Bristerna i vården är organisatoriska - inte resursmässiga

I föregående inlägg skrev jag om hur jag och min fru tillbringat nästan 19 timmar sammanlagt på först Rosenlunds närakut och därefter på SÖS akut, dit vi remitterats från Rosenlund. Nyligen skrev en läkare i DN, att ”Akuten på Södersjukhuset i Stockholm liknar en krigszon”. Hon hade själv hamnat där som patient och fick tillbringa nästan 17 timmar på akutmottagningen.
Trots den redan allvarliga krisen inom sjukvården i Region Stockholm har man sagt upp 1 350 läkare, undersköterskor och administrativ personal på Karolinska, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Häromdagen demonstrerade omkring 3 000 personer i en marsch till landstingshuset på Kungsholmen i protest mot nedskärningarna.
Men ingenting är så allvarligt att det inte kan bli ännu värre. På tisdag beslutar hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm om verksamhetsplanen för nästa år. Den innebär att besparingar på 1,1 miljard kronor ska göras på sjukvården i Region Stockholm under 2020.
Sjukvården i Stockholms län domineras av de verksamheter som drivs på uppdrag av Region Stockholm, som har ansvar för den offentligt finansierade sjukvården i hela länet och som bedriver en stor del av vården i egen regi. Därutöver finns privata verksamheter som arbetar på landstingets uppdrag och finansieras med allmänna medel. Dessutom finns vissa verksamheter som finansieras helt utanför landstingsbudgeten, till exempel genom privata försäkringar. Att det är kris inom den offentliga akutvården innebär inte att det är kris överallt. Så här har personalen utvecklats inom Region Stockholm enligt Socialstyrelsens statistik.

Antal läkare och sjuksköterskor inom hälso- och sjukvård i Region Stockholm 1995-2017.

Det finns drygt 30 000 läkare och sjuksköterskor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården i regionen (2017). Det är omkring 10 000 fler jämfört med 1995.  Antalet läkare har ökat med 88 %, medan antalet sjuksköterskor bara har ökat med 45 %.
Men befolkningen har ju också ökat, från 1,7 miljoner till 2,3 miljoner, men det är trots allt inte mer än 34 %.

Antal läkare och sjuksköterskor per 1000 invånare i Region Stockholm 1995-2017.

Antalet läkare per 1000 invånare är nu (dvs 2017) 4,5 jämfört med 3,2 år 1995, en ökning med 41 %. Antalet sjuksköterskor per 1000 invånare har också ökat, men bara från 8,6 till 9,4, en ökning med bara 9 %. Och sjuksköterskorna var faktiskt något fler per invånare under åren 2008 till 2015, men den förändringen var ganska marginell.
Tillgången på läkare ser ju ut att vara tillräcklig, om inte befolkningen blivit sjukare och sjukare förstås. Hur ser det då ut med den erbjudna  vården? Där är den tillgängliga statistiken inte så god. Så här har den slutna vården utvecklats under åren 1995-2018.

Totalt antal vårddagar inom sluten vård i Region Stockholm, 1000-tal dagar 1995-2018.

Tendensen är inte entydig, men huvudintrycket är att antalet vårddagar inte ökat under perioden trots det ökade befolkningstrycket och trots att antalet läkare har ökat. Befolkningen verkar inte ha blivit sjukare, snarare friskare, ett intryck som bekräftas om man tittar på antalet vårddagar per person inom slutenvården.

Antal vårddagar inom sluten vård per invånare i Region Stockholm 1995-2018.

Det ser alltså ut som om befolkningen har blivit friskare, eller så har vården blivit effektivare. I alla fall är antalet vårddagar per invånare inom sluten vård avtagande. Men det kanske bara beror på att man inte klarar av att bota folk i samma takt som tidigare.
Så här ser statistiken ut för sjukhusbundna akutmottagningar. Tyvärr hittar jag bara statistik för en treårsperiod.

Antalet besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Diagrammet visar att akutbesöken vid sjukhusen har minskat i antal trots att befolkningen ökar. Antingen har befolkningen blivit friskare eller så har man styrt över dessa besök till vårdcentraler och närakuter. Men resultatet har trots detta inte blivit kortare väntetider utan tvärtom längre väntetider på sjukhusens akutmottagningar, som framgår av följande diagram.

Genomsnittlig tidsåtgång för besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Trots att antalet besök har minskat vid sjukhusens akutmottagningar har de genomsnittliga väntetiderna ökat med ungefär 25 minuter, alltså med 10 % bara under perioden 2016-2018. Detta tycks vara illavarslande. Orsakerna till att väntetiderna ökar trots att antalet besökare minskar kan ju bero på att antalet läkare minskas på sjukhusens akutmottagningar.
Trots allt var ju de väntetider på 17-19 timmar som jag refererade till inledningsvis avsevärt längre än genomsnittet. Kanske är SÖS ett skräckexempel. Men frågan är om patienterna ska acceptera väntetider på fyra timmar i genomsnitt. Det innebär ju att de också kan bli avsevärt längre ibland.
Min slutsats av den här genomgången är ändå att vårdens köproblem inte bara kan bero på för lite personalresurser, i varje fall inte på antalet läkare och sjuksköterskor. Inte heller på att befolkningen ökar eller att den blivit sjukare.
I så fall måste problemen bero på bristande effektivitet och organisation.  Ett exempel på denna ineffektivitet är vår egen erfarenhet från Rosenlund-SÖS som jag beskrev inledningsvis. Varför ska SÖS göra om alla prover som Rosenlund redan tagit några timmar tidigare och journalfört? Denna onödiga procedur tog massor med timmar och resurser i anspråk. Region Stockholm bord hushålla bättre med vårdens resurser för att kunna ge bästa vård till lägsta kostnad och tid.

”God och tillgänglig vård” på Södermalm

Irene Svenonius (M) i DN häromdagen: ”Jag och mina kollegor i majoriteten känner ett mycket stort ansvar för alla Region Stockholms verksamheter, för att länets invånare ska ha en god och tillgänglig vård.”

Irene Svenonius.
Men så här ser det ut på Södermalm. Min fru kände smärtor i buk och tarmar. Värken började på lördag kväll medan vi var på middag hos vänner. På söndag eftermiddag ringde hon sjukvårdsupplysningen och fick rådet att uppsöka Rosenlunds Närakut. Vi kom till Närakuten kl 16.30 och togs väl om hand av vänliga sköterskor, som snart tog nödvändiga prover och därefter fick vi vänta på läkare. Strax efter kl 19 fick hon träffa en läkare, som gjorde en preliminär bedömning av hennes sjukdomstillstånd. Men för att vara på säkra sidan ville hon också remittera henne till röntgen på Södersjukhusets akutmottagning, som bara ligger på några minuters avstånd från Rosenlund.
På SÖS Akut, dit vi anlände kl 19.30 togs hon strax om hand av underbara sköterskor, som tog nya prover inklusive EKG, som Närakuten hade tagit ett par timmar tidigare, och med samma resultat.
Därefter får vi vänta på en läkare som skulle ta ställning till röntgen, som ju var den egentliga avsikten med besöket. Vi fick vänta timme efter timme. Min hustru vilade på en brits och jag satt på en stol eller vankade fram och tillbaka i korridoren mellan patienternas britsar. Kl 4 på morgonen, efter mer än 8 timmars väntan mitt i natten, fick hon äntligen träffa en läkare på SÖS, som sa till om ytterligare prover. Men Närakuten kan inte beställa röntgen, utan SÖS måste själv göra en egen bedömning från grunden. ”Vad ska vi då med Närakuten till”, undrade jag. Ja, det kan man fråga sig, sade SÖS läkare.

