Förnedring, katastrof…

Omdömena i media om Sveriges förlustmatch i fotboll mot Österrike är samstämmiga. Enligt Expressen slutade det hela ”med en förnedring inför dryga 40 000 åskådare på Friends arena med 1-4. Senast Sverige förlorade med tre mål på hemmaplan i en tävlingsmatch var i VM-finalen 1958 mot Brasilien (2-5)”.
”Det är en katastrof att förlora med 1-4”, säger en mycket besviken Andreas Granqvist efter storförlusten mot Österrike till Fotbollskanalen. 1–4 mot Österrike var ”ett historiskt klent resultat. Inte sedan VM-finalen 1958 har Sverige förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan med tre mål. Då 2–5. Nu var bottenrekordet på väg att raderas ut. Hamrén och Sverige räddades av Zlatans reduceringsmål på tilläggstid.”
Före matchen trodde SVT:s ”fotbollsexpert” Daniel Nannskog på vinst för Sverige med 2–0. ”Jag tror det finns ett enormt revanschbegär hos svenskarna och med ett fullsatt Friends i ryggen går det här vägen”, sade Nannskog i TV inför matchen.
Jag är verkligen ingen fotbollsexpert, men om riktiga experter kan göra sådana missar kanske jag också kan resonera om det hela. Jag kan konstatera att Österrike är rankat av FIFA på 14:e plats, Sverige bara på på 37:e. Sverige förlorade för några dagar sedan mot Ryssland, rankat på 31:a plats. Allt borde ha talat emot Sverige. Island är t ex rankat på 24:e plats. Konstigt att Nannskog inte insåg detta. Sverige är ju faktiskt inte särskilt bra.

Sverige-Österrike 1-4.
Var Sveriges ”bottenrekord” hittills verkligen finalförlusten mot Brasilien med 2-5 den 29 juni 1958? Knappast det heller. Den tremålsförlusten mot de blivande världsmästarna gav oss VM-silver, vårt hittills bästa resultat i VM-historien. Några av profilerna i det svenska laget var ”Rio-Kalle” Svensson, Orvar Bergmark, Agne Simonsson, Kurt Hamrin, Gunnar Gren, Lennart "Nacka" Skoglund, Nils Liedholm och Bengt "Julle" Gustavsson. Antagligen vårt bästa landslag någonsin.

Pelé i Sverige-Brasilien 2-5 i VM 1958.
Sverige förlorade ännu större mot Brasilien i VM 1950, nämligen med 1-7. Inte heller detta var dock någon katastrof, eftersom Sverige genom seger över Spanien med 3–1 kunde säkra bronsmedaljen, vår tillsammans med VM i USA 1994 näst bästa placering.
Med gårdagens förlust mot 14-rankade Österrike förlorade Sverige med stor sannolikhet möjligheten att spela EM-slutspel. Med en liknande förlust med 1-4 mot Holland den 12 oktober 2010, visserligen på bortaplan men också med Erik Hamrén som förbundskapten missade Sverige EM även den gången. Andra tremålsförluster under senare år var mot Spanien och Danmark 2007, Tyskland och Irland 2006 och Norge 2004.
Sverige har förlorat stort hemma även tidigare, till exempel med 0-6 mot Sovjet 1955, 2-6 mot Tjeckoslovakien 1938, 1-4 mot Norge 1932 och 0-10 mot Danmark 1913. Visserligen bara vänskapsmatcher, men ändå. Stora förluster i bortamatcher var t ex 0-6 mot Danmark 1989. Men den allra största förlusten någonsin var i OS i London 1908, då Sverige  förlorade med 1–12 mot England. Så i jämförelse med det var gårdagens 1-4 bara en knapp förlust. Sverige har förlorat med tre mål eller mer i sammanlagt 43 landskamper sedan 1908, så statistiskt sker det oftare än vart tredje år.

OS 1936.
En av de mest omtalade förlustmatcherna för det svenska herrlandslaget i fotboll var annars i OS i Berlin 1936, då Sverige oväntat förlorade mot Japan med 2–3 trots en 2-0-ledning i första omgången och blev utslagna. Förlusten räknas som ett av de kanske största idrottsfiaskona. Matchen refererades i radio av Sven Jerring med klassiska "japaner, japaner, japaner...".

Storslam i pärk

I kväll var det stor uppståndelse i lördagsbastun i Lau när pärklaget stormade in. Lau I vann för andra året mästarklasseni Stångaspelen i såväl frampärk som bakpärk för herrar. Det var andra året i rad som Lau tog hem dubbeln. För en vecka sedan vann laget dessutom VM i pärk i båda klasserna. Det var helt enkelt storslam i pärk, i alla fall på herrsidan.

Pärk
Om någon undrar hur man spelar pärk finns reglerna här, men försök inte förstå dem. Varje lag består av sju spelare. Planen är ca 30 m bred och obegränsad i längd. Den är utmärkt med en flyttbar pinne. Bollen slås med näven in i en ruta om 70 cm x 210 cm, som är utmärkt med lösa pinnar. Pärkkarlen slår iväg bollen mot utelaget. Spelet går ut på att utelaget ska ta så mycket mark (kas) som möjligt av innelaget. Efter sju hugg i rutan byter lagen plats och där ska nu det nya innelaget försvara sin tagna mark. Det nya utelaget har nu sju försök att återta sin förlorade mark. Vid en sådan delomgång ges 10 poäng till vinnande lag. Först till 40 poäng vinner pärken (setet). Bäst av 3 pärkar vinner matchen. Vid frampärk har innelaget två pärkkarlar som står vid rutan. Den främre pärkkarlen ska returnera på volley eller släppa bollen till bakpärkkarlen, som returnerar efter studs.
Begrep ni något? Nej, trodde väl det. Det är nästan obegripligt spel för alla som inte vuxit upp på Gotland. Men det kan göra detsamma. Lau är i alla fall bäst.

