Den art av storskarv som förekommer längs våra kuster kallas ofta mellanskarv. Laus holmar några kilometer utanför Gotlands östra kust utgör en av skarvens häckningsplatser.
Skarvarnas spillning är mycket rik på näringsämnen och har en frätande effekt på vegetation som träffas av spillningen. Efter hand leder det till att häckningsträden dör.
Träden står sedan kvar som kala skelett. Samtidigt göder spillningen på sikt ny vegetation. Skarven lämnar få oberörda. Antingen är man för eller mot skarv. Är den en naturlig del av vår fauna eller borde den utrotas? Skarven har förekommit i Europa i 1 000-tals år enligt fossilfynd. Den är alltså inte inplanterad från Kina som vissa hävdar. Skarv häckade i Skåne och Blekinge och Skåne under 1800-talet men utrotades vid sekelskiftet. I slutet av 1940-talet återkom skarven till Kalmarsund. Enligt vissa uppgifter inplanterad, men eftersom den redan fanns i Danmark är detta en osäker uppgift. Den kan lika väl ha återkommit på naturlig väg. Från 1980-talet ökade skarven snabbt längs kusterna. Från drygt 1 000 par i början på 1980-talet ökade den till mer än 40 000 par 20 år senare. Sedan några år har beståndet stabiliserats. Den ökar nu på vissa platser men minskar på andra. Skarven beskylls ofta för att förstöra fisket, men enligt olika undersökningar lever skarvarna främst av skräpfisk som inte är intressant för kommersiellt fiske eller fritidsfiske. Vissa hävdar därför att den snarare gynnar beståndet av värdefull fisk.
En av häckningsplatserna är Skarpholmen, en av Laus holmar, öster om Gotland. Där har de flesta träden dött eller är döende på grund av skarven. Men tallarna på ön är inte naturliga där utan har inplanterats en gång i tiden. Landskapsbilden är dramatisk, ett resultat av en naturlig process.
Skarvarnas spillning är mycket rik på näringsämnen och har en frätande effekt på vegetation som träffas av spillningen. Efter hand leder det till att häckningsträden dör.
Träden står sedan kvar som kala skelett. Samtidigt göder spillningen på sikt ny vegetation. Skarven lämnar få oberörda. Antingen är man för eller mot skarv. Är den en naturlig del av vår fauna eller borde den utrotas? Skarven har förekommit i Europa i 1 000-tals år enligt fossilfynd. Den är alltså inte inplanterad från Kina som vissa hävdar. Skarv häckade i Skåne och Blekinge och Skåne under 1800-talet men utrotades vid sekelskiftet. I slutet av 1940-talet återkom skarven till Kalmarsund. Enligt vissa uppgifter inplanterad, men eftersom den redan fanns i Danmark är detta en osäker uppgift. Den kan lika väl ha återkommit på naturlig väg. Från 1980-talet ökade skarven snabbt längs kusterna. Från drygt 1 000 par i början på 1980-talet ökade den till mer än 40 000 par 20 år senare. Sedan några år har beståndet stabiliserats. Den ökar nu på vissa platser men minskar på andra. Skarven beskylls ofta för att förstöra fisket, men enligt olika undersökningar lever skarvarna främst av skräpfisk som inte är intressant för kommersiellt fiske eller fritidsfiske. Vissa hävdar därför att den snarare gynnar beståndet av värdefull fisk.
En av häckningsplatserna är Skarpholmen, en av Laus holmar, öster om Gotland. Där har de flesta träden dött eller är döende på grund av skarven. Men tallarna på ön är inte naturliga där utan har inplanterats en gång i tiden. Landskapsbilden är dramatisk, ett resultat av en naturlig process.
Vrak av en lastskuta från 1950-talet på Skarpholmens strand. Blixten slog ner i fartyget och skepparen styrde båten mot stranden. Inte mycket kvar efter 50 år.
Det finns gott om Johannesört för den som vill krydda sitt brännvin själv...
...och fält av Axveronika.
Urtidsödla.
Ännu en ödla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar