Miljövänlig gräsklippning?

Någon har sagt att en timmes gräsklippning med en dålig tvåtaktsmotor som går på oljeblandad vanlig bensin och som saknar avgasrening ger lika mycket utsläpp som en bilresa mellan Stockholm och Göteborg med en modern bensindriven bil med katalysator. Därför rekommenderas att man i gräsklippare i stället använder alkylatbensin, som är en extra ren form av motorbränsle. Alkylatbensin tillverkas genom att kondensera bensinångor som har förångats under raffineringsprocessen. Tack vare att endast ångorna används som råvara, försvinner de biprodukter som medföljer när man tillverkar vanlig bensin. Alkylatbensinen innehåller i stort sett inga skadliga kolväten som bensen, aromater, polyaromater (PAH) eller olefiner vilket bland annat innebär att cancerogena, svårnedbrytbara och giftiga PAH, minskar upp till 90 procent i utsläppen. Alkylatbensinen ger dessutom minskade kväveoxidutsläpp och mindre bidrag till marknära ozon. Oberoende tester visar till och med att prestandan höjs, tomgången blir renare och rökbildningen lägre. Däremot genererar gräsklippningen fortfarande lika mycket koldioxidutsläpp. I Sverige är ju nästan all elektricitet producerad av vattenkraft eller kärnkraft utan några utsläpp. Jag har naturligtvis tänkt tanken att skaffa mig en eldriven gräsklippare till gräsmattan på Gotland, men har dragit mig med tanke på hur besvärligt det skulle vara att hantera sladden.

I Indien såg jag nyligen att man inom parkförvaltningen i Pune, Maharashtra, har gjort slag i saken och gått över till elektriska gräsklippare. Visserligen ser de inte ut att vara av alldeles senaste årsmodell, men ändå.

Det visade sig att problemet med elsladden var enkelt att lösa. Det gäller bara att ha en assistent med sig som håller reda på sladden.

Nu finns det förstås en hake till med det hela. I Indien är nästan all elektricitet producerad genom förbränning av kol i kondenskraftverk, så det leder i alla fall till en hel del koldioxid och andra utsläpp vid produktionen av elektriciteten. Det får väl bli en senare fråga att lösa. Kanske vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn?

Einar Löfgren i Lau är död

Einar Löfgren, Liffride, Lau, på östra Gotland, föddes 21 januari 1922 och avled på Visby lasarett den 11 november 2009, 87 år gammal. I går, den 27 november begravdes han i Lau kyrka. Einars närmaste var särbon sedan många år, Ida, hennes barn Sylve, Birgitta och Barbro, hennes barnbarn och barnbarnsbarn. Einars bror och brorson är redan borta. Jordfästningen förrättades av prästen Nils Huhta. Åsa Nilsson spelade orgel och Malin Karlsson klarade utmärkt bra av att sjunga Där rosor aldrig dör av D Bergagård och Som lilja på sin äng av J.A.Hellström trots kyrkans speciella akustik med extremt lång efterklang. Ett femtiotal personer, släkt, vänner och grannar hade mött upp och lika många sänt sina hälsningar. Efter gravsättningen på Lau kyrkogård inbjöds till minnesstund i Lau bygdegård. Vid minnesstunden hölls fina tal av grannen Roland Sandsten och tidigare grannen Bosse Carlgren. Båda kom i sina tal tillbaka till att Einar var en person som alla tyckte om. Saknaden efter Einar känns stor.

Einar var född vid Liffride och bodde kvar där i sin lilla stuga hela livet. Hans pappa August Löfgren, skräddarmästare och affärsinnehavare, dog redan 1947 och Einar växte upp i stugan med sin mor och sin äldre bror. Sedan brodern gift sig 1939 och flyttat bodde Einar där med sin mor Elinda, sömmerska till yrket, så länge hon levde. När vi kom till Lau första gången 1979, som medlemmar av sommarkollektivet på Anderse, var Einar en av de första personer vi lärde känna i socknen. Han hade då en liten handelsträdgård med växthus på Liffride, på andra sidan landsvägen, där han sålde fantastiskt fina grönsaker till otroligt låga priser. Men det bästa var att han själv var så generös som människa. Det är inte alltid så lätt att komma som utsocknes till östra Gotland, och är man dessutom fastlänning är det nättopp värre. Men Einar tog emot oss med öppna armar redan från första besöket. Han hjälpte oss också med råd när vi som storstadsbor lite tafatt försökte oss på lite amatörmässig odling på Anderse. Sedan vi skaffat oss ett eget hus på Hallbjens i Lau, var Einar en av de sockenbor vi alltid gladdes åt att träffa.

Kanske på grund av mitt eget finska blod har jag fortsatt att bada bastu i sockenbastun varje lördag, även efter det att vi själva fått ett modernt badrum hemmavid. Varje gång var Einar där i bastun, om det nu berodde på att han gillade bastubad, de sociala kontakterna i bastun eller kanske helt enkelt behövde bastun, eftersom hans egen stuga hade så begränsade faciliteter. Jaså, har du kommit hit igen, hur länge blir du kvar nu, hälsade han alltid på sitt gemytliga sätt. Ofta la han till något litet skämt med sin underfundiga humor. Lördag den 3 oktober träffade jag Einar sista gången i bastun. Några dagar senare togs han in på Visby Lasarett. Han skrevs ut igen men fick åka in till lasarettet igen efter ytterligare någon vecka. När jag sedan kom tillbaka till bastun nästa gång lördagen den 7 november frågade jag efter honom. Det är nog rätt illa med honom svarade bastukompisarna. Några dagar senare var han död. Bastun i Lau byggdes 1943. Det året kunde inte Einar bada i sockenbastun eftersom han gjorde rekryten vid Östergarn. Men enligt Ida badade han där så gott som varje lördag under 63 års tid. Prick klockan fem stod hans lite skamfilade Volkswagen parkerad utanför bastun. I dödsannonsen angavs: Tänk gärna på Lau Bastu pg. 733947-6. Redan har många bidrag influtit till bastun meddelade bygdegårdsföreningens kassör i kväll, och fler väntas.

