Olof Palme och fredsmarschen

Idag är det årsdagen, 34 år efter att Olof Palme mördades på Sveavägen efter en sen biokväll. Vem som utförde mordet kanske vi får svar på före sommaren, åtminstone om man får tro på vad åklagaren Krister Petersson säger. Eller i varje fall är det vad han har antytt. Antingen väcks då ett åtal mot en misstänkt mördare eller så kommer utredningen att läggas ned. Hade det funnits en misstänkt mördare i livet skulle han med all säkerhet redan häktats, därför utgår man från det andra alternativet, att mördaren är avliden och att utredningen därför måste läggas ned. Men att utpeka en avliden person utan extremt starka bevis gör man knappast heller. Har man funnit mordvapnet eller finns det något annat undrar kommentatorerna.  Kan det vara den så kallade Skandiamannen undrar några, han som pekats ut i ett reportage i tidskriften Filter härom året. Men det finns besvärande invändningar mot den teorin, som jag inte går in på här. De går lätt att googla fram på nätet. Den enda som absolut inte kan pekas ut är nog Christer Pettersson, som redan friats i domstol men som samtidigt är den enda som pekats ut vid vittneskonfrontation med Lisbeth Palme.
Jag ska inte spekulera mer. I stället tänkte jag berätta om den enda gången jag själv har träffat Palme. Det var sommaren 1981. Jag och hustrun hade deltagit i fredsmarschen till Paris. Vi tog oss till Bryssel och gick med de sista dagarna tillsammans med uppskattningsvis 5 000 eller 10 000 andra fredsaktivister. De som varit med hela vägen ska ha tillryggalagt mer än 100 mil under mer än sex veckor. Vi gick bara en vecka, tror jag mig minnas.

Under fredsmarschens sista dag tågade vi in i Paris. Det var Hiroshimadagen den 6 augusti. Olof Palme hade åkt direkt från sitt möte med den franske premiärministern Pierre Mauraoy till Port d`Aubervillier i Paris utkanter för att möta de 6 – 7 000 deltagarna i fredsmarschen som efter 45 dagar och 112 mil nådde Paris. Vi var trötta och svettiga och där stod plötsligt Olof Palme och pratade med oss. Han var trevlig och uppträdde som vem som helst. Men det var samtidigt överraskande att plötsligt stå alldeles intill statsministern.

Han var i Paris och hade redan träffat den franske presidenten Francois Mitterand, och passade på att möta oss. Vi stod och småpratade en stund, några av de svenska deltagarna som ju genast kände igen honom, och vi tyckte oss förstå att han sympatiserade med oss.

Några säkerhetsvakter såg vi inte till, inte den gången heller. Sen återvände han till Mitterand, eller vad han nu skulle göra. Vi hade avslutat marschen och fortsatte in mot den lägenhet vi skulle få låna av en bekant, innan vi skulle bege oss hem till Stockholm.

Artikel i UNT dagen efter.

Miljonprogrammets arkitektur eller kanske mer klassisk...

En märklig arkitekturdebatt har inletts i Dagens Nyheter. Den började med en intervju med Mattias Karlsson (SD) där han vill ställa konservatismens klassiska skönhetsideal mot modernismen i till exempel det svenska miljonprogrammet. ”Jag tror inte att det är bra för någon att vi har fruktansvärda människofientliga fula miljöer”, säger han. ”Ingenting på de här byggnaderna talar någonting om var man befinner sig i världen. De ser likadana ut i Novosibirsk som i Rinkeby. Identitet och historia är totalt avskalade. Vänsterns strävan efter total jämställdhet, i bemärkelsen att alla ska ha det exakt lika dåligt, ungefär, avspeglar sig väldigt väl i de funktionalistiska byggnaderna.” ”Är detta något som politiken borde hantera?” frågar intervjuaren och får svaret  ”Jag tror det”, från Mattias Karlsson.

Flygbild över Rinkeby.

Detta får arkitekten Jöran Lindvall att gå i taket. I ett långt debattinlägg ifrågasätter han Mattias Karlssons eventuella kunskaper om arkitekturen i Novosibirsk. ”När Mattias Karlsson tycker att svenska miljonprogramsområden ser ut som i Novosibirsk undrar jag om han vet vad han talar om. Bara cirka 15 procent av miljonprogrammet är storskaligt. Resten består av måttligt stora flerbostadshus med eftertänksamt formade miljöer och av småhus”, skriver Jöran Lindvall.
Hmmm. "Eftertänksamt formade miljöer..." Jag tror nog att de flesta omedelbart kan skilja ut ett flerfamiljshusområde från miljonprogrammet från bostadsområden från andra epoker. Lindvall borde inse att de är mer likartade än de flesta.
Men jag kunde inte heller se att Mattias Karlsson sa att han skåpade ut 100 % av det svenska miljonprogrammet, bara ”fruktansvärda människofientliga fula miljöer”. Att just delar av miljonprogrammet, mer än någon annan del av den svenska bostadsstocken, är mindre attraktivt för bostadskonsumenterna är flertalet andra bostadsmiljöer är odiskutabelt. Det har till exempel konstaterats i bostadsstudier som jag har initierat under min verksamhet på Regionplanekontoret i Stockholm. Men det finns knappast någon risk för att likadana miljöer skulle uppstå på nytt. Dagens bostadsmarknad är mycket mer känslig för vad som är attraktivt, än gårdagens. Så Jöran Lindvall slår in öppna dörrar.

Grindtorp i Täby lyfts av Jöran Lindvall fram som ett exempel på "skönhet i det storskaliga". 

Men inte ens Grindtorp i Täby, vars kvaliteter Jöran Lindvall lyfter fram, tror jag kommer att utgöra en förebild för något nytt bostadsprojekt inom de närmaste årtiondena. Det byggs inte längre några sådana projekt, eftersom bostadskonsumenterna inte skulle vilja betala för dem i jämförelse med andra mera stadsmässiga projekt. Så jag förstår faktiskt inte vad vare sig Mattias Karlsson eller Jöran Lindvall pratar om.
Men vi borde kunna vara överens om att miljonprogrammet, med facit i hand, kunde ha blivit mera lyckat. Redan innan miljonprogrammet hade avslutats uppstod det största bostadsöverskottet i modern tid – just i miljonprogrammets nybyggda hus. Bostadskonsumenterna ville hellre bo på andra ställen. Några nybyggda områden fick till och med rivas. Det är faktiskt sanningen, Jöran Lindvall.
Jöran Lindvall säger att han blir rädd, ”när politiker börjar vilja styra konstnärliga utryck”, och pratar om Mussolini. Ska politiker lägga sig i hur staden byggs?

Akademgorodok's teknikpark i Novosibirsk. Modernt men knappast miljonprogram.

Lite komiskt kanske det ändå blir. Vet Jöran Lindvall eller Mattias Karlsson vad de talar om - när det gäller Novosibirsk? Arkitektur som har tillkommit under mer än hundra år och rymmer såväl byggnader med klassiska skönhetsideal som modernistisk arkitektur, stora och små byggnader. Särskilt under Stalintiden på 1930-talet hyllades klassicistiska arkitekturen under benämningen socialistisk realism. Ända in på 1950-talet uppfördes bebyggelse i Sovjetunionen och Östeuropa som borde tilltala Mattias Karlsson, säkert också i Novosibirsk.

Operan i Novisibirsk.

Novosibirsk Transportuniversitet.

Novosibirsk Conservatorium.

Novosibirsk Katedral.
Och Mattias Karlsson är inte den enda politiker som har synpunkter. Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Joakim Larsson (M) tycker till exempel att vi ska fokusera mer på att få kvartersstad med slutna kvarter och levande bottenplan, även i nya områden. Den viktigaste frågan tror jag därför nu är att vi börjar fokusera mer på kvalitet i stället för kvantitet, säger han. Larsson vill bygga skyskrapor och höghus i områden som Kista och Loudden för att markera stadens "portar".  Och införa "mer tidsenlig klassisk” arkitektur vid om- och tillbyggnader i innerstans gamla kvarter och lyfter fram S:t Eriksområdet som ett lyckat exempel.

