Fredman på Kvarnberget

Söndagspromenad på Långholmen

2012-01-30T17:40:00.001+01:00

Även om man bor i den täta innerstaden har man ofta fina parker inpå knutarna. Vi som bor på Söder har till exempel Vitabergsparken, Tanto och Långholmen att välja på alldeles nära. I söndags valde vi att promenera på Långholmen.

Utsikten från Långholmen mot Stadshuset och Gamla stan är andlöst vacker.
Går man runt Långholmen är det omkring 5 km och om man sen har ett par km hem blir det en bra söndagspromenad.

Utsikten mot de stora flerbostadshusen i Marieberg gläder däremot knappast någon.
Södermalm skiljs från Långholmen av det smala Pålsundet med fortsättningen i Långholmskanalen mellan Långholmen och Reimersholme.

Pålsundet med Pålsundsbron och Västerbron
Vi tar Pålsundsbron över till Långholmen och återvänder över Långholmsbron.

Långholmskanalen från Långholmsbron.
Långholmen är väl fortfarande mest känt för fängelset, trots att det lades ned redan 1975. Fortfarande finns Mälarvarvet kvar med anor från 1600-talet. Numera finns där bland annat hotell, vandrarhem, värdshus och Långholmens folkhögskola.

Karlshälls gård från 1838, är numera en konferensanläggning.

Långholmens koloniområde har intressant utformade kolonistugor.

Flera moderna kolonistugor.

En gammal villa med torn och uttrycksfull arkitektur.

Vem är en äkta stockholmare?

2012-01-29T14:09:00.003+01:00

I somras blossade debatten upp om vem som egentligen är en äkta stockholmare, genom en insändare i DN. Skribenten uttalade sig föraktfullt om brats på Stureplan, dem som bor i SoFo med småbarn, skräpar ner och springer omkring med lattemuggar. Så gör de nyinflyttade men inte en äkta stockholmare. För att vara en äkta stockholmare ska du ha bott här i minst tre generationer, dvs själv vara fjärde generationen. Min mormor råkade faktiskt födas här, men det var mer av en tillfällighet. Morfar, farfar och farmor har aldrig bott här och min pappa och mamma flyttade in från Finland på 1930-talet så jag är knappast en äkta stockholmare. Jag har fyra barnbarn som är födda här, liksom mina barn, men inte alla deras far- och morföräldrar är det. Faktiskt inte heller alla deras mammor och pappor. Så var går gränsen? Hur många procent måste man vara?

I själva verket tycker jag frågan är rätt knasig och vittnar om bymentalitet och inskränkthet. Det som karaktäriserar Stockholm mer än några andra städer i Sverige är ju just att det är en mer kosmopolitisk stad än några andra städer i Sverige, och faktiskt alltid har varit det. Vi har Tyska kyrkan i Gamla stan som påminner om att det bodde en massa tyskar här redan på medeltiden. I Ryssgården vid Slussen sålde ryssarna sina varor. Min hustru har skotska anor, skottar som på 1600-talet slog sig ned i Stockholm som köpmän.

Idag skriver SvD på nytt om inflyttarna, där bara var fjärde känner sig som Stockholmare ännu efter femton år i staden. Man citerar också bloggaren Håkan Eriksson, som är kritisk mot inflyttningen. Håkan Eriksson tror att det är politikerna som driver på inflyttningen och att det går ut över dem som redan bor här. På sin främlingsfientliga blogg ”Bevara Stockholm” skriver han om ”stockholmarna som älskar sin stad och är rädda om den, vi som vill rädda staden undan den bygghets som pågår.” Eriksson är själv ”infödd stockholmare” och är trött på att se sin stad förstöras. Eriksson ser landbygden utarmas och säger att de som vill bo i glesbygden måste få göra det också.

Visst, men det finns ingen som förbjuder någon att flytta till landsbygden. Människor flyttar till Stockholm för att de vill bo och arbeta eller studera här. Stockholms tillväxt beror inte i första hand på avflyttningen från landsbygden i Sverige. Den beror på invandring och på födelseöverskott. Först i tredje hand kommer inflyttning från andra delar av Sverige.

Inrikes- och utrikes flyttningar samt födelsenetto.

Att befolkningen minskar i stora delar av det glesa Sverige beror på att åldersfördelningen där. Befolkningen är så gammal att man numera har födelseunderskott kombinerat med utflyttning. Mer om flyttningsstatistik kan du läsa här.

Eriksson säger att det inte är rimligt att 20 procent av Sveriges befolkning ska bo i Stockholmsregionen. Varför just denna gräns? Varför inte 15 procent eller 30 procent?

Eftersom de flesta Stockholmare, deras föräldrar eller far- och morföräldrar någon gång har flyttat till Stockholm, (vilket även gäller Håkan Eriksson) är det inte rimligt att kritisera den inflyttning som nu sker av samma orsaker som tidigare. Utan inflyttning skulle staden stagnera. Jag bejakar att Stockholm är en växande och kosmopolitisk stad.

Även jag älskar Stockholm, men jag ser inget hot i att man bygger fler hus. Även jag är infödd stockholmare och jag gläds åt att se min stad utvecklas.

Trafiken ökar långsamt trots Förbifarten

2012-01-25T14:28:00.003+01:00

SvD presenterar idag en nyhet om att Trafikverket har låtit göra en prognos för trafikökningen på Drottningholmsvägen förbi världsarvet Drottningholm. Det är en del av den HIA (heritage impact assessment) som görs. Trafikverket konstaterar att trafiken i mitten av 2030-talet kommer att ha ökat med 62 procent förbi Drottningholm sedan det utsågs till världsarv 1991, nämligen från dåvarande 16 700 bilar per dygn till 27 000 bilar per dygn. Men det är inte Förbifarten som ökar trafikflödena utan Ekerös växande befolkning. Ekerö har sedan 1991 ökat med 1,5 procent årligen. Om denna befolkningsökning fortsätter i samma takt som hittills – inte osannolikt med tanke på Stockholms nuvarande tillväxttakt - kommer befolkningen att ha ökat med hela 92 procent sedan 1991. Trafikökningen är alltså långsammare än befolkningstillväxten, trots Förbifart Stockholm.

Drottningholmsvägen förbi slottet

Artikelförfattaren Johan Hellekant, som skriver i kulturdelen, inte Stockholmsdelen, hävdar att befolkningstillväxten påskyndas av Förbifarten, men det har han knappast något fog för. Sedan 1968 har befolkningen i Ekerö kommun ökat med 150 procent, vilket motsvarar en årlig tillväxt på mer än 2 procent, vilket har skett utan Förbifart Stockholm. Hellekant hävdar dessutom att befolkningstillväxten beror på ”Ekerö kommuns vilja att växa genom nya bostadsområden och fler invånare”. Detta skiljer sig i så fall inte på något sätt från länets övriga 25 kommuner som också bygger nya bostadsområden och får fler invånare. Ekerö växer dessutom genom att människor flyttar in permanent i fritidshus som redan finns. Sedan 1991 har omkring 1 000 fritidshus i Ekerö blivit permanentbebodda, vilket motsvarar ungefär halva befolkningstillväxten. Och det finns fortfarande omkring 2 500 fritidshus kvar att flytta in i oavsett vad Ekerö kommun vill.

Tillväxten beror dels på att vi har en ung befolkning i länet, inte minst i Ekerö, som mer än reproducerar sig själva, så att vi får ett födelseöverskott, dels genom att storstäderna attraherar människor utifrån, framförallt från utlandet. Detta skulle fortsätta att ske även utan Förbifart Stockholm. Skillnaden skulle då bli att alla nya Ekeröbor tvingades använda Drottningholmsvägen som den enda förbindelsen till övriga regionen.

I praktiken är det begränsningar i trafiknätet från Brommaplan och vidare som begränsar flödena på Drottningholmsvägen mer än antalet körfält förbi Drottningholm. Det är därför inte så stor risk att Drottningholmsvägen blir en genväg mellan Söderort och Västerort, som Hellekant hävdar. Skulle så bli kan man enklast begränsa den trafiken med avgifter.

Tack Morgan Johansson!

2012-01-24T13:22:00.009+01:00

Den tidigare folkhälsoministern Morgan Johansson säger enligt media (här och här) idag att han inte tänker säga nej om han får frågan om att bli ny partiledare för Socialdemokraterna. Därmed sätter han punkt för den trista partitraditionen att alltid säga nej, nej, nej tills man säger ja.

Morgan Johansson

Partiets VU och partistyrelsen har nu två alternativ: Att direkt utse Morgan Johansson till ny partiledare eller att utlysa en öppen process där flera namn prövas, en process som kan ta ett par månader. Att nu utse någon annan går däremot inte, eftersom det skulle bädda för fortsatta interna konflikter inom partiet: Hade Morgan Johansson varit en bättre partiledare än NN?

Margot Wallström

Margot Wallström säger sig nu vara öppen för nya uppdrag för sossarna. Kanske inte som partiledare, men om den nya partiledaren får Wallström vid sin sida stärker det givetvis både honom och socialdemokraterna.

Jag uppmanar nu hugade spekulanter att snarast utmana Morgan Johansson om posten, inte därför att jag tror att han skulle vara ett dåligt val, utan därför att den nya partiledaren skulle stå sig starkare om han väljs efter en sådan öppen process. Därmed skulle partiet kunna utmana alliansen på ett betydligt mer trovärdigt sätt. Det går inte att skylla på att det brådskar när det fortfarande är två och ett halvt år kvar till nästa val. Det är då det gäller.

Uppdatering den25 januari
Idag hör jag att också Jan Eliasson kan tänka sig att säga ja, om han fick frågan. Åtminstone vll han inte säga ett definitivt nej, därför att han tycker att den som får frågan ska ställa upp. Det innebär att vi nu har åtminstone två kandidater. Åldern - han är 71 år - tycker jag inte är något problem, däremot att han inte sitter i riksdagen.

Jan Eliasson
Carin Jämtin säger att partiet ska ha en snabb process. Men det är ju öppenheten som är det viktiga. Det behövs en öppen redovisning av hur stödet för de olika kandidaterna ser ut inom partiet för att inte medlemmarnas och väljarnas misstro ska fortsätta att växa.

Uppdatering den 26 januari.
Det blev alltså en snabb process utan öppenhet och Stefan Löfvén. Hmmm?! Hur många storstadsväljare kommer sossarna att vinna med det namnet?

Är förtätning ett självändamål?

2012-01-23T11:08:00.007+01:00

Arkitekten Tomas Lewan är negativ mot förtätningen av Stockholm. Han skriver på DN Sthlm Debatt att ”Förtätningen av Stockholm har blivit ett självändamål”. Det gör han i polemik mot Alexander Ståhles tidigare inlägg, som jag tidigare kommenterat, men också mot Stockholms översiktsplan Promenadstaden. Hans inlägg är märkvärdigt oprecist och konturlöst.

Tomas Lewan

När Tomas Lewan skriver om Stockholm verkar han bara prata om innerstaden, men jag blir genuint osäker på om han verkligen menar vad han säger; att Stockholm måste rikta sig utåt igen. Menar han på fullt allvar att vi nu ska bygga Hemfosastaden, Bogesundsstaden, Angarnstaden och Grödingestaden, som var tanken på den tiden kring 1970 då Stockholm växte utåt som snabbast?

Tomas Lewan har dessutom fel i sak när han påstår att Stockholm alltid har vuxit utåt. Staden har tvärtom vuxit i olika faser, ibland mest utåt men samtidigt har tätheten i den stad som redan finns ökat. Det tog ett par hundra år att fylla 1600-talets rutnätsplan, som länge var glest bebyggd. Särskilt snabbt har staden växt utåt under det senaste seklet, särskilt under efterkrigstiden och fram till 1980-talet.

Men samtidigt som staden växte utåt förtätades innerstaden. Det är ingen ny trend. Innerstadens kvartersbebyggelse var i stort sett färdigetablerad redan kring 1930. Den hade på 1940-talet en genomsnittlig täthet på 10 000 kvadratmeter våningsyta per hektar men har sedan dess ökat sin täthet med 40 procent till 14 000 kvadratmeter per hektar. Särskilt snabbt gick förtätningen av innerstaden under 1970-talet, medan den på senare år har saktat av. Lägre hus har ersatts av högre och obebyggda markbitar har bebyggts. Det är en helt naturlig och självklar process, som dessutom är väl motiverad av miljömässiga skäl.

Förtätningen av Stockholms innerstad kommer att fortsätta om än i långsammare takt. Nu ökar i stället förtätningen av ytterstaden och förortskommunerna, till exempel Nacka och Solna. I framtiden finns det en mycket stor potential att förtäta ytterstaden, och det är en från de flesta synpunkter angelägen uppgift. Är Lewan emot detta? Tomas Lewan ifrågasätter det ekologiskt hållbara i att förtäta, men han gör det på lösa grunder. Förtätningen knyter ihop staden, ökar underlaget för service som skapar stadsliv och inte minst för kollektivtrafiken. Att växa utåt skulle innebära ökad gleshet och en tillväxt på bilens villkor. Är det den utvecklingen Lewan vill ha?

Slussen från Mosebacke på 1860-talet, på Strindbergs tid.

Tomas Lewan tycks dessutom till varje pris vilja bevara den otrivsamma trafikapparaten vid Slussen. Det är ju intressant, samtidigt som han själv arbetar på Nyréns arkitektkontor som hjälpt Stockholm med utformningen av den nya Slussen, visserligen inte fram till det det slutliga förslaget, men ändå. Det är nästan lite patetisk när Lewan lyriskt beskriver den nuvarande Slussenkonstruktionen som ett ”subtilt inpassat projekt i den historiska miljön och utformat samtidigt med att intresset och kunnandet var som högst för Gamla stans miljöer och historia bland arkitekterna”. Vet inte Tomas Lewan vilka fantastiska historiska miljöer med en mängd byggnader från 1600-, 1700- och 1800-talen som saklöst revs bort när 1930-talets Slussenkonstruktion byggdes? Det var inte på minsta sätt någonting subtilt när man den gången så totalt bröt med den historiska staden. Det kan man läsa om här och här.

Håkan Juholts avgång

2012-01-21T17:09:00.002+01:00

Håkan Juholt har avgått efter mindre än ett år som partiledare. Det kom knappast som en överraskning för någon. Snarare är det imponerande att han hållit ut så länge. Håkan Juholt har visat att han är en strålande talare in i det sista, där hans besked om avgången var utomordentligt väl formulerat. Tyvärr räcker det ju inte, utan det krävs mer för att vara en bra partiledare.

Juholts avgång tillkännages i Oskarshamn

Avgången ger anledning till en del reflexioner. Den slutna process som ledde fram till valet av Juholt var inte lyckad. Om ansvaret för detta ska läggas på valberedningen, på andra i partiets ledning eller på gamla traditioner ligger utanför min bedömning. Andra partiers processer under senare år har varit öppna och borde kunna vara föredömen även för valet av Juholts efterträdare.

Som jag ser det finns det tre faktorer som mer än andra har lett fram till avgången. För det första har Juholt själv begått misstag av många olika slag, både politiska, som till exempel angående Libyeninsatsen, och privata som kan gälla hyresförhållanden eller tjänsteresor.

För det andra har Juholt aldrig haft hela partiets stöd, utan hela tiden fått motta krypskytte från de egna leden, faktiskt mycket mer än från de politiska motsåndarna. Ett parti som agerar på det sättet gräver naturligtvis till slut sin egen grav.

För det tredje har mediastormen kring Juholt nått hittills oöverträffande nivåer, där framförallt kvällspressens insatser har passerat anständighetens gräns många gånger om. Medias insatser borde utvärderas av mediaforskarna.
Läs mer på DN eller SvD.

Aung San Suu Kyi eller bara Daw Suu

2012-01-19T09:20:00.006+01:00

I dagens morgontidningar, såväl SvD som DN, kan jag läsa rubrikerna ”Suu Kyi kandiderar i val" respektive ”Suu Kyi ställer upp i valet”. Det ger ju ett litet hopp om en demokratisk utveckling i den stenhårda diktaturen, men det jag genast reflekterade över är just rubriken. Varför skrev man inte till exempel ”Aung San ställer upp i valet"?

Aung San Suu Kyi

En första tanke skulle kunna vara att man i ostasiatiska länder ofta har släktnamnet först och inte sist som hos oss. Mer än en gång har jag nog läst om Sydkoreas ”president Dae Jung”, där rubriksättaren har missat att Kim är släktnamnet och Dae Jung är förnamnet. Vi säger ju inte ”president Barack” utan ”president Obama”.

En andra tanke skulle sedan kunna vara att vi oftare i nyhetssammanhang benämner framstående kvinnor än män vid förnamn. Det är åtminstone mitt intryck. Om vi säger Hillary tänker man ju på USA:s utrikesminister. Jag ska inte spekulera vidare i de bakomliggande orsakerna till detta, om det nu stämmer.

Nu är det inte så enkelt i fallet med den burmesiska oppositionsledaren, eftersom burmesiska namn inte följer gängse mönster, varken västerländska eller ostasiatiska. De saknar till exempel familjenamn, kan lätt ändras och använder ofta prefix som har karaktär av hederstitel. FN:s tidigare generalsekreterare U Thant, som efterträdde Dag Hammarskjöld 1961, hette egentligen bara Thant. Prefixet U som betyder ungefär ”herr” används ofta för äldre herrar. I Burma kallades han Pantanaw U Thant där Pantanaw var hemstaden. En tidigare premiärminister hette U Nu. På motsvarande sätt som U används för män används Daw för kvinnor.

Hur var det nu med Aung San Suu Kyi? Hennes far var kommunistledare och frihetshjälte i det Burma, som blev självständigt från britterna. Hans dopnamn var Htain Lin och hans föräldrar hette Pha och Suu, i Burma mera kända som U Pha och Daw Suu. Detta namn ändrade han senare till Aung San, och var det namn han bar när dottern föddes. Han kallas också Bogyoke Aung San, där det första ordet betyder general. Hans hustru hette Khin Kyi.

Aung San Suu Kyis två första namn är alltså efter fadern, det tredje namnet Suu kommer från farmor och Kyi kommer från modern. Detta sätt att addera föräldrarnas namn till sitt eget namn är numera vanligt i Burma och har påverkats av västerländska traditioner även om det inte följer dem. I Burma kallas hon ofta Daw Aung San Suu Kyi, bara Daw Suu eller Amay Suu, vilket betyder ”mamma Suu”. Sättet att skriva Suu Kyi är alltså något utländska media har infört, efter västerländska förebilder. Mer korrekt kanske vore att bara använda Suu, eller Daw Suu, om man inte vill ha med hela namnet, som en parallell till U Thant.

Hummerknivsöder

2012-01-18T22:43:00.001+01:00

Alla har vi hört talats om Knivsöder, kvarteren kring Hornstull på västra Södermalm. I kulturrradion hörde jag just att området kring Nytorget på östra Söder, södra Sofo, och kring Nytorget Urban Deli, av Amelia börjat kallas Hummerknivsöder.

Hummer

Där bor många som tillhör kulturvänstern eller kultureliten, som jobbar på TV eller radion. På Urban Deli finns en hel del ekologiskt och närproducerat och det är trivsamt att handla här för den som gillar lite lyxigare mat och specialprodukter.

Nytorget Urban Deli

Det är mycket espresso och latte, små bleka auberginer, små röda kronärtskockor, gröna tomater, padronepeppar, långa lila broccolisar, fänkålssalami och naturligtvis också hummer på Hummerknivsöder. Ungefär samma saker finns också på Coop Konsum till lite lägre priser.

Stora och Lilla Blecktornen

2012-01-16T09:54:00.003+01:00

I går berättade jag om Blecktornsområdet, ett av P O Hallmans fina stadskvarter på Söder. Namnet på de båda byggnaderna har ingenting med blekning av tyg att göra, som man tidigare trodde, utan hänger samman med taktäckningen av bleckplåt.

Här är en äldre bild på det s k Lilla Blecktornet från 1915, som då användes av socialvården.
Manbyggnaden är numera det enda som återstår av en större malmgård, med ett större antal byggnader inklusive ladugård, stall och arbetarbostäder.

En numera riven byggnad vid Lilla Blecktornet kring förra sekelskiftet.

Där fanns också ett lusthus från 1700-talet med takmålningar, som revs 1928, antagligen i samband med utbyggnaden av det nya bostadsområdet. Synd, det hade ju varit kul att ha kvar.

Detta lusthus vid Lilla Blecktornet revs 1928.

Här nedan är också en äldre bild på Stora Blecktornet från den tiden då det var hem för vanartiga barn, kallat ”Skolkarehemmet”.

Stora Blecktornet 1906, det s k "Skolkarehemmet".

Det södra tornet fanns redan på 1730-talet. Det byggdes sedan samman med en tobakslada 1756 och gjordes då till ingång på ladans långfasad. NBuvarande utseende fick byggnaden 1856 av hovrättsrådet Christoffer Hederström. Han rev ned det mesta utom delar av det södra tornet, varav fortfarande ”en del syllar och bjelkar samt gröfre virke i väggar och takstolar” återstår från det gamla 1700-talstornet. När Ferdinand Boberg restaurerade huset omkring 1930 bibehöll huset sitt yttre.

Den glömda staden - P O Hallmans stadsbyggande

2012-01-15T17:40:00.002+01:00

I början av 1900-talet var arkitekten och stadsplaneraren Per Olof Hallman verksam i Stockholm och många andra svenska städer. Han började arbeta för Stockholms stad 1894 och blev biträde till stadsarkitekten Kasper Salin. År 1913 blev han vice stadsarkitekt och 1922 Stockholms första stadsplanedirektör. Efter fem år fick han inte förnyat förtroende, bland annat på grund av hans inställning i en del trafikfrågor. I stället fick Albert Lilienberg denna post.

Per Olof Hallman.

Under sina år som verksam i Stockholm blev han pappa till några av Stockholms mest uppskattade stadsområden, Eriksbergsområdet, Lärkstaden, Rödabergsområdet, Skinnarviksbergen, Helgalunden, området norr om Upplandsgatan, Blecktornsområdet, Diplomatstaden samt Enskede och delar av Bromma. Före Hallman hade rutnätstadens rektangulära kvarter dominerat stadsbyggandet. Hallman, som var influerad av österrikaren Camillo Sitte och engelsmannen Raymond Unwin. Sitte betonade sammanhangen mellan husen och var kritisk mot det monotona upprepandet av likadana hus och kvarter som då förekom överallt i Europa. Sitte menade att staden borde gestaltas med hänsyn till hur människan uppfattade den, och hans mest kända skrift heter också ”Stadsbyggande och dess konstnärliga grundsatser, där han behandlade gaturum, platsbildningar och andra delar av stadsbilden. Raymond Unwin var den arkitekt som mer än andra genomförde de idéer som den engelska trädgårdsstadens skapare, Ebenezer Howard hade formulerat.

Metargatan, Blecktornsområdet

De stadsområden som Hallman skapade präglades av ett oregelbundet kvartersmönster, med slingrande gator och en varierad miljö, inspirerat av den medeltida staden. Byggnaderna var ofta omsorgsfullt utformade med en enkelhet i arkitekturen men med vackra detaljer Hallmans stadsområden blev snabbt populära men populariteten slocknade snabbt.

Port i Blecktornsområdet

År 1930 hölls Stockholmsutställningen och modernismen slog igenom med full kraft och dominerade helt under de närmaste 50 åren. Hallmans planmönster ansågs föråldrande och historiserande. I stället radades exakt likadana lamellhus upp längs parallella gator i det oändliga. Idag har åter Hallmans områden återvunnit sin popularitet. Thomas Paulssons avhandling "Den glömda staden"från 1959 som har publicerats i Stockholms monografiserie behandla Per Olof Hallman och hans verk.

Plan över Blecktornsområdet från 1918.

Blecktornsområdet ligger på sydöstra Södermalm, ett stenkast från Ringvägen och Katarina Bangata. Planen upprättades av Hallman 1918 och antogs av stadsfullmäktige samma år. Det är ett kuperat område, som innesluter fina parker och två äldre byggnader, Stora och Lilla Blecktornet har bevarats inom området. Hallman har anpassat det slingrande gatunätet till topografin. Det byggdes ut av Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB) mellan 1925 och 1928. SKB byggde också området vid Upplandsgatan.

Blecktornsområdet

Fasaderna mot Stora Blecktornet har fått ljusa pilastrar i fasaden, som anknyter till den nyklassicism som präglar Stora Blecktornet. Området sluter sig mot omgivningen men öppnar sig inåt de lummiga parkerna. Blecktornsområdet uppfattas som en lugn oas trots närheten till Ringvägen, Götgatan och Ringens centrum.

Stora Blecktornet

På 1700-talet innehades Stora Blecktornet av Eric Salander, beryktad chef för Barnängens industrier, som Per Anders Fogelström skrivit om i Vävarnas barn. Det nuvarande Stora Blecktornet kom till 1856, då den äldre byggnaden från 1700-talet byggdes om och då fick byggnaden sina två torn. Under 1880-talet blev det ett hem för ”vanartiga” barn. Stora Blecktornet var arkitekt Ferdinand Bobergs och hustrun Annas hem på Södermalm i Stockholm, där paret bodde mellan 1930 och 1935, sedan Boberg renoverat bygganden. Idag har Stora Blecktornet konferens- och kaféverksamhet som drivs av Stockholms stad med stöd av personal, med lindrig utvecklingsstörning.

Lilla Blecktornet

Lilla Blecktornet hade en misslyckad start som hälsobrunn, så kallad surbrunn, i slutet av 1600-talet, men vattnet dömdes ut av Urban Hjärne som varande "ett vackert samkväm för grodor, iglar och andra maskar". Senare tillverkades textilier och tobaksvaror i huset, bland annat drevs det som kattunstryckeri (bomullstryckeri). Socialförvaltningen har tidigare haft barnhem i huset. Idag har Dianova, en ideell förening, som bedriver behandling av missbrukare, verksamhet i byggnaden.

Bakom religionens mask

2012-01-12T10:37:00.004+01:00

Jag har växt upp i en kristen tradition. Jag döptes i svenska kyrkan, vilket mina föräldrar bestämt, och konfirmerades i enlighet med mina föräldrars förväntningar. När jag blev vuxen och fick bestämma själv utträdde jag ur kyrkan eftersom jag inte trodde på Gud. Det gör jag fortfarande inte. Religions- och trosfrihet är en rätt för medborgare att fritt bestämma över sin religiösa eller annan övertygelse och över hur övertygelsen ska utövas, inklusive rätten att inte ha några övertygelser och att stå utanför alla samfund.
Att utträda ur kyrkan var tillåtet i slutet på 1960-talet när jag gjorde det, men det har inte alltid varit så. Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Man var tvungen att tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Först 1952 blev det tillåtet att utträda ur kyrkan för alla svenskar utan att byta till ett annat samfund. Fram till dess var ateismen förbjuden. Det är alltså först under min livstid som religionsfriheten har införts i Sverige. Nu gäller den för alla utom Kungen. Jag ser det som ett framsteg för friheten.
Jag är glad att mina föräldrar inte valde att befästa kristendomen genom att till exempel tatuera in ett kors på kroppen, eller göra något annat outplånligt ingrepp i min kropp. Nu finns inga andra spår kvar utom i minnet. Hade jag däremot vuxit upp i ett judisk eller muslimskt hem hade det inte varit så enkelt. Då hade mina föräldrar sannolikt låtit skära bort en kroppsdel som ett outplånligt bevis på min religionstillhörighet och min judiska eller muslimska identitet. Även om jag hade lämnat judendomen hade det kroppsliga ingreppet funnits kvar. Jag hade inte kunnat bestämma själv. Islam är det helt förbjudet att lämna.

Omskärelse av en muslimsk pojke
Den 18 november krävde elva företrädare för kultur, politik, sjukvård, kyrka och akademi på DN debatt ett förbud mot ”icke-medicinska ingrepp på barns underliv.” De startade debatten om omskärelse av pojkar, som de menade står i strid med barnkonventionen, en debatt som sedan har fortsatt även i SvD med inlägg av bland andra Bengt Westerberg, f d socialminister, Annika Borg, teologie doktor och präst, samt Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. De ville göra detta till ett fritt val som män i vuxen ålder själv kan bestämma om, precis som jag som vuxen fritt kunde bestämma mig för att lämna svenska kyrkan. Jag anser att detta vore ett självklart steg för att öka religionsfriheten precis som att utöka den till att även gälla kungahuset; en fortsättning på de frihetsreformer som inleddes i slutet av 1800-talet och fullföljdes på 1950-talet.
Men deras förslag väckte rabiat motstånd från en rad debattörer, från Göran Rosenberg till Lars Dencik och Lena Einhorn. De ser det som en förtäckt förföljelse av judar och muslimer, som ser omskärelsen som en omistlig del av den judiska och muslimska identiteten. Men ser de inte själva den uppenbara motsättningen till religionsfriheten? Det är ju just denna frihet som förnekas de pojkar som föds i judiska och muslimska familjer. Hur kan det vara till barnens bästa att föräldrarna ska bestämma religionsidentiteten för hela livet? Och hur kan det vara förenligt med religionfriheten?