Bostadsbyggande och arenabyggande

Arkitekten Ola Andersson skrev en artikel i DN Kultur i söndags på temat att skrytarenor byggs i stället för bostäder, med de två aktuella exemplen Friends arena i Solna och Tele2 Arena vid Globen. Andersson konstaterar att det byggdes tillräckligt med bostäder fram till dess att det statliga räntesystemet fasades ut i början av 1990-talet. Därefter har det byggts för lite bostäder i regionen. Samtidigt får arenabyggandet generös tilldelning av offentliga medel, trots att det ”bevisligen inte behövs”. Arenor som inte går runt ekonomiskt. Globen har gått mellan 40 och 60 miljoner back varje år mellan 2005 och 2010 (enligt Timbro).

Friends Arena
När jag först läste artikeln tänkte jag så här: Äntligen är Ola Andersson och jag överens om en sak, det sker inte så ofta. Jag är övertygad om att bostadsbyggandet inte kommer att öka nämnvärt utan att de ekonomiska incitamenten ökar på något sätt. Och att arenabyggandet har gått överstyr är väl ingen större överdrift, även om det kunde blivit ändå värre med tre nya jättearenor.
Men när jag läste igenom den en gång till för att kommentera den på bloggen blev jag mer fundersam. Som vanligt gör Ola Andersson det lite för lätt för sig och förenklar problematiken lite för mycket.
Till att börja med innebar det gamla systemet med statliga bostadslån med garanterad ränta inte hållbart i längden. Det drog gigantiska kostnader för staten och innebar att för många bostäder byggdes där de inte behövdes på sikt. Efter krisen i början på 1990-talet fick tusentals lägenheter rivas runt om i landet, även i Stockholmsregionen. Dessutom överfördes stora belopp av skattepengar till fastighetsägare, bostadsrättshavare och småhusägare. Det var inte ett rättvist system och kommer inte att återinföras.
Vidare gör Ola Andersson det lite för enkelt när han jämför publiksnittet för AIK, Hammarby och Djurgården med det totala platsantalet på de två jättearenorna. Som om arenorna byggdes för fotbollens seriematcher och ingenting annat. Inga landskamper eller mästerskapsmatcher, inga artistbesök.
Ola Andersson kopplar till mutskandalen i Solna, och visst kan det vara frågan om mutor, men detta var knappast avgörande för att bygget kom igång. Och miljarderna rullar faktiskt inte ”ned i fickorna på de svenska byggjättarna” som Anderson påstår. Åtminstone när det gäller Tele 2 arena gick ju Peab med jätteförlust på bygget.

Tele2 Arena
Som vanligt håller inte Ola Anderssons argumentering särskilt långt. Att Globen gått med förlust innebär inte med säkerhet att det varit en dålig affär för skattebetalarna totalt sett. Globen har dragit tusentals besökare till Stockholm, som gjort av med pengar här, vilket inte skulle ha skett utan Globen. Hur det går med de nya jättearenorna är väl för tidigt att säga. Men visst borde det ha kunnat räcka med en arena. Och den skulle inte ha byggts långt bort från kollektivtrafiken som Friends arena. Nu vill arenans huvudmän få ny kollektivtrafik dit, t ex spårväg eller tunnelbana. Arenan borde naturligtvis ha lokaliserats på ett annat sätt från början.

Emmas naglar – vad vi upplever och vad vi vet

Emma Green Tregaro protesterade mot Rysslands HBTQ-lagar genom att ha regnbågsfärgade naglar i höjdhoppskvalet. Åtminstone var detta vad hon själv uppgav och vad som återgetts i media. Detta väckte stor internationell uppmärksamhet. Hon varnades av det svenska förbundet och avstod från regnbågsfärgerna i finalen.

Om hon inte hade sagt något om protesten eller i stället sagt att detta var hennes älsklingsfärger hade naglarnas färgsättning knappast uppmärksammats alls. Det krävdes objektiv med lång brännvidd för att alls se färgen på naglarna på stadion. Dessutom kan man hävda att hon inte ens hade regnbågens färger på naglarna, utan att detta bara var något som hon sa. Prideflaggan har vanligen sex färger, röd, orange, gul, grön, blå och violett. 

Regnbågsfärgerna i Prideparaden

Men Emma har faktiskt bara fem fingrar. Tittar man noga på hennes naglar skulle jag snarast beteckna dem rosa/röd, gul, guld, turkos och violett. Ingen nagel är grön och ingen är orange. Trots detta ansågs detta vara en regnbågssymbol som utgjorde en protest mot den ryska gaypolitiken. Hur många färger måste vara rätt? Och vilka färger kan godkännas av det svenska friidrottsförbundet?

Emma Green Tregaros naglar

I finalen målade Emma naglarna röda, kärlekens färg som hon sa, och allt var åter frid och fröjd. Men tänk om hon, hypotetiskt, hade sagt att hon målade naglarna röda, i socialismens färg? Att hon uttryckte en sympati för kommunismen och en protest mot det nuvarande kapitalistiska systemet i Ryssland? Samma naglar men säkert en helt annan reaktion. Regnbågshändelsen är ett intressant exempel på skillnaden mellan vad vi upplever med våra sinnen och vad vi erfar genom vad man säger. Det var inte naglarnas färger i sig som utgjorde hennes protest utan vad hon uttryckte om naglarnas färg. En performance.

Flasktorkare, Marcel Duchamp, 1914

En flasktorkare är inte längre en flasktorkare sedan konstnären Marcel Duchamp upphöjt den till konst. Upplevelsen av flasktorkaren blir en annan eftersom vi erfarenhetsmässigt vet att föremål som ställs ut på ett konstmuseum är konst, inte vardagsföremål. På samma sätt blir upplevelsen av Emmas konstigt färgade naglar en protest, eftersom hon just har talat om att det är en protest.  