Men provsvaren dröjde. När de kom skulle läkaren granska dem så fort som möjligt. Men det dröjde till kvart över 5 på morgonen. Då kom han också fram till att en röntgen skulle beställas, samma slutsats som Rosenlunds Närakut gjorde nästan 13 timmar tidigare. Så nu var det bara röntgen vi väntade på, precis som vi hade gjort under ett halvt dygn.
Men vid 7-tiden byter personalen skift, och då görs inga röntgenundersökningar. Det görs först strax efter klockan 8 på morgonen. Det går snabbt, tar bara 10 minuter. Sedan ska vi bara vänta på att den nya läkaren kan sätta sig in i min hustrus diagnos och bedöma resultatet av röntgen. Det sker strax efter klockan 11 på förmiddagen. Då fick vi äntligen träffa en ung och engagerad läkare som studerat provresultat och röntgenbilder och kan ge en slutlig diagnos. Klockan 11.45 fick vi äntligen lämna SÖS efter mer än 16 timmar och efter mer än 19 timmars sammanlagd vistelse på dessa två akutmottagningar. Det är ju nästan ett dygn. Min fru kunde slumra till under kortare stunder, men jag hade inte sovit en blund på mer än ett dygn.

När vi lämnade Södersjukhuset kunde vi i media läsa att landstinget ska säga upp 100 läkare och sköterskor på Södersjukhuset. Uppenbarligen anser man att man har för mycket personal. En annan patient och dessutom läkare beskriver SÖS Akut som en krigszon i ett inlägg på DN Åsikt.

Skandalen kring Julian Assange

Julian Assange har bidragit till att 90 000 hemliga NATO-dokument som rör USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har publicerats på Wikileaks. I augusti 2010 besökte Julian Assange Sverige, varvid han anhölls i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Anhållandet hävdes knappt ett dygn senare, den 25 augusti, av ordinarie åklagare Eva Finné, och misstankarna ändrades till ofredande. Julian Assange inställer sig för förhör, men får därefter lämna polisen. Sedan fortsätter han sin resa till Storbritannien.

Julian Assange

Utredningen sköts taffligt från början. De förhörda tjejerna ger själva flera olika versioner av vad som egentligen hände, vilket sänker trovärdigheten. Förhören med målsägandena spelades inte in, utan skrevs ned i efterhand. Enligt Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen är det ”av särskilt stor betydelse” att dokumentera målsägandes egna ord istället för att skriva en sammanfattning. ”Det här är ofta mål där ord står mot ord, och har man förhören ordagrant blir det sedan lättare att avgöra fallet i domstol.”

Men den 1 september återupptogs den svenska förundersökningen efter protester, nu av överåklagare Marianne Ny och rubriceringen ändrades till att återigen gälla våldtäkt. Den 18 november häktades Assange i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt och den 7 december rapporterades att han gripits av brittisk polis då han kommit till polisstationen. Den 16 december 2010 släpptes Julian Assange fri mot borgen. Den 24 februari 2011 beslutade en brittisk domstol att Julian Assange skulle utlämnas till Sverige. Efter överklaganden bekräftade High Court i England i november 2011 att han fortfarande skulle utlämnas till Sverige. Men i juni 2012 sökte Assange i stället politisk asyl på Ecuadors ambassad i London. Den 16 juli 2014 prövade Stockholms tingsrätt återigen häktningsskälen och fann att Assange alltjämt var på sannolika skäl misstänkt för brott och att häktningen skulle bestå. I mars 2015 gick överåklagare Ny med på att förhöra Assange på Ecuadors ambassad i London, vilket ägde rum i november 2016. I augusti 2015, gick preskriptionstiden ut för några mindre allvarliga anklagelser, men misstanken för våldtäkt kvarstod. I april 2019 upphävde Ecuador hans politiska asyl och han greps av brittisk polis. Sedan dess har han avtjänat det brittiska straff han fått genom att bryta mot sin frigivning mot borgen. Nu kvarhålls han i avvaktan på beslut om utlämning till Sverige eller USA, som också begärt honom utlämnad under tiden. Förundersökningen om misstänkt våldtäkt lades ner 2017, men togs upp igen i våras när Julian Assange greps i Storbritannien.

Julian Assange förs bort av brittisk polis.

I dag meddelade åklagaren Eva-Marie Persson att hon beslutat att (återigen) lägga ner förundersökningen. ”Vid en samlad bedömning, avsett det som kommit fram i utredningen, gör jag bedömningen att bevisen inte räcker för att väcka åtal”, fortsätter hon. Under sommaren har man gjort nya förhör med fem vittnen som tidigare hörts och förhör med två personer som inte tidigare hörts, trots att man har haft mer än nio år på sig.

Trots detta kommer man fram till samma sak som åklagaren gjorde redan i augusti 2010. Bevisen räcker inte för en fällande dom. Enligt åklagaren har den muntliga bevisningen försvagats, eftersom det gått så lång tid, och därför väljer hon att lägga ner utredningen. Några andra bevis finns inte.

Men samma slutsats drogs ju redan 2010. Varför har svenskt rättsväsende inte gjort någonting under alla år för att komma till ett avslut. Det är närmast obegripligt. Fallet lades ned redan 2010 och borde aldrig ha tagits upp igen. Överåklagaren Marianne Ny har därefter lyckats göra fallet till en katastrof för svenskt rättsväsende.

Efter femton års strid förtätas kvarteret Plankan

I dagarna har man äntligen satt igång arbetena på kvarteret Plankans innergård, norr om Hornsgatan på Södermalm. Det har tagit 15 år av planering och överklaganden i 18 olika instanser. Men Svea hovrätt gav till slut klartecken år 2016. Högsta domstolen valde att inte pröva fallet. Till slut är det ändå samma projekt som fått bygglov och som ska genomföras.  Svenska bostäders styrelse beslutade att bygget ska starta under 2019.

Planerad ny bebyggelse.
De boende i kvarteret som har motsatt sig den nya bebyggelsen i femton år har till sist förlorat striden. Men några vägrar fortfarande att ge upp och genomförde en demonstration när entreprenören Serneke började stängsla in området häromdagen. Vid demonstrationen deltog något tiotal personer av de 500 som bor i kvarteret.

Är Svenska Bostäder inkompetenta? Slösar de med skattepengar?

Ny rund innergård.
Kvarteret avgränsas av Hornsgatan, Varvsgatan, Lundagatan och Kristinehovsgatan. Den nuvarande bebyggelsen i kvarteret är ett typiskt miljonprogramshus, som byggdes 1964-68. Arkitekt var Lars Bryde.

Serneke är byggföretaget som ska bygga de nya bostäderna.
Bebyggelsen är placerad kring en mycket stor gård, den största  innergården i Stockholm. Tidigare fortsatte Brännkyrkagatan rakt igenom kvarteret, som alltså utgjorde två kvarter.

Befintlig bebyggelse från 1960-talet.
Den nya byggnaden blir rund, fem våningar hög och på pelare. Dessutom byggs befintliga byggnader på med ett par våningar. Byggplanerna omfattar 158 nya lägenheter varav 50 studentlägenheter. Hela bygget beräknas vara klart i december 2022.

Tidigare bebyggelse på 1950-talet.
Själv hade jag hellre sett att man hade byggt två hus och återanknutit till den äldre kvartersstrukturen med två mera normalstora innergårdar och låtit Brännkyrkagatan fortsätta. Kvarteret skulle på det sättet integreras i omgivningen på ett bättre sätt. Men det var ändå riktigt att ge klartecken för den nya bebyggelsen. Förtätningen av Stockholm bör fortsätta i olika områden, så att staden blir en allt attraktivare stad. Vi som redan bor i innerstaden borde också medverka till att ge de möjligheten till andra, och inte till varje pris motsätta oss detta. 

Förbifarten försenas - 40 år!

Media rapporterar idag om att Förbifart Stockholm kommer att försenas flera år. Projektet har förberetts sedan 2006 med planering, projektering och tillståndsprövning. Anläggningsarbetet påbörjades 2016 med de första tunneldelarna och trafikleden beräknades tidigare kunna öppnas för trafik 2026. Förbifart Stockholm kommer nu att kosta 3,3 miljarder kronor mer än beräknat och stå klar först år 2030, fyra år senare än planerat. Det slår Trafikverket fast i en ny prognos.
I själva verket blir den minst 40 år försenad. Den föreslogs nämligen redan i regionplaneskissen 1966 med sikte på att vara klar senast 1990.

Skiss 1966 till regionplan med Kungshattsleden, Ålstensleden och Mälarleden, samt dessutom Österleden. Fyra nya leder över Saltsjö-Mälarsnittet alltså.
Där ingick  dessutom ytterligare tre nya förbindelser över Saltsjö-Mälarsnittet nämligen Ålstensleden och Mälaröleden, den senare mellan Södertälje och Bålsta, samt Österleden. I den senare antagna och nedbantade Regionplan 1973 med horisontåret 1985 fanns fortfarande Kungshattsleden med. Trafikleden försvann ur Regionplan 1978, men återkom i Regionplan 1991, RUFS 2001 och RUFS 2010, nu med namnet Västerleden. En skillnad mot dagens trafikled är att man förr tänkte sig en väg i dagen med broar över Mälaren. Nu ska den helt dominerande delen förläggas i tunnlar.
Från det att den först föreslogs i Skiss 1966 och fram till dess att leden färdigställts 2030 kommer det ha gått 64 år. I det perspektivet är en försening på fyra år ganska marginell.
Kostnadsökningen väntas bli 3,3 miljarder kronor och landa på en summa om 37,7 miljarder kronor, en kostnadsökning på 3,3 miljarder, vilket ju alltid är tråkig. Men det handlar ju bara om knappt 10 %, ganska marginellt alltså för ett projekt av denna storleksordning.

Miljöpartiets korkade avfallsskatter

Regeringen ska införa en skatt på plastpåsar och skatt på avfallsförbränning. Tre kronor blir skatten på bärkassar när du handlar mat i fortsättningen. Det innebär att priset för en vanlig plastbärkasse hamnar på sex, sju kronor, enligt Svensk handel. Och varje frukt- och grönsakspåse beskattas med 30 öre. Det framgår av regeringens lagrådsremiss.
Det är korkat. Men det finns med i januariöverenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna. Enligt punkt 35 ska ekonomiska styrmedel användas för att ställa om samhället i miljövänlig riktning och man nämner särskilt att skatt på förbränning av avfall ska införas.
I en förhandlingsöverenskommelse får man ge och ta. Därmed kan även korkade förslag komma att genomföras. Sannolikt är det Miljöpartiet som har drivit fram dessa förslag, som övriga partier accepterat, möjligen motvilligt. Användningen av plastkassar i butikerna är ingen stor miljöbov. De flesta plastkassar återanvänds för avfall. De hamnar då i avfallsförbränningen, som i Sverige normalt sker med energiåtervinning med fjärrvärme och el, en mycket effektiv hantering.

Högdalens fjärrvärmeverk drivs med avfallsförbränning som levererar el och värme.
I min bostadsrättsförening sorterar vi redan avfallet i många fraktioner. Exempelvis går matavfall till tillverkning av biogas medan plastavfall sorteras som en särskild fraktion för materialåtervinning. Återstoden som inte kan materialåtervinnas går vidare till avfallsförbränning med energiåtervinning i form av fjärrvärme och elektricitet. Varför ska denna förnuftiga hantering straffbeskattas? Så länge vi inte kan återanvända eller återvinna materialet så ska det åtminstone göra nytta som energi.
Det råder dessutom brist på elenergi i storstadsregionerna på grund av flaskhalsar i elnätet, som det tar tid att bygga bort. Det beror på den snabba storstadstillväxten. Men kraftvärmeproduktionen sker just i storstäderna, där behoven är störst.
Hur ska skatten stimulera till mer återvinning och återanvändning? En skatt på förbränning påverkar inte dem som skapar de produkter som i slutändan hamnar i restavfallet eller ansträngningar för att sortera ut vissa material. Vi har nytta av mer fjärrvärme, inte mindre, eftersom vi får el samtidigt. En skatt på avfallsförbränning leder till ökade kostnader för fjärrvärme och därmed i förlängningen andra energival för kunderna, men vilka? Är de bättre eller sämre från miljösynpunkt? Om man slutar att bränna restavfallet i fjärrvärmeverk, vad ska man i så fall göra med det? Lägga på tipp eller exportera till Afrika?

Är plastkassar verkligen miljöbovar...
Man kan ju i stället köpa en rulle avfallspåsar med handtag i biobaserad plast för någon krona styck och packa varorna i dem. Om man slutar att använda plastkassar i butikerna finns alternativet med ekologiska bomullskassar. Men de är riktiga miljöbovar i jämförelse med plastkassarna. Enligt en jämförelse utförd av Naturstyrelsen i Danmark och som refereras i Råd & Rön, är det den vanliga plastpåsen som man köper i kassan, som har lägst miljöpåverkan, eftersom den vanligen återanvänds som soppåse och därefter bränns med energiåtervinning. De danska forskarna jämförde olika kassar och påsar i 15 olika kategorier, däribland giftighet, vattenåtgång och klimatpåverkan. En tygkasse i ekologisk bomull behöver man använda mer än 20 000 gånger för att komma ner i samma miljö- och klimatpåverkan som en vanlig plastpåse. Det innebär att du måste använda den fem gånger i veckan i 77 år. Motsvarande siffra för en tygkasse i vanlig bomull var 7 100 gånger. Där räcker det med ”bara” 27 år för att den ska bli bättre än plastkassen. Även papperskassar är sämre än plastkassar från klimatsynpunkt. Den orsakar ungefär 50 procent mer klimatutsläpp och energianvändningen är ungefär dubbelt så stor för att göra en papperskasse istället för en plastpåse.

...eller är det de ekologiska tygkassarna?
Per Bolund tar också upp nedskräpningen med plastpåsar på ”gator och torg eller i skogsområden”. Men det är inte ett stort problem enligt min erfarenhet. Nedskräpningen med plastpåsar är obetydlig i Sverige. I naturen hittar jag visserligen ofta plast, men i regel kommer de från böndernas ensilagebalar – dinosaurieäggen - som man ofta ser på åkrarna. Men det läggs föreslås ingen skatt på dessa. Varför?
Förutom plastpåsen vid kassan, blir det en skatt på 30 öre på de små genomskinliga rackarna som används för frukt och grönsaker. Vill man att kunderna ska börja lägga potatisarna direkt på bandet i kassan?
Tänk om, Miljöpartiet och ni andra!

Kan sparsamhet rädda proletariatet?

Kan sparsamhet rädda proletariatet?
Då lyckas min granne nog rädda sej.
Han lever på gröt och på gamla potäter
när han inte blir bjuden av sin tjej.

Kan gröt bli lämplig kost för våra äldre?
Ja, den frågan, som Blå tåget en gång lyfte, har oväntat blivit högaktuell, nu när inte bara proletariatet utan också hela planeten ska räddas. Den blågröna majoriteten i Stockholms stad har utlyst globalt klimatnödläge, vilket innebär att sparsamhet med kött ska införas i stadens äldreboenden. Men bara för några veckor sedan lovade finansborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) att det inte var aktuellt. Då sade hon att Stockholm har lyckats minska utsläppen med 58 procent sedan 1990, så därför var det viktigare med ett globalt nödläge. Vi kan visa, sa hon då, att det går att ställa om från fossila till förnybara energislag. Men nu har hon skrivit under en matdeklaration för klimatsmart mat som begränsar köttintaget till 16 kilo per år, vilket är mer än en halvering av köttet i skolmaten och äldreomsorgen. Men naturligtvis gäller detta bara de äldre och skolbarnen (men skolbarnen kan ju få äta kött hemma). Övriga stockholmare ska få fortsätta att äta vad de vill.

Kött eller grönsaker...
Vi är fast beslutna om att minimera stadens livsmedelsrelaterade klimatpåverkan, säger Anna König Jerlmyr. Och vilka kan vara bättre mål för den nya köttstrategin än pensionärerna. Det vet ju alla att just de äter hejdlöst mycket kött. Större mängd vegetarisk mat och mindre matsvinn kommer att minska vår klimatbelastning. Ställer vi om på rätt sätt kan vi få bra mat, bli friskare och samtidigt drastiskt minska påverkan på miljö och klimat, säger Katarina Luhr (MP) miljö- och klimatborgarråd.
Men varför stanna där? Kan inte staden helt enkelt dra in tillståndet för restauranger som serverar kött och för livsmedelsbutiker som säljer kött? Stadens allmännyttiga bostadsföretag kan utfärda bestämmelser om att kött inte får tillagas i deras hyresgästers kök. Kanske ska man till och med förbjuda kött i stadens egna personalrestauranger?
Men äldreborgarrådet Erik Slottner (KD) vägrar följa Stockholms kommuns nya matpolicy, som ska begränsa andelen kött inom äldreomsorgen. ”Äldre kommer att få äta den mat de själva önskar”, slår han fast.

Skall rotmoset serveras utan fläsklägg i framtiden?
Man kan annars undra över den märkliga inställningen att det är just de äldre, och skolbarnen förstås, som ska lösa det här med köttet och klimatomställningen. Varför ska inte alla stockholmare drabbas av denna inskränkning i kosten, gamla som unga, rika som fattiga? Jag tror att äldre människor i allmänhet äter ganska lite mat, och att detta även gäller kött. Aptiten avtar enligt experterna naturligt med åren. Att behålla sitt självbestämmande är viktigt för äldres välbefinnande, visar forskning. Att behöva förlita sig på samhällets omsorg betyder att både inspiration och självbestämmande försvinner. Allt det här samverkar och förvärrar problemet med undernäring hos äldre. Så, varför ska just de äldres inflytande på vilken mat de ska äta inskränkas? Erik Slottner anser inte att man ska tvinga på en äldre person, "som hela sitt liv ätit kalops och rotmos", vegetarisk kost. "Det är inte värdigt”, säger Erik Slottner. ”Det kommer inte att ske. Äldre kommer att få äta den mat de själva önskar och som de faktiskt betalar för också. Det är inget som politiker ska gå in och styra”.
”Vi kommer inte att följa den nya köttpolicyn. Vi har precis antagit en ny mat- och måltidspolicy inom äldreomsorgen och där står det ingenting om att drastiskt minska köttätandet. Jag tänker följa den policyn”, säger Erik Slottner.
Enligt äldreborgarrådet kan en vegetarisk kost vara direkt ohälsosam för äldre, särskilt om den innebär att matlusten minskar. ”Äldre behöver rikligt med protein, och fett och kött är en viktig proteinkälla. Om man bara erbjuder två portioner kött i veckan så är risken stor att de äldres matintag minskar och det är direkt fara för de äldres hälsa. Vi har problem med undernäring, inte övergödning, i äldreomsorgen. Den här dieten skulle förvärra problemet.”
”Äldreomsorg är ingen stor klimatbov. Maten ska vara närproducerad och matsvinnet måste minska, men rör inte de äldres kött, de har rätt att få det på sin ålders höst om de vill”, säger Erik Slottner.
Tack för det, Erik, eller som Blå Tåget sjunger:

Kan sparsamhet rädda proletariatet?
Min granne svarar nog numera nej.
Det spelar ingen roll hur billigt man äter
när man känner sig billig som dräng och lakej.
Och hans fästmö hon säger att armod kan tålas
av alla om det är en delad misär
men när somliga blir feta av rysk kaviar och punsch
ska man ej tiga still för man är proletär.
För när maten blir allt dyrare och jobben blir allt färre
och i tidningarna står recept på soppa på en spik
då är det dags att konfiskera sparkapitalet
så att rikedomen upphör för den som är rik. 

Nya bostäder på Lundagatan

Jag har tidigare kritiserat de planerade 16 stadsradhusen som skulle byggas på slänten mellan övre och nedre Lundagatan, eftersom det vore slöseri med värdefull innerstadsmark att bygga så lite på så värdefull mark. Husen skulle vara i tre plan, varav två souterrängplan mot nedre Lundagatan och ett plan mot övre Lundagatan. I stället föreslog jag flerbostadshus, och gav exemplet med Einar Mattssons femvåningshus på slänten mellan Högbergsgatan och Högbergsbacken som förebild, ett i mitt tycke mycket lyckat bostadsprojekt.

Sektion för de tidigare föreslagna radhusen vid Lundagatan.

Så här skulle radhusen se ut från Övre Lundagatan (tv) och från Nedre Lundagatan (th).
Kritiken mot projektet på Lundagatan har varit omfattande, men domineras tyvärr av lokala nimbys, som är emot all ny bebyggelse i området. Stockholms stad har trots allt lyssnat på kritiken och föreslår nu en sorts kompromiss.

Det tidigare planförslaget.
En av de tre föreslagna radhuslängorna utgår, den mittersta, och den övriga bebyggelsen ersätts av flerbostadshus i tre våningar, vilket ger 40 lägenheter. En viss för bättring kan man tycka, men fortfarande för lågt. Med fem våningar kunde man lätt få 60-70 lägenheter i stället. Einar Mattssons hus rymmer totalt 68 hyreslägenheter och dessutom  lokaler på ungefär samma markyta.

Centerns Annie Lööfs och Anders W Jonssons dubbelmoral

Centerns partiledare Annie Lööf vill att det ska vara tillåtet att stympa pojkar, uran medicinska skäl. Stympning av flickor i underlivet är förbjudet i Sverige sedan flera år. Det är däremot tillåtet att stympa pojkar av religiösa skäl. Det är en barbarisk rit som innebär ett övergrepp på små barn som inte har möjlighet att ge sitt medgivande. Det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården innebär ingreppet att barnet utsätts för smärta och det finns risk för allvarliga komplikationer. Ingreppet är dessutom irreversibelt. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke. Omskärelse av flickor är sedan länge (1982) förbjudet i Sverige. Även om ingreppet normalt sett är mindre för pojkar finns det ingen anledning att diskriminera pojkars rättigheter.

Annie Lööf
Etik- och ansvarsrådet (EAR) är läkarförbundets organ för medicinsk-etiska frågor. De konstaterar att ”det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården finns däremot risk för allvarliga komplikationer. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke.”
Centerpartiet har nu beslutat på sin partistämma med förkrossande majoritet att partiet ska verka för att omskärelse av barn som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas. Förslaget som vann stöd med siffrorna 314 mot 166 kom från ungdomsförbundet. Det är ett humant beslut som inte förhindrar att barnet i vuxen ålder själv medverkar till att genomföra ingreppet. Centerpartiet ska ha all heder av beslutet.
Centerns partiledning vägrar dock att genomföra stämmans beslut. Vice partiordföranden Anders W Jonsson varnar för att det inkräktar på religionsfriheten. Centerledaren Annie Lööf har beklagat och tagit avstånd från beslutet på partiets stämma om att förbjuda religiös omskärelse av pojkar. Men Annie Lööf motionerade själv 2007 om att förbjuda manlig omskärelse. I motionen från 2007 likställde hon omskärelse vid könsstympning. Nu har hon ändrat sig. Det är ynkligt att inte vilja stå fast vid detta och minst sagt en fråga om dubbelmoral.
Det är ingen diskriminering av judar eller muslimer att förbjuda omskärelse av barn. Det handlar bara om att stå upp för barns och pojkars rättigeter. Vuxna individer får göra som de vill.

