Kan fler bostadsbyten minska bostadsbristen?

Det tycks bostadsminister Stefan Attefall tro, att döma av en artikel i DN idag. Samhällsplanerare och bostadsmarknadsexperter som DN har talat med varnar samtidigt för att inlåsningseffekter på bostadsmarknaden gjort att flyttandet blivit för litet. Jag undrar vad de bygger dessa antaganden på. För drygt tio år sedan var jag ansvarig för en studie om flyttningar i Stockholmsregionen. Den fick namnet ”Nio gånger i livet” eftersom en nyfödd stockholmare då förväntades flytta ca nio gånger under sin livstid. Enligt artikeln i DN, som hänvisar till statistik från SCB, förväntas idag en svensk flytta elva gånger under sin livstid. Det tyder ju på att flyttningsbenägenheten har ökat snarare än minskat som experterna tror. Man kan ju faktiskt gå till statistiken och titta efter själv. I Stockholmsregionen  flyttar varje år omkring 250 000 personer. För 30 år sedan var det omkring 200 000, vilket framgår av nedanstående diagram.

Antalet flyttningar per år i Stockholms län 1980-2010, källa SCB.

Antalet flyttningar har alltså ökat och inte minskat, men befolkningen har ju också ökat under samma period. Tittar man på antalet flyttningar per år och 1000 invånare får man en mer rättvisande bild, som framgår av nedanstående diagram.

Antalet flyttningar per år och 1 000 invånare i Stockholms län, källa SCB.

Diagrammet visar att flyttningsbenägenheten har varit förvånansvärt stabil på en nivå av omkring 120 flyttare per 1 000 invånare. Tendensen är en mycket svag ökning från 120 till 125 flyttare per 1 000 invånare under perioden. Detta stärker bilden av att flyttningsmönstren är mycket stabila. Den svagt ökande tendensen kan bero på en långsam förändring i synen på rörlighet. Men det handlar alltså om en ökning och inte minskning som experterna DN talat med tror.

Demografen Maria Pleiborn, WSP.

I jämförelse med andra länder flyttar svenskar för lite, säger demografen Maria Pleiborn på WSP. Men vi flyttar i Sverige ungefär lika ofta som i t ex Frankrike, Storbritannien och Japan. Jag vet inte om det är för lite. Vi flyttar oftare än vad man gör i t ex Irland och Belgien, men mer sällan än i USA och Australien, vilket antagligen beror på kulturella skillnader mellan länder. Det är svårt att förstå varför vi borde flytta oftare än vi gör. 

Men Stefan Attefall tycker också att fler borde överväga att flytta, och motiverar detta med att det finns orter med outnyttjad arbetskraft. Han menar alltså att fler borde flytta från sådana orter, som ofta ligger i t ex Bergslagen eller Norrlands inland. Slutsatsen blir ju att fler borde flytta till de platser där jobben finns, dvs Stockholm, Göteborg och Malmö, men jag förstår inte hur detta skulle minska bostadsbristen på dessa orter. Det skulle ju snarare förvärra den.

Bostadsminister Stefan Attefall (KD).

För att få fler att flytta vill Attefall sänka reavinstkatten. Jag vill då bara påminna om att den borgerliga regeringen redan har medverkat till två åtgärder som snarast har fått motsatt effekt, som har minskat flyttningsbenägenheten. Den tidigare fastighetsskatten, som kunde vara ganska hög för attraktiva småhus i storstadsregionerna, ersattes 2008 av en kommunal fastighetsavgift med ett fast maxbelopp för varje bostad. Det innebar stora sänkningar i storstadsområdena vilket tog bort ett starkt incitament för många villaägare att flytta till en mindre lägenhet. Dessutom togs rätten bort att skjuta på att betala reavinstkatten om man köpte en ny bostad för pengarna. Dessa två åtgärder har om något bidragit till att minska flyttningsbenägenheten och till att skapa en inlåsningseffekt, som är skadlig för möjligheterna att via flyttkedjor få ett optimalt utnyttjande av bostadsstocken. Det är klart att en sänkt reavinstskatt skulle bidra till att öka flyttbenägenheten, liksom också högre fastighetsavgift skulle göra.

Det är riktigt att flyttningarna betyder mer för bostadsmarknadens sätt att fungera än nyproduktionen av bostäder. Mer än 90 procent av individernas bostadsflyttningar sker inom det redan befintliga bostadsbeståndet och mindre än 10 procent sker till nyproducerade lägenheter. En enkätundersökning från 1998 visade att flyttningarna innebar en starkt förbättrad upplevelse av boendet. Ett högt antal flyttningar innebär att många människor kan få sina bostadsönskemål tillgodosedda medan färre flyttningar innebär sämre möjligheter till anpassning av boendet till nuvarande önskemål. Men statistiken visar att antalet flyttningar påverkas ganska lite av t ex faktorer som bostadsbyggandets omfattning och konjunkturläget. I stället är det framförallt förändringar som rör de enskilda hushållen, till exempel om de blir större eller mindre, som leder till flyttningar. Att folk flyttar ihop eller isär, folk dör och barn föds. Sådana händelser sker hela tiden i jämn takt bland länets en miljon hushåll. Det finns därför en stor tröghet som gör att vi inte kan förvänta oss avsevärt fler flyttningar oavsett vilka incitament som införs.

Slutsatsen är nog att vi måste bygga mer bostäder om bostadsbristen ska kunna lindras. Men det tycks inte heller vara det lättaste att åstadkomma.