För fyra år sedan hölls en internationell arkitekttävling i Stockholm, en arkitekttävling som med 1 100 bidrag kom att bli en av världens största genom tiderna. Tävlingen handlade om att komplettera ett av de få svenska arkitekturmonument som är internationellt kända, Erik Gunnar Asplunds världsberömda stadsbibliotek i hörnet av Odengatan och Sveavägen med en tillbyggnad. Tävlingen väckte enorm uppmärksamhet och förväntningarna var höga. Den 16 november 2007 utsågs förslaget Delphinium av den tyska arkitekten Heike Hanada till vinnare. Två år senare meddelade Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt helt sonika i sin blogg att projektet skulle läggas ned. Ett snöpligare slut på ett storstilat projekt kan man knappast tänka sig. Den miserabelt genomförda processen och bristen på ansvarstagande och visioner hos ansvariga politiker har orsakat Stockholm förluster i prestige som är svåra att överblicka.
Vinnande bidraget Delphinium.
I en färsk uppsats av Joel Hernbäck vid KTH, Arkitektur och Samhällsbyggnad ”Arkitekttävlingen om Stockholms stadsbibliotek, orsak och verkan” granskas hur processen egentligen gick till och varför det gick som det gick.
Delphinium från Odengatan.
De kostnadsökningar som till slut var den officiella motiveringen bakom att projektet avskrevs berodde till stor del på att grundundersökningar som gjordes från början var ofullständiga och bristfälliga. Arkitekten Heike Hanada och andra hävdar ändå att projektet skulle kunnat genomföras inom de ursprungliga budgetramarna. Med noggrannare förberedelser hade programmet kunnat anpassas till en mindre budget, till exempel genom att minska lokalytan. Även när det uppdagades att kostnaderna ökade hade ett alternativ varit att låta arkitekten Heike Hanada rita om förslaget genom att minska lokalytan och ändra material. Det var besparingar som Heike Hanada inte var främmande inför.
Asplunds stadsbibliotek från Sveavägen med tillbyggnaden längs Odengatan i bakgrunden.
En faktor var de kulturhistoriska värdena hos byggnaderna på platsen. Inte bara Asplunds biblioteksbyggnad utan också två av annexbyggnaderna närmast Odenplan är blåmärkta av Stadsmuseet och den tredje annexbyggnaden är grönmärkt, högsta och näst högsta klassen av kulturhistoriskt värde. Enligt PBL får blåmärkta byggnader normalt inte rivas eller förvanskas. Författaren hävdar att det är svårt att tolka PBL på något annat sätt än att det skulle innebära ett lagbrott att genomföra förslaget. Stadsbyggnadsnämnden, fastighetsnämnden, kulturnämnden, marknämnden och Sveriges arkitekter, kan inte gärna ha varit omedvetna om den juridiska konflikten. Det är ett mysterium varför de ansvariga bakom tävlingen kunnat föreställa sig att man utan vidare skulle kunna gå runt PBL.
Flygbildsperspektiv.
Debatten om projektet startade egentligen i ett mycket sent skede. Det var bara ett fåtal arkitekturkritiker som tidigt motsatte sig projektet. När debatten väl kom igång blev den mycket ensidig och osaklig och blev den egentliga orsaken till att projektet lades ned. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet publicerade nästan bara artiklar som var negativa till projektet. Debattartiklar som försvarade förslaget blev refuserade. Stadsbibliotekarien betecknar till och med debatten som kampanjjournalistik. Trots att något större folkligt motstånd inte förekom klarade inte politikerna att försvara projektet mot den kritik som levererades av kultureliten, ICOMOS och Svenska Akademien, när betydelsefulla personer som inledningsvis drivit projektet dessutom hade lämnat det. Uppsatsen visar hur illa skött projektet var från början till slut.
Det är uppenbarligen inte lätt att placera Sverige och Stockholm på den internationella arkitekturkartan. Arkitekten Ola Andersson beskriver det så här: ”Det är som om en C-nation i fotboll kommer med i VM. Det är klart man inte vinner guld första gången, det vore helt osannolikt.” Frågan är väl om Sverige alls kvalar in till grundserien?
Relaterade inlägg:
Stadsbiblioteket stoppades utan grundliga analyser
Stockholmspolitiker utan visioner
Städer förändras ständigt
fredag 28 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Utsikten från Slussen
Den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus meddelade ju nyligen på DN Debatt att man "vill bevara den vackra utsikten över Mälaren och Saltsjön". Därför skulle en av de föreslagna byggnaderna norr om Södermalmstorg utgå ur förslaget till Nya Slussen. Resultatet blir ett ödsligare Slussen och försämrad rumslig gestaltning.
Men vad är det egentligen man vill bevara på detta sätt? Så här ser utsikten ut idag från Södermalmstorg.
Utsikten norrut från Södermalmstorg. Här skymtar Gamla stan bakom bilar, asfalt och popplar.
Utsikten mot nordost från Södermalmstorg skyms av Kolingsborg.
Denna utsikt kommer att påverkas om det centralt placerade huset utgår, men vad är det man kommer att se?
Utsikten österut från Södermalmstorg. Här skymtar en strimma av Strömmens vatten.
Det är alltså inte mycket till utsikt från Södermalmstorg som man vill bevara. I själva verket kommer utsikten att bli ännu sämre när Slussen byggs om, eftersom det förhöjda markplanet kommer att förlängas avsevärt mot norr och därmed skymma betydligt mer än idag.
Det är inte mycket bättre utsikt från Ryssgården, när man kommer ut från tunnelbaneentrén.
Utsikt mot Norr från Ryssgården. Härifrån syns varken vatten eller Gamla stan.
Det är denna utsikt som påverkas om det centralt placerade huset utgår ur förslaget. Den påverkas alltså inte alls, eftersom det inte finns någon utsikt att bevara.
Utsikt mot öster från Ryssgården. Här skymtar en strimma grönt och vatten.
Den utsikt som idag faktiskt finns från Ryssgården kommer inte att påverkas av att det centralt placerade huset utgår. Det föreslagna huset norr om KF-huset och bakom Katarinahissen kommer nämligen effektivt att avskärma all utsikt från denna plats. Det är denna byggnad som borde ha minskats eller utgått för att någon utsikt att tala om skulle kunna bevaras.
Den berömda utsikten från Slussen finns alltså från helt andra platser än dem som påverkas av den föreslagna bebyggelsen. Man måste gå betydligt närmare Gamla stan för att kunna uppleva Slussens verkliga utsikt.
Så här ser utsikten ut mot norr från en plats strax intill Katarinahissen.
Utsikten från en plats invid Katarinahissen österut mot Stockholms inlopp.
Det är den här utsikten jag tror finns i de flesta stockholmares huvuden, men man måste gå ända fram hit för att få uppleva den. Denna utsikt kommer att finnas kvar och förbättras från den nya Slussenterassen.
Här har jag gått nästan ända fram till vattnet för att få se Gamla stan och Riddarholmen.
Utsikt från samma plats mot Gamla stan.
Det är trist att stadshusmajoriteten har fallit till föga för den populistiska men osanna kritiken från kultureliten i stället för att informera om vad som faktiskt påverkar utsikten från Slussen. Media har fallit i samma fälla utan att analysera de verkliga förhållandena, och har därmed gått politikernas ärenden.
Relaterade inlägg:
Utsikten från Slussen ska bevaras
Oprecis och substanslös kritik av Slussen
Kommentarer om nya Slussen
Men vad är det egentligen man vill bevara på detta sätt? Så här ser utsikten ut idag från Södermalmstorg.
Utsikten norrut från Södermalmstorg. Här skymtar Gamla stan bakom bilar, asfalt och popplar.
Utsikten mot nordost från Södermalmstorg skyms av Kolingsborg.
Denna utsikt kommer att påverkas om det centralt placerade huset utgår, men vad är det man kommer att se?
Utsikten österut från Södermalmstorg. Här skymtar en strimma av Strömmens vatten.
Det är alltså inte mycket till utsikt från Södermalmstorg som man vill bevara. I själva verket kommer utsikten att bli ännu sämre när Slussen byggs om, eftersom det förhöjda markplanet kommer att förlängas avsevärt mot norr och därmed skymma betydligt mer än idag.
Det är inte mycket bättre utsikt från Ryssgården, när man kommer ut från tunnelbaneentrén.
Utsikt mot Norr från Ryssgården. Härifrån syns varken vatten eller Gamla stan.
Det är denna utsikt som påverkas om det centralt placerade huset utgår ur förslaget. Den påverkas alltså inte alls, eftersom det inte finns någon utsikt att bevara.
Utsikt mot öster från Ryssgården. Här skymtar en strimma grönt och vatten.
Den utsikt som idag faktiskt finns från Ryssgården kommer inte att påverkas av att det centralt placerade huset utgår. Det föreslagna huset norr om KF-huset och bakom Katarinahissen kommer nämligen effektivt att avskärma all utsikt från denna plats. Det är denna byggnad som borde ha minskats eller utgått för att någon utsikt att tala om skulle kunna bevaras.
Den berömda utsikten från Slussen finns alltså från helt andra platser än dem som påverkas av den föreslagna bebyggelsen. Man måste gå betydligt närmare Gamla stan för att kunna uppleva Slussens verkliga utsikt.
Så här ser utsikten ut mot norr från en plats strax intill Katarinahissen.
Utsikten från en plats invid Katarinahissen österut mot Stockholms inlopp.
Det är den här utsikten jag tror finns i de flesta stockholmares huvuden, men man måste gå ända fram hit för att få uppleva den. Denna utsikt kommer att finnas kvar och förbättras från den nya Slussenterassen.
Här har jag gått nästan ända fram till vattnet för att få se Gamla stan och Riddarholmen.
Utsikt från samma plats mot Gamla stan.
Det är trist att stadshusmajoriteten har fallit till föga för den populistiska men osanna kritiken från kultureliten i stället för att informera om vad som faktiskt påverkar utsikten från Slussen. Media har fallit i samma fälla utan att analysera de verkliga förhållandena, och har därmed gått politikernas ärenden.
Relaterade inlägg:
Utsikten från Slussen ska bevaras
Oprecis och substanslös kritik av Slussen
Kommentarer om nya Slussen
tisdag 25 maj 2010
Bröllop på Kvarnberget
I lördags gifte sig Linnéa och Sebastian i Maria Magdalena kyrka.
Bröllopsfesten firades på en av Söders finaste gårdar på Kvarnberget.
Det var vårens varmaste och soligaste dag.
Ett åttiotal släkt, vänner och grannar samt lilla Alma firade Söders i särklass vackraste brudpar till levande musik.
Bröllopsfesten firades på en av Söders finaste gårdar på Kvarnberget.
Det var vårens varmaste och soligaste dag.
Ett åttiotal släkt, vänner och grannar samt lilla Alma firade Söders i särklass vackraste brudpar till levande musik.
söndag 23 maj 2010
Fredmans källare vid Kvarnbergets fot
Häromdagen intog jag en enkel måltid i Fredmans källare. Den ligger vid Kvarnbergets fot i hörnet av Bellmansgatan och S:t Paulsgatan i Van der Nootska palatset. Det var här som Bellman lärde sig supa. Jag kände historiens vingslag. På 1700-talet fick Bellman nämligen sin första fylla här, hos sin kompis, son till dåvarande ägaren, familjen Martville. Familjen Bellman bodde ju i kvarteret intill längre ner på Bellmansgatan.
Fredmans källare
Palatset är ett av de 1600-talspalats som fortfarande finns kvar på Söders centrala delar. Det var en inflyttad holländare, Thomas van der Noot, som lät bygga palatset. Han kom till Sverige på 1650-talet och gifte sig med en svensk adelsfröken. Paret köpte 1670 en stor tomt här på Södermalm som sträckte sig från Maria kyrka över Kvarnberget ner till Fatburssjön, där Fatbursparken nu ligger.
Van der Nootska palatset i hörnet av Bellmansgatan och S:t Paulsgatan.
Palatset ritades av Jean de la Vallé, som också ritat Riddarhuset, i holländsk palladiansk stil, och palatset var klart 1674. Thomas van der Noot var officer och stupade redan tre år senare, så han fick inte så mycket glädje av byggnaden själv. Senare under 1600-talet fungerade huset som holländsk ambassad. Mot slutet av 1700-talet började den stora tomten styckas upp och bebyggas med bostadshus. Palatset började förfalla och användes för olika ändamål, bl.a. har det inhyst den Åbomska flickskolan, varit gymnastik- och fäktningslokaler, en tobak- och cigarrfabrik, det fanns en ölstuga och under en period även glädjehus. Mot slutet av 1800-talet var nästan hela tomten avstyckad och bebyggd med hyresfastigheter. En byggmästare köpte Palatset för att riva det och bygga fler nya fastigheter.
Trädgården
Palatset räddades dock i sista stund av Jean Jahnson som köpte det i början av 1900-talet.
Jean Jahnson
Jean Jahnson var ägare till Hallbergs Guld, hovjuvelerare, och mycket förmögen. Han började rusta upp det förfallna palatset, byggde till östra flygeln och ett stall på gården. Inredningen i det upprustade palatset blev en blandning av olika stilar som kopierades från slott och herrgårdar i Sverige och utomlands. Arkitekter vid om- och tillbyggnaden var Isak Gustaf Clason och Agi Lindegren. När det stod klart omkring 1910 var palatset ansett som Stockholms förnämsta privatbostad.
Stallet
Familjen Jahnson ruinerades i samband med Kreugerkraschen omkring 1930 och fick lämna huset, som köptes av Axel Wenner-Gren för att doneras till Sveriges Lottakår och övertogs så småningom av Stockholms stad. Lottakåren hyrde huset av Stockholms stad fram till början av 1980-talet. Det används nu för konferenser och som festlokaler.
Relaterade inlägg:
Den gamla 1600-talsbebyggelsen vid Slussen
Monteliushuset
Bellmans Fredman
Fredman på Kvarnberget
Fredmans källare
Palatset är ett av de 1600-talspalats som fortfarande finns kvar på Söders centrala delar. Det var en inflyttad holländare, Thomas van der Noot, som lät bygga palatset. Han kom till Sverige på 1650-talet och gifte sig med en svensk adelsfröken. Paret köpte 1670 en stor tomt här på Södermalm som sträckte sig från Maria kyrka över Kvarnberget ner till Fatburssjön, där Fatbursparken nu ligger.
Van der Nootska palatset i hörnet av Bellmansgatan och S:t Paulsgatan.
Palatset ritades av Jean de la Vallé, som också ritat Riddarhuset, i holländsk palladiansk stil, och palatset var klart 1674. Thomas van der Noot var officer och stupade redan tre år senare, så han fick inte så mycket glädje av byggnaden själv. Senare under 1600-talet fungerade huset som holländsk ambassad. Mot slutet av 1700-talet började den stora tomten styckas upp och bebyggas med bostadshus. Palatset började förfalla och användes för olika ändamål, bl.a. har det inhyst den Åbomska flickskolan, varit gymnastik- och fäktningslokaler, en tobak- och cigarrfabrik, det fanns en ölstuga och under en period även glädjehus. Mot slutet av 1800-talet var nästan hela tomten avstyckad och bebyggd med hyresfastigheter. En byggmästare köpte Palatset för att riva det och bygga fler nya fastigheter.
Trädgården
Palatset räddades dock i sista stund av Jean Jahnson som köpte det i början av 1900-talet.
Jean Jahnson
Jean Jahnson var ägare till Hallbergs Guld, hovjuvelerare, och mycket förmögen. Han började rusta upp det förfallna palatset, byggde till östra flygeln och ett stall på gården. Inredningen i det upprustade palatset blev en blandning av olika stilar som kopierades från slott och herrgårdar i Sverige och utomlands. Arkitekter vid om- och tillbyggnaden var Isak Gustaf Clason och Agi Lindegren. När det stod klart omkring 1910 var palatset ansett som Stockholms förnämsta privatbostad.
Stallet
Familjen Jahnson ruinerades i samband med Kreugerkraschen omkring 1930 och fick lämna huset, som köptes av Axel Wenner-Gren för att doneras till Sveriges Lottakår och övertogs så småningom av Stockholms stad. Lottakåren hyrde huset av Stockholms stad fram till början av 1980-talet. Det används nu för konferenser och som festlokaler.
Relaterade inlägg:
Den gamla 1600-talsbebyggelsen vid Slussen
Monteliushuset
Bellmans Fredman
Fredman på Kvarnberget
måndag 17 maj 2010
Utsikten från Slussen ska bevaras
Den borgerliga majoriteten i stadshuset lämnade idag ett tämligen intetsägande besked om Slussens framtid på Dn Debatt. Det enda klara beskedet är att den föreslagna centralt placerade byggnaden norr om Södermalmstorg stoppas. Den naturliga tolkningen blir att övrig bebyggelse ska utformas enligt liggande förslag? Vidare konstaterade man att (enligt Demoskop) fler än sju av tio stockholmare stöder förnyelsen av Slussen, vad nu detta innebär. Det är i alla fall en klar majoritet som håller med vad jag tidigare har hävdat på denna plats, nämligen att Slussen med nuvarande utformning inte är värd att bevara. Kanske är det också så att en majoritet av Stockholmarna inte håller med den lilla kultureliten som tycks vara emot varje typ av förändring i Stockholm.
I övrigt en rad fraser av vanligt politiskt slag. Alliansen vill bevara den vackra utsikten och de värden som finns. Alliansen talar om Slussen som kollektivtrafikknutpunkt, om vattenregleringen mellan Mälaren och Saltsjön och om byggnaderna som föreslås. Det är i huvudsak det sistnämnda som väckt debatt. Byggnaderna ska ha ”hög arkitektonisk kvalitet och harmonisera väl med Gamla stans unika byggnader och Södermalms kulturhistoriska arv”. Slussens byggnader ska harmoniera med Söders speciella karaktär, men vad är egentligen detta? Åsöbergets röda stugor, Mariabergets 1700-talskåkar, eller Drakenbergsområdets miljonprogram? Det ska vara ”en arkitektur i världsklass och de senaste lösningarna vad gäller hållbart byggande”. Det viktiga är kanske ändå att det innebär ett besked om att fortsätta det nödvändiga arbetet med Slussens förnyelse.
Så detta med utsikten som skulle bevaras. Det är en väletablerad och av kultureliten och nu även av alliansen omhuldad myt att det finns en fin utsikt att bevara från Södermalmstorg eller Ryssgården idag. Det har jag visat i tidigare inlägg, och framgår även av Johannes Lillebergs bilder här. Med Nya Slussen kan man däremot få en fantastisk utsikt från den nya Slussenterassen.
Relaterade inlägg:
1 När Kultureliten rider till storms blir de gnällmaskiner
2 Arkitekt Tage William-Olsson och Slussen-rabaldret
3 Kommentarer om Nya Slussen
4 Oprecis och substanslös kritik av Slussen
5 Slussens byggnader 1870-1930
I övrigt en rad fraser av vanligt politiskt slag. Alliansen vill bevara den vackra utsikten och de värden som finns. Alliansen talar om Slussen som kollektivtrafikknutpunkt, om vattenregleringen mellan Mälaren och Saltsjön och om byggnaderna som föreslås. Det är i huvudsak det sistnämnda som väckt debatt. Byggnaderna ska ha ”hög arkitektonisk kvalitet och harmonisera väl med Gamla stans unika byggnader och Södermalms kulturhistoriska arv”. Slussens byggnader ska harmoniera med Söders speciella karaktär, men vad är egentligen detta? Åsöbergets röda stugor, Mariabergets 1700-talskåkar, eller Drakenbergsområdets miljonprogram? Det ska vara ”en arkitektur i världsklass och de senaste lösningarna vad gäller hållbart byggande”. Det viktiga är kanske ändå att det innebär ett besked om att fortsätta det nödvändiga arbetet med Slussens förnyelse.
Så detta med utsikten som skulle bevaras. Det är en väletablerad och av kultureliten och nu även av alliansen omhuldad myt att det finns en fin utsikt att bevara från Södermalmstorg eller Ryssgården idag. Det har jag visat i tidigare inlägg, och framgår även av Johannes Lillebergs bilder här. Med Nya Slussen kan man däremot få en fantastisk utsikt från den nya Slussenterassen.
Relaterade inlägg:
1 När Kultureliten rider till storms blir de gnällmaskiner
2 Arkitekt Tage William-Olsson och Slussen-rabaldret
3 Kommentarer om Nya Slussen
4 Oprecis och substanslös kritik av Slussen
5 Slussens byggnader 1870-1930
söndag 16 maj 2010
Vad kan spårtaxi tillföra Stockholm?
Den senaste tiden har frågan diskuterats om spårtaxi eller spårbilar kan bli en del i Stockholms framtida trafiksystem. Spårtaxi har diskuterats länge som framtidens transportsystem och ett miljövänligt alternativ till bilismen, både i Sverige och internationellt, utan att det egentligen införts någonstans i världen som en del av det reguljära trafiksystemet. Uppenbarligen har spårtaxiförespråkarna haft svårt att övertyga beslutsfattare och investerare om teknikens förträfflighet, vilket inte är så konstigt eftersom det rör sig om en oprövad teknologi. Tekniken bygger på att förarlösa vagnar i personbilsstorlek går fram ovanpå eller hänger under en balkbana några meter upp i luften. Vagnarna anropas av användaren och kör honom eller henne till önskad station utan stopp. Det är en individuell eller i alla fall småskalig, men spårbunden transportform. Förespråkarna menar att spårtaxi kombinerar bilens flexibilitet med kollektivtrafikens tydlighet. Kritikerna säger i stället tvärtom, att spårtaxi förenar de båda systemens nackdelar, den låga kapaciteten hos bilen med kollektivtrafikens stelhet och brist på flexibilitet.
Morgantown PRT-system
I den lilla staden Morgantown i West Virginia har ett PRT-system (Personal Rapid Transit) som binder samman tre universitetscampus med centrum funnits sedan 1975, som ett statsfinansierat experiment och det har fungerat i 35 år. Investeringskostnaderna överskred avsevärt den anslagna budgeten och man kan diskutera om det verkligen är ett PRT-system, eftersom vagnarna kan ta hela 20 passagerare och går efter linjer med fem stationer.
På Heathrow flygplats i London har nyligen ett första fullskaleexperiment med spårtaxisystem färdigställts med 3.8 km banor av stål och betong som knyter ihop Terminal 5 med Business-parkeringsplatsen norr om flygplatsen. Det är det första kommersiella spårtaxisystemet i världen. Heathrow PRT-system består av en flotta på 18 batteridrivna, förarlösa fordon som kan transportera cirka fyra personer och deras bagage, som färdas längs en särskild bana på 1,5 m breda spår som går i marknivå eller är förhöjda och kan dras i byggnaderna gör det mycket bekvämare för passagerarna.
Hängande spårtaxi i gatumiljö.
Grundfrågorna när det gäller Stockholmsregionens framtida transportsystem handlar om hur vi ska kunna få tillräcklig kapacitet totalt sett i transportsystemet så att köer och trängsel undviks, samtidigt som en så hög andel av resorna som möjligt sker till fots, med cykel eller med kollektivtrafik och en så låg andel som möjligt med bil.
Om man vill öka kollektivtrafikresande räcker det inte med att förbättra kollektivtrafikens snabbhet. Den har ändå svårt att konkurrera med bilen, som erbjuder en resa dörr till dörr och med möjlighet till stopp för att uträtta fler ärenden på vägen. Med bra kollektivtrafik kan man öka kollektivresandet, men bara hälften av de nya kollektivtrafikanterna är före detta bilister, resten är cyklister eller fotgängare. Och det är kanske inte meningen. Därför behöver samtidigt biltrafiken regleras med ekonomiska styrmedel, t ex bensinskatter eller trängselavgifter. Då kan bilister förmås att åka kollektivt, oavsett om det sker med buss eller på spår, vilket trängselskattesystemet i Stockholm tydligt har visat.
Spårbilsrondell enligt SIKA.
