Coronavirus jämfört med normalår till vecka 23

Förra gången jag skrev om hur antalet dödsfall i corona har utvecklat sig per vecka jämfört med ett normalår, räknat som snittet för 2015-2019, fanns det statistik fram till vecka 18. Nu kan man uppdatera statistiken till och med vecka 23.

Genomsnittligt antal döda i Sverige per vecka 2015-2019, motsvarande siffror för 2020, samt antalet döda i coronavirus, covid-19, vecka 1-23.

I Sverige har dödsfall i coronavirus förekommit sedan vecka 11. Men under årets första 10 veckor har antalet dödsfall varit lägre  än genomsnittet för motsvarande period 2015-2019. Sedan vecka 13 är antalet döda högre i år jämfört med normalåret, beroende på cornonavirus. Under vecka 12-23 har överdödligheten varit 4 745 dödsfall jämfört med ett normalår. Antalet dödsfall på grund av corona är 4 964. Antalet som har dött i corona motsvarar nästan hela överdödligheten. Utan corona hade vi kanske haft marginellt färre dödsfall än ett normalår under motsvarande period.
Under vecka 22-23 ligger dödligheten nästan på normalåret igen, men i så fall har övriga dödsfall minskat onormalt. Kanske är det bara ett statistikfel.

Sverige har klarat coronapandemin allra sämst i Norden

Sverige ligger på plats 25 i världen med avseende på det totala antalet coronafall hittills. Detta enligt Worldometers corona statistik.  Trots att Sverige är ett ganska litet land, i alla fall i jämförelse med exempelvis Japan, som bara ligger på plats nr 50, trots sina 126 miljoner invånare. Men räknat på antal döda är statistiken ännu mer dyster. Där ligger vi på plats 16. Tar man hänsyn till vår lilla befolkning är placeringen plats 7 i världen, räknat i döda per miljon invånare. Och bortser man från lilleputtstater som San Marino och Andorra är placeringen egentligen nr 5 i världen. Bara Belgien, UK, Italien och Spanien ligger sämre. Man kan undra vad det egentligen beror på.

Man kan nöja sig med att jämföra med övriga nordiska länder. Där borde ju förutsättningarna vara någorlunda likartade.

Antal sjukdomsfall i coronavirus i de nordiska länderna.

Sverige dominerar helt med mer än 50 000 fall, medan övriga nordiska länder ligger långt under denna siffra.

Antal sjukdomsfall per miljon invånare i coronavirus i de nordiska länderna.

Räknat per invånare har Island haft lika många fall som vi har haft i Sverige, medan övriga länder ligger långt under. Kan det bero på att vi har testat mer än i alla länder?

Totala antalet coronatester i de nordiska länderna.

Danmark har testat mer än dubbelt så mycket som vi har gjort i Sverige. Norge och Finland ligger nära oss, men de har ju mindre befolkning.

Antal coronatester per miljon invånare i de nordiska länderna.

Sverige ligger sämst i Norden när det gäller tester i förhållande till befolkningens stolek. Danmark och Island ligger långt över oss. Island har testat sex gånger fler och Danmark nästan fem gånger fler, sett till befolkningens storlek. Så kommer vi till den verkligt dystra siffran, antalet döda i Covid-19.

Antal dödsfall i coronavirus i de nordiska länderna.

Sverige ligger skyhögt över övriga nordiska länder med avseende på antal döda i Covid-19 med nästan 5 000 dödsfall. Faktum är att detta är drygt 80 procent av alla dödsfall i Norden.

Antal dödsfall i coronavirus per miljon invånare i de nordiska länderna.

Sett i förhållande till befolkningens storlek är vi också utan jämförelser sämst, med nästan 500 döda per miljon invånare, fem gånger så många som tvåan Danmark, för att inte tala om Norge och Island som är allra bäst med 45 respektive 29 döda per miljon invånare.

Hur man än räknar förefaller Sverige ha klarat coronapandemin allra sämst i Norden hittills. men det går kanske åt rätt håll.

Antal coronafall per dag och per vecka i Sverige.

Antal coronafall per dag och per vecka i Danmark. Observera olika höjdskalor i diagrammen.

Antalet coronafall ser ut att ha börjat öka i Sverige sedan början på juni, efter att ha legat på en ganska jämn nivå under maj och april och ligger nu runt 1 000 fall per vecka. Det kan möjligen bero på att man har börjat testa mer. I Danmark hade man en topp i början på april, och där har antalet coronafall sjunkit stadigt sedan dess och ligger nu kring 35-40 per vecka.

Antal dödsfall i coronavirus per dag och per vecka i Sverige.

Antal dödsfall i coronavirus per dag och per vecka i Danmark. Observera olika höjdskalor i diagrammen.

Antalet dödsfall i corona ser ut att sjunka sakta men ganska stadigt i Sverige sedan en topp kring 20 april och ligger nu på omkring 35-40 per dag. I Danmark har antalet dödsfall sjunkit brantare än i Sverige från en topp i början av april och ligger nu på 2-3 per dag. Är det någon som är förvånad över att andra länder inte vill öppna sina gränser för svenskar? I nästan alla avseenden har de andra nordiska länderna klara coronakrisen bättre än i Sverige.

Island har en helt annan inställning till testning av coronavirus

För lite mer än två veckor sedan slutade Region Stockholm att testa alla misstänkta fall av coronavirus. Därefter skulle bara de som redan är på sjukhus med symptom eller i riskgrupp att testas. Snart blev det också modellen för resten av landet. Det syns ganska tydligt på hur smittkurvan ser ut med en vågdal, när den massiva smittspridningen upphörde och en brant uppgående kurva efter det. ”Nu är det inte längre viktigt att veta exakt hur många som är smittade i Sverige”, sade statsepidemiolog Anders Tegnell. De flesta länder verkar ha samma filosofi, eller saknar helt enkelt resurser för tillräcklig provtagning.