Climategate växer lavinartat

Googlar man på Climategate får jag 82 000 träffar på tisdag morgon. På tisdag eftermiddag får jag 148 000 träffar, på kvällen 170 000. Söker man på Climategate på Wikipedia omdirigeras man till uppslagsordet ” Climatic Research Unit e-mail hacking incident”, där det finns en artikel (från söndagen den 22 november, uppdaterad hundratals gånger), som ingående redogör för händelsen som inträffade i förra veckan, offentliggjordes 17 november, då ett stort antal mail och dokument från Climate Research Unit at East Anglia University (CRU) lagts ut på internet. Allt som allt stals mer än 1 000 epostmeddelanden och mer än 3 000 andra dokument. Dr Phil Jones, direktör vid institutionen, har bekräftat hackerattacken och att dokumenten tycks vara äkta. Dokumenten och mailen visar hur forskarna inom IPCC till varje pris söker förhindra att vetenskapliga uppsatser som i något avseende ifrågasätter teorierna eller fakta om global uppvärmning citeras i IPCC:s rapporter eller publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Vidare vill man hindra att uppsatser som stöder AGW-teorien ifrågasätts, även om de klimatdata de baseras på är konstruerade eller rent av förfalskade.
Dessa uppgifter refereras nyligen av såväl Washington Post som Wall Street Journal och annan internationell press. En av de största mediahändelser på länge som växer lavinartat på internet och uppmärksammas i utländsk press. Aftonbladet refererade uppgifterna i lördags, men Svenska Dagbladet tiger ännu och Dagens Nyheter behandlar uppgifterna i närmast raljerande ordalag. Bojs jämställer klimatskeptikerna med sådana som tror att jorden ska gå under ett visst datum år 2012. Det kan knappast kallas seriös vetenskapsjournalistik.

Att den internationella forskarvärlden inte är så enig som det brukar framställas, framgår till exempel av att 31 486 amerikanska forskare, varav 9 029 Ph.D. har skrivit under en petition till USA:s regering, som ifrågasätter AGW-teorin.
Bland de offentliggjorda mejlen kan man hitta följande:
"From: Phil Jones

To: John Christy
Subject: This and that
Date: Tue Jul 5 15:51:55 2005
[...] If anything, I would like to see the climate change happen,
so the science could be proved right, regardless of the consequences. [...]"
"From: "Davies Trevor Prof (ENV)"
To: "Ogden Annie Ms (MAC)" ,
"Briffa Keith Prof (ENV)" ,
"Jones Philip Prof (ENV)" P.Jones@uea.ac.uk,
Subject: RE: Climate Research Centre crisis spreads
Date: Thu, 22 Oct 2009 08:33:16 +0100

[...] Latest information suggests that dozens of 'peer reviewed' scientific papers that relied on the same dataset are now 'similarly flawed' and should be withdrawn. This, unfortunately, draws into question a fundamental part of the IPCC conclusion - namely, whether the recent global warming is in fact abnormal and hence attributable to man. [...]"
"I can't see either of these papers being in the next IPCC report." "Kevin and I will keep them out somehow -- even if we have to redefine what the peer-review literature is!" skriver Phil Jones, direktör vid klimatforskningsinstitutet.
"Perhaps we should encourage our colleagues in the climate research community to no longer submit to, or cite papers in, this journal," skriver klimatforskaren Michael E. Mann vid Pennsylvania State University, mest känd för att vara den som manipulerade klimatdata för att passa den s k hockeyklubban, som skulle visa på en accelererande uppvärmning.
"I will be emailing the journal to tell them I'm having nothing more to do with it until they rid themselves of this troublesome editor," svarar Jones.

Ett av mailen som handlar om manipulation av data lyder:
Subject: Diagram for WMO Statement

Date: Tue, 16 Nov 1999 13:31:15 +0000
Dear Ray, Mike and Malcolm,
Once Tim’s got a diagram here we’ll send that either later today or first thing tomorrow. I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) amd [sic] from1961 for Keith’s to hide the decline. Mike’s series got the annual land and marine values while the other two got April-Sept for NH land N of 20N. The latter two are real for 1999, while the estimate for 1999 for NH combined is +0.44C wrt 61-90. The Global estimate for 1999 with data through Oct is +0.35C cf. 0.57 for 1998. Thanks for the comments, Ray.
Cheers, Phil

Mojib Latif, en klimatforskare vid Leibniz Institute of Marine Sciences i Tyskland, har sagt att han finner det svårt att tro att klimatforskare försökt tysta meningsmotståndare. Latif, som anser att den globala uppvärmningen är orsakad av människan, men som har varit medredaktör till en uppsats som beskriver nuvarande nedkylning beroende på tillfälliga naturliga variationer, säger "I simply can't believe that there is a kind of mafia that is trying to inhibit critical papers from being published."
De publicerade dokumenten nedsätter tilltron till den påstått eniga forskarvärlden, en synbar enighet som tycks beror på att oliktänkande inte tillåtits publicera sig i vetenskapliga tidskrifter.

Stockholms slussar och broarna över Söderström

En ombyggnad av Slussen blir alltmer nödvändig och den tidpunkt då de avgörande besluten om utformningen ska fattas närmar sig alltmer. Det kommer att bli beslut som under lång tid framöver kommer att avgöra hur en av Stockholms mest betydelsefulla platser utformas. Diskussionerna har redan pågått i många år. Länge dominerade de konservativa krafter som till varje pris ville bevara den trafikkarusell som byggdes på 1930-talet. Numera verkar nästan alla vara överens om att det gäller att skapa något nytt, efter dagens förutsättningar och värderingar. Men det måste också bli en lösning som fungerar under lång tid framöver. Hittills har man byggt om Slussen ungefär vart hundrade år.

Slussen från Katarinahissen 1904.
Stockholm etablerades för 800 år sedan som en handelsplats i korsningspunkten mellan den nordsydliga landvägen och den östvästliga vattenvägen mellan Mälaren och Östersjön. Men det var inte den första handelsplatsen i detta område. Tidigare hade Helgö, Birka och Sigtuna i tur och ordning haft denna roll i korsningspunkter mellan andra transportleder genom Täljösundet och längs Fyrisån. Det var på grund av landhöjningen när andra vattenvägar grundades upp kring år 1100 som Stockholm fick sin strategiska betydelse. Länge klarade man sig med att vinda upp fartygen mot strömmen genom Norrström eller Söderström.
Men genom den fortsatta landhöjningen blev det nödvändigt att bygga en sluss. Den första slussen byggdes på Drottning Kristinas tid med holländsk hjälp under ledning av överståthållaren Claes Fleming. Bygget påbörjades 1637 och slussen öppnades fem år senare, 1642. Den låg söder om nuvarande sluss, ungefär där nuvarande trafikkarusell ligger. Den medgav ett djupgående på 1,5 m och hade en bredd på 6 m. Slussmekanismen manövrerades med spel som drogs av hästar. Det fanns en öppningsbar träbro för landtrafiken. En ytterligare bro byggdes år 1700.