Bostadskrisen förvärras – nytt miljonprogram krävs - men amorteringskraven hindrar

På försommaren kom länsstyrelsens (i Stockholms län) årliga rapport om bostadsmarknaden, som jag tidigare refererat.  Man rapporterade att det för första gången på länge finns tomma bostäder, ett tecken på att det finns balans mellan utbud och efterfrågan. Under de senaste fyra åren har det byggts (dvs färdigställts)  ca 14 000 lägenheter per år, vilket är mer än någonsin sedan miljonprogrammets dagar, då man byggde 20 000 lägenheter per år i regionen. Men under de senaste kvartsseklet har byggandet varit mycket lägre. Under perioden 1995-2004 byggdes ca 5 000 lägenheter per år, och mellan 2005-2014 byggdes 8 000 per år.

Boendetäthet, invånare per lägenhet 1990-2018 i Stockholmsregionen.
Diagrammet visar hur boendetätheten successivt har ökat sedan 1993, då utrymmesstandarden var som högst i länet. Då fanns det nästan en lägenhet på två invånare. Sedan dess har ”trängseln” ökat med 8 %. Det låter kanske inte så mycket med ”8 % trängre än för 25 år sedan.” Men problemet är nog att trängseln inte fördelas jämnt. Det är framförallt de som är nya på bostadsmarknaden som drabbas av de växande problemen.
Det saknas idag 84 000 lägenheter för att få samma bostadsstandard idag, som vi hade 1993. För att bygga ikapp ”bristen” skulle vi behöva bygga 23 000 lägenheter per år under tio år. Men det räcker - på grund av befolkningstillväxten - precis till att hålla nuvarande bostadsstandard, men inte att bygga bort den rådande bristen. Siffran skulle alltså behöva dubbleras. När miljonprogrammet drogs igång hade regionen 1,4 miljoner invånare. Idag är siffran 2,4 miljoner – en hel miljon har tillkommit sedan dess.

Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2050.
Men behovet växer mer och mer. På den tiden var befolkningsökningen ca 13 000 invånare per år. Idag är den nästan tre gånger så stor, mer än 30 000 invånare per år. Fram till 2050 beräknas Stockholmsregionens befolkning enligt RUFS 2050 öka med nästan 50 procent till cirka 3,4 miljoner. Det beräknas enligt RUFS att bostadsbeståndet behöver öka från dagens drygt 1 miljon bostäder till cirka 1,6 miljoner bostäder 2050, vilket kan kräva ett bostadsbyggande på omkring 20 000 lägenheter per år. Det är alltså ett nytt miljonprogram vart tionde år fram till 2050.
Men det ser dystert ut för bostadsbyggandet framöver. Bostadsbyggandet i landet fortsätter att minska, både i år och nästa år, enligt Boverkets senaste prognos. Totalt påbörjas i år cirka 49 000 bostäder vilket är en minskning med 11 procent jämfört med 2018. Prognosen för 2020 är att antalet bostäder som påbörjas då minskar ytterligare till 46 500 bostäder.

Påbörjade bostäder i riket 2011-1018 samt Boverkets prognos 2019-2010.
Men det finns stora skillnader i hur bostadsbyggandet utvecklas i landet. Minskningen är större i Stockholmsregionen, där byggandet fortsätter att minska i år efter förra årets stora fall. Antalet påbörjade bostäder blir hälften så många som 2017 enligt Boverket prognos. Trots ett minskat byggande i Stormalmö förväntas antalet påbörjade bostäder per 1 000 invånare i år bli dubbelt så stort som i Storstockholm. I Storstockholm minskade byggstarterna med nära 25 procent under 2018, då cirka 13 000 bostäder påbörjades. Enligt Boverkets prognos påbörjas cirka 11 000 bostäder i år, vilket är en halvering jämfört med 2016 och 2017. Takten är ungefär hälften av vad som behöver byggas enligt Tillväxt- och Regionplaneförvaltningen för att motsvara den långsiktiga befolkningsutvecklingen. Bostadsbristen i regionen kommer alltså att fortsätta att öka.

Påbörjade lägenheter per 1 000 invånare 2019 i olika regioner enligt Boverket.
Den enkla förklaringen till att bostadsbyggandet minskar så mycket är att en stor del av byggandet har utgjorts av bostadsrätter och småhus, som köparna inte längre har råd att efterfråga.
Men medan behoven växer framöver har lösningarna försvårats. Sedan början av 1990-talet har den gamla sociala bostadspolitiken med förmånliga statliga lån och annat skrotats. Idag råden på ett helt annat sätt marknadens villkor, där de senaste hindren utgörs av amorteringskraven.
I dag stängs mycket stora delar av unga vuxna under 35 år ute från möjligheten att köpa en liten bostadsrätt. De skulle klara normala kostnader för avgifter och ränta men inte en alltför snabb amorteringstakt. Det krävs i praktiken att man har en förmögenhet eller rika föräldrar för att unga vuxna ska råd att hyra eller köpa en ny lägenhet i stockholmsregionen.
I konsultföretaget Evidens studie ”Effekter av kreditbegränsningar för unga förstagångsköpare” har Sveriges Byggindustrier kunnat visa att kreditrestriktionerna haft en markant påverkan på unga vuxnas möjlighet att köpa en nyproducerad etta. I centrala Stockholm utestängs 80 procent med nuvarande regelverk – utan det skärpta amorteringskrav som infördes i mars 2018 hade det varit cirka 60 procent. Konsultföretaget WSP har konstaterat att unga vuxnas flyttintensitet har minskat kraftigt de senaste åren.
Men åsikterna går starkt isär om hur situationen är på bostadsmarknaden och de bakomliggande orsakerna. Amorteringskraven på bolån anses vara en kärnfråga. Under sommaren har Finansinspektionen försvarat amorteringskraven i DN Debatt (14/6). Andelen unga som är nya bolånetagare är högre i dag än åren innan amorteringskraven infördes, både i riket och i Stockholm. Unga har alltså inte blivit utestängda, menade Henrik Braconier och Erik Thedéen, Finansinspektionen. Medan det första amorteringskravet infördes för att motverka alltför stora lån relativt bostadens värde så motverkar det andra amorteringskravet alltför stora lån i förhållande till hushållens inkomster. Amorteringskraven syftar till att motverka sårbarheter som kan hota ”den finansiella och makroekonomiska stabiliteten”, menar FI.  Det handlar om att försöka undvika finansiella kriser.