Emma Green Tregaros nagellack

Har det internationella friidrottsförbundet IAAF via det svenska förbundet högst inofficiellt varnat Emma Green Tregaro för att hoppa finalen med regnbågsfärgade naglar eller ej, det är den stora frågan på sportsidorna just nu. Oavsett hur det hela gick till lyckades hon med sitt lyckade färgval på naglarna fästa uppmärksamheten på Putins människorättsvidriga antigaypolitik effektivare än man kunnat föreställa sig.

Att sedan Jelena Isinbajevas först gav sitt kraftfulla stöd på en presskonferens för den ryska regimen och därefter tog tillbaka alltsammans gav bara protesten ökat stöd.
Tack Emma, för ett rakryggat ställningstagande och en strålande höjdhopparinsats, som så när hade gett en bronsmedalj.

Störningar i trafiken

Busstrafiken i Rom blir lätt försenad av minsta störningar. Framkomligheten är låg även i vanliga fall, eftersom gatorna är trånga och det för det mesta saknas busskörfält. Eftersom det är brist på parkeringsplatser parkerar man lite var som helst, så att det blir ännu svårare att komma fram. När bussen väl dyker upp är den ofta alldeles proppfull med folk, som trängs så att det är nästan omöjligt att stiga på.
Idag blev dessutom stora delar av Rom avspärrat av polis. Det stod polisbilar med blåljus på överallt, och den buss vi skulle ta fick oväntat köra stora omvägar. Det visade sig att orsaken var Derby della Capitale, alltså lokalderby mellan Roma och Lazio på Stadio Olimpico. Det har ofta inträffat våldsamma upplopp i samband med dessa händelser, så polisen föredrar att vara väl förberedd, även om det drabbar många som bara vill komma snabbt fram.

Lazio-Roma
Vi fick först vänta en halvtimme innan någon buss på linje 32 kom, och sedan tog den en stor omväg genom staden för att undvika närheten till Olympiastadion.
Även i går drabbades vi av polisavspärrningar. Det visade sig att det var en demonstration med några tusen universitetslärare och studenter, som demonstrerade mot förändringar i undervisningsssystemet, som bland annat innebär ökad undervisningsplikt för lärarna utan någon ekonomisk kompensation.

Massor med poliser med kravallutrustning stod beredda att ingripa men allt gick mycket fredligt till, trots att demonstranterna var mycket upprörda.

Eftersom den buss vi då skulle ta på linje 64, bara inte dök upp tog vi i stället en annan buss, linje 87, som i alla fall gick åt rätt håll. När vi steg av den bussen mötte vi en annan demonstration, som också orsakade polisavspärrningar.

Det var en politisk grupp på högerkanten, MSE, Movimento Sociale per l’Europa, som demonstrerade mot någonting annat, taktfast skanderade slagord och tände bengaliska eldar.

Demonstrationerna hänger oftast samman med den ekonomiska kris som många länder i Europa nu genomgår och som medför ekonomisk åtstramning, ökande arbetslöshet och sjunkande inkomster för många. Man säger ändå till oss att demonstrationerna blivit färre än tidigare och att folk blir alltmer uppgivna.

Hur det gick i matchen? Lazio vann med 3-2 över Roma.

Lau åter bäst i pärk!

Första året som sommargäster i Lau, 1979, besökte vi naturligtvis Stångaspelen. Det var också första gången det legendariska pärklaget Lau III med Torgny Larsson vann bakpärken. I laget spelade dessutom vår dåvarande granne Raimo Pettersson, numera framgångsrik ICA-handlare i Stånga. Naturligtvis blev vi pärkentusiaster på en gång. Sedan fortsatte framgångarna år efter år de närmaste tio åren. Men 1990 var det kört, eftersom När tog hem bakpärken. Sedan ett tiotal år tillbaka har nu Hablingbo dominerat pärken totalt. Så vi har hållit oss borta från Stångaspelen de senaste tjugo åren. Fram till nu.
För vad hände vid årets Stångaspel. Jo  Lau I, med Arvid Larsson som pärkkarl, som i ett par år har utmanat Hablingbo tog hem segern i bakpärk. Lau I med bröderna Emrik, Arvid och Johan Larsson har på rekordtid tagit sig upp i mästarklassen. Pappa till bröderna Emrik, Arvid och Johan Larsson är Torgny Larsson, legendarisk pärkkarl från det framgångsrika laget Lau III. Johan Larsson är vid sidan om pärkspelet även ishockeyproffs i NHL och har vunnit JVM och annat. Den legendariska Torgny Larsson hoppade dessutom in som reserv i laget ett par gånger. Så nu är ordningen återställd. Åtminstone i bakpärk, för Hablingbo vann frampärken som vanligt.

Pärk
Är det någon som undrar vad pärk är? Pärk är ett gammalt gotländskt bollspel som spelas på gräsplan. Det finns två varianter, bakpärk och frampärk. Gemensamt för båda är att bollen skall slås med handen eller sparkas med foten, på volley eller efter första studs.  Bollen är stor som en knytnäve och är gjord av garvat fårskinn, vars inre är gjort av hårt nystat ullgarn. Reglerna för bakpärk är ganska komplicerade, men reglerna för frampärk är nästan helt obegripliga. En gång såg jag en match på Stångaspelen där varje moment förklarades av en speaker. Då trodde jag nästan att jag förstod idén.
Varje lag består av sju spelare. Planen är ca 30 m bred och obegränsad i längd. Den är utmärkt med en flyttbar pinne. Bollen slås med näven in i en ruta om 70 cm x 210 cm, som är utmärkt med lösa pinnar. Pärkkarlen slår iväg bollen mot utelaget. Spelet går ut på att utelaget ska ta så mycket mark (kas) som möjligt av innelaget. Efter sju hugg i rutan byter lagen plats och där ska nu det nya innelaget försvara sin tagna mark. Det nya utelaget har nu sju försök att återta sin förlorade mark. Vid en sådan delomgång ges 10 poäng till vinnande lag. Först till 40 poäng vinner pärken (setet). Bäst av 3 pärkar vinner matchen. Vid frampärk har innelaget två pärkkarlar som står vid rutan. Den främre pärkkarlen ska returnera på volley eller släppa bollen till bakpärkkarlen, som returnerar efter studs. Begrep ni något? Nej, trodde väl det.