Det finns andra som tror att ny transportteknik kan ändra på dessa grundförutsättningar. För ett halvår sedan överlämnade Kjell Dahlström, tidigare generaldirektör för Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA) och f d partisekreterare i MP, en utredning om spårbilteknikens förutsättningar i Sverige, Pionjärbanor för spårbilar, Analys av aktuella förutsättningar (Ds 2009:48). Han pläderar för att staten ska bidra till byggandet av en eller flera ”pionjärbanor” för att ge beslutsfattare, planerare och leverantörer viktig erfarenhet för att kunna utveckla spårbiltekniken i större skala. Dahlström pekade ut ”Via Academica” i Stockholm som det bästa alternativet för en sådan pionjärbana. ”Via Academica” skulle bli en 9 kilometer lång spårbillinje med 17 stationer mellan KTH och Stockholms universitet och sedan vidare till studentbostadsområdet Lappkärrsberget (”Lappis”). Investeringskostnaden för banan inklusive 90 vagnar med sittplats för 5 personer i varje är beräknad till 660 miljoner kronor. På sikt är ambitionen att utvidga systemet med en linje till Karolinska Institutet till en kostnad av ytterligare en miljard. Häromdagen argumenterade Kåre Bremer, Peter Gudmundsson och Harriet Wallberg-Henriksson, rektorer för SU, KTH och KI på DN Debatt för att Sveriges första anläggning för spårbilar borde placeras i ”Vetenskapsstaden” i Stockholm och binda samman Stockholms universitet, Kungliga Tekniska högskolan och Karolinska Institutet.
Spårbil av det slag som kunde användas för Via Academica, utställd vid KTH nyligen.
De fick mothugg redan efter några dagar av civilingenjören Martin Emanuel och professorn i teknik- och vetenskapshistoria Arne Kaijser, båda verksamma vid KTH, som ansåg att en ambitiös satsning på cykelbanor och cykeluthyrning vore ett samhällsekonomiskt överlägset alternativ. En spårbilbana skulle knappast locka över några bilister, eftersom det knappt förekommer biltrafik mellan högskolorna, utan i första hand ersätta gångtrafik inom campusområdena, enligt Emanuel och Kaijser. Detta inlägg fick stöd av Christer Ljungberg, vd för trafikkonsultföretaget Trivector, på sin blogg. Ljungberg har skrivit om spårtaxi flera gånger och tycker inte att det är någon bra idé. Spårtaxi räddar inte planeten men tar fokus ifrån andra smarta lösningar som redan finns och fungerar, som cykel.
Spårtaxi Södertälje
Men det finns fler som vill införa spårtaxi. Ett antal svenska kommuner diskuterar planer på system med spårbilar. Längst fram ligger Uppsala och Södertälje, där olika system diskuteras. Men miljöpartiet i Uppsala svänger och tror inte längre på spårtaxi som framtidens kollektivtrafik. I Södertälje har en linje på 12 kilometer redan förprojekterats. Miljöpartiets kommunalråd i Södertälje, Ewa Lofvar Konradsson, en av de mest pådrivande för spårbilar. ”Jag är övertygad om att det är framtidens kollektivtrafik. Vi måste hitta något nytt som attraherar bilisterna. Om ingen vågar vara modig och satsa stannar utvecklingen upp,” säger hon, men det är föga övertygande argument. Södertäljesystemet har utretts av konsultföretaget WSP. Monica Hildingson och Göran Tegner, trafikutredare på WSP argumenterar för sitt projekt. ”Vi måste ha modet att vara innovativa”, säger Monica Hildingson och Göran Tegnér, WSP. Uppenbarligen krävs det mod för att satsa på spårtaxi. Det verkar vara ett högriskprojekt.
Men spårtaxi får kritik från allt fler håll. Förra året varnade Karin Svensson Smith, Miljöpartiets talesman i trafikfrågor och ledamot i riksdagens trafikutskott, kommunerna för att införa spåtaxi. Hon har med hjälp av forskare och experter utarbetat en promemoria, där en rad nackdelar med spårbilssystem lyfts fram: För dyrt, för låg kapacitet, för osäkert, förfulad stadsbild genom betongpelare och banor i luften. Kommunerna måste se till vilka trafiksystem som ger mest klimatnytta för pengarna. Spårbilar kräver en helt ny infrastruktur. Nej, satsa på trådbussar, spårvagnar och elbilar i stället, säger Karin Svensson Smith. Miljöpartiet är uppenbarligen splittrade i synen på spårtaxi.
Miljöjournalisten Peter Hagerrot varnade i Dagens Samhälle för spårtaxi. ”Tittar vi på orter som vunnit kampen om kollektivtrafikresenärerna beror det på att tåg, spårvagn och trådbuss där uppfattas som det enklaste och mest rationella valet,” enligt Hagerrot.
Kurt Hultgren, Resenärsforum, som varit involverad i ett spårtaxiprojekt i Hofors som går ut på att förbinda bruksorten med stationen som ligger 3 km från centrum, konstaterar att spårtaxi bara kan ha en mycket begränsad användning. ”Det handlar om anslutning till befintliga eller nya spårtrafikbanor, det handlar om låghastighetsfordon och det handlar om sådana tätorter som inte kan försörjas med gles och dyr busstrafik. Alla andra hysteriska idéer om höghastighetsspårtaxi och långväga spårtaxi med hängande kupéer mm är orealistiska och tycks mig mest bestå av flum.”
Spårtaxi vore förödande på en gata i innerstadsmiljö.
Oavsett den tekniska och ekonomiska nyttan så är utformningen ett stort problem. Man kan inte föreslå spårtaxi på gator i Stockholms innerstad, och inte heller i andra svenska städers centrala delar. Människor kommer inte att acceptera dessa förfulande stålbalkar högt uppe i luften. Spårväg kan däremot smygas in elegant, eftersom det bara innebär spår i gatan och en kontaktledning i luften. Spårvagnar brukar även anses höja stadens attraktivitet. Det är ett stadsmässigt transportmedel. Varför ska man då acceptera förfulande spårtaxibanor i förorter och andra stadsmiljöer? Framtidens stadsbyggande innebär att man vill skapa en tätare stad. Genom att bygga spårtaxi riskerar vi att bygga in hinder för den attraktiva och täta stad vi vill skapa.
Spårvagn i Hammarby Sjöstad
Också SIKA har uppmärksammat detta: "Man kan också tänka sig att befolkningen finner de nya systemen fula och störande i stadsbilden. I en sådan situation skulle ett spårbilssystem kunna tyngas av så kraftiga negativa intrångsvärden att kalkyler som tidigare visat på samhällsekonomisk lönsamhet helt kullkastas."
Uppenbarligen finns det många spårtaxiskeptiker. Jag tror inte heller på spårtaxi annat än i speciella områden och för speciella uppgifter. KTH-Universitetet är inte ett sådant område. Däremot hade en spårtaxi mellan Märsta och Arlandas olika terminaler och parkeringsområden kanske kunnat fungera bra. Tyvärr kommer säkert inte heller en sådan bana till stånd, eftersom Arlanda Express redan har koncession på trafiken till Arlanda. För Stockholms övriga kollektivtrafikbehov finns det redan flera beprövade system, tåg, tunnelbana, spårväg och buss, som i första hand behöver byggas ut.
Morgantown PRT-system
I den lilla staden Morgantown i West Virginia har ett PRT-system (Personal Rapid Transit) som binder samman tre universitetscampus med centrum funnits sedan 1975, som ett statsfinansierat experiment och det har fungerat i 35 år. Investeringskostnaderna överskred avsevärt den anslagna budgeten och man kan diskutera om det verkligen är ett PRT-system, eftersom vagnarna kan ta hela 20 passagerare och går efter linjer med fem stationer.
På Heathrow flygplats i London har nyligen ett första fullskaleexperiment med spårtaxisystem färdigställts med 3.8 km banor av stål och betong som knyter ihop Terminal 5 med Business-parkeringsplatsen norr om flygplatsen. Det är det första kommersiella spårtaxisystemet i världen. Heathrow PRT-system består av en flotta på 18 batteridrivna, förarlösa fordon som kan transportera cirka fyra personer och deras bagage, som färdas längs en särskild bana på 1,5 m breda spår som går i marknivå eller är förhöjda och kan dras i byggnaderna gör det mycket bekvämare för passagerarna.