Folkomröstning om Slussen är ingen bra idé

2012-01-11T12:12:00.003+01:00

Musikern Benny Andersson och krögaren Erik Lallerstedt vill nu tillsammans med Kulturslussen samla 70 000 namn för att driva igenom en folkomröstning om Slussen. Det är inte särskilt välbetänkt.

Om tio procent av de röstberättigade kräver en folkomröstning måste kommunfullmäktige ta upp fråga om en folkomröstning till beslut. Men de måste inte genomföra den. Här har SvD fel. Eftersom den politiska majoriteten redan har beslutat om Slussen är det föga troligt att de skulle ändra sig. Även om en folkomröstning skulle genomföras är den bara rådgivande. Kommunen behöver inte följa resultatet.

Tanken på folkomröstningar som ett uttryck för den genuina folkviljan är sympatisk, men erfarenheterna av folkomröstningar i Sverige avskräcker. Det finns två huvudproblem med folkomröstningar. Det ena är att det brukar vara svårt att få stort valdeltagande. Hur tolkar man ett resultat om bara 50 procent röstar, eller kanske bara 35 procent?

Kulturslussen

Det andra problemet är att ställa rätt frågor. Enklast är ju att rösta om ja eller nej till en tydlig fråga, till exempel om rusdrycksförbud eller ej, om höger- eller vänstertrafik, eller om EU-inträde. Just dessa folkomröstningar har ju också hållits i Sverige. År 1922 röstade en mycket knapp majoritet, 51 procent nej till rusdrycksförbud medan 49 procent röstade ja. Valdeltagandet var svaga 55 procent. Folkomröstningen om högertrafik hölls 1955 och 83 procent röstade nej. Valdeltagandet var bara 53 procent. Tolv år senare infördes ändå högertrafik i strid med folkviljan. Folkomröstningen om EU hölls 1994 med 82 procents valdeltagande. Ja-sidan vann med 53 procent mot 47 procent som röstade nej. Denna gång följde riksdagen folkviljans beslut. Mängder av kommunala folkomröstningar har också genomförts, ofta ja eller nej till kommundelning, där alternativen har varit entydiga.

Det är svårare om det inte finns ett klart ja och nej att ta ställning till. Sådana folkomröstningar har också hållits i Sverige. Folkomröstningen om pensionssystemet 1957 hade till exempel tre alternativ, där inget alternativ vann absolut majoritet. Linje 1 fick 45,8 procent, linje 2 fick 15,0 procent och linje 3 fick 35,3 procent. Eftersom socialdemokraternas alternativ hade fått flest röster drev de igenom ATP, trots att majoriteten inte röstat för förslaget. Det ledde till regeringskris och ATP har numera avskaffats.

Slussen enligt stadens beslutade förslag

För trettio år sedan, den 23 mars 1980, genomfördes folkomröstningen om kärnkraft. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. Alla tre alternativen var nej-alternativ till kärnkraft, med avveckling i olika takt. De som ville ha kärnkraft i Sverige hade inget att rösta på. Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1, 39,1 procent för Linje 2 och 38,7 % för Linje 3. Det blev alltså ytterst jämnt mellan linje 2 och 3 med en liten övervikt för linje 2, dock långt ifrån egen majoritet. Ungefär 60 procent ville dock avveckla kärnkraften på trettio år, som det senare genom riksdagsbeslut kom att tolkas, medan 40 procent ville avveckla den på bara tio år. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Enligt folkomröstningen skulle alltså all kärnkraft i landet vara avvecklad i år, men det har som bekant inte skett. I stället beslutade riksdagen härom året att kärnkraften inte skall avvecklas.

Inför valet 2006 kom oppositionen i Stockholm överens om att verka för en folkomröstning om Förbifarten, en mycket ogenomtänkt idé. Hur skulle man formulera alternativet till Förbifarten? Skulle de 27,5 miljarderna sparas, satsas på andra vägar eller på andra kollektivtrafikprojekt och i så fall vilka? Det fanns ju inget givet motförslag. Vilka skulle beröras av Förbifarten, som går genom flera kommuner och därför delta i folkomröstningen? Bara i Stockholm, de berörda kommunerna eller i hela länet?

År 2006 röstade man om trängselavgifter eller ej i Stockholm och i 14 andra kommuner i länet. Resultatet blev för Stockholms kommun att 51,5% röstade ja, och 48,5 % röstade nej medan majoriteten i samtliga grannkommuner röstade nej. Totalt blev det majoritet för nej med 52,5 procent mot 47,5 procent jaröster. Den demokratiska grunden var alltså ytterst bräcklig. Efter valet 2006 bestämde sig alliansregeringen för att följa valresultatet i Stockholm, och inte i grannkommunerna, och införa trängselavgifterna.

Hur ska nu en folkomröstning om Slussen genomföras? Det kan knappast handla om ja eller nej till stadens förslag. Jag kan se tre tydliga alternativ: Stadens alternativ som nu har röstats igenom i kommunfullmäktige, den s k Kulturslussen och bevarande eller rekonstruktion av nuvarande konstruktion från 1935. Valet kan antagligen hållas först om närmare tre år, i samband med riksdagsvalet 2014. Vad händer om alla alternativ får omkring en tredjedel av rösterna med ett valdeltagande på omkring 50 procent? Det är knappast ett orealistiskt scenario.

Nuvarande Slussenkonstruktion från 1935

Hur ser opinionen ut. Det har ju genomförts olika opinionsundersökningar. I april 2010 genomfördes en Demoskopundersökning där endast 10 procent var negativa eller mycket negativa till att Slussen byggs om medan 72 procent var positiva eller mycket positiva. I juni förra året lät SvD genomföra en Sifoundersökning där frågan som ställdes var: "Tycker du att det är bäst att riva Slussen och satsa på total nybyggnad enligt det förslag som Stockholms stad nu presenterar, eller vill du hellre att nuvarande Slussen bevaras och utvecklas?" Resultatet blev 41 för föreliggande förslag, 33 procent för bevarande och 26 procent osäkra. Ungefär samtidigt genomförde även Demoskop en ny undersökning med lite andra frågor, där man även ställt frågan "Vilket intryck fick du av det förslag som presenterades?". Resultat: 76 positiva eller mycket positiva, 22 procent negativa eller mycket negativa. Så det är långtifrån säkert att Kulturslussen ens får ihop de namn som krävs för att få upp frågan om folkomröstning i fullmäktige. Skulle de få det får ju kommunfullmäktige ändå bestämma, först om de vill ha en folkomröstning, och därefter om de vill följa resultatet. Min prognos är att det ändå innebär att nuvarande huvudalternativ genomförs, dock tre år försenat.

En till Galleria vid Slussen?

2012-01-10T12:12:00.004+01:00

I dagens DN Kulturdebatt svarar Sven Wollter på Bengt Ohlssons kritik av kulturvänstern. Han tror att Ohlsson blir sur på att folk tar saker på allvar, som tycker att Slussenplanerna är för djävliga, därför att ”de har kollat dem noggrant och analyserat bristerna”. Det enda konkreta skäl han för fram är att ”vi har tillräckligt många gallerior i staden”. Själv vill han att Slussen ska bevaras.

Sven Wollter är vänster, en av de mest kända medlemmarna i Sveriges Kommunistiska Part, före detta Kpml(r), den rörelse som på sin tid grundades av Frank Baude, en utbrytning ur Kfml, som i sin tur var en utbrytning ur det som numera heter Vänsterpartiet, sedan tillägget ”kommunisterna” till sist slopades. Wollter vill att i stort sett allt ska ägas av folket, inte bara skolor, sjukhus, utan också banker, alla stora industrier, kommunikationer och energiproduktion och inte minst Saab. Då skulle vi ha råd att fortsätta att driva Saab med förlust. Jag undrar det.

Sven Wollter

Det är en vacker tanke att alla produktionsmedel ska ägas av folket men hur realistiskt är det. Det närmaste vi kan komma facit är att titta på Sovjetunionen, Östtyskland, Nordkorea. De två förstnämnda finns inte längre och Nordkorea tillhör jordens fattigaste länder, där en stor del av befolkningen svälter. Inte ens Nordkorea skulle ha råd att driva Saab särskilt länge.

Åter till Slussen. Problemet är att kulturvänstern, eller kultureliten, som jag föredrar att kalla dem (Benny Andersson är ju knappast vänster), inte alls har satt sig in i Slussenförslaget. De har bara skrivit under ett upprop eftersom de tror mer på Benny Andersson, Gösta Ekman, och Carl-Johan de Geer än på Sten Nordin. Sätter man sig in i planerna inser man ju att de har fel på nästan alla punkter.

Galleria Slussen

Ta det här med galleria, till exempel, Sven Wollters enda sakliga argument. Han vill ju bevara Slussen och där finns det faktiskt redan en galleria, Galleria Slussen, som öppnade 1987. Det blir alltså en större galleria, inte en till. Nuvarande galleria är inte en av våra större, men kanske en av de sunkigaste, en svårorienterad labyrint i två plan under jord, med mellan 2 000 och 3 000 kvadratmeter och totalt 17 butiker och matställen, däribland Coop Konsum.

Galleria Slussen

Den nya gallerian skulle bli runt 10 000 kvadratmeter och säkert inte lika sunkig. Ganska precis lika stor som Västermalmsgallerian på Kungsholmen med sina 10 000 kvadratmeter och 39 butiker och matställen. Fortfarande mindre än Ringen med 13 000 kvadratmeter och ca 45 butiker och matställen. Kanske lite större än Skrapan med 28 butiker och matställen. Men mycket långt ifrån våra större gallerior, till exempel Kistagallerian med 59 000 kvadratmeter och 180 butiker och matställen. Och mindre än hälften så stor som NK med sina 22 000 kvadratmeter. Alltså inte lika stor som kultureliten påstår ibland.

Galleria Slussen

Jag bodde på Kungsholmen när Västermalmsgallerian byggdes vid en av Kungsholmen då sunkigaste platser, den underjordiska gångpassagen under korsningen mellan Fleminggatan och S:t Eriksgatan, ibland kallad ”Lilla plattan”. Det blev ett rejält lyft för platsen. Just den negativa inställningen till gallerior tycks vara en av kulturvänsterns käpphästar. De tycker illa om kommersiell konsumtion och vill öka konsumtionen av kultur i stället, antagligen av helt oegennyttiga skäl. Men vi behöver alla handla och gör det också. Frågan är bara var.

Galleria Slussen

Det är ju ganska bra om många handlar i innerstaden, i vanliga butiker eller i gallerior, eftersom de ofta gör det till fots eller använder kollektivtrafik. Annars kanske de åker till Kungens kurva, Länna, Arninge eller Barkarby med bil som allt fler gör. Gallerior i innerstaden är alltså en satsning på en miljömässigt hållbar stadsutveckling.

Stockholm växer så det knakar. Regionen växer just nu med omkring 40 000 invånare per år, 400 000 på tio år. Stockholms stad är nu över 800 000 invånare, en ökning med 150 000 sedan 1980-talet. Inom kanske 20 år når staden miljonstrecket. De nya invånarna behöver ju handla någonstans. Nya gallerior slår inte ut de butiker som finns eftersom den totala handelsytan växer hela tiden. Varför inte bland annat vid Slussen, en av stans största kollektivtrafikknutpunkter?

Galleria Slussen

Slussen har varit en handelsplats sedan urminnes tider. Ryssgården har fått sitt namn efter de ryska handelsmän som bjöd ut sina varor just här. Innan den nuvarande Slussen byggdes revs en massa hus med butiker och även den legendariska restaurang Pelikan. Wollter är alltså helt fel ute med sitt enda argument att ”vi har tillräckligt många gallerior i staden”.

Karl Johans basar 1916. Byggnaden revs för den nuvarande Slussen

Ett straff att bo i Stockholm?

2012-01-08T21:16:00.003+01:00

Jonas Sjöstedt har stora förhoppningar på sig från sitt parti, som gått kräftgång i de senaste valen. Men så här sa den nyvalde vänsterledaren Jonas Sjöstedt till SVT:s Västerbottensnytt:

”Själv tycker jag att det är ett straff att behöva bo i Stockholm jämfört med att bo i Umeå eller New York eller någon annan trevligare stad.”

”Det är lite tråkigt i jämförelse. Det är lite snålt på något sätt, hur människor är mot varandra.”

Till DN säger han: –”Jag har full förståelse för att folk trivs och vill bo i Stockholm. Men själv har jag bott i Umeå och det är där jag hör hemma.” Vad är det då han ogillar med Stockholm? ” Jag har hamnat på Östermalm och bor man på Östermalm är det lätt att behålla sina fördomar om Stockholm utan att behöva ifrågasätta dem. Jag har haft den fördelen.” Sjöstedt menar att New York självklart har mer gemensamt med Umeå än med Stockholm? Men Sjöstedt tycker inte illa om allting i Stockholm: ”Jag tycker om att vandra runt i stan och se spåren av det gamla Stockholm. Jag tycker om de mogna förorterna, Årsta, Gröndal och Aspudden.”

Sjöstedt i Västerbottennytt

Jonas Sjöstedt har ju bott i flera år i Bryssel också, men jag har inte hört honom uttala sig så negativt om den staden. Kanske borde han ha ägnat sig åt lokalpolitiken i Umeå där han trivs, i stället för att tvingas lida i Stockholm. Det är ju faktiskt något han valt frivilligt, genom att kandidera till riksdagen. Jag har bott i flera andra städer än Stockholm, men ingen som jag har gillat lika mycket. Men jag skulle inte kalla det ett straff att bo i Tripoli eller Pune.

Sjöstedt uttalade sig ju för de regionala tittarna i Västerbotten, och kanske var det en flirt med de lokala väljarna, som antagligen inte gillar Stockholm. Åtminstone de som ännu bor kvar där. Men man kan ju undra om det var så klokt. I Västerbotten bor det knappt 200 000 personer och de blir allt färre. I Stockholmsregionen bor det mer än 2 miljoner och de blir allt fler. Faktiskt växer regionen med ett Västerbotten på bara fem år. Så för varje väljare han vinner i Västerbotten med sitt uttalande riskerar han att tappa tio i Stockholm. Det är människor som av en eller annan anledning valt att bo i Stockholm. Eller tror Sjöstedt att de också ser det som ett straff att bo här?

Sjöstedt gillar inte Stockholm

Det är inte staden i sig som han ogillar, det är människorna, och deras attityd: ” Det är lite snålt på något sätt, hur människor är mot varandra.” Människor i New York och Umeå är alltså generösa och varma i jämförelse med stockholmarna.

Jonas Sjöstedt får naturligtvis tycka vad han vill om Stockholm. Men han har en arrogant attityd som man bara kan kosta på sig när det gäller Östermalm. Att ha fördomar är OK så länge det gäller Östermalmsbor. Nu är ju Stockholm mer än Östermalm, Årsta, Gröndal och Aspudden. Tänk om han hade sagt samma sak om Rinkeby: ”Bor man i Rinkeby är det lätt att behålla sina fördomar om Stockholm utan att behöva ifrågasätta dem. Jag har haft den fördelen.” ”I Umeå är man generös i jämförelse med hur snåla människorna är mot varandra i Rinkeby.” Så skulle han ju aldrig ha sagt.

Uppdatering 9 januari
Aftonbladet har klarlagt att Sjöstedt sedan snart två år tillbaka bor på en av Sveriges flottaste adresser, Karlavägen på Östermalm. Bara några portar bort bor till exempel utrikesminister Carl Bildt.
Jonas Sjöstedts fru Ann Måwe är nämligen diplomat på UD och får genom sitt jobb hyra trerummaren i maximalt sju år. I hans kvarter röstade bara 1,94 procent på Vänsterpartiet medan Moderaterna fick över 60 procent.

Lite bloggstatistik för 2011

2012-01-06T11:33:00.003+01:00

Bloggen har intresserat fler besökare under 2011 jämfört med 2010. Detta trots att jag under året skrivit 124 inlägg, mot hela 152 inlägg året innan, men det är i alla fall ett inlägg var tredje dag, och mellan 2 och 3 i veckan. Månadsmedelvärdet var under 2011 drygt 3 100 besökare jämfört med drygt 1 700 besökare under 2010, en ökning med drygt 80 procent. Under de två senaste månaderna har antalet besökare legat över 4 000, vilket tyder på att ökningen fortsätter. Den 4 januari, då jag hade kommenterat Bengt Ohlssons debattinlägg på DN Kultur hade jag nästan 500 besökare på en enda dag.

Besökarna kommer från 107 länder och förutom Sverige är de vanligaste länderna i tur och ordning Finland, USA, Storbritannien, Indien, Norge, Tyskland och Danmark.
Det vanligaste sökordet för att hitta bloggen är ”Stockholm”. Andra vanliga sökord är kungen, Slussen, tunnelbana, Lena Adelsohn-Liljeroth och Indien. Överraskande nog kommer både Katla och Eyjafjällajökull fortfarande högt upp på listan, trots att jag bara skrivit två blogginlägg om vulkanutbrott, båda för rätt länge sedan. Många har länkats till min blogg från www.yimby.se.
Mest lästa inlägg under året handlade om ett nytt operahus, om att bygga ut tunnelbanan samt om hur Stockholm Waterfront växte under planeringen. Fortfarande är dock det mest lästa inlägget ett från 2010 om hur kungen enligt författningen måste tillhöra den lutherska kyrkan och fördöma kättare, bland annat muslimer.
Jag välkomnar alla besökare att fortsätta att följa bloggen även under 2012.

Slussen, vänstern och kultureliten

2012-01-04T11:36:00.005+01:00

För ett par veckor sedan kommenterade jag hur Sveriges (nästan) samlade kulturelit förlorade striden om Slussen. Jag gjorde det med anledning av ett ledarstick i DN och en krönika av Bengt Ohlsson i samma tidning. Det räckte inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga beslutsfattarna den här gången. I dagens DN finns en tre sidor lång debattartikel i DN Kultur av Bengt Ohlsson där han frågar sig om det går att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Bengt Ohlsson gillar hellre läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Bengt Ohlsson

Jag har följt Slussenfrågan ett bra tag nu, jag har granskat de flesta förslag och kommenterat den på denna blogg mer än 30 gånger. Jag anser mig vara ganska väl insatt och hyfsat kompetent att bedöma ritningar och utredningar. Vad jag inte förstår är varför till exempel skådespelaren Gösta Ekman, musikern Benny Andersson, konstnären Carl Johan De Geer, författaren Katarina Frostenson, dramatikern Lars Norén, skådespelare Krister Henriksson, skådespelaren Sven Wollter eller poeten Bruno K Öijer skulle ges extra tyngd när det gäller utformningen av Slussen, men uppenbarligen anser de själva detta eftersom de har ställt sig bakom kulturelitens upprop om Slussen. Men de sakargument kultureliten fört fram har ju gång på gång avvisats av experter som kan visa på fakta. Eller kan till exempel Kristina Lugn verkligen syna stadens förslag bättre än experterna? Jag undrar egentligen hur okritiska de kulturpersoner är, hur de är funtade i skallen, de som utan att reflektera det allra minsta skriver under på Kulturslussens listor, och gör detta utan att alls sätta sig in i saken. Litar man verkligen blint på till exempel Lars Noréns förmåga att beräkna lutningar, vattenströmmar och trafikkapacitet? Det hedrar verkligen Bengt Ohlsson att han inte gått i den fällan.

Arkitekten Mats Edblom som har tagit fram alternativet Kulturslussen är naturligtvis inte någon amatör. Trots detta anser jag att alternativet Kulturslussen har uppenbara brister, varav jag har redogjort för några tidigare.

Bengt Ohlsson skriver nu om hur han läste om hur fint Kulturslussens förslag är och hur fasansfullt Stockholms stads förslag är. ”Det var så uppenbart att Kulturslussen tryckte på de vanliga knapparna och drog i de vanliga spakarna, så att maskineriet skulle hosta i gång. De räknade så kallt med att man skulle tjusas av alla namnen och reagera med de vanliga betingade reflexerna på de gängse nyckelorden, och sen ansluta sig till förslaget, och att man inte skulle vara ofin nog att ifrågasätta någonting. ”

Själv föredrar jag det förslag som stadsbyggnadskontoret har tagit fram, även om jag också har synpunkter på detta. Det innebär naturligtvis inte att jag därmed stöder alliansen i vått och torrt. Jag har över huvudtaget inte uppfattat att Slussen är en fråga mellan höger och vänster. Det vore lite väl enkelt, för att inte säga infantilt, att kalla Kulturslussen med en (ickekommersiell?) saluhall vänster och stadens förslag med en förhatlig "kommersiell" galleria för höger. Jag har för mig att såväl sådana som röstar vänster som höger ibland handlar i gallerior, ibland i saluhallar. Kanske till och med att högerfolket oftare handlar i saluhallar.

Bengt Ohlsson skriver att frågan om Slussens ombyggnad långsamt har politiserats i takt med att ”en vilsen vänsterrörelse och en sysslolöst svärjande socialdemokrati började märka av en fladdring i sina slaka segel, och insåg att det fanns poäng att plocka.” Att Slussen till slut kunde bli en fråga om höger eller vänster handlar – vid sidan om kulturelitens eventuella politiska hemhörighet – nog mest om hur sossarnas Tomas Rudin i sista minuten utan egentliga argument, bytte sida och röstade emot stadens förslag. Om detta var ren populism, försök till röstfiske, var det knappast särskilt välbetänkt eftersom enkäter har visat att stadens förslag har allmänhetens stöd.

Den föraktade förorten

2012-01-03T14:08:00.005+01:00

Författaren och journalisten Per Wirtén har skrivit en bok till förortens försvar, ”Där jag kommer från”, med undertiteln ”Kriget mot förorten”. Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena. Boken fick bra recension i SvD där skribenten, Elisabeth Hjort, själv bott i Skärholmen ett antal år. Även Göran Greider är positiv i Expressen, trots att han ser motsägelserna. Lars Linder i DN var trots att han själv bott i Stuvsta mera tveksam om man som Wirtén kan älska förorten.

Per Wirtén

Det är en i hög grad märklig och mycket personlig bok. Det generella begreppet ”förorten” behandlas i huvudsak från tre perspektiv. Dels genom hans egna iakttagelser från en 16 timmar lång vandring från Heron city till Gullmarsplan och minnen från sin egen uppväxt i radhuset i Huddinge. Dels genom nedslag i den historiska bakgrunden och planeringsideologierna i Sverige och internationellt. Slutligen också genom den bild som förorten ges i media, främst tidningar och böcker, från Skärholmsdebatten till tv-serien Svenska hjärtan.

Wirtén upptäcker att förorterna har en historia, att det var en myt om de historielösa markerna; det fanns ju ingen som berättade. Men det fanns det ju, och det gick att ta reda på. Wirtén har ju läst på, det fanns ju massor av människor som har beskrivit historien, som berättade.

Per Wirtén har bott i Flemingsberg

Själv har han aldrig bott någon annanstans än i förorter söder om stan - Stuvsta, Flemingsberg, Skogås, Fullersta - och det är ingen neutral betraktelse han ger. Han älskar förorten ”där jag kommer från”. Wirtén framstår som förortens hjältemodiga försvarare i vått och torrt, mot alla illvilliga angrepp från höger och vänster, och där han obevekligt slår ner varje motstånd, likt en Don Quijote, som ser fiender i varje väderkvarn han möter. Wirténs väderkvarn är innerstaden, den historiska stadskärnan eller ”Gammelstaden” som han till slut döper om den till. I synnerhet Södermalm, där alla han känner verkar bo, eller Stureplan.

Miljonprogramshus på Södermalm

Lika nyanserat som han beskriver förortens alla nyanser från kåkstad till villastad, från grannskap och tunnelbanestad till miljonprogram, lika onyanserat beskriver han den förhatliga fienden ”innerstaden”, den som har makten och hegemonien, den som bestämmer dagordningen, innerstaden där alla vill bo. Den förhatliga ”innerstaden” är faktiskt nästan lika diversifierad som förorten. Där finns den medeltida stadskärnan, kåkarna på Söder, 1600- och 1800-talets kvartersstad, där finns esplanaderna, Lärkstan, Röda bergsområdet och Blecktornsområdet som byggdes efter Camillo Sittes idéer; där finns funktionalismens öppna planmönster från 1930- och 1940-talen i Eriksdalsområdet, Gärdet och Fredhäll. Och slutligen, på det förhatliga Södermalm finns det faktiskt gott om just de betongområden från miljonprogrammets dagar som karaktäriserar några av de förorter som Wirtén beskriver i så förlåtande ordalag; Barnängen, Tanto, Drakenberg, kvarteren Rektangeln, Tumstocken, Plankan och allt vad de heter. Där finns också 1980-talets SCAFT-inspirerade förort Södra stationsområdet insprängd mitt i, och de senaste årens byggande i Hammarby Sjöstad. Det moderna inträffade i förorten inte i innerstaden. Men Wirtén glömmer ju hur mycket av innerstaden som revs på 1960- och 1970-talen, hur allt blev modernt och hur många nya lägenheter som faktiskt byggdes även där.

Hammarby Sjöstad

Är det något som Wirtén hatar nästan lika mycket som innerstaden är det just Hammarby sjöstad och är det något han älskar är det just SCAFT och de trafikseparerade förorterna. Och det kanske inte är så konstigt eftersom Wirtén också tycks älska bilen. Han ser E4:ans Essingeled med åtta filer över vatten, öar och hustak som ”världens vackraste stadsgata”. När Wirtén läser Jerker Söderlinds bok ”Stockholms satelliter” håller han först med om kritiken, men när han slår igen den ändrar han sig genast. Det är ju trafiksepareringen i Huddinge centrum som gör miljön attraktiv. Det är inte stadskärnornas gator som föder kreativitet, det är motorvägarna i det urbana landskapet.

Om det är något begrepp som går som ett mantra genom boken så är det ”föraktet för förorten”. Köplador, parkeringsplatser, motorleder, vimplar, bilar och förortsbebyggelse är föraktade (sid 12). Många i innerstadens stenhus blir besvärade och osäkra, vet inte vad de ska säga och vill till varje pris undvika kommentarer som ens snuddar vid det grundmurade föraktet mot förorten (sid 29). Föraktet har djupa historiska rötter men kunde genom beskrivningarna av Skärholmen slutgiltigt erövra den svenska samhällsdebatten (sid 34). Wirtén saknar inget av storstadens utbud, men däremot den föraktade förortsmiljön (sid 121). Berättelsen skildrar generaliserande förakt för livet i förortens nya hus (sid 139). Om man försöker förklara vad som gick snett med Flemingsberg läser Wirtén genast in förakt för förorten i svaren (sid 149). Han spårar förortsföraktets rötter till skildringarna av kåkstäderna, de som byggdes av tomtjobbare i förorterna utanför Stockholm och oftast för fattiga invånare (sid (276).

Han har svårt att säga att villastäderna omfattas av samma förakt som miljonprogrammets förorter, men nästintill, i alla fall drabbas de av en känsla av skam (sid 224 och 284). Han ser förorterna som demokratiska och kopplar det tidiga förortsföraktet till motviljan mot demokrati (sid 285). Vill någon stoppa en ombildning i Östberga beror det på förakt mot förorten (sid 302). Wirtén sammanfattar förortsföraktet och skammen, föraktet för sjukdom och smitta, platsen för inlåsning, isoleringen, likriktningen och konformism, tystnaden och tomheten, en korridor för genomfart genom ingentinglandet (sid 297-298).

Östberga

Genom åren har en stor vrede ackumulerats i Wirténs mage, en vrede som riktar sig mot föraktet som riktas mot hans hembygd. Kanske är det de historiska sambanden mellan modernitet, välfärdpolitik, jämlikhet och förorter som utlöst föraktet. Överallt läser han in föraktet. Men det är mera sällan som han verkligen diskuterar vem motståndaren är. De som kritiserar och föraktar förorten är generellt skribenter som aldrig varit där. Vem det är som står för det allenarådande föraktet. Före detta borgarrådet Kristina Alvendal hör förstås till de namngivna föraktarna, hon som lanserade begreppet ”Promenadstaden” för det nya Stockholm, som ska växa fram enligt den nya översiktsplanen.

Wirtén läser Kristina Alvendals hemsida. Alvendal verkar vara förortsföraktet personifierat. Wirtén läser in att förorten är misslyckad och innerstaden är värdefull. Han tycker att hennes resonemang vilar på en alltmer otidsenlig föreställning om att stadskärnan representerar det urbana. För Wirtén representerar stadskärnan 1800-talet och förorten den moderna, urbana staden.

Men det är något som inte stämmer. Förutsättningen för föraktet är att man står utanför förorten. Men det gör ju faktiskt bara en liten minoritet. Det är ju faktiskt så att omkring 85 procent av stockholmarna bor i det som Wirtén definierar som ”förorten”. Inte kan väl 85 procent av stockholmarna förakta sin egen hembygd? Och det gör de nog inte heller.