Sankt Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm (1995-98). Postmodern arkitektur i Stockholm.
" Det har varit en brist i att få har velat tala om klassisk arkitektur. Om man gör tillägg av staden, varför vill man inte bygga i den arkitektoniska stil som redan finns? Jag vill gärna se att man försöker rita på det ibland", säger han i en intervju för ett par år sedan (Stockholm Direkt 31 oktober 2018). Då protesterade inte Jöran Lindvall.

Åbergsleden 6, Boden, ett nybyggt (2017) bostadshus med klassiskt formspråk.

Är det viktigt att diskutera hur arkitekturen ser ut? Svaret borde vara ja, men det är inte det svaret man får om man frågar arkitekterna, vilket tidskriften Arkitektur gör i nr 3/2019. Det verkar som om arkitekturen borde vara en fråga för arkitekterna men inte för politiker eller folk i allmänhet, i alla fall om man frågar arkitekterna. Arkitektkåren har ett mycket stort inflytande över arkitekturen på det som byggs, men det betyder inte att alla andra grupper ska förbjudas att uttrycka sin mening. Inte ens folkvalda politiker.

Bristerna i vården är organisatoriska - inte resursmässiga

I föregående inlägg skrev jag om hur jag och min fru tillbringat nästan 19 timmar sammanlagt på först Rosenlunds närakut och därefter på SÖS akut, dit vi remitterats från Rosenlund. Nyligen skrev en läkare i DN, att ”Akuten på Södersjukhuset i Stockholm liknar en krigszon”. Hon hade själv hamnat där som patient och fick tillbringa nästan 17 timmar på akutmottagningen.
Trots den redan allvarliga krisen inom sjukvården i Region Stockholm har man sagt upp 1 350 läkare, undersköterskor och administrativ personal på Karolinska, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Häromdagen demonstrerade omkring 3 000 personer i en marsch till landstingshuset på Kungsholmen i protest mot nedskärningarna.
Men ingenting är så allvarligt att det inte kan bli ännu värre. På tisdag beslutar hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm om verksamhetsplanen för nästa år. Den innebär att besparingar på 1,1 miljard kronor ska göras på sjukvården i Region Stockholm under 2020.
Sjukvården i Stockholms län domineras av de verksamheter som drivs på uppdrag av Region Stockholm, som har ansvar för den offentligt finansierade sjukvården i hela länet och som bedriver en stor del av vården i egen regi. Därutöver finns privata verksamheter som arbetar på landstingets uppdrag och finansieras med allmänna medel. Dessutom finns vissa verksamheter som finansieras helt utanför landstingsbudgeten, till exempel genom privata försäkringar. Att det är kris inom den offentliga akutvården innebär inte att det är kris överallt. Så här har personalen utvecklats inom Region Stockholm enligt Socialstyrelsens statistik.

Antal läkare och sjuksköterskor inom hälso- och sjukvård i Region Stockholm 1995-2017.

Det finns drygt 30 000 läkare och sjuksköterskor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården i regionen (2017). Det är omkring 10 000 fler jämfört med 1995.  Antalet läkare har ökat med 88 %, medan antalet sjuksköterskor bara har ökat med 45 %.
Men befolkningen har ju också ökat, från 1,7 miljoner till 2,3 miljoner, men det är trots allt inte mer än 34 %.

Antal läkare och sjuksköterskor per 1000 invånare i Region Stockholm 1995-2017.

Antalet läkare per 1000 invånare är nu (dvs 2017) 4,5 jämfört med 3,2 år 1995, en ökning med 41 %. Antalet sjuksköterskor per 1000 invånare har också ökat, men bara från 8,6 till 9,4, en ökning med bara 9 %. Och sjuksköterskorna var faktiskt något fler per invånare under åren 2008 till 2015, men den förändringen var ganska marginell.
Tillgången på läkare ser ju ut att vara tillräcklig, om inte befolkningen blivit sjukare och sjukare förstås. Hur ser det då ut med den erbjudna  vården? Där är den tillgängliga statistiken inte så god. Så här har den slutna vården utvecklats under åren 1995-2018.

Totalt antal vårddagar inom sluten vård i Region Stockholm, 1000-tal dagar 1995-2018.

Tendensen är inte entydig, men huvudintrycket är att antalet vårddagar inte ökat under perioden trots det ökade befolkningstrycket och trots att antalet läkare har ökat. Befolkningen verkar inte ha blivit sjukare, snarare friskare, ett intryck som bekräftas om man tittar på antalet vårddagar per person inom slutenvården.

Antal vårddagar inom sluten vård per invånare i Region Stockholm 1995-2018.

Det ser alltså ut som om befolkningen har blivit friskare, eller så har vården blivit effektivare. I alla fall är antalet vårddagar per invånare inom sluten vård avtagande. Men det kanske bara beror på att man inte klarar av att bota folk i samma takt som tidigare.
Så här ser statistiken ut för sjukhusbundna akutmottagningar. Tyvärr hittar jag bara statistik för en treårsperiod.

Antalet besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Diagrammet visar att akutbesöken vid sjukhusen har minskat i antal trots att befolkningen ökar. Antingen har befolkningen blivit friskare eller så har man styrt över dessa besök till vårdcentraler och närakuter. Men resultatet har trots detta inte blivit kortare väntetider utan tvärtom längre väntetider på sjukhusens akutmottagningar, som framgår av följande diagram.

Genomsnittlig tidsåtgång för besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Trots att antalet besök har minskat vid sjukhusens akutmottagningar har de genomsnittliga väntetiderna ökat med ungefär 25 minuter, alltså med 10 % bara under perioden 2016-2018. Detta tycks vara illavarslande. Orsakerna till att väntetiderna ökar trots att antalet besökare minskar kan ju bero på att antalet läkare minskas på sjukhusens akutmottagningar.
Trots allt var ju de väntetider på 17-19 timmar som jag refererade till inledningsvis avsevärt längre än genomsnittet. Kanske är SÖS ett skräckexempel. Men frågan är om patienterna ska acceptera väntetider på fyra timmar i genomsnitt. Det innebär ju att de också kan bli avsevärt längre ibland.
Min slutsats av den här genomgången är ändå att vårdens köproblem inte bara kan bero på för lite personalresurser, i varje fall inte på antalet läkare och sjuksköterskor. Inte heller på att befolkningen ökar eller att den blivit sjukare.
I så fall måste problemen bero på bristande effektivitet och organisation.  Ett exempel på denna ineffektivitet är vår egen erfarenhet från Rosenlund-SÖS som jag beskrev inledningsvis. Varför ska SÖS göra om alla prover som Rosenlund redan tagit några timmar tidigare och journalfört? Denna onödiga procedur tog massor med timmar och resurser i anspråk. Region Stockholm bord hushålla bättre med vårdens resurser för att kunna ge bästa vård till lägsta kostnad och tid.

”God och tillgänglig vård” på Södermalm

Irene Svenonius (M) i DN häromdagen: ”Jag och mina kollegor i majoriteten känner ett mycket stort ansvar för alla Region Stockholms verksamheter, för att länets invånare ska ha en god och tillgänglig vård.”

Irene Svenonius.
Men så här ser det ut på Södermalm. Min fru kände smärtor i buk och tarmar. Värken började på lördag kväll medan vi var på middag hos vänner. På söndag eftermiddag ringde hon sjukvårdsupplysningen och fick rådet att uppsöka Rosenlunds Närakut. Vi kom till Närakuten kl 16.30 och togs väl om hand av vänliga sköterskor, som snart tog nödvändiga prover och därefter fick vi vänta på läkare. Strax efter kl 19 fick hon träffa en läkare, som gjorde en preliminär bedömning av hennes sjukdomstillstånd. Men för att vara på säkra sidan ville hon också remittera henne till röntgen på Södersjukhusets akutmottagning, som bara ligger på några minuters avstånd från Rosenlund.
På SÖS Akut, dit vi anlände kl 19.30 togs hon strax om hand av underbara sköterskor, som tog nya prover inklusive EKG, som Närakuten hade tagit ett par timmar tidigare, och med samma resultat.
Därefter får vi vänta på en läkare som skulle ta ställning till röntgen, som ju var den egentliga avsikten med besöket. Vi fick vänta timme efter timme. Min hustru vilade på en brits och jag satt på en stol eller vankade fram och tillbaka i korridoren mellan patienternas britsar. Kl 4 på morgonen, efter mer än 8 timmars väntan mitt i natten, fick hon äntligen träffa en läkare på SÖS, som sa till om ytterligare prover. Men Närakuten kan inte beställa röntgen, utan SÖS måste själv göra en egen bedömning från grunden. ”Vad ska vi då med Närakuten till”, undrade jag. Ja, det kan man fråga sig, sade SÖS läkare.