Drottning Kristinas sluss från 1642
Så småningom blev den första slussen alltför grund för de växande fartygen. Dessutom vittrade konstruktionen och det blev fel på mekanismen. Redan 1712 tillfrågades Christoffer Polhem men man lyckades inte komma överens om bygget förrän 1744, 32 år senare, när Polhem var 83 år. Bygget var inte avslutat vid Polhems död 1751 utan ansvaret övertogs då av sonen Gabriel Polhem.

Drottning Kristinas sluss med Järngraven på en karta från 1728
Den nya slussen var klar 1755. Den var 3 m djup, bredden var 9,6 m och längden 45 m. Fyrkantiga tegeltorn inrymde maskineriet för de två broar som ledde över slussen. Slussen på Mälarsidan kallades Röda slussen och på Saltsjösidan Blå slussen. Polhems sluss fanns kvar som regleringsränna fram till 1933 då slusskarusellen byggdes

Polhems sluss från 1755
Den tredje slussen byggdes rekordsnabbt, mellan 1846 och 1850, under ledning av järnvägsbyggaren Nils Ericson. Bygget blev också billigare än beräknat. Den hade samma längd och bredd som Polhems sluss, men var 3,6 m djup. Nils Ericson sluss finns fortfarande kvar som regleringsränna norr om den nuvarande slussen.

Nils Ericsons sluss från 1850

Sammanbindningsbanan byggdes med två spår mellan Södra station och Stockholms central 1871, i ungefär det läge som tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla stan har nu. Järnvägsbron hade ytterst begränsad fri höjd och en öppningsbar del för sjöfarten som passerade slussen. Diskussioner om andra alternativa sträckningar föregick beslutet men det var Nils Ericsons förslag som genomfördes. Ett alternativ var den s k Smedsuddslinjen som skulle föra tågtrafiken till en ny centralstation vid Fridhemsplan, alternativt in mot Centralstationen från väster. Så sent som i 1923 års bangårdsavtal beslutades att behålla ett reserevat för denna sträckning.

Slussen och sammanbindningsbanan från 1871.
När Stockholm växte ökade också trafiken över Slussen. Spårvägsnät byggdes norr och söder om slussen men knöts inte ihop förrän på 1920-talet. År 1930 passerade 300 000 människor Slussen dagligen. Fram till dess att Västerbron byggdes 1935, var broarna vid Slussen enda landförbindelsen mellan norra och södra Stockholm.

Nils Ericsons sluss från 1850
En av Stockholms stad tillsatt kommitté presenterade 1895 två förslag till ny och betydligt större sluss utformade av J.G. Richert och Fredrik Enblom. Det ena alternative kapade en del av Gamla stan, inklusive det s k Räntmästarehuset. Södra stadshuset – dagens Stadsmuseum – skulle rivas för att ge plats för att dra fram Hornsgatan till Katarinavägen.

Södra Stadshuset och järnvägen
Södra stadshuset ritades ursprungligen av Nicodemus Tessin d.ä. och alltsedan sammanbindningsbanan byggdes 1871 gick de två järnvägsspåren omedelbart framför byggnadens entré.

Alternativa förslag till Slussen från 1895 av Richert-Enblom.
Förslagen föll år 1900 eftersom en ny sluss i stället diskuterades vid Hammarby sjö. Nya alternativ till en mindre sluss i monumental nybarock utarbetades 1905 med hjälp av arkitekturprofessorn Isac Gustaf Clason.

Byggnadskontorets förslag till Slussen från 1897 .
Arkitekt Ferdinand Boberg blev 1906 chef för stadens Byggnadskontor, motsvarande dagens Stadsbyggnadskontor. Han gjorde ett nytt förslag med dubbla broar över slussen, en bred tillfartsväg mot Södermalm, två låga hallar på näset, samt två tornbyggnader på södermalmssidan på ömse sidor om en central fondbyggnad. Men fortfarande skulle Södra stadshuset rivas för att bereda plats för denna monumentala entré.

Ferdinand Bobergs förslag.
Samfundet S:t Erik och Svenska Teknologföreningen ville rädda det södra stadshuset och fick stöd av arkitekten Carl Bergsten, som utarbetade ytterligare ett förslag 1913. Samma år presenterade även Stadsingenjörskontoret och överstelöjtnant Stafsing egna förslag. Men Bobergs förslag godkändes ändå 1914. Arkitekt Per Hallman utarbetade 1918 två nya alternativförslag på uppdrag av stadsplanekommissionen, med bevarat respektive rivet stadshus. Arkitekterna Ture Rydberg och Lars Israel Wahlman fick i uppdrag att arbeta vidare med båda alternativen. Ytterligare förslag utarbetades av Bergsten 1920 och av Karl Nordlund och G Ekelöf 1923.

Nils Ericsons sluss och Karl Johans torg år 1928.
När Hammarbyleden invigdes 1929 fick de större fartygen en annan farled till Mälaren. Civilingenjören och arkitekten Tage William-Olsson gjorde sina första förslag till Slussen på uppdrag av Stockholms skönhetsråd 1929 i syfte att rädda Södra stadshuset. Redan samma år omarbetades förslaget av William-Olsson tillsammans med Gösta Lundborg med en ny funktionalistisk trafiklösning för Slussen, som byggdes 1931-1935. Då togs också Polhem sluss bort, som funnits kvar som regleringsränna till dess. Den nya slussen, Karl Johanslussen, byggdes mitt emellan Polhems sluss och Nils Ericsons sluss. Den fick ungefär samma djup och bredd, men gjordes betydligt längre, ca 75 m.
Tunnelbaneplaneringen ledde efter andra världskriget till att järnvägen fick en ny bro längre västerut som öppnades för trafik 1953. Tunnelbanan drogs i den tunnel som byggts för de södra spårvägslinjerna in mot Slussen mellan 1931 och 1933. 1949 var det dags att bygga om Södertunneln för tunnelbana och längre tåg. I oktober 1950 invigdes tunnelbanetrafiken till Slussen och i november 1957 knöts den södra tunnelbanan samman med den norra med den nya sluttande tunnelbanebron över Söderström. Den har ungefär samma läge som den gamla järnvägsbron, men är dubbelt så bred.

Tunnelbanebron från 1957.
Centralbron byggdes över Söderström 1959 och över Norrström 1967. De nya broarna var ur stadsbildssynpunkt förödande. De värsta ingreppen var den breda, sexfiliga Centralbron och den femspåriga sluttande tunnelbanebron. Kanalen mellan Riddarholmen och Gamla stan som tidigare varit omgiven av kajer och lummiga träd täcktes till stor del över av trafiklederna.