I Wirténs värld är allt svart eller vitt, det finns inga nyanser, framförallt inte i den förhatliga innerstaden. Han tror att de som bor i stadskärnan aldrig åker till Wirténs förorter, och därför inte vet något om dem. Visste de skulle minsann ändra uppfattning. Wirtén själv åker däremot ofta till stadskärnan. Men tror Wirtén verkligen att de 15 procent som bor i stadskärnan alltid har bott där, aldrig bott i en förort eller satt sin fot där? Han borde läsa lite flyttningsstatistik, så skulle han förstå hur många det är som faktiskt vet, som precis som Wirtén har gjort ett medvetet val när de flyttade till stadskärnan, eller därifrån, precis som Wirtén har valt att aldrig lämna förorten. Statistiskt sett flyttar vi nio gånger under en livstid i Stockholmsregionen och många gånger går flyttningarna också till och från innerstaden under en livstid. Även många innerstadsbor känner till förorter men har frivilligt valt att inte bo där.

I Wirténs värld verkar alla vilja bo i innerstaden. Tanken att alla vill bo i innerstaden kopplade enligt Wirtén greppet under 1980-talets slut (sid 95). Men så är det ju inte. I själva verket uppskattar de allra flesta det område där de själva bor, den plats de valt och varifrån de inte vill flytta. Och alla vill verkligen inte bo i innerstaden.

Många fler vill bo i stenstaden än det finns plats för, eftersom vi slutade bygga kvartersstad redan 1930 och därför har mindre av den stadstypen än de flesta jämförbara storstäder. Men det är inte samma sak som att alla vill bo i innerstaden. Det hade Wirtén lätt kunnat ta reda på om han läst på bättre.

Wirtén har också drabbats av en del missförstånd. Han jämför det storskaliga Södra stationsområdet, som han tror är ”enormt populärt”, med Flemingsberg. Wirtén tror att Södra stationsområdet är populärt eftersom det är den mest förortiserade delen av innerstaden, fortfarande influerat av SCAFT, men det är faktiskt precis tvärtom. Forskningen kan visa att Södra stationsområdet faktiskt är mindre populärt än kvartersstaden från 1900-talets början, trots att det ligger på Södermalm. Bostadsrättspriserna är högre i den äldre kvartersbebyggelsen.

Wirtén har antingen misslyckats i att finna svar på sina frågor eller så vill han inte hitta svaren, eftersom han inte skulle tycka om dem. Till exempel att hus byggda på 1910- 1920- eller 1930-talen är populärare än hus byggda på 1950- 1960- eller 1970-talen, var de än ligger, i innerstad eller i förort. Att bostadsområden byggda enligt principerna i SCAFT är mindre populära än kvarterstadens struktur, var de än ligger i staden, i innerstad eller förort. För Wirtén älskar ju SCAFT.

Torg i Rågsved

Han tycker att det är vackert i Rågsved. Det är enligt Wirtén inte stadsdelens fel att många invånare har låg lön och att eleverna i skolan har låga betyg. Så vems är felet? Det svarar inte Wirtén på. Kanske kunde han ha resonerat lite mer om varför de som har råd att välja inte vill bo kvar i Rågsved. Beror det bara på förakt för förorten, eller finns det några egenskaper hos stadsdelen som gör den mindre populär? Den frågan berör inte Wirtén med ett ord. Miljön i Rågsved är bra, punkt. Det finns ingenting negativt med stadsdelen, utom det anonyma föraktet, punkt.

Några svar kan man läsa mellan raderna. När Wirtén arbetade som rockjournalist på Schlager fann han att kulturjournalisternas radikaler hatade förorterna. Idealet var att bo med begagnade möbler i sliten lägenhet på Södermalm. Det förakt som öses över förorten beror på att kritikerna är fångade av en ”övremedelklass-etnocentrism”. Wirtén säger sig ha läst en enda svensk roman som inte föraktar förortsmiljön. I andra romaner föraktar förortsborna sina grannar, vill inte försonas med villastaden. Wirtén verkar bara umgås med människor som bor på Södermalm och aldrig varit i en förort. Wirtén har hört någon radikal författare säga att ”jag får jetlag om jag lämnar Södermalm”.
Wirténs mediabild färgas av hur förorten skildras eller inte skildras i dagspressen. Han refererar Skärholmsdebatten 1968 och Expressens Olle Bengtsson som förtalade förort efter förort i sina reportage. Allt för mycket länge sedan. I slutet av 1980-talet lade DN ner sina förortsbilagor och i den nya DN Sthlm skildras så gott som bara innerstaden. Men det finns ju förortstidningar, t ex Lidingö tidning, Nynäshamnsposten, Sigtunabygden, Mitt i Huddinge, mitt i Söderort och allt vad de heter. Själv läser jag gärna Mitt i Södermalm och Södermalmsnytt och tycker faktiskt att de har en skaplig lokalbevakning. Sprider verkligen Mitt i Huddinge förakt över förorten? Det har jag svårt att tänka mig.

Wirtén är helt ute och cyklar när han funderar över hur klimatsmarta förorterna är jämfört med innerstaden. Han tror att Tensta Alby och Flemingsberg tillhör Storstockholms tätaste områden, men det gör de inte. Wirtén tror också att de höga husen i Flemingsberg och i andra förorter innebär att de är lika täta som innerstadens kvartersstad. Han skriver t ex att det är märkligt att många människor på liten yta är eftersträvansvärt på Kungsholmen men anses skapa sociala problem i Flemingsberg (sid 148). Men rapporter från regionplanekontoret visar att innerstadens kvartersbebyggelse i genomsnitt är dubbelt så tät som miljonprogrammets höghusbebyggelse och fyra gånger så tät som miljonprogrammets låghusbebyggelse med trevåningshus. Han tror att de gröna förorterna är klimatsmarta, och hänvisar till att Oslo har lägre koldioxidutsläpp per capita än Stockholm, trots att staden är glesare. Men man måste faktiskt hålla isär äpplen och päron, vad som beror på uppvärmning, vad som beror på industrin, och vad som beror på trafiken. Ser man till trafiken väljer bara 25 procent av de boende i innerstadens kvartersbebyggelse bil, medan 35-40 procent av de boende i förorternas flerbostadshus väljer bil, trots lägre inkomster. De som liksom Wirtén bor i småhus i förorterna väljer till 60-75 procent bil. Det är alltså lätt att visa hur lite klimatsmart förortsbebyggelsen är om man verkligen vill veta.

Punkthus i Hagsätra

Wirtén tycker om punkthus. Han tycker om de nya punkthusen i Hagsätra, som byggts trots att ärkefienden Alvendal sagt att inga fler ska byggas. Han ser det som hoppingivande. Han reflekterar inte över varför Alvendal är kritisk mot punkthus, vilken bebyggelsestruktur de faktiskt medför. Att bygga några få punkthus är oftast enkelt, men kan helt spoliera möjligheterna till en framtida mer omfattande förtätning. Det är kanske något som Wirtén bejakar eftersom han just tycker om mellanrummen, de markbitar som andra tycks provoceras av, de som inte har någon egentlig användning, och som bara blivit över. I så fall borde han säga det.

Wirtén har en gedigen litteraturlista, men när man granskar den finner man att han verkar ha läst lite selektivt. För hur ska man annars förklara att han gång på gång återvänder till ”Det framtida Stockholm” från 1945, den tunna programskriften för Stockholms generalplan men inte verkar ha läst själva Generalplan 1952, den tjocka bibel på nästan 500 sidor på vilket allt stadsbyggande grundades under flera decennier. På sid 243 har han till och med förväxlat dem och tror att generalplanen var från 1945.

Wirtén har läst den förra regionala utvecklingsplanen RUFS 2001 men inte den nya från 2010. Han läser Regionplanekontorets rapport ”Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen”. Det är en mycket intressant rapport, där värderingsmönstren har kartlagts på ett unik sätt, geografiskt beskrivet på små delområden. Rapporten finner värderingar hos stockholmarna, som är unika för storstaden, som bara finns där, eller som finns där i högre grad än i någon annan stad i Sverige. Rapporten hittar de mest ”urbana värderingarna” i Stockholms stadskärna. Detta är emellertid helt ointressant för Wirtén, ja rent trams. Han läser rapporten som fan läser bibeln och ser den som en ren parodi, med total brist på perspektiv och eftertanke. Till slut blir Wirténs bok en ren parodi.

Inflyttning, utflyttning och befolkningstillväxt

2012-01-02T23:28:00.004+01:00

SvD hade i dagens tidning en artikel om inflyttningen till Stockholm. Det är en bra artikel, som går in på många detaljer om flyttningen in och ut, varifrån flyttarna kommer och vart i regionen de flyttar. Det är början på en artikelserie, så jag hoppas på en bra fortsättning också. Regionens befolkningsökning har ju under de senaste åren varit större än någonsin – mellan 35 000 och 40 000 fler stockholmare årligen.

Jag kan komplettera med några tidsserier. Av nedanstående diagram över inrikes och utrikes flyttnetto samt födelseöverskott sedan 1960-talet framgår att dagens höga nivåer beror dels på att utrikes flyttnettot till regionen aldrig har varit större än nu, dels på att födelseöverskottet inte heller har varit större tidigare. Däremot är det inrikes flyttnettot inte exceptionellt högt. Det var lika högt under senare delen av 1990-talet, i mitten på 1980-talet och under rekordåren före 1970.

Klicka på diagrammet, så blir det större.

Hur det går med invandringen framöver är naturligtvis osäkert, eftersom det till stor del beror på vad som händer i andra delar av världen. Efter en stor invandringsvåg kommer också många anhöriga hit. Den inrikes flyttningen är mycket konjunkturberoende och går i vågor. Vi har haft nettoutflyttning till övriga landet under tre perioder sedan 1960-talet. Den första – ibland kallad gröna vågen – varade hela 1970-talet. Nästa utflyttningsdal kom kring 1990 och den senaste utflyttningsperioden var så nyligen som 2000-2005. Då hade vi låg befolkningstillväxt under några år, men vi tenderar snabbt att glömma bort detta.

Födelseöverskottet varierar med årskullarnas storlekar. De många 40-talisterna födde många barn på 1960-talet, en ny topp kom kring 1990 och snart kommer deras barn. Vi kan vara ganska säkra på att variationerna kommer att fortsätta även i framtiden.

Trängselavgifter på Essingeleden?

2012-01-02T18:13:00.005+01:00

Idag skriver fyra trafikforskare på DN Sthlm debatt och vill införa trängselavgifter även på Essingeleden. Jag känner två av skribenterna, Jonas Eliasson, professor i transportsystemanalys och tekn. dr. Maria Börjesson, och vet att de är mycket kloka personer. Jag tror därför att deras analyser är korrekta när det säger att avgifter på Essingeleden skulle minska trafiken där med 13 procent och göra Stockholm effektivare, renare och trevligare. Framkomligheten skulle öka och köerna på Essingeleden skulle minska. Men vad de inte nämner i artikeln är att trafiken till innerstaden givetvis skulle öka något igen, om de som idag tar omvägen via Essingeleden inte får någon ekonomisk favör av detta. Denna nackdel borde de också ha redovisat för att ge hela bilden.

Betalstation för trängselavgifter
Trängselavgifterna har haft en bestående minskning av trafiken till innerstaden av ungefär en omfattning som beräknades inför försöket och folkomröstningen. Jag själv har dessutom varit övertygad om att vi behöver avgifter på biltrafiken om vi ska kunna styra den på ett effektivt sätt ända sedan jag för omkring 30 år sedan blev inblandad i en utredning om att minska biltrafiken till Stockholms innerstad med 20 procent. Ingen kombination av åtgärder som inte innehöll avgifter skulle kunna lösa den uppgiften. Detta redovisades också för politikerna i Stockholms stad och landstinget.

Ändå tog det 25 år innan trängselavgifter äntligen infördes år 2007, eftersom frågan under decennier var en av de mest kontroversiella. När avgifterna äntligen infördes efter folkomröstningen 2006 var det dessutom efter dubbla politiska svek och en ytterst liten majoritet i folkomröstningen. Finansborgarrådet i Stockholm, Annika Billström, s, lovade nämligen före valet 2002 att det inte skulle bli någon trängselskatt i Stockholm. Hon tvingades efter valet att svika sina egna väljare sedan socialdemokraterna på riksnivå accepterat detta krav för att Miljöpartiet skulle stödja en socialdemokratisk regering.

Trafikstockning på Essingeleden
Ett försök med trängselavgifter, med ungefär nuvarande modell, genomfördes januari-juli 2006 inför den folkomröstning som genomfördes i samband med riksdagsvalet 2006. Resultatet blev för Stockholms kommun att 51,5% röstade ja, och 48,5 % röstade nej. Det man röstade om var i princip det system som provats under försöket och som sedan dess permanentats, dvs utan avgifter på Essingeleden. Innerstadsborna drabbas minst av trängselavgifterna, eftersom de ofta bor och arbetar innanför avgiftsringen och bilinnehavet dessutom är lägre än genomsnittligt. Samtidigt genomfördes folkomröstningar i 14 grannkommuner där majoriteten i samtliga fall röstade nej. Invånarna i dessa kommuner var på många sätt mer berörda av stockholmarna, eftersom många arbetspendlar med bil till innerstaden. Totalt blev det majoritet för nej med 52,5 procent mot 47,5 procent jaröster. Den demokratiska grunden var alltså ytterst bräcklig. Efter valet 2006 bestämde sig alliansregeringen för att följa valresultatet i Stockholm (men inte i grannkommunerna) och införa trängselavgifterna. För moderaterna, som dittills hade varit emot trängselavgifterna, innebar detta ett ytterligare svek mot sina egna väljare.

Trafikstockning vid Nybroplan i slutet av 1940-talet

Sedan trängselavgifterna införts har Stockholmsöverenskommelsen träffats 2007 mellan landstinget, kommunerna i länet och staten om den framtida infrastrukturen i länet. Där anges att trängselavgifter även tas ut på Essingeleden när Förbifarten tas i bruk men att man bör avvakta med större förändringar av systemet.

Eftersom hanteringen av trafiken i Stockholm lider av ett demokratiskt och politiskt underskott sedan många år tror jag att man bör vänta med att införa nya större förändringar av avgiftssystemet för att undvika nya svekdiskussioner. När förbifarten är klar ska naturligtvis avgifter införas även på Essingeleden. En indexhöjning av avgiftsnivåerna borde man också kunna diskutera.

Gott nytt år - och en ny arabisk vår

2011-12-31T19:16:00.002+01:00

Jag önskar alla bloggläsare ett gott nytt år!
Trots alla ekonomiska kriser har 2011 i vissa avseenden också varit ett bra år.

Muammar Ghaddafi
Det var ett händelserikt år för arabvärlden, när diktatorer som Libyens Muammar Ghaddafi, Egyptens Hosni Mubarak och Tunisiens Ben Ali äntligen fick lämna arenan.

Hosni Mubarak
Vad som kommer i stället är ännu inte klart, men förhoppningarna om frihet, demokrati och yttrandefrihet växer sig allt starkare.

Ben Ali
Nästa man på tur att lämna scenen borde vara Syriens Bashar al-Assad.

Bashar al-Assad
Om Assad avgår och Syrien också får välja sin framtid kan vi hoppas på ett bra 2012.

Behöver Stockholm en stadsbyggnadsdespot?

2011-12-28T12:03:00.004+01:00

Stockholm är i akut behov av en okänslig politiker. Det tyckte debattsluggern Jerker Söderlind för en dryg vecka sedan på Dn Sthlm debatt. För några år sedan baxades beslutet om Stockholm Waterfront igenom i tysthet medan opinionen var upptagen av att diskutera förslaget om den så kallade ”Badringen” på Riddarfjärden. Men politikerna har tyvärr inte utnyttjat den senaste tidens rubriker om Slussen för att baxa igenom ett antal välbehövliga nya miljöer i Stockholm. Detta enligt Söderlind.

Stadshuset och Stockholm Waterfront

Stockholms Översiktsplan, Promenadstaden, innebär att dagens separerade förorter ska byggas ihop till en kontinuerlig och blandad stad och där ökad täthet ska bidra till ett skifte från bilstad till kollektivtrafikstad. Söderlinds tes är att Promenadstaden i praktiken är omöjlig att genomföra så länge definitionen av ordet ”demokrati” baseras på plan- och bygglagens skrivningar om ”sakägare”. Dessa kan nämligen med massmedias hjälp stoppa angelägna projekt i åratal genom överklaganden till alla möjliga instanser. Därför längtar Söderlind efter politiker i Hjalmar Mehrs klass, maktfullkompliga och opinionsokänsliga despoter, som kan driva igenom projekt efter projekt utan hänsyn till den högröstade folkopinionen. Utan Mehrs hårdhudade hängivenhet hade enligt Söderlind utbyggnaden av Stockholms tunnelbanenät stoppats av gnäll om buller, störda grannar, utrotningshotade långbenta lövgrodor och kulturhistoriskt omistliga torparstugor i tunnelbanans sträckning. De förslag som Söderlind skulle vilja få baxade igenom fullmäktige i tysthet är:

• Bebyggelse och park på Järvafältet

• Bebyggelse mellan Skarpnäck och Bagarmossen

• Bebyggelse och park på Årstafältet

• Bebyggelse på Gärdet.

• Utbyggnad av Österleden som en bro

• Förbifart Stockholm på marken i stället för i tunnel med bebyggelse på Ekerö

Jag förstår att Jerker Söderlind skulle önska sig tysthet fört att slippa den besvärliga debatt som dessa projekt skulle föra med sig. Men jag har svår att tänka mig något projekt som skulle kunna dra uppmärksamheten från till exempel en utbyggnad av Förbifart Stockholm på marken i stället för i tunnel. Även om stadens framtida utveckling kräver politiker som förmår se längre än till den nuvarande mandatperioden tror jag inte att Söderlinds recept vore det rätta, och jag tror att han förenklar diskussionen om han tror att det bara handlar om vilka som är de formella sakägarna enligt plan- och bygglagen.

Trafikledsplan 1960 med Rådmansleden, Skarpnäcksleden, Tantoleden m fl leder

Lyckligtvis lyckades inte ens Hjalmar Mehr att driva igenom allt han och hans generation av politiker och stadsplanerare hade tänkt sig: Söder 67 som förutsatte rivning av resten av city och byggandet av ytterligare ett tjugotal parkeringshus i city genomfördes till exempel inte. Inte heller byggdes Rådmansleden ut mellan Drottningholmsvägen och Lidingövägen eller Tantoleden mellan Södra länken och Medborgarplatsen, skulle ha inneburit ytterligare biltrafik i innerstaden och omfattande rivningar. Inte heller byggdes Skarpnäcksleden genom Nackareservatet som snabbt skulle ha för in bilisterna från Tyresö direkt till innerstaden. Det främsta skälet till att planerna ändrades var den alltmer högröstade folkopinionen på 1960- och 1970-talen som till slut tvingade bort Hjalmar Mehr från makten. Den opinion som Jerker Söderlind inte vill ge något inflytande.
Tunnelbanorna till Täby och till Nacka stoppades faktiskt, trots Hjalmar Mehr, men knappast av högröstade folkopinioner utan mer av räddhågsna lokalpolitiker.
Även om det är viktigt vilken stad vi bygger måste den grundas i en demokratisk process, hur omständlig och tidsödande den än kan vara. Och den behöver politiker med visioner som förmår tänka långsiktigt.

Beslutsamhet och lyssnande

2011-12-26T18:55:00.001+01:00

I DN Sthlm på julafton gjorde Alexander Ståhle ett inlägg i debatten om Stockholms omvandling under rubriken "Stockholms omvandling kräver beslutsamhet - och sorgearbete" (som jag inte hittat på nätet ännu). Hans huvudbudskap är att stadens utveckling kräver förändring och att det inte är dagens stockholmare utan morgondagens som vi planerar staden för.

Stadsförtätning i Stockholm

Alexander Ståhle tar tre exempel: stadens förtätning, nedsågningen av tv-eken, och ombyggnaden av Slussen. Stockholm förtätning behöver fortsätta, Slussen behöver byggas om och ja… vad betyder nedsågningen av tv-eken?

Jag förstår hans resonemang när det gäller stadsförtätningen och Slussen men vad menar han egentligen med exemplet tv-eken? ”Alla ekar är planterade och kommer att dö en gång och nya träd kan planteras igen”, säger Ståhle. Visst, och om femhundra år sisådär så har vi en ny jätteek att glädjas åt. Planterad av en nötskrika som hamstrat ollon och sedan glömt bort dem. Men att den kommer att dö en gång är inte samma sak som att den måste sågas ned just nu. Varför inte om hundra år eller tvåhundra år, när den verkligen är farlig eller allvarligt sjuk? Faktum är att en övertygande majoritet av erfarna arborister säger att den inte behöver sågas ned. Den är nämligen inte alls i dåligt skick, tvärtom i ovanligt bra skick för sin ålder och den utsatta placeringen. Vad är då Alexander Ståhles skäl för att den ska sågas ned? Det säger han inte. Striden om tv-eken var inte någon nimbystrid från en lokal opinion som motsatte sig ny bebyggelse eller nya trafikslag. Det handlade bara om ett mycket gammalt och respektingivande träd. Hade det varit en byggnad hade den varit kulturminnesskyddad sedan länge. Hade den legat i Nationalstadsparken (ett par hundra meter bort) hade man inte heller tillåtits såga ned den.

Tv-eken, numera nedsågad

Vi för inte samma resonemang när det gäller byggnader. En byggnad som är 30 eller 50 eller 70 år kan rivas och ersättas av en ny. Men är den 200 år eller 300 år eller 400 år tänker vi oss noga för. Byggnader från 1600-talet är så sällsynta att det är praktiskt taget omöjligt att riva dem, vad skälet än skulle vara, även om också byggnader, precis som ekar, kan ersättas av andra som så småningom också blir gamla. Varför kan inte samma resonemang gälla jättegamla ekar? Här drar han en parallell med almstriden, som enligt Ståhle var symbolisk och blev slutet på rivningen av Klara. Det är en typisk efterkonstruktion från en som är för ung för att ha varit med då. Striden gällde faktiskt de tretton almarna, som skulle huggas ned för att ersättas av en modernare Kungsträdgården, utformad av Peter Celsing. Träden var gamla och sjuka och skulle snart ramla ner ändå, sade Holger Blom, dåvarande stadsträdgårdsmästare. Det var alltså inte sant. Almstriden kom att bli slutet på rivningarna i Klara, men den gällde inte den frågan. Den gällde faktisk almarna. Vi som ville behålla almarna ville också stoppa rivningarna i Klara, men det är en annan sak. Rivningarna upphörde därför att medborgaropinionen till slut hade vuxit sig tillräckligt stark. Och medborgaropinionen ville också behålla almarna, som ännu 40 år senare är friska. Almarna kommer säkert att dö, så småningom, eftersom de förr eller senare drabbas av almsjukan, men det är inget skäl att såga ned dem i förtid, precis lika lite som det fanns skäl att såga ned tv-eken. Hans tal om beslutsamhet och sorgearbete påminner här lite väl mycket om de vandaler som härjade i Stockholm på 1960-talet och just ville riva ner de gamla husen till varje pris. Det var fel redan då, men idag, 50 år senare, kan vi fortfarande konstatera att det var fel.

Nya Slussen, modell

Eftersom vi blir fler stockholmare behöver vi också bygga mer, och då är förtätning bättre från nästan alla utgångspunkter än mer utbredning. När det gäller Slussen har jag inte heller någon annan mening än Ståhle. Nuvarande Slussen är otidsenlig, otrivsam för fotgängare och cyklister, opraktisk för kollektivtrafiken.

Ståhle gör det provokativa påståendet att städer inte planeras för dem som bor där nu, utan för dem som kommer att flytta in. Jag förstår vad han menar, men jag tycker inte att formuleringen är särskilt lyckad. Om vi talar om framtidens befolkning, i stället för inflyttarna, behöver vi minnas att en hel del av dem är våra egna barn och barnbarn, men också många som bor här nu. Vi behöver bejaka förändringar i staden för att våra egna barn och barnbarn ska få möjligheter att bo och leva här, så bra som möjligt, så gott vi nu kan bedöma. Gårdagens stockholmare planerade staden för oss, på gott och ont, och det är inte alltid vi är så nöjda med de beslut de fattade och den stad vi övertagit. Det är ändå vi som bor här nu som måste fatta de svåra besluten för framtiden även om vi vet att det till största delen är andra som kommer att leva i framtidens stad. Man kan tycka att det är odemokratiskt men det är ändå den bästa formen av beslutsfattande vi har. Att inte lyssna på dagens invånare, vilket är den logiska konsekvensen av vad Ståhle säger, kan aldrig vara en bättre form av beslutsfattande, hur bakåtsträvande och egoistiska vi än kan tycka att de är. Oavsett om det handlar om åldriga ekar, Waterfront buildings eller Slussar. Kloka beslutsfattare bör lyssna noga och kan förhoppningsvis sedan väga argumenten från nimbys och yimbys med tillräckligt gott omdöme.

Ny arkitekturskola på KTH

2011-12-23T16:02:00.003+01:00

Arkitekturskolan på Östermalm sjunger nu på sista versen. Inte nog med att delar av den brann nyligen. Nu ska den äntligen ersättas med en på alla sätt lämpligare utbildningslokal för morgondagens arkitekter. Nuvarande arkitekturskola, ritad av min egen professor Gunnar Henriksson, är ett monument över sin tid med sin betongfasad, en misslyckad epok i vårt samhällsbygge, som nu lyckligtvis är förbi. Den är barn till Slussens trafikmaskin och kusin med miljonprogrammets grå elementhus och hör till de fulaste husen i innerstaden. Kvinnofängelset som stod där innan var en vacker byggnad med sina tinnar och torn, om än lika sluten som arkitektfängelset som kom dit i stället. Lyckligtvis tvingades jag bara vara där under ett drygt års tid innan jag lyckligt kunde lämna den.

Nu har förslaget till en ny arkitekturskola på KTH:s campus presenterats, ett ovalt fyravåningshus, ritat av Tham & Videgård. De första bilderna ser bra ut tycker jag, även om man kan vara tveksam till det rostiga cortenstålet i fasaden. Det är ett populärt material bland arkitekter har jag förstått, men inte lika mycket hos allmänheten. Att den nya arkitekturskolan öppnar sig mot omgivningen och inte sluter sig är positivt, liksom att den ligger nära andra utbildningssektioner. Det öppnar möjligheterna för tvärvetenskapliga kontakter.

Det nya arkitekturhuset kommer att innehålla ateljéer, ritsalar, kontor, grupprum och datasal. Den öppna hallen i byggnadens mitt rymmer ett utställningsrum där arkitektstudenterna kan visa upp sin verksamhet. Högst upp får byggnaden en indragen takvåning med takterrasser med utsikt ut över omgivningen vid KTH och Östermalm. Det nya arkitekturhuset och nya entréhuset beräknas vara klara för inflyttning i augusti 2015 och det kommer att kosta drygt 400 miljoner kronor.

Vad som ska ske med den gamla skolan är ännu oklart.

Jag tror att det bästa vore att riva den helt. Då kan man lösa problemet med den slutna bottenvåningen, öppna kvarteret mot omgivningen, och ge möjlighet till butiker eller lokaler i bottenvåningen. Om det sen ska bli bostäder eller något annat är en sekundär fråga. Få kommer att sörja huset utom miljonprogramskramarna på kulturinstitutionerna.

Finsk kålrotslåda på julbordet

2011-12-21T11:53:00.003+01:00

Vi närmar oss jul. På begäran tar jag därför en favorit i repris, den på julbordet obligatoriska finska kålrotslådan. Jag har faktiskt fått tackmail från Finland, kålrotslådans hemland, för receptet vilket känns särskilt hedrande. Några gör misstaget att även ha i morot eller till och med potatis. Glöm det. Det ska bara vara kålrötter. Så här gör man.

Två stora kålrötter eller tre mindre

1 hg margarin

1 dl vetemjöl

1-3 msk sirap

2 dl gräddmjölk

1 kryddmått vitpeppar

Lite riven muskot efter smak

Skär kålroten i tärningar. Koka i saltat vatten ca 30 minuter. Mosa fint (eller använd en food processor). Tillsätt mjölet, sedan övriga ingredienser och blanda väl. Häll i ugnseldfast smord form, släta till ytan och häll ströbröd över. Gör ett fint mönster i ytan med spetsen av en kniv. Grädda i ugn, 200 grader i en timme.

Kålrotslådan kan gärna lagas en dag i förväg. Enligt utomstående bedömare är kålrotslådan alldeles utmärkt även en dag senare.

Kultureliten och Kulturslussen

2011-12-15T15:14:00.002+01:00

Kultureliten förlorade striden om Slussen. Det räckte inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga beslutsfattarna den här gången. I dagens DN finns en signerad artikel på ledarsidan av Erik Helmersson med rubriken Slussen: Respekten för kulturen är borta”. Han konstaterar att det inte var länge sedan ett konstnärs-, skådespelar- eller författarupprop togs på djupaste allvar, blev riksnyhet och uppfordrade till handling, till motstånd, antingen det gällde almar, Vietnam, kärnkraft eller fred. I dag talar kultureliten för allt dövare öron med kampen om Slussen som ett bra exempel.

Kulturslussen med hela 10 körfält.