Hängande spårtaxi i gatumiljö.
Grundfrågorna när det gäller Stockholmsregionens framtida transportsystem handlar om hur vi ska kunna få tillräcklig kapacitet totalt sett i transportsystemet så att köer och trängsel undviks, samtidigt som en så hög andel av resorna som möjligt sker till fots, med cykel eller med kollektivtrafik och en så låg andel som möjligt med bil.
Om man vill öka kollektivtrafikresande räcker det inte med att förbättra kollektivtrafikens snabbhet. Den har ändå svårt att konkurrera med bilen, som erbjuder en resa dörr till dörr och med möjlighet till stopp för att uträtta fler ärenden på vägen. Med bra kollektivtrafik kan man öka kollektivresandet, men bara hälften av de nya kollektivtrafikanterna är före detta bilister, resten är cyklister eller fotgängare. Och det är kanske inte meningen. Därför behöver samtidigt biltrafiken regleras med ekonomiska styrmedel, t ex bensinskatter eller trängselavgifter. Då kan bilister förmås att åka kollektivt, oavsett om det sker med buss eller på spår, vilket trängselskattesystemet i Stockholm tydligt har visat.
Spårbilsrondell enligt SIKA.
Det finns andra som tror att ny transportteknik kan ändra på dessa grundförutsättningar. För ett halvår sedan överlämnade Kjell Dahlström, tidigare generaldirektör för Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA) och f d partisekreterare i MP, en utredning om spårbilteknikens förutsättningar i Sverige, Pionjärbanor för spårbilar, Analys av aktuella förutsättningar (Ds 2009:48). Han pläderar för att staten ska bidra till byggandet av en eller flera ”pionjärbanor” för att ge beslutsfattare, planerare och leverantörer viktig erfarenhet för att kunna utveckla spårbiltekniken i större skala. Dahlström pekade ut ”Via Academica” i Stockholm som det bästa alternativet för en sådan pionjärbana. ”Via Academica” skulle bli en 9 kilometer lång spårbillinje med 17 stationer mellan KTH och Stockholms universitet och sedan vidare till studentbostadsområdet Lappkärrsberget (”Lappis”). Investeringskostnaden för banan inklusive 90 vagnar med sittplats för 5 personer i varje är beräknad till 660 miljoner kronor. På sikt är ambitionen att utvidga systemet med en linje till Karolinska Institutet till en kostnad av ytterligare en miljard. Häromdagen argumenterade Kåre Bremer, Peter Gudmundsson och Harriet Wallberg-Henriksson, rektorer för SU, KTH och KI på DN Debatt för att Sveriges första anläggning för spårbilar borde placeras i ”Vetenskapsstaden” i Stockholm och binda samman Stockholms universitet, Kungliga Tekniska högskolan och Karolinska Institutet.
Spårbil av det slag som kunde användas för Via Academica, utställd vid KTH nyligen.
De fick mothugg redan efter några dagar av civilingenjören Martin Emanuel och professorn i teknik- och vetenskapshistoria Arne Kaijser, båda verksamma vid KTH, som ansåg att en ambitiös satsning på cykelbanor och cykeluthyrning vore ett samhällsekonomiskt överlägset alternativ. En spårbilbana skulle knappast locka över några bilister, eftersom det knappt förekommer biltrafik mellan högskolorna, utan i första hand ersätta gångtrafik inom campusområdena, enligt Emanuel och Kaijser. Detta inlägg fick stöd av Christer Ljungberg, vd för trafikkonsultföretaget Trivector, på sin blogg. Ljungberg har skrivit om spårtaxi flera gånger och tycker inte att det är någon bra idé. Spårtaxi räddar inte planeten men tar fokus ifrån andra smarta lösningar som redan finns och fungerar, som cykel.
Spårtaxi Södertälje
Men det finns fler som vill införa spårtaxi. Ett antal svenska kommuner diskuterar planer på system med spårbilar. Längst fram ligger Uppsala och Södertälje, där olika system diskuteras. Men miljöpartiet i Uppsala svänger och tror inte längre på spårtaxi som framtidens kollektivtrafik. I Södertälje har en linje på 12 kilometer redan förprojekterats. Miljöpartiets kommunalråd i Södertälje, Ewa Lofvar Konradsson, en av de mest pådrivande för spårbilar. ”Jag är övertygad om att det är framtidens kollektivtrafik. Vi måste hitta något nytt som attraherar bilisterna. Om ingen vågar vara modig och satsa stannar utvecklingen upp,” säger hon, men det är föga övertygande argument. Södertäljesystemet har utretts av konsultföretaget WSP. Monica Hildingson och Göran Tegner, trafikutredare på WSP argumenterar för sitt projekt. ”Vi måste ha modet att vara innovativa”, säger Monica Hildingson och Göran Tegnér, WSP. Uppenbarligen krävs det mod för att satsa på spårtaxi. Det verkar vara ett högriskprojekt.
Men spårtaxi får kritik från allt fler håll. Förra året varnade Karin Svensson Smith, Miljöpartiets talesman i trafikfrågor och ledamot i riksdagens trafikutskott, kommunerna för att införa spåtaxi. Hon har med hjälp av forskare och experter utarbetat en promemoria, där en rad nackdelar med spårbilssystem lyfts fram: För dyrt, för låg kapacitet, för osäkert, förfulad stadsbild genom betongpelare och banor i luften. Kommunerna måste se till vilka trafiksystem som ger mest klimatnytta för pengarna. Spårbilar kräver en helt ny infrastruktur. Nej, satsa på trådbussar, spårvagnar och elbilar i stället, säger Karin Svensson Smith. Miljöpartiet är uppenbarligen splittrade i synen på spårtaxi.
Miljöjournalisten Peter Hagerrot varnade i Dagens Samhälle för spårtaxi. ”Tittar vi på orter som vunnit kampen om kollektivtrafikresenärerna beror det på att tåg, spårvagn och trådbuss där uppfattas som det enklaste och mest rationella valet,” enligt Hagerrot.
Kurt Hultgren, Resenärsforum, som varit involverad i ett spårtaxiprojekt i Hofors som går ut på att förbinda bruksorten med stationen som ligger 3 km från centrum, konstaterar att spårtaxi bara kan ha en mycket begränsad användning. ”Det handlar om anslutning till befintliga eller nya spårtrafikbanor, det handlar om låghastighetsfordon och det handlar om sådana tätorter som inte kan försörjas med gles och dyr busstrafik. Alla andra hysteriska idéer om höghastighetsspårtaxi och långväga spårtaxi med hängande kupéer mm är orealistiska och tycks mig mest bestå av flum.”
Spårtaxi vore förödande på en gata i innerstadsmiljö.
Oavsett den tekniska och ekonomiska nyttan så är utformningen ett stort problem. Man kan inte föreslå spårtaxi på gator i Stockholms innerstad, och inte heller i andra svenska städers centrala delar. Människor kommer inte att acceptera dessa förfulande stålbalkar högt uppe i luften. Spårväg kan däremot smygas in elegant, eftersom det bara innebär spår i gatan och en kontaktledning i luften. Spårvagnar brukar även anses höja stadens attraktivitet. Det är ett stadsmässigt transportmedel. Varför ska man då acceptera förfulande spårtaxibanor i förorter och andra stadsmiljöer? Framtidens stadsbyggande innebär att man vill skapa en tätare stad. Genom att bygga spårtaxi riskerar vi att bygga in hinder för den attraktiva och täta stad vi vill skapa.
Spårvagn i Hammarby Sjöstad
Också SIKA har uppmärksammat detta: "Man kan också tänka sig att befolkningen finner de nya systemen fula och störande i stadsbilden. I en sådan situation skulle ett spårbilssystem kunna tyngas av så kraftiga negativa intrångsvärden att kalkyler som tidigare visat på samhällsekonomisk lönsamhet helt kullkastas."