Centralbron över Söderström från 1957 och järnvägsbron från 1953
År 1947 fick Järnvägsstyrelsen ett avtal med Stockholms stad rätt att bygga ett tredje och ett fjärde spår i ett läge väster om tunnelbanan och Centralbron. Spåren skulle inte bara passera under Hessensteinska huset, under vilket redan de tidigare spåren går i tunnel utan dessutom under Hebbeska huset vid Riddarholmens södra del samt under det gamla Riksarkivet och Norstedts i dess norra del. Avtalet gällde till 1964.
Först mot slutet av 1980-talet började behoven av ytterligare spår aktualiseras, men då hade det gamla avtalet redan löpt ut. I samrådsförslaget till Regionplan 1990 föreslogs i stället den s k Kungsholmenbanan, en helt ny järnväg från Älvsjö till Liljeholmen, Fridhemsplan och Karlberg, till stor del i tunnel. Förslaget vann inte tillräckligt stöd utan i stället utreddes det s k Tredje spåret över Riddarholmen. Det förordades efter samrådet utan entusiasm av Regionplane- och trafikkontoret. I utlåtandet (författat av mig) resonerade kontoret om hur man i stället skulle kunna se på hur detta känsliga område skulle utvecklas i ett långsiktigt perspektiv. Vi tog utgångspunkten i hur olika beslut under hundra års tid successivt förvanskat Stockholms stadsbild. Varje gång hade olika delbeslut fattats där ingrepp skett – från sammanbindningsbanan 1871 till Centralbron 1967 - av på kort sikt motiverade intressen utan helhetssyn på området. I ett sådant perspektiv räckte det inte att lägga järnvägsspåren i tunnel, utan det krävdes även att Centralbron och tunnelbanan borde förläggas i tunnel. Det gick så långt att en detaljplan för Tredje spåret utarbetades, en detaljplan som regeringen beslöt att upphäva i maj 1995. I augusti året därpå lade Riddarholmskommittén farm sitt betänkande med förslag att bygga ut Tredje spåret, i kombination med tunnlar för vägtrafiken och tunnelbanan. Men det saknades såväl finansiering som mer ingående tekniska undersökningar. Sedan dess har beslut tagits om att i stället bygga en dubbelspårig järnvägstunnel under innerstaden från Södra station till Solna med nya pendeltågsstationer i City och vid Odenplan, ett bygge som nu pågår. Det är en långsiktigt bra lösning man till slut kommit fram till.

Tage William-Olssons funktionalistiska klöverblad vid Slussen idag
Men fortfarande finns alla de förfulande broarna kvar, sammanbindningsbanan, Centralbron och tunnelbanan. Och Slussen kräver ett snart beslut när förslitningen fortskrider. I en kommande blogg ska jag diskutera den framtida Slussen.

Källor: Johnson, Göran, Järnet, vattenvägarna och Mälarsjöfarten, ur Spår i Mälardalen, Regionplane- och trafikkontoret, 1993. Johnson, Göran och Malmsten, Bo, Stockholm – region i tillväxt, Regionplane- och trafikkontoret 2004, Samfundet S:t Eriks årsbok 2004, Slussen vid Söderström.

Louise Hoffsten på Södran

Louise Hoffsten släppte sin senaste platta "På andra sidan Vättern" i förra veckan och framträdde på på Södra Teatern i Stockholm i kväll. Hon sjöng ett antal låtar från sin senaste platta. Många av låtarna har tillkommit i samarbete med Peter LeMarc. Hon är något av en bluesnörd. ”Det är någon som älskar de blå tonerna, älskar mellanrummet, älskar energin och uttrycken. Någon som älskar att lyssna på alla de här gamla blueshjältarna, från Howlin Wolf till Muddy Waters.” Hon spelade i kväll en tung blues eller bluesrock på svenska, där dunket var lite för dominerande så att hennes fina röst inte riktigt kom till sin rätt, och det var svårt att höra orden. Men där var också några fina countryballader och allra bäst var hon nog i ett par av extranumren med en akustisk gitarr eller piano som enda komp. Då först kommer hennes röst till sin rätt fullt ut.

Publiken var entusiastisk och hon berättade små anekdoter mellan låtarna. Hon berättar att hon på en resa till Kenya besökte ett slumområde i Nairobi. En man kom fram och ville visa henne någonting han var väldigt stolt över. Han släpade med henne till en kompost och sa "Om människor inte kan ge oss mat att äta, så kan de ge oss skräpet som de ska slänga. Ingenting är bortkastat, eftersom vi kan odla någonting nytt av det". Det gav henne inspiration till låten "Komposten" som handlar om att slänga sina misslyckanden och skapa någonting bra av dem. Hon berättar om hur hon blev lite smickrad när en någon påstruken och vinglig man en kväll på gatan frågar henne om hon vill följa med hem. Hon är alltså fortfarande lite attraktiv, tänker hon, trots sina 44 år. Förresten är hon ju själv lite vinglig, de kunde bilda vingliga klubben. Fast hennes eget vingel beror ju på sjukdomen multipel skleros; hon fick diagnosen för drygt tio år sedan.
Hon berättar om sin pappa, Gunnar Hoffsten, som firat guldbröllop, hur man gör för att hålla ihop så länge. ”Vi kan bygga pyramider och åka till månen och göra en massa fantastiska tekniska saker, men att hålla ihop en relation - det är väldigt svårt. Hennes pappas goda äktenskapsråd blev låten "Förlåt". Hon spelar munspel i de flesta låtarna och hon låter Cornelis Vreeswijk förklara hur hon lärde sig spela munspel i låten Balladen om ett munspel.

Po Tidholm skriver i Dagens Nyheter att ”Hoffsten bottnar i en svensk musiktradition där det anglosaxiska möter det nordiska, där bluesen möter det socialdemokratiska vemodet. Blundar jag”, skriver Po, ”ser jag Louise Hoffsten framför mig på ett blåsigt torg i en svensk småstad, hon står mitt i verkligheten om man så vill. Det är föga glamouröst, men väldigt sympatiskt”.
Foto: Emma Mattson, Scanpix

Gamla Amsterdam ligger på Hornsgatan

Det har öppnat en ny ostaffär på Hornsgatan. Den heter Gamla Amsterdam och har tidigare legat på Östgötagatan, så det är ett bättre läge nu, och dessutom närmare oss. Vi slank in där tidigare i höstas när de just hade öppnat. De bjöd på bubbelvin med provsmakning av ostar. Det var mycket trevligt.