Det katastrofala nederlaget i Ukraina

Svenskarna hade förberett sig väl inför den förestående drabbningen i Ukraina i juni månad. Man hade planerat att ta motståndarna med överraskning, men de första anfallen misslyckades. Resultatet blev en brutal slakt och den svenska stormaktsdrömmens sammanbrott.

Vid slaget vid Poltava i Ukraina den 28 juni 1709 gick 10 000 människoliv till spillo. I jämförelse med detta var det svenska EM-nederlaget i Kiev 303 år senare, 1-2 mot Ukraina,  en bagatell.

Gubbsjuka sportredaktioner

I sommar har det varit VM i fotboll för kvinnor. Sverige har nått framgångar men fotbollstjejerna från olika länder har visat att damfotbollen går framåt. Man kunde ju tro att kvinnoidrotten numera borde uppskattas lika mycket som herridrotten har gjort i decennier. Men tidningarnas sportredaktioner verkar fortfarande befinna sig i stenåldern. Finns det inte tjejer på sportredaktionerna som kan säga ifrån? I TV4-bevakningen av fotbolls-VM såg jag i alla fall flera tjejer göra ett bra jobb.
Jag såg häromdagen på TV-utsändningen från DN-galan i friidrott på Stockholms Stadion, en Diamond League-tävling, den 29 juli. Det var spännande även om toppresultaten i många fall uteblev. Men inte helt. Kenyanskan Vivian Jepkemoi Cheruiyot vann damernas 5 000 m på en världstid, 14.20,87. Det är världens genom tiderna tredje bästa tid. Länge låg hon på världsrekordtider. Prestationen var desto större som hon gjorde större delen av loppet själv, sedan hararna lagt av.

Vivian Cheruiyot, som gjorde en världstid på 5 000 m, fick notis i SvD.
Men den som i förväg utnämnts till galans höjdpunkt, Usain Bolt, gjorde däremot en för honom högst medioker insats på 200 m med blygsamma 20,02, långt från världrekordtider och även långt från Stadionrekordet på 19,77 som hålls av Michael Johnson sedan 1996. Det var också långt från Bolts eget årsbästa, även om han vann loppet. En flopp kan man tycka.

Flopp från Usain Bolt fick 8 spalter i SvD.
Men detta framgick inte av nyhetsreferaten av tävlingarna. I radions nyhetssändningar nämns bara Bolt, inte Cheruiyot. I SvD kan man på en trespaltig rubrik läsa ”Bolt kung på Stadion”, en artikel författad av tidningens medarbetare Janne Bengtsson, som tillsammans med en femspaltig bild på Bolt nästan täcker ett helt uppslag. Ingen rubrik talar om vem som var drottning på Stadion. Cheruiyots mycket större prestation omnämns i en enspaltig TT-notis utan bild. På nätet har Bolt-rubriken justerats.
Den upplaga av DN som jag får till min nuvarande vistelseort hade inte lyckats få med något referat från Stadion över huvudtaget. När jag söker på ”DN-galan” på dn.se får jag upp en artikel av Johan Esk, som i ingressen säger: ”DN-galan är till för att Usain Bolt ska visa att han inte är som andra stjärnor.” Den var skriven före galan. Jag hittar en artikel som refererar att ”Bolt har tagit sin första stadionseger”, en annan med rubriken att ”Bolt visade klassen”. Där refereras Cheruiyots uppvisning på tre rader.
Hur tänkte ni här? Halva mänskligheten består av kvinnor!
Skärpning gubbar!

Om VM-brons och damfotboll

Sverige har tagit VM-brons i fotboll för damer efter 2-1 mot Frankrike. Sveriges insats kan därmed summeras. Som helhet måste laget gratuleras till en fantastisk insats i detta VM, som vida överträffade de begränsade förväntningarna. Fotbollstjejerna har därmed tagit tre VM-medaljer – ett silver och två brons - på bara 20 år, medan herrarna tagit sina tre – likaledes ett silver och två brons - under 80 år av VM-slutspel. Och Norge som inte ens gick vidare från gruppspelet! Lotta Schelin måste framhållas som den absolut främsta spelaren i laget, även om hon missade flera solklara chanser med så gott som öppet mål. Josefin Öqvist jobbade på med närmast outtröttlig energi fram till den onödiga utvisningen mot Frankrike, Lisa Dahlqvist och andra hjältar inte att förglömma.

Lotta Schelin, VM-hjälte.

Men är egentligen damfotboll någonting att bry sig om? Jag är inte överdrivet fotbollsintresserad, och det har sina skäl. Två gånger har jag sett allsvenska matcher IRL, i båda fallen AIK-DIF. Första gången 1965 på Råsunda. Andra gången tjugo år senare på Stadion, med de två äldsta barnen, eftersom de hade fått fribiljetter dit, som bonus från en fotbollsskola. Den gången hade man delat ståplatsläktaren med höga stängsel med en demilitariserad zon i mitten. Båda lägren kastade föremål på varandra och på planen och sköt raketer kors och tvärs över den demilitariserade zonen. Jag fick lock för öronen av alla smällare och krutröken skymde utsikten över plan. Från själva matchen minns jag inte ett dugg. När vi gick därifrån lovade jag mig själv att aldrig mera sätta min fot på en fotbollsarena om vi bara kom välbehållna hem alla tre. Detta har jag också hållit sedan dess. Min grundinställning som baseras på dessa begränsade erfarenheter är att fotboll i princip borde spelas utan publik. Inom parentes sagt skulle alla pågående byggen av jättearenor i Stockholm då bli helt onödiga. Jag säger detta för att deklarera mina begränsade erfarenheter av denna sport.