Professor Lars E O Svensson.
En som har kritiserat FI:s argumentering om amorteringskraven är Lars E O Svensson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, tidigare vice riksbankschef. Han har i en rapport till Stockholms Handelskammare visat att FI:s uppfattning är felaktig, något som även framhållits av Finanspolitiska rådet. Den är också refererad i DN. Häromdagen redovisade han sin inställning till amorteringskraven vid ett möte på Stockholms Byggnadsförening, där han sågade de skadliga amorteringskraven och deras försvarare jäms med fotknölarna.  De exempel som FI varnar för är enligt Svensson inte relevanta. Konsumtionsfallet i andra länder berodde nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på att ökade bolån använts till en bolånefinansierad ”överkonsumtion” före krisen. I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk omfattning och det finns inte några belägg för den makroekonomiska risk som FI betonar. Amorteringskraven minskar tvärtom hushållens motståndskraft mot ekonomiska kriser och ökar i sig därmed risken för djupare lågkonjunkturer.
Med dagens krav krävs en lön på 35 000 kronor per månad för att köpa en genomsnittlig enrummare i Stockholms kommun, enligt beräkningar som Lars E.O. Svensson har gjort. En av fem stockholmare mellan 25–29 år når upp till lönenivån. Fyra unga av fem har inte råd.
Allt tyder enligt Svensson på att unga som inte har hög inkomst, egen förmögenhet eller hjälp från föräldrar drabbas och utestängs från bostadsmarknaden. Amorteringskraven borde därför slopas enligt Svensson.
Om han har rätt i sak – och hans argumentering övertygar -  är amorteringskraven skadliga och orättvisa. De bidrar till en kluven bostadsmarknad där bara de redan rika kan ta sig in medan de unga, fattiga och nyanlända hindras. Vill vi verkligen förvärra klyftorna ytterligare. Vad säger Socialdemokraterna och Miljöpartiet om detta?

Lite regn i år, men hur mycket?

Den här sommaren har varit ganska torr, men inte lika torr som förra året här på Gotland. Förra sommaren var framförallt torr under mars-juni. I år har april och augusti varit relativt regnfattiga, men totalt sett har det regnat nästan normalt. Bönderna har inte heller klagat som förra sommaren. Genom att det regnat mycket i september är det fullt normalt med regn i år.

Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland, snitt för Visby och Hemse, uppdaterad i oktober med värden för september.
Att mäta regn är vanskligt. Framförallt påverkas regnmätaren av vind enligt SMHI. I år har jag skaffat en ny regnmätare som, har det visat sig, ger helt andra värden än de gamla.  Den äldre mätaren från 1960-talet är av förtennad koppar, medan den nya är mindre och av plast.

Denna regnmätare visade 12,5 mm på måndagsmorgonen.

Denna regnmätare visade 25 mm samma morgon.
Även om mätarna är placerade nära varandra och därmed borde få likartade vindförhållanden ger den nya mätaren konsekvent nästan dubbelt så höga värden som den gamla. Jag har kontrollerat att det inte finns läckage. Jag har också mätt yttre och inre omkrets och kontrollerat med skalorna och inte hittat några fel. Det hela är ett mysterium. Bäst att lita på SMHI, men de mäter ju inte precis där jag bor.

Hela landet ska växa!

Enligt den nuvarande regeringens politik, och förankrad genom Januariöverenskommelsen, ska hela landet inte bara leva; hela landet ska numera växa. Enligt Januariöverenskommelsen ska åtta av de 73 punkterna bidra till detta. Inte bara städerna utan också landbygd och glesbygd ska växa.
Det ska ske genom att 95 procent av alla hushåll och företag ska få bredband. Det ska byggas servicekontor i hela landet och man ska kunna bygga strandnära. Reseavdragen ska bli baserat på avstånd och oberoende av färdmedel. Gårdsförsäljning av alkohol ska införas, nej förlåt, utredas. Vägarna ska underhållas bättre och hela landet ska få bättre tillgång till högre utbildning. Det ska bli lättare med förnybar energi för eget bruk.
Jordbruket ska bli mer konkurrenskraftigt och dessutom giftfritt och fossiloberoende. Den privata äganderätten till skogen stärks samtidigt som skyddet av värdefull natur, hur nu det går ihop. Sverige ska bindas ihop med tåg som går i tid och kontaktledningarna ska inte längre haverera. Detta var en kort sammanfattning av hur regeringen ska se till att hela landet ska växa.
Kommer man att lyckas? Den som lever får se. Det är i alla fall en stor utmaning. Det åtgärder som regeringen föreslår kommer i alla fall inte att räcka. Avfolkningen av glesbygden och befolkningstillväxten i de redan stora tätorterna har pågått i decennium efter decennium. De som flyttar från de glesa småorterna är oftast mellan 18 och 35 år, medan det fåtal som flyttar i andra riktningen är äldre. Resultatet är att befolkningen i avfolkningsorterna blir äldre och äldre. De unga som finns kvar räcker inte till för att befolkningen ska växa, och hade den gjort det så skulle de unga ändå flytta därifrån.

Sveriges kommuner sorterade efter befolkningsstorlek 2018 jämfört med 1968, i %.
Resultatet är att 167 av Sveriges kommuner växer medan 117 kommuner minskar i befolkningstal under det senaste halvseklet. (Några kommuner har delats under perioden, så summan blir inte 290, som är det nuvarande antalet.) Men det finns en tydlig skillnad mellan dem som växer och dem som krymper befolkningsmässigt. Det är de redan befolkningsmässigt stora och täta kommunerna som växer, medan det är de arealmässigt stora och redan glesa kommunerna som minskar. Det innebär att 86 procent av Sveriges befolkning bor i växande kommuner, medan 14 procent bor i kommuner som minskar. Men tittar man på arealen ser det annorlunda ut. Två tredjedelar av landets yta har minskande befolkning, medan en tredjedel växer.
Det är med andra ord det redan täta Sverige som växer, medan det redan glesa krymper. Under de senaste 50 åren har de 84 snabbt växande kommunerna ökat sin befolkning från 2,8 till 4,8 miljoner. De 83 långsamt växande har ökat från 3,4 till 4,0 miljoner. De 58 långsamt minskande kommunerna har minskat från 1 miljon till 0,9 miljoner. De 59 snabbt minskande kommunerna har minskat sin befolkning från 0,8 till mindre än 0,6 miljoner. Det är inte någon dramatisk minskning det är frågan om, men den fortgår obönhörligen.  Och det är trots allt två tredjedelar av Sveriges yta det handlar om.

Befolkningsutvecklingen 1970-2015 i Åsele, Sveriges snabbast minskande kommun.
I det snabbt växande Sverige är befolkningstätheten 108 invånare per kvadratkilometer. I det snabbt krympande Sverige – halva Sveriges yta – bor det mindre än 3 invånare per kvadratkilometer. I de snabbast minskande kommunerna Åsele, Överkalix, Pajala, Sorsele, Övertorneå, Jokkmokk och Dorotea, där befolkningen minskat med 40-50 % bor det ungefär en invånare per 2 kvadratkilometer. Dessa sju kommuner täcker en yta som är lika stor som ungefär 85 av de snabbast växande kommunerna i landet. Det är ett i det närmaste öde landskap.
Att vända denna trend som fortgått i stort sett obönhörligt under de senaste 50 åren och en avsevärd tid dessförinnan är onekligen en utmaning. ”Hela Sverige ska växa”, säger Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi. Men vet de verkligen vad det handlar om, eller är det bara en bluff? De ska vända den utveckling som fortgått under de senaste 50 åren i två tredjedelar av landet.