Specialiteten är holländska ostar men de har också andra sorter. Affären för minst 45 olika sorters ost. Gamla Amsterdam tror på lagrade ostar. Alla deras ostar är minst 2 månader gamla och de har även ostar som är lagrade i 24 månader. Det är genom lagringen osten får sin smak. Smaken hos den typiskt holländska osten beskrivs bäst som krämigt mjuk med karaktär. Styrkan och intensiteten i smakupplevelsen varierar förstås beroende på hur länge den är lagrad.

Vi provade bland annat en ost som heter Old Amsterdam och den hade verkligen mycket smak. Naturligtvis vandrade vi hem med nyköpta ostar från vår den nya ostaffären i vårt grannskap.

Maoismen växer i Indien

Maoism - Mao Zedongs tänkande - är den form av marxism-leninism, som utvecklades av Kinas kommunistiska partis (KKP) ledare Mao Zedong, och som fortfarande är inskriven i Folkrepubliken Kinas konstitution. Till skillnad från Lenin som ansåg att det var arbetarklassen som skulle genomföra revolutionen under partiets ledning, ville Mao genomföra den proletära revolutionen genom att mobilisera bönderna. I Kina övergavs dock maoismen i praktiken redan 1978, två år efter Maos död och ersattes av Deng Xiaopings marknadsekonomiska experiment inom socialismens ram.

Naxaliter i den indiska delstaten Chhattisgarh
I Sverige fick maoismen stort genomslag inom den så kallade 68-vänstern, främst genom det prokinesiska Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) som bildades 1967. Det bytte 1973 namn till SKP, Sveriges kommunistiska parti, och var mycket aktivt under några år också genom att arbeta inom andra vänster- och solidaritetsgrupper, framförallt Clarté och DFFG, De förenade FNL-grupperna. Många kända personer, särskilt inom media, var under 1960- och 1970-talet aktiva inom den svenska maoiströrelsen, till exempel Jan Myrdal, Göran Rosenberg, Robert Aschberg, Jan Guillou, Peter Kadhammar, Thorbjörn Larsson, Gunnar Ohrlander, och Christian Diesen. Sedan Vietnamkriget upphört 1975 och Kina övergått till kapitalismen några år senare förlorade maoismen sin dragningskraft i Sverige och i övriga västvärlden. Partiet fick i valet 1979 över 10 000 röster, men tynade snabbt bort under 1980-talet.

Internationellt har många maoistiska rörelser skapats över hela världen med KKP som förebild. Till dessa hör förutom FNL i Vietnam även de röda khmererna i Kambodja, Sendero Luminoso i Peru, FARC-gerillan i Colombia och PKK i Kurdistan. I Nepal, blev det maoistiska partiet största parti i valet 2008, och regerar sedan dess i en bred koalition landet, som ombildats från monarki till en sekulär republik.

I Indien finns de så kallade naxaliterna, en maoistisk gerillarörelse som bildades med ett uppror i Naxalbariområdet i norra delen av delstaten Västbengalen 1967 där godsägare och statliga ämbetsmän mördades med anledning av en jordkonflikt. Bakom upproret stod en gren av Communist Party of India (Marxist). Ledaren, Charu Majumdar, var inspirerad av Mao och förespråkade att Indiens bönder skulle följa Maos exempel och störta den sittande regeringen. 1969 bröt sig naxaliterna ur moderpartiet och bildade Communist Party of India (Marxist-Leninist). Upproret spred sig från Västbengalen till andra delstater. Naxaliterna blev under en period mycket populära bland studenterna i Calcutta och i hela Västbengalen. Charu Majumdar ändrade taktik och förklarade att det revolutionära kriget skulle ske inte bara på landsbygden utan att klassfiender skulle dödas överallt. Men den individuella terrorismen blev inte framgångsrik. Rörelsen splittrades och Majumdar själv greps 1972 och dog i fängelse under oklara omständigheter.

Men rörelsen gick inte under utan har återfått ny kraft på senare år. En del fraktioner har bildat lagliga partier som har deltagit i demokratiska val, till exempel Communist Party of India (Marxist-Leninist) Liberation medan andra har fortsatt den väpnade kampen. Rörelsen har spridit sig till mindre utvecklade delar av fler delstater, framförallt i den ”röda korridoren” som omfattar delstaterna Andhra Pradesh, Chhattisgarh, Orissa, Maharashtra, Jharkhand, Bihar, Uttar Pradesh, och Västbengalen där de kontrollerar betydande områden. Numera bedrivs vad som brukar kallas ”röd terror” i 20 av 26 delstater. År 2004 slogs de två maoistorganisationerna People’s War Group och Maoist Communist Centre of India ihop och bildade Communist Party of India (Maoist), som liksom Communist Party of India (Marxist-Leninist) Janashakti med förnyad kraft bedriver ett gerillakrig som den nationella regeringen stämplar som terrorism.
Senaste numret av tidskriften India Today har den maoistiska terrorn som huvudtema. Enligt indisk säkerhetstjänst har maoisterna väpnade styrkor som omfattar mellan 10 000 och 20 000 man, vid sidan om 50 000 funktionärer i olika massorganisationer och miljontals sympatisörer. Antalet dödsoffer i den maoistiska offensiven överskrider vida dem i Jammu-Kashmir och i nordöst, och även attentaten från muslimska fundamentalister. Under de senaste åren har antalet dödsoffer varit omkring 1 500 årligen.

Det största enskilda område som maoistgerillan behärskar är den järnmalmsrika Bastarregionen i delstaten Chhattisgar. Regionen Lalgarh i Västbengalen kontrolleras nästan helt av naxaliterna genom Peoples Liberation Group (PLG) sedan den lokala polisen drivit ut och den regerande lokala kommunistregimen avsatts i maj 2009. Maoistledaren Kishenji förklarade i en intervju att man nu hade ett ”befriat område” för första gången sedan 1970-talet som skulle fungera som en bas i Västbengalen för att därifrån inta Calcutta inom två år. I juni satte den nationella regeringen in styrkor för att återta Lalgarh. Hittills har regeringssidan haft begränsade framgångar. En del av svårigheter ligger i att skilja civila från militära, eftersom gerillan använder civilbefolkningen som en mänsklig sköld. Maoisterna hävdar att de kämpar för de fattigas rättigheter, men samtidigt anklagas de för att med hot och utpressning samla in pengar och kontrollera hela byar. Den nationella strategin är nu att kombinera terroristbekämpning med utvecklingsinsatser.