Han citerar kollegan Bengt Ohlsson en krönika i DN På stan. ”Att läsa listan på alla som står bakom Kulturslussen känns lite som att få armen vriden allt längre upp på ryggen. Carl Johan De Geer… Katarina Frostenson… Aj! Lars Norén… Krister Henriksson… AJ!…Sven Wollter… Bruno K Öijer…” Aj! För 20 år sedan hade namnen ingett den största respekt. Nu tycks de mest inbjuda till löje, vilket också återspeglas i sociala medier. Benke konstaterar att Stockholms stad enligt kultureliten vill bygga en ”kommersiell galleria”, medan Kulturslussens saluhall, däremot, är ”generös”. Jaså? Verkligen?

På moderaten Per Hagwalls blogg läser jag om hur Benny Andersson väljer sina strider. Tidigare har han drivit kampanj för en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 95 år, för att hans storsäljare ska fortsätta rendera honom royalties långt efter döden. Nu tar Andersson, tillsammans med ”kultureliten”, strid för en sönderfallande motorvägskorsning i Stockholms hjärta. Men stadsbyggnad är inte en låttext eller ett musikalmanus, det går inte bara att hitta på fakta och sedan kräva att bli tagen på allvar. Skeppsbron skall inte breddas 20 meter, det kommer inte att bli stopp vid slussöppningar eftersom minst en bro alltid är öppen, tillgängligheten blir mycket bättre än idag och har fått godkänt av Handikapprådet, gallerian blir inte 35 000 kvm utan hälften och det går lätt att vända med en buss på nya Slussen. Och hur kan man argumentera mot en alltför bred bro med 8 körfält och samtidigt förespråka Kulturslussen med hela 10 körfält och dessutom begära att man ska bli tagen på fullt allvar?

Det räcker inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga, det krävs kanske också lite argument i sak, argument som inte omedelbart kan skjutas i sank på de sociala medierna. Som kultureliten inte tycks följa närmare. Till och med Benny Andersson får finna sig i att hans argument granskas och avfärdas när de inte innehåller någon substans. Det räcker inte att tillhöra ett kulturkotteri där alla skålar på samma Bonnierfest och där vännerna på kulturredaktionerna glatt ställer upp. Framgången avgörs längre inte av kontaktnäten på kulturredaktionerna. Idag finns det lite för många kanaler för att inte tomheten skall lysa igenom.

Äntligen beslut om Slussen

2011-12-13T10:45:00.003+01:00

I går kväll beslutade äntligen Stockholms stadsfullmäktige att godkänna förslaget om Nya Slussen, efter närmare 20 års utredande och otaliga förslag.

Slussen, snart ett minne blott

Av opinionsundersökningarna att döma var det ett beslut som en majoritet av stockholmarna sett fram emot. Det betyder förstås inte att grävskoporna och betongbilarna står beredda ännu. Först måste ju alla Slussenkramare få möjlighet att utnyttja sina rättigheter att överklaga till högsta instans och det kan ju ta sin tid. Men med stor säkerhet kommer det inte att ändra beslutet. Inte ens om det drar ut ända till valet 2014. Socialdemokraterna kommer inte att vinna det valet på det konturlösa motståndet mot Slussenombyggnaden som drivits fram av Tomas Rudin.

I lördagens SvD frågar sig Stockholmskännaren Harald Norbelie när Slussenkramarna ska inse att Slussen har varit rivningsfärdig i mer än ett decennium och att den funktionella arkitekturen inte är så funktionell längre. Han gör det under rubriken ”40-talisternas sista primalskri”.

I samma tidning fick Benny Andersson för övrigt åter komma till tals, han som för tre veckor fick beskrivet för sig av Slussenkramarna hur det skulle bli och genast skrev genast ett öppet brev till Sten Nordin om saken. Efter att Slussen har diskuteras i 20 år!

Ingen vill till Hemse eller Havdhem

2011-12-11T23:37:00.001+01:00

En upprörd debatt brutit ut på den gotländska landsbygden. Bakgrunden är att kommunen vill lägga ner ett antal skolor där. Barn- och utbildningsnämnden har i uppgift att spara 13 miljoner kronor nästa år, och sannolikt lika mycket under vart och ett av de efterföljande två åren. Enligt ett förslag som just nu diskuteras på möten runt om på ön, kan åtta skolor runt om på Gotland komma att läggas ned, helt eller delvis.

Klinteskolan
Högstadiet på Klinteskolan i Klintehamn hör till de nedläggningshotade, och enligt liggande förslag är det till Hemse som Klinteeleverna ska skickas, men många föräldrar protesterar mot förslaget. I så fall vill många i stället skicka barnen till Visby. Kanske leder det till att också högstadiet i Hemse läggs ner så småningom.
Gotland inte är en avfolkningsbygd utan befolkningen har legat stabilt på omkring 57-58 000 invånare de senaste tjugo åren. Visserligen minskar befolkningen på Gotlands landsbygd och ökar i Visby, men det sker mycket långsamt. Omkring 40 procent av Gotlands befolkning bor i Visby och 60 procent på landsbygden och i de mindre tätorterna. I stort sett är befolkningen stabil på den rena landsbygden utanför småorterna, men befolkningen ökar i vissa socknar och minskar i andra. Tendensen är att de som ökar ligger relativt nära Visby medan de som minskar ligger något längre från Visby.
En orsak till att skolorna kan komma att läggas ned är snarare att befolkningens åldersfördelning har förändrats på Gotland som framgår av följande diagram.

Andel i olika åldersgrupper på Gotland 1968 och 2010.
För 40 år sedan var 31 procent av befolkningen under 20 år, nu är det 22 procent. Andelen har minskat med en tredjedel. I stället är det 40+ som har ökat. Mest har de som är mellan 60 och 70 år ökat. Även 70+ och 80+ har ökat och de sätter inte många barn till världen längre. Jag gissar att detta är mest accentuerat just på landbygden, och att det är detta som leder till att skolorna måste läggas ner. Det innebär också en risk för snabbare avfolkning av landsbygden i framtiden, om inte unga barnfamiljer skulle flytta till landsbygden.
En bidragande orsak till att många skolor har fått för få elever är också att sedan det fria skolvalet infördes har många inte valt den skola som ligger närmast. Människor som bor på landsbygden väljer ändå skolor i eller närmare Visby. Det är alltså föräldrarna själva som bidragit till att elevunderlaget urholkas på landsbygden. Frågan är om den nya motståndsrörelsen mot skolnedläggningar kan ändra på den saken.

Öja skola
En av de skolor som kan komma att läggas ned helt är Öja skola på Storsudret. Där minskar alla socknar sin befolkning utom Hamra som ökar något. Enligt prognoserna kan det i framtiden komma att gå en, två, eller tre elever i varje årskull där. Om kommunen dessutom måste spara pengar kan man ju förstå att en sådan skola knappast kan överleva. I stället ska eleverna åka till Havdhem. Lika lite som man kan ha mobiltäckning i alla delar av landet kan man ha skolor där det knappast finns några barn. Grundskolechefen Mats Hanell, som för övrigt är vår granne och en klok karl, har sagt att barnen faktiskt får en bättre skolgång om de hamnar i en skola med större barngrupper. Det kanske är därför föräldrarna väljer bort de små skolorna.

Tunnelbana till Nacka dröjer - tyvärr

2011-12-07T22:56:00.007+01:00

Dagens DN Sthlm debatt låter Per Kågeson tala mot ett nytt Slussen. Men Kågeson gör det lite för lätt för sig genom att i stället diskutera andra saker. Han börjar med att i förbigående kritisera Stockholms stad och landstinget för att satsa 18 miljarder på Citybanan i stället för fler spår i ytläge och en tunnel för Centralbron i stället. Vad har nu detta med Slussen att göra?

Nåja, några av Citybanans miljarder kommer från staten och från Mälardalsregionen. Och det är faktiskt statliga Trafikverket som bygger tunneln. Men ytterligare ett spår i ytläge var faktiskt huvudalternativet när spårutbyggnaden först kom på tal i början på 1990-talet. En färdig detaljplan togs till och med fram, men överklagades ända upp till regeringen, som i maj 1995 upphävde den. Så det är faktiskt staten som har det yttersta ansvaret för att tunneln blev huvudalternativet för pendeltågsspåren. För 16 år sedan.

Tunnelbana till Nacka

Kågesons lösning för Slussen är att först bygga ut tunnelbanan till Nacka, vilket skulle göra den planerade bussterminalen i Katarinaberget onödig. Därför vill han vänta med beslut om Slussen. Det är klart att det hade varit utmärkt om politikerna redan för tiotals år sedan hade fattat beslut om tunnelbana till Nacka, men det finns faktiskt inget sådant beslut. Inte heller finansiering. Kågesson tror att tunnelbanan kan komma om ”ett tiotal år”. En tunnelbana till Nacka vore angelägen och har diskuterats sedan tunnelbaneplanen 1965, dvs i snart 50 år. Den skulle vara ett dyrt och komplicerat projekt i klass med Citybanan, med sänktunnlar under Strömmen. Med tanke på att det kommer att ta minst 25 år av planering och byggande innan Citybanan kan tas i drift är det realistiskt att en tunnelbana till Nacka kommer att ta ungefär lika lång tid. Det innebär ingen tunnelbana före 2035, samtidigt som Slussens konstruktioner håller på att rasa ihop. I det perspektivet är även en på mycket lång sikt ”onödig” bussterminal något överkomligt.

Att skylla på tunnelbanan för att slippa diskutera Slussen, Kågeson, det är inte seriöst!

Uppdatering den 10 december
I gårdagens DN Sthlm debatt gör Kågeson ett förtydligande (som tidningen dock inte valt att lägga ut på Dn.se). Han är inte motståndare till ombyggnad av Slussen och han har inte diskuterat vilket alternativ som är bäst. Han framhåller bara att det kan vara samhällsekonomiskt lönsamt att skjuta på rivning och nybyggnation till dess att tunnelbanan till Nacka är färdig: "Men det förutsätter att kostnaden för att slippa bygga bussterminalen i kombination med vinsten av mindre störningar för trafikanterna är större än kostnaden för att underhålla Slussen i ytterligare tio år. I stället för att mörka kostnaderna borde stadshuset redovisa en samhällsekonomisk analys som belyser detta", säger Kågeson, enligt DN.
Det är ett i grunden annat budskap än det han förde fram i debattartikeln dagen innan, då han tvärsäkert uttalade sig om vad resultatet av en sådan analys skulle bli utan att vare sig känna till kostnaderna för att fortsätta att underhålla Slussen liksom hur länge vi måste vänta på att tunnelbanan till Nacka byggs. Den nyanseringen borde han ha gjort redan i sitt första inlägg. Eftersom vi inte i förväg kan veta hur länge detta dröjer får vi inte något svar av en sådan analys, bara räkneexempel. Kågeson fortsätter att anta att det tar tio år, men han har ingen grund för detta antagande. Jag tror att det kommer att ta betydligt längre tid. Risken är att underhållet då blir så omfattande att det blir jämförbart med att bygga en ny Slussen.

Cecilia Uddén och salafisterna

2011-12-06T18:21:00.003+01:00

Sveriges Radios utrikesreporter Cecilia Uddén är kompis med de egyptiska salafistpolitkerna Lamia Selim 26 år (vänster) och Sarry Galal Ahmed, 27 år som båda förespråkar att sharialagar införs. Det är vad nedanstående bild säger eller hur, publicerad på SR:s hemsida.

Uddén ler och håller armarna om de båda fundamentalisterna som förspråkar att kvinnor som haft sex utanför äktenskapet stenas till döds och att händerna huggs av tjuvar. Är det ett uttryck för opartiskhet?

Cecilia Uddén är en skicklig journalist som fått många priser, men ibland slirar faktiskt även hennes omdöme som nu när hon låtit sig fotograferad i denna position. Naturligtvis även hos SR som dessutom har publicerat bilden. Det är DN:s Peter Wolodarski som har påpekat det olämpliga med bilden i Dagens eko, där de båda fick komma till tals. Men Uddén förstod fortfarande inte att det finns något olämpligt med bilden!

Cecilia Uddén har tidigare visat prov på dåligt omdöme. År 2004 sa hon att Sveriges Radio inte behöver vara opartiskt i förhållande till det då aktuella amerikanska presidentvalet: ”Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val.” Detta ledde till att hon stängdes av från valbevakningen under två veckor samt till en intensiv debatt om SR:s eventuella partiskhet. ”Vår uppgift är inte att göra den sortens uttalande, vi ska lyfta fram olika faktorer, röster och olika vinklar för att sedan låta lyssnarna själva fatta sina beslut,” sade den gången Kerstin Brunnberg, Sveriges Radios programdirektör.

Kanske det är dags för ett nytt klargörande om vad som är lämpligt och olämpligt i journalistiska sammanhang, i varje fall när man företräder public servicemedia?

Energimyndigheten tiger om kvicksilvret i lågenergilamporna

2011-12-04T15:54:00.003+01:00

Så damp det ner en broschyr från Energimyndigheten i brevlådan som tidningsbilaga med rubriken ”God natt glödlampa. Energimyndighetens guide till det nya ljuset.”

Energimyndighetens propagandabroschyr

Just nu när det är som mörkast behöver vi ljuset allra mest. Energimyndigheten påpekar att bara 10 procent av den el som glödlampan använder blev ljus och resten värme. Fast just nu när det är som kallast behöver vi förstås värmen också, men det säger inte energimyndigheten något om. Om vi ska spara så mycket energi som energimyndigheten vill förutsätter det förstås att vi inte samtidigt vrider upp värmen. De säger vidare att elen till världens lampor kommer från energikällor som höjer jordens temperatur. Fast just i Sverige kommer ju all el från vattenkraft och kärnkraft som inte höjer jordens temperatur, men det säger Energimyndigheten inte något om. Vår kökslampa påverkar ju faktiskt inte det globala klimatet det minsta.

Enligt experterna tjänar man på halogen-, lågenergi- och LED-lampor trots att de är dyra eftersom de håller längre, 2-3, 10 respektive 25 gånger så länge som glödlampan. "Skriv gärna datum på lampans sockel med märkpenna, så vet ni när den sattes i", säger experten Karin från KTH, som citeras i Energimyndighetens broschyr. Men det är ju inte intressant, utan hur många timmar den är tänd. ”Spara alla kvitton,” säger KTH-experten Karin. ”Lampor som inte håller vad de lovar kan reklameras.” Slutsatsen är att man bör anteckna varje gång man tänder och släcker lampan. Då kan man kontrollera om t ex LED-lampan faktiskt brinner så många tusen timmar som det anges på förpackningen och är värd sina 400-500 kronor i inköp!

Händelsevis hittar jag inte minsta information i Energimyndighetens broschyr om eventuella miljömässiga problem med lågenergilampor och inte heller något om hur man ska sortera och deponera dem när det går sönder. Varför mörkar Energimyndigheten dessa problem? För problem är det ju. Som SvD nyligen har visat i en uppmärksammad och alldeles utmärkt reportageserie bidrar ju lågenergilamporna till att en mängd miljöfarligt kvicksilver kommer rätt ut i vår miljö.

Kvicksilver är ett gift som har negativa effekter på nervsystemet, på hjärt-kärlsystemet, immunsystemet, fortplantningssystemet och njurarna. Den farligaste formen av kvicksilver är metylkvicksilver eftersom den överförs till fostret, passerar blod-hjärnbarriären och hämmar, troligen även vid låga halter, den mentala utvecklingen hos barn. Att andas in det metalliska kvicksilver som finns i lamporna kan i värsta fall ge skador på hjärna och njurar. Sömnbesvär, irritation och personlighetsförändringar är några exempel på vad det kan resultera i vid långvarig exponering. Sverige införde 2009 ett totalförbud mot kvicksilver men lågenergilampor undantogs. Av politiska skäl.

Livsfarlig energisparlampa

När en kall lampa går sönder ska man enligt Kemikalieinspektionen samla upp lampresterna med till exempel en bit styvt papper eller kartong och lägga dem i en glasburk med lock, därefter torka golvet med en fuktig trasa. Även trasan ska sedan läggas i glasburken, som stängs, märks och lämnas till returhantering som är avsedd för farligt avfall. Dammsugare får inte användas eftersom det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften. När en varm lampa går sönder ska man dessutom omedelbart vädra och lämna rummet i 20-30 minuter eftersom kvicksilvret då är förångat.

Händelsevis säger inte energimyndigheten ett ord om detta i sin broschyr. Det är närmast skandal för en statlig myndighet att agera så oaktsamt och vilseledande!

Energislukande men ofarlig glödlampa

Svenskarna slänger varje år 200 000 lågenergilampor i glasåtervinningen där de går sönder ock kvicksilvret sprids okontrollerat. Det är dessutom ett stort arbetsmiljöproblem för dem som arbetar inom återvinningsindustrin. Dessutom slängs ett okänt antal lampor i hushållssoporna där kvicksilvret också sprids i miljön. Det finns inte något lämpligt återvinningssystem för dessa miljöfarliga lampor. ”I det perspektivet blir den miljövinst man talar om snarare ett uttryck för en symbolisk klimatpolitik som varken gagnar vår miljö eller människors hälsa”, säger enligt SvD Minna Gillberg, miljöexpert och tidigare rådgivare åt Margot Wallström under hennes tid som EU:s miljökommissionär och fortsätter ”Det är farligt hur oansvarigt det här har skötts. Det finns inget systematiskt återvinningssystem och ingen insamlingsstatistik. Först ägnar man årtionden åt att rensa Sverige på kvicksilver, sedan sprider man ut det igen helt okontrollerat. Det är fullständigt absurt.”

Men om detta miljöproblem säger Energimyndigheten inte ett ord i sin broschyr. Det är fullständigt häpnadsväckande. Är detta inte ett problem som angår dem det minsta?

Trädfällningar på Swedenborgsgatan

2011-12-03T15:28:00.004+01:00

Det är inte bara ekar som drabbas av röta och måste sågas ned. För snart nio år sedan stod striden om de 26 vackra kastanjerna på Swedenborgsgatan på Söder, strax väster om Kvarnberget. Enligt Björn Embrén, Stockholms trädansvariga tjänstemän, hade träden drabbats av röta och riskerade att ramla omkull och skada människor och bilar. Känns det igen?

Swedenborgsgatan med gamla och nya träd

Minst elva träd skulle tas ned ansåg man. De kringboende, som tyckte att träden var vackra, ville bevara träden, men om det var nödvändigt kunde man acceptera att fem träd fälldes. Åtminstone fyra expertutlåtanden om trädens hälsa togs fram. Även en femte expert hade anlitats av trädvännerna men som vanligt när det gäller strider om stadens träd numera, blev det som stadens tjänstemän redan hade bestämt och den 20 januari 2003 fälldes de elva kastanjerna under visst rabalder.

Ett av de nyplanterade träden

De nedsågade träden skulle dock ersättas av nya mindre och friska träd vilket också skedde. Men idag ser det ut så här på Swedenborgsgatan.

Ett av de nyplanterade träden har också sågats ned. Frågan är varför? Hade det också fått röta?

Myter om Slussen avlivade

2011-12-02T15:09:00.003+01:00

Jag har vid det här laget skrivit åtskilliga inlägg om Slussen, men en blogg som är ännu mer ihärdig är Yimby som i många inlägg har granskat och genom detaljerade analyser avslöjat de många myter om Slussen som sprids, framförallt av kulturelitens alla okunniga debattinlägg. Mats Edbloms tidigare förslag visade sig lida av precis de problem han såg i stadens förslag, bara i än högre grad. I den senaste avfärdas Mats Edbloms omarbetade förslag KulturSlussen, uppbackat av 79 kändisar ur kultureliten däribland Benny Andersson. Det visar sig att han mörkat de delar i modellen där han inte har lyckats lösa trafiken på ett tillfredsställande sätt. Hur han egentligen har tänkt är inte klart, men någon bra trafikplanerare är han knappast. Några funktionella trafiklösningar redovisas i varje fall inte. Dessutom redovisas 7 eller 8 körfält, ungefär samma som i det liggande förslaget, men uppdelat på två broar, som innesluter en ödslig gångyta helt utan målpunkter. Det är svårt att förstå vad man vill uppnå, eftersom kritiken mot det liggande förslaget bland annat har handlat just om den breda bron.

Mats Edbloms tidigare förslag

En annan brist med förslaget är att utsikten tycks skymmas mycket mer än i stadens förslag, trots att mycket av kritiken har handlat just om utsikten. Edblom har dessutom blockerat utsikten mot Mälaren med ett stort hus, ett designmuseum. Förslaget lider dessutom av en mängd brister som att bussterminalen har bristande funktionalitet, att slusskanalen inte kan tappa av så mycket vatten som krävs, att gångtrafiken måste passera trafikerade gator två gånger mellan Söder och Gamla stan, att den ofunktionella cirkulationsplatsen med sina rödljus förlänger alla färdvägar även för kollektivtrafiken, och som innebär att trafik mellan Hornsgatan och Katarinavägen måste passera Gamla stan.

Kort sagt, KulturSlussen saknar helt fördelar i jämförelse med stadens förslag. Det tycks den breda allmänheten ha förstått, att döma av att en majoritet av befolkningen i Slussens omgivningar är postiva till stadens förslag. Hur kommer det sig att den högröstade kultureliten tycks sakna förmåga att på riktigt sätta sig in i förslaget, men ändå håller en så hög fana?

Det är inte bara KulturSlussen som granskats av Yimby. En mängd myter om Slussen har tidigare avlivats där, till exempel den om "den geniala trafikmaskinen". Följande karta visar hur jag själv måste köra för att tanka eller fylla på luft vid OK-macken på Katarinavägen. Det är knappast en trafiklösning, värdig en innerstadsmiljö.

Läs Yimby.

Rekordmånga besökare i november

2011-12-02T13:54:00.001+01:00

Antalet besökare på denna blogg har efter nedgången under sommaren ökat stadigt under hösten och var under november drygt 4 300, vilket är drygt 60 procent fler än förra året vid samma tidpunkt.

Det är trevligt att många och allt fler läser min blogg och det bidrar till att jag fortsätter att skriva inlägg i alltmer skiftande ämnen. Ni är välkomna att fortsätta läsa och göra kommentarer.

Perspektiv på Slussens trappa

2011-12-01T15:33:00.003+01:00

I debatten om Slussen har den föreslagna trappan med 77 steg uppmärksammats, mest i negativa ordalag. Benny Andersson skrev till exempel häromdagen ”Hur ska man som fotgängare ta sig från Gamla stan till Södermalms torg /…/ när man måste ta sig upp för lika många trappsteg som i ett fyravåningshus innan man är uppe?” Även Marianne Lindberg de Geer har ondgjort sig över trappan.

Modellfoto över Slussens trappa

Det är en stor höjdskillnad mellan Gamla Stan och Söder, som måste överbryggas på ett eller annat sätt. Trappan är en ytterligare möjlighet som erbjuds, men man behöver inte använda trappan om man inte vill eller kan, eftersom det finns fler andra sätt för gående och cyklister att ta sig från Gamla stan till Söder utan trappor och även via hiss. Detta har också klargjorts i DN. Kritikerna har inte förstått att trappan kan vara ett arkitektoniskt inslag utan mest sett den som ett hinder för rörelsehindrade.
Det finns dock många världsberömda trappor runt om i världen. Mest känd är antagligen Spanska trappan i Rom, ett stort turistmål från 1700-talet. Spanska trappan är nästan dubbelt så lång som Slussentrappan, hela 138 steg, men jag har inte hört någon klaga på att den inte är handikappanpassad med hissar.

Spanska trappan i Rom

Escadaria Selarón är en världsberömd nybyggd trappa i Rio de Janeiro med hela 215 steg, nästan tre gånger. De är täckta med keramikplattor från 60 länder i världen. Den chilenskfödde konstnären Jorge Selarón, började arbetet 1990 och det är idag en av Rio de Janeiros stora turistattraktioner.

Selarontrappan i Rio de Janeiro

I centrala Helsingfors finns Senatstorget med domkyrkan, ritad av Carl Ludvig Engel, med en stor monumental trappa framför. Den finns i samma klimatzon som Stockholm och täcks av snö på vintern.

Trappan på Senatstorget i Helsingfors.

Framför konstmuseet i Philadelphia finns en trappa med 72 steg, nästan lika lång som Slussen trappan.

Trappa framför universitetet i Guanajuato, Mexico.

Steps of Padre Pico, Santiago de Cuba.

Till sist kanske man ändå ska påminna om hur eländigt vi har det som bor på Kvarnberget på Söder. Till Fredmansgatan leder trappor från Bellmansgatan med 50 steg, från Högbergsgatan med 63 steg och från Björngårdsgatan med hela 78 steg. Och det finns inte ens några hissar eller rulltrappor upp på berget.

Trappan från Högbergsgatan till Kvarngatan med 63 steg, där det dagligen går elever till Södra Latin.

Trappa från Bellmansgatan till Fredmansgatan med 50 steg.

Från Björngårdsgatan till Maria Prästgårdsgatan går en trappa med 78 steg.

Det var ju bara ett träd

2011-11-28T19:30:00.005+01:00

Att vilja bevara ett många hundra år gammalt träd på Östermalm verkar vara ett tecken på extrem konservatism i Sverige, ja närmare ren fascism verkar det vara svårt att komma. Särskilt som det växer på Östermalm, denna förhatliga stadsdel, själva symbolen för överklassen. Kanske det bör fällas just för att det finns på Östermalm. Denna tes drivs särskilt i Aftonbladet där kolumnisten Oisín Cantwell har strött sin galla över ”de välbärgades absurda ekstrid” och där kulturchefen Åsa Linderborg under rubriken ”Trädskallar” säger: ”Det var ju bara ett träd. Det finns viktigare strider.”

Åsa Linderborg

I Sverige kan man tydligen bara tala om en sak i taget, och då finns det viktigare saker att tala om än träd, så hugg ner dem bara, tycks budskapet vara. Oavsett skäl?

Oisín Cantwell

Oavsett om staden har rätt eller ej, om de vilseleder sina medborgare eller ej. Det är i grunden fel att kämpa för att bevara träd när det finns viktigare strider att kämpa för. Tv-eken synboliserar ju inte kampen mot kapitalet, mot utsugningen av de fattiga i världen. Den har ingenting att göra med dem som utförsäkras från arbetsmarknaden, ingenting med rätten till kollektivavtal att göra. Ingenting med alla döda i Irak, eller Afghanistan. Som Åsa Linderborg säger: ”Det är en djupt konservativ tanke att nåt ska bevaras bara för att det fanns på 1200-talet.” För Åsa Linderborg känns det djupt stötande att människor engagerar sig för stadens grönska när det finns stora orättvisor i världen. Men betyder det verkligen att det är rätt att fälla en frisk 500-årig ek?

Arborister dömer ut rapport om tv-eken

2011-11-28T16:59:00.003+01:00

I går presenterade de oberoende arboristerna sina slutsatser om tv-eken på Oxenstiernsgatan, vilket refereras av Epstein i Dn.se. Deras undersökning bygger på 18 olika analysmoment och har gjorts i samråd med och efter granskning av experter i Tyskland, Storbritannien och Australien. Slutsatserna är att eken har förlorat som mest 40 procent av sin styrka vilket inte borde föranleda några drastiska beslut. Vindlasten är ganska liten i förhållande till stammens dimensioner med hänsyn till tidigare beskärning. Säkerheten kan ökas genom att reducera trädkronan med upp till 40 procent vilket minskar risken när det blåser extra mycket. Beslutet att fälla Radioeken är därför överdrivet och grundas inte på fakta. Den gamla eken är en komplex biodynamisk organism och bedömningar måste bygga på faktiska bevis som stöds av data, inte på antagande och visuella bedömningar utan fakta.

Arboristerna riktar också omfattande kritik mot den norska arboristen Solfjelds rapport, anlitad av Trafikkontoret. I rapporten anges rotförfall som orsak till låg vitalitet och potentiell risk. Men Solfjeld har inte inspekterat rötterna och kan inte veta om rotröta eller rotdöd föreligger. Att enstaka grenar dör indikerar inte instabilitet i rötter och utgör ingen orsak att fälla trädet. Rapporten misstänker metankvävning av rötter. Det skulle i så fall även synas genom tidig avlövning och missfärgning av blad. Nyligen tagna fotografier av eken bekräftar inte detta. Rapporten gör antaganden att tunt lövverk är resultat av dålig vitalitet, men tunt lövverk gör inte att trädet utgör en risk. Rapporten slår fast att trädkronan inte är tillräcklig för att försörja ett friskt träd. Men att trädets krona minskar och att stammen blir ihålig är en naturlig del i åldrandet som kan fortgå i flera sekler, men gamla ekar kan ändå bibehålla en hög grad av stabilitet. Rapporten drar också felaktiga slutsatser av de svampangrepp som iakttagits. Det saknas helt beräkningar av vindbelastningen, men det görs ändå bedömningar av risken. Rapporten konstaterar att stammens rötangrepp är långt gångna, men det nämns inte den stora förekomsten av frisk ved. Rapporten innehåller ingen inspektion av stammen under 2,5 meters höjd. Rapporten innehåller inga data och slutsatserna stöds inte av fakta. Observationer av strukturell svaghet stöds inte av några data, utan vilka det inte går att dra några slutsatser angående stabilitet i stormvindar mm. Rapporten drar slutsatser utan annat underlag än personliga observationer.
De oberoende arboristerna ifrågasätter på punkt efter punkt Solfjelds rapport, som Trafikkontoret grundar beslutet om trädfällning på. Slutsatserna blir sammanfattningsvis att rapporten inte innehåller några data att analysera, inte har granskat stora delar av den bärande strukturen, allvarligt misstolkar svampangreppen, och visar stora brister i diagnosen av det strukturella förfallet och den relativa trästyrkan. Rapporten ger slutligen totalt fel rekommendationer.
De oberoende arboristerna avslutar med att konstatera att eken var unik och lika historiskt och kulturellt viktig som en målning av Rembrandt eller ett tak av Michelangelo. Den onödiga förstörelsen av detta gamla träd med Solfjelds rapport som underlag är oacceptabelt enligt alla måttstockar för kvalificerad trädvård.