Men provsvaren dröjde. När de kom skulle läkaren granska dem så fort som möjligt. Men det dröjde till kvart över 5 på morgonen. Då kom han också fram till att en röntgen skulle beställas, samma slutsats som Rosenlunds Närakut gjorde nästan 13 timmar tidigare. Så nu var det bara röntgen vi väntade på, precis som vi hade gjort under ett halvt dygn.
Men vid 7-tiden byter personalen skift, och då görs inga röntgenundersökningar. Det görs först strax efter klockan 8 på morgonen. Det går snabbt, tar bara 10 minuter. Sedan ska vi bara vänta på att den nya läkaren kan sätta sig in i min hustrus diagnos och bedöma resultatet av röntgen. Det sker strax efter klockan 11 på förmiddagen. Då fick vi äntligen träffa en ung och engagerad läkare som studerat provresultat och röntgenbilder och kan ge en slutlig diagnos. Klockan 11.45 fick vi äntligen lämna SÖS efter mer än 16 timmar och efter mer än 19 timmars sammanlagd vistelse på dessa två akutmottagningar. Det är ju nästan ett dygn. Min fru kunde slumra till under kortare stunder, men jag hade inte sovit en blund på mer än ett dygn.

När vi lämnade Södersjukhuset kunde vi i media läsa att landstinget ska säga upp 100 läkare och sköterskor på Södersjukhuset. Uppenbarligen anser man att man har för mycket personal. En annan patient och dessutom läkare beskriver SÖS Akut som en krigszon i ett inlägg på DN Åsikt.

Centerns Annie Lööfs och Anders W Jonssons dubbelmoral

Centerns partiledare Annie Lööf vill att det ska vara tillåtet att stympa pojkar, uran medicinska skäl. Stympning av flickor i underlivet är förbjudet i Sverige sedan flera år. Det är däremot tillåtet att stympa pojkar av religiösa skäl. Det är en barbarisk rit som innebär ett övergrepp på små barn som inte har möjlighet att ge sitt medgivande. Det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården innebär ingreppet att barnet utsätts för smärta och det finns risk för allvarliga komplikationer. Ingreppet är dessutom irreversibelt. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke. Omskärelse av flickor är sedan länge (1982) förbjudet i Sverige. Även om ingreppet normalt sett är mindre för pojkar finns det ingen anledning att diskriminera pojkars rättigheter.

Annie Lööf
Etik- och ansvarsrådet (EAR) är läkarförbundets organ för medicinsk-etiska frågor. De konstaterar att ”det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården finns däremot risk för allvarliga komplikationer. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke.”
Centerpartiet har nu beslutat på sin partistämma med förkrossande majoritet att partiet ska verka för att omskärelse av barn som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas. Förslaget som vann stöd med siffrorna 314 mot 166 kom från ungdomsförbundet. Det är ett humant beslut som inte förhindrar att barnet i vuxen ålder själv medverkar till att genomföra ingreppet. Centerpartiet ska ha all heder av beslutet.
Centerns partiledning vägrar dock att genomföra stämmans beslut. Vice partiordföranden Anders W Jonsson varnar för att det inkräktar på religionsfriheten. Centerledaren Annie Lööf har beklagat och tagit avstånd från beslutet på partiets stämma om att förbjuda religiös omskärelse av pojkar. Men Annie Lööf motionerade själv 2007 om att förbjuda manlig omskärelse. I motionen från 2007 likställde hon omskärelse vid könsstympning. Nu har hon ändrat sig. Det är ynkligt att inte vilja stå fast vid detta och minst sagt en fråga om dubbelmoral.
Det är ingen diskriminering av judar eller muslimer att förbjuda omskärelse av barn. Det handlar bara om att stå upp för barns och pojkars rättigeter. Vuxna individer får göra som de vill.

Hela landet ska växa!

Enligt den nuvarande regeringens politik, och förankrad genom Januariöverenskommelsen, ska hela landet inte bara leva; hela landet ska numera växa. Enligt Januariöverenskommelsen ska åtta av de 73 punkterna bidra till detta. Inte bara städerna utan också landbygd och glesbygd ska växa.
Det ska ske genom att 95 procent av alla hushåll och företag ska få bredband. Det ska byggas servicekontor i hela landet och man ska kunna bygga strandnära. Reseavdragen ska bli baserat på avstånd och oberoende av färdmedel. Gårdsförsäljning av alkohol ska införas, nej förlåt, utredas. Vägarna ska underhållas bättre och hela landet ska få bättre tillgång till högre utbildning. Det ska bli lättare med förnybar energi för eget bruk.
Jordbruket ska bli mer konkurrenskraftigt och dessutom giftfritt och fossiloberoende. Den privata äganderätten till skogen stärks samtidigt som skyddet av värdefull natur, hur nu det går ihop. Sverige ska bindas ihop med tåg som går i tid och kontaktledningarna ska inte längre haverera. Detta var en kort sammanfattning av hur regeringen ska se till att hela landet ska växa.
Kommer man att lyckas? Den som lever får se. Det är i alla fall en stor utmaning. Det åtgärder som regeringen föreslår kommer i alla fall inte att räcka. Avfolkningen av glesbygden och befolkningstillväxten i de redan stora tätorterna har pågått i decennium efter decennium. De som flyttar från de glesa småorterna är oftast mellan 18 och 35 år, medan det fåtal som flyttar i andra riktningen är äldre. Resultatet är att befolkningen i avfolkningsorterna blir äldre och äldre. De unga som finns kvar räcker inte till för att befolkningen ska växa, och hade den gjort det så skulle de unga ändå flytta därifrån.

Sveriges kommuner sorterade efter befolkningsstorlek 2018 jämfört med 1968, i %.
Resultatet är att 167 av Sveriges kommuner växer medan 117 kommuner minskar i befolkningstal under det senaste halvseklet. (Några kommuner har delats under perioden, så summan blir inte 290, som är det nuvarande antalet.) Men det finns en tydlig skillnad mellan dem som växer och dem som krymper befolkningsmässigt. Det är de redan befolkningsmässigt stora och täta kommunerna som växer, medan det är de arealmässigt stora och redan glesa kommunerna som minskar. Det innebär att 86 procent av Sveriges befolkning bor i växande kommuner, medan 14 procent bor i kommuner som minskar. Men tittar man på arealen ser det annorlunda ut. Två tredjedelar av landets yta har minskande befolkning, medan en tredjedel växer.
Det är med andra ord det redan täta Sverige som växer, medan det redan glesa krymper. Under de senaste 50 åren har de 84 snabbt växande kommunerna ökat sin befolkning från 2,8 till 4,8 miljoner. De 83 långsamt växande har ökat från 3,4 till 4,0 miljoner. De 58 långsamt minskande kommunerna har minskat från 1 miljon till 0,9 miljoner. De 59 snabbt minskande kommunerna har minskat sin befolkning från 0,8 till mindre än 0,6 miljoner. Det är inte någon dramatisk minskning det är frågan om, men den fortgår obönhörligen.  Och det är trots allt två tredjedelar av Sveriges yta det handlar om.

Befolkningsutvecklingen 1970-2015 i Åsele, Sveriges snabbast minskande kommun.
I det snabbt växande Sverige är befolkningstätheten 108 invånare per kvadratkilometer. I det snabbt krympande Sverige – halva Sveriges yta – bor det mindre än 3 invånare per kvadratkilometer. I de snabbast minskande kommunerna Åsele, Överkalix, Pajala, Sorsele, Övertorneå, Jokkmokk och Dorotea, där befolkningen minskat med 40-50 % bor det ungefär en invånare per 2 kvadratkilometer. Dessa sju kommuner täcker en yta som är lika stor som ungefär 85 av de snabbast växande kommunerna i landet. Det är ett i det närmaste öde landskap.
Att vända denna trend som fortgått i stort sett obönhörligt under de senaste 50 åren och en avsevärd tid dessförinnan är onekligen en utmaning. ”Hela Sverige ska växa”, säger Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi. Men vet de verkligen vad det handlar om, eller är det bara en bluff? De ska vända den utveckling som fortgått under de senaste 50 åren i två tredjedelar av landet.