Premiärminister Manmohan Singh
År 2006 sade Indiens premiärminister Manmohan Singh att naxaliterna är det största enskilda hotet mot Indiens nationella säkerhet, större än andra hot, till exempel den traditionella konflikten med Pakistan, konflikten i Jammu och Kashmir, och islamistiska terroristaktioner som dem som i Mumbai förra året. I februari 2009 tillkännagavs centralregeringens plan för att genom koordinerade operationer i alla delstater där maoisterna är verksamma, för att täppa till alla tänkbara flyktvägar. I september i år har Singh sagt att landet håller på att förlora kriget mot maoistrebellerna. Han medgav att maoisterna har växande stöd inom stora delar av det indiska samhället, till exempel stamområdena, de fattiga på landsbygden men även inom intelligentian och ungdomen. Delstaten Västbengalen släppte nyligen några tillfångatagna maoistrebeller i utbyte mot poliser som maoisterna hade tagit som gisslan. Generalsekreteraren i CPM, Communist Pary of India (Marxist), Prakash Karat sade enligt Times of India (ToI) att det egentligen inte var rebeller som släpptes utan ”vanliga människor som mobiliserats av maoisterna”. Han tillade att militär inte bör sättas in mot maoisterna, utan att dessa i stället bör mötas med polis och administrativa åtgärder. Regeringen borde göra något åt åratal av försummelse av de eftersatta stamområdena där maoisterna har sitt stöd. Liknande tongångar har framförts av författaren, Bookerpristagaren och aktivisten Arundhati Roy. Hon sade nyligen enligt ToI att Kongresspartiet behöver peka ut Maoisterna som terrorister på grund av ekonomiska intressen i de röda områdena. Hon förespråkar i stället villkorslösa samtal med maoisterna. ”Om jag var en bonde som fördrivits från min mark, och vars hustru blivit våldtagen och därefter möts av polisstyrkor skulle jag anse att det är rättfärdigt att ta till vapen, om det är enda sättet att försvara mig.” ”Det handlar om mycket fattiga människor som förtrycks av rika människor”.

Koldioxid betyder mindre för den globala uppvärmningen

Dagens Nyheter skriver idag om sotpartiklar som påverkar vårt klimat. Miljontals människor i Asien och i andra delar av världen lagar mat över öppen eld. Först på senaste tiden har forskare insett att sotet från dessa spisar gör jorden varmare. De bidrar starkt till att luftföroreningarna ligger som ett brunt töcken över den här delen av Asien, säger Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi på Institutionen för tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet. Han är en av de forskare som anser att även sotutsläppen borde finnas med i diskussionerna om ett framtida klimatavtal. Luftpartiklarna har stor betydelse även i våra trakter. Klimatforskare Drew Shindell vid Goddard Institute, som är en del av amerikanska rymdstyrelsen Nasa, har med hjälp av klimatmodeller visat att uppemot hälften av Arktis uppvärmning beror på luftpartiklar.
Vanligen hör vi att koldioxiden är den viktigaste växthusgasen, men som jag tidigare har skrivit är det vattenångan i atmosfären som är viktigast. Men vattenånga, som svarar för mellan 85 och 95 procent av växthuseffekten, räknas inte som en växthusgas, medan koldioxiden och övriga växthusgaser svarar för mellan 5 och 15 procent tillsammans. Den totala växthuseffekten ger en uppvärmning av jorden på ca 30 grader. Vattenångan svarar för omkring 25-27 grader medan koldioxidens andel är 2-3 grader. En fördubbling av koldioxidhalten från en förindustriell nivå på 280 ppm till 560 ppm antas ge en extra uppvärmning på 1-2 grader. Men det kan finnas anledning att revidera denna bedömning.
Mellan 1970 och 2004 har de globala utsläppen av koldioxid, metan, kväveoxider, och andra växthusgaser, viktade med faktorn för deras globala uppvärmningspotential (GWP)h, ökat med 70 procent från 28,7 till 49 miljarder ton koldioxidekvivalenter enligt IPCC. Utsläppen av dessa gaser har ökat i olika takt. Utsläppen av koldioxid ökade med omkring 80 procent mellan 1970 och 2004 och utgjorde enligt IPCC 77 procent av de sammanlagda antropogena utsläppen av växthusgaser 2004.
Miljöaktuellt rapporterade i september 2009, att forskning från FN:s miljöprogram UNEP visar att andra föroreningar än koldioxid kan ha mycket större roll i klimatförändringen än man tidigare trott. Enligt en ny rapport kan svart sot, marknära ozon, metan och kväveföreningar stå för så mycket som hälften av uppvärmningen. Tidigare har man räknat med att koldioxid svarar för närmare 60 procent av växthusgaserna. Den siffran kan nu komma att revideras. Sotmoln och andra luftföroreningar är lättare att begränsa än koldioxid och har en kort uppehållstid i atmosfären, bara ett par veckor, medan koldioxid som stannar i atmosfären i tusentals år.
Även annan forskning pekar i samma riktning. Enligt en studie som publicerades i Science härom veckan svarar koldioxiden bara för 43 procent av den mänskliga påverkan på klimatet. Metan svarar enligt denna studie för 27 procent, NOx mm för 18 procent, sot för 12 procent och andra växthusgaser för mindre andelar. De här resultaten har föranlett Al Gore i en intervju i Newsweek att nyansera sina tidigare uttalanden om Global Warming. Gore menar nu att man behöver bredda fokus till att omfatta även andra växthusgaser än koldioxid.
Det är sannolikt att ökningen av metankoncentrationen beror på mänsklig aktivitet, särskilt jordbruk och utnyttjande av fossila bränslen, men det är inte ordentligt kartlagt hur stor andel respektive typ av utsläppskälla bidrar med. Mer än en tredjedel av alla utsläpp av kväveoxider är antropogena och kommer i huvudsak från jordbruket.
Forskarvärlden påstås vara enig om AGW, men det kommer hela tiden ny forskning som visar på motsatsen. Det vore ett rimligt krav att koldioxidens roll för växthuseffekten faktiskt var klarlagd, innan man kommer fram till bindande avtal om minskning av utsläppen. Hur ska annars avtal få trovärdighet och respekt.

Söders höjder, men vad är rätt höjd?

Söders höjder, Södra bergens balalajkor, ja Södermalm är ju känt för att vara en bergig stadsdel. Men vilket berg är egentligen högst? Google Earth ger en möjlighet att kontrollera detta. Det visar sig då att det inte är Kvarnberget mitt på Söder som är högst, som jag hade hoppats, utan det är Katarinaberget vid Mosebacke. Höjden är enligt Google 53 m över havet.

