Behöver Stockholm en stadsbyggnadsdespot?

Stockholm är i akut behov av en okänslig politiker. Det tyckte debattsluggern Jerker Söderlind för en dryg vecka sedan på Dn Sthlm debatt.  För några år sedan baxades beslutet om Stockholm Waterfront igenom i tysthet medan opinionen var upptagen av att diskutera förslaget om den så kallade ”Badringen” på Riddarfjärden. Men politikerna har tyvärr inte utnyttjat den senaste tidens rubriker om Slussen för att baxa igenom ett antal välbehövliga nya miljöer i Stockholm. Detta enligt Söderlind.

Stadshuset och Stockholm Waterfront

Stockholms Översiktsplan, Promenadstaden, innebär att dagens separerade förorter ska byggas ihop till en kontinuerlig och blandad stad och där ökad täthet ska bidra till ett skifte från bilstad till kollektivtrafikstad. Söderlinds tes är att Promenadstaden i praktiken är omöjlig att genomföra så länge definitionen av ordet ”demokrati” baseras på plan- och bygglagens skrivningar om ”sakägare”. Dessa kan nämligen med massmedias hjälp stoppa angelägna projekt i åratal genom överklaganden till alla möjliga instanser. Därför längtar Söderlind efter politiker i Hjalmar Mehrs klass, maktfullkompliga och opinionsokänsliga despoter, som kan driva igenom projekt efter projekt utan hänsyn till den högröstade folkopinionen. Utan Mehrs hårdhudade hängivenhet hade enligt Söderlind utbyggnaden av Stockholms tunnelbanenät stoppats av gnäll om buller, störda grannar, utrotningshotade långbenta lövgrodor och kulturhistoriskt omistliga torparstugor i tunnelbanans sträckning. De förslag som Söderlind skulle vilja få baxade igenom fullmäktige i tysthet är:

• Bebyggelse och park på Järvafältet

• Bebyggelse mellan Skarpnäck och Bagarmossen

• Bebyggelse och park på Årstafältet

• Bebyggelse på Gärdet.

• Utbyggnad av Österleden som en bro

• Förbifart Stockholm på marken i stället för i tunnel med bebyggelse på Ekerö

Jag förstår att Jerker Söderlind skulle önska sig tysthet fört att slippa den besvärliga debatt som dessa projekt skulle föra med sig. Men jag har svår att tänka mig något projekt som skulle kunna dra uppmärksamheten från till exempel en utbyggnad av Förbifart Stockholm på marken i stället för i tunnel. Även om stadens framtida utveckling kräver politiker som förmår se längre än till den nuvarande mandatperioden tror jag inte att Söderlinds recept vore det rätta, och jag tror att han förenklar diskussionen om han tror att det bara handlar om vilka som är de formella sakägarna enligt plan- och bygglagen.

Trafikledsplan 1960 med Rådmansleden, Skarpnäcksleden, Tantoleden m fl leder

Lyckligtvis lyckades inte ens Hjalmar Mehr att driva igenom allt han och hans generation av politiker och stadsplanerare hade tänkt sig: Söder 67 som förutsatte rivning av resten av city och byggandet av ytterligare ett tjugotal parkeringshus i city genomfördes till exempel inte. Inte heller byggdes Rådmansleden ut mellan Drottningholmsvägen och Lidingövägen eller Tantoleden mellan Södra länken och Medborgarplatsen, skulle ha inneburit ytterligare biltrafik i innerstaden och omfattande rivningar. Inte heller byggdes Skarpnäcksleden genom Nackareservatet som snabbt skulle ha för in bilisterna från Tyresö direkt till innerstaden. Det främsta skälet till att planerna ändrades var den alltmer högröstade folkopinionen på 1960- och 1970-talen som till slut tvingade bort Hjalmar Mehr från makten. Den opinion som Jerker Söderlind inte vill ge något inflytande.
Tunnelbanorna till Täby och till Nacka stoppades faktiskt, trots Hjalmar Mehr, men knappast av högröstade folkopinioner utan mer av räddhågsna lokalpolitiker.
Även om det är viktigt vilken stad vi bygger måste den grundas i en demokratisk process, hur omständlig och tidsödande den än kan vara. Och den behöver politiker med visioner som förmår tänka långsiktigt.