Befolkningsutveckling i Jokkmokk 1960-2015.
Tittar man lite noggrannare på statistiken för det senaste halvseklet finns det faktiskt kommuner som har gått från att minska under de första 25 åren för att sedan växa under de senaste 25 åren. Frågan är bara vilka kommuner som har lyckats med detta konststycke. Det vore kanske något för regeringen att ta lärdom av.
Det handlar till att börja med om Stockholm, Solna, Göteborg och Malmö, storstadskommuner som glesades ut under miljonprogrammets dagar då man byggde ut storstädernas förorter. De har alla vänt befolkningsminskningen till en snabb tillväxt, men det är knappast något som regeringen kan dra lärdom av. Borås och Landskrona har likaså vänt utvecklingen. Sedan finns det en handfull mindre kommuner i södra Sverige som har vänt en svag befolkningsminskning till en svag tillväxt, men i princip är det ändå stagnerande kommuner. I det stora avfolkningsområdet – Norrland, Dalarna, Värmland – finns det en enda kommun som har vänt en (ytterst svag) befolkningsminskning (-1 %) till hyfsad tillväxt (+15 %), nämligen Åre, Sveriges största alpinsportort och med en av landets mest utvecklade och största turistnäring. Knappast något  som kan tillämpas på resten av avfolkningssverige.

Befolkningsutveckling i Dorotea 1970-2015.
Den enda möjlighet som skulle kunna vända utvecklingen i avfolkningssverige på allvar vore om Sverige accepterade en snabb flyktinginvandring, som under 2015, där invandrarna styrdes till avfolkningsorterna. Men detta finns det ingen politisk majoritet för.
Min slutsats är att det inte finns tillstymmelse till möjligheter för Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi att vända de dystra befolkningsutvecklingen i de mer än 100 avfolkningskommuner som täcker mer än hälften av landets yta.
Samma uppfattning har t ex nationalekonomen Charlotta Mellander, Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som kallade det för”… en floskel att hela Sverige ska växa”. (Expressen, 30 maj 2019). Mellander tror att många samhällen på sikt kommer att dö. ”Man lägger ner skolor, man får åka väldigt långt om man ska ha sjukvård, händer det någonting så kommer ingen polis - alltså grundläggande funktioner som man behöver för att känna sig trygg och säker, säger Mellander. ”Hela Sverige lever inte, att det ska börja växa överallt känns på gränsen till utopiskt. Det blir någon slags politisk floskel.” 

Tillsätt en ny bostadssocial utredning

Häromdagen kom länsstyrelsens (i Stockholms län) årliga rapport om bostadsmarknaden, ”Läget i länet”(DN 13 juni 2019).  Man rapporterade att det för första gången på länge finns tomma bostäder. Under den senaste fyraårsperioden påbörjades enligt rapporten 65 000 bostäder i länet, 25 000 fler än föregående period. Men det färdigställdes bortåt 10 000 färre lägenheter än vad som påbörjades. Det var ungefär likadant under föregående fyraårsperiod, medan det däremot färdigställdes fler lägenheter än vad som påbörjades under 2007-2010.

Dagens Nyheter den 12 juni 2019.
Påbörjade lägenheter är ett vagt begrepp, medan färdigställandet speglar konjunkturen. Företagen vill inte låta nybyggda bostäder stå tomma alltför länge och saktar ned på byggtakten när det tenderar att uppstå ett överskott. Påbörjandet 2016-2017 var högre än någon gång sedan miljonprogrammet. Även då uppstod ett överskott på bostäder under början av 1970-talet. Då var det en sjunkande befolkningstillväxt som orsakade överskottet. Nu finns ingen sådan tendens.
Befolkningstillväxten ser ut att vara oförändrat hög. På tre år har befolkningen ökat med 113 000 invånare, ca 38 000 per år och under de tio senaste åren med 363 000 eller 36 000 per år.

Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen 1961-2018.
Härom dagen kom också Boverkets bedömning av bostadsbyggandet. Enligt Boverket fortsätter bostadsbyggandet att minska i år och nästa år, både i Stockholmsregionen och resten av landet. Antalet påbörjade bostäder blir hälften så många som 2017 enligt Boverket. Trots ett minskat byggande även i Malmö förväntas antalet påbörjade bostäder per 1 000 invånare där bli dubbelt så många som i Storstockholm. Samtidigt är antalet påbörjade lägenheter ett diffust begrepp, eftersom byggföretagen tenderar att anpassa färdigställandet till konjunkturen. Men allt pekar ändå på en kris på bostadsmarknaden, eftersom regionens befolkning växer snabbare än bostadsbeståndet.
Befolkningsökningen består av dels födelseöverskott, dels inflyttningsöverskott. Inflyttningen beror till stor del på invandring, antingen direkt till Stockholmsregionen eller till inflyttning i ett andra steg från andra regioner i Sverige. Inflyttningen från andra regioner av personer som är födda i Sverige är numera ganska liten.

Befolkningsökningen i Stockholmsregionen 2000-2018, fördelat på födelseöverskott samt inrikes och utrikes inflyttningsöverskott.
Sedan 2000 har den inrikes flyttningen utgjort 10 procent av befolkningsökningen, medan födelseöverskottet har utgjort 40 procent och invandringen 50 procent. Men medan invandrade personer behöver en bostad omgående dröjer det uppåt 20 år innan de nyfödda behöver få en bostad. Familjer med barn som är födda i länet har ofta möjligheter att under lång tid förbereda sig inför det så småningom kommande ökade bostadsbehovet, i varje fall om de har hyggliga ekonomiska villkor. Det kan ske genom att bospara, föräldrar kan bidra med kontantinsats till barnens bostadsbehov och liknande. Nyinflyttade och familjer med sämre ekonomisk situation har inte samma möjligheter, vilket leder till en alltmer tudelad bostadsmarknad.
Sedan början av 2000-talet har vi haft ett större födelseöverskott än någonsin tidigare i regionen. Detta kommer att leda till ett växande behov av bostäder under de kommande 20 åren. Migrationsöverskottet har stadigt ökat sedan 2005.
Under perioden fram till 1990 ökade bostadsstandarden stadig i regionen. Den sociala bostadspolitiken med generösa statliga lån med subventionerade räntor till nybyggda bostäder. Politiken skapade tillsammans med den stora bostadsproduktionen balans på bostadsmarknaden i början på 1970-talet, så att det blev ett bostadsöverskott med tusentals tomma lägenheter. I början på 1980-talet var det åter balans på bostadsmarknaden, en situation som varade fram till i början på 1990-talet. Under den här perioden motsvarade balansen  2,02 invånare per lägenhet, en utrymmesstandard som aldrig varit bättre, vare sig förr eller senare.

Invånare per lägenhet i Stockholmsregionen 1990-2018.
Då inträffade den ekonomiska krisen. Bank-, finans- och fastighetskrisen kring 1990 berodde delvis på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, som ledde till sviktande offentliga finanser. Staten avskaffade de förmånliga bostadslånen med garanterad ränta, vilket i ett svep nästan utplånade hela bostadsefterfrågan. Bostadsbyggandet sjönk till ca 3 000 lägenheter per år (1996), och det var först omkring 2006, som bostadsefterfrågan åter nådde ”normala” nivåer kring 10 000 lägenheter per år i Stockholmsregionen. Boendetätheten hade då stigit från 2,02 personer per lägenhet till ca 2,10 personer per lägenhet, då en ny balans hade inträffat. Sedan dess har bostadsbyggandet, nu på mer marknadsmässiga villkor, inte nått upp till nivåer som skulle kunna bibehålla boendetätheten, som stigit till 2,18 invånare per lägenhet 2018, en ökning med ca 8 procentenheter. Bostadsbyggandet framöver ser alltså inte ut att räcka till utan boendetätheten fortsätter av allt att döma att öka.
Det finns även andra faktorer som påverkar bostadsutbudet. Omvandlingen av fritidshus till permanenthus pågår kontinuerligt i storstadsområdet, och det sker även en viss ombyggnad av lokaler till bostäder.

