevens singeletta i Storbritannien. Även Dolly parton och Bette Midler har sjungit in sången. 
This old house med Alma Cogan.
"This Ole House" spelades in på svenska av "Hello" 1954 under titeln "Min idol" av Ulla Britt Söderström, Jørgen Ingmann och Birthe Buch, och utgavs på skiva i december 1954, 1955 utkom Cacka Israelssons och Brita Borgs och Oscar Rundqvists inspelningar. Texten är ganska banal och totalt utan samband med originaltexten. Per Myrbergs version Trettifyran är mer i linje med originalet, med text av  Olle Adolphson. Kanske var det en protest mot det så kallade rivningsraseriet i Sveriges städer under 1950- och 60-talen.

Denna kåk har varit våran
uti många herrans år,
denna kåk har varit vår
och det har nog satt sina spår.
Denna kåk den har hängt i
och den har stått i vått och torrt,
men nu är det slut på det,
för nu ska trettifyran bort.

/refr/
Ja nu är det slut på gamla tiden
nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas,
nu ska hela rasket bort.
Så jag tar farväl
och stora tårar rullar på min kind.
Nu är det slut på gamla tider,
nu går trettifyran i himlen in

Denna kåk var ganska rar
och släppte solsken till oss in,
den var också generös med fukt
och kyla, regn och vind.
Den var snäll och lite gnällig
och den ville alla väl,
den var vår i alla väder
fastän gisten ful och skev.

/refr/
Men nu är det slut på gamla tider ...

Här i kåken har vi härjat
sen vi alla varit små,
här i kåken klådde morsan
vice värden gul och blå.
Ja våra kåk har fått stå pall
för smällar hårda så det dög,
som när far gick genom väggen så att spån och plankor flög!

/refr/
Men nu är det slut på gamla tider ...
Olle Adolphson bodde på Bastugatan 32.
Man kan fundera på var 34:an egentligen låg. Olle Adolphson var född på Kungsholmen men bodde under 1950- och 1960-talet på Mariaberget på Söder, närmare bestämt på Bastugatan 32. Under 1960-talet fanns det omfattande planer på rivning av den gamla bebyggelsen på Mariaberget. Mest konkret handlade det om ny bebyggelse på Östra Mariaberget. Bebyggelsen på östra delen av Mariaberget är till stor del från slutet av 1700-talet, eftersom den mesta delan av den äldre träbebyggelsen förstördes i Mariabranden 1759. I mitten av 1900-talet var den mycket nedgången och rivning diskuterades. Redan på 1930-talet ersattes stora delar av husen på Bastugatans södra sida av nya hus. År 1935 planerades ny lamellhusbebyggelse även på Bastugatans norra sida, men den kom aldrig att genomföras efter protester från bl a Anna Lindhagen.
”Som ett reservat ligger där mellan Ragvaldsgatan och Blecktornsgränd den gamla gatupuckeln med sin bebyggelse, men det är ett mycket kortsiktigt reservat. Det finns nämligen planer på att ersätta hela längan med modern höghusbebyggelse och det behövs sannolikt endast en lättnad på byggnadsmarknaden för att planerna skall sättas i verket. Ännu kan man emellertid bese denna rest av den äldre Hornsgatan.” Så skrev  Staffan Tjerneld i Stockholmsliv 1950.
År 1961 framlades ett stadsplaneförslag för Östra Mariaberget utarbetat av arkitekterna Berndt Alfreds och Gunnar Larsén, vilket innebar att Hornsgatan skulle breddas och trädplanteras. Hornsgatspuckeln skulle planas ut och bebyggelsen på puckeln skulle rivas och ersättas med ny bebyggelse i nio våningar. Förslaget utvecklades av stadsbyggnadskontoret 1967.
Utredningsförslag med ny bebyggelse på Mariaberget Östra från 1967.
Förslaget kritiserades hårt och i Söder 67 och i en efterföljande programutredning från 1969 föreslogs i stället bevarande och de nedgångna husen moderniserades i stället under 1970-talet.
Lilla Skinnarviksgränd med Bastugatan 32 till höger och Bastugatan 34 till vänster.
Olle Adolphson kanske valde 34:an, som namnet på sången, efter grannkåken på Bastugatan 34, i hörnet av Lilla Skinnarviksgränd, ett hus han kunde se hemifrån. Huset har viss likhet med det på skivomslaget. Eftersom detta hus inte har någon entré mot Bastugatan finns det dock inte någon sådan adress, en lucka mellan 32 och 36.
Trettifyran?
Trettifyran är egentligen inte så uttalat kritisk mot rivningsraseriet utan mer sorgsen och vemodig. Denna kåk var i själva verket fuktig och dragig, gisten, ful och skev.  Jag tar farväl och tårar rullar, men kåken har ändå tjänat ut, det är slut på gamla tider, och nu ska hela rasket bort. Men medan det i originalet "This Ole House" är ägaren själv som snart ska till himlen är det i 34:an själva kåken som nu ska till himlen.
Jag kommer att tänka på August Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet”: -- " En gammal man går där förbi och ser med häpnad hur man river. - - - "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden! - - - Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?"

