Varmt i Antarktis

I förra inlägget skrev jag om ett köldrekord på Grönland. Nu har ett nytt värmerekord noterats i Antarktis. Den 9 februari noterades plus 20,7 grader Celsius på ön Seymour. Det är nästan en hel grad varmare än det tidigare rekordet, som sattes på ön Signy i januari 1982. Men det är inte på kontinenten Antarktis som det gamla värmerekordet slogs. 

Ön Seymour ligger nära spetsen på Antarktishalvön så nära Sydamerika man kan komma. Där finns en argentinsk flygbas sedan oktober 1969. Dess koordinater är 64˚S 14’. 

Vill man jämföra med någon plats i Sverige ligger Skellefteå nära med 64˚N 45’. Men Skellefteå ligger alltså närmare nordpolen än Seymourbasen ligger nära sydpolen. Och i Skellefteå uppmätte man drygt 31 plusgrader 2009 och drygt 34 plusgrader 1945. Det är fortfarande betydligt varmare på norra halvklotet än på det södra. 

Kallt på Grönland

Efter en sällsynt mild vinter här i Sverige, som enligt SMHI redan övergått i vår i södra och mellersta Sverige, kan man notera att ett nytt köldrekord slogs den 2 januari 2020 på Grönland. Det nya köldrekordet är på -66 grader Celsius och uppmättes kl 23:13 den 2 januari 2020.  Någon lägre temperatur har aldrig tidigare uppmätts på Grönland.

Summit Camp och nationalparken på nordöstra Grönland.
Summit Camp är en forskningsstation som ligger inom Grönlands nationalpark på nordöstra Grönland. Stationen ligger på en högplatå på inlandsisen på en höjd av cirka 3 200 meter i Grönlands centrala del cirka 460 km väster om Ittoqqortoormiit och cirka 500 km nordöst om Uummannaq. Stationen invigdes 1989 och användes då till djupa borrprover i isen. Forskningen har därefter fortsatt under sommarhalvåret och sedan början på 2000-talet har stationen även varit bemannad under vintern.
Just nu är det betydligt mildare på Grönland, bara -45 grader ungefär, men kommer om några dagar att krypa ner under -50 grader igen. Så här ser väderprognosen ut för de närmaste dagarna:

Här hemma i Stockholm är det just nu ett par grader plus, i varje fall på Södermalm. I Söderförorterna är det någon grad kallare.

Kan sparsamhet rädda proletariatet?

Kan sparsamhet rädda proletariatet?
Då lyckas min granne nog rädda sej.
Han lever på gröt och på gamla potäter
när han inte blir bjuden av sin tjej.

Kan gröt bli lämplig kost för våra äldre?
Ja, den frågan, som Blå tåget en gång lyfte, har oväntat blivit högaktuell, nu när inte bara proletariatet utan också hela planeten ska räddas. Den blågröna majoriteten i Stockholms stad har utlyst globalt klimatnödläge, vilket innebär att sparsamhet med kött ska införas i stadens äldreboenden. Men bara för några veckor sedan lovade finansborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) att det inte var aktuellt. Då sade hon att Stockholm har lyckats minska utsläppen med 58 procent sedan 1990, så därför var det viktigare med ett globalt nödläge. Vi kan visa, sa hon då, att det går att ställa om från fossila till förnybara energislag. Men nu har hon skrivit under en matdeklaration för klimatsmart mat som begränsar köttintaget till 16 kilo per år, vilket är mer än en halvering av köttet i skolmaten och äldreomsorgen. Men naturligtvis gäller detta bara de äldre och skolbarnen (men skolbarnen kan ju få äta kött hemma). Övriga stockholmare ska få fortsätta att äta vad de vill.

Kött eller grönsaker...
Vi är fast beslutna om att minimera stadens livsmedelsrelaterade klimatpåverkan, säger Anna König Jerlmyr. Och vilka kan vara bättre mål för den nya köttstrategin än pensionärerna. Det vet ju alla att just de äter hejdlöst mycket kött. Större mängd vegetarisk mat och mindre matsvinn kommer att minska vår klimatbelastning. Ställer vi om på rätt sätt kan vi få bra mat, bli friskare och samtidigt drastiskt minska påverkan på miljö och klimat, säger Katarina Luhr (MP) miljö- och klimatborgarråd.
Men varför stanna där? Kan inte staden helt enkelt dra in tillståndet för restauranger som serverar kött och för livsmedelsbutiker som säljer kött? Stadens allmännyttiga bostadsföretag kan utfärda bestämmelser om att kött inte får tillagas i deras hyresgästers kök. Kanske ska man till och med förbjuda kött i stadens egna personalrestauranger?
Men äldreborgarrådet Erik Slottner (KD) vägrar följa Stockholms kommuns nya matpolicy, som ska begränsa andelen kött inom äldreomsorgen. ”Äldre kommer att få äta den mat de själva önskar”, slår han fast.

Skall rotmoset serveras utan fläsklägg i framtiden?
Man kan annars undra över den märkliga inställningen att det är just de äldre, och skolbarnen förstås, som ska lösa det här med köttet och klimatomställningen. Varför ska inte alla stockholmare drabbas av denna inskränkning i kosten, gamla som unga, rika som fattiga? Jag tror att äldre människor i allmänhet äter ganska lite mat, och att detta även gäller kött. Aptiten avtar enligt experterna naturligt med åren. Att behålla sitt självbestämmande är viktigt för äldres välbefinnande, visar forskning. Att behöva förlita sig på samhällets omsorg betyder att både inspiration och självbestämmande försvinner. Allt det här samverkar och förvärrar problemet med undernäring hos äldre. Så, varför ska just de äldres inflytande på vilken mat de ska äta inskränkas? Erik Slottner anser inte att man ska tvinga på en äldre person, "som hela sitt liv ätit kalops och rotmos", vegetarisk kost. "Det är inte värdigt”, säger Erik Slottner. ”Det kommer inte att ske. Äldre kommer att få äta den mat de själva önskar och som de faktiskt betalar för också. Det är inget som politiker ska gå in och styra”.
”Vi kommer inte att följa den nya köttpolicyn. Vi har precis antagit en ny mat- och måltidspolicy inom äldreomsorgen och där står det ingenting om att drastiskt minska köttätandet. Jag tänker följa den policyn”, säger Erik Slottner.
Enligt äldreborgarrådet kan en vegetarisk kost vara direkt ohälsosam för äldre, särskilt om den innebär att matlusten minskar. ”Äldre behöver rikligt med protein, och fett och kött är en viktig proteinkälla. Om man bara erbjuder två portioner kött i veckan så är risken stor att de äldres matintag minskar och det är direkt fara för de äldres hälsa. Vi har problem med undernäring, inte övergödning, i äldreomsorgen. Den här dieten skulle förvärra problemet.”
”Äldreomsorg är ingen stor klimatbov. Maten ska vara närproducerad och matsvinnet måste minska, men rör inte de äldres kött, de har rätt att få det på sin ålders höst om de vill”, säger Erik Slottner.
Tack för det, Erik, eller som Blå Tåget sjunger:

Kan sparsamhet rädda proletariatet?
Min granne svarar nog numera nej.
Det spelar ingen roll hur billigt man äter
när man känner sig billig som dräng och lakej.
Och hans fästmö hon säger att armod kan tålas
av alla om det är en delad misär
men när somliga blir feta av rysk kaviar och punsch
ska man ej tiga still för man är proletär.
För när maten blir allt dyrare och jobben blir allt färre
och i tidningarna står recept på soppa på en spik
då är det dags att konfiskera sparkapitalet
så att rikedomen upphör för den som är rik. 

Lite regn i år, men hur mycket?

Den här sommaren har varit ganska torr, men inte lika torr som förra året här på Gotland. Förra sommaren var framförallt torr under mars-juni. I år har april och augusti varit relativt regnfattiga, men totalt sett har det regnat nästan normalt. Bönderna har inte heller klagat som förra sommaren. Genom att det regnat mycket i september är det fullt normalt med regn i år.

Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland, snitt för Visby och Hemse, uppdaterad i oktober med värden för september.
Att mäta regn är vanskligt. Framförallt påverkas regnmätaren av vind enligt SMHI. I år har jag skaffat en ny regnmätare som, har det visat sig, ger helt andra värden än de gamla.  Den äldre mätaren från 1960-talet är av förtennad koppar, medan den nya är mindre och av plast.

Denna regnmätare visade 12,5 mm på måndagsmorgonen.