Bostadsbyggandet i Stockholmsregionen 1999-2018 fördelat på upplåtelseformer.
Sedan 1990 har bostadsmarknaden förändrats på fler sätt. Omvandling av hyresrätter till bostadsrätter pågår kontinuerligt och omkring 70 % av nybyggandet är bostadsrätter eller äganderätter. År 1990 utgjorde hyreslägenheterna ca 60 % av bostäderna, medan de idag utgör 36 %. Det beror på att det dels har byggts färre hyresrätter än bostadsrätter, dels på att äldre hyresrätter har ombildats till bostadsrätter. Bostadsrätterna utgjorde bara 17 procent av bostäderna 1990. Idag utgör de 41 % av en betydligt större bostadsmarknad. Antalet bostadsrätter har mer än tredubblats sedan 1990. Dels har det byggts fler nya bostadsrätter än hyresrätter, dels har hyresrätter om bildats till bostadsrätter. Det innebär att hyresrätterna minskat i antal med 20 % medan antalet bostadsrätter mer än tredubblats.
Nybyggda hyreslägenheter upplåtes sedan 2006 normalt med så kallade presumtionshyror under 15 år, ofta baserade på produktionskostnaden och i stort sett motsvarande marknadshyror. Två tredjedelar av bostäderna överlåtes nu på marknadsmässiga villkor, men för betydande delar av nyproduktionen har nybyggnadspriserna nu överstigit vad en stor del av marknaden är beredd att betala, vilket påtagligt bromsar bostadsbyggandet. Nybyggnadshyrorna överstiger ofta vad en familj med medelinkomster kan betala. För hushåll med lägre inkomster är det snarare omöjligt att etablera sig på bostadsmarknaden idag. Den del av hyresmarknaden som har lägre hyresnivåer krymper mer och mer.
Finns det lösningar på krisen? En ny bostadssocial utredning?
Länsstyrelsen i Stockholmsregionen anser i sin rapport att den nuvarande situationen kräver en ny bostadssocial utredning. Nuvarande bostadssociala verktyg räcker inte längre till på dagens bostadsmarknad. Det kan till exempel handla om subventionerade bostäder eller subventionerat bosparande för unga.
Ett statligt stöd för att öka bostadsbyggandet infördes 2016 för att öka byggandet i kommuner som tar emot nyanlända invandrare. Det stödet som omfattade fem  miljarder har enligt riksrevisionen varit ineffektivt och borde ha utformats på ett annat sätt. "Den övergripande slutsatsen är att det inte på ett effektivt sätt har stimulerat till åtgärder för ökat bostadsbyggande, vare sig generellt eller i kommuner som tar emot nyanlända", skriver Riksrevisionen enligt Dagens Industri efter en slutförd granskning av stödet. Få kommuner har använt stödet till ytterligare åtgärder för bostadsbyggande, konstaterar riksrevisionen. Riksdagen har beslutat att avveckla stödet från 2019.
Det finanspolitiska rådet har konstaterat att den ”svenska bostadsmarknaden fungerar sämre än någonsin” (DN debatt 12 juni 2019). Rådet föreslår friare hyressättning och höjda skatter på fastigheter och bostadsrätter. Det skulle innebära att alla bostadskostnader skulle höjas kraftigt, för både hyreslägenheter och ägda bostäder. Skatteintäkterna kunde användas för ökade bostadsbidrag.
Debattinlägget fick en rad mothugg, bland annat från Sandro Scocco, som menar att marknadshyror kan leda till sämre utnyttjande av hyresrätterna, från Hyresgästföreningen som menar att fastighetsägarna skulle förlora på att bygga bort bostadsbristen, samt från Villaägarna  som anser att förslaget skulle chockhöja boendekostnaderna för villaägarna.
Resultatet skulle utan tvekan bli en stark broms på efterfrågan och därmed på nybyggandet. Anser man att hushållen idag har en överkonsumtion av bostäder är receptet naturligtvis effektivt. Men som jag visade konsumerar hushållen idag allt färre lägenheter per invånare. Bostadsköerna till hyreslägenheter skulle naturligtvis minska, så det skulle bli lättare för hushåll med goda inkomster att få hyresrätter i det befintliga beståndet. Men de flesta länder som har infört marknadshyror har i stället en sektor med lägre hyresnivåer för hushåll med lägre inkomster, ofta med en betydande andel av hyresbeståndet.
Finansinspektionen visade häromdagen i en rapport (DN debatt 14 juni 2019) att amorteringskraven som har införts inte leder till att unga har utestängts från marknaden. FI bedömer därför att åtgärderna har varit riktiga.Debattinlägget fick mothugg av bland andra Lars E O Svensson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, och tidigare vice riksbankschef. som anser att FI drar fel slutsatser av konsumtionsfallet efter finanskrisen, av Mårten Lilja, vice vd Riksbyggen, som påpekar att unga som nekats bolån inte finns inte med i FI:s statistik samt av Anna Broman, bostadspolitisk expert på Sveriges byggindustrier, som menar att bostadsbyggandet i Stockholm riskerar att halveras, på grund av amorteringskraven.

DN den 12 juni 2019.
Alla har de uppfattningar om vad som bör göras och vad som inte bör göras. Av allt att döma fungerar bostadsmarknaden bristfälligt, i alla fall för de hushåll som inte har stora besparingar, till exempel unga och nyinflyttade. Kanske behövs en bostadssocial utredning. Det betyder inte att den måste arbeta i 10-15 år som den förra bostadssociala utredningen 1933-1947, som Dan Lucas i DN befarar. En tiondel av denna tid borde räcka. Men tillsätt den snarast. Bostadsbristen förvärras hela tiden.

Kreativa riksdagsledamöter som ”bengtzbor”.

Elisabeth Svantesson (M) sa under valrörelsen att "varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg". Nu visar det sig att just Elisabeth Svantesson själv tillskansat sig fördelaktiga ekonomiska bidrag från riksdagen genom att skickligt dribbla med sitt eget boende. Själv säger hon att hon bara har följt gällande regler.

Elisabeth Svantesson
Det sa hon ingenting om när Erik Bengtzboes (M) liknande bidragsfusk uppdagades. Även Bengtzboe har ju i riksdagen nyligen krävt att de bidrag som går till vanliga dödliga ska granskas mer ingående. I dagens DN avslöjas att även Eskil Erlandsson ©, Pål Jonson (M), Robert Hanna (L) och Andreas Carlsson (KD) visat sig vara kreativa när det gäller att skriva sig på adresser där de inte bor för att gynna sig själva ekonomiskt.

Det är överraskande populärt bland riksdagsledamöter att skriva sig på fritidshuset, hos föräldrarna eller andra adresser där de uppenbarligen inte bor permanent.
Det är märkligt att valda riksdagsledamöter så totalt saknar känsla för hur deras bidragsfingerfärdighet påverkar deras förtroende bland väljarna. Som DN:s Amanda Sokolnicki skriver på ledarsidan: Varje bortslösad skattekrona hade kunnat användas till vård, skola eller polis, som Svantesson och M brukar påpeka – när det gäller andra.  Eller som Aftonbladet skriver: Problemet är att familjen Svantesson, precis som familjen Bengtzboe, har varit skrivna på en adress i Stockholm där ju riksdagen ligger. Om man verkligen månade om skattebetalarnas pengar hade det gått utmärkt att bo hos familjen, eller hur?

Regeringen och Greenpeace – en stor teater

Alla kan vara med. Det gäller bara olika roller. Ibland spelar du makthavarna, ibland folket.
Ibland gör man intrång i kärnkraftverk. Ibland ska man kontrollera kärnkraftverken från intrång. Vem som helst kan spela med. Det är bara olika roller.