Uppenbarligen finns det många spårtaxiskeptiker. Jag tror inte heller på spårtaxi annat än i speciella områden och för speciella uppgifter. KTH-Universitetet är inte ett sådant område. Däremot hade en spårtaxi mellan Märsta och Arlandas olika terminaler och parkeringsområden kanske kunnat fungera bra. Tyvärr kommer säkert inte heller en sådan bana till stånd, eftersom Arlanda Express redan har koncession på trafiken till Arlanda. För Stockholms övriga kollektivtrafikbehov finns det redan flera beprövade system, tåg, tunnelbana, spårväg och buss, som i första hand behöver byggas ut.
lördag 15 maj 2010
Finns det en global temperatur?
Det är en sak jag verkligen inte förstår när det gäller temperaturmätningar och klimatförändringar. Jag brukar titta på termometern utanför mitt köksfönster varje dag och kan då konstatera om det är varmt eller kallt, sommar som vinter. Det är möjligt att termometern inte visar korrekt temperatur, men det spelar inte så stor roll. Om jag har gott minne eller för anteckningar kan jag också säga om det är varmare eller kallare än förra året vid motsvarande tidpunkt. Däremot skulle jag inte vilja uttala mig om ifall det är varmare eller kallare i Vaggeryd eller Ljusdal vid motsvarande tidpunkt förra året. Det har jag verkligen ingen aning om. Jag skulle däremot gissa att det är kallare i Tullinge, för det är ett riktigt köldhål, men säker skulle jag ju inte vara. Men jag är verkligen imponerad av IPCC, för det kan de säga mycket säkert med ungefär samma underlag. Inte bara det, de vet till och med om det är med säg 90 procents säkerhet.
I dag används omkring 1 000 väderstationer världen över för att beskriva klimatets förändringar, i regel placerade på land. Jordens landyta är omkring 149 000 000 kvadratkilometer. Det betyder att om de var jämt fördelade över landytan skulle varje station täcka 149 000 kvadratkilometer och ligga på ett avstånd av 435 km från varandra. Sverige skulle vara täckt av tre stationer som om de fördelades jämnt skulle ligga i förslagsvis Vaggeryd, Ljusdal och Arvidsjaur. Hela Sveriges klimat skulle beskrivas från tre glest bebyggda platser i inlandet. Nu är de flesta stationer inte placerade så utan i städer, oftast större städer. Vad skulle hända om vi bytte ut dessa tre mot Stockholm, Malmö och Luleå? Skulle resultatet bli detsamma? Antagligen inte. Men de flesta väderstationer är belägna just så.
När lufttemperaturen mäts på en plats kan man mäta dygnet runt, året runt. Årsmedeltemperaturen är alltså ett medeltal av 365 dygnsmedeltal. Mellan dag och natt kan det skilja 20 eller 30 grader. Mellan två orter som ligger 100, 200 eller 300 km från varandra kan temperaturen skilja sig avsevärt vid samma tidpunkt. Om mätstationen ger ett någorlunda rättvisande mått för den närmaste kvadratkilometern borde vi vara nöjda, samtidigt som det borde varar osäkrare vad temperaturen är på de 148 999 kvadratkilometrar som saknar mätstation, särskilt om terrängen skiljer sig åt, om det är höga berg eller slättland, tät bebyggelse eller ödemark. Men våra klimatforskningsinstitut menar att detta låter sig göras med stor säkerhet med hjälp av datamodeller.
Att tala om Jordens temperatur är inte ett fysikaliskt begrepp utan ett statistiskt. Hur långt räcker ett urval på 1 000 för att säga något säkert t ex om hur den politiska opinionen skiftar. De mindre opinionsinstituten brukar nöja sig med ett sådant urval och det kan gå hyfsat om man är någorlunda säker på att urvalet speglar befolkningen med hänsyn till geografisk hemvist, kön, åldrar och så vidare. Gör det inte det är det definitivt för litet. I Sverige har vi ca 7,5 miljoner röstberättigade varav knapp 6 miljoner brukar rösta. Varje person i opinionsundersökningarna representerar då 6 000 personer i populationen, motsvarande de 149 000 kvadratkilometrarna som varje väderstation får representera. Låt oss säga att vi har gjort ett statistiskt urval på 6 000 personer i hela landet men stryker alla som inte är från Stockholmsområdet, så är jag säker på att resultatet inte skulle vara rättvisande för den politiska opinionen i landet som helhet. Det är ju ungefär vad IPCC har gjort när man sedan 1990-talet har strukit 5 000 väderstationer som användes 1990, stationer som för det mesta låg på landsbygden, i nordliga områden och på högre höjder än dem som blev kvar. Ryssarna visade i december förra året att den globala uppvärmningen under det sena 1900-talet försvann när man använde alla ryska väderstationer och inte bara de 25 procent som IPCC lät vara kvar.
I dag används omkring 1 000 väderstationer världen över för att beskriva klimatets förändringar, i regel placerade på land. Jordens landyta är omkring 149 000 000 kvadratkilometer. Det betyder att om de var jämt fördelade över landytan skulle varje station täcka 149 000 kvadratkilometer och ligga på ett avstånd av 435 km från varandra. Sverige skulle vara täckt av tre stationer som om de fördelades jämnt skulle ligga i förslagsvis Vaggeryd, Ljusdal och Arvidsjaur. Hela Sveriges klimat skulle beskrivas från tre glest bebyggda platser i inlandet. Nu är de flesta stationer inte placerade så utan i städer, oftast större städer. Vad skulle hända om vi bytte ut dessa tre mot Stockholm, Malmö och Luleå? Skulle resultatet bli detsamma? Antagligen inte. Men de flesta väderstationer är belägna just så.
När lufttemperaturen mäts på en plats kan man mäta dygnet runt, året runt. Årsmedeltemperaturen är alltså ett medeltal av 365 dygnsmedeltal. Mellan dag och natt kan det skilja 20 eller 30 grader. Mellan två orter som ligger 100, 200 eller 300 km från varandra kan temperaturen skilja sig avsevärt vid samma tidpunkt. Om mätstationen ger ett någorlunda rättvisande mått för den närmaste kvadratkilometern borde vi vara nöjda, samtidigt som det borde varar osäkrare vad temperaturen är på de 148 999 kvadratkilometrar som saknar mätstation, särskilt om terrängen skiljer sig åt, om det är höga berg eller slättland, tät bebyggelse eller ödemark. Men våra klimatforskningsinstitut menar att detta låter sig göras med stor säkerhet med hjälp av datamodeller.
Att tala om Jordens temperatur är inte ett fysikaliskt begrepp utan ett statistiskt. Hur långt räcker ett urval på 1 000 för att säga något säkert t ex om hur den politiska opinionen skiftar. De mindre opinionsinstituten brukar nöja sig med ett sådant urval och det kan gå hyfsat om man är någorlunda säker på att urvalet speglar befolkningen med hänsyn till geografisk hemvist, kön, åldrar och så vidare. Gör det inte det är det definitivt för litet. I Sverige har vi ca 7,5 miljoner röstberättigade varav knapp 6 miljoner brukar rösta. Varje person i opinionsundersökningarna representerar då 6 000 personer i populationen, motsvarande de 149 000 kvadratkilometrarna som varje väderstation får representera. Låt oss säga att vi har gjort ett statistiskt urval på 6 000 personer i hela landet men stryker alla som inte är från Stockholmsområdet, så är jag säker på att resultatet inte skulle vara rättvisande för den politiska opinionen i landet som helhet. Det är ju ungefär vad IPCC har gjort när man sedan 1990-talet har strukit 5 000 väderstationer som användes 1990, stationer som för det mesta låg på landsbygden, i nordliga områden och på högre höjder än dem som blev kvar. Ryssarna visade i december förra året att den globala uppvärmningen under det sena 1900-talet försvann när man använde alla ryska väderstationer och inte bara de 25 procent som IPCC lät vara kvar.
fredag 14 maj 2010
Kejsarens nya klimatanpassade kläder
Kejsaren tog af sig alla sina kläder, och bedragarna låtsade, som de gåvo honom plagg efter plagg av de nya, som skulle vara sydda; de togo honom om livet och liksom bundo fast något: detta var släpet, och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
- Gud, vad det kläder väl ! Vad det sitter utmärkt ! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger! Det är en kostbar dräkt!