Slutligen kan konstateras att Trafikkontoret valt ut fyra träddelar som ställts ut i Tekniska nämndhuset på Fleminggatan 4.

Två av dessa kommer från den döda gren som alla varit överens om borde tas bort och som mycket riktigt haft stora rötangrepp.

Det går naturligtvis inte att dra några som helst slutsatser om hela ekens kondition genom att titta på dessa fragment. De friska delarna av eken ligger nu vid Hundudden på Djurgården där de kan studeras av dem som är intresserade.

Tv-eken var till 80 procent frisk

2011-11-25T15:43:00.005+01:00

Låt stubben stå kvar på Oxenstiernsgatan som ett minne och till glädje för lekande barn!

Idag kommer sörjande ekvänner och lägger blommor på stubben på Oxenstiernsgatan. Resten av trädet har körts till Hundudden på Djurgården.

Det visar sig att trädet var friskare än väntat. Vid sågstället 2, 5 m över roten varierar diametern mellan 180 cm och 210 cm. Den friska vedens tjocklek varierar mellan 34 cm och 72 cm.

Hela trädets tvärsnittsarea är därmed ca 2,98 kvadratmeter varav 0,61 kvadratmeter är rutten kärna. Det innebär att omkring 80 procent av stammen är frisk ved, vilket är mycket mer än till och med de oberoende arboristerna uppskattat.

Många av de högre grenarna hade en helt frisk ved, utan någon som helst röta.

Ingen röta.

Några grenar hade viss röta.

Obetydlig röta.

Tillägg den 26 november

Fyra delar av eken har förts till Tekniska nämndhuset på Fleminggatan 4 där de kan beskådas av allmänheten.
Trafikkontorets trädansvarige Björn Embrén hävdar fortfarande i ABC med en dåres envishet att "hela cellstrukturen är borta, det finns inget sammanhang, det delas upp i små bitar alltså, den är helt sönderbruten". Detta säger han samtidigt som han fingrar på en brottyta som uppstått när en stor gren föll mot gatan och bröts av.

Tv-eken som fälldes var frisk

2011-11-25T11:29:00.003+01:00

I natt fälldes tv-eken under stor polisbevakning, trots att ett hundratal ekkramare var på plats.

Ekstubben visar tydligt att en stor del av stammen, kanske 75-80 procent, var frisk och stabil.

Grenarna var fullständigt friska rakt igenom.

Det fanns alltså ingen risk för att den skulle ramla omkull eller att grenar skulle knäckas som Trafikkontoret hävdat. Att fälla en månghundraårig ek borde inte ske utan övertygande skäl, men dessa skäl saknades. De oberoende arboristernas bedömningar var korrekta, medan Trafikkontorets uppgifter som spreds av Mats Freij och Björn Embrén var osanna. Ekkramarna hade alltså rätt i att försvara trädet in i det sista. Att staden fällde eken utan att ens vilja ta del av den oberoende arboristrapporten visar på en häpnadsväckande arrogans, medborgarförakt och maktmissbruk.

Ansvaret för att den månghundraåriga eken fälldes ligger ytterst på det ansvariga borgarrådet Ulla Hamilton (M).

Mer om fällningen i natt kan man läsa i DN och SvD.

Innehållslös kritik mot Slussen

2011-11-24T18:10:00.001+01:00

Debatten om Slussen fortsätter fem i tolv, då bara dagar återstår innan beslutet ska fattas. Sten Nordin (M) och Regina Kevius (M) hävdade häromdagen i SvD att ”Nya Slussen kan inte vänta”.

Budskapet var att dagens Slussen måste rivas, det nuvarande förslaget är genomtänkt och att inga fler utredningar behövs. Man konstaterar att betongen vittra och att grundläggningen sätter sig och det är i och för sig sant. Mera väsentligt är att det som borgarråden säger är en överdimensionerad trafikkarusell, byggd för 100 000 fordon per dygn, där det idag passerar 30 000, att det är svårt för gående och cyklister att ta sig fram smidigt och säkert över Slussen. Nya Slussen kommer att erbjuda fler möjligheter för människor att ta sig mellan stadsdelarna utan att korsa starkt trafikerade vägar eller hindras av trappor. Huvudbron över slusskanalen ger flexibilitet inför framtiden med kapacitet för dagens trafikmängd och egna körfält för kollektivtrafiken. Slussen är också en mötesplats i hjärtat av Stockholm.

Mot detta hävdar Karin Wanngård (S) och Tomas Rudin (S) att ”Slussen värd ett bättre öde”, också i SvD. Vad har de då för argument? De tycker inte att ”det nya förslag som i dag ligger på bordet är bra” och får det att låta som om den enda fördelen med Nya Slussen skulle vara att den är ny.

De tar upp de höga kostnaderna, kanske 10 miljarder kronor. De antyder att trafiklösningen är underdimensionerad! Den ”kommer att ha svårt att hantera den växande biltrafik som befolkningsökningen kommer att medföra, utan att skapa några möjligheter för en utbyggd kollektivtrafik”, ett ganska märkligt argument, eftersom de flesta andra kritiker ju har opponerat just mot den överdimensionerade trafiklösningen. Utan analys antar de att biltrafiken kommer att öka över Slussen på grund av befolkningstillväxten. Statistiken talar dock inte för detta. Sedan slutet av 1980-talet har beflkningen i Stockholm ökat med ett par hundratusen invånare samtidigt som biltrafiken över Slussen har minskat, vilket framgår av följande diagram.

Varför tror Wanngård och Rudin att trenden skulle vända nu? Slussenförslaget kommer inte att öka trafiken i Gamla stan. I stället tycks Wanngård och Rudin vilja göra Gamla stan närmast bilfri, vilket vore en ganska orealistisk utopi.

Vad socialdemokraterna vill är att skjuta upp frågan på obestämd tid, i varje fall 10-15 år framåt. Det hade ju varit önskvärt att samordna Nya Slussen med en tunnelbana till Nacka, men är ju knappast möjligt eftersom Slussen skulle rasa ihop långt dessförinnan. Sossarna har ju alltså inte mycket att komma med.

Ett tredje inlägg med rubriken ”Slussens utformning är genial” kommer från representanterna för Icomos Kerstin Westerlund Bjurström och Britt Wisth. De för alltså fram den gamla Slussen, som de hävdar har enastående värden jämfört med nybyggnadsförslagen. De menar alltså att ”nuvarande Slussen i grunden är bra, rent av genial!” De hävdar alltså på fullt allvar dels att en klöverbladskorsning av det slag som det finns tusentals av längs våra motorvägar skulle vara ”genial”, dels att just centrala Stockholm intill den medeltida stadskärnan är rätta platsen för en sådan motorvägskorsning! Det är häpnadsväckande att de anser att 2000-talets trafiklösning mitt i Stockholm ska utgå från bilens villkor. Några andra argument kan de faktiskt inte föra fram.

Med dessa inlägg faller kritiken mot Slussenförslaget platt till marken.

Fatburen har återuppstått

2011-11-24T16:34:00.002+01:00

Den numera försvunna Fatburssjön på Söder var ursprungligen en havsvik som genom landhöjningen snördes av från havet. Under bronsåldern för 3.000 år sedan blev den en insjö med utlopp i Årstaviken. På kartan, där nuvarande gatunät finns med, ser man hur strandlinjen krymper från 1200-talet, 1550, 1700 till 1850. 1200-talet strandlinje sträckte sig från nuvarande Katarina Bangata/Östgötagatan i sydost till parken Bergsgruvan vid Rosenlundsgatan i nordväst.

På 1640-talet gjordes Stockholms första rutnätsplaner och för att kunna dra Götgatan rakt söderut dikade man ut och torrlade en del Fatburen som låg i vägen. Sjöns vattennivå sänktes och förlorade sitt direkta utlopp. Sjön blev ett träsk som snart började växa igen. Kring sjön fanns textilfabriker, bryggerier, slakterier och soptippar, och allt avfall stjälptes i sjön.

Kvarnberget och den krympande Fatburssjön 1642.

På 1860-talet byggdes järnvägen ut mellan Liljeholmen och Södra station och sjön fylldes slutligen ut helt, men ännu på 1980-talet fanns det vassruggar som påminde om den gamla Fatburssjön. På 1980-talet byggdes Södra stationsområdet ut, men den sämsta marken lämnades obebyggd, den del där den gamla utfyllda Fatburen hade legat. Där anlades Fatbursparken avgränsad av Bofills båge.

Idag har en liten obetydlig del av den forna Fatburen återuppstått i de schaktningar som sker för Citybanan. En långsmal kanal där vattnet åter glittrar i solen. Det ger mig tanken att en del av Fatburssjön kanske faktiskt kunde återuppstå när parken ställs i ordning igen när järnvägsbygget väl är klart. En liten sjö brukar vara ett uppskattat inslag i en park.

Vad vi vet och inte vet om Ingmar Bergmans härkomst

2011-11-24T15:51:00.001+01:00

Jag skrev i våras om misstanken att Ingmar Bergman troligen inte var son till Karin Bergman, baserat på en DN-artikel. För en månad sedan kunde Ny Teknik efter nya tester avslöja att den dna-profil som togs fram från ett av Bergmans frimärken härstammade från en tekniker vid Rättsmedicinalverket, RMV. Samma tekniker hade också kommit att kontaminera två kompletterande frimärkstester som Ny Teknik hade tagit initiativ till och som utförts på formellt uppdrag av Veronica Ralston, systerdotter till Ingmar Bergman. RMV hade helt enkelt schabblat med provet, vilket bara det borde vara uppseendeväckande, med tanke på att dna brukar användas i bevissammanhang. Nu när det visar sig att det inte var Ingmar Bergmans dna finns det inget genetiskt bevis för att han inte skulle vara biologisk son till Karin Bergman, men det finns inte heller något bevis för att han är det.

Trots detta gjorde Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, ett debattinlägg i Dn:s kulturdel med den innebörden. Han skriver att ”historien om att Bergman inte skulle vara biologisk son till sin mor slutgiltigt har kunnat avfärdas”. Det är naturligtvis trams. Kunskapsläget är detsamma som det var från början, när Louise Tillberg i sin bok, helt utan kunskap om några dna-analyser lade fram teorin om sin egen härkomst. Men Holmberg fortsätter: ”När det nu är klarlagt att det hela var en konspirationsteori…”. Men ingenting är ju klarlagt!

Medan Holmberg fick utrymme i DN ville man däremot inte publicera Louise Tillbergs syn på saken, hon som var själva upphovet till all uppståndelse med boken ”Den jag ser på älskar jag”. Den kan du däremot läsa här.

Ingen akut risk att tv-eken faller omkull

2011-11-24T00:14:00.001+01:00

Det är ingen akut risk att tv-eken faller omkull. I alla fall inte av sig själv. Det meddelade TV4-nyheterna på onsdag kväll. Den norska trädexperten Erik Solfjeld som Trafikkontoret anlitat bedömer att det inte finns någon överhängande risk.

Trädkramarna fortsätter att vaka över eken dag och natt.

Det finns naturligtvis fortfarande en stor risk att eken faller omkull därför att Trafikkontoret fortfarande hävdar att eken måste fällas, trots att själva motivet för fällningen inte gäller längre - det finns ju ingen överhängande risk att trädet faller på bilar eller människor. Men varför ska den då fällas?

Benny Andersson sprider myter om Slussenförslaget

2011-11-23T22:38:00.002+01:00

Jag tycker ju egentligen bra om Benny Andersson. Som musiker och låtskrivare, både i ABBA och BAO. Därför är det ju tråkigt att han inte har förstått Slussenförslaget och ännu tråkigare att han sprider sina missuppfattningar vidare i sitt öppna brev till finansborgarrådet Sten Nordin i DN i måndags. För det kan väl inte vara så att han medvetet sprider osanningar vidare?

Benny Andersson tror att Skeppsbron ska breddas för att bygga en åttafilig motorled? Det är inte planerat. Benny Andersson tror att man måste gå uppför en massa trappor för att ta sig från Gamla Stan till Södermalmstorg. Det behövs inte, utan kan man kommer att kunna ta sig dit utan trappor precis som idag. Inte heller måste man vänta på rödljus vid slussöppning.

Vidare tror Benny Andersson att det planeras en galleria på 35 000 kvadratmeter. Det är inte sant och har aldrig varit aktuellt. Den kommer att bli mycket mindre, som du kan kolla här. Om det nu skulle vara något fel på lokaler för handel i ett mycket bra kollektivtrafikläge, när Stockholms befolkning växer snabbare än någonsin förut. Annars kommer de att byggas i bilorienterade lägen i periferin i stället.

I stället för en ny modern version av Slussen anpassad för gång- och cykeltrafik och kollektivtrafik vill Benny Andersson bevara den planskilda trafikplats som byggdes för det stundande bilsamhället för 80 år sedan. Det är ledsamt och trist att Benny Andersson sprider sådana myter utan att på allvar sätta sig in i frågan. Han borde hålla sig till musiken.

Rösta om tv-eken

2011-11-23T15:47:00.003+01:00

Trafikkontoret i Stockholm vill såga ner eken utanför radio- och tv-husen eftersom den är sjuk och riskerar att rasa. Men protesterna har blivit många och mediabevakningen hård. Sveriges Radio har nu lagt in en möjlighet att rösta om Tv-eken på sin hemsida. Du hittar den här.
I skrivande stund ser opinionsläget om tv-eken ut så här:

Klicka på diagrammet om du vill att det ska bli större.
För övrigt skrev DN.se idag att trafik- och arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton (M) på måndagsnatten skrev till Rädda eken-gruppen och uppmanade den att förse trafikkontoret med det analysmaterial som deras ”sk experter” fått fram.
Frågan är vad hon menar med "s k experter". Det handlar om några av landets främsta arborister och andra trädexperter.

Naturen som museum

2011-11-22T11:57:00.002+01:00

På SvD:s ledarsida fanns häromdagen en fullständigt sanslös kolumn av Johan Ingerö under rubriken ”Naturen är varken redskap eller museum”, där han drar paralleller mellan ekräddare på Östermalm och varghatare i Norrland. Han konstaterar att tv-eken är stagad med vajrar och att den har dödförklarats av diverse trädexperter. Därmed är saken klar för Ingerö, som tycks anse att ingenting mer finns att tillägga i frågan. Han slås av känslan att frågan för trädkramarna är existentiell. Naturen ska enligt Ingerö inte vara ”något museum, uppbyggt för innerstadsflanörernas höga nöjes skull”. Och vidare: "Ett dött jätteträd som vilken dag som helst kan rasa över en bil, en människa eller en barnvagn måste tas bort."

Den enligt Johan Ingerö döda eken vid tv-huset.

Eken är faktiskt inte ”död”. Det tycks ha gått Ingerö fullständigt förbi att tv-eken inte bara grönskade för fullt för bara några veckor sedan utan att också ett antal oberoende arborister och trädexperter tvärtemot uttalanden från Trafikkontorets tjänstemän konstaterat att eken har 50-65 procent frisk ved och inte löper någon risk att ramla omkull.
En jämförelse med Monthy Pythons papegojsketch är faktiskt relevant. Alla kan se att trädet lever, medan stadens tjänstemän envist upprepar att det är stendött.

Det vore klädsamt om SvD kunde tillägna sig ett oberoende förhållningssätt och kritiskt granska beslutsunderlag och myndighetsutövning som normalt brukar vara en huvuduppgift för pressen.

Dendrologerna om tv-eken

2011-11-21T22:40:00.002+01:00

I kväll har Föreningen för dendrologi och parkvård skickat följande skrivelse angående tv-eken till Trafikkontoret och Trafiknämnden samt media

Till Trafikkontoret i Stockholms Stad och Stockholm Stads Trafiknämnd

Föreningen för Dendrologi och Parkvård vill härmed inlägga en kraftfull protest mot Trafikkontorets och Trafiknämndens hantering av frågan om tv-eken på Oxenstiernsgatan. Denna månghundraårige ek förtjänar en ordentlig professionell utredning innan man beslutar att såga ner den. I stället har stadens trafikkontor på mycket lösa grunder och utan noggrann utredning hävdat att trädet är allvarligt sjukt, (ja, till och med stendött) har röta i rotsystemet och utgör en fara för medborgare som rör sig på gatan eftersom trädet kan kollapsa omedelbart. Gatan har stängts av på ett provocerande sätt så att varken busslinjer eller privatbilar kan passera – med hänvisning till att trädet utgör en omedelbar fara. Samtidigt har alla som har ögonen i behåll sett en frisk grönskande krona som fällde sina löv först för ett par veckor sedan.

Den erfarne ekräddaren och landskapsarkitekten Klaus Stritzke, ledamot av Dendrologernas styrelse, har granskat trädet och funnit att det är i betydligt bättre skick än många Djurgårdsekar av samma ålder som skötts om av professionella trädvårdare (bland annat av honom själv) och därefter blivit friskare, och att det med stor sannolikhet kan stå kvar och till och med leva upp om man ger trädet professionell vård. En grupp oberoende arborister från olika delar av landet har under den gångna söndagen genomfört en noggrann undersökning av eken med modern ultraljudsutrustning och kommit fram till att trädet har 50-65 procents friskt virke, beroende på var man mäter på stam och i krona, och därmed inte utgör någon risk för människor och bilar som passerar. Rapporten från denna undersökning har tillställts Trafikkontoret. Vi undrar givetvis varför Trafikkontoret inte självt tagit sig tid och möda att genomföra en sådan undersökning.

Så sent som i våras delgavs kringliggande bostadsrättsföreningar en spårvägsplan som visade att spårvagn skulle dras vid sidan om trädet, och därmed uppstod en tro på att Trafikkontoret värnade om trädet. I mitten av oktober kom det plötsligt upp en lapp på trädet som meddelade att det var livsfarligt och skulle tas ner under oktober månad. Detta ter sig mest som en veritabel kupp och manipulering av väljare och allmänhet. Dessutom avlägsnades också någon gång nyligen den lilla ek av samma klon som hade planterats bredvid som en satsning på en framtida ek på samma plats när den gamle en gång i framtiden måste avverkas. Inget i Trafikkontorets agerande ter sig särskilt begripligt och vi anser att stadens Trafiknämnd och stadens politiker bör ta ansvar för vad som sker med en så monumental och i stadsbilden unik gammal ek. I stället skyller man ifrån sig på tjänstemännen och tar sin hand ifrån hela ärendet.

Vi kräver att Trafikkontoret och Trafiknämnden med det snaraste inställer alla planer på avverkning och i stället ger denna värdefulla trädskatt, äldre än självaste staden Stockholm, en värdig behandling och en ordentlig undersökning. All vår erfarenhet säger att denna ek med hjälp av viss stödbeskärning kan vara både säker och pryda sin plats i flera decennier till. Troligen har den minst samma återstående livslängd som den planerade spårvägen. Det är perspektiv som man lättvindigt förbigår.

För styrelsen i Föreningen för Dendrologi och Parkvård,

Stockholm, den 21 november 2011

Sten Ridderlöf, vice ordförande (tel 0708155544)

Klaus Stritzke, landskapsarkitekt och ledamot av styrelsen

Daniel Daggfeldt, licensierad arborist och ledamot av styrelsen

Bruno K Öijer till tv-ekens försvar

2011-11-21T22:03:00.001+01:00

Poeten Bruno K Öijer läste idag en dikt till tv-ekens försvar. Han gjorde det på plats vid tv-eken. Inslaget sändes i SVT:s Kulturnytt i kväll och dikten kan avlyssnas på SVT Play genom att klicka på bilden.

Bruno K Öijer vid tv-eken.

Teve-ekens sjukdomstillstånd

2011-11-20T18:09:00.009+01:00

Vid olika besiktningar under de senaste åren har man hittat två svampar på den berömda teve-eken. Det gäller svavelticka och ekticka. Häromdagen fann man dessutom oxtungssvamp på eken. Svaveltickan (Laetiporus sulphureus) orsakar brunröta, som främst angriper äldre ekar. Svavelticka är en aktiv och aggressiv vednedbrytare och medför risk för att grenar knäcks och faller av. Den angriper kärnveden och är ofta orsaken till de stora håligheter som kan ses i äldre ekar. Det är vanligt att gamla ekar är ihåliga. Vid en inventering av alla stora ekar i Östergötland, fann man att omkring 40 procent av dem var ihåliga. Ekar av teve-ekens storlek och ålder är antagligen undantagslöst ihåliga. Ekarna mår dock inte nödvändigtvis dåligt av att bli ihåliga – det är en naturlig del av åldrandet – och de kan leva i flera hundra år med ihålig stam.
Ektickan (Phellinus robustus) orsakar vitröta. Svampens utveckling är långsam, men efterhand uppstår vitröta i de övre stamdelarna. Rötan börjar perifert och sprider sig mot både kärnved och kambium. Lokalt dödas kambiet, varpå tillväxten avstannar i denna zon medan den fortsätter runt omkring. Detta resulterar i efterhand en insänkning i stammen som trädet försöker valla över. Då angreppen vanligtvis förekommer högt upp på stammen eller på grenar högt upp i kronan så blir skadorna inte så stora och omfattande.

Först den 16 november bröts det trädäck upp, som funnits runt ekens stam sedan början av 1960-talet, då Oxenstiernsgatan byggdes. Dessförinnan har man inte kunnat undersöka den nedersta delen av stammen som befinner sig under nuvarande gatunivå, omkring 2,5 m. (Trots detta hade man alltså dömt ut eken!)

Vid den undersökningen upptäcktes alltså oxtungssvamp (Fistulina hepatica). Det är en förhållandevis ovanlig svamp, som brukar vid basen på gammal ek. Angrepp medför en djup brunfärgning av stammen, som gör att träet är eftertraktat till sniderier och paneler. Nedbrytningen går mycket långsamt, och infekterade träd utgör därför sällan någon säkerhetsrisk.
Den engelska arboristen Anthony Croft säger att de båda brunrötesvamparna svavelticka och oxtungsvamp är helt normala och ekar kan leva i många århundraden med dessa svampar.

Under 2003 och 2006 har man gjort ultraljudsundersökningar av stammens tillstånd. Vid gatunivå (2,5 meter över stammens bas) var stammen rötskadad, men 50 % av veden bedömdes som solid. Vid förgreningen på ca 180 cm höjd (drygt 4 m över stambas) var veden till 65 % solid. Längre ner hade stammen inte undersökts hittills, trots nedsågningsbeslutet.

Här någonstans finns det svampangrepp.

Idag genomförde dock en grupp oberoende arborister från Göteborg, Stockholm och andra platser tillsammans en undersökning av teve-ekens skick. Det är alltså först nu som ekens nedersta metrar kunnat undersökas med ultraljud, vilket gör att man kan göra sig en bild av stammens kondition. Gruppens bedömning har ännu inte offentliggjorts (kolla här), men preliminära bedömningar handlade om att stammen till ca 60 % var solid vid stambas, vilket ansågs bra med hänsyn till ekens utsatta växtplats.

Tveken undersöks med ultraljud på olika nivåer.

Mätutrustningen är kopplat till en dator som ger en bild av ett tvärsnitt av stammen.

Tidigare har bland annat docent Per Hansson, skogspatolog vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå uttalat sig om eken. Han ifrågasätter om det finns risk för att eken kommer att falla och vill ha mer fakta på bordet. Carl von Linné gav eken det latinska namnet Quercus robur vilket betyder ”det robusta trädet”. Att det finns svavelticka och oxtungsvamp är ingenting märkligt, säger han, det är fullständigt naturligt för gamla ekar.

Arboristerna diskuterar undersökningens resultat.

Även landskapsarkitekt Klaus Stritzke har uttalat sig om ekens möjligheter, och anser inte alls att läget är hopplöst. Grenbrott anser han osannolikt eftersom den är så väl stagad. Han förordar en reduktion av ekens krona med upp till 30 % för att minska olycksrisken i kombination med att man förbättrar rotzonen för att ge den mer syre och vatten. Han konstaterar dock att det finns mycket liv i skotten. Prins Eugens ek på Valdemarsudde, som också hade svavelticka och oxtungssvamp, åtgärdades för 30 år sedan. All kärnved är död men den är fortfarande i högsta grad levande och kommer att överleva de flesta nu levande människor.

I fredags när den planerade fällningen stoppades av församlade stockholmare sa informatören Mats Freij på trafikkontoret där man gjort bedömningen att den är en fara för allmänheten att trädet ska sågas ned snarast. ”Trädet är ruttet och stendött och kan falla när som helst”, sade han enligt DN och SvD. Låter detta verkligen trovärdigt?
Tv-eken är viktig inte bara därför att människor uppskattar stora träd i staden utan också för den biologiska mångfalden. Så stora ekar i stadsmiljö är mycket ovanligt. Beståndet av mycket gamla jätteträd minskar sakta men säkert och det tar hundratals år för nya att växa upp. Därför bör tv-eken inte fällas utan att det finns oomtvistliga skäl för detta. Det har ännu inte visats att det finns sådana skäl.

Uppdatering 1 den 21 november
Resultatet av den oberoende arboristbesiktningen visade enligt pressmeddelande att det inte finns någon risk att eken faller. "Mätningarna visar att stammen har mer än 50 % av sin styrka kvar. Det är mer än vad trädet behöver för att vara stabilt", säger Jon Hartill, arborist sedan 25 år. "Av det vi sett hittills finns inget akut som behöver göras för säkerheten. Nu fortsätter vi att genomlysa hela trädets krona", säger Hartill.

Uppdatering 2 den 21 november
Lars Epstein refererar idag i DN.se de erfarna arboristerna Jon Hartills och Johan Gustavssons undersökning av tv-eken som skedde på söndagen. ”Mätningarna visar att stammen har mer än 50 % av sin styrka kvar. Det är mer än vad trädet behöver för att vara stabilt. Av det vi sett hittills finns inget akut som behöver göras för säkerheten. Nu fortsätter vi att genomlysa hela trädets krona under morgonen”, säger Jon Hartill, arborist sedan 25 år enligt DN. ”Roten är inte rutten och stammen är inte död. Jag tycker man ska göra allt man kan för att rädda eken”, säger trädexperten Cilla Lundström som också befann sig vid TV-eken på söndagen.

I går fälldes almen på Kvarnberget

2011-11-19T12:19:00.004+01:00

I morse kunde man konstatera att den numera riksberömda eken på Oxenstiernsgatan framför Tevehuset fortfarande står kvar, tack vare de hängivna trädvännerna på plats. I går fick vi dock själva en mindre chock när vi upptäckte att den vackra paraplyalmen på Fredmansgatan på Kvarnberget på Söder inte längre står kvar. Vad har hänt?

Så här såg almen ut för en tid sedan, medan löven ännu fanns kvar.

En gren har brutits av.

Almen har sågats ned helt på förmiddagen den 18 november
Har någon av de boende, som tycker att utsikten skymdes, tagit saken i egna händer? Är det bilisterna som vill skapa ytterligare en parkeringsplats på trottoaren? Eller är det sopåkarna som tröttnat på att trädet står i vägen för deras stora bilar när de ska backa?
För det kan väl inte vara stadens egen förvaltning som beslutat att vi ska berövas detta vackra träd och den glädje det har berett oss varje dag när vi kommer ut på gatan?
För en tid sedan bröts en gren av, troligen knäckt av en svängande skåpbil, sopbil eller lastbil. Men det var ju bara en mindre skada som borde vårdas, inte föranleda att hela trädet fälldes.
Oavsett vilken förövaren är utgår vi från att staden snarast återplanterar ett minst lika stort träd. Och gärna en förklaring från staden till vad som skett och varför.

Uppdatering den 25 november
Fortfarande har ingen förklaring till nedsågningen lämnats, trots att frågan har gått till Trafikkontoret.

I går såg almen ut så här, förvandlad till en hög med almspån.

Uppdatering den 7 december
Mail inkommet den 6 december 2011:
Hej!
Jag har tagit emot ditt mail ang. paraplyalmen på Fredmansgatan. Almen hade så stora skador att Trafikkontoret såg sig tvingat att ta ner den. Vi kommer att bygga en ny växtbädd och plantera ett nytt träd 20/2.
Med vänlig hälsning
Eva Prestberg
Kontaktcenter/Stadsmiljö

Rotröta, rättsröta eller hjärnröta?