Annika Jacobson
Ungefär så tycks Annika Jacobson uppfatta makten. Hennes tidigare roll var som ledare för de aktivister från Greenpeace som under 2012 och 2014 gjorde intrång på Forsmark, Ringhals och Oskarshamns kärnkraftverk. 40 aktivister från Greenpeace dömdes i Svea hovrätt och Kalmar tingsrätt för olaga intrång efter de tre händelserna, rapporterar DN.
Det hindrar inte Annika Jacobson att nu spela en ny roll, som stabschef på Miljö- och energidepartementet under Isabella Lövin, vilket innebär att hon bland annat har ansvar för Strålsäkerhetsmyndigheten. I detta ingår sannolikt att se till att det inte sker intrång på svenska kärnkraftverk. Men hur trovärdig kan hon vara i den nya rollen? Och hur har säkerhetsprövningen gått till i detta fall? Isabella Lövin ser i alla fall inga problem med hennes nya roll. ”I hennes gamla roll som chef för Greenpeace ingick att föra den organisationens talan”, säger Lövin. Det ingick alltså också att leda intrång i svenska kärnkraftverk. ”I hennes nya roll bistår hon mig i att föra regeringens politik”, fortsätter Lövin. I detta ingår alltså att sätta stopp för Greenpeace när de gör intrång i svenska kärnkraftverk.
Hur har säkerhetsprövningen av Jacobson gått till? Och hur står det till med omdömet? Eller är allt bara en stor teaterpjäs? Och vad blir nästa steg?

Uppdatering 11 februari
Även Hela Gotland har uppmärksammat Annika Jacobsons nya roll och skriver:
"Att en person som tidigare organiserat intrång nu ska ansvara för att säkra verksamheten är häpnadsväckande. Det är som att ge Hells Angels ansvaret för svensk kriminalvård. Oaktat om miljörörelsen tycker att extrema metoder är legitima i den politiska kampen så borde inte det accepteras av Sveriges regering. Brottslig politisk verksamhet bör inte belönas, varken med uppmärksamhet eller departementstjänster.
I följden av de hot och hat som jordbruket nu får utstå för sin blotta existens så är det konstigt att Miljöpartiet inte ser problemen de metodiska lagbrotten för med sig och drar en skarp gräns mellan legitim och illegitim aktivism.
Regeringen skickar signalen att det är en legitim form av politisk aktivism att bryta mot lagar. Regeringens borde ta utnämningarna på större allvar. Jacobsons fortsatta försvar av kärnkraftsintrången visar på en tillåtande syn för den här typen av illegal aktivism som spiller över på regeringen. Den typen av likgiltighet inför lagar och egendom pryder inte sin plats i kanslihus eller demokratiskt valda organ."

Uppdatering 13 februari
Blekinge läns tidning: "En enkel fråga till vice statsminister Isabella Lövin och Miljöpartiet: om inte ens de som är i toppen av det demokratiska systemet anser att lagarna behöver följas, varför ska då vanligt folk göra det? Folk tar intryck av hur samhällsledarna agerar i ord och handling. Samhällen har en tendens att, likt fiskar, ruttna från huvudet neråt."
Enköpings-Posten: "Regeringen skickar signalen att det är en legitim form av politisk aktivism att bryta mot lagar. Regeringens borde ta utnämningarna på större allvar. Jacobsons fortsatta försvar av kärnkraftsintrången visar på en tillåtande syn för den här typen av illegal aktivism som spiller över på regeringen. Den typen av likgiltighet inför lagar och egendom pryder inte sin plats i kanslihus eller demokratiskt valda organ."
NorrbottensKuriren: "Ironiskt nog ska samma person som nyss organiserade olagliga intrång nu planera lagstiftning och delta i styrningen av Strålsäkerhetsmyndigheten som har ansvar för säkerhetsfrågor vid kärnkraftverken. Hur ska hon kunna göra detta med någon form av kredibilitet?"
Barometern: "Den som vägrar att lyda lagen har argumentationsbördan för att demonstrativ olydnad är det enda sättet att göra sig hörd och att lagar är oetiska. Varför just ”vi” och inte andra har rätt att bryta mot lagar som beretts, remitterats och granskats av Lagrådet och beslutats av riksdagen och som kan prövas av domstolar genom lagprövning."

Sätt stopp för bedrägerierna

Antalet bedrägeribrott ökar till rekordnivåer i landet. Enbart under augusti anmäldes 21 205 bedrägeribrott till polisen. Under de första åtta månaderna 2018 ökade antalet bedrägerianmälningar med 24 procent jämfört med föregående år. På tio år har antalet bedrägeribrott fördubblats. Många äldre personer luras av bedragarna att i telefon uppge sina inloggningsuppgifter via bankdosan eller bank-ID, varefter bedragaren länsar offrets konton.

Antal anmälda bedrägeribrott 2008-2017.
Samtidigt visar statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) att polisen klarar upp allt färre bedrägerier. Under år 2017 anmäldes 209 000 bedrägeribrott, medan endast 1 700 personer lagfördes för bedrägeri, en andel på 0,8 procent. Om du begår ett bedrägeribrott är sannolikheten att du klarar dig utan påföljd 99,2 procent, alltså en praktiskt taget säker utdelning. Lycka till!
Andelen som klaras upp minskar dessutom med tio procent sedan föregående år. Med den takten är det hundraprocentigt säkert att begå bedrägeribrott år 2028. Men vissa bedrägeribrott är helt säkra att begå redan nu. I början av december meddelade polisen i Stockholm att bedrägeribrott på grund av resursbrist kommer att lämnas utan åtgärd, om bedragaren lurat till sig mindre än 5 000 kronor.
Det innebär i praktiken att det inte längre är kriminellt att begå mindre bedrägerier. Det är med andra ord fritt fram att utföra mindre bedrägerier mot enskilda personer, företag och institutioner. Det är bara att sätta igång.

Antalet personer lagförda för bedrägeribrott 2008-2017.
Och även om man blir upptäckt blir straffet ofta försumbart. Ett exempel: En person som hyrde ut en lägenhet till elva olika personer för totalt 150 000 kronor i förskottshyra utan att någon av dem fick tillgång till den fick ett bötesstraff på 5 000 kronor. Visserligen dessutom krav på återbetalning, men eftersom personen saknade tillgångar och hade närmare en miljon i skulder kommer de bedragna aldrig att se skymten av dessa pengar. I praktiken en avkastning på 30 gånger pengarna. Återigen bedrägeri med stor lönsamhet.
De som till äventyrs avser att begå ett bedrägeri och är rädda för att åka i finkan, kan lugna sig med att bedrägeribrott inte betraktas som ett så kallat ”artbrott”. Artbrott är sådan brottslighet som Högsta domstolen eller lagens förarbeten anser normalt ska leda till ett kortare fängelsestraff. Normalt slipper bedragarna alltså fängelsestraff.
Om vi ska komma till rätta med detta snabbt växande problem krävs två saker:

• Ökade resurser till polis, åklagare, domstolar och kriminalvården
• Skärpning av påföljden för flertalet bedrägeribrott vilket inkluderar fängelsestraff

Avsätt Daniel Helldén – hans förtroende är slut!

Jag har tidigare beklagat att Stockholms stad har sparkat den ytterst kompetenta Jonas Eliasson som trafikdirektör. Häromdagen skrev Dagens Industris Tomas Nordenskiöld om den verkliga orsaken bakom avskedandet.