Antalet nya coronafall  per dag i Sverige.

Idag har Sverige 3 069 sjukdomsfall och 105 döda. Om vi hade registrerat samtliga sjukdomsfall skulle detta innebära en dödlighet på 3,4 %, men det tror man ju inte är sanningen. Det har talats om en sannolik dödlighet på ca 1 %. Det skulle innebära att det totala antalet sjukdomsfall var 10 500, dvs mer än tre gånger så många som registrerats. Italien har 86 500 sjukdomsfall, men hela antalet skulle snarare vara över 900 000. Alla registrerade fall i världen är nu 617 000, men borde snarare vara 2,8 miljoner, baserat på samma dödlighetsantagande. Det skulle innebära att nästan 80 % av samtliga sjukdomsfall inte är registrerade. Kan det verkligen vara bra med en så missvisande bild av sjukdomsutbredningen?

Totala antalet som testat positivt till coronavirus i Sverige

I måndags meddelade statsepidemiologen att man ska börja att slumpmässigt testa ett urval på ett tusental personer. ”Island har gjort liknande för någon vecka sedan och det ger en bra ögonblicksbild och åtminstone någon indikation på var på kurvan man befinner sig”, sade statsepidemiologen Anders Tegnell.

Men frågan är om detta räcker. Om vi har 10 000 smittade är sannolikheten stor att det finns högst 1-2 smittade i urvalet. Det säger ingenting om hur utbredd smittan är och var i landet. För att göra en meningsfull undersökning skulle man behöva testa minst tio gånger så många, helst fler.

Och det är det som Island har gjort. Hittills har Island testat 11 727 människor - cirka 3,2% av dess befolkning på 364 000. Ett biopharmaföretag, deCODE Genetics, har erbjudit ett gratis coronavirustest till alla isländare, sjuka eller friska, sedan början av februari, långt innan den första isländaren testade positivt för viruset.

 Och resultaten på Island visar att coronaviruset hade en mycket bredare spridning i samhället än man annars skulle ha antagit. I torsdags hade 737 testat positiva, eller ungefär 6,3% av alla människor som testats i landet. Idag är antalet smittade 963 och antalet döda 2. Det innebär dels att smittan är mycket mera spridd än vad man trott, dels att dödligheten bara är 0,2 % av dem som testat positivt. Baserat på siffrorna från Island skulle man kunna uppskatta det totala antalet smittade i Sverige till 52 000 i stället för 3 000.

Island har som mål att testa en tredjedel av befolkningen. Kári Stefánsson, f d professor i neurologi vid Harvard men nu åter på Island, kan inte förstå hur andra länder kan kontrollera spridningen av coronavirus, eftersom de har för lite data för att spåra dess ursprung. "För att begränsa infektionen måste vi testa fler, hitta smittade individer och sätta dem i karantän, " säger han.

Island är ett litet land med liten befolkning, men också Sydkorea, med 50 miljoner invånare, som hade ett tidigt utbrott av coronavirus, har genom testning och smittspårning lyckats begränsa utbredningen ganska snabbt.

Sydkorea har lyckats bromsa utbredningen av coronavirus genom effektiv smittspårning.

Har vi ca 3 000 fall (som testat positivt), eller 10 500 (baserat på dödfrekvensen 1 %), eller 52 000 (baserat på Islands siffror)? Tom Britton, professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet, uppskattar enligt SvD att det inte alls är osannolikt att en procent av Sveriges befolkning kan vara smittad i dag, vilket skulle innebära att runt 100 000 redan har smittats.

Varför har Sverige valt en annan strategi än Island och Sydkorea?

https://fortune.com/2020/03/27/coronavirus-testing-us-iceland-cdc-trump-decode-covid-19-tests/

https://www.svd.se/tegnell-mer-an-100-000-svenskar-kan-ha-smittats

När planar smittspridningen ut?

Det finns nu en allmän smittspridning av coronavirus i Sverige, främst i Stockholmsområdet, enligt statsepidemiolog Anders Tegnell. Omkring 1 200 bekräftade fall av covid-19 har konstaterats i Sverige. Varje dag noteras fler fall och flera dödsfall.
Gör man inte tillräckligt riskerar smittspridningen att öka exponentiellt tills så många människor har haft sjukdomen att en allmän resistens breder ut sig i befolkningen. Det kan i värsta fall innebära att 60-70 procent av befolkningen smittats. Med en dödlighet kring 1 procent skulle det innebära 60-70 000 dödsfall i Sverige, vilket måste betraktas som en katastrof, jämförbar med spanska sjukan för 100 år sedan.
Men det ska inte behöva ske. Sydkorea är ett exempel på framgångsrikt arbete med att stoppa smittspridningen. Där har redan smittspridningen börjat plana ut.

På en månad har man lyckats bromsa smittspridningen i Sydkorea.

Också i Kina har man lyckats bromsa smittspridningen, om man nu kan lita på statistiken. Ett annat exempel är Italien, där utvecklingen ser annorlunda ut, trots långgående karantänåtgärder i norra Italien.

I Italien ökar fortfarande antalet smittade i snabb takt. Inga tecken på att smittspridningen bromsas kan skönjas.

Frågan är var vi i Sverige befinner oss på kurvan.

Smittspridningen i Sverige visar tecken på att plana ut, men är det tillförlitligt?