Mosebacke terass

Mosebacke har fått sitt namn efter den kvarn som låg på berget på 1600-talet och som ägdes av Anders Jönsson Moses. Strax intill låg en annan kvarn, som ägdes av Johan Hansson Hök, som har fått ge namn åt Hökens gata, en av de backiga gator som förenar torget med Götgatan.

Sofia kyrka på Vita berget

På delade förstaplats kommer Vita berget vid Sofia kyrka som är 53 m enligt Google Earth. Sedan 1967 kallas parken Vitabergsparken, innan dess var namnet Vita berget. På den högsta punkten står Sofia kyrka, invigd 1906. Men Vita bergets höjd är enligt Wikipedia bara 46 möh.
Först på tredje plats kommer Kvarnberget med 47 m (enligt Google), som delar tredjeplatsen med Mariaberget på samma höjd. Andra höga berg på Söder är Stigberget med 46 m och Helgalunden vid Allhelgonakyrkan som är 45 meter, sam Högalidsparken och Skinnarviksberget som båda är 42 m.

Utsikt från Skinnarviksberget

Enligt Wikipedia är dock Skinnarviksberget med 53 meter över havet den allra högsta punkten på Söder och i innerstaden. Så vad är rätt? Skinnarviksberget har fått sitt namn från skinnare eller garvare som bedrev sitt hantverk där på 1600-talet. En bouppteckning från 1658 talar om att Jöran Marckusson-Skinnare var skinnare och godsägare vid Skinnarewicksgatun, nuvarande Ludvigsbergsgatan. Riddarfjärdens strand nedanför Münchenbryggeriet hette Skinnarviken sedan 1600-talet.
Faktum är att det finns höjder även i de andra stadsdelarna. Stadshagen ligger till exempel också på 53 m (enligt Google Earth) precis som Söders högsta punkt. Men Norrmalm och Östermalm är mera låglänta, trots Vanadislunden, Brunkebergsåsen med mera.
Hammarby sjö på en karta från 1674

Vi som bor på Södermalm känner oss ofta att vi bor på en ö, och det var en ö, Åsön, fram till vikingatiden. Med landhöjningen växte Åsön ihop med fastlandet söder om Söder och fram till dess att Hammarbyleden byggdes i slutet av 1920-talet var ön hopväxt med Sickaön i öster. Då byggdes Hammarbyslussen och Hammarby sjö sänktes med 4,7 meter. Hammarbyslussen invigdes 1930. Innan Hammarbyleden byggdes hade Hammarby Sjö sitt utlopp i en liten bäck vid Danvikstull. Kanalens sidor är delvis mycket branta, den östra sidan mot Danviksklippan är 32 meter hög, den västra mot Fåfängan är 15 meter hög.
Södra Bergens Balalajkor är förresten en musikgrupp som bildades i Stockholm 1969 av 30 balalajkor och en gitarr och fortfarande finns kvar.

Oförglömlig Joan Baez på Cirkus

Joan Baez och hennes fyra musiker kommer in på Cirkus scen och drar igång ”Flora”, till publikens jubel, följd av ”Silver Dagger”. Strax därpå ”Farewell Angelina”, en låt som Bob Dylan själv aldrig spelade in. Joan Baez blev känd för sin höga och klara röst under 1960-talets början. Jag lärde känna henne genom hennes två första LP-skivor som tidigt hamnade i vår samling. Efter 50 år som artist uppträdde hon i går på Cirkus i Stockholm. Hennes långa svarta hår är nu kort och gråare, men hennes leende är lika varmt som förr. Hennes röst är varmare och djupare, men hon når vid 68 år ålder fortfarande de höga tonerna. Publiken är entusiastisk när hon sjunger Leonard Cohens ”Susanna”. Med sitt humoristiska och distanserade mellansnack får hon en stark publikkontakt. Det är en lätt grånad publik som sjunger med i refrängen när hon en bit in i konserter kör the Bands och Robbie Robertssons ”The Night they Drove Old Dixie Down”. Till den svenska publikens glädje sjöng hon Alfred Hayes ”I dreamed I saw Joe Hill last night”, en låt hon framförde redan den 15 augusti 1969 kl 02:41, som sista artist första dagen på den legendariska Woodstockfestivalen. Den låten tillägnade hon i går kväll demokratirörelsen i Iran. I ett av extranumren lyckas hon framföra "Blowin' in the wind" så att den nästan känns fräsch. Det var en oförglömlig kväll. Hon lovar att komma tillbaka till Stockholm snart.
Joan Baez uppträdde första gången som 17-åring på Newport Folk Festival 1959. Sitt första Album ”Joan Baez” släpptes året därpå, med en rad klassiska folk songs som ”Silver Dagger”, ”Henry Martin”, ”All My Trials” och ”Donna Donna” som blev populära även i Sverige vid den här tiden, då folkmusiken stod högt i kurs. Hennes andra album, ”Joan Baez, Vol 2” släpptes 1961 med ett liknande material.
Joan Baez träffade Bob Dylan första gången 1961 på Gerde's Folk City i Greenwich Village i New York och de blev ett par. Vid den tiden hade Baez redan gett ut sitt debutalbum och hennes popularitet var växande. Hon bjöd upp Dylan på scenen för att uppträda tillsammans med henne vid Newport Folk Festival 1963. Deras relation började ebba ut under Dylans turne i England 1965. På sitt fjärde album, ”Joan Baez in Concert, Vol 2”, som kom 1963, ingick hennes första Bob Dylan-covers, ”Don’t Think Twice, it’s All Right” samt ”With God on Our Side”. Hennes album från 1968 ”Any Day Now” bygger helt och hållet på Bob Dylans material med toppnumren ”Love is Just a Four-letter Word”, ”Boots of Spanish Leather” och ”I Shall be Released”, två nummer som jag fortfarande tycker är bland det bästa som gjorts av Bob Dylans musik, inklusive hans egna framföranden. Den förstnämnda som tydligen aldrig spelats in av Dylan själv, skrevs omkring 1965 och förekommer i D.A. Pennebaker's dokumentärfilm ”Don’t Look Back” om Dylans turne i England. På Martin Scorseses dokumentärfilm från 2005, ”No Direction Home” berättar Joan Baez att hon var tillsammans med Dylan, när han första gången hörde hennes inspelning av "Love is Just a Four-letter Word" spelas på radio. Han kommenterade den med "Hey, that's a great song!" Uppenbarligen hade han glömt att han själv hade skrivit den, eller ville i alla fall ge sken av det. Joan Baez har också skrivit egna låtar. En av de mest kända, och i mitt tycke bästa, är ”Diamonds and Rust” från albumet med samma namn från 1975. Det sägs att den låten handlar om Bob Dylan.
Under 1960-talet var Joan Baez starkt engagerad i civil-rights-rörelsen, och deltog i åtskilliga protestmarscher, bland annat tillsammans med Martin Luther King. Hon deltog i kampen mot Vietnamkriget och hon har också engagerat sig i de homosexuellas rättigheter. På senare år har hon engagerat sig i miljöfrågor och i kampen mot kriget i Irak.
Hon deltog i konserten som framfördes i Hyde Park i London den 27 juni 2008 som en hyllning till Nelson Mandelas 90-årsdag. Hon har inte engagerat sig i partipolitiken förrän 2008, då hon stödde Barack Obama.