Dagens Industri konstaterar nu att avskedet kommer i samband med en kritisk granskning av införandet av miljözoner, en fråga som Daniel Helldén (Mp) driver hårt. Den rapport om miljözoner som trafikkontoret håller på att utarbeta tillsammans med miljöförvaltningen har varit kritisk mot förslaget om miljözoner, något som inte har uppskattats av trafikborgarrådet Daniel Helldén (Mp). Trafikborgarrådet Daniel Helldén ska också ha försökt påverka slutsatserna i rapporten.
DI har tagit del av granskningen som gjorts av trafikkontoret (som Jonas Eliasson var chef för) och miljöförvaltningen. Den ”totalsågar förslaget och pekar på mycket höga kostnader och marginell nytta”. DI har också tagit del av mejl och dokument som ska visa hur Daniel Helldén försökt påverka rapporten – något som Jonas Eliasson inte ska ha gått med på, vilket hedrar honom. Enligt DI ska detta vara den verkliga orsaken till att Stockholms trafikdirektör Jonas Eliasson sparkades i december – att han vägrat gå Helldén till mötes. Men Daniel Helldén förnekar att miljözonerna har spelat in på beslutet att sparka Eliasson.
DI har tagit del av den färdiga utredningen som säger att införandet av miljözonerna inte gör tillräcklig nytta. Tidningen har också tagit del av mejl och dokument som pekar på att Helldén har försökt påverka utredningen, som ska vara fri från partipolitisk styrning. Helldéns stab ska ha kommit med flera synpunkter och krav på ändringar för att framställa miljözonerna som mer positiva än vad utredningen kommit fram till.
Rapporten om miljözonernas effekter är skriven av experter på miljöförvaltningen och trafikkontoret. Den slår enligt DN fast att fler miljözoner än den planerade på Hornsgatan 2020 inte behövs eftersom miljökvalitetsnormen ändå förväntas uppnås till 2022.
"Det finns enklare sätt att förbättra luftkvaliteten i Stockholm med mycket lägre samhällskostnader än att införa miljözoner för lätta fordon. Om vi får full efterlevnad av miljözonen för tung trafik och en förnyelse av fordonsflottan, då klarar vi både EU:s och de svenska miljökvalitetsnormerna med god marginal", säger miljödirektör Gunnar Söderholm enligt DN, som kallar entledigandet av Eliasson för ett justitiemord.
”Redan när han var aktuell för anställning så kom det från den miljöpartistiska trafikroteln en oro över att hans forskarbakgrund skulle hindra farten i de politiska reformer roteln ville göra. Man var helt enkelt rädd att kontoret skulle ta fram underlag, fakta och utredningar som skulle fördröja den politiska processen, eller ifrågasätta genomförbarheten i de politiska förslagen”, säger en källa nära stadsledningen.
Många som arbetar inom stat, landsting och kommun har en viktig roll för att upprätthålla demokratin. Men med rollen kommer också en särskild utsatthet för försök att påverka dem i deras yrkesutövning. Det är ett oavvisligt krav att stadens tjänstemän är sakliga och inte låter sig påverkas av partipolitiska hänsyn.

Avgå själv, Daniel Helldén!
Kommunmedborgarna måste vara säkra på att kommunens tjänstemän inte agerar partiskt till förmån för vad ett visst parti önskar. Om en politiker avsätter en kommunal tjänsteman för att han opartiskt fullgör sitt uppdrag är det ett hot mot demokratin som inte kan tolereras.
Om det som DI skriver verkligen är sant är det ett grovt övertramp av Daniel Helldén. Om någon ska sparkas är det Helldén. Därför kräver jag att staden omedelbart tillsätter en opartisk utredning för att klarlägga vad som verkligen har hänt. Om Dagens Industri har rätt ska Daniel Helldén omedelbart avsättas från sitt uppdrag som trafikborgarråd. 

Folkomröstningar med facit i hand

Om en dag har vi nyårsafton och därefter börjar år 2019. Därmed är det nio år sedan all kärnkraft avvecklades i Sverige.
Eller är det inte så??? Men det har vi ju faktiskt beslutat om i en folkomröstning, där alla var överens om avvecklingen, bara takten skiljde.

Forsmark 1 och 2, fortfarande i drift.
En folkomröstning hölls också 1955, då en kraftig majoritet  (82,9 procent) röstade för att behålla vänstertrafik. Ändå genomfördes högertrafikomläggningen som bekant 1967.

Kungsgatan 1967 vid omläggning till högertrafik.
För trettio år sedan, den 23 mars 1980, genomfördes alltså folkomröstningen om kärnkraft. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. Alla tre alternativen var nej-alternativ till kärnkraft, med avveckling i olika takt. De som ville ha kärnkraft i Sverige hade inget att rösta på. Linje 1 och Linje 2 ville avveckla på 30 år, medan Linje 3 ville att det skulle ske redan på tio år.

Vindkraftspark i Sverige.
Ungefär 60 procent ville avveckla kärnkraften på trettio år, som det senare genom riksdagsbeslut kom att tolkas, medan 40 procent ville avveckla den på bara tio år. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Som bekant har det inte skett, även om några reaktorer har stängts.

Solcellspark i Sverige.
Idag skriver Martina Sturek (ordförande för Women in nuclear, Sweden) på DN Debatt att vi borde behålla kärnkraften – för klimatets skull. Hennes argument är fyra:
1) Kärnkraften räddar liv. Den orsakar avsevärt färre dödsfall än flertalet energikällor. Olyckan i Tjernobyl orsakade direkt 43 dödsoffer och mellan 160 och 9 000 ytterligare dödsfall på grund av ökad risk för sköldkörtelcancer. Fukushima resulterade inte i några dödsfall från radioaktiva utsläpp. Kärnkraften orsakar enligt Sturek minst skador i jämförelse med andra energislag.
2) Kärnkraften är billig, sett till hur mycket den producerar.
3) Kärnkraften hanterar på ett säkert sätt sitt eget avfall, till skillnad mot flera andra energislag.
4) Kärnkraften kan byggas ut snabbt och göra stor skillnad för klimatet. Mellan 1976 och 1986 ökade Sverige kärnkraftsproduktionen med mer än 50 TWh, vilket är tre gånger så snabbt som dagens vindkraftutbyggnad under lika lång period. Vill vi avskaffa fossilbaserade energislag skulle alltså kärnkraften vara mest effektiv.
Kärnkraft i Sverige produceras 2018 via åtta aktiva kärnreaktorer i  Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. År 2017 svarade kärnkraft och vattenkraft för vardera 40 procent av vår elproduktion, medan sol och vind stod för omkring 11 procent tillsammans. Det är uppenbart att vi utan kärnkraft idag skulle ha en allvarlig bristsituation.
Jag kan inte i detalj svara för hennes ståndpunkter. När folkomröstningen genomfördes 1980 var jag själv aktiv i kampanjen för Linje 3 som ville avskaffa kärnkraften snabbast. Med facit i hand tror jag att jag inte skulle göra det idag. Det är uppenbart att kärnkraften inte hade kunnat ersättas av förnybar energi oavsett om avvecklingen hade skett på 10 eller 30 år. Det handlar inte bara om antal TWh utan också om att baskraft inte kan ersättas av kraft som bara finns när det blåser eller solen skiner.
Det pågår forskning om fjärde generationens reaktorer, som kan användas i kärnkraftverk för att utvinna elektrisk energi från redan använt kärnbränsle och därmed nedbringa kärnkraftsavfallet till ett minimum. Där tror jag att man skulle kunna göra stor nytta för framtida generationer. Därför vore det fel att som princip avskaffa kärnkraften nu. Kärnkraften kan bli sin egen lösning.
En läxa av detta är att folkomröstningar inte är ett lämpligt sätt att lösa politiska problem. Riksdagens majoritet måste ha frihet att från mandatperiod till mandatperiod fatta beslut om olika frågor.
Man behöver inte ens nämna Brexit för att inse detta.

Skandal i Stadshuset att avsätta Eliasson

Stockholms trafikdirektör Jonas Eliasson tvingas av trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) att lämna sin post efter nyår. Orsaken är officiellt att ”samarbetsformerna mellan trafikkontoret och trafiknämnden behöver utvecklas”. Men enligt DN handlar det om att Jonas Eliasson satt sig emot en politisering av trafikkontoret.