Denna regnmätare visade 25 mm samma morgon.
Även om mätarna är placerade nära varandra och därmed borde få likartade vindförhållanden ger den nya mätaren konsekvent nästan dubbelt så höga värden som den gamla. Jag har kontrollerat att det inte finns läckage. Jag har också mätt yttre och inre omkrets och kontrollerat med skalorna och inte hittat några fel. Det hela är ett mysterium. Bäst att lita på SMHI, men de mäter ju inte precis där jag bor.

Inte alltid så lätt att leva som man lär

Greta Thunberg, ska delta i FN:s klimattoppmöte den 23 september, men vill inte flyga, för att slippa koldioxidutsläpp. Därför ska hon segla med Malizia II, en segelbåt som med hjälp av solpaneler och undervattensturbiner erbjuder en atlantöverfart utan koldioxidutsläpp. Efter besök i Kanada och Mexiko går resan vidare söderut med tåg och buss till Chiles huvudstad Santiago. Där ska Thunberg delta vid FN:s årliga klimatkonferens COP25 i december och därefter besöka andra platser i Sydamerika.

Malizia II
Men helt utan koldioxidutsläpp blir inte seglatsen. Enligt DN, som citerar tyska media, kommer seglatsen i sin helhet kommer orsaka betydligt mer utsläpp av växthusgaser än om hon hade flugit. Fem anställda besättningsmän kommer nämligen att flyga över Atlanten till New York för att segla tillbaka Malizia II till Europa. Dessutom ska åtminstone någon i besättningen flyga hem. Greta Thunberg orsakar alltså många gånger mer koldioxidutsläpp genom att ta segelbåten över Atlanten, jämfört med om hon hade flugit själv. Bättre för klimatet att flyga alltså.

Var juli 2019 varmaste juli hittills?

I media har det nyligen utan reservationer meddelats att juli 2019 var den varmaste månaden hittills för global genomsnittlig ytluftstemperatur. Det kanske är så, kanske inte. Vi har ju haft en global temperaturhöjning på mellan 0,5 och 1,0 grader sedan slutet av 1800-talet, så det är ju inte så konstigt om någon månad under senare år varit varmast, i alla fall sedan mätningarna började i slutet av 1800-talet. Men för 10 000 år sedan, kort efter den senaste istiden var det faktiskt ett par grader varmare än nu, men då gjorde man förstås inga månadsvisa mätningar av yttemperaturen. Men det vore ju konstigt om det inte förekommit varmare julimånader då.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen.

Variationer i årsmedeltemperatur i södra Sverige de senaste 10 000 åren (Källa: Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010).
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet. Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken. För omkring 1000 år sedan hade vi den medeltida värmeperioden, då vikingarna koloniserade Grönland. Kanske var juli månad varmare vid den tiden.

Temperaturen under de senaste 2000 åren baserad på 18 faktorer (ej årsringar) till 1935. Endast 11 faktorer täcker perioden efter 1935 med streckad linje. Källa: Dr Craig Loehle, National Council for Air and Stream Improvement.
PhD Roy Spencer har kommenterat uppgifterna om juli månad som den varmaste julimånaden. Han konstaterar att uppgifterna inte bygger på de allra säkraste uppgifterna utan från ett ganska begränsat antal och enligt honom bristfällig belägenhet av mätstationer som aldrig varit avsedda att mäta globala temperaturtrender. Det finns  enligt Spencer tre stora brister när det gäller att få globala medeltemperaturer. Det handlar om UHI-effekten (Urban Heat Island) för många mätstationer i tätbebyggda områden, som inte är bortrensade. Havstemperaturer är notoriskt osäkra på grund av över tid förändrade mätningsmetoder. Dessutom är mätningen av både land- och havstemperaturer är ofullständigt fördelade geografiskt. Man kan inte uppskatta temperaturer i gigantiska områden, där inga mätningar finns.

Satellitbaserade månadsvisa mätningar av den globala temperaturen 1979-2019, University of Alabama, Huntsville (UAH).
En annan och bättre metod är att mäta temperaturen med satellit, som görs av exempelvis UAH. Dessa mätningar har bara skett sedan 1979. Dessa mätningar av temperaturen i lägre troposfären visar ändå att det har varit varmare såväl 1998 som 2016. Men media har tyvärr inte redovisat dessa osäkerheter och brister.

Fler döda under vinterns kyla än under sommarens värmebölja

”Extremhetta har slagit till mot Europa – flera döda”. Ja, den rubriken hade Aftonbladet tidigare i sommar. Tänka sig. Riktigt ruskigt, så hett så att flera människor dör! Och nu har man varnat för att sommarhettan kan kräva dödsfall även i Sverige.
Men EU har ju drygt 500 miljoner invånare, hela Europa mer än 700 miljoner. I Sverige dör omkring 90 000 personer varje år, omkring 9 per 1000 invånare. Det motsvarar omkring 250 personer varje dag året runt. I hela Europa skulle det motsvara 15-20 000 döda per dag. Så hur stor är egentligen betydelsen av att det dör flera personer av hettan. Kanske hade de även andra diagnoser, kanske var de gamla. Något ska man ju ändå dö av så småningom.
Media varnar nu för att värmen, liksom förra sommaren, också kan utgöra en risk för Sveriges befolkning. Enligt en studie som publicerades i Läkartidningen i maj kan fjolårets värmebölja härledas till 600 dödsfall i Sverige. Man har då jämfört dödstalen vecka för vecka 27-31 med vad som är normalt för just dessa veckor. Enligt utredaren kan årets värme medföra flera risker, särskilt för barn och äldre som är känsligare för de höga temperaturerna. ”Dels kan man få solsting, man kan få värmeslag, man kan bli uttorkad. Det kan också vara risk för hjärtproblematik”, säger Fredrik Haux i Läkartidningen.
Men för att sätta lite proportion på siffrorna, kan man konstatera att de 600 dödsfallen utgör klart mindre än 1 procent av dem som dog under 2018. Att de dog just under sommaren är det speciella. Normalt dör det nämligen klart färre personer just under den perioden.

Dödlighet per dag i Sverige under årets tolv månader 2015-2016, enligt SCB.
Normalt är det de kalla vintermånaderna december-mars som kräver flest dödsfall. Då dör det normalt ca 275 personer per dag jämfört med 235 personer under sommarmånaderna juni-augusti. Det är alltså normalt en ”överdödlighet” på cirka 40 personer per dag under vintern. Värmeböljan sommaren 2018 krävde alltså långtifrån så många döda som en normal vinter i Sverige. Men sällan ser man rubriken "Vinterkylan krävde 5 000 dödsfall - som vanligt", även om det finns belägg för detta.

Nej, extremväder har inte blivit vanligare!

Ofta får man höra att klimatförändringarna kommer att leda till att extremväder blir vanligare. Det gäller exempelvis SR P1 (t ex Klotet och Klimatspår). Till exempel att det blir vanligare med värmeböljor med extrem torka som vi hade förra sommaren, men också fler skyfall och översvämningar.
En konsekvens av den pågående globala uppvärmningen är att avdunstningen ökar. Tankegången är väl att atmosfären därmed kan innehålla mer vattenånga, vilket även skapar förutsättningar för mera (intensiva) regn. Men att modellen inte stämmer särskilt väl är ett av huvudresultaten av en rekonstruktion av vädret de senaste 1200 åren av forskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist, som också refererats i DN. Studien ger inget belägg för att frekvensen av extremväder skulle öka. Till och med IPCC har numera erkänt att det inte har varit någon ökning av de väderrelaterade naturkatastroferna, som stormar, torka och översvämningar. Det framgår av den senaste ordinarie rapportomgången från 2013.
SMHI har också analyserat om den ökning av medeltemperaturen i Sverige som
observerats sedan drygt 150 år har påverkat frekvensen av extrema regnväder. Nedanstående diagram visar högsta dygnsvärde för regionerna N, M, SO och SV.

Högsta dygnsvärde nederbörd 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Analyserna visar att den årshögsta dygnsnederbörden inte i någon region uppvisar någon tydlig förändring under 1900-talet. Skillnaderna mellan de olika regionerna är små.
Nedanstående diagram visar frekvens i antalet dygn med mer än 40 mm nederbörd i samma regioner.

Antal dygn med mer än 40 mm nederbörd som dygnsvärde 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Resultaten i stort sett desamma; inga uppenbara trender och små skillnader mellan regioner. Återigen noterar SMHI att klimatförändringarna är relativt små under perioden i jämförelse med stora naturliga svängningar i klimatet och osäkerheter i statistik för extrema värden.
Slutsatsen är entydig. Så länge fakta inte stöder tesen om att extremväder blir vanligare borde vi vara försiktigare med att uttala oss tvärsäkert om hur framtiden kommer att gestalta sig, i varje fall i Sverige.