2011-11-18T18:04:00.002+01:00

I dagens Aftonbladet uttalar sig Stockholms stads tjänstemän om den så kallade radioeken på Oxenstiernsgatan. Beslutet är slutgiltigt: i dag fälls tv-eken, säger Aftonbladet. ”Vem som helst med någon form av hjärnkapacitet kan förstå det”, säger Björn Embrén trädspecialist på Stockholms trafikkontor.

”Någon form av hjärnkapacitet”. Så nedlåtande uttalar sig alltså en tjänsteman i Stockholms stad om en opinion bland stadens medborgare. Det är knappast ett förhållningssätt, värdigt en tjänsteman, avlönad av medborgarnas skattemedel. Häromdagen sa trädexperten Klaus Stritzke att eken absolut inte behöver fällas. Anser Embrén att han också har förlorat all hjärnkapacitet?

Om Björn Embrén hade fått bestämma skulle den redan vara nedsågad. ”Det kommer att ske under den närmaste veckan”, säger han till Aftonbladet. ”Den är genomrutten. Rotrötan är fullständig. Den är små delar av levande bark, och inuti finns fragment av levande ved som förser den stackars kronan med näring.”

”Små delar av levande bark”. ”Fragment av levande ved”, säger han. Är detta verkligen ett uttalande av en opartisk fackman? Vem som helst kan på plats konstatera att den har massor av frisk bark. Betrakta nedanstående bild av radioeken för en tid sedan. Den har en stor grönskande krona som har klarat av stormen Gudrun och alla andra stormar hittills. Skulle den verkligen ha gjort det med endast ”fragment av levande ved”.

Radioeken/teveeken.

Uppenbarligen är Björn Embrén inte en trovärdig tjänsteman. Han uttrycker sig som en hårt trängd person som av prestigeskäl inte är beredd till någon reträtt.

En norsk arborist, Erik Solfjeld, har tittat på trädet, och enligt staden dömt ut trädet på grund av rotröta och att kronan är instabil. Men rötterna är faktiskt inte undersökta. Först häromdagen öppnade man det trädäck som har legat runt eken sedan mitten av 1960-talet. Man har alltså dömt ut eken redan innan man undersökt vare sig rötterna eller den nedersta delen av stammen. Och Solfjeld har ännu inte kommit med sin rapport. Vad vill man dölja? Om kronan inte är stabil kan man stabilisera den. Något skäl att såga ned trädet är det inte. Med det bristfälliga sakunderlag som stadens tjänstemän har presenterat hittills är det obegripligt att de till varje pris vill fälla trädet.

Någon har sagt att det verkliga skälet är att Trafikkontoret vill dra fram inte bara spårvägen här, utan dessutom ett par extra körfält för bilar. Om det verkligen är så borde man också säga det rent ut, och inte komma med svepskäl.

Låt oss nu ta en paus, lägga alla papper på bordet och låta känslorna lugna ner sig på båda håll i stället för att ösa invektiv över den andra sidan.

Radioeken fälls inte idag

2011-11-18T10:38:00.004+01:00

Eken utanför Radiohuset kommer inte att fällas idag som planerat. Detta meddelades på radion i morse. Att eken fortfarande står kvar går att konstatera på SVT Live där det såg ut så här för en stund sedan.

Sveriges television har monterat upp en livekamera i fönstret närmast eken. Klicka på bilden för att se eken live.
Sedan ett hundratal personer samlats för att försvara eken var poliserna på plats för få. Det går inte att såga ned eken så länge det är så mycket folk på plats, som dessutom sitter uppe i trädet. De aktivister som vakade vid eken under natten har alltså vunnit en andra etappseger. Eken skulle ju första gången sågas ner i slutet av oktober. Så här glada var aktivisterna i morse.

Några ekaktivister på plats i morse. Klicka på bilden för att se klippet.
Det tog en vecka av heltidsbevakning på plats dygnet runt för att almstriden för 40 år sedan skulle vara slutgiltigt vunnen. Ekaktivisterna verkar vara beredda på en lång försvarstrid även nu. Det ansvariga borgarrådet Ulla Hamilton skulle kunna göra slut på denna process och förklara eken räddad. Vad väntar hon på?

Rädda eken vid Radiohuset!

2011-11-18T02:37:00.008+01:00

I kväll besökte jag den så kallade radioeken (eller teveeken, som den egentligen heter) utanför tevehuset på Oxenstiernsgatan på Östermalm. Det är en ståtlig ek som kanske kan vara så där 800 år gammal. Den är alltså äldre än Stockholms stad. Egentligen borde den k-märkas, kanske som naturminne. En grupp ekräddare hade samlats kring eken för att värna den mot eventuella angrepp. Fällningen har man sagt ska ske klockan sex i morgon bitti.

Av obegripliga skäl tycks stadens tjänstemän ha bestämt sig för att den nu måste sågas ned, ungefär som man hade bestämt sig för att göra med almarna i Kungsträdgården för 40 år sedan. Almarna var ju sjuka och måste sågas ned, sa man då. Men det var inte sant den gången heller. Almarna står fortfarande friska och krya ännu 40 år senare, och om inte almsjukan tar dem lär jag aldrig få uppleva deras död.

Det egentliga skälet för att man ville såga ned almarna var att de inte passade in i den förändring av Kungsträdgården som Peter Celsing hade planerat. Där passade i stället en tunnelbaneuppgång in alldeles utmärkt, samt en stor livsmedelsbutik under jord. Men så blev det inte den gången, eftersom stockholmarna ville annorlunda. De ville ha almarna kvar. Och de ingrep resolut natten mellan den 11 och 12 maj 1971.

Har man inte lärt sig något på 40 år? Stockholmarna vill gärna ha kvar radioeken också. Det är ett mycket vackert träd, på sin ålders höst. Kanske blir det inte mer än hundra år äldre, vem vet. Men inte behöver det sågas ned nu. Inte enligt trädexperten Klaus Stritzke som har besiktigat trädet och många andra gamla ekar i Stockholmstrakten, och vet hur man räddar gamla träd. Även ekar i sämre skick än radioeken.

Men trädet är ju ruttet säger någon. Men trädet är faktiskt mycket friskt för sin ålder, det har andra trädexperter konstaterat. Svampangrepp? Nej inte den sortens svamp som tar död på gamla ekar. Ekexperter har kollat rotsytemet påstår man, men var finns den rapporten? Andra anser inte alls att eken behöver fällas. Och varför måste trädet fällas redan innan den norska trädexperten har avlämnat sin rapport? Det är faktiskt inte klarlagt att eken är så dålig som stadens trädansvarige har sagt. Det tycks mest handla om prestige från stadens sida.

Någon har sagt att eken måste sågas ned för att bereda plats för en spårväg. Det är inte heller sant. I förstudien för Spårväg City säger man: ”Eken mitt i Oxenstiernsgatan ingår enligt Översiktsplan för Nationalstadsparken i ett större sammanhang av ekar och andra gamla ädellövträd som utgör värdekärnor i norra och södra Djurgården. I nationalstadsparken finns många arter av insekter som är knutna till de grova ekarna. Gamla ekarna i kanten av värdekärnorna fungerar som spridningskorridorer och är därför viktiga att bevara. Spårvägen har planerats för att den gamla eken inte ska påverkas. Den måste särskilt skyddas under byggnadsskedet.”

I Japan skulle man betrakta ett så gammalt träd som heligt, och det skulle vara en kränkning att såga ned det. Där vårdar man sina träd ömt. Om det behövs stöttar man grenarna, hellre än att såga av dem.

Detta gamla stöttade träd såg jag nyligen i Kenrokuen på Japans västkust. Det kommer inte att sågas ned.

Ännu ett stöttat träd i Kenrokuen, Kanazawa.

Geir Hansteen Jörgensen och Johan Lind har föreslagit en liknande lösning för radioeken som de presenterat i en debattartikel i DN.

Så visst finns det lösningar om man vill. Det finns alltså inte heller av detta skäl någon anledning att fälla eken. Annat än Stockholms stads bristande vilja, fantasi och lyhördhet inför opinionen. Eller är det detta du vill bli ihågkommen för, Björn Embrén, stadens trädansvarige: Att vara den som sågade ned den 800-åriga radioeken?
Så jag uppmanar stadens politiker och tjänstemän: Tänk om och gör inte samma misstag som för 40 år sedan när staden försökte såga ner de älskade almarna i Kungsträdgården. Ta ert förnuft tillfånga. Rädda radioeken (eller teveeken).

Libyen, från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar

2011-11-15T14:21:00.000+01:00

Så damp den ner i brevlådan, Norstedts katalog för 2012, och där på sidan 29 hittar vi följande:

Det är alltså den bok om våra två år i Libyen som nu närmar sig sitt fullbordande. I mars nästa år ska den finnas framme, resultatet av det senaste årets skrivarmöda.

Vad är TMR?

2011-11-15T10:14:00.003+01:00

Antagligen är TMR ett okänt begrepp för de flesta, och känner man till akronymen betyder den olika saker för olika människor. När man googlar på akronymen får man till exempel reda på att TMR utvecklar kundanpassade lösningar för producentansvar för förpackningar. TMR är också en leverantör av skopor och redskap, där man bland annat kan man köpa tiltrotatorer eller rototiltar, vad det nu är för något.

För en del är TMR en truppminröjare, ett fjärrmanövrerat bandfordon med hydrauliskt drivet röjaggregat avsett för röjning av ytligt lagda eller nedgrävda minor ner till max 100 millimeters djup för att terrängen åter ska kunna beträdas utan risk för skador och liv.

Truppminröjare A1.
De som är i IT-branschen kan ladda ner Trendnet TMR-61U2 gratis. TMR-SP är däremot en rumstemperaturgivare med fjärrstyrningspotentiometer, som placeras på en representativ plats i rummet och kan monteras för infällt eller utanpåliggande montage. Amerikanska råvaruexperter vid TMR (Technology Metals Research) anser att det i dag finns totalt 251 fyndigheter av jordartsmetaller i 24 länder, av vilka 13 är tillräckligt undersökta och så stora att det kan löna sig att utvinna dem. Någon vill på nätet få råd för att ta fram en laddning till sitt jaktvapen och vill hitta något som motsvarar en viss typ av TMR (Teilmantel Rundkopf).

TMR kan också referera till ”triple modular redundancy” eller ”tunnel magnetoresistance” för att inte tala om ”tomorrow” på internetslang. På transportområdet är TMR avdelningen för ”Transport and Main Roads” i Queensland och för semesterfiraren erbjuder TMR (Tours Mont-Royal) drömsemestern i solparadiset.
Vad har nu detta med regionplanering att göra, kanske någon frågar sig. Jo TMR kan även utläsas som ”Tillväxt, miljö, regionplanering” och syftar då på vissa verksamheter inom Stockholms läns landstings centrala förvaltning, TMR-SLL. Tidigare har delar gått under namnet ”Regionplanekontoret”, ett för fackmän väl etablerat begrepp som funnits sedan 1952.
När man googlar på TMR får man drygt 15 miljoner träffar. Googlare man på ”Regionplanekontoret” får man drygt 10 000. Även för oss som länge har sysslat med regionplanering i Stockholm känns begreppet ännu ovant, men nu får vi lära oss tänka nytt. Men hade det inte varit enklare att behålla det etablerade namnet om avsikten var att verksamheten ska vara känd utåt?

Tadao Andos arkitektur vågar mycket

2011-10-31T23:54:00.001+01:00

Tadao Ando, just fyllda 70, är en av Japans absolut främsta arkitekter.

Tadao Ando

När jag var i Japan förra gången hade jag förmånen att kunna besöka hans arkitektkontor i Osaka, en betongbyggnad som sluter sig utåt, men öppnar sig inåt. Vi besökte också en av hans mest kända byggnader från 1989, Church of the light, ett par mil norr om Osaka. Det är en byggnad där de perfekt gjutna betongväggarna spelar med ljuset.

Church of the light.

Church of the light, Ibaraki-Shi, Osaka prefecture.

Den här gången besökte jag utställningen ”Tadao Ando: Sights on the Mainland” på GA Gallery, som drivs av Global Architecture, ett förlag som publiserar arkitekturböcker och tidskrifter. Själva byggnaden från 1974 kunde mycket väl ha ritats av Ando, men det är i stället Makoto Suzuki och Yukio Futagawa som är upphovsmännen. Utifrån ser byggnaden mest ut som en betongbunker, men när man gått in och uppför trappan till själva galleriet möter man modern spännande arkitektur både i själva byggnaden i sig och i utställningen på betongväggarna. På GA Gallery som ligger på en liten sidogata nära Shinjuku i västra Tokyo visas arkitektur och där finns också en välsorterad arkitekturbokhandel. Det är väl värt ett besök för den Japanresenär som är intresserad av arkitektur.

GA Gallery sett från gatan.

GA Gallery invändigt.

Detta var den tredje Andoutställningen, denna gång samordnad med UIA-kongressen, som samtidigt hölls i Tokyo (UIA, International Union of Architects), och där Ando var en av talarna. Mest fokuserades på ett av de senaste projekten, Shanghai Poly Theatre, en mångfunktionell byggnad runt en operascen. Byggnaden är kvadratiskt, 100x100 meter, genomskuren av sneda rör, som öppnar oväntade passager.

Poly Theatre, Shanghai.

I sin arkitektur förenar han tradition med nyskapande element.

Chikatsu Asuka Museum.

Honpukuji Water Temple, Awaju Island, Hyogo prefecture, 1991.

I detta buddhisttempel ger det omgivande vattnets stillhet en meditativ effekt på besökaren. Som de flesta av Tadao Andos byggnader andlöst vacker.

Granska Aftonbladets drev mot Håkan Juholt

2011-10-14T17:46:00.005+02:00

Journalisten Dan Josefsson skriver i Aftonbladet om mediedrevet mot Håkan Juholt som drogs igång av Aftonbladet. Artikeln avslöjar mycket märkliga förhållanden. När Aftonbladet den 8 oktober avslöjade att riksdagen betalat hela hyran för Juholts lägenhet i Stockholm trots att han delar den med sin sambo påstod tidningen att reglerna var ”glasklara”: Juholt hade bara rätt till halv ersättning. Detta var inte sant. Aftonbladet ljög! Enligt åklagaren som startat och lagt ned förundersökningen mot Juholt var regelverket otydligt, praxis saknades och ledamöterna var inte informerade.

Dan Josefsson

Trots detta gjorde Juholt en pudel: ”Reglerna om att man bara har rätt till halv ersättning om man bor med någon annan kände jag inte till. Det borde jag ha gjort” sa han till Aftonbladet och betalade tillbaka pengarna trots att Marianne Bjernbäck, enhetschef på riksdagens ledamotsservice, förklarade att man inte hade någon grund för att kräva någon återbetalning. Anonyma källor påstod i Aftonbladet att Juholt informerats trots att alla inblandade förnekade att så skett. Det mest dramatiska var att någon, efter det att drevet dragits igång, uppdaterat riksdagens hemsida om regelverket och där infört en skrivning om reglerna vid samboskap, som inte funnits där tidigare, uppenbarligen i syfte att fälla Juholt. Vem gjorde detta? Det borde media granska!

Regeltexter före och efter ändringen på riksdagens hemsida.

SvD har en artikel på sin hemsida om denna ändring. Det är oklart vem som beslutade om tillägget, och vem som utformade den nya texten. Chefen för förvaltningen, Marianne Bjernbäck, säger till SvD att hon inte vet vem som beslutat om ändringen på hemsidan. Hans Strandberg, juridiskt ombud för Håkan Juholt, menar att det faktum att tillägget dök upp efter att historien dök upp i media tyder på att det här var en situation som ingen tänkt på tidigare. "I så fall borde ju den här formuleringen ha funnits med tidigare. Men det är först nu man flikat in att 'så ska reglerna tolkas'. Det är ju svårt att i efterhand föra in en sådan formulering och sedan klandra någon för att han eller hon tidigare inte gjort på det sättet."
”Att granska makten är en sak. Att agera duktig idiot åt ljusskygga krafter som försöker göra palatsrevolution i ett politiskt parti är något annat. Det är tråkigt att så många duktiga journalister inte förstår skillnaden” slutar Dan Josefsson.

Mediedrev utan proportioner

2011-10-14T09:29:00.012+02:00

Daniel Suhonen, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, driver samma linje i SvD som jag tog upp i ett blogginlägg igår. Han skriver bland annat att stormen kring Håkan Juholt börjar i de skyttevärn som sedan länge grävts inom partiet där radikala socialdemokrater ska bort och där alla medel är tillåtna, att fabricera lögner och halvsanningar i syfte att få bort en partiledare man inte gillar. Och medierna agerar villigt megafon.

Daniel Suhonen

Att han medvetet fuskat med hyresbidraget från riksdagen, som anonyma ”socialdemokrater” hävdar i massmedier, är enligt Suhonen inte alls glasklart. I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ”halva hyran vid samboskap” formulerades först måndagen den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida. Att hyresblanketten innehåller ett kryss för ensamboende respektive sambo visade sig felaktigt – någon sådan fråga finns inte alls.

Och Suhonen avslutar: ”Kanske måste Juholt gå, kanske förtjänar han det, men historien om hur det skedde på sannolikt helt felaktiga grunder, riggat som en fälla inifrån den nyliberalt orienterade högersocialdemokratin i Stockholms län, står då inför att avslöjas. Och medierna når återigen ett bottennapp, i sin lösnummerförsäljning och jakt på bra villebråd.”
Ett exempel på hur högersossar från Stockholms län driver på kampanjen var det inlägg som fyra sossar med Johanna Graf, kommunalråd i Solna skrev i SvD härom dagen med rubriken "Vår ledare ska bekämpa korruption, inte förknippas med det". Samtidigt bidrar just dessa högersossar till att Juholt förknippas med just korruption. Men någon korruption har det mig veterligen aldrig varit frågan om, möjligen slarv, möjligen bristande etik, men inte korruption. Den anklagelsen är lite väl grov.

Johanna Graf.
Också Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten, har i radio och tv pekat på mediernas drev. På kort tid har Mona Sahlin och Maud Olofsson avgått, Miljöpartiet har bytt språkrör, Lars Ohly har sett sig tvungen att avgå som vänsterledare och bland Kristdemokraterna är det många som nu vill byta ut Göran Hägglund. Göran Greider anser att en stor del av oron kring partiledarna har drivits fram av media. "De letar hela tiden efter gnissel i partierna och söker med ljus och lykta efter kriser och vill få igång lite av drevstämning mot partiledarna", tycker han.

Göran Greider

Kajsa Ekis Ekman skrev i DN härom dagen om att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna båda har fått utstå mediala drev utan like. Ingen anledning är för liten, inget fel för obetydligt för att kräva ledarens avgång. Hon bara undrar: är det tillåtet – för någon – att vara socialdemokratisk partiledare?
Frågan om hur media uppträder blir nästa stora fråga att debattera. ”Vi gör bara vårt jobb”, säger Margit Silberstein i radions morgoneko, och avslöjar sin totala aningslöshet. Frågan är hur många av riksdagens 349 ledamöter som händelsevis fått samtliga sina reseräkningar under de senaste åren granskade av Expressen just under den senaste veckan. Frågan är ju varför dessa tveksamma bidrag och reseräkningar så totalt ska överskugga vad som sker globalt i den finansiella krisen och allt annat som sker i världen och i Sverige under dessa veckor. Åtminstone borde det ske en granskning av hur public servicemedia agerat när lugnet väl har lagt sig.

Uppdatering kl 17.00
Nu har det meddelats efter mötet med sossarnas VU att Håkan Juholt sitter kvar. Lycka till, Håkan!
Den andra nyheten som kom några minuter senare var att förundersökningen mot Håkan Juholt om ev. brott läggs ned. Åklagarens motivering som kan läsas här är klargörande:
Det saknas reglering för privat hyrda lägenheter för riksdagsledamöter, skriver Björn Ericson i sitt beslut.
Överåklagare Björn Ericson har beslutat att lägga ned förundersökningen som gäller kostnadsersättningar för Håkan Juholts hyreslägenhet.
"För att ett straffrättsligt ansvar ska kunna utkrävas förutsätts att upplysningsskyldigheten tydligt framgår av regelverket eller att det finns en fast och utvecklad praxis som de enskilda ledamöterna informerats om."
Jag tolkar det som att regelverket varit otydligt, att praxis saknats och att ledamöterna inte informerats.

Hur vill stockholmarna lösa trafikproblemen?

2011-10-14T09:08:00.000+02:00

DN Stockholm har låtit Synovate göra en undersökning av hur trafikproblemen ska lösas i Stockholm. Tyvärr är undersökningen ogenomtänkt och ger föga vägledning för politikerna. Den har inte lagts ut på nätet (ännu).
”Om invånarna själva får välja ska Stockholm satsa på att bygga ut tunnelbanan” påstår tidningen i ingressen. Men Stockholm bygger inte ut vare sig tunnelbana, spårväg eller buss – det är landstingets ansvar.

Stockholmarna väljer tunnelbana enligt DN, men hur invånarna i Stockholms län väljer vet vi inte.
Synovate har tillfrågat 1004 invånare i Stockholms kommun om hur de vill lösa trafikproblemen i Stockholm. Stockholm har ungefär 850 000 invånare. I länet finns det ungefär 2 050 000 invånare, det vill säga ytterligare ungefär 1 200 000 i de 25 grannkommunerna. Få stockholmare reser med pendeltåg och bil, i grannkommunerna reser många med pendeltåg och med bil. Tunnelbanan täcker en stor del av Stockholms kommun, men bara en liten del av regionen i övrigt. Alltså vill stockholmarna ha mer tunnelbanetrafik, så de slipper trängseln. Få stockholmare skulle ha direkt nytta av t ex Förbifart Stockholm, men många av dem som bor i grannkommunerna.
Så tyvärr DN, som man frågar får man svar. Det hade varit bättre att fråga folk i hela länet och inte bara i Stockholms stad.

Håkan Juholt, stanna kvar som socialdemokratisk partiledare!

2011-10-13T20:58:00.006+02:00

Detta är väl det mest politiskt inkorrekta man kan kräva dessa dagar. Det pågår personförföljelse mot Håkan Juholt precis som tidigare mot Mona Sahlin.

Skulle Håkan Juholt avgå skulle det bli ett resultat av det mediadrev som har anförts av Aftonbladet och Expressen och uppenbarligen drivits på av socialdemokraternas högerflygel, som förlorat i inflytande med valet av Juholt som Mona Sahlins efterträdare.

Håkan Juholt är en färgstark politiker och han klarade partiledardebatten i riksdagen utomordentligt bra, med tanke på sin utsatta position. Till dem som tycker att det är konstigt att ingen nämnde hans bostadsbidrag i riksdagsdebatten kan jag bara säga: Vad har Håkan Juholts bostadsbidrag med svensk budgetpolitik att göra? Varför skulle någon ta upp dessa?

När det gäller sakfrågan tycks det vara så att det handlar om ett etiskt problem. Reglerna för hur man ska täcka bostadskostnader för riksdagsmän bosatta i andra delar av landet än Stockholmsregionen tycks inte vara solklara, i varje fall inte om man läser författningstexterna. "Den som har en egen övernattningsbostad i Stockholm kan få ersättning för den med högst 8 000 kronor per månad." Det är vad som gäller för riksdagsledamöter som hyr på stan enligt riksdagens egen hemsida. Håkan Juholt, som representerar ett annat valdistrikt än Stockholm, har som alla andra riksdagsledamöter rätt till ersättning för den extra bostad han därför måste ha, upp till omkring 8 000 kronor per månad. Att hans sambo bor i samma lägenhet ökar inte kostnaderna för skattebetalarna, men ska naturligtvis påverka bidraget om detta är fastslaget i reglerna. Men detta tycks alltså inte vara glasklart. Han har i varje fall inte på något sätt dolt de faktiska omständigheterna, så felet borde lika mycket läggas på riksdagsförvaltningen som inte tycks ha granskat hans ansökan närmare. Informationschefen Nina Wadensjö har sagt till Aftonbladet ”att det i själva verket var Peter Cervin som valde att skicka in blanketten där Juholt ansökte om ersättning på samma felaktiga sätt som tidigare. Detta för att Cervin fått så tvetydiga signaler från förvaltningen”. Tydligen har reglerna varit allt annat än solklara.

Att Juholt kan ha gjort fel på ett par reseräkningar av hundratals som Expressen granskat under de senaste fem åren visar inte att Juholt är girig eller en dålig socialdemokrat, möjligtvis lite slarvig. Jag tycker inte att det finns skäl för honom att avgå av dessa skäl. Det vore att ge efter för ett mediadrev, och det skulle inte ha något med demokrati att göra.

Jag kan vara kritisk mot Juholt av helt andra skäl. Jag tycker till exempel att Sverige borde ha tagit del av flyginsatsen i Libyen fullt ut, utan det obegripliga krångel som Juholt drog upp. Det kanske beror på att jag känner till Libyen och Ghaddafi bättre än Juholt efter att ha bott två och ett halvt år i landet. Dessutom var det dumt att avstå från partiledardebatten i SVT, men man måste väl låta Juholt växa in i den nya rollen.
Däremot är jag inte särskilt upprörd över att socialdemokraternas budgetförslag ändrades efter diskussion i riksdagsgruppen. Det är naturligt att så sker. Jag är inte heller upprörd över att Juholt sågar Ilmar Reepalus reaktionära förslag om villkorat medborgarskap som sedan fått stöd av Morgan Johansson. Juholts ställningstagande var rätt i sak.

Man kan faktiskt undra som Kajsa Ekis Ekman gör i DN: ”De senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna har båda fått utstå mediala drev utan like. Ingen anledning är för liten, inget fel för obetydligt för att kräva ledarens avgång. Jag bara undrar: är det tillåtet – för någon – att vara socialdemokratisk partiledare?”

Tunnelbanebron över Söderström är uttjänt

2011-10-13T15:16:00.002+02:00

Efter åratal av utredningar om Slussenprojektet kastar SL in en ny brandfackla i allra sista stund. Vid senaste Trafiknämndsmöte i september behandlades ett ärende med det kryptiska namnet ”Idéstudie rörande bro över Söderström samt bro norr om bro över Söderström (Flottbron)”. Ärendet gäller skicket hos tunnelbanans broar över Söderström som binder ihop Slussens tunnelbanestation med Gamla stan.

Söderströmsbron sedd från Munkbron.
SL har låtit göra en studie som visar att broarnas tekniska livslängd är slut och att utökade underhållsåtgärder behövs. Exakt vilka åtgärder som krävs kan man däremot inte säga, bara att det inte räcker med att måla om bron som man tidigare trodde.
Tunnelbanebroarna över Söderström trafikeras både av tunnelbana 1 och 2 (gröna respektive röda linjerna). Turtätheten är hög och tåg passerar bron varje minut under högtrafik och med ett par minuters intervall under lågtrafik. I snitt passerar drygt 300 000 resenärer per dag över bron och i framtiden planerar SL dessutom att öka trafiken ytterligare. Trafikintensiteten kommer att öka med 50 procent från 24 till 36 tåg per timme och tågen blir 30 procent tyngre med nya vagnar som man planerar att sätta in. Därigenom ökar kraven på brons bärighet.

Söderströmsbron sedd från Södermalmstorg.
Tunnelbanebroarna består av två delar, dels en 176 m lång femspårig balkbro i tio fack där det femte (mellersta) spåret endast används som uppställningsspår för tunnelbanetåg. Närmast Gamla stan ansluter den så kallade Flottbron, som består av två fritt upplagda broar, en med spännvidden 7.4 m och en med spännvidden 12.4 m. Undersökningen har visat att den tekniska livslängden teoretiskt sett är uppnådd för brons båda delar och det finns betydande rostangrepp på vissa delar. Reparationsbehovet är mer omfattande än bara ommålning som man antog så sent som 2008. Kanske behövs en helt ny bro i framtiden, när är oklart.
Bron över Söderström byggdes 1956. Då återanvändes till stor del den gamla järnvägsbrons träpålar från 1867-1868, då sammanbindningsbanan byggdes mellan Södra Station och Centralen. Den gamla järnvägsbrons 68 träpålar, snart 150 år gamla, kompletterades med 12 nya träpålar. Tunnelbanebron, med sammanlagt fem spår, är bredare än den gamla järnvägsbron med bara två spår och den västra delen av bron är grundlagd på sex stålrörspålar. Grundläggningens skick har inte klarlagts, men det kan visa sig att den behöver förstärkas eller bytas ut.