Josefin Öqvist, VM-hjälte.

Trots detta händer det att jag ser på fotboll i TV när det drar ihop sig till stora evenemang som VM. Hur Sverige vann VM-silver 1958 kunde jag tyvärr inte se medan det begav sig, eftersom vi fick TV hemma först flera år senare. Jag lyssnade dock på radioreferaten. Under senare VM har jag ofta tittat på flera matcher och även när det handlat om dam-VM.  

Förra veckan skrev Croneman i DN om kvaliteten på damfotbollen. Enligt Croneman är ”steget till herrfotbollen fortfarande ett sjumilakliv.” Han anser att ”kvinnliga fotbollsspelare utbildningsmässigt, tekniskt, taktiskt fortfarande har mycket kvar att lära i grunden.” Croneman retar sig på att de svenska experterna och kommentatorerna ”på något vis låtsas att det är på något annat sätt, de pratar om damfotboll i samma kontext som herrfotboll – och det blir ofta bara lite larvigt.”

Johan Croneman, grinig TV-krönikör

Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med honom i sak. Jag tycker att damfotbollen har utvecklats enormt sedan damallsvenskan startades och VM började spelas även för damer. Jag har tvärtom överraskats av att de spelat så tekniskt skickligt jämfört med för tio eller tjugo år sedan. Man bör ju också tänka på att det fortfarande är betydligt fler män som spelar fotboll än kvinnor. Även om det fortfarande är en bit kvar till den manliga nivån rent tekniskt, känns Cronemans inlägg därför ganska irrelevant, ja nästan lite patetiskt.

Jag har någorlunda följt Sveriges matcher och flera gånger överraskats av hur övertygande och bra det svenska laget spelat. Tyvärr kanske inte matcherna igenom och inte i alla matcher. De spelade bra mot USA i första halvlek, men blev starkt tillbakapressade i andra halvlek. De spelade utmärkt mot Frankrike i första halvlek men det blev en hel del strul i andra halvlek, sedan Frankrike kvitterat. Särskilt tycker jag att försvarsspelet fallerat ibland. Men den osannolika vändningen efter Josefin Öqvists utvisning var ju grandios, när Maria Hammarström lyckades få in segermålet, med bara tio man på plan. Generellt fungerade det bättre framåt än bakåt.
Finalen dominerades av USA, men vanns av Japan, efter förlängning och straffar. Det känns nästan som att lotta ut guldmedaljerna. En VM-final borde inte avgöras på straffar utan hellre genom första förlängningsmålet, s k sudden death. I så fall hade USA vunnit.

Indiskt stjärnskott på långa häcken

Indien är ingen stor idrottsnation. När man visar sport på TV här är det i nio fall av tio cricket det handlar om. Den tionde gången är det hockey, alltså field hockey eller landhockey som vi säger hemma. Friidrott visas aldrig på TV här. Men de senaste dagarna har ett nytt stjärnskott från löparbanorna faktiskt synts i TV-rutorna här. Hon heter Ashwini Chidananda Akkunji, är 23 år och har bidragit till att Indien just nu gör sin bästa insats genom tiderna i de nu pågående Asiatiska spelen som avslutas i den kinesiska staden Guangzhou i dag. Indien har hittills vunnit 14 guld och ligger på sjätte plats inför den sista dagen.

Ashwini Akkunji har bidragit med två av dessa guldmedaljer. På torsdagen vann hon 400 m häck på 56,15 och på fredagen ingick hon i det segrande indiska laget i stafett 4x400 m. Där sprang hon tredje sträckan och gav Mandeep Kaur ett stort försprång på sista sträckan som hon kunde hålla ända in i mål med tiden 3.29, 02. Akkunji kommer från byn Siddapura i Udupi Taluk i delstaten Karnataka i sydvästra Indien. Det är där Bangalore ligger.

Ashwini Akkunji, Sini Jose, Manjeet Kaur och Mandeep Kaur, Indiens segrande stafettlag.
Hemma i Siddapura satt sju familjemedlemmar framför TV-rutan och såg henne vinna. Akkunji ringde sin pappa två gånger före loppet i torsdags och var lite nervös inför finalen, men hon skulle göra sitt bästa. Och det räckte ju hela vägen fram till mål. Folk är mycket religiösa i Siddapura och många besökte templet och ringde i klockor vid underliga tider för att hjälpa henne fram till segern, liksom man gjorde inför Samväldesspelen i Delhi för en tid sedan då hon också vann. När hon kommer hem från Kina ska byn fira sin andra Diwali för året. Och hela Indien firar med henne. Men hennes succé kom som en överraskning även för grannarna i byn. Man visste att hon idrottade och reste runt till olika tävlingar även utomlands, men hade ingen aning om att hon var ett sådant stjärnskott. Och vem vet, kanske dyker hon till och med upp i de svenska TV-rutorna så småningom.
Hennes tid, 56,15 är i och för sig inte så snabb, internationellt sett. Världsrekordet har ryskan Julia Pechonkina med 52,34 sedan 2003, en tid som jamaicanskan Melanie Walker snuddat vid de senaste åren. Svenska rekordet är på 54,15 sedan 1986 och innehas av Ann-Louise Skoglund. Men det indiska rekordet som är på 55,42 sedan OS i Los Angeles 1984 och innehas av P T Usha borde ligga inom räckhåll för Akkunji under de närmaste åren.
Stafettguldet försvarade Indien från asiatiska spelen i Doha för fyra år sedan. Manjeet Kaur från Punjab var den enda från det segrande indiska laget som var med även nu. Nu gav hon laget en bra start på första sträckan och fick därmed sitt tredje guld i asiatiska mästerskap.
Två av de andra indiska guldmedaljerna har vunnits i kabaddi, både kvinnor och män. Kabaddi är en för de oinvigda helt obegriplig lagsport med ursprung i södra Indien, där det fortfarande är något av nationalsport, liksom i Bangla Desh. Två lag med sju spelare i varje lag har var sin planhalva av spelplanen. Spelplanen är 12,5x10 meter. Man spelar i 2x20 minuter och byter sida i halvlek. Lagen turas om att springa in på motståndarlaget planhalva och attackera eller brotta ner en motståndare och sedan springa tillbaka igen. Attackerade spelare är "ute". Den försvarande laget bildar en kedja för att stoppa den attackerande spelaren att komma tillbaka till sin egna planhalva innan han hinner ta ett andetag. Om den attackerande spelaren tar ett andetag är han ute.

Indiens damer slår Thailand i finalen i kabaddi.
Guldmedajerna i kabaddi har uppmärksammats särskilt här i Pune, eftersom såväl herrlaget som damlaget har vardera en spelare från Pune, 24-åriga Nitin Ghule och 19-åriga Deepika Joseph. Medan Ghule arbetar vid järnvägen studerar Joseph på Fergusson College, som ligger bara ett stenkast från där jag bor i Pune. Vem vet jag kanske till och med har mött henne när jag druckit min espresso på Barista på Fergusson Road, där många studenter brukar sitta. Så jag tar åt mig lite av guldglansen, ni vet,” jag mötte Lassie”.

Barista Café på Fergusson College Road, Pune, där jag har Privilege Card.

Australien vann VM i hockey

Ja, alltså VM i landhockey, som vi säger i vår lilla del av världen där hockey normalt spelas på is. I resten av världen är hockey på gräs eller konstgräs den normala varianten. Australien slog alltså på lördagen Tyskland med 2-1 i New Delhi och vann VM för första gången sedan 1986. Tyskland vann 2006 och 2002 över just Australien. Edward Ockenden från Australien gjorde första målet i sjätte minuten och Tyskland kvitterade i 46:e minuten genom Moritz Furste innan Luke Doerner slog in segermålet på hörna i 59:e minuten.

Australiens Luke Doerner (i mitten) jublar efter att ha satt en hörna mot Tyskland.
Tidigare på dagen hade Nederländerna slagit England med 4-3 i match om tredje pris. I dagens ToI (Times of India) meddelas att Pakistans hela landslag i hockey samfällt har begärt att få lämna landslaget för att aldrig mer representera sitt land. Detta efter den nesliga sistaplatsen i årets VM-turnering i New Delhi.
På lördagen började också Indiens Premier League (IPL) i cricket. Då återgår sakernas tillstånd till det normala igen här i Indien, dvs bara cricket (och Bollywood) visas dagarna i ända i indisk TV. Det tänker jag inte skriva om, eftersom jag redan avfärdat cricket här som totalt ointressant.

Ineffektivt Indien slutade åtta

Indien spelade bra, hade större delen av bollinnehavet, attackerade Argentina på båda flankerna i fredagens match i hockey-VM i New Delhi. Men i stället kom ett olyckligt baklängesmål strax före halvtidsvila av en omarkerad argentinare. Indien fortsatte att trycka på bra i andra halvlek och lyckades också kvittera. Men sen var det som om allting bara slocknade. Tre mardrömsminuter innebar tre ytterligare mål för Argentina. Sen hjälpte det inte att Indien fortsatte att trycka på och gjorde ytterligare ett mål. Att Indien stod för det mesta bollinnehavet och fyra gånger så många målchanser som Argentina räknas ju inte. Matchen slutade ändå med förlust mot Argentina med 2-4, vilket gav Indien åttonde plats i VM-turneringen. En besvikelse trots att det var bästa placeringen sedan 1994.
Spanien slutade femma efter att ha slagit Sydkorea med 2-0. I match om nionde plats slog Nya Zealand Sydafrika med 5-4 efter förlängning.
Idag spelas finalen mellan Tyskland och Australien. Statistiken är jämn mellan lagen, men Tyskland favorit om man ska gå efter de senaste mötena.

Tyskland och Australien i final – igen

Det blir Tyskland och Australien som möts i finalen i hockey-VM i Delhi. De regerande världsmästarna får chansen att försvara sitt VM från 2002 och 2006 och det blir samma finalmotståndare som i de två senaste VM-turneringarna, Australien.

Tyskland slog ut England med klara 4-1. Matchen började dåligt för England som låg under med 0-2 redan efter 11 minuter. Engelsmännen lyckades inte upprepa vinsten över Tyskland från europamästerskapen förra året, men är antagligen nöjda med att ha nått semifinal för första gången sedan 1986.
Australien slog knappt Nederländerna med 2-1 i en ganska jämn match i den andra semifinalen. Efter australisk ledning med 2-0 reducerade Nederländerna på straff, ca 19 minuter före full tid.
England får möta Nederländerna i match om tredje pris. Tidigare på torsdagen hade Canada slagit Pakistan med 3-2 i match om platserna 11-12. Pakistan slutade därmed sist i turneringen. Idag kommer Indien att få möta Argentina i match om platserna 7-8.

Tyskland och Nederländerna tog de andra semifinalplatserna

Tyskland slog komfortabelt Nya Zealand med 5-2 i pågående hockey-VM i Delhi, medan Nederländerna överraskande förlorade med 1-2 mot Sydkorea, trots att de inledde med ett mål redan efter omkring 10 sekunder. Därmed gick även Nederländerna vidare på målskillnad före Sydkorea med minsta möjliga marginal. Detta innbär att Tyskland möter England medan Nederländerna möter Australien i semifinalerna på torsdag. Återkommer om resultaten på fredag. Tyskland är det enda lag utan förlust efter grundspelet och börjar bli lite av favorit i mitt tycke. Landshockey är spännande. Matcherna spelas i två halvlekar om vardera 35 minuter, men klockan stoppas vid avblåsningar som i ishockey. Man har rätt till några avbytare, ungefär som i fotboll. På grund av hockey-VM sänder indisk TV för ovanlighetens skull hockey i TV i stället för dessa ändlösa urtrista kricketmatcherna som annars brukar pågå i de flesta kanaler.
Mitt växande intresse för landhockey tenderar att göra denna blogg till en sportblogg. Det är absolut inte meningen. Ni som avskyr sport, ge er till tåls. Så snart VM är över återkommer jag till väsentligare ämnen, som stadsbyggnad och stadshistoria.

Australien och England till semifinal

Grupp B i pågående hockey-VM i Delhi är nu slutspelad, och det blev Australien och England som tog de två semifinalplatserna. Indien slutade på fjärde plats efter Spanien efter oavgjort 3-3 mot Sydafrika i sista gruppspelsmatchen. I en spännande match som jag såg delar av på indisk TV vann Australien över Pakistan, men det satt långt inne. Segermålet kom bara 2 minuter före full tid. Men Australien hade också ställt över några nyckelspelare i denna match. Därmed vann Aussies gruppen och Pakistan stannade efter Indien i tabellen, vilket för en del här var det allra viktigaste.
I dag spelas slutmacherna i grupp A. Ledande Nederländerna möter Sydkorea som ligger på tredje plats och gjort bra ifrån sig. Men holländarna har två poäng mer än Sydkorea och har råd med en 2-målsförlust. Skulle man förlora med mer hänger det på hur det går för Tyskland. Tvåan Tyskland möter Nya Zealand. Skulle Nya Zealand slå Tyskland och Nederländerna samtidigt slår Sydkorea går de vidare. Men före dagens matcher talar allt för att det blir Nederländerna och Tyskland som tar semifinalplatserna i gruppen. Argentina och Canada gör upp om jumboplatsen i gruppen, med det krävs vinst med många mål för att Canada skulle gå om Argentina.

Spanien slog Indien

Spanien slog Indien med 5-2 i gårdagens hockeymatch i pågående hockey-VM i New Delhi. Indiens chanser att nå semifinal minskade därmed kraftigt, och landet ligger nu bara på fjärde plats i grupp B efter England, Australien och Spanien.

Spanien jublar efter vinsten mot Indien.
Enda trösten för Indierna kanske var att ärkerivalen Pakistan förlorade med samma siffror mot England. Idag spelas tre matcher i grupp A.

Huvudsponsor är motorcykeltillverkaren Honda och VM-turneringen heter därför Hero Honda hockey World Cup. Hero Honda är en av de vanligaste modellerna av de twowheelers som utgör 80 procent av fordonstrafiken här i Pune.

Hockey-VM pågår i Indien

Alla kanske inte är medvetna om att det just nu pågår hockey-VM i Delhi och att den stora händelsen här är att Indien slog Pakistan med 4-1. Hockey-VM i Indien tänker ni kanske, där finns väl ingen is och inga hockeyrinkar. Men då tänker ni som kommer från den lilla gruppen länder uppe vid norra polcirkeln att det handlar om den internationellt lilla sporten ishockey. Nej, det jag talar om är ju den riktiga stora hockeyn, den som i Sverige kallas landhockey, internationellt field hockey. Den som spelas på gräs- eller konstgräsplan med 11-mannalag, liten boll och med klubbor som liknar bandyklubbor.

Som det mesta annat kommer den moderna landhockeyn från 1800-talets England och spred sig därifrån till kolonierna. Landhockey är numera en av världens största bollsporter. Den spelas på organiserad förbundsnivå i 98 länder och är en stor olympisk sport. Under stora delar av 1900-talet dominerade Indien och Pakistan men idag är Tyskland, Spanien, Australien och Nederländerna de ledande nationerna.
Hockey är officiellt Indiens nationalsport, men trots detta tycks den vara mindre populär än cricket. Att indierna är tokiga i cricket har jag tidigare skrivit om här. På TV sänds ständigt och jämt aktuella cricketmatcher och killar på gränderna i slummen övar cricket. Efter drygt två år i Indien såg jag häromdagen min första hockeymatch i TV, just mellan Indien och Pakistan. Och det var riktigt spännande, betydligt roligare än att se cricket där för det mesta ingenting händer. Tidningarna diskuterade efter matchen om det var större att slå Pakistan än att vinna VM. Det tyckte i alla fall inte de som tillfrågats på stan.
Hur går det då i VM? Tolv lag deltar indelade i två grupper. Indiens chanser minskade när man efter vinsten mot Pak några dagar senare förlorade mot Australien – the Kookaburras - med 2-5. England slog däremot Australien för första gången i VM-sammanhang på en himla massa år. England leder därför grupp B med 6 poäng efter att även ha slagit Sydafrika med 6-4. Idag ställs Indien mot Spanien i denna grupp. Spanien har liksom Indien en vinst och en förlust hittills. Sist i gruppen ligger Sydafrika utan poäng hittills.
I grupp A leder Nederländerna efter två vinster och 6 poäng, med Tyskland och Sydkorea strax efter, båda med en vinst och en oavgjord, 4 poäng. Nederländerna slog senast ”the Kiwis”, dvs New Zealand. Argentina och Canada delar bottenplatsen med två förluster hittills.
Eftersom Sverige är bra i både bandy och innebandy borde vi kunna bli bra på landhockey också. Kanske kan vara värt en satsning? Målet är i alla fall mycket mindre än ett bandymål, så det verkar vara betydligt enklare att vara målvakt i landhockey.

Tokiga i cricket

Här i Indien verkar folk vara mer eller mindre tokiga i cricket. Eller har i alla fall varit. Det pågår ständigt viktiga nationella och internationella turneringar. På de flesta restauranger står en TV på i ett hörn och antingen är det en Bollywoodfilm eller en cricketmatch som pågår. Männen slötittar om det är cricket, kvinnorna slötittar på Bollywoodfilmen. När Indien möter Australien – och vinner – slötittar man inte. Aldrig att det är fotboll, friidrott, tennis, eller golf på TV, inte ens landhockey som ju annars är en slags nationalsport, nej alltid bara cricket. När man går ut i en park en lördag eller söndag så är det oftast ett eller flera gäng killar som tränar cricket. Till och med på gatorna förekommer småkillar som tränar cricket. Aldrig tjejer, bara killar.
Det är urtråkigt att titta på en cricketmatch på TV. Sporten utövas på en oval gräsplan. I mitten av planen finns en cirka 20 meter lång yta som kallas pitch. I bägge ändar av denna yta finns en grind, eller wicket, som består av tre lodräta träpinnar och två små pinnar som ligger vågrätt ovanpå dem. En spelare från det kastande laget kastar en hård boll från den ena grinden mot den andra, där det andra lagets slagman står. Han ska försöka slå bollen ut på plan, eller hindra den från att träffa grinden bakom honom.

Varför jag tycker att spelet är tråkigt beror på två saker. Dels händer ingenting den mesta tiden, mer än att någon går efter bollen och att slagmannen långsamt gör sig i ordning för att slå. Därefter pågår spelet i några sekunder, för att sedan åter avstanna. Under dessa sekunder är det bara ett fåtal av spelarna som rör på sig, slår eller springer efter bollen. De övriga är inte inblandade utan står bara och tittar på. Och matcherna är jättelånga och långsamma, ofta en hel dag, ibland i flera dagar.

Det andra skälet till att det är tråkigt är att man inte förstår någonting av reglerna. En gång var jag och såg på en match en hel dag. Det var soligt och fint, folk gick ut och in, hade med matsäck eller hämtade dricka utanför. Intresset för själva matchen verkade det vara lite si och så med. Och jag förstod varken vilket lag som vann eller varför.

Två lag med elva spelare i varje turas om att slå eller kasta. Man använder ett platt slagträ. Ni vet, ett sånt där som tjejerna använder i brännboll hemma i Sverige, för att vara säkra på att träffa bollen, medan killarna använder det runda och därför missar bollen. Lagen byter plats när alla spelare utom en är brända eller när laget som kastar har kastat färdigt. Man räknar poängen i runs, och målet för det lag som slår är att göra så många runs som möjligt. Laget som slår har två slagmän på planen. De står vid varsin grind, och när de båda slagmännen lyckas springa mellan grindarna så får de en run. Om slagmannen slår bollen så att den först landar på planen för att därefter studsa eller rulla ut över planens gräns så får laget som slår fyra runs. Det allra bästa är om slagmannen lyckas slå bollen ända upp på läktaren för då får laget automatiskt sex runs. Det mest direkta sättet att ta en wicket, dvs att slagmannen slås ut, är genom att kastaren kastar bollen så att slagmannen missar den och den träffar grinden, så att de små pinnarna ovanpå den ramlar ner. En slagman kan även bli utslagen genom att en av spelarna i det kastande laget tar lyra. Det här har jag läst mig till för reglerna är inte så lätta att förstå. Det här är bara huvuddragen, det finns en massa detaljregler som är mer eller mindre obegripliga. Som det här: Om slagmannen missar bollen vid kastet och den träffar benskydden eller någon annan kroppsdel och domaren anser att bollen skulle ha träffat grinden så blir det också en wicket. En cricketmatch är indelad i overs, som utgörs av sex godkända kast.

Vart fjärde år spelas VM i cricket vilket är ungefär lika exotiskt som VM i bandy. Det är bara i ett begränsat antal länder där cricket förekommer på allvar, som alla har det gemensamt att de tillhör eller har tillhört det Brittiska Samväldet. Numera spelas även cricket av damer. Det är Australien som dominerar cricketen på senare år, medan hemlandet England, som spelat cricket sedan 1500-talet, är faktiskt en andraplansnation. Nästa VM spelas 2011 i Indien, Sri Lanka och Bangla Desh och förväntningarna på hemmanationerna är höga. Sri Lanka vann senast 1996, medan Indien inte har vunnit VM sedan 1983 och Bangladesh aldrig har vunnit VM.

Sachin Ramesh Tendulkar från Bombay, Maharashtra, är en av de bästa indiska cricketspelarna som slagman. Muttiah Muralitharan är en cricketspelare från Sri Lanka, som anses vara en av crickethistoriens bästa kastare, och utsågs till Världens ledande cricketspelare 2006. Hört talas om någon av dem? Nej, trodde väl det.

Intresset för cricket verkar faktiskt minska på senare år i Indien. Även om det fortfarande är den mest populära sporten är folk inte lika galet intresserade längre. Förra året inhyrdes ett amerikanskt cheerleadergäng för att öka intresset, vilket skapade en stor debatt i pressen. Men flera av lagen tog efter med indiska tjejer. ToI (Times of India) ställde frågan till några läsare, och flera förklarade det avtagande intresset med att folk redan tittar för mycket på cricket, man behöver också ägna sig åt annat, och att det inte gått så bra för Indien på sistone. Men som Triveni Yadav avslutar: “Things are expected to get back to normal. Indians can’t remain without enjoying cricket for a long period of time”.

Jag undrar om jag någonsin får nytt visum till Indien efter den här bloggen.