Intrycket är att smittspridningskurvan har börjat plana ut även i Sverige. Men det kan delvis bero på att man inte längre ägnar sig åt allmän smittspårning utan begränsar testandet till redan sjuka. I Sverige gjorde man tidigt också den typen av allmän smittspårning. I dag har man slutat att ta prov på alla dem som riskerar att ha drabbats av det nya coronaviruset i delar av Sverige. I stället riktar man in sig på riskgrupper och de som behöver vård. Medan andra uppmanas att stanna hemma om de är sjuka - men inte behöver vård. Det innebär att kunskapen om smittspridningen i samhället minskar. Att den svenska kurvan över coronafall planar ut är kanske bara ett utslag av detta, medan den okända smittspridningen i samhället fortsätter. Är det verkligen en klok strategi?

Sannolikt är många fler smittade med Coronavirus globalt

Idag är antalet rapporterade fall av Coronavirus 184 037 globalt. Antalet döda är 7 182, vilket motsvarar 3,9 procent av alla konstaterat smittade. Källa till detta finns här.

Men andelen döda varierar mycket mellan olika länder. Det är till exempel 1,0 procent i Sydkorea, som av allt att döma har haft ett omfattande arbete med att testa och isolera smittade. Men det är till exempel 3,4 procent i Spanien, 4,0 procent i Kina, 5,7 procent i Iran och hela 7,7 procent i Italien. I Sverige är andelen döda bara 0,6 procent.
Det finns två alternativa förklaringar till den stora variationen. Den ena förklaringen skulle vara att intensivvården i Kina, Italien, Spanien och Iran misslyckats med att rädda en stor andel av de svårt sjuka patienterna. Den förklaringen är inte sannolik, i varje fall inte för alla dessa länder. Intensivvården i till exempel Italien är säkerligen av hög kvalitet. Min slutsats är därför att man helt enkelt inte har lyckats testa så stor andel av de smittade i dessa länder. Det innebär att det finns ett stort mörkertal av smittade men inte testade. Om man antar att andelen döda i varje fall inte borde överskrida 1 procent innebär det att det totala antalet smittade globalt inte är 184 037 utan 733 769, fyra gånger så många. I Italien är det inte 27 980 utan  215 800, i Kina inte 80 881 utan 322 600.

Bristerna i vården är organisatoriska - inte resursmässiga

I föregående inlägg skrev jag om hur jag och min fru tillbringat nästan 19 timmar sammanlagt på först Rosenlunds närakut och därefter på SÖS akut, dit vi remitterats från Rosenlund. Nyligen skrev en läkare i DN, att ”Akuten på Södersjukhuset i Stockholm liknar en krigszon”. Hon hade själv hamnat där som patient och fick tillbringa nästan 17 timmar på akutmottagningen.
Trots den redan allvarliga krisen inom sjukvården i Region Stockholm har man sagt upp 1 350 läkare, undersköterskor och administrativ personal på Karolinska, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Häromdagen demonstrerade omkring 3 000 personer i en marsch till landstingshuset på Kungsholmen i protest mot nedskärningarna.
Men ingenting är så allvarligt att det inte kan bli ännu värre. På tisdag beslutar hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm om verksamhetsplanen för nästa år. Den innebär att besparingar på 1,1 miljard kronor ska göras på sjukvården i Region Stockholm under 2020.
Sjukvården i Stockholms län domineras av de verksamheter som drivs på uppdrag av Region Stockholm, som har ansvar för den offentligt finansierade sjukvården i hela länet och som bedriver en stor del av vården i egen regi. Därutöver finns privata verksamheter som arbetar på landstingets uppdrag och finansieras med allmänna medel. Dessutom finns vissa verksamheter som finansieras helt utanför landstingsbudgeten, till exempel genom privata försäkringar. Att det är kris inom den offentliga akutvården innebär inte att det är kris överallt. Så här har personalen utvecklats inom Region Stockholm enligt Socialstyrelsens statistik.

Antal läkare och sjuksköterskor inom hälso- och sjukvård i Region Stockholm 1995-2017.

Det finns drygt 30 000 läkare och sjuksköterskor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården i regionen (2017). Det är omkring 10 000 fler jämfört med 1995.  Antalet läkare har ökat med 88 %, medan antalet sjuksköterskor bara har ökat med 45 %.
Men befolkningen har ju också ökat, från 1,7 miljoner till 2,3 miljoner, men det är trots allt inte mer än 34 %.

Antal läkare och sjuksköterskor per 1000 invånare i Region Stockholm 1995-2017.

Antalet läkare per 1000 invånare är nu (dvs 2017) 4,5 jämfört med 3,2 år 1995, en ökning med 41 %. Antalet sjuksköterskor per 1000 invånare har också ökat, men bara från 8,6 till 9,4, en ökning med bara 9 %. Och sjuksköterskorna var faktiskt något fler per invånare under åren 2008 till 2015, men den förändringen var ganska marginell.
Tillgången på läkare ser ju ut att vara tillräcklig, om inte befolkningen blivit sjukare och sjukare förstås. Hur ser det då ut med den erbjudna  vården? Där är den tillgängliga statistiken inte så god. Så här har den slutna vården utvecklats under åren 1995-2018.

Totalt antal vårddagar inom sluten vård i Region Stockholm, 1000-tal dagar 1995-2018.

Tendensen är inte entydig, men huvudintrycket är att antalet vårddagar inte ökat under perioden trots det ökade befolkningstrycket och trots att antalet läkare har ökat. Befolkningen verkar inte ha blivit sjukare, snarare friskare, ett intryck som bekräftas om man tittar på antalet vårddagar per person inom slutenvården.

Antal vårddagar inom sluten vård per invånare i Region Stockholm 1995-2018.

Det ser alltså ut som om befolkningen har blivit friskare, eller så har vården blivit effektivare. I alla fall är antalet vårddagar per invånare inom sluten vård avtagande. Men det kanske bara beror på att man inte klarar av att bota folk i samma takt som tidigare.
Så här ser statistiken ut för sjukhusbundna akutmottagningar. Tyvärr hittar jag bara statistik för en treårsperiod.