Befolkningsutveckling i Jokkmokk 1960-2015.
Tittar man lite noggrannare på statistiken för det senaste halvseklet finns det faktiskt kommuner som har gått från att minska under de första 25 åren för att sedan växa under de senaste 25 åren. Frågan är bara vilka kommuner som har lyckats med detta konststycke. Det vore kanske något för regeringen att ta lärdom av.
Det handlar till att börja med om Stockholm, Solna, Göteborg och Malmö, storstadskommuner som glesades ut under miljonprogrammets dagar då man byggde ut storstädernas förorter. De har alla vänt befolkningsminskningen till en snabb tillväxt, men det är knappast något som regeringen kan dra lärdom av. Borås och Landskrona har likaså vänt utvecklingen. Sedan finns det en handfull mindre kommuner i södra Sverige som har vänt en svag befolkningsminskning till en svag tillväxt, men i princip är det ändå stagnerande kommuner. I det stora avfolkningsområdet – Norrland, Dalarna, Värmland – finns det en enda kommun som har vänt en (ytterst svag) befolkningsminskning (-1 %) till hyfsad tillväxt (+15 %), nämligen Åre, Sveriges största alpinsportort och med en av landets mest utvecklade och största turistnäring. Knappast något  som kan tillämpas på resten av avfolkningssverige.

Befolkningsutveckling i Dorotea 1970-2015.
Den enda möjlighet som skulle kunna vända utvecklingen i avfolkningssverige på allvar vore om Sverige accepterade en snabb flyktinginvandring, som under 2015, där invandrarna styrdes till avfolkningsorterna. Men detta finns det ingen politisk majoritet för.
Min slutsats är att det inte finns tillstymmelse till möjligheter för Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi att vända de dystra befolkningsutvecklingen i de mer än 100 avfolkningskommuner som täcker mer än hälften av landets yta.
Samma uppfattning har t ex nationalekonomen Charlotta Mellander, Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som kallade det för”… en floskel att hela Sverige ska växa”. (Expressen, 30 maj 2019). Mellander tror att många samhällen på sikt kommer att dö. ”Man lägger ner skolor, man får åka väldigt långt om man ska ha sjukvård, händer det någonting så kommer ingen polis - alltså grundläggande funktioner som man behöver för att känna sig trygg och säker, säger Mellander. ”Hela Sverige lever inte, att det ska börja växa överallt känns på gränsen till utopiskt. Det blir någon slags politisk floskel.” 

Inte alltid så lätt att leva som man lär

Greta Thunberg, ska delta i FN:s klimattoppmöte den 23 september, men vill inte flyga, för att slippa koldioxidutsläpp. Därför ska hon segla med Malizia II, en segelbåt som med hjälp av solpaneler och undervattensturbiner erbjuder en atlantöverfart utan koldioxidutsläpp. Efter besök i Kanada och Mexiko går resan vidare söderut med tåg och buss till Chiles huvudstad Santiago. Där ska Thunberg delta vid FN:s årliga klimatkonferens COP25 i december och därefter besöka andra platser i Sydamerika.

Malizia II
Men helt utan koldioxidutsläpp blir inte seglatsen. Enligt DN, som citerar tyska media, kommer seglatsen i sin helhet kommer orsaka betydligt mer utsläpp av växthusgaser än om hon hade flugit. Fem anställda besättningsmän kommer nämligen att flyga över Atlanten till New York för att segla tillbaka Malizia II till Europa. Dessutom ska åtminstone någon i besättningen flyga hem. Greta Thunberg orsakar alltså många gånger mer koldioxidutsläpp genom att ta segelbåten över Atlanten, jämfört med om hon hade flugit själv. Bättre för klimatet att flyga alltså.

Höghastighetståg i Sverige och Japan

Om åtta år ska Japanerna åka tåg i 500 km/timme, kan vi läsa i DN den 6 augusti. Det handlar om ett nytt magnettåg mellan Tokyo och Nagoya. Hela vägen till Osaka får vi vänta till 2045. Avståndet mellan Stockholm och Göteborg är ca 40 mil, händelsevis detsamma som avståndet mellan Tokyo och Osaka i Japan. Redan idag kan man resa med 300 km/h på denna sträcka och många andra, med Shinkansen, det traditionella höghastighetståget. Jag reste med detta tåg redan 1972, snart 50 år sedan och blev djupt imponerad av snabbheten, den mjuka gången och att man höll tidtabellen på minuten när. Men idag är kapaciteten utnyttjad fullt ut, så det behövs nya lösningar.

Shinkansen på sträckan Tokyo-Osaka och den nya planerade magnetbanan mellan samma städer.
En ekonomiprofessor Rune Wigblad tycker nu, enligt DN, att man ska hoppa över traditionella höghastighetståg och gå direkt på magnetbanor även i Sverige. Det anser inte KTH-professorn Mats Berg, som uppskattar kostnaden till 1000 miljarder kronor för magnettåg jämfört med ”bara” 230 miljarder för traditionella höghastighetståg enligt Trafikverkets beräkningar. Om dessa nu håller. Bygget av den första etappen, Ostlänken, som har beräknats kosta 54 miljarder kronor, verkar bli minst 10 miljarder dyrare när beräkningarna detaljerats. Nu hoppas Trafikverket hitta besparingar. Men redan med nuvarande kostnader har höghastighetsbanorna i Sverige bedömts vara samhällsekonomiskt olönsamma av sju erfarna ekonomi- och transportprofessorer förra året i ett debattinlägg i DN, bland annat Maria Börjesson och Jan-Erik Nilsson, VTI, Harry Flam, SU, och Per Kågeson, KTH. För varje investerad krona beräknas mindre än 40 öre komma tillbaka i samhällsnytta och Trafikverket har visat att klimateffekten kommer att bli mycket liten. Höghastighetståg kommer enligt experterna att bli en gökunge som tränger ut lönsamma järnvägsinvesteringar – eller också tas pengarna från andra angelägna utgiftsområden. Så hur skulle det bli med 1000 miljarder…

Tänkbara korridorer för höghastighetsbanor enligt Sverigeförhandlingen.
Det finns en avgörande skillnad mellan Japan och Sverige. Längs den 40 mil långa sträckan Tokyo-Osaka bor det omkring 65 miljoner invånare. Längs den likaledes 40 mil långa sträckan Stockholm-Göteborg bor det ca 4 miljoner invånare. Det betyder att det finns potential för 15 gånger så många trafikanter på höghastighetståg i Japan jämfört med i Sverige. Investeringskostnaden ska slås ut på 15 gånger så många trafikanter. Om lönsamheten är 1,0 i Japan blir den under 0,1 i Sverige. På varje satsad krona får man tillbaka 7 öre. Sämre investering får man leta efter.

Var juli 2019 varmaste juli hittills?

I media har det nyligen utan reservationer meddelats att juli 2019 var den varmaste månaden hittills för global genomsnittlig ytluftstemperatur. Det kanske är så, kanske inte. Vi har ju haft en global temperaturhöjning på mellan 0,5 och 1,0 grader sedan slutet av 1800-talet, så det är ju inte så konstigt om någon månad under senare år varit varmast, i alla fall sedan mätningarna började i slutet av 1800-talet. Men för 10 000 år sedan, kort efter den senaste istiden var det faktiskt ett par grader varmare än nu, men då gjorde man förstås inga månadsvisa mätningar av yttemperaturen. Men det vore ju konstigt om det inte förekommit varmare julimånader då.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen.

Variationer i årsmedeltemperatur i södra Sverige de senaste 10 000 åren (Källa: Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010).
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet. Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken. För omkring 1000 år sedan hade vi den medeltida värmeperioden, då vikingarna koloniserade Grönland. Kanske var juli månad varmare vid den tiden.

Temperaturen under de senaste 2000 åren baserad på 18 faktorer (ej årsringar) till 1935. Endast 11 faktorer täcker perioden efter 1935 med streckad linje. Källa: Dr Craig Loehle, National Council for Air and Stream Improvement.
PhD Roy Spencer har kommenterat uppgifterna om juli månad som den varmaste julimånaden. Han konstaterar att uppgifterna inte bygger på de allra säkraste uppgifterna utan från ett ganska begränsat antal och enligt honom bristfällig belägenhet av mätstationer som aldrig varit avsedda att mäta globala temperaturtrender. Det finns  enligt Spencer tre stora brister när det gäller att få globala medeltemperaturer. Det handlar om UHI-effekten (Urban Heat Island) för många mätstationer i tätbebyggda områden, som inte är bortrensade. Havstemperaturer är notoriskt osäkra på grund av över tid förändrade mätningsmetoder. Dessutom är mätningen av både land- och havstemperaturer är ofullständigt fördelade geografiskt. Man kan inte uppskatta temperaturer i gigantiska områden, där inga mätningar finns.

