Beslutsamhet och lyssnande

I DN Sthlm på julafton gjorde Alexander Ståhle ett inlägg i debatten om Stockholms omvandling under rubriken "Stockholms omvandling kräver beslutsamhet - och sorgearbete" (som jag inte hittat på nätet ännu). Hans huvudbudskap är att stadens utveckling kräver förändring och att det inte är dagens stockholmare utan morgondagens som vi planerar staden för.

Stadsförtätning i Stockholm

Alexander Ståhle tar tre exempel: stadens förtätning, nedsågningen av tv-eken, och ombyggnaden av Slussen. Stockholm förtätning behöver fortsätta, Slussen behöver byggas om och ja… vad betyder nedsågningen av tv-eken?

Jag förstår hans resonemang när det gäller stadsförtätningen och Slussen men vad menar han egentligen med exemplet tv-eken? ”Alla ekar är planterade och kommer att dö en gång och nya träd kan planteras igen”, säger Ståhle. Visst, och om femhundra år sisådär så har vi en ny jätteek att glädjas åt. Planterad av en nötskrika som hamstrat ollon och sedan glömt bort dem. Men att den kommer att dö en gång är inte samma sak som att den måste sågas ned just nu. Varför inte om hundra år eller tvåhundra år, när den verkligen är farlig eller allvarligt sjuk? Faktum är att en övertygande majoritet av erfarna arborister säger att den inte behöver sågas ned. Den är nämligen inte alls i dåligt skick, tvärtom i ovanligt bra skick för sin ålder och den utsatta placeringen. Vad är då Alexander Ståhles skäl för att den ska sågas ned? Det säger han inte. Striden om tv-eken var inte någon nimbystrid från en lokal opinion som motsatte sig ny bebyggelse eller nya trafikslag. Det handlade bara om ett mycket gammalt och respektingivande träd. Hade det varit en byggnad hade den varit kulturminnesskyddad sedan länge. Hade den legat i Nationalstadsparken (ett par hundra meter bort) hade man inte heller tillåtits såga ned den.

Tv-eken, numera nedsågad

Vi för inte samma resonemang när det gäller byggnader. En byggnad som är 30 eller 50 eller 70 år kan rivas och ersättas av en ny. Men är den 200 år eller 300 år eller 400 år tänker vi oss noga för. Byggnader från 1600-talet är så sällsynta att det är praktiskt taget omöjligt att riva dem, vad skälet än skulle vara, även om också byggnader, precis som ekar, kan ersättas av andra som så småningom också blir gamla. Varför kan inte samma resonemang gälla jättegamla ekar? Här drar han en parallell med almstriden, som enligt Ståhle var symbolisk och blev slutet på rivningen av Klara. Det är en typisk efterkonstruktion från en som är för ung för att ha varit med då. Striden gällde faktiskt de tretton almarna, som skulle huggas ned för att ersättas av en modernare Kungsträdgården, utformad av Peter Celsing. Träden var gamla och sjuka och skulle snart ramla ner ändå, sade Holger Blom, dåvarande stadsträdgårdsmästare. Det var alltså inte sant. Almstriden kom att bli slutet på rivningarna i Klara, men den gällde inte den frågan. Den gällde faktisk almarna. Vi som ville behålla almarna ville också stoppa rivningarna i Klara, men det är en annan sak. Rivningarna upphörde därför att medborgaropinionen till slut hade vuxit sig tillräckligt stark. Och medborgaropinionen ville också behålla almarna, som ännu 40 år senare är friska. Almarna kommer säkert att dö, så småningom, eftersom de förr eller senare drabbas av almsjukan, men det är inget skäl att såga ned dem i förtid, precis lika lite som det fanns skäl att såga ned tv-eken. Hans tal om beslutsamhet och sorgearbete påminner här lite väl mycket om de vandaler som härjade i Stockholm på 1960-talet och just ville riva ner de gamla husen till varje pris. Det var fel redan då, men idag, 50 år senare, kan vi fortfarande konstatera att det var fel.

Nya Slussen, modell

Eftersom vi blir fler stockholmare behöver vi också bygga mer, och då är förtätning bättre från nästan alla utgångspunkter än mer utbredning. När det gäller Slussen har jag inte heller någon annan mening än Ståhle. Nuvarande Slussen är otidsenlig, otrivsam för fotgängare och cyklister, opraktisk för kollektivtrafiken.

Ståhle gör det provokativa påståendet att städer inte planeras för dem som bor där nu, utan för dem som kommer att flytta in. Jag förstår vad han menar, men jag tycker inte att formuleringen är särskilt lyckad. Om vi talar om framtidens befolkning, i stället för inflyttarna, behöver vi minnas att en hel del av dem är våra egna barn och barnbarn, men också många som bor här nu. Vi behöver bejaka förändringar i staden för att våra egna barn och barnbarn ska få möjligheter att bo och leva här, så bra som möjligt, så gott vi nu kan bedöma. Gårdagens stockholmare planerade staden för oss, på gott och ont, och det är inte alltid vi är så nöjda med de beslut de fattade och den stad vi övertagit. Det är ändå vi som bor här nu som måste fatta de svåra besluten för framtiden även om vi vet att det till största delen är andra som kommer att leva i framtidens stad. Man kan tycka att det är odemokratiskt men det är ändå den bästa formen av beslutsfattande vi har. Att inte lyssna på dagens invånare, vilket är den logiska konsekvensen av vad Ståhle säger, kan aldrig vara en bättre form av beslutsfattande, hur bakåtsträvande och egoistiska vi än kan tycka att de är. Oavsett om det handlar om åldriga ekar, Waterfront buildings eller Slussar. Kloka beslutsfattare bör lyssna noga och kan förhoppningsvis sedan väga argumenten från nimbys och yimbys med tillräckligt gott omdöme.