Jonas Eliasson (foto DN).
Jonas Eliasson utnämndes till trafikdirektör i Stockholms stad 2016. Han är den klart mest meriterade person inom trafikområdet som någonsin har innehaft denna tjänst. Han kom från en tjänst som professor i transportsystem vid KTH och föreståndare för Centret för Transportstudier. ”Under sin tid som forskare har Jonas Eliasson varit en välkänd röst i trafikdebatten och en ofta anlitad expert när det gäller att skapa smarta storstäder”, stod det i pressmeddelandet som Stockholms stad skickade ut i mars 2016.
Jag kom första gången i kontakt med Jonas när han arbetade med sin doktorsavhandling på KTH. Jag som arbetade på regionplanekontoret representerade då de användare som behövde använda Jonas modellkunskap inom trafikanalysområdet för att kunna föreslå relevanta åtgärder för framtidens transportsystem. Jag lärde känna Jonas som en av de mest briljanta hjärnor jag någonsin mött.
Nu petas Jonas Eliasson från sin post. Enligt flera källor är det trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) som begärt att Jonas Eliasson ska tvingas bort. Det är sannolikt Jonas expertkunskap inom trafikområdet som har stött trafikborgarrådet David Helldén och Miljöpartiet, som hellre vill se sig själva som bäst på trafik och miljö.
”Redan när han var aktuell för anställning så kom det från den miljöpartistiska trafikroteln en oro över att hans forskarbakgrund skulle hindra farten i de politiska reformer roteln ville göra. Man var helt enkelt rädda att kontoret skulle ta fram underlag, fakta och utredningar som skulle fördröja den politiska processen, eller ifrågasätta genomförbarheten i de politiska förslagen”, säger en källa nära stadsledningen.
Enligt DN hade den rödgrönrosa majoriteten hade under den förra mandatperioden olika uppfattning i flera trafikfrågor. Trafikdirektören ska därför ha haft för vana att kontrollera med övriga partier i de fall då Daniel Helldén försökt driva igenom något på egen hand. Detta uppskattades inte, enligt DN:s källor med god insyn. Helldén ska i stället ha försökt påverka vad tjänstemännen skrivit i sina tjänsteutlåtanden.

Avsätt i stället Daniel Helldén!
Källor till Dagens Nyheter menar att det fanns en rädsla för att Eliasson med sin bakgrund i forskningen skulle fördröja eller ifrågasätta politiska förslag, vilket enligt tidningens källa med insyn i stadsledningen är anledningen varför han nu petas vid årsskiftet. Vi är många som verkligen blev bedrövade eftersom Jonas Eliasson är erkänt duktig chef och enormt kunnig i det här området, säger Jan Valeskog (S).
Det är faktiskt skandal att den nya högerregimen i stadshuset låter detta ske. Det är beklämmande att den nya majoriteten låter miljöpartiet genomföra detta. Avsätt hellre Daniel Helldén!

Ekologisk mat, svält och klimat

Ekologisk mat har flera fördelar. Som exempel används varken konstgödsel eller bekämpningsmedel vid produktionen. Men jag köper inte så gärna ekologisk mat, vilket kan låta överraskande för en del.
Min utgångspunkt är behovet av att mätta en växande befolkning på jorden. År 1950 hade jorden en befolkning på 2,5 miljarder människor. År 2017 hade den ökat till drygt 7,5 miljarder, drygt en tredubbling under min livstid. I absoluta tal handlade det om en ökning med 5,0 miljarder eller 75 miljoner fler varje år, som alla behöver mat för att inte svälta. Och det fantastiska har faktiskt skett att vi i stort sett har kunnat mätta den växande befolkningen. Det har kunnat ske genom bevattning och modernare jordbruksmetoder inklusive konstgödsel och bekämpningsmedel. Men ekologisk odling ger mindre utbyte än konventionell odling, och mindre skördar räcker till att mätta färre. Det syns också på priset, som i snitt kan vara 30 procent högre för ekologisk mat jämfört med konventionellt odlad mat.

En slumpmässigt vald prisjämförelse på nätet visar att ekologisk mat är 30 procent dyrare än konventionell mat.
Men under det senaste året ökade faktiskt antalet människor på jorden som inte kan äta sig mätta. Efter att ha minskat i över ett decennium, stiger nu antalet hungriga människor i världen igen, visar den årliga FN-rapporten om livsmedelsförsörjning och näring som släpptes på fredagen. Antalet hungriga människor i världen har ökat till 815 miljoner 2016 från 777 miljoner år 2015. Det betyder att 11 procent av världens befolkning går hungriga, enligt den FN-rapport som släpptes under fredagen.
Under året som gått har exempelvis Sydsudan haft flera månader av svår svält och risken för hungersnöd är stor i flera andra länder som Nigeria, Somalia och Jemen. Stora problem har under året framförallt uppstått på platser som är drabbade av konflikter och torka. Det blir desto viktigare att vi kan skaffa fram tillräckligt med mat på platser där detta är möjligt.

Världens befolkning 1950-2100 enligt FN.
Till 2030 kommer världens befolkning att ha ökat till 8,6 miljarder enligt FN, vilket är 77 miljoner fler per år. Det innebär 6 miljarder fler under min livstid, om jag fortfarande lever då. Till år 2050 kommer befolkningen att ha ökat till 9,8 miljarder, vilket ”bara” innebär 61 miljoner fler per år. Äntligen börjar folkökningen sakta in men den fortsätter ändå. Till 2100 kommer befolkningen att vara 11,2 miljarder på jorden, alltså 3,6 miljarder fler än idag. Men då, om drygt 80 år går folkökningen äntligen något långsammare med ”bara” 28 miljoner fler per år. Förhoppningsvis kommer vi inte att bli så många fler än så.

Befolkning i världen 1950-2100 enligt FN.
Av dessa kommer 13 miljoner att bo i Sverige och 794 miljoner i Nigeria, 65 miljoner i Senegal, 79 miljoner i Somalia, 139 miljoner i Sudan, 214 miljoner i Uganda, 94 miljoner i Zambia, och så vidare. Befolkningen växer alltså snabbt i flera av de länder som redan har svält.
Vi står alltså för en gigantisk utmaning om vi ska mätta denna växande befolkning. Ska vi lyckas bör vi göra allt vi kan, vilket innebär att vi kommer att behöva odla mycket mer mat än idag på den mark där det går att odla. Det innebär sannolikt att ekologisk odling blir en lyx vi inte har råd med.

Den ekologiska drömmen – Myter och sanningar om ekologisk odling (2014). 
För några år sedan kom boken ”Den ekologiska drömmen" om ekoodlingens påverkan på skörd, livsmedelskvalitet och miljö, utgiven av några professorer på SLU. Skriften diskuterade om vi får nyttigare livsmedel och bättre miljö, om ekologiska livsmedel är giftfria, om maten kommer att räcka till och om ekoodling är mer klimatsmart. Men man kom fram till att ekologisk odling reducerar skörden kraftigt och därför inte kan försörja en växande världsbefolkning. Ekomat är inte heller hälsosammare, och odlingsformen är varken klimatsmart eller bättre för miljön i övrigt. ”Det ekologiska lantbruket tvingas successivt inse att det inte går att producera tillräckligt med mat vid ekoodling på ett uthålligt sätt”, menade professor Rune Andersson, en av medförfattarna. Dessutom ansåg man att det är orimligt att ekomat årligen subventioneras med ungefär en miljard kronor av svenska skattemedel. "Om vi ska nå en långsiktigt, hållbar livsmedelsproduktion är det viktigt att politiska beslut och konsumenternas val av livsmedel baseras på kunskap", enligt professor Thomas Kätterer, en medförfattare.
Häromdagen publicerades en ny vetenskaplig studie som slår fast att ekologisk mat dessutom är betydligt sämre för klimatet än konventionellt producerad mat. Stefan Wirsenius, docent vid Chalmers i Göteborg, är en av fyra forskare bakom den nya internationella studien som publiceras på onsdagskvällen i den vetenskapliga tidskriften Nature. ”Vi har kommit fram till att ekologisk mat har större klimatpåverkan än konventionell mat. Det beror på att ekologisk mat kräver mer areal, mer mark för samma mängd mat”, säger Wirsenius till Ekot. Slutsatsen är att arealskillnaden innebär en mycket stor klimatpåverkan till nackdel för ekologisk mat, som produceras utan konstgödsel eller bekämpningsmedel. På en global matmarknad innebär ekologisk odling att, relativt sett, mer skog avverkas någonstans i världen. Mindre skog ger mer koldioxid i atmosfären. Ekologiska svenska ärtor ger ungefär 50 procent större klimatpåverkan än de som är konventionellt odlade, enligt studien. För svenskt ekologiskt vete är skillnaden ännu större, närmare 70 procent.
”Det är väldigt stor skillnad i avkastning. Det går åt nästan dubbelt så mycket mark för samma mängd vete när man odlar den ekologiskt. Ekologiskt nötkött ger större klimatpåverkan än kött från kor som får foder som är odlat med hjälp av till exempel konstgödsel och bekämpningsmedel”, enligt Stefan Wirsenius forskning.
Det finns naturligtvis goda skäl för ekologisk odling och ekologisk mat. Frågan är bara vilka konsekvenserna är.