Svåra rostangrepp på tunnelbanebron.
Detta är besvärande slutsatser på flera sätt, med hänsyn till det förestående ombyggnadsarbetet med Slussen. Dels finns en gång- och cykelbro föreslagen parallellt med tunnelbanan. Det är inte säkert att en sådan bro kan byggas utan vidare eftersom den kan påverka tunnelbanebrons grundläggning med de gamla träpålarna. Ska en ny tunnelbanebro byggas i framtiden kan det behövas fritt utrymme närmast bron. På andra sidan ligger ju Centralbron, delvis i omedelbar anslutning. Dels kommer både ombyggnad och nybyggnad av tunnelbanebron säkerligen innebära avstängning av trafiken under viss tid, med krav på ersättningstrafik med buss, som då måste passera Slussen.
Men hur kan det komma sig att de nya problemen kommer fram först nu i elfte timmen? I samband med att de parallella uppdragen redovisades 2009 och beslut togs om att fortsätta planeringen av Slussen enligt förslaget från Foster+Partners/Bergs gjordes även en analys av förslaget ”Ny syn på Slussen” som förutsatte nedgrävning av tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. Den utredning som då gjordes resulterade i att kostnaderna bedömdes uppgå till sammanlagt 7-12 miljarder kronor extra, inklusive kostnaderna för ersättningstrafik under byggnadsperioden. Alternativet skulle kräva en avstängning av trafiken i omgångar eller sammanhängande i minst 14 månader, troligen längre eller betydligt längre. Därför rekommenderade Stadsbyggnadskontoret att förslaget inte skulle utredas vidare. Utredningen finns refererad i en bilaga från Stadsbyggnadskontoret i april 2009. I den promemorian redovisas även att SL har konstaterat att deras konstruktioner inte kräver något ”förutom sedvanliga underhållsåtgärder, som inte skiljer sig från vad som behöver göras på andra av SL:s anläggningar”.
Denna slutsats från april 2009 var uppenbarligen inte korrekt. Det kan väl inte vara så att SL den gången inte ville lyfta fram behov av större ombyggnader eller till och med nybyggnader, eftersom det i så fall skulle ställa alternativet ”Ny syn på Slussen” i en bättre dager? Kanske var det bara så att SL har dålig koll på sitt underhållsbehov.

Förslaget "Ny syn på Slussen" från 2008 ger nya förutsättningar eftersom det innebär att tunnelbanan grävs ner.
Förut – innan de större underhållsbehoven hade upptäckts – hade man räknat med att klara av arbetena med två stopp för det ena tunnelbanesystemet i taget om 3 månader vardera under en tvåårsperiod, dvs sammanlagt 6 månaders stopp. Det kommer med säkerhet att krävas längre avstängningar med de nya större behov som nu identifierats, men hur långa vet vi inte.
Trafiknämndsärendet var bara ett informationsärende. SL avser att fortsätta utreda de oklara frågorna och belysa olika alternativa lösningar i samverkan med Stockholms stad och Trafikverket. Det handlar bland annat om att klargöra vilka kortsiktiga förstärkningsåtgärder som ska göras och när, och om vilka åtgärder som är nödvändiga på längre sikt, när de kan göras och till vilken kostnad. Det är naturligtvis frågor som måste besvaras snarast.
Arkitekten Svante Forsström, en av upphovsmännen till "Ny syn på Slussen", hävdar i SvD härom dagen att det inte brådskar med Slussen, med hänvisning till havsnivåhöjningarna i ett hundraårsperspektiv. Det anser jag är nonsens, så länge vi de fakto har sjunkande havsnivåer inte bara i Mellansverige utan även globalt (enligt mätningar med bojar). Jag är inte heller motståndare till Slussenförslaget i stort. Trots detta anser jag det orimligt att frågor om tunnelbanans infrastruktur kvarstår obesvarade ett par månader innan kommunfullmäktige förväntas fatta beslut om detaljplanen för Slussen.

Kvarnarna i Lau restaureras

2011-10-12T18:02:00.001+02:00

Kvarnberget på Södermalm har inte längre några kvarnar kvar. I den Gotlandssocken som Fredman regelbundet brukar besöka, Lau, finns det dock fortfarande kvar sju kvarnar; Botels, Botvide, Hallbjens, Husarve, Kauparve, Mattsarve och Smiss. Förr fanns det fler. Hembygdsföreningen har tagit ansvar för att hålla de ännu återstående kvarnarna i skick, och det tycks vara ett så gott som kontinuerligt arbete. I höst ses tre av kvarnarna över. De handlar oftast om att laga vingarna, som utsätts för stora krafter under höststormarna. Kvarnarna borde tjäras också, men eftersom det börjar bli kallt väder, så får detta anstå till nästa sommar.

Botels kvarn är numera inbäddad i grönska.

När alla sju kvarnarna är genomgångna brukar vädrets makter se till att det är dags för att börja om från början igen. Arbetslaget jobbar nu i höst med att reparera tre av socknens kvarnar. Mest arbete är det på Hallbjäns kvarn, som nu har fått både ny axel och nya vingar. Men det var bara några år sedan kvarnen reparerades senast.

Hallbjäns kvarn under arbete härom året.

Kvarnaxeln lyfts på plats.

Hallbjens kvarn klar hösten 2011

Botvide kvarn för några år sedan, med ännu intakta kvarnvingar.

Botvide kvarn idag. Skall nu få fyra nya vingar.

På Husarve kvarn skall en vinge lagas.

Husarve kvarn i Lau, David Ahlqvist, teckning 1965. Ur STF:s årsbok 1966,"Gotländska väderkvarnar".

Kvarnarna ger karaktär åt landskapet liksom även bandtunen på Laus backar, som hembygdsföreningen också underhåller, och det tackar vi för.

Gotländska flistak

2011-10-10T16:23:00.002+02:00

På södra Gotland förekommer på en del äldre byggnader tak som är täckta av tunna sandstenskivor, så kallade flistak. Det är numera en ganska sällsynt takform, men i områden med tillgång till sandsten var den förr ofta förekommande. Den bästa sandstenen togs traditionellt från sandstensbrott på Grötlingboudd. Utbredningsområdet begränsades förr mot norr av den naturliga gräns som barrskogsbältet tvärs över ön utgör, från Fröjel i väster till Östergarn i öster. Norr om denna linje dominerade förr faltaken.

Kattlunds i Grötlingbo

Några välkända byggnader som fortfarande har flistak är Kattlunds i Grötlingbo, med anor från medeltiden, Petsarve i Eke och Bottarvegården i Vamlingbo.

Bottarvegården i Vamlingbo

Flistakshusen har takfall med en mycket flack lutning, mellan 16 och 20 grader, för att inte de tunga stenskivorna ska glida av. Dessutom har taken på grund av tyngden en särskild konstruktion med kraftiga längsgående åsar i ställer för mer traditionella takstolar. I små strandbodar räcker det med en ryggås medan det i manbyggnader krävs 2-4 sidoåsar. Åsarna vilar på byggnadens gavlar och på tvärgående innerväggar. Därigenom får flistakshusen ett karaktäristiskt utseende.

Idag finns bara ett femtontal bostadshus med sandstensflis på taken, men därutöver ett antal strandbodar, smedjor och andra typer av uthus. I Lau socken har det funnits ett fåtal hus med sandstensflis på taket, men tills för några år sedan fanns dock inte några av flistaken i Lau kvar, utan de hade bytts ut mot plåt eller andra material.

Sunnkyrke i Lau.

För några år sedan återfick glädjande nog dock Sunnkyrke i Lau sitt flistak och just nu håller ett flistak åter på att läggas på lammgården Botvide i Lau.

På Botvide i Lau läggs nytt flistak

Det är angeläget för byggnadsvården på Gotland att de fåtaliga flistakshusen bevaras för framtiden. De låga grå taken, de stora kalkputsade murytorna och de välavvägda proportionerna bidrar till att göra denna hustyp till en av de vackraste och mest intresseväckande inom den gotländska byggnadskulturen.

Vänstern lämnade walk over

2011-10-09T22:41:00.005+02:00

Det var svagt av Socialdemokraternas Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly att inte medverka i partiledardebatten i SvT på grund av oenighet om var i studion de skulle stå. Debatten genomfördes ju ändå, även om den blev tam utan Juholt.

Håkan Juholt (S)

Att frivilligt avstå från möjligheten att föra ut sin politik på grund av en sådan pseudofråga verkar inte särskilt seriöst. Hade de gjort det hade de ju fått alla möjligheter att visa att de inte samarbetar med Sverigedemokraterna. Genom att inte delta på grund av denna ickefråga gav de desto mera utrymme åt de övriga inklusive Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson. I stället fick Åsa Romson ensam föra den rödgröna oppositionens talan, något som hon enligt de politiska kommentatorerna lyckades relativt väl med. Inte bara att lämna walk over utan ett rent självmål, enligt min mening.

Åsa Romson (MP)

Det är ett nästintill obegripligt agerande från sossarnas sida, om det i själva verket inte var så att de till varje pris ville undvika att exponera sin partiledare ytterligare, efter den senaste veckans rabalder om bidragsfusk. Frågan är nu hur han ska kunna ta sig ur den knipan. Det skulle väl i så fall vara om media ägnade sig åt att hårdgranska samtliga 349 riksdagsmän och deras hyresbidrag och eventuella samboendeförhållanden. Jag skulle knappast tro att alla 349 ledamöter skulle klara en sådan granskning.

Uppdatering den 14 oktober
Det har i efterhand visat sig att det saknats tydliga regler, och att fler ledamöter än Håkan Juholt gjort samma misstag, precis som jag misstänkte. Erik A Eriksson (C) fick ut hela hyran, nästan 270 000 kronor, för bostadsrätten i Vårby där hela familjen bodde i drygt två år.

Ska obegriplig svensk poesi belönas med nobelpris

2011-10-07T18:09:00.002+02:00

Tomas Tranströmer, som har varit aktuell i diskussionerna under de senaste 15-20 åren fått nobelpriset i litteratur. Äntligen säger en del, tydligen ganska många och inte bara svenskar. Enligt de flesta kritiker är han väl värd att få priset.

Tomas Tranströmer fick nobelpriset

Det finns dock ett par skäl emot. Jan Guillou som har åsikter om det mesta, både sådant han förstår sig på och sådant han inte begriper.

Jag har inte läst något av Tomas Tranströmer. Det kanske beror på att jag inte förstår så mycket om lyrik. Där har jag en sak gemensamt med Jan Guillou, kanske rent av det enda vi har gemensamt. Däremot har jag läst en bok av Jan Guillou. Den var så dålig att jag inte har lockats att läsa några fler. De finns ju så många bättre författare att läsa.

Trots detta dömer Guillou ut Svenska Akademins beslut om nobelpristagare. Det beror på att enligt hans mening ingen svensk kan få Nobelpriset efter att Eyvind Johnson och Harry Martinsson fick dela på det, en pinsamhet som enligt Guillou sitter väldigt djupt. Jag tycker att Eyvind Johnson och Harry Martinsson var bra författare, bra mycket bättre än Jan Guillou, men jag kan hålla med om att det kan vara tveksamt om de verkligen höll nobelprisklass. Men de är inte de enda svenskar som fått nobelpriset på tveksamma grunder. Den största skandalen är antagligen att den genom tiderna främste svenske författaren August Strindberg aldrig fick nobelpriset. Han var dessutom en författare som lästes av många, till skillnad mot Tranströmer.

Jan Guillou kommer aldrig att få nobelpriset

Men är detta ett tillräckligt skäl att utesluta Tomas Tranströmer från att komma ifråga? Jag tycker inte det. Jag kan mycket väl tro att han är väl värd priset, trots att han skriver obegriplig lyrik och trots att han är svensk. Däremot är jag tveksam av ett helt annat skäl. Det är därför att det finns en lyriker som jag tycker är helt outstanding, och som rimligtvis överträffar till och med Tranströmer och det är Bob Dylan. Det framförde jag redan 2009 här.

Bob Dylan borde få nobelpriset

Nu kommer det antagligen att dröja några år innan ännu en lyriker får nobelpriset, men eftersom han inte är svensk finns ändå chansen. Nästa svensk kommer ju inte att få priset de närmaste 37 åren i alla fall. Bob Dylan är ännu en punkt där Jan Guillou och jag tycker helt olika. Bob Dylan är enligt Guillou ”en våldsamt överskattad Flum-Pelle som knappt själv vet vad han skriver.”

Fördömde Kungen Saudiarabiens kung Abdullah som kättare?

2011-10-04T22:34:00.001+02:00

Kungen besökte nyligen Saudiarabien, träffade kung Abdullah, och delade ut en medalj till honom, vilket har uppmärksammats av media, bl a Expressen. Tomas Sjöberg har i Aftonbladet dessutom observerat att det inte var första gången utan att Kungen regelbundet umgås med representanter för diktaturen. I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp.

Kung Carl Gustaf och kung Abdullah

En viktig fråga i sammanhanget som tycks ha gått media förbi är dock om han verkligen passade på att fördöma kung Abdullah såsom kättare, eftersom han är muhammedan? Gjorde han inte det så bröt han nämligen mot den svenska grundlagen. Successionsordningen från 1809, den grundlag som reglerar tronföljden, stadgar nämligen uttryckligen att kungen ”alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.” Den Augsburgska trosbekännelsen fördömer alla kätterier, däribland muhammedanerna: ”Våra kyrkor … fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.”

Den verkliga fråga är naturligtvis inte denna, inte heller om han belönade en av världens grymmaste diktatorer med medalj, utan varför vi fortfarande har kvar monarkin, detta medeltida styrelseskick.

Läs mer om successionsordningen här.

Avslöja de svenska DDR-spionerna

2011-10-04T19:14:00.002+02:00

Den svenska socialdemokratiska riksdagsmannen Stellan Arvidsson var svensk skolpolitiker och bidrog till att den svenska grundskolan infördes. Men han var också en hängiven anhängare av DDR och under många år ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-DDR och hans livskamrat Britta Stenholm, mor till journalisten Olle Stenholm, var förbundets sekreterare. Professor Birgitta Almgren har i boken ”Inte bara Stasi...” beskrivit hur paret försökte sprida vad de ansåg vara sanningen om Östtyskland, som ett rättvist, kulturellt utvecklat socialistiskt land. När Berlinmuren föll blev de förtvivlade. Om paret också var spioner och rapporterade till Stasi är möjligt men inte säkert.

Birgitta Almgren

Vid DDR:s sammanbrott kom amerikanska CIA över det så kallade Rosenholzarkivet som innehåller 280 000 akter med uppgifter om Stasiagenter utomlands som arbetade för den östtyska underrättelsetjänsten i en rad länder inklusive Sverige. Efter långa förhandlingar lämnades arkivet tillbaka till Tyskland. Säpo har fått del av de akter som rör ett 50-tal tidigare svenska agenter och informatörer men hemligstämplat materialet. Som skäl anges ”rikets säkerhet”, att det kan ”skada Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och dessutom ”skada den enskilda individen”.

Åren 1969-89 hade Stasi ca 32 agenter bosatta i Sverige samt 21 ”kontaktpersoner”. Till detta kom ca 71 tyska agenter som skickades hit på kortare uppdrag. Totalt var det således minst 124 personer som under de här åren var engagerade i spioneri mot Sverige. Bland dem fanns enligt Birgitta Almgrens bok bl a 12 lärare/utbildare/forskare, 10 ingenjörer, 9 företagare, 9 journalister, 6 sekreterare, 4 från gruppen präst/jurist/läkare/socialarbetare och 2 kulturarbetare.

Stellan Arvidsson

Tjugo år efter att Stasiarkiven öppnats i Tyskland gjorde Säpo gjorde 2000/2001 en genomgång av sina handlingar med DDR-koppling och misstänkta Stasibelastade personer hördes. Den utredningen av 57 personer fick Birgitta Almgren genom en dom i Regeringsrätten 2010 ta del av, men hon förbjöds att avslöja namn, eller kontakta personerna i Säpos arkiv.

Bland Stasi-rapportörerna finns kvinnan som lämnar uppgifter inte bara om grannar utan även om sin man, om färjetransporterna Sassnitz–Trelleborg och om svensk polis. Där finns teologen som avslöjade sina studentkamrater, dataexperten som lämnar hemligt material rörande spetsteknologi, den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner och rapporterar från socialdemokraternas möten på Bommersvik, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik, sekreteraren som uppvaktas av DDR-tjänstemän och företagare som fick fördelaktiga kontrakt och affärsförbindelser. Förbindelserna mellan Sverige och DDR var vänskapliga. På 80-talet besökte en rad svenska ministrar DDR och lovordade vad de såg. När Olof Palme avlade ett officiellt besök i Östberlin 1984 talade han om vänskap och samarbete, inte om fängslade regimkritiker och mördade republikflyktingar eller ”diktaturens kreatur” som när han angrepp kommunistdiktaturen i tjeckoslovakien 1975. I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum. ”Svensk diktaturkritik var selektiv”, kommenterar Birgitta Almgren.

I en radiokrönika i P1 Morgon berättade Sveriges Radios korrespondent i Östeuropa, Kjell Albin Abrahamsson, förra året att Säpo upplyst honom om att hans namn fanns med bland utpekade Stasimedarbetare i Sverige., med agentnamnet var Arnold. Abrahamsson förnekade att var agent för DDR-diktaturen, trots att han fanns med i Rosenholzarkivet.

Kjell Albin Abrahamsson

Stasi var KGB:s förlängda arm. Från inget annat nordiskt land kom så många Stasirapporter: Från 60-talet och framåt finns 2 919 rapporter registrerade i Stasis datasystem SIRA. Genom att jämföra Stasis arkiv i Berlin med Säpos eget arkiv har Birgitta Almgren dessutom kunnat konstatera att Säpo under kalla kriget underskattade DDR:s och Stasis aktiviteter i Sverige. Men Säpo har inte begärt ut alla registerkort ur det så kallade Rosenholzarkivet som CIA lade beslag på i samband med DDR:s sönderfall.

Johanne Hildebrandt

Det är märkligt att Säpo inte vill öppna Stasiarkiven. Vem är det egentligen man försöker skydda, och varför har en forskare belagts med munkavle? Det skrev Johanne Hildebrandt i sin kolumn på SvD:s ledarsida häromdagen. Att en forskare beläggs med munkavle på detta sätt är enligt Hildebrandt tämligen häpnadsväckande i ett land som påstår sig vara en öppen demokrati. Lika märklig är den svenska oviljan att göra upp med det förflutna trots att det handlar om landsförräderi. I Sverige stoppar man huvudet i sanden och låtsas som om inget dåligt någonsin har hänt.

Jag kan inget annat än att hålla med henne. Öppna Säpos svenska Stasiarkiv och avslöja vilka spionerna var!

Avancerat tunnelbygge för Citybanan

2011-10-03T00:00:00.003+02:00

Den gångna helgen har varit ett intensivt skede i bygget av Citybanan. Sprängningarna av tunnlarna för Citybanan har enligt Dn nu hunnit halvvägs. Det är fortfarande sex år tills bygget är klart.
Arbeten har en längre tid bedrivit med utsprängningen av tunneln under Kvarnberget och av den servicetunnel som skall ansluta där. Omedelbart söder om Kvarnberget finns en kortare sträcka av sand, grus och morän där en 350 m betongtunnel ska byggas fram till Södra station.

Det stora problemet är att denna tunnel ska byggas under några befintliga byggnader. En av dem är ”Konung Oscar I:s minne”, vid Björngårdsgatan 25, en byggnad av kulturhistoriskt värde som ska bevaras.

Det var änkedrottningen Josefina som lät uppföra denna byggnad till minnet av sin man, kung Oskar I. Josefina var född i Milano och dotter till Napoleons styvson Eugène de Beauharnais och Augusta av Bayern. De gifte sig 1823 när hon var bara 16 år och inte hade träffat sin man före bröllopet. 1859 dog Oscar I och Josefina blev änka.

År 1873, 50 år efter det att Josefina kommit till Stockholm, gjordes en insamling och pengarna gick till en byggnad för änkor och ensamstående kvinnor, som stod färdig 1875. Verksamheten har sedan länge flyttat till Bagarmossen. Sedan 1950-talet användes byggnaden för Mentalvårdsbyrån, senare kallad Psykoterapiinstitutet.

Just nu grundförstärker det tyska byggbolaget Bilfinger Berger Konung Oscar I:s minne och två andra fastigheter. Det går till så att man slår ned stålpålar i borrhål på vilka man stöder stålbalkar, som huset vilar på. Sedan gräver man ut under byggnaden och bygger ett nytt fundament för huset. En byggnadsteknisk prestation i den högre skolan.

Fler invånare ger attraktivare stad

2011-10-01T12:14:00.005+02:00

Den nya Stockholmsbilagan som Dagens Nyheter börjat ge ut är en bra ambition, som man knappast lyckas leva upp till i praktiken. Mest går man ut på stan och frågar folk vad de tycker om olika frågor, en sorts nonsensjournalistik alltså, men billig förstås. Jag hoppas att Dn höjer nivån framöver.

Ett bra tema var dock Dn:s belysning av hur Stockholm växer sig allt större och tätare, där landskapsarkitekterna Alexander Ståhle och Torbjörn Andersson fick representera motpolerna. Tyvärr finns inte täthetskartorna på nätet.

Stockholm växer snabbare än någonsin med uppåt 40 000 fler invånare per år i regionen, och om ett par årtionden blir Stockholms kommun en miljon invånare. På frågan ”klarar Stockholm en miljon invånare?” svarar Ståhle: ”Absolut. Det finns hur mycket plats som helst. Man kan fördubbla tätheten i många förorter, som Årsta, Johanneshov och västra Kungsholmen och bibehålla grönytorna.” Han anser också att det är samhällsekonomiskt rimligt att bygga höga hus vid Sveriges mest tillgängliga punkt, Centralstationen.

Ny bebyggelse i Årsta

Det håller jag med om. Det är bara innerstaden som är någorlunda tät, resten av Stockholm och regionen är gles eller mycket gles. Det finns nästan hur stor potential till förtätning som helst, utan att staden behöver breda ut sig mer. Och det skulle ge nästan bara positiva effekter, ge en attraktivare stad och minska utsläppen per invånare - en mer miljövänlig stad.

Nya Årstafältet blir tätt och attraktivt

Alexander Ståhle säger att det finns ett nittioprocentigt samband mellan befolkningstäthet och antalet butiker, restauranger och kulturutbud. Därför är det ont om sådant utbud i de glesa förorterna men tätt i innerstaden, som också upplevs som attraktivare av de flesta. Det ger också mindre biltrafik och mer kollektivtrafik.

Torbjörn Andersson, professor vid SLU, anser tvärtom i Dn att Stockholm är ”på väg att rämna av befolkningstrycket”. Hans resonemang håller dock inte ihop logiskt, när han å ena sidan säger att vi måste lösa kollektivtrafiken och folk måste bo närmare jobbet, å andra sidan säger att vi ska bygga höghastighetståg och att folk ska bo i hela Mälardalen. Det gör varken att folk bor närmare jobbet eller att man åker mer kollektivtrafik. Det innebär i stället längre resor och mer biltrafik. Den relevanta frågan ställs däremot inte till honom i artikeln; hur skulle befolkningstillväxten stoppas? Vill han förbjuda icke stockholmare att mantalsskriva sig i Stockholm? I så fall borde han själv ta konsekvenserna av sitt resonemang och flytta härifrån (Södra Ängby), inflyttad från Skåne som han är.

Kampen mot klimatet

2011-09-30T13:27:00.003+02:00

För att göra Sverige till en ledande aktör globalt i ”kampen mot klimatet” behöver Centerpartiet och alliansen ett miljöpolitiskt omtag. Så uttryckte sig den nya centerledaren Annie Lööf i SvD i augusti. Jag undrar just hur hon har tänkt lägga upp kampen mot klimatet och om målet är att klimatet ska utplånas.

Jag brinner för att vi måste bli tydligare och mer lyssnande.

Den här typen av otydligheter är ju något som Annie Lööf själv säger sig vilja bekämpa. Själv har hon inte varit överdrivet tydlig om sin framtida politik. Det kanske beror på att hennes tidigare politik inte alltid varit så gångbar, som till exempel platt skatt, att privatisera Systembolaget eller att hylla nyliberalismens mormor Margaret Thatcher som förebild. Då är det kanske bättre att vara ”lyssnande”, dvs på dem som förstår lite mer av politikens villkor eftersom de varit med längre. Annie Lööf är duktig på retorik och på att använda klichéer, men det återstår att se vad som kommer ut av detta i verkligheten.

Lena Ek som ny miljöminister kan knappast bli något annat än ett steg framåt, med tanke på Andreas Carlgrens misslyckanden under sina fem år.

”Genom att skjuta vargarna kan vi förbättra dem genetiskt.”

Carlgrens förebild?

Carlgren har bland annat lyckats med konststycket att bli osams med såväl vargälskare som varghatare med sin föga framgångsrika rovdjurspolitik, som han helt sonika tvingades skrota för några veckor sedan.
Han har inte heller haft några större framgångar med att bekämpa klimatet. Låt oss se vilka initiativ Lena Ek kommer att ta för att ”kämpa mot klimatet”.

Slussenförslaget räddat

2011-09-29T23:39:00.005+02:00

Idag har stadsbyggnadsnämnden godkänt förslaget till detaljplan för Slussen. Ärendet kommer upp i fullmäktige i december.
I går skrev arkitekturhistorikern Eva Eriksson en debattartikel i SvD:s kulturdel med rubriken ”Förslaget går inte att rädda”, felaktigt placerad på sidan ”kritik” i stället för insändarsidan. Det är ett inlägg som är sällsynt fattigt på substans, men rikt på oprecisa omdömen, samtliga negativa. Dessutom bygger det på myter om förslaget.
För Eva Eriksson tycks det vara en stor nackdel att det byggs en låg bro för fotgängare väster om den högre bron som är för bilar, bussar, cyklar och fotgängare i öster. Det är nämligen besvärligt för dem som har rollator, barnvagn eller en tung hjulväska att ta sig uppför trapporna på Södermalmssidan. De tycks inte heller kunna välja den cykelbro som är föreslagen parallellt med tunnelbanebron, eftersom det kan komma cyklar i hög fart på denna bro!!! Men varför skulle de då ta någon av dessa vägar när det går att på ett utmärkt sätt ta sig uppför den östra brons breda gångbanor utan trappor? Eva Eriksson kör med ren demagogi här, som framgår av nedanstående bild av hur man tar sig upp på Södermalmstorg från olika håll utan att gå i trappor.

Vidare tror hon att bussarna kommer att fastna i trafikstockningar, trots att trafiklösningen innebär kollektivkörfält och särskilda körfält för svängande trafik som minskar risker just för detta. Däremot skulle denna risk öka påtagligt om antalet körfält minskas som en del av opinionen mot Slussenförslaget har krävt. Sedan låtsas hon att det inte finns några trafikproblem i dagens Slussen trots att en cyklist dödades där häromdagen, och trots att det är en synnerligen oattraktiv miljö för fotgängare.
Men det allvarligaste är enligt Eva Eriksson ändå ”att gestaltningen är främmande för denna plats”! I vilket avseende då om jag får fråga? Jag kan med minst lika stor rätt hävda att dagens Slussenkonstruktion är helt främmande för denna plats, sett i ett historiskt perspektiv och sett till fotgängarnas och cyklisternas vidriga miljö. Om detta har jag gjort flera tidigare blogginlägg.
Eva Eriksson för i stället fram två alternativ. Det ena är renovering av den förfärliga trafikapparaten, designad för biltrafikens behov och som klarade trafikströmmar, tre gånger dagens och framtidens verkliga behov. Det andra är ”Kulturslussen”, det förslag som lanserats av konstakademin och som tagits fram av arkitekten Mats Edblom. Jag har tidigare kritiserat detta förslag som i princip gör Slussen till en stor cirkulationsplats, med försämrad framkomlighet för kollektivtrafik och fotgängare, och som exponerar hela trafikleden mellan Söder Mälarstrand och Stadsgården i ett upphöjt läge. Dessutom skyms utsikten mot Saltsjön av ett mystiskt glastak på bågar, i stället förden föreslagna Katarinaparken nedanför KF-huset. Bevare mig för Eva Erikssons alternativ.

Konstakademins förslag
Eva Erikssons kritik mot det idag godkända Slussenförslaget är totalt tom på innehåll och substans. Lita inte på henne. Så dåligt som hon påstår är i alla fall inte det nu godkända förslaget.
Tillägg
Här kan du noga gå igenom alla relationer i nya Slussen och konstatera att Eva Erikssons inlägg inte baserades på fakta utan på en myt.
Sammanfattningsvis innebär Nya Slussen att i stort sett alla promenader mellan Gamla Stan och Söder blir rakare och kortare, och dessutom mindre branta än idag. Antalet korsande bilgator minskar i de flesta relationer. Till Munkbron blir det avsevärt närmare till Söder tack vare den nya bron parallellt med tunnelbanebron, den med en massa cyklar på alltså.

Hans Rosling om befolkningsökningen.

2011-09-19T11:24:00.001+02:00

Dagens Nyheter har en ny kolumnist, Hans Rosling, vars första kolumn om befolkningstillväxten står att läsa i dagens tidning. Det är en upplevelse att läsa hur klargörande man kan uttrycka sig. Samtidigt är det intressant att se hur svårt det tycks vara att förstå, om man inte vill förstå. Jag har själv skrivet om befolkningsutvecklingen tidigare på denna blogg.

Hans Rosling

Befolkningsökningen fortsätter, men bara ett tag till, och bara beroende på att de redan födda i den yngre generationen är fler än de i den äldre generationen som kommer att dö bort de närmaste decennierna. Under 1900-talet ökade antal födda per år i världen, men år 1990 slutade ökningen. De senaste 20 åren föds konstant ungefär 135 miljoner barn per år. Antalet vuxna i världen kommer därför att fortsätta att öka till år 2050, då antalet vuxna stabiliseras på 6 miljarder. Det går inte att undvika ytterligare två miljarder, dvs totalt 9 miljarder människor. Det blir en tuff period för jordens ekologiska system. Men därefter kommer befolkningen att långsamt minska igen, eftersom de flesta folk på jorden numera föder färre än två barn per kvinna.