Antalet besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Diagrammet visar att akutbesöken vid sjukhusen har minskat i antal trots att befolkningen ökar. Antingen har befolkningen blivit friskare eller så har man styrt över dessa besök till vårdcentraler och närakuter. Men resultatet har trots detta inte blivit kortare väntetider utan tvärtom längre väntetider på sjukhusens akutmottagningar, som framgår av följande diagram.

Genomsnittlig tidsåtgång för besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Trots att antalet besök har minskat vid sjukhusens akutmottagningar har de genomsnittliga väntetiderna ökat med ungefär 25 minuter, alltså med 10 % bara under perioden 2016-2018. Detta tycks vara illavarslande. Orsakerna till att väntetiderna ökar trots att antalet besökare minskar kan ju bero på att antalet läkare minskas på sjukhusens akutmottagningar.
Trots allt var ju de väntetider på 17-19 timmar som jag refererade till inledningsvis avsevärt längre än genomsnittet. Kanske är SÖS ett skräckexempel. Men frågan är om patienterna ska acceptera väntetider på fyra timmar i genomsnitt. Det innebär ju att de också kan bli avsevärt längre ibland.
Min slutsats av den här genomgången är ändå att vårdens köproblem inte bara kan bero på för lite personalresurser, i varje fall inte på antalet läkare och sjuksköterskor. Inte heller på att befolkningen ökar eller att den blivit sjukare.
I så fall måste problemen bero på bristande effektivitet och organisation.  Ett exempel på denna ineffektivitet är vår egen erfarenhet från Rosenlund-SÖS som jag beskrev inledningsvis. Varför ska SÖS göra om alla prover som Rosenlund redan tagit några timmar tidigare och journalfört? Denna onödiga procedur tog massor med timmar och resurser i anspråk. Region Stockholm bord hushålla bättre med vårdens resurser för att kunna ge bästa vård till lägsta kostnad och tid.

Fler döda under vinterns kyla än under sommarens värmebölja

”Extremhetta har slagit till mot Europa – flera döda”. Ja, den rubriken hade Aftonbladet tidigare i sommar. Tänka sig. Riktigt ruskigt, så hett så att flera människor dör! Och nu har man varnat för att sommarhettan kan kräva dödsfall även i Sverige.
Men EU har ju drygt 500 miljoner invånare, hela Europa mer än 700 miljoner. I Sverige dör omkring 90 000 personer varje år, omkring 9 per 1000 invånare. Det motsvarar omkring 250 personer varje dag året runt. I hela Europa skulle det motsvara 15-20 000 döda per dag. Så hur stor är egentligen betydelsen av att det dör flera personer av hettan. Kanske hade de även andra diagnoser, kanske var de gamla. Något ska man ju ändå dö av så småningom.
Media varnar nu för att värmen, liksom förra sommaren, också kan utgöra en risk för Sveriges befolkning. Enligt en studie som publicerades i Läkartidningen i maj kan fjolårets värmebölja härledas till 600 dödsfall i Sverige. Man har då jämfört dödstalen vecka för vecka 27-31 med vad som är normalt för just dessa veckor. Enligt utredaren kan årets värme medföra flera risker, särskilt för barn och äldre som är känsligare för de höga temperaturerna. ”Dels kan man få solsting, man kan få värmeslag, man kan bli uttorkad. Det kan också vara risk för hjärtproblematik”, säger Fredrik Haux i Läkartidningen.
Men för att sätta lite proportion på siffrorna, kan man konstatera att de 600 dödsfallen utgör klart mindre än 1 procent av dem som dog under 2018. Att de dog just under sommaren är det speciella. Normalt dör det nämligen klart färre personer just under den perioden.

Dödlighet per dag i Sverige under årets tolv månader 2015-2016, enligt SCB.
Normalt är det de kalla vintermånaderna december-mars som kräver flest dödsfall. Då dör det normalt ca 275 personer per dag jämfört med 235 personer under sommarmånaderna juni-augusti. Det är alltså normalt en ”överdödlighet” på cirka 40 personer per dag under vintern. Värmeböljan sommaren 2018 krävde alltså långtifrån så många döda som en normal vinter i Sverige. Men sällan ser man rubriken "Vinterkylan krävde 5 000 dödsfall - som vanligt", även om det finns belägg för detta.

Nej, extremväder har inte blivit vanligare!

Ofta får man höra att klimatförändringarna kommer att leda till att extremväder blir vanligare. Det gäller exempelvis SR P1 (t ex Klotet och Klimatspår). Till exempel att det blir vanligare med värmeböljor med extrem torka som vi hade förra sommaren, men också fler skyfall och översvämningar.
En konsekvens av den pågående globala uppvärmningen är att avdunstningen ökar. Tankegången är väl att atmosfären därmed kan innehålla mer vattenånga, vilket även skapar förutsättningar för mera (intensiva) regn. Men att modellen inte stämmer särskilt väl är ett av huvudresultaten av en rekonstruktion av vädret de senaste 1200 åren av forskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist, som också refererats i DN. Studien ger inget belägg för att frekvensen av extremväder skulle öka. Till och med IPCC har numera erkänt att det inte har varit någon ökning av de väderrelaterade naturkatastroferna, som stormar, torka och översvämningar. Det framgår av den senaste ordinarie rapportomgången från 2013.
SMHI har också analyserat om den ökning av medeltemperaturen i Sverige som
observerats sedan drygt 150 år har påverkat frekvensen av extrema regnväder. Nedanstående diagram visar högsta dygnsvärde för regionerna N, M, SO och SV.