Lite regn har det i alla fall kommit i år

Förra sommaren minns nog de flesta som mycket torr och varm. Här på Gotland klagade bönderna och hästägarna över torkan och bristen på foder och trädgårdsägarna såg sina trädgårdar torka bort, medan badgästerna njöt över den fina sommaren.

Nederbörd i mm per år på Gotland 2000-2018, Hemse (röd stapel) och Visby (blå stapel).
Det finns ingen entydig trend när det gäller nederbörden under den här perioden. För Hemse kan man ana en svagt minskande tendens men för Visby är trenden i stället ökande nederbörd. Det sannolika är nog att det handlar om slumpmässiga variationer i vädret.
Men sett över hela året regnade det faktiskt nästan normalt under 2018 och mer än normalt under 2017. Det beror på att det regnade mycket under januari samt augusti, oktober och december. Att det regnar mycket på vintern bidrar till att fylla på grundvattnet, men det behöver regna också på vår och sommar om skörden ska bli bra.

Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland (snitt för Visby och Hemse).
I år har året börjat lite bättre än förra året, sett från lantbrukarnas och trädgårdsodlarnas perspektiv.
Under perioden mars-juni har det regnat betydligt mer än förra året, 36 mm per månad jämfört med 15 mm förra året. Inte jättemycket men ändå bättre. Fortsätter det så här borde ingen klaga.
Jag har jämfört Hemse och Visby, som får representera Gotland i allmänhet. Det är två orter som ligger på ett avstånd om ca 45 km fågelvägen. Jag bor på sydöstra Gotland ganska nära Hemse. Hemse ligger inne i landet och Visby vid kusten, och topografin skiljer sig, även om Gotland inte har några höga berg precis. Det innebär ändå att nederbördsmängderna kan variera väsentligt mellan dessa ort, ja på mycket kortare avstånd.
När jag jämför nederbördsmängden på vårt ställe med grannar på några kilometers aller bara några hundra meters avstånd, visar det sig ofta skilja väsentligt. Det förekommer att det är skyfall i Hemse och kruttorrt hemma hos oss. Sådant är ju vädret ofta, med slumpmässiga variationer. Vädret blir klimat först när v har 30 års medelvärden.

Krav på solceller är ingen bra idé

Det anser miljöexperten Per Kågeson i en debattartikel i SvD med anledning av att miljöpartiets nya språkrör Per Bolund har föreslagit att alla nya hus ska förses med solceller.  ”Per Bolund bör skaffa sig en jordglob”, skriver Kågeson, och menar att fortsatta subventioner vore slöseri med klimatpengarna som kan användas bättre på annat håll.

Per Kågeson
Bolund vill att Sverige ska följa Kaliforniens exempel, men Kågeson pekar på att Kalifornien ligger mellan trettioandra och fyrtioandra breddgraden. På vår sida om Atlanten motsvaras det av Rom i norr och Tripoli (Libyen) i söder medan Sverige ligger mellan 55:e och 69:e breddgraden, vilket är ungefär som Alaska. I Kalifornien är det årliga solinflödet ungefär dubbelt så stort som i Sverige och jämnare fördelat över året. I Sverige bidrar solceller till elproduktionen på sommaren när den behövs minst. Fortsatta subventioner av svensk solel riskerar att öka obalansen i kraftsystemet och till lägre investeringar i vindkraft som skulle behövas på vintern.

Per Bolund (Mp)
Kågeson anser att Bolunds utspel är ett bland många exempel på den klimatpopulism som präglar Miljöpartiet och som leder till resursslöseri. Andra exempel är banor för höghastighetståg och en övertro på subventioner till biodrivmedel. Kågeson föreslår att Bolund börjar med att skaffa sig en jordglob. Det vore nog en bra idé.

Vår allt grönare planet

Klimatalarmister brukar utgå från att den globala uppvärmningen, som ett resultat av den ökade koldioxidhalten i atmosfären, leder till alla möjliga katastrofer, till exempel att det blir fler stormar och regn med översvämningar som följd, eller att det blir torrare, att öknarna breder ut sig och att det uppstår alltfler skogsbränder. Brittiska Met Offices Hadley Centre for Climate Prediction förutspådde till exempel för några år sedan att en tredjedel av jordens landyta kommer att ha förvandlats till öken före seklets slut.
Inför klimatmötet i Paris upprepade Karin Bojs i DN tesen om den förestående torkan. ”Stora och tätbefolkade områden i världen kommer att bli obeboeliga på grund av torka eller översvämningar”.
Jag skrev redan för några år sedan om att forskare i Australien visat att utsläppen av koldioxid faktiskt leder till att jorden har blivit grönare. Man hade genom studier av satellitbilder konstaterat att växttäcket har ökat med 11 procent i jordens torra, varma områden under perioden 1982–2010, troligen beroende på att den ökande koldioxidhalten i atmosfären gynnar växternas tillväxt och minskar deras vattenförluster. Effekten var starkare än vad forskarna hade väntat sig. När koldioxidhalten stiger kan växternas blad utvinna mer kol från luften under fotosyntesen, vilket utnyttjas till att producera ännu fler blad.

Bilden visar förändring i grönyta globalt under perioden 1982-2015. Källa:Boston University/R. Myneni.
Enligt en vetenskaplig studie i tidskriften Nature från 2016 som refererats av amerikanska NASA har den stigande halten av växthusgasen koldioxid i atmosfären  under efterkrigstiden haft en starkt positiv effekt på jordens växtlighet. 32 forskare från åtta länder deltog i studien, som baserades på satellitdata från NASA från år 1982 till år 2015. Under de senaste tre decennierna har vissa regioner upplevt en över 50 procentig ökning av växtligheten, medan bara 4 procent visat en minskad växtlighet. Studien med titeln ”Greening of the Earth and its drivers” visade att stigande atmosfärisk koldioxid kraftigt gynnar växtlivet, vilket resulterar i en anmärkningsvärd ökning av växtligheten på alla jordens kontinenter. Forskarna kom fram till att ökad CO2 förklarar hela 70 procent av den observerade tillväxttrenden. I övrigt står ökad kvävegödning för 9 procent, uppvärmningen för 8 procent och ökad beskogning för 4 procent av den observerade tillväxttrenden. Utan denna effekt skulle jorden ha svårt att föda den växande befolkningen. Att en högre koldioxidhalt är gynnsamt för växtligheten är känt sedan gammalt. Trädgårdsmästare som höjer koldioxidhalten i sina växthus får större skördar.

Men i en starkt tendensiös artikel i DN avfärdar nu Maria Gunther forskningen som säger att koldioxiden i atmosfären gör planeten grönare, genom att detta ”bara är historiska data”. I stället hävdar hon att skogar i framtiden  ”helt kan sluta att ta upp koldioxid”.  Hon ifrågasätter den erkända forskningen och hänvisar till obevisade hypoteser. ”Vi vet inte vad som kommer att hända med fotosyntesen i framtiden, om vi släpper ut ännu mer koldioxid i atmosfären”. Nej, vi vet inte. Så länge vi inte vet är det bara hypoteser. Vad som har hänt är däremot fakta. DN driver alltså en tes om vad som eventuellt skulle kunna hända i framtiden, utan att hänsyn till vad som har hänt hittills. Det är djupt ohederligt.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Men lever DN upp till detta?

Nederbörden på Gotland under 2018

Vi minns alla den torra sommaren 2018. På  Gotland regnade det extremt lite mellan mars och juli. Men under augusti och oktober regnade det mer än normalt. Totalt sett blev 2018 inte så särskilt torrt år. I Visby föll det drygt 480 mm, vilket visserligen ligger lite under genomsnittet men inte så mycket. Genomsnittligt har det regnat ca  509 mm per år i Visby under hela perioden sedan 1860.

Årsnederbörd i Visby sedan 1860.
Det går inte att se någon trendmässig förändring, i alla fall inte sedan sekelskiftet 1900. Sedan 1900 är medelvärdet 523 mm. Sedan sekelskiftet 2000 har det regnat något mer, 529 mm per år. Per månad är det 44 mm jämfört med 40 mm under 2018. Så problemet var i första hand den ojämna fördelningen tidsmässigt. År 2001-2005 regnade det faktiskt mindre, liksom 2013 och 2015. Men 2017 regnade det faktiskt mest under hela 19-årsperioden.