Tronhimmeln, som skall bäras över ers majestät i processionen, väntar där utanför ! anmälde överceremonimästaren.
- Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.
Kammarherrarne, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om de tagit upp släpet, och gingo och höllo händerna i luften ; ty de tordes icke låta märka, att de ingenting kunde se.
- Gud, vad det kläder väl ! Vad det sitter utmärkt ! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger! Det är en kostbar dräkt!
Tronhimmeln, som skall bäras över ers majestät i processionen, väntar där utanför ! anmälde överceremonimästaren.
- Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.
Kammarherrarne, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om de tagit upp släpet, och gingo och höllo händerna i luften ; ty de tordes icke låta märka, att de ingenting kunde se.
torsdag 13 maj 2010
Magnoliaspaning förra året
Gabrielle har gjort en ny magnoliaspaning. Eftersom jag inte är på plats när magnoliorna blommar passar jag på att leta lite i bildarkivet på laptopen, och vad hittar jag om inte några bilder från förra årets magnoliaspaning på Söder. Det var den 13 maj 2009 som dessa bilder togs, exakt för ett år sedan alltså. Först mina närmaste magnolior på Västgötagatan. Så här såg de ut i full blom förra året.
Sen iväg till Eriksdalslundens koloniområde. Det ska finnas åtminstone två magnolior där om man letar noga. Så här såg de ut.
Till sist iväg till Vitabergsparken. Så här såg det ut där då.
Vad vi hann med en skön dag i maj förra året. Enligt rapporter från Gotland har våra magnolior där långt kvar. En UHI-effekt kanske (Urban Heat Island).
Sen iväg till Eriksdalslundens koloniområde. Det ska finnas åtminstone två magnolior där om man letar noga. Så här såg de ut.
Till sist iväg till Vitabergsparken. Så här såg det ut där då.
Vad vi hann med en skön dag i maj förra året. Enligt rapporter från Gotland har våra magnolior där långt kvar. En UHI-effekt kanske (Urban Heat Island).
onsdag 12 maj 2010
Rödgrön fastighetsskatt ökar rörligheten på bostadsmarknaden
Den rödgröna oppositionen har föreslagit att fastighetsskatten ska återinföras för villor med höga taxeringsvärden. Villorna värda över cirka sex miljoner med ett taxeringsvärde på minst 4,5 miljoner kommer att få höjd skatt. Fastighetsskatten ska samtidigt sänkas för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar. Det är ett bra förslag eftersom det kommer att öka rörligheten på bostadsmarknaden.
När ett hushåll flyttar från en stor villa, ofta till en bostadsrätt centralt, sätter detta normalt igång en flyttkedja. Det kan vara en stor barnfamilj som flyttar in i villan och lämnar efter sig en stor lägenhet. Dit flyttar kanske en mindre barnfamilj från en något mindre lägenhet. I slutändan finns kanske en friställd enrummare i en förort, dit ett nybildat hushåll kan flytta in. En rad hushåll får på detta sätt sina bostadsbehov tillgodosedda.
Alliansregeringen ”avskaffade” i populistisk iver fastighetsskatten gendom att döpa om den till en ”fastighetsavgift”. Avgiften sänktes mest för stora villor i storstadsregionerna. Dessa villaägare blev förstås glada för detta men det fick en mycket negativ bieffekt, genom att incitamentet för dem som bor i stora villor i storstadsregionerna, inte minst Stockholm, att flytta till en mindre och billigare bostad minskade kraftigt. Även räntebeläggningen av uppskov med realisationsvinst har haft samma effekt. Följden har blivit att många små hushåll bor kvar i sina alltför stora villor. Därigenom minskade rörligheten på bostadsmarknaden vilket i slutändan påverkar alla som ännu inte har en egen bostad, framförallt ungdomar. Dessa flyttar sällan in i nyproduktionen, eftersom den oftast är ganska dyr.
Fastighetsskatten har i den borgerliga propagandan utmålats som orättvis. Men skatt på fastigheter är i grunden en bra skatteform eftersom den är svår att smita ifrån. Vi behöver trots allt skatteintäkter för att betala för välfärden och fastigheter kan inte flytta utomlands.
Att byta bostad är i sig inte någonting negativt. I allmänhet innebär ett bostadsbyte att två hushåll förbättrar sin situation i något avseende, eftersom de annars inte skulle flytta. De får en bostad som bättre passar hushållets aktuella bostadsbehov med avseende på storlek, läge eller kostnad. Hushållens villkor förändras normalt, det bildas kanske genom att två unga människor flyttar ihop, barn föds, växer upp flyttar hemifrån, folk dör. Kraven på bostaden växlar därför över tiden. Det är inte något konstigt med det.
Bostadspolitiken ska underlätta för hushållen att få sina bostadsbehov tillgodosedda. Det är tio gånger så många som får sina bostadsbehov tillgodosedda genom flyttningar mellan bostäder som redan finns, jämfört med flyttning till de nya bostäder som byggs. Det har inte talats särskilt mycket om den minskade rörligheten men den har redan kunnat märkas. Det har drabbat alla dem som söker en bostad som bättre motsvarar deras aktuella behov, och allra mest i Stockholmsregionen.
Därför är det rödgröna förslaget ett bra förslag.
När ett hushåll flyttar från en stor villa, ofta till en bostadsrätt centralt, sätter detta normalt igång en flyttkedja. Det kan vara en stor barnfamilj som flyttar in i villan och lämnar efter sig en stor lägenhet. Dit flyttar kanske en mindre barnfamilj från en något mindre lägenhet. I slutändan finns kanske en friställd enrummare i en förort, dit ett nybildat hushåll kan flytta in. En rad hushåll får på detta sätt sina bostadsbehov tillgodosedda.
Alliansregeringen ”avskaffade” i populistisk iver fastighetsskatten gendom att döpa om den till en ”fastighetsavgift”. Avgiften sänktes mest för stora villor i storstadsregionerna. Dessa villaägare blev förstås glada för detta men det fick en mycket negativ bieffekt, genom att incitamentet för dem som bor i stora villor i storstadsregionerna, inte minst Stockholm, att flytta till en mindre och billigare bostad minskade kraftigt. Även räntebeläggningen av uppskov med realisationsvinst har haft samma effekt. Följden har blivit att många små hushåll bor kvar i sina alltför stora villor. Därigenom minskade rörligheten på bostadsmarknaden vilket i slutändan påverkar alla som ännu inte har en egen bostad, framförallt ungdomar. Dessa flyttar sällan in i nyproduktionen, eftersom den oftast är ganska dyr.
Fastighetsskatten har i den borgerliga propagandan utmålats som orättvis. Men skatt på fastigheter är i grunden en bra skatteform eftersom den är svår att smita ifrån. Vi behöver trots allt skatteintäkter för att betala för välfärden och fastigheter kan inte flytta utomlands.
Att byta bostad är i sig inte någonting negativt. I allmänhet innebär ett bostadsbyte att två hushåll förbättrar sin situation i något avseende, eftersom de annars inte skulle flytta. De får en bostad som bättre passar hushållets aktuella bostadsbehov med avseende på storlek, läge eller kostnad. Hushållens villkor förändras normalt, det bildas kanske genom att två unga människor flyttar ihop, barn föds, växer upp flyttar hemifrån, folk dör. Kraven på bostaden växlar därför över tiden. Det är inte något konstigt med det.
Bostadspolitiken ska underlätta för hushållen att få sina bostadsbehov tillgodosedda. Det är tio gånger så många som får sina bostadsbehov tillgodosedda genom flyttningar mellan bostäder som redan finns, jämfört med flyttning till de nya bostäder som byggs. Det har inte talats särskilt mycket om den minskade rörligheten men den har redan kunnat märkas. Det har drabbat alla dem som söker en bostad som bättre motsvarar deras aktuella behov, och allra mest i Stockholmsregionen.