Högsta dygnsvärde nederbörd 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Analyserna visar att den årshögsta dygnsnederbörden inte i någon region uppvisar någon tydlig förändring under 1900-talet. Skillnaderna mellan de olika regionerna är små.
Nedanstående diagram visar frekvens i antalet dygn med mer än 40 mm nederbörd i samma regioner.

Antal dygn med mer än 40 mm nederbörd som dygnsvärde 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Resultaten i stort sett desamma; inga uppenbara trender och små skillnader mellan regioner. Återigen noterar SMHI att klimatförändringarna är relativt små under perioden i jämförelse med stora naturliga svängningar i klimatet och osäkerheter i statistik för extrema värden.
Slutsatsen är entydig. Så länge fakta inte stöder tesen om att extremväder blir vanligare borde vi vara försiktigare med att uttala oss tvärsäkert om hur framtiden kommer att gestalta sig, i varje fall i Sverige.

Global storstadstillväxt

Stockholmsregionens befolkning har ökat med 36 000 invånare per år de senaste tio åren. Sedan sekelskiftet är ökningen mer än en halv miljon människor. Det bor en miljon fler människor här jämfört med när miljonprogrammet inleddes för drygt 50 år sedan.

Stockholms befolkning har vuxit stadigt under många år. Regionens befolkning överstiger idag 2 miljoner.
Befolkningsökningen beror numera i allt väsentligt på födelseöverskott och invandring, medan inflyttning från övriga Sverige, idag är en marginell del.

Befolkningstillväxt och bostadsbyggande i Stockholmsregionen årligen 1960-2018.
Även om de bakomliggande orsakerna skiftar är Stockholms tillväxt en del i ett globalt skeende av urbanisering. För ungefär tio år sedan bodde för första gången mer än hälften av världens befolkning i städer. Globalt drivs stadstillväxten till stora delar av inflyttning från landsbygden till städerna.

Stads- och landsbygdsbefolkning i världen 1960-2017, enligt FN.
 Sedan ungefär tio år bor en majoritet av jordens stadsbefolkning i städer, drygt 4 miljarder. Andelen är nu ungefär 55 % och fortsätter att öka, medan landbygdsbefolkningens storlek stagnerar kring knappt 3,5 miljarder. Enligt prognoserna kommer landsbygdsbefolkningen att minska något fram till år 2050, medan stadsbefolkningen fortsätter att öka. Om ungefär 30 år kommer i så fall två tredjedelar av världens befolkning att bo i städer. Hela 90 % av denna stadstillväxt kommer att äga rum i Afrika och Asien, enligt FN.

Stads- och landsbygdsbefolkning i världen 1500-2050, enligt FN.
Trots denna massiva stadstillväxt är det inte så att slumbefolkningen i städerna ökar, inte ens absoluta tal. Den minskar även i världens största länder, Kina och Indien. Urbaniseringsgraden ökar med växande inkomst, räknat som BNP per capita.

Samband mellan urbaniseringsgrad och BNP per Capita, 2016, enligt FN.
Det är inte bara så att städerna växer utan de största städerna växer mest. Antalet städer i världen med minst 1 miljon invånare är idag nästan 600. Tillsammans har de 2 miljarder invånare, drygt en fjärdedel av världens befolkning. Nästan var tionde person bor dessutom i en megastad med mer än 10 miljoner invånare. År 1950 blev New York den första megastaden i världen. År 1990 fanns 10 megastäder i världen, vilka hade ökat till 28 megastäder år 2014. Det finns idag 34 sådana städer med tillsammans 679 miljoner invånare. Tretton av dessa har mer än 20 miljoner invånare. Nio ligger i Asien. Tre i Nord- eller Sydamerika och en i Afrika).

Guangzhou (även känd som Kanton) i Kina är en av världens största megastäder.
Tre av dem ligger i Kina (Guangzhou, Shanghai och Beijing), två i Indien (Delhi och Mumbai)och tre ligger i Nord- eller Sydamerika (New York, Mexico City och Sao Paulo). De övriga är Tokyo, Jakarta, Manilla, Seoul och Kairo. I samtliga fall har storstäderna vuxit ihop med ett antal andra stadsområden.

Mumbai i Indien är en annan av världens största megastäder.

Befolkning i de 32 största städerna i världen.
Jag vill här reservera mig något. Beroende på vilken källa man använder sig av kan man få lite olika uppgifter, eftersom man kan avgränsa dessa storstadsområden på olika sätt. Jag har här använt mig av denna källa: http://www.citypopulation.de/. Men väljer man i stället en annan källa (The World's Cities in 2016. United Nations) leder det till hela 47 megastäder med mer än 10 miljoner varav 15 med mer än 20 miljoner.

Manila i Filippinerna  är en annan av världens största megastäder.
Det finns 117 miljonstäder i Kina, 55 i Indien, 53 i USA, 20 i Brasilien, 17 i Indonesien, 16 i Ryssland, 15 i Mexico, 13 i Japan, 12 i Nigeria, 11 i Tyskland, 10 i Turkiet och i Storbritannien.

Lagos i Nigeria är på väg att bli en av världens megastäder.
Megastäder är liksom miljonstäder i allmänhet i hög grad ett utomeuropeiskt fenomen.
Själv har jag kanske besökt ett hundratal miljonstäder, varav ett tjugotal megastäder. Jag tycker nog att de är som andra stora städer, fast större då. Men man rör sig ju i allmänhet bara i en ganska begränsad del av en megastad. Det är ungefär som i Stockholm. En underbar stad, även om jag för det mesta bara rör mig på Södermalm.