Satellitbaserade månadsvisa mätningar av den globala temperaturen 1979-2019, University of Alabama, Huntsville (UAH).
En annan och bättre metod är att mäta temperaturen med satellit, som görs av exempelvis UAH. Dessa mätningar har bara skett sedan 1979. Dessa mätningar av temperaturen i lägre troposfären visar ändå att det har varit varmare såväl 1998 som 2016. Men media har tyvärr inte redovisat dessa osäkerheter och brister.

Fler döda under vinterns kyla än under sommarens värmebölja

”Extremhetta har slagit till mot Europa – flera döda”. Ja, den rubriken hade Aftonbladet tidigare i sommar. Tänka sig. Riktigt ruskigt, så hett så att flera människor dör! Och nu har man varnat för att sommarhettan kan kräva dödsfall även i Sverige.
Men EU har ju drygt 500 miljoner invånare, hela Europa mer än 700 miljoner. I Sverige dör omkring 90 000 personer varje år, omkring 9 per 1000 invånare. Det motsvarar omkring 250 personer varje dag året runt. I hela Europa skulle det motsvara 15-20 000 döda per dag. Så hur stor är egentligen betydelsen av att det dör flera personer av hettan. Kanske hade de även andra diagnoser, kanske var de gamla. Något ska man ju ändå dö av så småningom.
Media varnar nu för att värmen, liksom förra sommaren, också kan utgöra en risk för Sveriges befolkning. Enligt en studie som publicerades i Läkartidningen i maj kan fjolårets värmebölja härledas till 600 dödsfall i Sverige. Man har då jämfört dödstalen vecka för vecka 27-31 med vad som är normalt för just dessa veckor. Enligt utredaren kan årets värme medföra flera risker, särskilt för barn och äldre som är känsligare för de höga temperaturerna. ”Dels kan man få solsting, man kan få värmeslag, man kan bli uttorkad. Det kan också vara risk för hjärtproblematik”, säger Fredrik Haux i Läkartidningen.
Men för att sätta lite proportion på siffrorna, kan man konstatera att de 600 dödsfallen utgör klart mindre än 1 procent av dem som dog under 2018. Att de dog just under sommaren är det speciella. Normalt dör det nämligen klart färre personer just under den perioden.

Dödlighet per dag i Sverige under årets tolv månader 2015-2016, enligt SCB.
Normalt är det de kalla vintermånaderna december-mars som kräver flest dödsfall. Då dör det normalt ca 275 personer per dag jämfört med 235 personer under sommarmånaderna juni-augusti. Det är alltså normalt en ”överdödlighet” på cirka 40 personer per dag under vintern. Värmeböljan sommaren 2018 krävde alltså långtifrån så många döda som en normal vinter i Sverige. Men sällan ser man rubriken "Vinterkylan krävde 5 000 dödsfall - som vanligt", även om det finns belägg för detta.

Nej, extremväder har inte blivit vanligare!

Ofta får man höra att klimatförändringarna kommer att leda till att extremväder blir vanligare. Det gäller exempelvis SR P1 (t ex Klotet och Klimatspår). Till exempel att det blir vanligare med värmeböljor med extrem torka som vi hade förra sommaren, men också fler skyfall och översvämningar.
En konsekvens av den pågående globala uppvärmningen är att avdunstningen ökar. Tankegången är väl att atmosfären därmed kan innehålla mer vattenånga, vilket även skapar förutsättningar för mera (intensiva) regn. Men att modellen inte stämmer särskilt väl är ett av huvudresultaten av en rekonstruktion av vädret de senaste 1200 åren av forskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist, som också refererats i DN. Studien ger inget belägg för att frekvensen av extremväder skulle öka. Till och med IPCC har numera erkänt att det inte har varit någon ökning av de väderrelaterade naturkatastroferna, som stormar, torka och översvämningar. Det framgår av den senaste ordinarie rapportomgången från 2013.
SMHI har också analyserat om den ökning av medeltemperaturen i Sverige som
observerats sedan drygt 150 år har påverkat frekvensen av extrema regnväder. Nedanstående diagram visar högsta dygnsvärde för regionerna N, M, SO och SV.

Högsta dygnsvärde nederbörd 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Analyserna visar att den årshögsta dygnsnederbörden inte i någon region uppvisar någon tydlig förändring under 1900-talet. Skillnaderna mellan de olika regionerna är små.
Nedanstående diagram visar frekvens i antalet dygn med mer än 40 mm nederbörd i samma regioner.

Antal dygn med mer än 40 mm nederbörd som dygnsvärde 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Resultaten i stort sett desamma; inga uppenbara trender och små skillnader mellan regioner. Återigen noterar SMHI att klimatförändringarna är relativt små under perioden i jämförelse med stora naturliga svängningar i klimatet och osäkerheter i statistik för extrema värden.
Slutsatsen är entydig. Så länge fakta inte stöder tesen om att extremväder blir vanligare borde vi vara försiktigare med att uttala oss tvärsäkert om hur framtiden kommer att gestalta sig, i varje fall i Sverige.

Lite regn har det i alla fall kommit i år

Förra sommaren minns nog de flesta som mycket torr och varm. Här på Gotland klagade bönderna och hästägarna över torkan och bristen på foder och trädgårdsägarna såg sina trädgårdar torka bort, medan badgästerna njöt över den fina sommaren.

Nederbörd i mm per år på Gotland 2000-2018, Hemse (röd stapel) och Visby (blå stapel).
Det finns ingen entydig trend när det gäller nederbörden under den här perioden. För Hemse kan man ana en svagt minskande tendens men för Visby är trenden i stället ökande nederbörd. Det sannolika är nog att det handlar om slumpmässiga variationer i vädret.
Men sett över hela året regnade det faktiskt nästan normalt under 2018 och mer än normalt under 2017. Det beror på att det regnade mycket under januari samt augusti, oktober och december. Att det regnar mycket på vintern bidrar till att fylla på grundvattnet, men det behöver regna också på vår och sommar om skörden ska bli bra.

Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland (snitt för Visby och Hemse).
I år har året börjat lite bättre än förra året, sett från lantbrukarnas och trädgårdsodlarnas perspektiv.
Under perioden mars-juni har det regnat betydligt mer än förra året, 36 mm per månad jämfört med 15 mm förra året. Inte jättemycket men ändå bättre. Fortsätter det så här borde ingen klaga.
Jag har jämfört Hemse och Visby, som får representera Gotland i allmänhet. Det är två orter som ligger på ett avstånd om ca 45 km fågelvägen. Jag bor på sydöstra Gotland ganska nära Hemse. Hemse ligger inne i landet och Visby vid kusten, och topografin skiljer sig, även om Gotland inte har några höga berg precis. Det innebär ändå att nederbördsmängderna kan variera väsentligt mellan dessa ort, ja på mycket kortare avstånd.
När jag jämför nederbördsmängden på vårt ställe med grannar på några kilometers aller bara några hundra meters avstånd, visar det sig ofta skilja väsentligt. Det förekommer att det är skyfall i Hemse och kruttorrt hemma hos oss. Sådant är ju vädret ofta, med slumpmässiga variationer. Vädret blir klimat först när v har 30 års medelvärden.