Stockholmspolitiker utan visioner

Delphinium, Heike Hanada.
Det ser ut som om det nya stadsbiblioteket inte blir av, och det är tråkigt av flera skäl. Stockholm behöver fler byggnader som sticker ut, som drar folk inte bara för sitt innehåll utan också för sin utformning. Stoppet sägs bero på pengar, men det är antagligen bara en del av sanningen. Stockholm har gott om pengar sedan man sålt många bolag och fastigheter. De pengarna borde investeras i bestående värden för staden i framtiden.
Den unga tyska arkitekten Heike Hanadas förslag Delphinium vann 2007 en av världens största arkitekttävlingar någonsin i konkurrens med ett mycket stort antal etablerade arkitekter. Det har kommit kritik från olika håll mot projektet vid Odenplan, bland annat från etablerade svenska arkitekter. Några har velat bevara de s k annexbyggnaderna, trots att de inte ritats av Asplund och inte utgör en integrerad del av biblioteksprojektet. Internationella organisationer riktar kritik med innebörden att förslaget förstör världsarvet, trots att det är precis tvärtom. Förslaget följde helt och hållet programmet för tävlingen och lämnar Asplunds bibliotek helt intakt, samtidigt som det tillför nya värden.
Stoppet innebär med all sannolikhet att en ny modern biblioteksbyggnad med modern design kommer att byggas på någon annan plats i Stockholm, antagligen vid Slussen (och vad kostar det?). Men man kan inte ha två huvudbibliotek. Därför kommer antingen Asplunds mästerverk att degraderas till ett simpelt stadsdelsbibliotek för Norrmalm och Vasastaden eller så kommer det att ske en fördelning av funktioner mellan det gamla och nya biblioteket. Även om det nya biblioteket blir ett arkitektoniskt landmärke som drar besökare, så kommer det att ske på bekostnad av Asplunds bibliotek. Biblioteket i Malmö, Henning Larsen.
Stockholms politiker visar sig nästan alltid alltför försiktiga, svaga och utan visioner. Så fort det kommer kritik från något håll, och det gör det alltid vid sådana här projekt, står man inte pall utan svajar i vinden i stället för att kraftfullt driva visionära idéer om Stockholms framtid. Det skedde 1995 när man byggde Haglunds pinne, förlåt Söder Torn, som fick ritas om trettioelva gånger och till slut blev 24 våningar i stället för 40 som det var tänkt från början. Söder Torn ritades av den kända danske arkitekten Henning Larsen som dock hoppade av projektet i protest då han ansåg att det kompromissades för mycket.Operan i Köpenhamn, Henning Larsen.
Den nya byggnaden för Moderna museet ritades av den spanske arkitekten Rafael Moneo och invigdes 1998. Också den ritades om tills den till slut blev helt intetsägande, trots att den ligger på en plats där en framträdande arkitektur skulle ha kunnat tillföra Stockholm attraktionsvärden i världsklass. Moderna Museet i Stockholm, Rafael Mondeo.
Vad det tjänar till att bjuda in världsberömda arkitekter om man sedan inte ger dem spelrum för att åstadkomma bestående arkitektoniska värden? Kan Stockholm med trovärdighet arrangera internationella arkitekttävlingar i framtiden som kan locka även etablerade namn att ställa upp? Kanske borde den rödgröna oppositionen gå till val på att genomföra projektet trots allt.