torsdag 1 oktober 2015

Tveksam pendeltågsstation Högdalen/Rågsved

En ny pendeltågsstation på Nynäsbanan mellan Farsta och Älvsjö och ny bebyggelse
har aktualiserats av Stockholms stad, som har ställt sig bakom förslaget inför den kommande Sverigeförhandlingen. Stationen är föreslagen där järnvägen korsar Hagsätrabanan mitt emellan Högdalen och Rågsved. Här fanns det för övrigt en station på Nynäsbanan förr i tiden, som dock lades ner redan 1948. Det är omkring 1,2 km mellan dessa två tunnelbanestationer. En ny pendeltågstation skulle ligga omkring 700 m från Högdalens tunnelbanestation och ca 500 m från Rågsved. Inte några vidare bra bytesförhållanden alltså.
Mellan Högdalen i övre högra hörnet och Rågsved i nedre vänstra hörnet skulle den nya pendeltågsstationen ligga.
En sådan station skulle få en hel del påstigande, omkring 2 500 påstigande per dygn, vilket kan jämföras med 3 600 i Farsta strand och hela 12 500 i Älvsjö. Kortare restid till City med pendeltåg än med tunnelbana gör att en del trafikanter hellre skulle välja pendeltåget.
Å andra sidan skulle restiden mot innerstaden förlängas med omkring 1,5 minuter för alla som stiger på tåget längre ut, och dessa är betydigt fler. Nyttan av en sådan station är alltså tveksam. SL har traditionellt varit tveksamma till nya stationer centralt i regionen av dessa skäl. KTH har beräknat att nya bostäder kan tillkomma i Högdalen (4 000 lgh) och i Rågsved (5 000 lgh). Dock finns det redan två tunnelbanestationer som också betjänar denna bebyggelse, som dessutom redan är intecknad i tidigare förhandlingsöverenskommelse om blå linjens koppling till Hagsätragrenen.
Eventuell station i Fagersjö som utretts av SL.
En ny station skulle ju kunna lokaliseras var som helt där det finns byggbar mark nära Nynäsbanan, till exempel i Fagersjö där det också fanns en station mellan 1901 och 1963. Där bor idag 3 000 människor, varav drygt hälften har utländsk bakgrund. Där finns ingen konkurrerande tunnelbanestation. Restiden till city med buss och tunnelbana är idag ca 40 minuter. Den skulle med pendeltåg förkortas till ca 15 minuter, en mycket stor förbättring.
Fagersjö.
Naturligtvis är 3 000 invånare alldeles för lite för en pendeltågsstation, men dels skulle Fagersjö skulle kunna förtätas ganska rejält, dels är området norr om järnvägen praktiskt taget obebyggt. Tidigare har Stockholms stad föreslagit ny bebyggelse norr om Magelungen i stråket mellan Fagersjö och Farsta. Förslaget innehåller en tillkommande exploatering om ca 900 bostäder varav merparten är lägenheter i flerbostadshus. Det skulle öka befolkningen till omkring 5 000 invånare, fortfarande för lite för en ny station centralt i regionen.
Utsnitt ur Stockholms ÖP.
SL analyserade 2011 förutsättningarna för en ny station i Fagersjö. Den markanvändning som då användes i analysen var utöver dagens ca 3 000 boende ytterligare 4 400 boende i Fagersjöskogen samt 1 800 boende vid Magelungens strand, dvs totalt ca 9 200 boende inom ett gångavstånd på max 900 meter till pendeltågsstationen.
Inte heller detta ansågs dock tillräckligt för en ny station. En pendeltågsstation i Fagersjö skulle ge upphov till ca 3 000 påstigande per dag, dvs fler än som skulle använda en station i Högdalen/Rågsved. Ändå beräknade SL att den samlade tidsförlusten för dem som sitter på pendeltåget när det passerar Fagersjö skulle bli större än vad vinsten skulle bli för dem som skulle använda den nya stationen.
Ur Program för sambandet Högdalen-Farsta för några år sedan.
Avståndet från Fagersjö är ungefär lika långt till Högdalen som till Farsta, men omgivet av grönområden åt alla håll. Jag tror att en större förtätning av Fagersjö där man bygger ihop Fagersjö och Farsta skulle vara betydligt intressantare att diskutera än en ny station i Högdalen/Rågsved. Det skulle förstås innebära att tillgången på grönområden minskar något, men kanske måste man välja mellan grönt å ena sidan och fler bostäder och bra kollektivtrafik å den andra. Genom att förbättra och förkorta omstigningen i Farsta Strand skulle man få en bättre bytesstation mellan tunnelbana och pendeltåg till förhållandevis låg kostnad.

Uppdatering 11 oktober

En ny pendeltågsstation byggs i anslutning till den nya stadsdelen Vega i Haninge kommun, där cirka 3 000 bostäder, arbetsplatser och service är under planering.
Vega i framtiden.
När Vega är fullt utbyggt beräknas cirka 4 200 människor stiga på tåget vid Vega, alltså betydligt fler än i Högdalen/Rågsved. Eftersom Vega ligger längre ut är det färre som drabbas av längre restid på grund av detta nya stopp, som alltså ger större samhällsekonomisk nytta. Den nya stationen ska vara klar 2019.