”Varje dag växer Stockholms län med två fullsatta SL-bussar”

Det är en vanlig liknelse för att beskriva Stockholms befolkningstillväxt. Man kan se framför sig bussarna från landsorten som stannar vid Cityterminalen och passagerna väller ut med sina packlårar och  resväskor för att söka sig vidare till bostadsförmedlingens kontor. Det ligger visst vid Globen numera, så det är bara att ta tunnelbanan dit.

En av två SL-bussar med inflyttare till Stockholm, eller...
Men liknelsen är fel på flera sätt. Visserligen växer Stockholmsregionen sedan ett antal år med omkring 35 000 invånare per år, vilket i runda tal blir ca 100 invånare per dag. Eftersom en vanlig ledbuss har ca 50-60 sittplatser ryms detta alltså i två SL-bussar. Men hälften av befolkningsökningen beror på invandring, och de festa invandrare kommer nog inte med SL-buss. Omkring 40 % beror på att antalet nyfödda barn till föräldrar som redan bor här är fler än de som dör varje år.
I snitt 10 % kan man skylla på inflyttning från resten av Sverige och det tiotal personer per dag som det handlar om skulle nog rymmas i en enda folkabuss.

En VW-buss på väg till Stockholm med inflyttare...
Men just 2018 skulle inte ens detta behövas, för då handlade det faktiskt om en nettoutflyttning till resten av landet på hela 197 personer. En vespa eller tandemcykel skulle räcka för att de skulle få plats på väg till Båstad eller vart de nu ska.

Två utflyttare har just startat sin resa till sydligare trakter.
Åren 2002-2004 handlade det faktiskt om sammanlagt 12 000 personer som flyttade ut. Då skulle folkabussen behövas plockas fram ur garaget igen.
Så här ser befolkningsförändringarna ut för Stockholms län de senaste tjugo åren.

Födelseöverskott och invandring dominerar helt Stockholmsregionens befolkningsökning.

Nederbörden på Gotland under 2018

Vi minns alla den torra sommaren 2018. På  Gotland regnade det extremt lite mellan mars och juli. Men under augusti och oktober regnade det mer än normalt. Totalt sett blev 2018 inte så särskilt torrt år. I Visby föll det drygt 480 mm, vilket visserligen ligger lite under genomsnittet men inte så mycket. Genomsnittligt har det regnat ca  509 mm per år i Visby under hela perioden sedan 1860.

Årsnederbörd i Visby sedan 1860.
Det går inte att se någon trendmässig förändring, i alla fall inte sedan sekelskiftet 1900. Sedan 1900 är medelvärdet 523 mm. Sedan sekelskiftet 2000 har det regnat något mer, 529 mm per år. Per månad är det 44 mm jämfört med 40 mm under 2018. Så problemet var i första hand den ojämna fördelningen tidsmässigt. År 2001-2005 regnade det faktiskt mindre, liksom 2013 och 2015. Men 2017 regnade det faktiskt mest under hela 19-årsperioden.

Årsnederbörd i Visby 2000-2018.
Enligt SMHI varierar nederbörden på Gotland, så att det regnar kring 500 mm vid kusten till lite drygt 600 mm på öns inre. Delvis beror dock skillnaderna på kuststationernas mer utsatta läge och därmed större vindförluster; mer nederbörd blåser helt enkelt förbi mätarna vid kusten. Tittar man på Hemse visar det sig stämma.

Nederbörd i Hemse 1940-2018, mm per år.
I Hemse har det regnat i snitt 560 mm per år under perioden 1940-2018. Under de senaste 20 åren har det faktiskt regnat mer än så.

Nederbörd i Hemse 2000-2018
Under de senaste 19 åren har det regnat drygt 600 mm per år i Hemse, år 2018 knappt 500 mm. År 2013 regnade det mindre än 2018.
På Gotland klagar man varje år på att grundvattenmagasinen inte fylls på tillräckligt. Det kan bero på att det regnar vid fel tidpunkter, men jag misstänker att det också handlar om att grundvattnet används mer än förr.
Den 1 april införs bevattningsförbud på Gotland, som anligt kan man tillägga efter de senaste årens vattenbrist. De stora vattenmagasinen har enligt Region Gotland inte återhämtat sig efter fjolåret och nivån är fortfarande mycket under det normala. Dessutom är vattennivån i Tingstäde träsk lägre än normalt. Det som är positivt är att ett nytt bräckvattenverket kommer att leverera vatten till södra Gotland.

”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna.”

Uttalandet kommer från Staffan Laestadius, prof. em i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare åt tankesmedjan Global Utmaning. Han skrev i DN i april om klimatkrisen och menar att mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. Han har nyligen kommit ut med en bok om klimatkrisen och omställningen.

Staffan Laestadius
Therese Uddenfeldt skrev i DN 7 maj om den västerländska livsstilen, vars kärna är att i en rasande och accelererande takt omvandla höggradiga naturresurser till skräp, en process som på vägen genererar artutrotning, utfiskning, avskogning, plastberg i Stilla havet, giftkemikalier och så vidare. Som kort sagt innebär en stadig nedbrytning av det biologiska systemet. Alltså konstaterar Uddenfeldt: om vi fortsätter som nu är vår civilisation dömd att gå under, och solceller kan inte göra någon skillnad. Vi måste förbereda oss på vår död! Uddenfeldt har för några år sedan skrivit en bok om Peak oil.