Årsnederbörd i Visby 2000-2018.
Enligt SMHI varierar nederbörden på Gotland, så att det regnar kring 500 mm vid kusten till lite drygt 600 mm på öns inre. Delvis beror dock skillnaderna på kuststationernas mer utsatta läge och därmed större vindförluster; mer nederbörd blåser helt enkelt förbi mätarna vid kusten. Tittar man på Hemse visar det sig stämma.

Nederbörd i Hemse 1940-2018, mm per år.
I Hemse har det regnat i snitt 560 mm per år under perioden 1940-2018. Under de senaste 20 åren har det faktiskt regnat mer än så.

Nederbörd i Hemse 2000-2018
Under de senaste 19 åren har det regnat drygt 600 mm per år i Hemse, år 2018 knappt 500 mm. År 2013 regnade det mindre än 2018.
På Gotland klagar man varje år på att grundvattenmagasinen inte fylls på tillräckligt. Det kan bero på att det regnar vid fel tidpunkter, men jag misstänker att det också handlar om att grundvattnet används mer än förr.
Den 1 april införs bevattningsförbud på Gotland, som anligt kan man tillägga efter de senaste årens vattenbrist. De stora vattenmagasinen har enligt Region Gotland inte återhämtat sig efter fjolåret och nivån är fortfarande mycket under det normala. Dessutom är vattennivån i Tingstäde träsk lägre än normalt. Det som är positivt är att ett nytt bräckvattenverket kommer att leverera vatten till södra Gotland.

Planeten blir grönare

Dagens Industri rapporterar (på ledarplats, P M Nilsson) om att jorden håller på att bli alltmer grön. Detsamma har även rapporterats i SR. Växtligheten på jorden ökar på grund av högre CO2-halt, trädplantering och ett mer effektivt jordbruk. De refererar en rapport från Nature: hela världens lövmassa växer. Överallt, från Sibirien i öst till Alaska i väst, från Svalbard i norr till Australien i söder breder växtligheten ut sig. Artikeln i Nature visar att 33 procent av världens bevuxna områden blir grönare och fem procent brunare, sett från rymden. Den globala växtlighetens lövyta ökar med 2,3 procent per decennium. Sedan år 2000 har jorden fått en ny grön yta lika stor som tio gånger Sveriges yta.

Effekten syns överallt, på alla kontinenter, men är särskilt stor i Kina och Indien, vilket är intressant eftersom en så stor del av mänskligheten bor där. Särskilt de kinesiska skogarna växer, men även de indiska, och åkerarealen får allt större lövyta i båda länderna. Åkerarealen ökar inte, men har mycket bättre produktivitet. Produktionen av säd, frukt och grönsaker har ökat med 35 procent i Kina och Indien sedan millennieskiftet. Kinas stora skogstillväxt beror till exempel på att landet har anammat en mer modern skogsbruksteknik och börjat nyplantera enorma arealer och återplantera gamla. Det här är naturligtvis av stor betydelse för vår försörjning med livsmedel för en växande befolkning. Även Europa blir snabbt grönare och ligger i topp vad gäller förgröning och i botten vad gäller bruna ytor. Europa har alltså mycket hög grön tillväxt, dels tack vare sitt högproduktiva jordbruk, dels på grund av återbeskogning av tidigare brukade marker. Sverige har till exempel en större och tätare skog i dag än förr eftersom man planterat dålig åkermark och lärt sig bruka skogen mer effektivt. USA har också en grön tillväxt medan Brasilien ligger i botten.

Indisk insektsbekämpning i kålfält.
Rapporten pekar ut människan som den starkaste gröna drivkraften. Ökad halt av koldioxid i atmosfären, som är en bristvara för växter, gödslar växtligheten, en effekt som forskarna menar är underskattad. Ett varmare klimat gör att det växer på nya ställen. Den andra stora mänskliga påverkan är ett alltmer effektivt jord- och skogsbruk. Den gröna globala revolutionen beror i hög grad på att man odlat fram nya snabbväxande hybrider, växelbruk, bevattningssystem, gödsel, kontroll på skadeinsekter, bättre utsäde och mekaniserat jordbruk.
Detta är alltså en positiv effekt av den ökande koldioxidhalten i atmosfären. FN:s klimatpanel pekade i höstas på tillväxt av växtlighet som central för att lyckas med 1,5-procentsmålet. Dessutom ökar möjligheten att klara livsmedelsförsörjningen för en växande befolkning som snart överstiger 10 miljarder. Då måste växtligheten öka, utan att jordbruksarealen ökar.
Antag att klimatkrisen leder till åtgärder som skulle lyckas sänka koldioxidhalten till förindustriella nivåer. Risken är då stor att jordens livsmedelsproduktion skulle minskas drastiskt samtidigt som befolkningen ökar med flera miljarder. Det skulle kunna leda till världshistoriens största svältkatastrof. Eller tänker jag fel nu?

Maria Wetterstrand jävig utredare?

Det måste vara en önskesituation för ett tillverkningsföretag om staten genom lagstiftning tvingar kunderna att köpa den produkt som företaget tillverkar. Dessutom att köpa mer och mer för varje år, oavsett pris. Ett sådant företag borde det vara riskfritt att köpa aktier i, eller hur? Vinsten verkar vara garanterad. Aktier i ett sådant företag måste vara betydligt värdefullare än aktier i ett företag som måste verka på en fri marknad.
Vad skulle man säga om en aktieägare och styrelseledamot i ett sådant företag får föreslå just en sådan tvingande lagstiftning? Och vad skulle man säga om förslagsställaren i samma veva ökar sitt aktieinnehav? Kan det finnas något som helst samband mellan aktieinnehavet, aktieköpet och förslaget?

Maria Wetterstrand, jävig utredare?
Nej absolut inte säger Maria Wetterstrand (mp), som på uppdrag av regeringen utrett framtida flygbränsle – samtidigt som hon sitter i styrelsen för ett företag som får statligt stöd att forska i att utveckla grönt flygbränsle.
Det var i fredags som utredningen om framtida flygbränsle ”biojet” offentliggjordes. I utredningen kommer Wetterstrand fram till att 30 procent av flygbränslet som tankas i Sverige år 2030 bör vara förnybart.
Maria Wetterstrand är aktieägare och sitter i styrelse i företaget Cortus Energy som fått stöd från Energimyndigheten att undersöka möjligheterna att producera förnybart biobränsle i Sverige genom förgasning av skogsbränslen. Under sitt utredningsarbete har Wetterstrand köpt fler aktier. Hon hade 295.000 aktier 2018, men hade 31 januari i år fördubblat innehavet till 615.000 aktier. Under dagen då utredningen presenterades steg aktiekursen med cirka 40 procent.
”Om vi nu kan finna och kvalificera en användbar lösning för grönt flygbränsle är marknadspotentialen enorm”, skriver vd Rolf Ljunggren i ett pressmeddelande.
Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, säger enligt DN att Wetterstrand kan ha gjort sig skyldig till jäv. Den brinnande frågan är, enligt Lundin, om det finns någon personlig vinning för Wetterstrand. Enligt aktiebolagslagen har hon en plikt att verka för bolagets bästa, säger han.
Enligt juridiken ska en utredare betraktas som en förvaltningsmyndighet och lyder därmed under förvaltningslagen och de jävsregler som ingår där, säger Lundin. Nyligen skärptes just jävsreglerna kring personlig ekonomisk vinning till ”om man antas påverkas av beslutet i en inte oväsentlig utsträckning”.

Kortare vintrar, eller inte…

Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman konstaterar i sin krönika ”att Jämtland tappar 1-2 dagar per år; på en tjugoårsperiod innebär det en månad färre skiddagar”.

Vi har ju haft en global uppvärmning, med omkring 1 grad under 1900-talet, framförallt under perioderna 1910-1940 och 1970-2000. Så det vore ju konstigt om inte antalet vinterdagar med snö blev lite färre. Men med Wimans siffror låter det ju som om det går ganska snabbt, kan man tycka. Har han verkligen rätt? Och hur många snödagar har man i vanliga fall? Från SMHI hämtar jag följande diagram.

Antalet snödagar per år 1950-2018, medelvärde för 37 stationer i Sverige.
Diagrammet handlar alltså om hela Sverige och är ett medeltal för perioden 1950-2018, dvs nästan 70 år. I början av perioden ligger medelvärdet på ca 122 dagar och mot slutet ca 106 dagar. Det är alltså 16 dagar mindre på 70 år, alltså bara en halv månad på en period som är 3,5 gånger längre än den tjugoårsperiod Wiman refererar till. En ganska kraftig överdrift, minst sagt.
Men detta var alltså hela Sverige. Om man i stället tittar på södra Norrland får man följande bild.

Antalet snödagar per år 1950-2018, medelvärde för 7 stationer i Södra Norrland.
I början av perioden är medelvärdet kring 155 dagar per år och i slutet ca 135 dagar per år. En minskning med ca 20 dagar på 70 år. Också det mycket långsammare takt än vad Björn Wiman anger. Men Wiman vill kanske inte välja hela perioden utan bara perioden 1995-2018. Då får man faktiskt en minskning från ca 160 till 135 dagar per år, en minskning med ca 1 dag per år. Nästan i Björn Wimans takt, genom så kallad körsbärsplockning alltså. Men hur förklarar man i så fall att vintrarna faktiskt blev längre mellan 1950 och 1995? Hade vi ingen global uppvärmning då? Och väljer vi bara de fyra sista åren får vi en rejäl ökning av antalet snödagar med ca 45 dagar, alltså mer än 10 dagar längre per år. För skojs skull kan man också jämföra med Norra Norrland.

Antalet snödagar per år 1950-2018, medelvärde för 11 stationer i Norra Norrland.
I början på perioden var antalet snödagar där ca 195 per år, i slutet ca 195 dagar per år. Ingen märkbar förändring alls under hela 70-årsperioden.
För övrigt snöar det just nu här i Stockholm, på Södermalm.

Klimat och barnafödande

Antag att de växande koldioxidutsläppen påverkar klimatet på det sätt som forskarna tror. Kan vi då rädda klimatet genom att sluta flyga och ta tåget i stället? Hanne Kjöller skrev om klimatet och flygresorna i DN för några dagar sen. Hon konstaterade att en individ kan spara in 0,8 ton koldioxidekvivalenter per år genom att välja en växtbaserad kost. Det är ju utmärkt. Den som avstår en årlig transatlantisk tur och returresa minskar sina utsläpp med 1,6 ton och den som låter bli att skaffa bil sparar hela 2,4 ton. Men detta ska jämföras med att avstå från att skaffa ett barn. Där sparar man hela 58,6 ton per år, menar forskarna, baserat på de framtida ättlingarnas utsläpp och dagens konsumtionsmönster. Sett till utsläppsmålen vore det alltså många gånger bättre om människor slutade med sitt ymniga barnalstrande, resonerar Kjöller.

Hur skadligt är vårt flygresande egentligen?
Man kan föra hennes resonemang en bit längre. År 1950 hade jorden en befolkning på 2,5 miljarder människor. År 2017 hade den ökat till drygt 7,5 miljarder, en ökning med 5 miljarder. Till 2030 kommer världens befolkning att ha ökat till 8,6 miljarder och till år 2050 till 9,8 miljarder. Äntligen börjar folkökningen sakta in men den fortsätter ändå. Till 2100 kommer befolkningen att vara 11,2 miljarder på jorden, alltså 3,6 miljarder fler än idag. Förhoppningsvis kommer vi inte att bli så många fler än så.

Världens befolkningsutveckling enligt FN. Observera att skalan är exponentiell.
Men det är inte Europas befolkning som växer. Det är Asien, Afrika och Amerika, men framförallt Afrika. Kan vi begränsa jordens befolkningsökning något kommer det att betyda mycket mer än alla flygresor till Thailand många gånger om. Det enskilda politiska beslut som haft störst positiv inverkan på klimatet är Kinas ettbarnspolitik. Japan har redan utan någon ettbarnspolitik en minskande befolkning på grund av ett lågt barnafödande sedan länge. Det bor 126 miljoner i Japan (2017). Invånarantalet beräknas sjunka till 88 miljoner år 2065 och endast 51 miljoner år 2115, en minskning med 60 % jämfört med idag.

Sedan 2005 överstiger antalet döda antalet födda per år i Japan.
Barnafödandet minskar som regel med växande levnadsstandard, men takten kan påverkas med bistånd och upplysning. Det vore bra om vi kunde satsa på att hjälpa jordens växande länder att begränsa befolkningsökningen. Om vi kan stanna vid 9 eller 10 miljarder i stället för 11 till exempel. Då kan vi glömma flygresorna i sammanhanget.

Den aktuella klimatförbättringen

Av Hans W:son Ahlmann  8 jun, 2018
Denna understreckare publicerades ursprungligen den 16 september 1938 i SvD och återpubliceras här i samband med Under streckets 100-årsjubileum.

Glaciärerna ha lågkonjunktur; de dra sig tillbaka och minska i storlek i det arktiska områdena, på Spetsbergen och Grönland, liksom i Alperna, på Asiens fjäll och Afrikas vulkankedjor. Liknande förändringar uppträda även i Sverige, där Kårsajökeln befinner sig på tillbakagång och Sylglaciären väsentligt tunnats ut. Om dessa märkliga fenomen och deras sammanhang med de senaste decenniernas utjämning mellan sommar- och vintertemperatur berättar prof. Hans W:son Ahlmann.
Då och då förekomma i pressen notiser om att klimatet håller på att bli varmare. Särskilt från arktiska områden äro sådana meddelanden vanliga, och de angiva en så betydande under senare år försiggången förändring, att naturen på ett i ögonen fallande sätt tagit intryck därav.

Nyligen upplyste sålunda, enligt Svenska Dagbladet, den främste kännaren av Spetsbergen, docent Ad. Hoel i Oslo, att han under sin i sommar företagna femtonde expedition till denna ögrupp funnit resultaten av denna klimatförändring större än någonsin förut. Glaciärerna sjunka ihop och draga sig tillbaka, drivisen har minskat så starkt, att man skulle kunna skeppa kolen från gruvorna vid Isfjorden hela året runt, medan detta var möjligt blott under tre månader för något årtionde sedan; djurlivet har intensifierats och sjöfågel övervintrar på platser, som tidigare lågo fullständigt öde, torsken går till i stora mängder, där den förut helt saknats eller funnits endast sparsamt.
Från Grönland mäla de senaste nyheterna, att så litet snö som i sommar har man aldrig sett på ostkusten, och glaciärisen håller på att försvinna ur fjordarna. På södra delen av västkusten har torskfisket åter blommat upp efter att under flera år ha legat nere.
Med iakttagelser av sådant slag från både Spetsbergen, det stora Grönland och andra arktiska områden skulle man kunna fylla sida upp och sida ned. Även från andra delar av jorden ha liknande förhållanden konstaterats. Alarmerande uppgifter ha förekommit om att de norska högfjällen hålla på att förlora sina vackraste sommarkläder, den vita snön och de blå jöklarna. I Alperna, på Asiens fjällkedjor och Afrikas vulkankedjor draga sig glaciärerna tillbaka, ehuru långsammare, och även i Antarktis synes råda dåliga konjunkturer för is och snö.
Från Sverige föreligger icke ett så omfattande observationsmaterial för bedömandet av glaciärernas storleksförändringar som från t.ex. Norge och Alperna, men av de mätningar på Kårsajökeln, som kontinuerligt pågått sedan 1919 och under senare år utförts av folkskollärare Th. Lindblad i Kiruna, framgår, att denna glaciär hela tiden varit stadd i recession. Kand. Carl Mannerfelts undersökningar i Sylarna visa, att Sylglaciären under senare år tunnat ut högst väsentligt utom möjligen i år, då de väldiga snöfallen i maj tillförde jökeln så mycket material, att ett icke oväsentligt överskott kommer att föreligga efter sommarens smältning. På Helagsglaciären har enligt samme iakttagare även isen sjunkit hop, så att inom dess övre områden stora nya bergspartier kommit i dagen.

Sylglaciären i Jämtland, vykort från mitten av 1900-talet.
Givetvis ha de klimatiska förhållanden, som förorsakat dessa förändringar hos glaciärerna, tagit sig uttryck även på andra sätt. Växter blomma och sätta frukt på nordligare och högre belägna platser än förut. Sålunda ha i Norge korn och även vete mognat på väsentligt mycket större höjd under senare år än någonsin förut i mannaminne. Man kan säga, att den övre gränsen för sädesodling i Norge stigit intill ett par hundra meter. Vissa fisksorter ha som nyss nämndes utsträckt sina vandringar längre mot norr än tidigare, och flyttfåglar ha inställt sina färder från arktiska områden till sydligare trakter, då de föredragit att stanna kvar under hela polarnatten vid de kuster, från vilka hård köld och frusna vatten förut drevo bort dem redan i september.
Vad som för glaciärerna har varit ofördelaktigt, delvis katastrofalt, har sålunda för människan och andra levande varelser blivit till fördel och gagn.
En så märklig och betydelsefull företeelse som denna klimatförändring med antydd omfattning och intensitet, har naturligtvis tilldragit sig stort intresse hos särskilt meteorologiens, geografiens och oceanografiens representanter. Ett icke obetydligt antal vetenskapliga arbeten föreligga också redan om dessa förhållanden.
För att närmare angiva arten och storleken av klimatförändringens inflytande på glaciärerna kan följande nämnas.
Den svensk-norska arktiska expeditionen 1931 konstaterade att inlandsisen på Nordostlandet, eller den stora ö som är belägen mellan Spetsbergen och Vitön, var stadd i utdöende. Våra efterföljare inom området, Oxfordexpeditionen 1935-36, icke blott bekräftade detta utan fann även att huvudparten av isen verkligen var död. Genom noggranna undersökningar av den norsk-svenska Spetsbergsexpeditionen 1934 konstaterades, att Fjortonde juli-glaciären, som har en areal av 93 kvkm, under vintern 1933-34 tillfördes 79 millioner kubikmeter vatten i form av snö men att den sommaren 1934 förlorade 113 millioner genom smältning. Ett sådant deficit på 34 millioner kubikmeter i glaciärens materialhushållning eller budget är så stort, att fortsatte det under de närmaste decennierna, skulle glaciären icke längre existera i sin nuvarande utformning. Liksom flertalet andra glaciärer har Fjortonde juli-glaciärens ismassa för varje år blivit allt tunnare och dess kant har varit stadd i tillbakagång. Redan för ett kvartsekel sedan påpekade prof. G. De Geer, att de ändmoräner, som förekomma icke långt utanför de nuvarande glaciärbrämen, markera deras största utbredning sedan istidens slut. Detta stadium var för åtminstone ett stort antal av Spetsbergens glaciärer rådande så sent som under första hälften eller mitten av 1800-talet.
Liknande ha förhållandena varit i Norge, även om där den stora framryckning av jöklarna, som efterträtts av den under senare år i så hög grad accentuerade tillbakagången, inträffade redan under första hälften av 1700-talet. Också Vatnajökull har enligt de svensk-isländska undersökningarna 1936-38 genomgått en liknande historia. Hoffellsjökull, en liten del av den väldiga Vatnajökull, men ändock mätande 311 kvkm, hade under budgetåret 1935-36 ett deficit i sin materialhushållning på c:a 230 millioner kubikmeter vatten. Den är också sedan ett par decennier stadd i tillbakagång och uttunning. Sin maximala utbredning under historisk tid och sannolikt under hela postglacialtiden ägde denna glaciär, liksom vidliggande delar av Vatnajökull, så sent som under slutet av 1800-talet.
Den nuvarande, man kan för vissa trakter gott säga katastrofalt dåliga tiden för glaciärerna, har sålunda i nämnda områden mer eller mindre nyligen föregåtts av ett skede med synnerligen fördelaktiga glaciala förhållanden. Konjunkturerna ha med andra ord radikalt förändrats för glaciärerna, på Island under loppet av ett halvsekel, på Spetsbergen under ett sekel och i Norge under två och ett halvt sekel. Det är korta tidsperioder, ty glaciärerna äro just inga snabblöpare, även om Hoffellsjökull uppvisar en så exceptionellt stor rörelsehastighet som upp till 700 m per år; en liten Jotunheimsglaciär förmår däremot icke tillryggalägga mer än högst 30 m under samma tid, och Fjortonde juli-glaciären 25–50 m.
Den klimatförändring, som hos glaciärerna tagit sig uttryck i ovan antydda förhållanden, har populärt karakteriserats som en ökning av temperaturen. Att en sådan förekommit inom ifrågavarande områden är också otvivelaktigt. A. Ångström har nyligen visat, att i Sverige alla de av honom undersökta 188 väderleksstationerna utan undantag under perioden 1901-30 visa en avsevärt högre vintertemperatur än under perioden 1859-1900. Under juni, augusti och september föreligger däremot knappast någon förändring; vissa stationer visa t.o.m. för juli en obetydlig försämring. Årstemperaturen har som helhet ökats och skillnaden mellan vinter och sommar minskat. På norska västkusten har temperaturen särskilt under vintern, men även under sommaren, under senare år varit högst väsentligt mycket högre än i medeltal sedan sekelskiftet. Detta är dock intet mot vad Spetsbergen har att uppvisa. Sedan 1918 har medeltemperaturen under vintern stigit med hela sju grader, och medan man förr hade ända till 50 köldgrader kommer man nu sällan lägre än till 30 grader. I förhållande till medeltemperaturen sedan 1860-talet är förändringen särskilt för februari månad ännu mycket större. För sommaren har däremot temperaturökningen varit betydligt mindre. Man torde vara berättigad säga, att de klimatförhållanden som nu inträtt på Spetsbergen, likna dem som rådde under den postglaciala värmetiden eller det skede, under vilket sten- och bronsåldrarna inföllo, och som under övergången till järnåldern avsevärt försämrades. Beträffande Island kan man ännu icke överblicka förhållandena, emedan klimatet där är mycket variabelt på grund av dess läge i centrum av den cyklonala verksamheten.
Det är sannolikt, att de mycket större medelvärdena nu än förr av temperaturen under vintern och särskilt under februari till stor del bero på, att de extrema köldvärdena nu äro väsentligt mindre än förut. För glaciärerna är det emellertid alldeles likgiltigt om vintertemperaturen är -20° eller -50°. Den klimatförändring, som de genom sin tillbakagång och uttunning så tydligt manifestera, måste ha sin grund i faktorer, som ökat både smältningen och tillförseln av snö. Iakttagelser tyda på, att den ökade smältningen förorsakats icke blott av en något högre sommarvärme utan även, och kanske huvudsakligast, av en förlängning av smältningsperioden under hösten. En stegrad tillförsel av snö har sin orsak i, att de nederbördsförande vindarna under vintern blivit kraftigare, den cyklonala verksamheten har blivit större. För de största delarna av ifrågavarande områden ha dessa vindar sydvästlig huvudriktning, vilket i sin tur betyder att under vintrarna mer värme än förut tillförts dem. Man kan uttrycka hela detta komplex av företeelser på så sätt, att klimatet blivit mer maritimt präglat genom en intensifiering av de krafter, som bestämma cyklonernas eller de vandrande barometerminimas styrka och banor.
Varpå beror nu denna kraftökning? Något säkert svar på denna fråga kan ännu icke lämnas. Våra undersökningar om de rådande förhållandena, de förändringar i jämförelse med tidigare rådande, som framkallat dem, och förståelsen av deras orsaker äro ännu för bristfälliga.
Ett par omständigheter skola dock påpekas, som möjligen så småningom kunna visa vägen till djupare nående svar än dem, som nu kunna ges.
Samtidigt som de nämnda företeelserna konstaterats på land ha de delar av Nordatlanten, som få sin karaktär av den s.k. Golfströmmen, befunnits bliva i viss mån varmare och även saltare. Detta framgår icke blott av olika slag av mätningar utan även av de förut antydda förändringarna i fiskens vandringar. Något annat kan knappast heller tänkas vara möjligt, även om förhållandena i Golfströmmen äro mycket mer komplicerade än vad man i allmänhet föreställer sig. Golfströmmens temperatur avgöres till stor del av klimatfaktorer på de lägre breddgrader, från vilka detta sammansatta strömsystem kommer, främst Mexikanska golfen; vidare av de krafter, som bestämma strömmens styrka och riktning, och slutligen av utgången av den strid, som Golfströmmens varma vatten vid New Foundland utkämpar med Labradorströmmens kalla polarvatten. Någon mer ingående kännedom om dessa olika naturförhållanden besitta vi ännu icke.
Tydligt är emellertid, att den klimatförändring, som så märkbart gör sig gällande inom särskilt kustområdena i direkt kontakt med Golfströmmen, ha en viss motsvarighet i denna ströms oceanografiska tillstånd, och att dessa förhållanden icke få ses som isolerade företeelser utan i samband med atmosfära förändringar inom mycket stora delar av jorden.
Ett par tyska forskare ha också påvisat att under perioden 1911–20 en ökning av aktiviteten i atmosfären ägt rum i förhållande till föregående decennier, och att denna ökning under tiden 1921-30 blivit ytterligare förstärkt och sträckt sina verkningar ända upp till de höga breddgrader, på vilka Spetsbergen är beläget. Denna ökade aktivitet i lufthavet har sin närmaste orsak i en sänkning av lufttrycket inom de områden, där Island ligger, och en ökning av detta tryck omkring vändkretsarna. De därmed följande förstärkta vindarna kunna väl tänkas både ha satt större fart på Golfströmmen, så att mer värme och saltare vatten av den förts upp ända till Spetsbergen, samtidigt som den direkt med vindarna framförda värmemängden från sydligare breddgrader till nordligare blivit mer omfattande.
Varpå beror slutligen en förändring av lufttrycken av angivet slag? Uppriktig sagt, är det klokast att tills vidare icke spekulera därpå. Några tecken i solen, som skulle tyda på en större värmeutstrålning, ha knappast konstaterats. Man måste också alltid ihågkomma, att varje förändring i dess avgivna värmemängd först påverkar atmosfären och genom denna överföres till jordytan. Och atmosfären är ett lättrörligt medium, som på ett mycket invecklat och inom skilda delar av jorden mycket olika sätt reagerar för störningar i de energimängder, som bestämma dess cirkulation.

Hans W:son Ahlmann (1889–1974)
professor i geografi, glaciolog och diplomat.

Återigen dessa olönsamma höghastighetsbanor

I Sverigeförhandlingen föreslogs 2017 att höghastighetsbanor skulle byggas för 320 km/timmen mellan Stockholm–Göteborg och Stockholm–Malmö. Båda sträckorna skulle vara klara cirka 2035. Kostnaden beräknades till 230 miljarder kronor, vilket skulle finansieras med lån. Trafikverket rekommenderade våren 2017 höghastighetsbanor för max 250 km/timmen på grund av de höga kostnaderna vid ännu högre hastigheter.

X2000 mellan Stockholm och Göteborg omlett via Borås 2015.
Före valet i september diskuterades att eventuellt bygga höghastighetståg i Sverige. Uttalade förespråkare var  Socialdemokraterna, som ville bygga höghastighetsbanor via statsanslag, inte lån, till år 2040-2045. Miljöpartiet ville gärna lånefinansiera höghastighetsbanor för en snabbare utbyggnad. Även Vänsterpartiet var för höghastighetsbanor. Centern och KD var också positiva till höghastighetsbanor och även till lånefinansiering.
Moderaterna var mer tveksamma och ville bygga ut svensk järnväg med nya spår och gärna för snabba tåg, men inom ramen för en ansvarsfull ekonomisk politik. Liberalerna var ännu mer tveksamma eftersom höghastighetståg skulle tränga bort andra viktiga infrastruktursatsningar. Liberalerna var tveksamma till höghastighetsbanor p g a de riskabla kalkylerna och att den skulle slå ut andra järnvägsinvesteringar. Även Sverigedemokraterna var negativa mot höghastighetståg och ville i stället satsa på befintliga banor. Sammanfattat innebär detta en knapp majoritet för höghastighetståg, men oenighet kring finansieringen.
I det så kallade januariavtalet eller 73-punktsprogrammet, överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna, sägs att nya stambanor för höghastighetståg ska byggas och att den "breda finansieringsdiskussionen" mellan sju riksdagspartier ska återupptas och utgöra utgångspunkten för det fortsatta arbetet med projektet. Liberalerna deltog motvilligt i samtalen förra året och gjorde ingen hemlighet av att de var mycket skeptiska. Men nu står de bakom 73-punktsprogrammet. Men Björklund hävdar att skrivningarna i programmet ska läsas med vissa förbehåll och inte som ett skarpt löfte om att bygga för höghastighetståg. Liberalerna ryggar inför de höga kostnaderna, men Jan Björklund säger att ”om det blir bred enighet om hur de ska betalas kan Liberalerna tänka om”.

Reginatåg från Västtrafik.
De rödgröna partierna utlovade höghastighetståg redan inför valet 2010. Men det är en sak att utlova höghastighetståg på Ostlänken eller någon annan stump och att göra det på hela sträckan. Alliansen utlovade inför valet 2014 höghastighetsbanor för tåg från Stockholm till Göteborg och Malmö som skulle vara klara år 2035, men efter valet blev både moderaterna och folkpartiet tveksamma. Dessutom förlorade de valet. Nu ingår höghastighetståg i överenskommelsen.
Den första länken på en höghastighetsbana från Stockholm till Göteborg och Malmö är Ostlänken. Den började diskuteras redan i början på 1990-talet, men är som bekant inte byggd ännu. Den består av 16 mil höghastighetsjärnväg, 200 broar och 20 kilometer tunnlar. År 2001 inleddes planeringsprocessen med förstudie och järnvägsutredning. År 2014 påbörjades arbetet med järnvägsplan, miljöfrågor och systemhandlingar mm. Och Trafikverket planerar för en hastighet på 250 km/tim och inte 320 km/tim. Det är ju mer realistiskt. Byggstart ägde rum 2017 och Ostlänken beräknas vara färdig någon gång mellan år 2033 och 2035, alltså när hela sträckorna till Göteborg och Malmö skulle vara klara enligt Sverigeförhandlingen!

Tågresande i Sverige, miljoner resor per år.

Järnvägsresandet ökar i Sverige och det är ju bra. X2000 sattes trots namnet i trafik år 1990. Sedan 2003 har antalet resor ökat med 58 % och antalet personkilometer med 51 %. Tågens punktlighet var sämre 2018 jämfört med 2017. Det är nödvändigt att underhållet förbättras, så att antalet trasiga växlar och nedfallna kontaktledningar. Men det ökande resandet kräver också att kapaciteten ökas. De kan ske på flera sätt. Ibland behövs det flera spår för att snabba tåg ska kunna passera långsamma gods- och lokaltåg. Men kapaciteten kan också ökas genom att tågen blir längre, med fler vagnar. Att bygga höghastighetståg krävs inte för att klara kapaciteten. Kapacitetsmässigt är X2000 ett ganska litet tåg, med normalt endast 5 vagnar, vilket kan jämföras med 12 vagnar tyska ICE och 16 vagnar för japanska Shinkansen. Ibland körs X2000 dock med dubbelkopplade tåg. Numera finns även andra snabbtåg i Sverige t ex Reginatågen, som är något bredare, men inte lutar.

Tågresandet 2003-1027, miljoner personkilometer per år.
De nuvarande svenska snabbtågen är redan betydligt snabbare än bil och buss. På längre sträckor har tåget svårt att konkurrera med flyget i hastighet, men ger naturligtvis betydligt mindre utsläpp. Men en nybyggd höghastighetsjärnväg kräver ganska lång tid för att betala tillbaka de ökade utsläppen som själva tillverkningen och byggnationen innebär. En bana för 320 km/h kräver till exempel en betongkonstruktion med fixerade spår, medan lägre hastigheter kan byggas med spår på makadambädd. Trafikverket gjorde förra året en nyttokostnadskalkyl av höghastighetsbanor från Stockholm till Göteborg och Malmö som visade att även om man begränsar hastigheten till 250 km/h, vilket sänker investeringskostnaden betydligt, blir investeringen inte samhällsekonomiskt lönsam, detta trots att reduceringen av koldioxidutsläpp ingår i kalkylen. Det innebär att resandet ökar relativt mycket i vissa relationer, men inte särskilt mycket i järnvägssystemet som helhet. En upprustning av Södra stambanan kan korta restiden mellan Stockholm och Malmö med en timme till 3:25 timmar (med sju stopp) och detta skulle medföra 75 procent av den överföring av trafikanter som höghastighetsbanan antas medföra.
Analysen stämmer väl överens med den analys som de tre trafik- och miljöforskarna
Per Kågeson, Maria Börjeson och Jonas Eliason presenterade i DN Debatt i januari 2016.
Artikelförfattarnas analys visar att tågens höghastighetsbanor ger låg nytta per satsad krona. De drar  enorma kostnader, men ger få resande och försumbara klimateffekter. Det är till och med så att bygget av banorna genererar mer klimatpåverkande utsläpp så att nettoeffekten blir ökade klimatutsläpp!
Resandemängderna med långväga järnvägstrafik är totalt sett små, mycket mindre än regionalt resande, alltså de vardagliga pendlings-, tjänste- och fritidsresorna. Till exempel görs lika många resor på en dag med SL-trafiken i Stockholm som på ett år med tåg mellan Stockholm och Göteborg. Tunnelbanestationerna Slussen och Gamla stan har tillsammans lika många påstigande som hela SJ-trafiken. Vill man förbättra bostadsförsörjning, sysselsättning och ekonomisk tillväxt är det alltså lokalt och regionalt resande man ska underlätta.
Prioriteras höghastighetståg så minskar resurserna till andra åtgärder som kan bidra till klimatomställningen. En tjugondel av räntan på investeringen i höghastighetsbanorna skulle räcka för att betala den årliga merkostnaden för att försörja flyget mellan våra tre storstäder med biodrivmedel. Om det behövs mer kapacitet på stambanorna kan dessa utnyttjas mycket bättre än i dag genom längre tåg.
Höghastighetsjärnvägar behöver också dras utanför tätorter och ha mycket få stopp för att kunna hålla en hög medelhastighet. Kurvradierna blir så stora att det utan dyrbara tunnlar blir mycket svårt att undvika ingrepp i tätorter eller skyddsvärda naturområden, men med mindre kurvradier sjunker också hastigheten. Med höghastighetsbanor behöver nya stationer anläggas långt bort från städernas centrum. Att bygga höghastighetsbanor i ett glest befolkat land som Sverige innebär besvärliga målkonflikter mellan att ha så få stationer som möjligt, för att inte hastigheten ska sättas ned, och att betjäna ett så stort befolkningsunderlag som möjligt. Biljettpriserna kommer också att bli högre för höghastighetståg jämfört med vanliga tåg, vilket minskar attraktiviteten. Där skiljer sig förutsättningarna jämfört med Japan, Frankrike och Tyskland, tätbefolkade länder där det inte är svårt att få ett rimligt befolkningsunderlag för banan.

Ostlänken mellan Järna och Linköping.
Det skulle vara bättre att nöja sig med att bygga Ostlänken och en ny järnväg från Göteborg till Borås och Jönköping, samt att i övrigt förbättra stambanorna. För de många miljarder man skulle spara kunde man investera i många kollektivtrafikprojekt i Stockholm, Göteborg och Malmö där ändå huvuddelen av kollektivtrafikens kunder bor. Varför inte en järnväg till Norrtälje. Det skulle ge betydligt mer nytta för pengarna.

Klimatförändringarna och Katowice

Just nu diskuterar tusentals människor i Katowice om vi ska begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller 2,0 grader, eller kanske till 3,0 grader som nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus, anser var mera realistiskt om vi inte bara ska undvika en klimatkatastrof utan också ska undvika en ekonomisk katastrof.
Men jämfört med vad? IPCC brukar utgå från temperaturen under ”förindustriell tid” någon gång under 1800-talet. Men vilket klimat skulle vi ha idag utan de senaste 100 årens uppvärmning? Slutet av 1800-talet var en av de kallaste perioderna efter senaste istiden och inte något normaltillstånd.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen. Ska man dra slutsatser från variationerna under de senaste 2 miljoner åren borde nästa istid börja ganska snart. Med ganska snart menar jag att det handlar om några tusen år eller mindre. Kanske har människans påverkan förskjutit istiden med några hundra eller i bästa fall några tusen år. Det borde vi i så fall vara tacksamma för.
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet (Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010). Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken.

Flera tusen år gamla målningar med giraffer i Acacusbergen i södra Libyen.

Acacusbergen är idag ökenområden som i stort sett saknar vegetation på grund av torkan.

Sahara var till stora delar stäpp och savann med betande djur som bufflar giraffer, elefanter och noshörningar, vilket framgår av tusentals klippmålningar i områden som idag är torr sandöken. Jag har själv sett hundratals sådana bilder, flera tusen år gamla, vid resor med tuareger i Acacusbergen i södra Libyen, ca 2000 km söder om Medelhavets kust.
Så småningom blev det allt kallare, men avkylningen avbröts av olika varmare perioder. En sådan period var den romerska värmeperioden från ca 300 f Kr till ca 300 e Kr med 2 grader varmare än idag och medelhavsklimat ända upp till Nordsjöns och Östersjöns kust.
En annan värmeperiod var den medeltida från 800 till 1 300 e. Kr. med temperaturer ungefär som vi har idag, eller ibland något varmare. Vid 1600-talets början blev det kallare igen, början av det vi brukar kalla Lilla istiden. Efter en kortare något varmare period i början av 1700-talet blev det kallare igen under 1800-talet innan temperaturen steg igen mot 1800-talets slut. Det kan ha varit 2 grader kallare än idag under vissa delar av Lilla istiden.

Variationer i årsmedeltemperatur i södra Sverige de senaste 10 000 åren (Charpentier Ljungqvist s 63)
I takt med att klimatet gradvis blivit svalare under de senaste 9000 åren så har trädgränsen sjunkit och kalfjällsytan ökat till sin största omfattning sedan istiden vid förra sekelskiftet. I den Augustprisbelönade fackboken ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” skriver Magnus Västerbro om svälten under klimatkrisen i Sverige 1867-69 och om dess offer, som svalt ihjäl.
Idag är det ca 1 grad varmare än under svältperioden, men fortfarande kallare än under flera av de tidigare värmeperioderna. Sedan slutet av 1800-talet har vi haft en uppvärmning med omkring 1 grad, men den har inte varit jämn.

Utsläpp av växthusgaser (svart kurva) samt temperatur (röd kurva) visar dålig korrelation under 1900-talet.
Från slutet av 1800-talet och fram till 1940-talet hade vi en uppvärmning med ca 0,5 grader, trots att människans utsläpp av växthusgaser ännu var blygsam. Den uppvärmningen hade huvudsakligen naturliga orsaker. Efter 1970 har uppvärmningen åter tagit fart med ytterligare 0,5 grad, delvis på grund av människans ökande koldioxidutsläpp. Men efter år 2000 har takten i uppvärmningen faktiskt stagnerat något trots fortsatta koldioxidutsläpp.
Många tycks tro att den globala uppvärmningen innebär att öknarna breder ut sig, men det är precis tvärtom; jorden blir allt grönare och kan därigenom lättare försörja en växande befolkning. De flesta halvöknar och halvtorra eller semi-arida områden i världen blir allt grönare och får allt mer växtlighet. Det visar t ex fjärranalys av satellitbilder på Köpenhamns universitet. Öknarna har minskat, skördarna ökat och jorden har blivit cirka 10 procent grönare i till exempl Sahelområdet söder om Sahara, detta trots avverkningen av regnskog som också sker..
År 1988 grundades FN:s klimatpanel IPCC, som sedan dess har kommit med ett antal rapporter. Det är alltså under ca 30 år som vi ägnat den globala uppvärmningen någon större uppmärksamhet. IPCC utgår från temperaturen under ”förindustriell tid” när de beräknar uppvärmningen till ca 1 grad, trots att det bara är sedan mitten av 1900-talet som människan kan ha påverkat uppvärmningen nämnvärt. Det är märkligt att utgå från den period som var den allra värsta svältperioden i Europas historia som någon sorts normalperiod. Hade man exempelvis utgått från genomsnittet sedan istiden skulle vi fortfarande ha det något kallare än ”normalt”, trots människans utsläpp.
Parisavtalet handlade om att begränsa uppvärmningen till max 2 grader, helst 1,5 grader. När nobelpristagaren i ekonomi talar om att det vore mera realistiskt och ekonomiskt att begränsa uppvärmningen till 3 grader jämfört med förindustriell tid, dvs 2 grader mer än idag, talar han alltså om en återgång till en temperatur som fortfarande är lägre än den som rådde kort efter senaste istiden.

Temperaturförändringar månadsvis samt glidande årsmedelvärden 1979-2018 enligt satellitdata, UAH.
Sedan satellitmätningarna började har temperaturen ökat med ca 0,15 grader per år, men tendensen är nu att uppvärmningen i stort sett har upphört under de senaste 15-17 åren, trots dramatiskt ökade utsläpp av koldioxid i atmosfären. Satellitmätningarna är pålitligare än de jordbaserade, bland annat eftersom många sådana mätstationer påverkats av den urbana uppvärmningen som beror på urbanisering.
Det är svårt att förstå att en återgång till ett varmare klimat kan utgöra ett sådant hot att det ska motarbetas till snart sagt vilket pris som helst, när all erfarenhet pekar på att det skulle innebära en grönare värld, som lättare skulle kunna försörja världens växande befolkning. I det perspektivet ser jag snarare förhandlingarna i Katowice som ett hot.

Källor bl a: 
Fredrik Charpentier Ljungqvist, 2009, Global nedkylning. Klimatet och människan under 10 000 år.
Leif Kullman, Fjällnaturens nya ansikte – en grön paus i neoglacialen.