Miljöpartiets korkade avfallsskatter

Regeringen ska införa en skatt på plastpåsar och skatt på avfallsförbränning. Tre kronor blir skatten på bärkassar när du handlar mat i fortsättningen. Det innebär att priset för en vanlig plastbärkasse hamnar på sex, sju kronor, enligt Svensk handel. Och varje frukt- och grönsakspåse beskattas med 30 öre. Det framgår av regeringens lagrådsremiss.
Det är korkat. Men det finns med i januariöverenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna. Enligt punkt 35 ska ekonomiska styrmedel användas för att ställa om samhället i miljövänlig riktning och man nämner särskilt att skatt på förbränning av avfall ska införas.
I en förhandlingsöverenskommelse får man ge och ta. Därmed kan även korkade förslag komma att genomföras. Sannolikt är det Miljöpartiet som har drivit fram dessa förslag, som övriga partier accepterat, möjligen motvilligt. Användningen av plastkassar i butikerna är ingen stor miljöbov. De flesta plastkassar återanvänds för avfall. De hamnar då i avfallsförbränningen, som i Sverige normalt sker med energiåtervinning med fjärrvärme och el, en mycket effektiv hantering.

Högdalens fjärrvärmeverk drivs med avfallsförbränning som levererar el och värme.
I min bostadsrättsförening sorterar vi redan avfallet i många fraktioner. Exempelvis går matavfall till tillverkning av biogas medan plastavfall sorteras som en särskild fraktion för materialåtervinning. Återstoden som inte kan materialåtervinnas går vidare till avfallsförbränning med energiåtervinning i form av fjärrvärme och elektricitet. Varför ska denna förnuftiga hantering straffbeskattas? Så länge vi inte kan återanvända eller återvinna materialet så ska det åtminstone göra nytta som energi.
Det råder dessutom brist på elenergi i storstadsregionerna på grund av flaskhalsar i elnätet, som det tar tid att bygga bort. Det beror på den snabba storstadstillväxten. Men kraftvärmeproduktionen sker just i storstäderna, där behoven är störst.
Hur ska skatten stimulera till mer återvinning och återanvändning? En skatt på förbränning påverkar inte dem som skapar de produkter som i slutändan hamnar i restavfallet eller ansträngningar för att sortera ut vissa material. Vi har nytta av mer fjärrvärme, inte mindre, eftersom vi får el samtidigt. En skatt på avfallsförbränning leder till ökade kostnader för fjärrvärme och därmed i förlängningen andra energival för kunderna, men vilka? Är de bättre eller sämre från miljösynpunkt? Om man slutar att bränna restavfallet i fjärrvärmeverk, vad ska man i så fall göra med det? Lägga på tipp eller exportera till Afrika?

Är plastkassar verkligen miljöbovar...
Man kan ju i stället köpa en rulle avfallspåsar med handtag i biobaserad plast för någon krona styck och packa varorna i dem. Om man slutar att använda plastkassar i butikerna finns alternativet med ekologiska bomullskassar. Men de är riktiga miljöbovar i jämförelse med plastkassarna. Enligt en jämförelse utförd av Naturstyrelsen i Danmark och som refereras i Råd & Rön, är det den vanliga plastpåsen som man köper i kassan, som har lägst miljöpåverkan, eftersom den vanligen återanvänds som soppåse och därefter bränns med energiåtervinning. De danska forskarna jämförde olika kassar och påsar i 15 olika kategorier, däribland giftighet, vattenåtgång och klimatpåverkan. En tygkasse i ekologisk bomull behöver man använda mer än 20 000 gånger för att komma ner i samma miljö- och klimatpåverkan som en vanlig plastpåse. Det innebär att du måste använda den fem gånger i veckan i 77 år. Motsvarande siffra för en tygkasse i vanlig bomull var 7 100 gånger. Där räcker det med ”bara” 27 år för att den ska bli bättre än plastkassen. Även papperskassar är sämre än plastkassar från klimatsynpunkt. Den orsakar ungefär 50 procent mer klimatutsläpp och energianvändningen är ungefär dubbelt så stor för att göra en papperskasse istället för en plastpåse.

...eller är det de ekologiska tygkassarna?
Per Bolund tar också upp nedskräpningen med plastpåsar på ”gator och torg eller i skogsområden”. Men det är inte ett stort problem enligt min erfarenhet. Nedskräpningen med plastpåsar är obetydlig i Sverige. I naturen hittar jag visserligen ofta plast, men i regel kommer de från böndernas ensilagebalar – dinosaurieäggen - som man ofta ser på åkrarna. Men det läggs föreslås ingen skatt på dessa. Varför?
Förutom plastpåsen vid kassan, blir det en skatt på 30 öre på de små genomskinliga rackarna som används för frukt och grönsaker. Vill man att kunderna ska börja lägga potatisarna direkt på bandet i kassan?
Tänk om, Miljöpartiet och ni andra!

Krav på solceller är ingen bra idé

Det anser miljöexperten Per Kågeson i en debattartikel i SvD med anledning av att miljöpartiets nya språkrör Per Bolund har föreslagit att alla nya hus ska förses med solceller.  ”Per Bolund bör skaffa sig en jordglob”, skriver Kågeson, och menar att fortsatta subventioner vore slöseri med klimatpengarna som kan användas bättre på annat håll.

Per Kågeson
Bolund vill att Sverige ska följa Kaliforniens exempel, men Kågeson pekar på att Kalifornien ligger mellan trettioandra och fyrtioandra breddgraden. På vår sida om Atlanten motsvaras det av Rom i norr och Tripoli (Libyen) i söder medan Sverige ligger mellan 55:e och 69:e breddgraden, vilket är ungefär som Alaska. I Kalifornien är det årliga solinflödet ungefär dubbelt så stort som i Sverige och jämnare fördelat över året. I Sverige bidrar solceller till elproduktionen på sommaren när den behövs minst. Fortsatta subventioner av svensk solel riskerar att öka obalansen i kraftsystemet och till lägre investeringar i vindkraft som skulle behövas på vintern.

Per Bolund (Mp)
Kågeson anser att Bolunds utspel är ett bland många exempel på den klimatpopulism som präglar Miljöpartiet och som leder till resursslöseri. Andra exempel är banor för höghastighetståg och en övertro på subventioner till biodrivmedel. Kågeson föreslår att Bolund börjar med att skaffa sig en jordglob. Det vore nog en bra idé.

Maria Wetterstrand jävig utredare?

Det måste vara en önskesituation för ett tillverkningsföretag om staten genom lagstiftning tvingar kunderna att köpa den produkt som företaget tillverkar. Dessutom att köpa mer och mer för varje år, oavsett pris. Ett sådant företag borde det vara riskfritt att köpa aktier i, eller hur? Vinsten verkar vara garanterad. Aktier i ett sådant företag måste vara betydligt värdefullare än aktier i ett företag som måste verka på en fri marknad.
Vad skulle man säga om en aktieägare och styrelseledamot i ett sådant företag får föreslå just en sådan tvingande lagstiftning? Och vad skulle man säga om förslagsställaren i samma veva ökar sitt aktieinnehav? Kan det finnas något som helst samband mellan aktieinnehavet, aktieköpet och förslaget?

Maria Wetterstrand, jävig utredare?
Nej absolut inte säger Maria Wetterstrand (mp), som på uppdrag av regeringen utrett framtida flygbränsle – samtidigt som hon sitter i styrelsen för ett företag som får statligt stöd att forska i att utveckla grönt flygbränsle.
Det var i fredags som utredningen om framtida flygbränsle ”biojet” offentliggjordes. I utredningen kommer Wetterstrand fram till att 30 procent av flygbränslet som tankas i Sverige år 2030 bör vara förnybart.
Maria Wetterstrand är aktieägare och sitter i styrelse i företaget Cortus Energy som fått stöd från Energimyndigheten att undersöka möjligheterna att producera förnybart biobränsle i Sverige genom förgasning av skogsbränslen. Under sitt utredningsarbete har Wetterstrand köpt fler aktier. Hon hade 295.000 aktier 2018, men hade 31 januari i år fördubblat innehavet till 615.000 aktier. Under dagen då utredningen presenterades steg aktiekursen med cirka 40 procent.
”Om vi nu kan finna och kvalificera en användbar lösning för grönt flygbränsle är marknadspotentialen enorm”, skriver vd Rolf Ljunggren i ett pressmeddelande.
Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, säger enligt DN att Wetterstrand kan ha gjort sig skyldig till jäv. Den brinnande frågan är, enligt Lundin, om det finns någon personlig vinning för Wetterstrand. Enligt aktiebolagslagen har hon en plikt att verka för bolagets bästa, säger han.
Enligt juridiken ska en utredare betraktas som en förvaltningsmyndighet och lyder därmed under förvaltningslagen och de jävsregler som ingår där, säger Lundin. Nyligen skärptes just jävsreglerna kring personlig ekonomisk vinning till ”om man antas påverkas av beslutet i en inte oväsentlig utsträckning”.

Folkomröstningar med facit i hand

Om en dag har vi nyårsafton och därefter börjar år 2019. Därmed är det nio år sedan all kärnkraft avvecklades i Sverige.
Eller är det inte så??? Men det har vi ju faktiskt beslutat om i en folkomröstning, där alla var överens om avvecklingen, bara takten skiljde.

Forsmark 1 och 2, fortfarande i drift.
En folkomröstning hölls också 1955, då en kraftig majoritet  (82,9 procent) röstade för att behålla vänstertrafik. Ändå genomfördes högertrafikomläggningen som bekant 1967.

Kungsgatan 1967 vid omläggning till högertrafik.
För trettio år sedan, den 23 mars 1980, genomfördes alltså folkomröstningen om kärnkraft. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. Alla tre alternativen var nej-alternativ till kärnkraft, med avveckling i olika takt. De som ville ha kärnkraft i Sverige hade inget att rösta på. Linje 1 och Linje 2 ville avveckla på 30 år, medan Linje 3 ville att det skulle ske redan på tio år.

Vindkraftspark i Sverige.
Ungefär 60 procent ville avveckla kärnkraften på trettio år, som det senare genom riksdagsbeslut kom att tolkas, medan 40 procent ville avveckla den på bara tio år. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Som bekant har det inte skett, även om några reaktorer har stängts.

Solcellspark i Sverige.
Idag skriver Martina Sturek (ordförande för Women in nuclear, Sweden) på DN Debatt att vi borde behålla kärnkraften – för klimatets skull. Hennes argument är fyra:
1) Kärnkraften räddar liv. Den orsakar avsevärt färre dödsfall än flertalet energikällor. Olyckan i Tjernobyl orsakade direkt 43 dödsoffer och mellan 160 och 9 000 ytterligare dödsfall på grund av ökad risk för sköldkörtelcancer. Fukushima resulterade inte i några dödsfall från radioaktiva utsläpp. Kärnkraften orsakar enligt Sturek minst skador i jämförelse med andra energislag.
2) Kärnkraften är billig, sett till hur mycket den producerar.
3) Kärnkraften hanterar på ett säkert sätt sitt eget avfall, till skillnad mot flera andra energislag.
4) Kärnkraften kan byggas ut snabbt och göra stor skillnad för klimatet. Mellan 1976 och 1986 ökade Sverige kärnkraftsproduktionen med mer än 50 TWh, vilket är tre gånger så snabbt som dagens vindkraftutbyggnad under lika lång period. Vill vi avskaffa fossilbaserade energislag skulle alltså kärnkraften vara mest effektiv.
Kärnkraft i Sverige produceras 2018 via åtta aktiva kärnreaktorer i  Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. År 2017 svarade kärnkraft och vattenkraft för vardera 40 procent av vår elproduktion, medan sol och vind stod för omkring 11 procent tillsammans. Det är uppenbart att vi utan kärnkraft idag skulle ha en allvarlig bristsituation.
Jag kan inte i detalj svara för hennes ståndpunkter. När folkomröstningen genomfördes 1980 var jag själv aktiv i kampanjen för Linje 3 som ville avskaffa kärnkraften snabbast. Med facit i hand tror jag att jag inte skulle göra det idag. Det är uppenbart att kärnkraften inte hade kunnat ersättas av förnybar energi oavsett om avvecklingen hade skett på 10 eller 30 år. Det handlar inte bara om antal TWh utan också om att baskraft inte kan ersättas av kraft som bara finns när det blåser eller solen skiner.
Det pågår forskning om fjärde generationens reaktorer, som kan användas i kärnkraftverk för att utvinna elektrisk energi från redan använt kärnbränsle och därmed nedbringa kärnkraftsavfallet till ett minimum. Där tror jag att man skulle kunna göra stor nytta för framtida generationer. Därför vore det fel att som princip avskaffa kärnkraften nu. Kärnkraften kan bli sin egen lösning.
En läxa av detta är att folkomröstningar inte är ett lämpligt sätt att lösa politiska problem. Riksdagens majoritet måste ha frihet att från mandatperiod till mandatperiod fatta beslut om olika frågor.
Man behöver inte ens nämna Brexit för att inse detta.

Tack Johan Rockström…

Jag lyssnade lite förstrött på Johan Rockström på radion idag, SR P1 Vetandets värld. Han är optimistisk när det gäller utbyggnaden av förnybara energikällor i världen, som sol och vind. Andelen har hittills fördubblats vart fjärde år sa han och med den takten kan de svara för 40 procent i världen år 2030. Det lät fantastiskt bra, tänkte jag. Men kanske ska man kolla hans siffror. Han kanske överdriver eller är bara alltför optimistisk.

Klimatexperten Johan Rockström, ständig optimist eller...
När jag kollade hans siffror visade det sig att han faktiskt har rätt. Räknat från 2004 till 2016 har förnybara energikällor ökat från 0,45 % till 3,78 % av världens energitillförsel. Det innebär faktiskt ungefär en fördubbling vart fjärde år, i alla fall under denna tolvårsperiod. Samtidigt har fossilbaserad energi sjunkit från 90 % till 85 %.
Och fortsätter utbyggnaden av sol och vind i oförändrad takt kommer förnyabara energikällor att svara för 40 % redan i mars 2029. Vi klarar alltså målet med god marginal. Johan Rockström hade alltså rätt!
Och inte nog med det. Redan i maj 2034 svarar sol och vind för 100 procent av världens energiförsörjning!!! Och mer än 100 procent finns inte, eller hur? Vi kan lägga ner alla kärnkraftverk, alla vattenkraftverk, alla kolkraftverk, alla kolgruvor, och så vidare.

Värdens energitillförsel 1973-2040 enligt BP Energy Economics. Men tro dem inte. De är bara oljelobbyister.
Tack Johan Rockström. Du är mycket mer optimistisk än alla dumma energiexperter (från oljeindustrin) som tror att förnybart bara kommer att svara för 14 procent 2040, medan fossilbaserad energi fortfarande kommer att svara för 74 procent. Vi tror bergfast på dig i alla fall. 

Solenergi i det blå

Idag är det midsommardagen. Så här års lyser solen mer än någonsin i Sverige. Så jag kom att tänka på solenergins framtid i vårt land och plockade fram lite fakta.

Sveriges elproduktion 2016, fördelat på energikällor.
Sverige förbrukade 154,1 TWh elektricitet år 2016 om man räknar bort en viss export och import. Vattenkraft och kärnkraft svarade vardera för 40 procent, medan vindkraft och värmekraft svarade för ca 10 procent vardera. Mer än halva elproduktionen kommer nu från förnybara energikällor, främst vattenkraft och vindkraft. I stort sett ingenting är fossil energi.
För kärnkraften finns en betydande osäkerhet i framtiden. Flera reaktorer har lagts ner nyligen och de övriga har begränsad livslängd. Men vad ska i så fall ersätta den basproduktion om 40 procent som kärnkraften svarar för.
Vindkraften har ju ökat väsentligt under senare år och svarar nu för 15,4 TWh tack vare systemet med elcertifikat, som ska stimulera förnybar elproduktion. Producenterna av förnybar el får ett elcertifikat för varje producerad MWh och alla elhandelsföretag är skyldiga att köpa och redovisa elcertifikat motsvarande en viss andel av sin elförsäljning. Kostnaden tas ut av kunderna. Målet är att användningen av el från förnybara energikällor ska öka med 30 TWh från 2002 års nivå till år 2020, så vindkraften borde kanske fördubblas på fem år om detta mål ska nås.
Solel svarade 2016 för en så liten andel att den inte redovisas, 0,08 procent av elförbrukningen. I Sverige finns det drygt 10 000 nätanslutna solcellsanläggningar med en total installerad effekt på över 140 000 kW. De små anläggningarna, med en installerad effekt upp till 20 kW, står för 52 procent av den installerade effekten. Resterande anläggningar har oftast en installerad effekt mellan 20 kW och 1 000 kW. Endast tre anläggningar har en installerad effekt som överstiger 1 000 kW.

Energimyndighetens förslag till strategi för solel
Solcellsel har vuxit snabbt internationellt på senare år beroende på att tillverkningskostnaderna har sjunkit rejält. Nyligen har Energimyndigheten tagit fram ett förslag till strategi för ökad användning av solel i Sverige. I rapporten diskuterar man ett mål om 5-10 procent solel motsvarande 7-14 TWh år 2040. Efter denna tidpunkt tänker man sig fortsatt utbyggnad på kommersiella grunder. Enligt vissa scenarier tänker man sig hela 25 TWh redan 2035. Energimyndighetens föreslagna mål för 2040 innebär redan det en årlig tillväxt med omkring 20 % under mer än 20 år. Med 25 TWh skulle det krävas mer än 30 % årlig tillväxt fram till 2035. Kan detta verkligen bli möjligt? I Sverige?
Både vindenergi och solenergi är variabla kraftkällor. Det är ibland vindstilla i nästan hela landet. Om det samtidigt är mörkt faller all vind- och solenergi bort. Av bland annat detta skäl kan inte sol och vind ersätta kärnkraften. Vattenkraft är ju bra som reglerkraft idag, men de fyra outbyggda älvarna verkar inte vara så populära att bygga ut med nya vattenkraftverk. Hur mycket sol- och vindkraft kan vattenkraften reglera? Tyvärr viftas dessa svårigheter bort av Energimyndigheten. Kanske tänker man sig att Sverige ska importera el från länder där det blåser för tillfället och solen skiner. Men ofta kanske förhållandena i våra grannländer är desamma.

Vindförhållanden den 22 november 2011 - mindre än 3 m/s i så gott som hela Europa.
Idag finns drygt hälften av solenergisystemen på enskilda villor medan resten finns som större anläggningar, solcellsparker eller större kommersiella fastigheter. Ska man satsa på en kraftfull utbyggnad av solcellsel är det dock inte särskilt rationellt att satsa på små enskilda anläggningar, eftersom kringkostnaderna för varje KWh blir betydligt högre än för större anläggningar. Utvecklingen internationellt talar entydigt för allt större solcellsparker. Energimyndigheten anser dock att solcellsystem bör installeras där människor bor för att minska behovet av överföringskapacitet. Då skulle hälften av solenergin installeras i Stockholm, Västra Götaland och Skåne. I detta finns sannolikt en konflikt inbyggd eftersom konkurrensen om mark också är störst där. Utvecklingen internationellt är i stället att solcellsparkerna byggs där det finns mycket sol och stora obebyggda områden, gärna ökenområden.

Solceller på villatak.
Hittills har solel alltså varit vanligast i form av små anläggningar på villatak. Om solel ska få större betydelse i framtiden måste man antingen täcka många fler hustak eller bygga markplacerade anläggningar. Säg att solel på villatak skulle svara för 7 TWh år 2040. Solel kan producera omkring 140-160 KWh per år och kvadratmeter solceller, något mer i södra Sverige, något mindre i norra Sverige. Det beror naturligtvis också på hur solcellerna utformas. Bäst är om de lutar 35-45 grader och är södervända, men mindre avvikelse från detta betyder inte så mycket. Naturligtvis bör de inte orienteras mot norr eller skymmas av träd eller byggnader.
Sverige har omkring 2,1 miljoner småhus. Låt oss anta att hälften av småhusen har tak som är lämpligt orienterade så att det är möjligt med solceller på taket. Genomsnittlig storlek är ca 120 kvm. Om man antar att hälften av dessa har två våningar och resten är envåningshus bli byggnadsytan ca 80 kvm. Om dessa har sadeltak med 45 graders taklutning blir den södervända takytan ca 56 kvm. Låt oss dessutom anta att en fjärdedel av dessa tak är skuggade av träd eller annan bebyggelse (en ren gissning). Om man sätter upp solceller alla lämpliga småhustak i Sverige kommer de att kunna producera 6-7 TWh per år. Men hur troligt är det att man på 20 år lyckas övertyga bortåt en miljon småhusägare om att göra denna investering? Kan man övertyga en femtedel kan man kanske nå 1-1,5 TWh år 2040. Naturligtvis finns det tak på andra byggnader också, men flerbostadshusens tak är mindre.
Det står alltså klart att den absoluta huvuddelen av solelen måste utgöras av större solcellsparker om solenergin ska nå större marknadsandelar.

Varbergs Energis solcellpark vid Munkagård.
Sveriges största solcellpark ligger vid Munkagård i Tvååker i närheten av Varberg. Solparken är på 2,7 MW och årsproduktionen är beräknad till 3 GWh. Den upptar en yta av 6 hektar, vilket ger en årsproduktion av 0,5 GWh per hektar, dvs 50 KWh per kvm mark. Solcellsparker kräver vissa mellanrum för att solcellerna inte ska skugga varandra, de behöver tillfartsvägar och beroende på platsens förutsättningar kanske inte all markyta kan utnyttjas effektivt. För små anläggningar kan lokaliseras till områden som är lämpliga för detta, men större anläggningar riskerar att ta mer utrymme i anspråk, på grund av olämpliga delar, så där kanske man bör räkna med 25-50 KWh per kvadratmeter och år. I så fall skulle det behövas mer mark. Beroende på vilka antaganden man gör leder det till ett behov av mellan 140 och 560 kvkm mark för att klara 7-14 TWh solel genom solcellsparker. Det rör sig alltså om betydande markytor, som helst ska vara plana, obebyggda och inte skuggade av träd eller bebyggelse, men samtidigt ligga ”nära där människor bor”. Jag kan ana en hel del framtida konflikter här.

Skandinaviens största solcellspark i Lerchenborg, Danmark.
Vi skulle behöva tusentals solcellsparker av samma storlek som den i Varberg för att klara 7-14 TWh. Men internationellt har alltså solcellsparkerna blivit allt större. Lerchenborg i Danmark är på 61 MW på 80 ha och Tysklands största solcellspark Solarpark Meuro har en effekt på 166 MW på 2 kvkm. Den sistnämnda är betydligt större än Bromma flygplats. Men de största solcellsparkerna finns i USA, Indien och Kina. Topaz Solar Farm i Kalifornien, USA har en effekt på 550 MW på en yta om ca 25 kvkm, Kamuthi i delstaten Tamil Nadu i Indien har effekten 648 MW på en yta om 10 kvkm och den största av dem alla, Tengger Desert Solar Park i Gobiöknen i Kina har en effekt om 1 500 MW på en yta av 43 kvkm.

Indiens största solcesspark Kamuthi i Tamil Nadu.
Det skulle alltså räcka med ett tiotal solcellsparker, jämförbara med världens största, för att nå 7-14 TWh. Men var hittar man platser om 30-40 kvkm i storlek, helst i närheten av Stockholm, Göteborg och Malmö. En möjlighet är Bromma flygplats som kanske kan komma att läggas ned i framtiden. Solceller på flygplatsområdet, som är på 1,42 kvkm skulle kunna producera en procent eller mindre av det uppsatta målet. Dessutom vill man nog hellre bygga bostäder där när flyget försvinner 2038.

Ska vi bygga en solcellspark på Bromma flygfält när flyget försvinner i framtiden?
Om solceller anläggs på betesmark kan fortfarande mellanrummen användas till exempelvis fårbete. All betsmark i länet, 112 kvkm, skulle sannolikt räcka till Stockholms andel av solenergin, men vad händer då med alla hästgårdar? Och var ska man bygga solcellsparker efter 2040?

Världens största solcellspark finns i Kina.
De största solcellsparkerna i USA och i Kina är byggda i ökenområden, där solen ständigt lyser (på dagen) och det inte finns någon konkurrens med annan markanvändning. Sådana områden finns tyvärr inte i Sverige. De största solcellsanläggningarna ligger dessutom på latituder, där solen lyser betydligt mer än i Sverige, i Kina och i USA mellan 35°N och 40°N. Indiens största solelspark ligger på 9°N, dvs nära ekvatorn. Sveriges största anläggning ligger på 57°N. Mer än 99 % av jordens befolkning har valt att bo på soligare latituder än Sverige. Kanske ska de bygga ut solenergin först.

Solinstrålning i olika delar av världen i januari (överst) resp april (underst).
Jag befarar att Energimyndigheten har underskattat problemet med att finna lämplig mark för solenergin. För solcellsanläggningar på villatak och andra byggnader finns inga särskilda regler i PBL eller BBR (Boverkets byggregler). Behövs bygglov? Behövs detaljplan? Räcker det med bygganmälan? Kan grannarna överklaga? Idag hanteras dessa frågor olika från kommun till kommun. Men är det rimligt att bygga solcellsparker på hundratals kvadratkilometers yta utan detaljplan? Detta är knappast något som heller har övervägts i landets 290 kommuners översiktsplaner. Finns det heller inga konflikter med värdefulla natur- eller kulturmiljöer, strandskydd, riksintressen med mera? Energimyndigheten har nog en hemläxa att göra.

Att återvinna plast

Häromveckan avslöjade DN att plast som skulle återvinnas i stället bränns av Cementa i Slite på Gotland. Plastavfall som ska materialåtervinnas till 80 procent återvinns enligt DN i själva verket bara till 35 procent.
Hur upprörda ska vi bli? Så här såg fördelningen av plastavfallet  ut 2010 (Kartläggning av plastavfall, 2012, SNV) med den plast som sorterats ut. Idag är andelen materialåtervinning något större och andelen till cementtillverkning något mindre.

Utsorterad plast. Andelar till energiåtervinning, cementtillverkning och materialåtervinning 2010.
Av de omkring 560 000 ton plastavfall som uppkom under 2010 gick omkring 320 000 ton plastavfall till energiåtervinning vilket motsvarade omkring 58 procent. Men mängden plast som inte sorteras ut är relativt stor och en betydande del av detta kan antas brännas med energiåtervinning i fjärrvärmeanläggningar, typ Högdalen. Så andelen plast som bränns är i själva verket ännu större. Vi är helt enkelt mycket långt från målet 80 procent.
Ett annat sätt att vinkla nyheten kunde vara att fokusera på Cementa i Slite där man minskar användningen av kol i cementtillverkningen. Enligt Cementa är den plast som bränns sådan som inte kan återvinnas. Cementa i Slite utsågs faktiskt till bästa cementfabrik i världen vad gäller användning av alternativa bränslen som ersättning för fossila bränslen vid den årliga internationella CemFuels-konferensen i Dubai den 16 februari 2015, detta trots att viss plast bränns. Men mängden plast som bränns minskar. Cementa har till och med en vision om att nå klimatneutralitet 2030 med noll koldioxidutsläpp under cementproduktens livstid. Så här ser visionen ut.

Cementas vision om klimatneutralitet till 2030.
Livscykelanalyser visar att materialåtervinning av plast är bättre för miljön än att framställa motsvarande mängd ny plast från fossila råvaror. Men det finns förklaringar till att det inte sker i så hög grad som vi skulle vilja. Olika sorters plast (t ex polyeten, polypropen, PET eller mer ovanliga sorter) har olika förutsättningar för återvinning och bör inte blandas. Återvunnen plast används oftast i enklare produkter exempelvis plastpåsar och blomkrukor. Ett undantag är PET-flaskor som samlas in separat, vilket möjliggör att plasten återanvänds för nya PET-flaskor. Alternativet är att bränna plasten och utnyttja det höga energivärdet för att ersätta fossila bränslen. Det kan ske i en fjärrvärmeanläggning eller, som i det här fallet, i en anläggning för tillverkning av cement i Slite.
Inom EU materialåtervinns mindre än en tredjedel av allt hushållsavfall och ungefär lika mycket läggs på tipp. I Sverige läggs nästan ingenting på tipp längre. Energiåtervinning förekommer sällan i andra länder. Det är svårt att få överblick över avfallshanteringen, eftersom avfall köps och säljs över gränser. En betydande del av det sorterade plastavfallet skickas till exempel till Tyskland (enligt DN-artikeln). Sverige köper avfall från andra länder (som innehåller viss mängd plast) som bränsle för produktion av fjärrvärme och elektricitet med hög verkningsgrad och bra rökgasrening.
Materialåtervinning kanske inte behöver vara den enda vägen till frälsning.

Vindkraft är inte lösningen

Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjerna motsvarade olika partigruppers syn, men alla innebar avveckling av kärnkraften, Linje 3 på högst tio år, de övriga senast då existerande eller under byggnad varande reaktorer tjänat ut. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Vid den tidpunkten bedömde man att kärnkraftverken dels hade tjänat ut, dels skulle kunna ersättas av förnybar el. Vi har nu 2016 och någon avveckling är inte nära förestående. Vi är dessutom långt ifrån 100 procent förnybar el men mycket nära 100 procent fel i alla gjorda prognoser.
Men det avskräcker inte dagens energiprognosmakare, Jonny Hylander, professor i energiteknik, Göran Sidén, universitetslektor i elkraftteknik båda vid Högskolan i Halmstad, Christian Stenqvist, dr i miljö- och energisystem vid LTH och Charlotta Winkler, energiexpert vid WSP. De presenterade häromdagen i DN debatt (på uppdrag av WWF, SNF, Greenpeace m fl) beräkningar som skulle visa att Sverige skulle kunna ha ett 100 procent förnybart elsystem redan 2020, dvs om bara fyra år! Enligt en blocköverskridande energiöverenskommelse ska detta ske först till 2040. Det krävs bara satsning på solceller och fortsatt utbyggnaden av vindkraft och biokraft och dessutom är sol- och vindkraft (eller kommer snart att bli) billigast. Den absoluta huvuddelen handlar om vindkraft. I det perspektivet ter sig Linje 3 från 1980 som överdrivet återhållsamma och försiktiga. Kritik har också påpekats i ett antal repliker på debattinlägget.
Problemet är att det varken är realistiskt eller trovärdigt, lika lite som alternativen var det 1980. Ett problem är att solen inte skiner jämt. Det gör den till exempel inte så mycket på vintern och på natten. Det blåser inte heller hela tiden. Ibland är det nästan helt vindstilla överallt. Det kan faktiskt vara vindstilla i hela Europa från Atlanten till Ural. Då behövs även så kallad reglerkraft, som kan ersätta sol och vind. Det är effektbalansen som dimensionerar elkraftsystemet. Dessutom är vindkraften olönsam utan subventioner. Vindkraftverk som är utslitna, rivs och ersätts av nya vart femtonde år är inte heller förnybara.

Vindkraft i Tyskland och i Europa juni 2016. Källa Klimatsans.
Elförbrukningen i Sverige är störst på vintern när det är mörkt och solceller inte ger något bidrag alls. Även vindkraften är för osäker som ersättning av kärnkraft. Den totala produktionen är ibland så låg som 3 procent av den installerade effekten. Det betyder att nästan all sol- och vindkraft måste kunna ersättas av annat, när solen inte lyser och det är vindstilla. Idag svarar vattenkraften för detta, men med vindkraft i den föreslagna omfattningen skulle vi behöva uppemot dubbelt så mycket vattenkraft..
Ett annat problem gäller kraftledningarna. Kärnkraften som svarar för ca 40 % av elenergin idag, finns i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals, medan nya vindkraftverk antagligen till stor del skulle ligga i Norrland. Utbyggnaden av elnätet, som kan ta lång tid, blir då en flaskhals.
Jag skulle också vilja avveckla kärnkraften. Att bygga lager för använt kärnbränsle som är starkt radioaktivt i 100 000 år är inte så roligt. Kanske bord vi därför satsa på en ny generation kärnkraft som utnyttjar bränslet mer och därför minskar lagringsproblemet. Forskning pågår. Det tjänar ingenting till att förenkla energidebatten.

Inför klimatmötet COP21

Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse, sluten den 11 december 1997 i Kyoto i Japan, därav namnet. På klimatkonferensen i Doha 2012 blev det enighet om att förlänga avtalet till år 2020. Avtalet hade som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser skulle minska med minst 5,2 procent från år 1990 till perioden 2008-2012. Hur gick det då? Fossilanvändningen ökade från 1990 till 2010 med 47,1 procent och koldioxidutsläppen med något liknande, i stället för att minska. Inte nog med det. De fossila energikällorna kol, olja och naturgas ökade sin andel från 81 procent till 86 procent av världens energitillförsel.

Energianvändningen 1989-2014 globalt i miljoner ton oljeekvivalenter, fördelat på energislag. De tre fossila energislagen kol (grått), naturgas (rött) och olja (grönt) har ökat från 81 procent till 86 procent. Kärnkraft är i ljust orange färg. Förnybar energi är det mycket smala fältet i mörkare orange i övre delen av diagrammet.
Energianvändningen varierar ganska mycket i olika delar av världen. Östra Asien dominerar stort med avseende på kol. I Mellersta östern är det nästan bara olja och naturgas som gäller. Förnybart, vilket väl mest handlar om vindkraft och biobränsle är inte en stor andel någonstans, dock mest i Europa. Vattenkraften har större betydelse i Sydamerika än någon annanstans, vilket framgår av nedanstående diagram.

Energislag i olika delar av världen 2014. Färgerna avser samma energislag som i förra diagrammet.
Regeringen anser att en ambition vad gäller utsläppsreduktioner om 30 procent till 2020 och 50 procent till 2030 avspeglar EU:s ansvar och förmåga. Sveriges andel av världens energianvändning är 0,4 procent. Vår fossilanvändning är redan låg, eftersom vi har en stor andel vattenkraft och kärnkraft, så en reduktion även med 50 procent av våra utsläpp utgör bara bråkdelen av en procent av världens utsläpp. Men om vi lyckas påverka EU till samma ambitionsnivå betyder det ju mer. EU:s andel av världens energitillförsel är 12,5 procent, och med betydligt mer fossilanvändning än Sverige. Så det betyder kanske omkring 6 procent minskning globalt.
Men det förutsätter förstås att resten av världen inte ökar sin fossilanvändning och sina utsläpp. Där ser det mera dystert ut, åtmnstone om man tittar i backspegeln. Globalt sett har världen ökat sin energianvändning 3-4 gånger sedan 1965. Det betyder ca 2,6 procent årligen. Men ökningen har inte varit lika stor överallt. Europas energianvändning är inte ens fördubblad, medan Ostasiens har ökat 12 gånger, och Kinas mer än 22 gånger. Det är en ökning med 6-7 procent årligen under 50 år!

Världens energianvändning 1965-2014 i miljoner ton oljeekvivalenter fördelat på världsdelar. Den snabbast växande delen är Östasien, dvs framförallt Kina, där det oftast handlar om kol. 
Nu är det ju andelen fossila energikällor som är avgörande för utsläppen. Från år 1990 till 2014 har andelen fossila energikällor ökat från 81,2 till 86,3 procent. Fossilandelen har alltså ökat, inte minskat.
Ett land som lurar i vassen är Indien, med en snabbare befolkningstillväxt än Kina. Indiens energianvändning är bara en femtedel av Kinas, men tillväxten ligger på samma nivå, 6-7 procent årligen. Liksom  Kina är det mest kol det handlar om. Om Indien fortsätter att öka sin energianvändning som hittills kommer man att nå Kinas nuvarande nivå före 2040.
Sedan Kyotoavtalet 1997 och fram till 2014 har världens energianvändning ökat med 45 procent, motsvarande 2,2 procent årligen. Det är lite långsammare än tidigare, men fortfarande en ökning. Kinas energianvändning har tredubblats, vilket innebär mer än 7 procents årlig ökning. Kyotoavtalet hade alltså föga effekt på utvecklingen av utsläppen.
Jordens befolkning passerade 7 miljarder år 2011. I bästa fall planar befolkningen ut kring 9 miljarder omkring 2050. Enbart befolkningsökningen pekar på en ökning av energibehovet med 25-30 procent.
Snart träffas världens länder vid klimatkonferensen i Paris 2015 (COP21). Förväntningarna inför mötet är att ett nytt bindande klimatavtal ska komma till stånd. Jag kan inte bedöma sannolikheten för att detta ska ske, men det är i vilket fall inte särskilt mycket som talar för att utsläppen av koldioxid kommer att minska inom överskådlig tid. Och detta oavsett vad vi gör i Sverige eller i EU. Möjligen kan ökningstakten komma att minska. Hur detta kommer att påverka temperaturen tror jag inte att det går att säga något bestämt om.

Större klimatutsläpp men mindre uppvärmning

Enligt Bill Gates har demokratin misslyckats. Bara socialismen klarar av klimatet. (Bill Gates: Only Socialism Can Save Us From Climate Change). Det finns inte så många socialistiska länder längre, men Kina leds i alla fall fortfarande av kommunistpartiet. Och Gates har ju rätt på det viset att om inte Kina lyckas minska sina utsläpp kommer knappast världen som helhet att klara uppsatta mål. Kina gick om USA som världens största energiförbrukare under 2011. Men det är inte heller säkert att vi kan förlita oss på Kina. Kina står redan för hälften av världens kolförbrukning.  Mindre än en månad innan det stora klimatmötet har Kinas statistikbyrå utan kommentar skrivit upp sin kolförbrukning och koldioxidutsläpp med 17 procent, se NYT. Ökningen motsvarar en miljard ton koldioxid, ungefär lika mycket som hela Norden och Tyskland tillsammans genererar per år. Enbart ökningen motsvarar också 70 procent av USA:s årliga förbränning av kol. Jag undrar just hur Kina ska kunna rädda oss från klimatförändringen.

Reviderad kolförbrukning i Kina.
Nyheten har irriterat kommentatorer på olika håll och av olika anledningar. Eftersom Kina har lovat att inte öka sina utsläpp efter 2030 är det förstås viktigt att nuvarande utsläpp inte underskattats. Å andra sidan har man inte lovat någonting om den fortsatta ökningstakten till 2030. Samtidigt lär det bli svårare att nå målet att öka andelen ickefossila bränslen från 10 till 20 procent, som Kina också har lovat, om de fossila utsläppen ökat så mycket. Naturligtvis irriterar det också dem som sysslar med energi- och miljöstatistik, eftersom det rör till hela bilden. Och hur är egentligen kunskapen om andra länders utsläpp, till exempel Ryssland och Indien.
Dessutom rör det förstås till IPCC:s modeller för energianvändning och atmosfärens koldioxidhalt. Det har alltså kunnat förbrännas mycket mer kol för att nå dagens nivå på 403 ppm koldioxid i atmosfären. Alltså har lite mer koldioxid försvunnit ur atmosfären än vad vi trott. Antingen har det tagits upp av jordens växlighet och/eller absorberats i havet.
Alla institut som arbetar med klimatmodeller måste nu justera inte bara sina ingångsdata utan också i sina prognosmodeller. Nuvarande prognoser har ju byggt på felaktiga ingångsdata.  Det är naturligtvis extra irriterande för prognosmakarna att nyheten om de ökade kinesiska utsläppen sedan år 2000 kommer efter 17 år av utebliven signifikant uppvärmning.

Nytt vindkraftverk i När?

I mitt närområde på Gotland, på Kapelludden i grannsocknen När, planeras ett nytt stort vindkraftverk. Det är tänkt att bli 150 m högt med en effekt på 2 MW. Det ska ersätta fem mindre verk i samma område. Enligt översiktsplanen för Gotland finns två av de befintliga verken inom ett område för vindkraft som inte bör generationsväxlas, medan tre av verken ligger inom område som bör generationsväxlas.

Tre av de befintliga vindkraftverken sedda från Närsholmen.
Ser man positivt på vindkraft som en fossiloberoende energikälla kan bytet från fem små till ett enda större verk te sig som en rationell åtgärd. Är man mer skeptiskt lagd kan man fokusera på eventuella negativa effekter. Själv ser jag risken för bullerstörningar och påverkan på landskapsbilden som två viktiga lokala aspekter vid lokalisering av vindkraftverk.
Avståndet från vårt hus i grannsocknen Lau är 7,5 km och vi kommer enligt samrådsunderlaget troligen inte att se vindkraftverket. Eller så kommer vi att kunna uppfatta vingarnas roterande över skogen långt bort. Det är lite oklart beroende på att begreppet ”synligt” definierats som när man ser minst 2/3 av rotorbladen i den informationsbroschyr som tagits fram för samråd med de närboende. Men om jag korsar vägen och går några meter söderut kommer jag att kunna se verket även enligt denna definition. Jag kommer säkert inte heller att höra verket, i varje fall inte hemifrån. Mina synpunkter beror alltså inte på hur jag själv påverkas vid sommarbostaden.

Höjd och storlek
Vindkraftverket kommer alltså, om det byggs, att bli nästan lika högt som Kaknästornet, Stockholms högsta byggnad på 155 m. Och mycket högre än t ex Uppsala domkyrka, Stockholms stadshus och exempelvis Cementas cyklontorn i Slite som är Gotlands högsta byggnad. Och Närs kyrktorn från mitten av 1200-talet kommer inte längre att vara socknens högsta byggnadsverk. Ändå är det inte exceptionellt stort för att vara vindkraftverk. Det här är snarare normalstorleken för nya vindkraftverk numera. De fem äldre verken som försvinner är mellan 20 och 25 år gamla och betydligt mindre, bara cirka 45-70 meter höga.

Närs kyrka.
Vindkraften har byggts ut ordentligt i Sverige de senaste tio åren. År 2014 byggdes 321 verk med en installerad effekt på 902 megawatt. Det är en ökning av den utbyggda effekten med 53 procent jämfört med året innan. Och den genomsnittliga storleken var 2,8 MW.  Sveriges största vindkraftverk effektmässigt heter Big Glenn på Risholmen i Göteborg är på 4,1 MW men faktiskt bara 145 m högt. I Öresund finns en vindkraftpark, Lillgrund, som består av 48 vindkraftverk om 2,3 MW, dvs totalt 110 MW.

Lillgrunds vindkraftspark.

Kapacitetsbrist
Ett hinder mot ytterligare vindkraft på Gotland som den begränsade kabelkapaciteten hittills har utgjort kommer att försvinna när en ny elkabel läggs ner vilket nyligen beslutats. Kabeln ska möjliggöra en rejäl vindkraftsexpansion på Gotland med uppemot 400 nya vindkraftverk med en effekt på runt 1 000 megawatt. Det innebär alltså 2,5 MW i snitt. Men var ska dessa 400 verk ligga? Ska de duttas ut ett och ett – det blir fyra vindkraftverk i varje socken -  eller samlas inom ett fåtal områden? Det blir i så fall åtta vindkraftsparker motsvarande Lillgrund, Sveriges största. Eller både och? Ingen vet riktigt. Översiktsplanen pekar ju ut vissa områden men styr inte investeringsbesluten. Dessutom ifrågasätts flera utpekade områden av till exempel försvaret och flyget.

Ekonomi
År 2020 ska minst 50 procent av energiproduktionen vara förnybar energi, enligt riksdagens beslutade mål. Men varma vintrar med lägre elkonsumtion än normalt har medfört låga priser på både el och certifikaten – genom en lägre elförsäljning sjunker behoven av elcertifikat på marknaden, och med ett överskott sjunker priset på elcertifikat. Med dagens låga elpriser finns det ingen ekonomi i att bygga nya vindkraftverk. 40 öre är vad vindkraftsproducenter kan få ut idag för en kilowattimme inklusive elcertifikat. Det skulle behövas minst 55 öre för att få lönsamhet enligt företrädare för vindkraftbranschen. Så det är inte säkert att de nationella målen kommer att nås. Och det är inte heller säkert att vindkraftverket i När kommer att byggas på länge.
Vindkraftsföretagen räknar med att elpriset kommer stiga igen. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Dagens låga elpris har hållit i sig längre än vad branschen först trodde, beroende på varma vintrar med låg elkonsumtion. Dessutom har den stora tillgången på fossil energi pressat marknaden. Och världsmarknadspriset på olja fortsätter att sjunka.
Man kan naturligtvis vara kritisk mot en alltför omfattande utbyggnad av vindkraft av många skäl. En omfattande vindkraftutbyggnad tenderar exempelvis att driva upp priset på el. Det visar till exempel nedanstående diagram för elpriset relaterat till installerad vind-(och sol-)kraft per capita. Diagrammet har hämtats här.

Tyskland och Danmark med högst andel sol och vind har också de högsta elpriserna i Europa, dubbelt jämfört med de länder som har lägst elpriser och även minst utbyggnad av sol och vind.
Men vindkraften ställer även krav på omfattande reglerkraft när det inte blåser. Och det finns tillfällen när det nästan inte blåser någonstans. I Sverige kan reglerkraft vara till exempel vattenkraft, i Danmark och Tyskland ofta kol.

Buller
Vindkraftverken får inte bullra mer än 40 dBA vid bostäder. Men denna gräns garanterar inte att bullerstörningar uteblir. Studier i Sverige har visat att runt tio procent upplevde sig som bullerstörda vid ljudnivåer från vindkraftverk på 35 till 40 dBA. Sex procent upplevde sig som mycket störda.
Dessutom har det i flera fall visat sig att beräknade ljudnivåer i verkligheten har överskridits. Boende har utsatts för större bullerpåverkan utöver vad som förespeglats i de MKB som legat till grund för bygglov. Det kan till exempel handla om så kallat amplitudmodulerat ljud, vilket innebär att ljudet varierar i styrka på ett periodiskt vis, särskilt under kvällar, nätter och morgnar då vi normalt vill ha ostördhet för att sova. Detta är ett fenomen som blir mer uttalat ju högre vindkraftverken är och som kraftigt förstärker upplevelsen av obehag. Kritiker har hävdat att Naturvårdverkets riktlinjer för vindkraftbuller är alltför generösa och innebär att vindkraft etableras alldeles för nära bostäder.

Landskapsbild
Utbyggnaden av vindkraften är särskilt känslig i kustlandskap som på Öland och Gotland, där betydande påverkan på landskapsbilden sällan kan undvikas. Extremfallet är Näsudden på södra Gotland, som är Sveriges vindkrafttätaste område och som helt och hållet domineras av ett hundratal vindkraftverk. Där pågår redan utbyte av äldre mindre verk, som ersätts av färre men större.

Näsudden
Storleken och synligheten är en av de effekter som redovisas i informationsbroschyren. Vindkraftverket kommer att ligga mycket nära Närsholmen, en av de vackraste platserna på Gotlands östra kust, ett naturreservat med Närs fyrplats, ett fågelskyddsområde och med en savannliknande natur. Området kring fyrplatsen är ett mycket populärt utflyktsmål för närboende.

Närsholmen
Närsholmen är av riksintresse och naturreservat och Natura 2000-område. Närsholmen är uppbyggd av grus som ligger i tydliga vallar. På stranden finns ett antal raukar. Heden innanför är karg men med många olika örter. Ett antal enar som betats i den nedre delen ger holmen ett savannartat intryck.

Savann på Närsholmen
Det finns ett rikt fågelliv med en stor mängd häckande strandfåglar. På närbelägna halvön Hammaren finns även örn, både kungsörn och havsörn. Närsholmen besöks av många närboende, turister och fågelskådare på grund av dess vackra och särpräglade natur.
Det nya vindkraftverket kommer att exponeras särskilt tydligt just här, eftersom det kommer att stå på Kapelludden ca 200 m från stranden på andra sidan viken mot Närsholmen.  Avståndet till fyrplatsen är mindre än 2 km. Inom parentes är Närs fyrtorn 16 m högt, alltså en dryg tiondel av det planerade vindkraftverket. Från alla delar av Närsholmen kommer det nya 150 m höga vindkraftverket vara väl synligt för att inte säga minst sagt påträngande. Det kommer utan tvekan att påverka vår upplevelse av Närsholmens landskapsvärden.

Närsholmens fyr
För några år sedan skrev konstnären Lars Jonsson och filmaren Jan Troell ett debattinlägg, där de tog upp just påverkan på landskapsbilden. De menade att vindkraftverk har en avgörande visuell inverkan på landskapet. För att avläsa och uppleva ett landskap måste vi enligt Jonsson-Troell låta blicken landa i en punkt, den så kallade flyktpunkten som låter vår hjärna avläsa avstånd och teckna perspektiv, det vill säga orientera sig i rummet. I öppna landskap blir det ofta en avlägsen punkt som krönet av ett berg, en vik eller dunge i fjärran. Ett vindkraftverk med snurrande rotorblad drar alltid till sig vår blick och vi kan inte etablera denna flyktpunkt, vi kan med andra ord inte avläsa landskapets visuella värden och landskapet förlorar därmed sitt värde som landskap. I översiktsplanen anges ett avstånd på 8-10 km från land som önskvärt för att den visuella upplevelsen av havsbaserad vindkraft ska anses någorlunda konfliktfri. Vindkraft i havet bör därför i första hand lokaliseras minst 10 km från land. Lillgrund vindkraftpark ligger just 10 km utanför den skånska kusten. Men varför ska då kraven sättas avsevärt lägre för landbaserad vindkraft? Det bäddar ju för konflikter med landskapsbilden.

Slutsatser
När vindkraftverken växer i storlek tror jag att det naturliga är att samla flera kraftverk i större vindkraftparker i lägen där omgivningspåverkan minimeras, snarare än att dutta ut dem än här, än där. Sådana lägen står sannolikt att finna främst i obebyggda skogsområden och till havs. Även om havsbaserad vindkraft syns neutraliseras påverkan på landskapsbilden ganska snart vid ökande avstånd från land. Från Närsholmen syns till exempel silon i Ronehamn, på 12 km avstånd. Från Katthammarsvik syns cementfabriken i Slite, drygt 30 km bort. Betydelsen på landskapsbilden är i båda fallen försumbar.
Sverige har tillgång till stora ytor till havs där vindförhållandena i de flesta fall är betydligt bättre än på land. I Sverige fanns 2013 69 havsbaserade vindkraftverk med en installerad effekt på 210 MW. Sveriges största vindkraftspark är fortfarande den havsbaserade Lillgrund i Öresund utanför Malmö från 2007, med sina 48 verk.
Enligt översiktsplanen för Gotland bör vindkraftverk i havet om möjligt lokaliseras minst 10 km från land, eller till särskilt utpekade områden. I översiktplanen för Gotland utpekas vattenområden väster om Näsudden samt öster om Gotland. Ska storskalig vindkraft byggas ut på Gotland bör havsbaserade lägen prioriteras.

Ett stort steg för MP men ett litet steg för mänskligheten?

Den rödgröna majoriteten i Stockholm vill lägga ned Fortums kolkraftvärmeverk KVV6 i Värtan. Det kräver till att börja med att man kommer överens med finska staten som är delägare.
Just nu är ett nytt biobränsleeldat kraftvärmeverk under byggnad. En investering på 4,4 miljarder för att kunna fasa ut kolet på sikt. Kolkraftvärmeverket i Värtan byggdes på 1980-talet för att ersätta olja. Kolkraftverket anses av Fortum vara extremt effektivt. Ändå har Fortum tagit fram en avvecklingsplan på grund av ”kundtrycket”. Även om det nya biokraftvärmeverket tas i drift 2016, vill Fortum avveckla kolet först 2030. Och enligt miljöförvaltningen är en snabb nedläggning av KVV6 inget som bör prioriteras för den som vill göra klimatsmarta åtgärder på kort sikt. ”Vi tror inte att en snabb stängning av KVV6 är det smartaste att göra, säger Örjan Lönngren, klimat- och energiexpert på miljöförvaltningen. Inom Fortums verksamhet är det viktigaste på kort sikt att få bort de 20 mindre oljepannor som står utplacerade på olika platser i Stockholms och som ingår i värmeproduktionen som så kallade ”spetspannor” vid kallt väder. Dessa producerar bara värme, inte el, och är därför mindre effektiva”.

KVV6
Att sluta elda kol i Värtan påverkar inte heller de totala utsläppen av växthusgaser. ”Utsläppens storlek bestäms av hur många utsläppsrätter EU delar ut”, menar miljöexperten Magnus Nilsson, enligt DN idag. Stängs kolkraftvärmeverket i Värtan betyder det bara att Fortum kommer att använda de utsläppsrätter man fått för att öka utsläppen vid någon annan anläggning de äger eller till att sälja dem. Utsläppen blir varken högre eller lägre, förklarar Magnus Nilsson.
Det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter infördes 2005, och är en del av Kyotoprotokollet. Syftet är att sätta ett pris på koldioxid för att minska utsläpp, där företag som minskar sina utsläpp kan sälja utsläppsrätter. Men under 2013 uppskattas att det finns ett överskott på cirka två miljarder utsläppsrätter i Europa, och nivån förväntas vara densamma fram till 2020. Priset på energi är så lågt att det egentligen inte lönar sig att investera i nya energikällor.
”Det är en skandal att vi har det här kolkraftverket mitt i city som spyr ut över 500 000 ton koldioxid, den sjunde största koldioxidsutsläppskällan i landet”, sa Daniel Helldén (MP) om saken i våras. Andra har räknat ut att det "spyr ut lika mycket koldioxid" som bilarna gör i Stockholm. Det låter ju jättemycket, och det är det naturligtvis också. Relativt sett. Det är mycket för Sverige, men inte så mycket globalt sett. Kolkraftvärmeverket i Stockholm producerar omkring 2 TWh per år. Globalt produceras energi motsvarande ca 42 000 TWh per år från kol. Dessutom ökar kolanvändningen globalt, framförallt på grund av Kina och Indien. Ökningen har varit drygt 60 procent sedan 1990. Kolkraftvärmeverket i Värtan motsvarar omkring 0,1 promille av den globala ökningen sedan 1990. Dessutom ökar oljeanvändningen (ca 30 procent) och gasanvändningen (ca  65 procent). Ännu inte nära Peak Oil tycks det. Följande diagram visar den globala energianvändningen sedan 1990.

Energiproduktion i världen från olika källor 1990-2010.
”Övrigt” innefattande bl a sol- och vindkraft motsvarar mindre än 1 procent av den globala energianvändningen. Visserligen har denna andel ökat mer än någon annan energikälla, men är ändå försvinnande liten. Världen i övrigt tycks vara långt från den nivå som EU nyligen har kommit överens om, nämligen att minska klimatutsläppen inom EU med 40 procent till 2030 jämfört med 1990. Kol, olja och gas svarar 2012 för 86,7 procent av världens energiproduktion. Men Naturvårdsverkets siffror visar att våra utsläpp inom Sveriges gränser har gått ner med ungefär 20 procent sedan 1990, så Sverige är alltså på rätt väg. Men kritiker pekar på att detta inte inkluderar våra utsläpp utomlands, det vill säga till exempel flygresor och prylar som vi importerar. Och det är ju riktigt men är samtidigt svårt för oss att påverka. Och dessa utsläpp påverkas inte heller av att vi lägger ned kolkraftverket i Värtan, vilket ändå kan förefalla lättare för oss att genomföra. Även om effekten är liten.
Slutsatsen tycks bli att nedläggningen i Värtan inte är effektiv och inte heller minskar utsläppen av koldioxid. Men det är kanske en symbolisk åtgärd, som dessutom gör att vi kan prata mer om hur bra vi är ute i världen. Eller...

Materialåtervinning contra energiåtervinning – tro eller vetande?

I radions P1 diskuterades i morse den ökande avfallsförbränningen som sker i Sverige. Bakgrunden är att Mälarenergi öppnat ett nytt stort kraftvärmeverk, där man eldar med avfall. Avfallsförbränningen har ökat så mycket att det svenska avfallet inte räcker till. Därför importeras nu avfall från England och Irland för att eldas i Västerås. I stället för att betala för bränsle får man nu betalt för att ta hand om avfallet. I kraftvärmeverket förvandlas avfallet till värme i fjärrvärmenätet och till elektricitet till det svenska elnätet.

Mälarenergi i Västerås.
Frågan som diskuterades i P1 var om detta är bra eller dåligt från miljösynpunkt. Det är förkastligt anser Svante Axelsson från Svenska Naturskyddsföreningen. I stället borde man återvinna avfallet på plats där det uppstår. Det som inte kan återvinnas kan man elda på plats. I Västerås borde man i stället elda med biobränsle. Även Göran Finnveden, professor i Hållbar miljövetenskap på KTH, är tveksam till den svenska avfallsförbränningen.
Johan Sundberg, forskare från det svenska konsultföretaget Profu säger tvärtom att det är bra att ta hand om det utländska avfallet i anläggningen i Västerås. Alternativet är inte att återvinna eller elda det på plats i Europa. I stället läggs det på deponi. Allt annat är bättre än att lägga det på deponi. Kanske Sverige kommer att importera 1-2 miljoner ton avfall av de 140 miljoner ton som årligen läggs på deponi i Europa. Mängden avfall ökar dessutom stadigt, trots ökad återvinning.
Vem har rätt och vem har fel? Jag tror att Svante Axelsson har fel. Avfallsförbränning med energiåtervinning är i grunden bra och skulle användas ännu mer. Enligt EU:s ramdirektiv för avfall är avfallsförbränning med effektiv energiutvinning att betrakta som återvinning. Svante Axelsson tror att materialåtervinning alltid är bäst, oavsett vad faktaanalyser faktiskt säger, som om detta skulle vara någon form av religion. Återvinnings- och biobränslereligionen.
Svante Axelsson vill inte elda avfall utan i stället biobränsle. Biobränslen är i teorin förnybara bränslen utan nettotillskott av koldioxid till atmosfären, eftersom den mängd koldioxid som bildas vid förbränningen är en del av kolcykeln. Men avfallet är till största delen biobränsle som redan är hopsamlat. Transport med båt till Sverige är en låg kostnad med små miljöeffekter. Alternativet med materialåtervinning innebär också transporter och energiförluster. Alternativet med biobränsle innebär också transporter, oftast högre och med lastbil.

Avfallsförbränning av 350 000 ton avfall per år i Västerås.
Det är en felsyn att tro att biobränsle i alla sammanhang är koldioxidneutralt och bra från miljösynpunkt. Det beror på vad biobränslet består av. Skogsavfall är ett bra biobränsle, men kräver transporter till kraftvärmeverken, vilket ger koldioxidutsläpp som kan överstiga dem som genereras av avfallet. Eldar man biomassa, som odlats på åkermark, där man annars kan odla mat, leder det till ökande matpriser. Eldar man t ex stubbar kan det ta 100 år innan det blir koldioxidneutralt. Om man eftersträvar åtgärder, som ska få effekt de närmast decennierna är detta inte effektivt, kanske till och med sämre än naturgas. Torv är ännu sämre. Biobränsle får också effekter på naturmiljö och biologisk mångfald.

Andel fjärrvärme i olika europeiska länder.
Avfallet kan inte energiåtervinnas på ett effektivt sätt var som helst. Det krävs inte bara en dyrbar förbränningsanläggning med kvalificerad rökgasrening utan också utbyggda fjärrvärmenät. Detta finns i stor utsträckning i Sverige, Finland, Danmark och i de baltiska länderna samt Polen och Tjeckien, men i bara liten grad i Storbritannien och Tyskland och i Sydeuropa inte alls. I Sverige har vi byggt ut fjärrvärmen sedan 1950- och 1960-talen. Det finns alltså inte förutsättningar för en effektiv energiåtervinning i stora delar av Europa och särskilt inte på kort och medellång sikt.

Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen.
Jag förstår inte heller varför Svante Axelsson anser att nationsgränserna är betydelsefulla. I klimatsammanhang brukar man tänka internationellt eller globalt. Sverige har ett visst elöverskott. Om vi genom avfallsförbränning med energiåtervinning kan öka detta kan denna el ersätta till exempel kärnkraft, om äldre kärnkraftverk läggs ned, eller kolkraft i Tyskland genom export av el. Att mot denna bakgrund motsätta sig avfallsförbränning med energiåtervinning i Sverige sker mot bättre vetande.

Naivt om framtidens energibalans.

I en partiledardebatt härom dagen uppkom en diskussion om befintliga kärnkraftverk ska få ersättas med nya. Den har uppmärksammats bl a här och här och här och här. En fråga gällde om Löfvens inställning till kärnkraften. Socialdemokraternas hållning är att kärnkraften ska avvecklas, men inte i en sådan takt att det riskerar att hota industrin. Socialdemokraterna har inget beslut om att avveckla reaktorer redan nästa mandatperiod. Miljöpartiet däremot vill avveckla två reaktorer de kommande fyra åren. Stefan Löfven vill se en blocköverskridande överenskommelse, där man först gör en analys av energibehovet.
”Det håller inte tillräckligt hög nivå att bara diskutera ett energislag. Vi ska i Sverige se till att vi har säker tillgång till energi vi behöver. Det ska vi ha till konkurrenskraftiga priser. Då är det vår uppgift som politiker att se till att vi kan nå en bred överenskommelse”, sa Löfven. ”Debatten är så otroligt förenklad”. Vi vet inte hur energibalansen ser ut i Sverige 2030, 2040”, fortsatte han.
”Centerledaren Annie Lööf kontrade med att säga: ”Det vet vi visst, jag kan skicka det till dig. Energimyndigheten har gjort analysen.”
Så kanske man säger om man är 31 år och född efter folkomröstningen om kärnkraft. Med lite längre erfarenhet lär man sig att vara försiktig med att lita till prognoser om framtiden.  Särskilt om de gäller en framtid som ligger 10, 20 år fram i tiden eller kanske ännu längre. Om den vet vi faktiskt inte allt.
Annie Lööfs centerparti ville i Linje 3 i folkomröstningen 1980 avveckla kärnkraften redan till 1990, Linje 3 skisserade energibalanser inte bara för 1990 utan också för 2000 och 2010. Jag roade mig med att kolla utfallet. I nedanstående diagram visas den faktiska energianvändningen 1978 för olika sektorer, energipropositionen för 1990, avvecklingsalternativen för 1990, 2000 och 2010 enligt Linje 3 i folkomröstningen samt det faktiska utfallet 2012 enligt Energimyndigheten/SCB.

Energianvändning på sektorer. (Källa Rösta Nej, Liber 1979, SCB)
Både energipropositionen och Linje 3 räknade alltså med en ökad energianvändning, lite snabbare för propositionen och långsammare för Linje 3. Men båda hade fel. Energianvändningen har faktiskt minskat från 1978 till 2012, mest för industrin. Transporter och övrigt (främst hushåll) ligger på ungefär samma nivå, vilket innebär en minskad energianvändning per capita i båda sektorerna om man tar hänsyn till befolkningsökningen sedan dess. Om Annie Lööf hade varit centerledare 1980 skulle hon alltså haft rejält fel om de framtida energianvändningen.
I nedanstående diagram redovisas energiförbrukningen vid motsvarande tidpunkter. Observera att totalsiffrorna är annorlunda och högre eftersom s k omvandlings- och överföringsförluster ingår.

Energianvändning på sektorer. (Källa Rösta Nej, Liber 1979, SCB)
Linje 3 räknade alltså inte med någon kärnkraft efter 1990. I verkligheten utnyttjades mer kärnkraft 2012 än vad propositionen beräknat för 1990, trots att två reaktorer i Barsebäck har avvecklats sedan dess. Detta motsvarar 25 % av energitillförseln. Linje 3 överskattade biobränsle för 2010 med mer än 50 %. Vattenkraften producerade omkring 20 % mer än vad Linje 3 antagit, trots att fyra stora älvar fortfarande inte är utbyggda. Oljeanvändningen har halverats sedan 1978, en mycket kraftig minskning, även om Linje 3 hade hoppats på en ännu större minskning. Men räknar man de fossila bränslena sammantaget är användningen faktiskt något mindre än vad Linje 3 räknade med eftersom man räknade med en ökad användning av främst kol med större utsläpp av koldioxid som följd. Här överskattade även energipropositionen den framtida kolanvändningen kraftigt.
Mest dramatiska skillnader är förstås användningen av sol och vind. Linje 3 räknade med 62 TWh från sol och vind medan verkligheten handlar om omkring 7 TWh, vilket i stort sett bara är vindkraft. Här gjorde Linje 3 en gigantisk överskattning av utvecklingsmöjligheterna, detta trots mycket generösa subventioner.
På punkt efter punkt kan man konstatera att Annie Lööf hade haft fel om den framtida energianvändningen om hon hade varit centerledare 1980.
Jag tycker att Stefan Löfven uttrycker ett realistiskt och ödmjukt förhållningssätt. Utvecklingsmöjligheterna för olika sektorer är osäkra, Vi kan faktiskt inte veta hur energianvändningen ser ut 2030 eller 2040. Inte ens Annie Lööf kan det oavsett vad hon säger.

Återvinning – en religion

Jag läser i DN om några entusiaster som startat en insamling av skräp för återvinning. ”Mycket av det vi slänger och sopsorterar förbränns, fast det skulle kunna återvinnas och bli nya produkter.” Så börjar artikeln, som om det vore ett axiom att det är bättre att tillverka nya produkter av avfall jämfört med att bränna upp det.

Kraftvärmeverket i Högdalen
Detta är högst tveksamt. Ja, i de flesta fall är det faktiskt tvärtom. Åtminstone i Stockholm och de flesta andra större städer i Sverige. I Stockholm bränns nämligen avfall i Högdalen, med energiåtervinning. Man gör alltså värme och elektricitet av det brännbara avfallet, med mycket hög verkningsgrad, över 90 %. Papper, kartong, matrester utgör alltså ett förnybart biobränsle som redan finns på plats i Stockholm. Att ersätta detta med till exempel skogsavfall skulle innebära högre transportkostnader och därmed sämre energiutfall. Plastavfall är visserligen inte förnybart, utan tillverkat av olja, och därmed fossilt. Men förbränningen ger i alla fall en energimässig nytta som borde vägas mot alternativet vid återvinning. I artikeln beskrivs hur avfallet samlas in och skickas med post till ett lager i Göteborg. Återvinning av kaffekapslat skickas till Frankrike för att bli till nya produkter. Hur mycket energi förbrukas vid dessa transporter och vid återvinningen jämfört med alternativet med energiåtervinning? Denna grundläggande fråga lyfts över huvud taget inte i artikeln. Men för att kunna avgöra om det är vettigt med materialåtervinning måste det ju jämföras med alternativet som är energiåtervinning. Gör man inte det lurar man ju läsarna.
Läser man rapporten "Avfall och Energi" från Stoseb, med Björn Dahlroth som utredare, finner man tvärtom att det i de flesta fall inte lönar sig med materialåtervinning, jämfört med energiåtervinning.
I DN-artikeln struntar man i detta och utgår från att materialåtervinning alltid är att föredra. Som om det vore ett budord, det elfte budet. Men då blir återvinning en religion.