Nobelpristagaren Ivar Giaever rekommenderade nyligen Kinas enbarnspolicy för resten av världen. För något år sedan gjorde de självutnämnda befolkningsexperterna Cecilia Boldemann, Magnus Henreksson, Stig-Olof Holm och John Tempe ett inlägg i DN med liknande innebörd. Rubriken var att ”med dagens födelsetal är vi snart 134 000 miljarder”, vilket naturligtvis var och är fullständigt nonsens. De ansåg då att de rika ländernas folkvalda måste sätta upp mål om att befolkningen ska minska, för att vi ska undvika konflikter om de krympande naturresurserna. Hans Rosling klargör med all önskvärd tydlighet att detta redan är på gång sedan tjugo år tillbaka.

Farliga och ännu farligare energikällor

2011-09-19T00:01:00.002+02:00

Norskamerikanska nobelpristagaren Ivar Giaever rekommenderar kärnkraft trots olyckan i Fukushima nyligen, som framgår av det förra inlägget. Fortfarande har ingen dött av strålningen i Fukushima och inte heller i Harrisburg. Som jämförelse har 64 personer dött av strålning fram till 2008 vid olyckan i Tjernobyl enligt FN. Vid ett internationellt symposium nyligen sa den amerikanska experten John Boice att han inte tror att människors hälsa kommer att påverkas av Fukushimakatastrofen. Japan har hindrat radioaktivt smittad mat från att distribueras till skillnad mot efter Tjernobyl.
Olika energislag medför mycket olika risker i form av dödsfall per producerad TWh som framgår av nedanstående tabell.

Klicka på tabellen om ni vill förstora den.

Kärnkraft, vattenkraft, vindkraft och solkraft förefaller säkert i jämförelse med kol, olja, naturgas och biobränsle. Detta har inte ändrats efter katastrofen i Fukushima för några månader sedan. Sol och vind svarar för mindre än 1 procent av världens energiförsörjning, medan kärnkraft svarar för 6 procent. Det är fortfarande fossila bränslen som svarar för 83 procent av energiförsörjningen, bränslen som är mångdubbelt farligare. Data från WHO och andra källor.

De förunderliga klimatmyterna

2011-09-17T10:53:00.004+02:00

Norskamerikanen Ivar Giaever fick Nobelpriset i fysik 1973. Han är 82 år, bosatt i USA och professor emeritus vid Rensselaer Polytechnic Institute, professor även vid Oslo Universitet, samt president för Applied Biophysics. Han lämnade nyligen American Physical Society på grund av dess förhållningssätt till den av människan orsakade globala uppvärmningen.

Nobelpristagaren Ivar Gliaever
Den 26 juni i år gjorde han ett inlägg i Aftenposten, där han klargjorde sin inställning i denna fråga. Här är en något förkortad översättning av artikeln.
De förunderliga klimatmyterna
Sedan 1988 tillbringar jag tre månader om året vid universitetet i Oslo, men jag har aldrig blivit tillfrågad någonting av människorna i förvaltningen där. I juni gav jag på begäran av klimatrealisterna en föreläsning. Ungefär 150 klimatforskare samt min syster dök upp, men inga politiker eller byråkrater. Jag ger normalt bara råd bara när jag blir tillfrågad, men eftersom den globala uppvärmningen är en så viktig fråga, kommer jag här att göra ett undantag.
Stabil temperatur
De människor som mäter och beräknar medeltemperaturen på jorden under ett år, har kommit fram till att jorden har blivit 0,8 grader varmare under 150 år. När man mäter temperaturen i luften, mäter man hur snabbt molekylerna rör sig. Vid ca 273 minusgrader stannar molekylerna helt och det definierar den absoluta nollpunkten på Kelvinskalen, som fysiker använder. Jordens temperatur var därför ca 15 + 273 = 288,0 grader Kelvin år 1860 och efter 150 år hade den ökat till 288,8 grader Kelvin. Det är fantastiskt hur stabil temperaturen har varit!
Men hur är det möjligt att mäta medeltemperaturen över hela jorden under ett helt år? Enligt min mening är det helt enkelt inte möjligt. Det hela påminner mig om H C Andersens saga Kejsarens nya kläder. I det här fallet det är jag som har rollen som den lille pojken.
Temperaturmätningar görs till stor del på NASA Goddard Institute for Space Studies. De har termometrar placerade runt om i världen som läses av och beräknar sedan genomsnittet. Enligt NASA är det önskvärt att ha ett system med 2 952 zoner med termometrar, men de har bara 600 zoner idag. En zon motsvarar ungefär hälften av Norges totala yta, så att det borde finnas två termometrar för Norge. Hur borde dessa då placeras? Enligt NASA finns det bara åtta termometrar söder om 60 graders latitud, så där är det långt mellan mätpunkterna!
Man kan inte sammanräkna mätstationerna
Om man hade ett konstant antal termometrar placerade runt jorden, kunde man kanske med någon slags algoritm, göra exakt samma beräkning varje år för att jämföra ett år med ett annat, men så är inte fallet. Enligt Fred Singer fanns det 10 000 stationer år 1970 och idag handlar om 3 000 mätstationer.
En viktig fråga för dem som tror att temperaturen har stigit är: Varför har temperaturen stigit? Kloka huvuden har funnit att detta beror på utsläpp av växthusgasen CO2 i luften. CO2-nivåerna har gått upp ganska stadigt sedan åtminstone 1900. Men det har inte den beräknade temperaturen gjort. Den ökade med 0,4 grader från 1900 till 1940, var mer eller mindre konstant fram till 1980 och ökade sedan 0,4 grader till 1998 och sedan dess har temperaturen sjunkit något. Därför är det verkligen inte troligt att temperaturen stiger på grund av CO2, eftersom korrelationen är svag. Andra kloka huvuden som arbetade för tobaksproducenterna i USA fann kring 1980 att lungcancer orsakas av margarin, eftersom margarinkonsumtionen ökade i samma takt som lungcancern.
Lägre temperatur
Men klimatalarmisterna talar inte längre talar om den globala uppvärmningen eftersom temperaturen har gått ner sedan 1998! I USA, där vi har de flesta termometrarna, var 2010 det 23:e varmaste året. KLIMATFÖRÄNDRINGAR med stora bokstäver, har i stället intagit tidningarna. Men om vi talar om klimatförändringar, måste vi mäta det på ett sätt, och det är inte lätt. Klimatet definieras av Meteorologiska världsorganisationen som genomsnittet för vädret för en 30-årsperiod. Om jag har förstått allt rätt, behöver du minst två 30-årsperioder för att upptäcka förändringar i klimatet.
Närhet
Kanske på grund av Internet har blivit vanligt att tro att vi har kommit närmare varandra, men det gäller definitivt inte klimatet. I USA har det förekommit några stora stormar nyligen, men vi vet det bara för att vi läser om det i tidningarna och tittar på TV. Vi vet inte om det regnar och blåser i Trondheim, om vi lever i Oslo. Hur många klimatzoner det finns i världen vet jag inte, men de är i stort sett oberoende av varandra.
Om klimatet förändras, måste det också förbättras på vissa ställen, till exempel i Trondheim. Men det kommer ingen att erkänna. Med mer CO2 i luften ökar säkert skördarna på jorden, eftersom växterna utvecklades under en tid då det fanns mer CO2 i luften än idag. Tro det eller ej, de stora björkarna i trädgården svälter.
Men hur är det med havet, stiger inte havet sju meter om isen på Grönland smälter? Ja, och om alla glaciärer smälter, stiger havsytan ytterligare en meter, och isen vid sydpolen motsvarar 92 meter. Detta är verkligen skrämmande, men havsnivån stiger med ca 20 cm per 100 år, och så har det varit i några hundra år. Det har således inte varit någon onormal höjning av havsnivån under de senaste hundra åren.
Två råd
Om du efter att ha läst detta fortfarande tror att klimatförändringen beror på CO2 och har dåligt samvete för att du inte har gjort NOG, jag har till slut två råd.
1. Använd kärnkraften, för då ökar inte CO2-koncentrationen i luften. I Japan förstördes sex reaktorer av en av de största jordbävningarna som någonsin observerats på jorden, och av en flodvåg på 40 meter. Men inga liv gick till spillo på grund av strålning, så min slutsats är att kärnkraften är säker.
2. Vi är många människor på jorden. Kanske det hjälper miljön om vi blir färre. Kina införde en lag 1970 om ett barn per kvinna. På grund av detta har 375 miljoner kineser inte blivit födda. Det är fler människor än befolkningen i USA. Det skulle verkligen inte vara populärt, men det kan kanske vara en idé för Norge att driva?

Vargar, renar, jägare och Carlgren

2011-09-16T11:32:00.003+02:00

För några veckor sedan havererade regeringens och Andreas Carlgrens rovdjurspolitik totalt. Han meddelade då EU-kommissionen att licensjakten på varg ställs in i vinter och att taket på högst 210 vargar i Sverige tas bort. Därmed hoppas han på att kunna undanröja hotet att Sverige ska hamna inför EU-domstolen.

Ja, men vad ska man hitta på, då?

Andreas Carlgren är kritisk mot EU-kommissionens inblandning och hoppas kunna undvika ”att vår beslutanderätt hamnar i domstolen”. Han har inte lyckats övertyga miljökommissionären Janez Potocnik om att Sverige följer EU:s miljölagar på det här området. EU-kommissionen har inte accepterat tanken att jakten skulle öka acceptansen för vargar och att den inavlade vargstammen skulle bli mindre inavlad genom jakten. Men han gav ett helt annat budskap till svenskarna än till EU-kommisionen. Jaktstoppet är bara tillfälligt. Både taket kan komma tillbaka och licensjakten återinföras redan vintern 2012-2013! Carlgren vill i stället utöka skyddsjakten. Men det finns regler för hur skyddsjakt ska tillåtas. Det kan till exempel handla om att vargar angripit tamboskap eller liknande. Tror verkligen Carlgren att han kan lura EU med dubbla budskap?

Vargjakt är ok?

I andra sammanhang har Anderas Carlgren intagit motsatt ståndpunkt, när det gäller jakt på hotade arter. Den 18 oktober 2006 gjorde miljöminister Andreas Carlgren ett officiellt uttalande med anledning av den isländska regeringens beslut om att återuppta kommersiell valjakt: ”Den isländska regeringens beslut att återuppta kommersiell valjakt är synnerligen beklagligt. Den svenska regeringen uppmanar Island att inte verkställa beslutet. Sverige har aldrig erkänt Islands reservation mot förbudet mot kommersiell valjakt. Enligt Sveriges uppfattning har alltså Island en förpliktelse mot Sverige att inte bryta mot det valfångstmoratorium som internationella valfångstkommissionen (IWC) har beslutat.

Islands beslut om kommersiell valjakt är desto mer beklagligt eftersom Island under senare år på ett konstruktivt sätt försökt bidra till att förbättra relationerna inom valfångstkommissionen. Gårdagens beslut är en allvarlig utmaning mot alla de länder inom IWC som arbetat för att restaurera världens bestånd av valar och som arbetat för att skapa en ny förvaltningsplan som garanterar detta mål. Beslutet innebär en försvagning av IWC: s roll som global organisation för att bevara och hållbart nyttja världens valbestånd.

Den svenska regeringen beklagar därför djupt den isländska regeringens beslut och kommer att tillsammans med andra länder aktivt verka för att beslutet inte verkställs.

Sveriges inställning är att alla beslut om kommersiell valfångst skall fattas inom ramen för IWC baserat på rekommendationer från den vetenskapliga rådgivningen. Ett enskilt land skall inte ensidigt fatta ett sådant beslut, säger miljöminister Andreas Carlgren.”

Valjakt är inte OK?

Så lät det den gången, när det inte gällde Sverige. Men sedan EU-kommissionen har börjat intressera sig för hur Sverige sköter sig när det gäller hotade arter har Carlgren svängt också när det gäller valjakt. 2009 ville Carlgren återinföra kommersiell valjakt på grumliga grunder.

Andreas Carlgrens besked om den inställda vargjakten mottogs förstås positivt av Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen, men inte av jägarna, som snarast förklarade krig mot regeringen (och vargarna). Deras onyanserade debattartikel i DN var ett förtäckt stöd för tjuvjakt på vargar. Nu, skriver Jägareförbundet, är det slut på kompromisser. ”Nu återstår endast konflikt.” Ett totalhaveri för regeringens rovdjurspolitik således.

Det glödande varghatet är inte rationellt. Det handlar inte om dödad tamboskap eller dödade jakthundar. Det finns heller ingen risk att människor skulle dödas av vargen. Det är ett oresonligt hat hos ett litet antal jägare, framförallt i Värmland och Dalarna. De blir inte mer benägna att acceptera vargarna för att de tillåts jaga ett litet antal vargar. Det finns inte något belägga för att acceptansen har ökat. Det finns redan en majoritet som vill ha vargar, även i skogslänen.

Carlgren har hävdat att den genetiska situationen hos vargarna har förbättrats av den förda politiken. Det är naturligtvis nonsens. En slumpmässig avskjutning av friska djur påverkar naturligtvis inte vargstammens inavelsstatus. Som DN skriver: Skjut först och fråga sen.

Nyligen beräknades i en vetenskaplig studie vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen att den illegala jakten har haft en förödande effekt på vargstammen. Utan tjuvjakt under tio år skulle vi ha haft 1 000 vargar i Skandinavien i stället för drygt 250. Enligt beräkningen står tjuvjakten totalt för 51 procent av dödligheten bland vargarna. Beräkningen gäller åren 1998 till 2009. Då ökade den skandinaviska vargstammen från 74 till 263 djur. Men om inte tjuvjakten ägt rum hade stammen varit fyra gånger så stor vid periodens slut, cirka 990 vargar.

Tjuvjakten innebär att vargarnas återhämtning går mycket långsammare än den skulle göra utan jakt. Guillaume Chapron vid Grimsö tror att tjuvjägarna handlar om en relativt liten grupp extrema varghatare som inte påverkas av lagar och regler. Han påpekar att samma sak troligen har drabbat fler arter än varg. Mycket talar för att den dolda jakten är lika omfattande på både lodjur och järv.

Andreas Carlgren har föreslagit att nya friska vargar ska inplanteras, antingen från Finland, Ryssland eller från Baltikum. Det är inte förankrat hos länderna i fråga eller förenligt med svenska karantänsbestämmelser. Den finska vargstammen är till exempel svag och den baltiska uppblandad med hund. En annan tanke har varit att sätta ut valpar från svenska djurparker, inte heller denna tanke förankrad bland djurparkerna enligt DN. Erfarenheter av utsättning av djurparksvargar är begränsad och delvis nedslående. Amerikansk forskning har visat att praktiskt taget inga utsatta djurparksvalpar överlever. Underhandsuppgifter talar enligt SvD för att det kan gå om valparna är 1-3 veckor, men detta är inte bekräftat vetenskapligt. Ett problem i sammanhanget är att djurparksvargar föder sina ungar flera veckor tidigare än vargar i naturen.

En ytterligare möjlighet är naturligtvis att acceptera spontaninvandrande vargar från Finland. Ett problem i det sammanhanget är att det inte finns några vargar i renbetesland, som omfattar nästan halva Sverige. Numera har vi vargar till och med i Stockholms län, men inte i de många gånger större nordligaste länen. Detta är ett avgörande hinder om man vill få minskad inavel genom invandring av finska (eller ryska) vargar. De måste ju passera renbetesland, där risken att de tjuvskjuts är extremt stor, nästintill hundraprocentig.

Idag finns det omkring 260 000 renar i Sverige. Frågan är hur många de kan vara utan att hota fjällvärldens känsliga lavtäcke. Fram till 1500-talet hade samerna inte några stora renhjordar. De var i första hand jägare. Det var Karl XI som införde skatt i form av renkött, som tvingade samerna att börja hålla stora hjordar av tamrenar. De sista vildrenarna i Sverige utrotades redan under 1800-talet. I Norge och Finland finns det fortfarande vildrenar kvar.

Samefamilj år 1900.

På Nordiskt organ för rennäringsforskning (NOR) anser man att rennäringen i Sverige lever under alltför stark press på grund av rovdjuren. Det handlar om en näring som redan har dåliga intäkter och som inte tål de här tappen, säger Rolf Egil Haugerud, generalsekreterare för NOR. Samerna vill därför ha mer pengar för rovdjursersättning.

Samebefolkningen uppgår till omkring 20 000 människor, men bara 2 000 är renskötande. De har mycket låga inkomster från renskötseln. En ESO-rapport från 1998 beräknade de samhällsekonomiska intäkterna till 64 miljoner och kostnaderna till 264 miljoner kronor. Till detta kommer att samerna gör anspråk på bortåt 40 procent av Sverige som renbetesområde. Rennäringen är alltså en rejäl förlustaffär som utan samhällsstöd omedelbart skulle läggas ned. Ska detta samhällsstöd ökas utan att skattebetalarna får någonting tillbaka? Det vore bättre att ge pengarna till samerna utan andra motkrav än att de respekterade rovdjurens rätt inom renbetesområdet. Andra samhällssektorer omstruktureras i tider av dålig lönsamhet, som till exempel jordbruket, fisket och varvsindustrin, för att inte tala om den nu högaktuella bilindustrin. En sannolik nedläggning av SAAB berör mångdubbelt fler människor än en eventuell nedläggning av rennäringen i dess nuvarande form.

Staten borde inleda en diskussion med samerna om hur rennäringen kan göras mer lönsam, en diskussion som också borde omfatta hur vargar och andra rovdjur kan samexistera med samerna inom renbeteslandet. En möjlighet kunde vara att avskaffa det olönsamma systemet med tamrenar och låta renarna förvildas. Det föreslogs av professor Sverre Sjölander i sitt sommarprogram 2009. Låt samerna i stället ha hand om jakt på renar och ordna viltsafaris i fjäll- och skogsvärlden som statliga naturvårdare. Det skulle kunna göra rennäringen lönsammare samtidigt som vargen tilläts finnas i större delar av Sverige med möjlighet att på sikt också förbättra sin genetiska status.

Vargen - den jagade jägaren, av Henrik Ekman.

Renar är ingen basföda för vargar, inte heller tamboskap, om nu någon trodde det. Det är älgar som utgör 95 procent av vargens föda. Ändå utgör de vargdödade älgarna bara 4 procent av tillväxten, sett över landet som helhet. Resten skjuts av jägarna, ca 83 500 år 2009, eller dödas i trafiken. Räcker inte detta till för jägarna? Mycken vargkunskap av det här slaget står att läsa i den nyanserade, välskrivna och faktaspäckade boken ”Vargen, den jagade jägaren” av Henrik Ekman. Den borde läsas av alla som är intresserade av varg, rovdjurspolitik och biologisk mångfald.

Världens sjukaste folk?

2011-09-13T23:51:00.002+02:00

Socialstyrelsen har statistik om det mesta. Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) är ett växande folkhälsoproblem i Sverige och mellan 500 000 och 700 000 personer uppskattas ha sjukdomen, men många har ännu inte blivit diagnostiserade. Omkring 190 000 personer har kärlkramp, varav hälften har symtom som begränsar det dagliga livet. 250 000-300 000 människor i Sverige har någon form av psoriasis och 365 000 diabetes.

Drygt en tredjedel av alla barn i Sverige har någon form av allergisk sjukdom. Omkring 6-10 procent av den vuxna befolkningen har astma.

Bland de psykiska sjukdomarna är ångestsyndrom vanligast, vilket drabbar mellan sju och tolv procent av befolkningen, bland annat panikångestattacker, generell ångest, fobier eller tvångssyndrom. Fem procent uppskattas lida av depression. Runt 70 000 personer i Sverige har en psykossjukdom och runt 40 000 har schizofreni.

Missbruk och beroende av droger är ett stort folkhälsoproblem. Cirka var tionde man i Sverige är storkonsument av alkohol. För kvinnor är uppgifterna mer osäkra och siffror mellan en och sex procent brukar nämnas. Antalet tunga narkotikamissbrukare som dagligen använder droger uppskattas till 26 000.

Hälften av alla män och drygt en tredjedel av alla kvinnor i åldrarna 16–84 år är överviktiga eller feta. Det finns omkring 567 000 rörelsehindrade.

Över en miljon människor i Sverige har nedsatt hörsel, som gör det svårt att höra vad som sägs i ett samtal mellan flera personer. Mer än 100 000 har så svår tinnitus att hela livssituationen påverkas. Varannan svensk över 16 år behöver glasögon för att kunna läsa texten i en dagstidning.

Lägger jag ihop alla dessa siffror får jag nära 13 miljoner av en befolkning på bara 9 miljoner. Det finns naturligtvis en massa ytterligare sjukdomar som också kan räknas. I Sverige upptäcks till exempel 50 000 nya cancerfall varje år och drygt 20 000 avlider i sjukdomen. Varje år grasserar influensa och mängder av andra kortvariga sjukdomar. Man kan alltså med tämligen god marginal konstatera att Sverige måste vara ett synnerligen sjukdomsdrabbat folk.

Det är bara en sak som förbryllar. Medellivslängden i Sverige år 2008 var 83,1 år för kvinnor och 79,1 år för män. Män i Sverige lever längre än män i nästan alla andra länder; bara Island, Schweiz och Japan har högre medellivslängd. Svenska kvinnor ligger på nionde plats i världen. Vi lever längre och längre trots alla sjukdomar.

Spårväg ger en attraktivare stad

2011-09-02T15:13:00.004+02:00

För någon vecka sedan presenterades i DN den vision den borgerliga majoriteten i landstinget har för innerstadens spårvägsnät 2030. Det är inte en dag för sent. Länge har man drivit cityspårvägen mellan västra Kungsholmen och Värtan utan att visa hur den ska passa in en en långsiktig struktur för kollektivtrafiken. Att till varje pris bygga ut en stump från Norrmalmstorg som inte ens når fram till Sergels torg före valet 2010 trots att den snart får rivas upp igen när Sergels torg måste byggas om visade inte precis på någon omsorg om skattebetalarnas pengar.

Förslaget enligt DN.

Därför blev jag positivt överraskad när majoriteten äntligen visade något av helhetssyn. Granskar man de sex linjerna finns det både positivt och negativt. Positivt är att linje 1 nu går till Lilla och Stora Essingen och till en knutpunkt med Tvärbanan. Den ville man ju förut bygga till västra Kungsholmen där den skulle gå parallellt med tunnelbanans blå linje, en ganska onödig sträckning. Linje 2 blir den linje som ersätter en tunnelbana från Odenplan till Karolinska och nu fortsätter som stomlinje 2 via Birjer Jarlsgatan, Slussen, Renstiernas gata till Skanstull och Södersjukhuset. Här ingår KS-spårvägen i ett system. Alternativet med tunnelbana till Karolinska har ju nackdelen att ta kapacitet från den Gröna linjen. Linje 3 tycks saknas på kartan vilket är en svaghet eftersom de västra delarna av Norrmalm ligger långt från tunnelbanan med ny bebyggelse på överdäckningen av järnvägsspåren och kring Sabbatsberg. Linje 4 är en återupplivning av den gamla spårvägslinjen med samma nummer, men med förlängningar till Globen och Loudden. Det var min barndoms pulsåder i Stockholm. Linje 5 från Liljeholmen till Karolinska går nästan helt på gemensamma spår som andra linjer och blir därmed billig. Men varför kopplas den inte ihop med fortsättningen, linje 6 från Karolinska till Frihamnen? Även den linjen går till stor del på gemensamma spår, men frågan ärt om detta är så klokt att gå via Odenplan. Det saknas bra kollektivtrafik lite längre ut, och en sträckning via Albano vore kanske att föredra, som också knyter ihop Karolinska med KTH, en också med en del av universitetet. Men det finns ju fortfarande tid att se över detaljerna i förslaget.

Spårväg är ett stadsbyggnadselement som bidrar till en attraktivare stad.

Spårvägsnätet kommer att ersätta stombusslinjerna, som har tre fel, enligt min mening. Dels har man inte gett bussarna den framkomlighet som behövs och som spårvägsnätet kommer att kräva. Det betyder att en del parkeringsplatser måste försvinna och kanske också en del annat. Dels är bussarna inte så bekväma som moderna spårvagnar. Det tredje skälet är att spårbunden trafik har en fördel jämfört med busstrafik, utöver restid och kapacitet, nämligen högre attraktivitet. Den attraktiviteten är mätbar, till exempel genom att se hur mycket högre bostadspriserna är i ett område med spårtrafik, jämfört med ett område med busstrafik, med samma tillgänglighet och i övrigt samma egenskaper. Sådana studier har nyligen genomförts av Stockholms stad och Regionplanekontoret. Fler kommer att resa med spårvägen än med bussar men spårvägen kommer också att attrahera investeringar i bostäder och lokaler för service. Spårvägssatsningar är därmed en del i stadsbyggandet och inte bara en trafikfråga. Vill vi bygga en tätare och attraktivare stad ska vi alltså bygga spårväg, hellre än att satsa på busstrafik. Det har forskarna från KTH förbisett när de i DN kritiserar förslaget till spårvägssatsningen för Stockholms innerstad. De har bara räknat på restider, kostnader och kapacitet, men inte den högre stadsbyggnadskvaliteten som spårvägen medför. De väljer att enbart se det som en snäv transportfråga.

Ung i sinnet?

2011-09-01T14:21:00.001+02:00

Den här veckan är det Sverker Olofsson som ansvarar för Ring P1 på förmiddagarna. Förra veckan var det Janne Josefsson. Sverker Olofsson är 64 år. ”Sverker Olofsson är gammal men ung i sinnet,” sa Janne Josefsson när han avslutade förra veckans radioprogram. Janne Josefsson är 59 år, men är han ung i sinnet? Eller gammal i sinnet?

Gammal men ung i sinnet?

Tänk om han hade sagt: ”Nästa vecka tar Sofie Ericsson över Ring P1. Hon är tjej men manlig i sinnet.” Eller: ” Nyamko Sabuni är svart men som en vit i sinnet.” Eller: Jonas Gardell är bög, men hetero i sinnet.” Eller: ”K G Hammar är kristen men som en muslim i sinnet.”

Ung men gammal i sinnet?

Varför är det OK med åldersdiskriminering, men inte med avseende på hudfärg, kön, religion eller sexuell läggning. Både Janne Josefsson och Sverker Olofsson jobbar på Ring P1. Sedan något år har vi en ny lag mot åldersdiskriminering på jobbet. Sverige är sista land i EU med att införa kravet om att åldersdiskriminering i arbetslivet ska vara förbjudet enligt lag. Det tog åtta år. Varför är det OK att särbehandla någon negativt på grund av ålder utanför arbetslivet, men inte i arbetslivet? Det görs hela tiden, till exempel på bostadsmarknaden och inom vården och i vardagslivet. Det är så vanligt att vi inte ens tänker på det, utan kan säga ”men ung i sinnet” utan att blinka.

Om Bab al-Aziziya

2011-08-24T12:13:00.002+02:00

Nyhetsrapporteringen om händelseutvecklingen i Libyen är intensiv. Mycket rykten sprids, och en del, kanske de flesta är obekräftade och felaktiga. I går och i förrgår har mycket handlat om Ghaddafis högkvarter Bab al-Aziziya. Det betyder "porten mot Aziziya", som är en stad som ligger ca 40 km söder om Tripoli. Området har i media beskrivits som jättestor, en femtedel av Tripoli, vilket naturligtvis är helt fel. På måndagen och tisdagen hörde jag Agneta Ramberg på Ekot, i Aktuellt och Rapport på TV och även i TV4:s Bengt Magnusson säga att området är mer än sex kvadratkilometer stort. Jag har också hittat uppgiften i Sydsvenskan och i Svd. I princip står det i alla tidningar som alls skrivit om detta. I morse hörde jag Titti Nylander, som varit där på 1980-talet säga att det var flera kvadratkilometer stort. Troligen är det TT som har spridit den felaktiga uppgiften. Men titta på nedanstående karta:

Klicka på bilden så blir den större. Dagens Nyheter hade en liknande karta införd i dagens tidning. Det framgår av kartan att det är knappt en kvadratkilometer. När jag mäter på Google Earth får jag det till omkring 900 m som längst i öst-västlig riktning och ca 800 m i nordsydlig riktning. Utan att vara exakt uppskattar jag det till mellan 60 och 70 hektar, det vill säga 0,6-0,7 kvadratkilometer. Det är omkring tiondelen så stort som det har påståtts. Det är också lätt att kontrollera detta själv.
Jag vet det eftersom jag har bott i drygt två år i Tripoli och arbetat med kartor över staden hela den tiden. Jag har dessutom med egna ögon betraktat anläggningen, som ser ut som ett fängelse eller kanske befästning, med sina höga murar och bevakningstorn. Jag har till och med till fots promenerat runt anläggningen, och vet att det inte handlade om sex kvadratkilometer.
Det här är kanske en oviktig detalj i nyhetsflödet. Frågan är bara hur många andra detaljer som också är lika felaktiga, men som inte är lika lätta att kontrollera själv.