Därför är det rödgröna förslaget ett bra förslag.
söndag 9 maj 2010
José Martí, Guantanamera och Buena Vista Social Club
José Martí föddes i Havanna 1853 och var en kubansk nationalhjälte och en av de största latinamerikanska författarna. Han skrev ett 70-tal böcker, poesi och romaner, han arbetade som journalist, översättare och lärare. När han var 17 år gick han in i den kubanska frihetsrörelsen mot Spanien. Han blev en nyckelperson i frihetskriget mot Spanien och en av grundarna av Cuban Revolutionary Party. Han skickades i exil av den spanska guvernören och tillbringade största delen av sitt liv utomlands inklusive 12 år i New York. När han var 42 år återvände han till Kuba men dödades inom ett år den 19 maj 1895. Genom sina böcker och sin politiska aktivism blev han en symbol för Kubas kamp för oberoende av Spanien.
José Martí
Efter sin död kom en av hans dikter i från diktsamlingen "Versos Sencillos" (Simple Verses) att tonsättas och blev till "Guantanamera", Kubas mest kända patriotska sång. Musiken skrevs av José Fernández Diaz 1929, som också använde den regelbundet i ett radioprogram, varför den fick spridning. ”Guantanamera" betyder flickan från Guantánamo, som är en stad med en kvarts miljon invånare på sydöstra delen av Kuba, och huvudstad i provinsen med samma namn. Ungefär 15 km från staden Guantánamo ligger sedan 1902 den amerikanska marinbasen Guantánamo Bay, ökänd som interneringsplats för krigsfångar från USA:s krig i Afghanistan.
Guantanamera finns i ett stort antal inspelningar, bland annat av Joan Baez, José Feliciano, Julie Felix, Arlo Guthrie, Julio Iglesias, Los Lobos, Trini Lopez, Nana Mouskouri, Demis Roussos, The Sandpipers och Pete Seeger. Den amerikanska folkrockgruppen The Sandpipers fick en hit med låten 1967, då jag hörde den första gången. Den fick också en Grammy. Själv tycker jag bäst om Pete Seeger, där man känner inlevelsen bäst, och i den konsertversion jag har inleder han just med berättelsen om José Martí.
Peet Seeger är idag 91 år.
Buena Vista Social Club, 1997.
Det finns också en inspelning av Guantanamera med Buena Vista Social Club. Buena Vista Social Club var en populär klubb i Havanna med musikframträdanden på 1940-talet. År 1997, nästan 50 år efter det att klubben stängts, gjordes en inspelning av kubanska musikern Juan de Marcos González och den amerikanska gitarristen Ry Cooder tillsammans med traditionella kubanska musiker, veteraner som hade spelat på klubben under dess glansdagar. Inspelningen som fick namnet Buena Vista Social Club blev en internationell framgång. Den tyska regissören Wim Wenders filmade 1998 en konsert i Amsterdam, och en uppföljningskonsert i Carnegie Hall, New York, och gjorde intervjuer för en dokumentär. Wenders film, som också fick namnet Buena Vista Social Club, nominerades till bästa dokumentär på olika europeiska filmfestivaler.
Compay Segundo i Buena Vista Social Club år 2002, ett år före sin död vid 95 års ålder. Han var sångare och spelar tres, ett kubanskt stränginstrument på albumet från 1997.
Jag har inte lyckats lista ut på vilket av Buena Vistas album Guantanamera finns med. Den finns dock på min iPod, men varifrån jag hämtat den minns jag inte. Kanske någon bloggläsare kan hjälpa till.
Yo soy un hombre sincero
De donde crece la palma
Y antes de morirme quiero
Echar mis versos del alma
Guantanamera, guajira, Guantanamera
José Martí
Efter sin död kom en av hans dikter i från diktsamlingen "Versos Sencillos" (Simple Verses) att tonsättas och blev till "Guantanamera", Kubas mest kända patriotska sång. Musiken skrevs av José Fernández Diaz 1929, som också använde den regelbundet i ett radioprogram, varför den fick spridning. ”Guantanamera" betyder flickan från Guantánamo, som är en stad med en kvarts miljon invånare på sydöstra delen av Kuba, och huvudstad i provinsen med samma namn. Ungefär 15 km från staden Guantánamo ligger sedan 1902 den amerikanska marinbasen Guantánamo Bay, ökänd som interneringsplats för krigsfångar från USA:s krig i Afghanistan.
Guantanamera finns i ett stort antal inspelningar, bland annat av Joan Baez, José Feliciano, Julie Felix, Arlo Guthrie, Julio Iglesias, Los Lobos, Trini Lopez, Nana Mouskouri, Demis Roussos, The Sandpipers och Pete Seeger. Den amerikanska folkrockgruppen The Sandpipers fick en hit med låten 1967, då jag hörde den första gången. Den fick också en Grammy. Själv tycker jag bäst om Pete Seeger, där man känner inlevelsen bäst, och i den konsertversion jag har inleder han just med berättelsen om José Martí.
Peet Seeger är idag 91 år.
Buena Vista Social Club, 1997.
Det finns också en inspelning av Guantanamera med Buena Vista Social Club. Buena Vista Social Club var en populär klubb i Havanna med musikframträdanden på 1940-talet. År 1997, nästan 50 år efter det att klubben stängts, gjordes en inspelning av kubanska musikern Juan de Marcos González och den amerikanska gitarristen Ry Cooder tillsammans med traditionella kubanska musiker, veteraner som hade spelat på klubben under dess glansdagar. Inspelningen som fick namnet Buena Vista Social Club blev en internationell framgång. Den tyska regissören Wim Wenders filmade 1998 en konsert i Amsterdam, och en uppföljningskonsert i Carnegie Hall, New York, och gjorde intervjuer för en dokumentär. Wenders film, som också fick namnet Buena Vista Social Club, nominerades till bästa dokumentär på olika europeiska filmfestivaler.
Compay Segundo i Buena Vista Social Club år 2002, ett år före sin död vid 95 års ålder. Han var sångare och spelar tres, ett kubanskt stränginstrument på albumet från 1997.
Jag har inte lyckats lista ut på vilket av Buena Vistas album Guantanamera finns med. Den finns dock på min iPod, men varifrån jag hämtat den minns jag inte. Kanske någon bloggläsare kan hjälpa till.
Yo soy un hombre sincero
De donde crece la palma
Y antes de morirme quiero
Echar mis versos del alma
Guantanamera, guajira, Guantanamera
lördag 8 maj 2010
Blommande gatuträd i Stockholm och Pune
Gatuträd är alltid en tillgång, och i synnerhet när de blommar. I dagarna slår träden ut i blom i Stockholm. Just nu kan man njuta av körsbärsträden i Kungsan (plåtade av Gabrielle), liksom på Bysistorget vid Hornsgatan (foto Björn). Lyckades genom att förmedla ett tips i blogosfären vips också få magnoliorna på Västgötagatan plåtade (tack Björn).
Magnolia på Västgötagatan utanför Regionplanekontorets entré.
Körsbärsträd i Kungsan.
Körsbärsträd på Bysistorget framför Mellqvists kaffebar. Värda en extra macchiato i vårsolen kanske.
Själv kan jag bidra med flamträden som står i full prakt här i Pune. Förutom välbehövlig skugga när solen snart står i zenit, ger blommorna just nu extra fröjd för ögat.
Flamträd i Pune.
Det är också så gott som det enda positiva bland alla bilar, rickshor, motorcyklar, bussar och kor som ska samsas med fotgängarna på alltför smala gator. Avgaserna är sjufalt värre än t o m på Hornsgatan i Stockholm, tänk er bara det.
Njut av blommorna.
Magnolia på Västgötagatan utanför Regionplanekontorets entré.
Körsbärsträd i Kungsan.
Körsbärsträd på Bysistorget framför Mellqvists kaffebar. Värda en extra macchiato i vårsolen kanske.
Själv kan jag bidra med flamträden som står i full prakt här i Pune. Förutom välbehövlig skugga när solen snart står i zenit, ger blommorna just nu extra fröjd för ögat.
Flamträd i Pune.
Det är också så gott som det enda positiva bland alla bilar, rickshor, motorcyklar, bussar och kor som ska samsas med fotgängarna på alltför smala gator. Avgaserna är sjufalt värre än t o m på Hornsgatan i Stockholm, tänk er bara det.
Njut av blommorna.