Tokiga i cricket

Här i Indien verkar folk vara mer eller mindre tokiga i cricket. Eller har i alla fall varit. Det pågår ständigt viktiga nationella och internationella turneringar. På de flesta restauranger står en TV på i ett hörn och antingen är det en Bollywoodfilm eller en cricketmatch som pågår. Männen slötittar om det är cricket, kvinnorna slötittar på Bollywoodfilmen. När Indien möter Australien – och vinner – slötittar man inte. Aldrig att det är fotboll, friidrott, tennis, eller golf på TV, inte ens landhockey som ju annars är en slags nationalsport, nej alltid bara cricket. När man går ut i en park en lördag eller söndag så är det oftast ett eller flera gäng killar som tränar cricket. Till och med på gatorna förekommer småkillar som tränar cricket. Aldrig tjejer, bara killar.
Det är urtråkigt att titta på en cricketmatch på TV. Sporten utövas på en oval gräsplan. I mitten av planen finns en cirka 20 meter lång yta som kallas pitch. I bägge ändar av denna yta finns en grind, eller wicket, som består av tre lodräta träpinnar och två små pinnar som ligger vågrätt ovanpå dem. En spelare från det kastande laget kastar en hård boll från den ena grinden mot den andra, där det andra lagets slagman står. Han ska försöka slå bollen ut på plan, eller hindra den från att träffa grinden bakom honom.

Varför jag tycker att spelet är tråkigt beror på två saker. Dels händer ingenting den mesta tiden, mer än att någon går efter bollen och att slagmannen långsamt gör sig i ordning för att slå. Därefter pågår spelet i några sekunder, för att sedan åter avstanna. Under dessa sekunder är det bara ett fåtal av spelarna som rör på sig, slår eller springer efter bollen. De övriga är inte inblandade utan står bara och tittar på. Och matcherna är jättelånga och långsamma, ofta en hel dag, ibland i flera dagar.

Det andra skälet till att det är tråkigt är att man inte förstår någonting av reglerna. En gång var jag och såg på en match en hel dag. Det var soligt och fint, folk gick ut och in, hade med matsäck eller hämtade dricka utanför. Intresset för själva matchen verkade det vara lite si och så med. Och jag förstod varken vilket lag som vann eller varför.

Två lag med elva spelare i varje turas om att slå eller kasta. Man använder ett platt slagträ. Ni vet, ett sånt där som tjejerna använder i brännboll hemma i Sverige, för att vara säkra på att träffa bollen, medan killarna använder det runda och därför missar bollen. Lagen byter plats när alla spelare utom en är brända eller när laget som kastar har kastat färdigt. Man räknar poängen i runs, och målet för det lag som slår är att göra så många runs som möjligt. Laget som slår har två slagmän på planen. De står vid varsin grind, och när de båda slagmännen lyckas springa mellan grindarna så får de en run. Om slagmannen slår bollen så att den först landar på planen för att därefter studsa eller rulla ut över planens gräns så får laget som slår fyra runs. Det allra bästa är om slagmannen lyckas slå bollen ända upp på läktaren för då får laget automatiskt sex runs. Det mest direkta sättet att ta en wicket, dvs att slagmannen slås ut, är genom att kastaren kastar bollen så att slagmannen missar den och den träffar grinden, så att de små pinnarna ovanpå den ramlar ner. En slagman kan även bli utslagen genom att en av spelarna i det kastande laget tar lyra. Det här har jag läst mig till för reglerna är inte så lätta att förstå. Det här är bara huvuddragen, det finns en massa detaljregler som är mer eller mindre obegripliga. Som det här: Om slagmannen missar bollen vid kastet och den träffar benskydden eller någon annan kroppsdel och domaren anser att bollen skulle ha träffat grinden så blir det också en wicket. En cricketmatch är indelad i overs, som utgörs av sex godkända kast.

Vart fjärde år spelas VM i cricket vilket är ungefär lika exotiskt som VM i bandy. Det är bara i ett begränsat antal länder där cricket förekommer på allvar, som alla har det gemensamt att de tillhör eller har tillhört det Brittiska Samväldet. Numera spelas även cricket av damer. Det är Australien som dominerar cricketen på senare år, medan hemlandet England, som spelat cricket sedan 1500-talet, är faktiskt en andraplansnation. Nästa VM spelas 2011 i Indien, Sri Lanka och Bangla Desh och förväntningarna på hemmanationerna är höga. Sri Lanka vann senast 1996, medan Indien inte har vunnit VM sedan 1983 och Bangladesh aldrig har vunnit VM.

Sachin Ramesh Tendulkar från Bombay, Maharashtra, är en av de bästa indiska cricketspelarna som slagman. Muttiah Muralitharan är en cricketspelare från Sri Lanka, som anses vara en av crickethistoriens bästa kastare, och utsågs till Världens ledande cricketspelare 2006. Hört talas om någon av dem? Nej, trodde väl det.

Intresset för cricket verkar faktiskt minska på senare år i Indien. Även om det fortfarande är den mest populära sporten är folk inte lika galet intresserade längre. Förra året inhyrdes ett amerikanskt cheerleadergäng för att öka intresset, vilket skapade en stor debatt i pressen. Men flera av lagen tog efter med indiska tjejer. ToI (Times of India) ställde frågan till några läsare, och flera förklarade det avtagande intresset med att folk redan tittar för mycket på cricket, man behöver också ägna sig åt annat, och att det inte gått så bra för Indien på sistone. Men som Triveni Yadav avslutar: “Things are expected to get back to normal. Indians can’t remain without enjoying cricket for a long period of time”.

Jag undrar om jag någonsin får nytt visum till Indien efter den här bloggen.