Therese Uddenfeldt
Hon refererar till författaren Roy Scranton, veteran från Irakkriget. Han tror att han, tack vare det dagliga umgänget med tanken på sin egen utplåning, lättare kunde se vad vår övertro på ny teknik egentligen handlar om, nämligen dödsskräck. Tron på ny teknik låter oss undvika insikten att den här civilisationen redan är död. Uddenfeldt skriver att hon känner att någon har släppt in frisk luft i en unken miljödebatt som kretsar kring att bara priset på solceller sjunker lite till så…  Hoppet står till att vår shoppinglusta ska öka, samtidigt som ny teknik på något mirakulöst sätt ska trolla bort spåren i det biologiska systemet. Men ingen vill att vi ska göra det, konstaterar Uddenfeldt.
I en replik i DN skrev Laestadius häromdagen att Therese Uddenfeldt menar att döden väntar vår civilisation. Med den synen på ”fixandet” utdefinierar man möjligheten att hantera den omställning som måste till och då har man också gett upp.
Men det går att fixa, menar han. Många tillväxtförlopp måste snabbt avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla. Han refererar till Naomi Oreskes och Erik Conways skrift ”The collapse of western civilization”, som i en fiktiv framtida historieskrivning analyserar de hur vår civilisation i praktiken upplöses år 2093. Vad som förundrade de framtida historikerna var att vi – till skillnad från vid Roms nedgång – hela tiden visste vad som pågick.
Vi har alltså 75 år på oss, sedan har vår civilisation upphört. Men frågan är varifrån de framtida historikerna kommer ifrån? Kanske en främmande planet.
”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna”, enligt Laestadius. Det enda vi idag vet säkert är att vi alla kommer att dö, men inte när. Dinosaurierna försvann för miljontals år sedan. När och hur den mänskliga civilisationen kommer att upphöra är ännu inte känt, men det sker också förr eller senare. Kanske tar en meteor eller nästa istid kål på oss om tusen år eller om hundra. Kanske barnafödandet bara upphör.
Men beror det på tillväxten? Skulle inte tro det.

Tillväxtens gränser
Enligt Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, skulle tillväxten leda till att viktiga resurser skulle ta slut och knäcka den globala ekonomin. Romklubbens rapport byggde på datormodeller som utvecklats av forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT).  Men det visade sig att MIT och Romklubben hade fel på nästan alla punkter.
Och MIT är inte de enda som har haft fel. Under 1960-talet och 1970-talet kom en rad larmböcker om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjningen och miljön. Dit hör Rachel Carsons "Tyst vår", Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, Georg Borgströms ”Mat för miljarder”, Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen” och Gösta Ehrensvärds ”Före efter”. Alla menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna.
Läs dem. Alla hade fel. Trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat.

Världens befolkningstillväxt i procent 1950-2050
Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga och maten räcker till alla. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Paul Ehrlich hade alltså fel, liksom Borgström, Palmstierna och Ehrensvärd. Frågan är nu om Uddenteldt och Laestadius har rätt eller fel. Tiden får ge svar.
Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.
Vet vi allt vi behöver veta om tillväxten? Hans Rosling har i alla fall konstaterat att de allra flesta inte vet särskilt mycket om utvecklingen i världen. Det gäller också nobelpristagare, medicinska forskare, politiska makthavare, vd:ar på multinationella företag osv. De flesta är faktiskt sämre än schimpanser. De har ingen aning om hur många flickor som går i skola i låginkomstländer, hur många som lever i extrem fattigdom i världen, hur medellivslängden ökat, hur många som dör i katastrofer, hur många som vaccinerats och så vidare. I nästan alla avseende har ju världen blivit bättre, nej mycket bättre och inte sämre (trots tillväxten), men det vet vi inte om.
Utom professor Laestadius förstås, som redan vet allt han behöver veta. Som tror att tillväxten snabbt måste avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla, så att han kan rädda värden, även om det innebär att världen går under.
Det tycks vara oerhört svårt att sia om framtiden och vi tycks inte heller ha blivit klokare med tiden. Så bäste professor Laestadius, kanske vet vi ännu inte allt som finns att veta om framtiden.

Mönsterstaden Örebro – med facit i hand

När jag läste arkitektur på KTH i slutet av 1960-talet lyftes ofta Örebro fram i undervisningen, som ett exempel på en stad som planerade nya moderna bostadsområden med föredömlig utformning och arkitektur. Nästan alla nya bostäder byggdes av allmännyttiga Stiftelsen Hyresbostäder, från 1989 benämnt Örebrobostäder. Tidiga exempel var stjärnhusen i Rosta, som byggdes 1947-51 och området Baronbackarna, som byggdes 1954-57.

Rosta flygbild.
Rosta ritades av Backström & Reinius och omfattar totalt 1 320 lägenheter. Rosta består av 130 stjärnhus från åren 1948-1952, sammankopplade i kedjor kring gårdsbildningar och omgivande större grönytor. Husen i tre våningar ligger längs två gator. De första hyresgästerna förundrades 1948 över lyxen med sopnedkast och elektrisk spis.

Rosta stjärnhus, plan.
Att anordna huskropparna stjärnformigt med tre symmetriska flyglar kring ett centralt trapphus var arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius idé, som de utvecklade i Gröndal i Stockholm. Genom utformningen får man en effektiv bebyggelse kring ett gemensamt trapphus. Stjärnhusen kan sedan kopplas ihop till längor eller kring sexkantiga innergårdar. Enligt grannskapstanken skulle bostäderna samlas kring ett eget centrum och ge förutsättningar för lokal gemenskap.

Rosta plan.
Idag är bostadsområdet Rosta av riksintresse för kulturmiljövården som ”ett bostadsområde, som utgör en viktig förebild, nationellt och internationellt, för efterkrigstidens flerbostadsbebyggelse” med ”tidstypiska trafiklösningar, gestaltningsmässiga värden, välstuderade planlösningar och byggnadsdetaljer”.

Baronbackarna plan.
Baronbackarna ritades av arkitekterna Sidney White och Per-Axel Ekholm efter en arkitekttävling. Flerbostadshusen i tre våningar grupperades kring halvöppna gårdar med en stor grönyta i mitten. Utgångspunkten var bilfria innergårdar och där balkongen och köket fick utsikt över lekplatserna så att mammorna kunde hålla ett öga på sina barn. White arkitekter, som numera är Sveriges största arkitektkontor ritade också tillsammans med arkitekt Bruno Alm Markbackens bostadsområde i Örebro, som byggdes 1958-1963.

Baronbackarna flygbild.
Också Baronbackarna har utnämnts till riksintresse för kulturmiljövården eftersom området ”utgör en viktig förebild för svenskt flerbostadsbyggande från 1950-talet”. Länsstyrelsen konstaterar i sin beskrivning av riksintresseområdet att området har hög rörlighet, och att ”andelen mångkulturellt boende är hög”. Länsstyrelsen utnämner i sina riksintressebeskrivningar både Rosta och Baronbackarna till ”förebilder”, vilket var sant under 1950- och 1960-talen, men knappast är det nu längre.

Oxhagen flygbild
Senare under miljonprogrammet ritades områdena Oxhagen och Varberga, båda ritade av arkitekt Jöran Curman, tidigare medarbetare i den bostadssociala utredningen. Under miljonprogrammet byggdes också området Vivalla, ritat av arkitekterna och professorerna Lennart Kvarnström och Bertil Hultén, samt Brickebacken, som är känt för att prins Daniel föddes där. År 2016 disponerade Örebrobostäder omkring 22 000 lägenheter med 43 000 boende.
Så hur har det då gått för mönsterstaden Örebro? I en rapportserie ”Utanförskapets Karta” har SCB beräknat hur många av Sveriges bostadsområden som präglades av djupgående socioekonomiska problem. Utanförskapsområden definierades utifrån kriterier baserade på låg förvärvsfrekvens, låg andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg samt låg andel röstande i senaste kommunalval.

Rapport om utanförskapsområden 2012.
Rapporterna visade att antalet utanförskapsområden ökade från 3 områden år 1990 till 156 områden år 2006. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186, med knappt sex procent av Sveriges befolkning. Några av dessa utanförskapsområden var Brickebacken, Baronbackarna, Markbacken, Oxhagen, Varberga och Vivalla i Örebro, just de områden som några decennier tidigare hade hyllats av politiker, planerare och arkitekter. Några utanförskapsområden i Stockholmsregionen var Tensta, Rinkeby, Husby, Skärholmen, Vårby, Flemingsberg, Alby, Fittja, Norsborg, Hovsjö, Ronna och Geneta.

Utanförskapsområden 2006 och 2012.
Drygt 94 procent av Sveriges befolkning hade alltså valt att bo i andra typer av områden, mer välbeställda befolkningsgrupper som därigenom hade möjlighet att välja var de ville bo. Men just de mönsterområden som ritats av en elit bland arkitektkåren och som arkitekter, stadsplanerare och politiker hyllade under 1950- och 1960-talet och framstod som förebilder för resten av Sverige ett halv sekel senare hade visat sig tillhöra de allra minst attraktiva bland bostadskonsumenterna.
Under senare tid har stadsdelen Vivalla i Örebro ofta förekommit i media i samband med polisens rapporteringar om våld och utanförskap. I en rapport från 2015 har polisen sammanställt en lista över 53 områden i Sverige som i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer. Av dessa områden är 15 att anse som särskilt utsatta, som kännetecknas av kriminalitet. Av dessa betecknades Oxhagen och Varberga som riskområden och Vivalla som särskilt utsatt område. Enligt media har antalet särskilt utsatta områden idag ökat med åtta.

Polisen rapporterar om fler problemområden.
Vivalla planerades under 1960-talet och bär också många spår av det modernistiska planeringstänkandet med grannskapsenheter och trafikseparering med säckgator medan kollektivtrafiken fick passera runt stadsdelen. Man eftersträvade ett rationellt och effektivt bostadsbyggande genom stordrift, standardisering och elementbyggeri med långa raka huskroppar utlagda över en helt utjämnad markyta.

Vivalla flygbild.
Den centrala centrumanläggningen med butiker, samhällsservice, skolor, förskola och
bostadskomplement var tillsammans med omgivande natur viktiga delar i den
grannskapstanke som präglade planeringen av området. Tvärs genom området i nordsydlig riktning löper ett grönstråk. Enligt kommunens fördjupade översiktsplan för området har Vivalla många positiva egenskaper som beror på den modernistiska planeringen. Men av samma skäl har stadsdelen också många svaga sidor, till exempel funktionsuppdelningen, att bebyggelsen i Vivalla är enformig och storskalig och innehåller barriärer, vilket gör stadsdelen svår att överblicka och orientera sig i, att området är svårt att kollektivtrafikförsörja på ett bra sätt att husen vänder baksidan mot platser och gatan vilket bidrar till otrygghet. Det är alltså just den modernistiska planeringen som också bidrar till stadsdelens negativa egenskaper, som sannolikt är själva grunden till att området idag inte bara är ett utanförskapsområde utan också som ett särskilt utsatt område med våld och kriminalitet. Det finns kort sagt mycket att förändra i utformningen för att området ska bli bra. Funktionsblandning, nya byggnader, lokaler i bottenvåningar, förändrad trafikstruktur med nya gator genom området och stärkta kopplingar till andra områden nämns som önskvärda åtgärder. Samtidigt kan det vara svårt att åstadkomma, eftersom området har lågt anseende, vilket bland annat kan medföra att det blir svårt att sälja nya bostäder. Om det skulle uppstå bostadsöverskott i kommunen finns risk att befolkningen flyttar från stadsdelen. Om man lyckas bygga nytt ökar trycket på gemensamma ytor, trafikbuller kan öka med mera.
Så var det alltså med mönsterstaden Örebro. Med facit i hand.