Avskaffa strandskyddet!

Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 redovisar Stockholms framtida bebyggelsestruktur i tre kategorier, regionala stadskärnor, regional stadsbygd med utvecklingspotential och övrig regional stadsbygd. Tanken bakom detta är att ny bebyggelse inte ska tillkomma hur som helst, utan i första hand i de områden som idag eller i framtiden har bäst tillgänglighet med kollektivtrafik. De regionala stadskärnorna är de områden i regionen som har bäst förutsättningar att utvecklas mångsidigt och med hög täthet och avlasta den centrala regionkärnan, som idag omfattar innerstaden men som på sikt också kommer att omfatta angränsande delar i Söderort, Västerort, Solna, Sundbyberg och Nacka. Här ska enligt RUFS marken användas för ”stadsbebyggelse med mycket hög täthet”. Stadsmiljön bör vara mångsidig med verksamheter, bostäder, service och handel. Ambitionen bör vara att skapa upplevelserika, täta och varierade miljöer.” Man kan ana att det borde likna innerstaden.

Stockholm - staden vid vattnet, men borde den inte förbjudas?

I andra delar av regionen ska andra förhållningssätt tillämpas, till exempel i områden som redovisas som gröna kilar, grön värdekärna eller områden med stora samlade rekreations-, natur- och kulturmiljövärden.
Nu är ju RUFS 2010 bara ett av alla de dokument som har relevans för stadsutvecklingen och är dessutom inte lagligt bindande. Lagligt bindande är däremot Miljöbalken, där enligt 7 kap. 13-18 §§ stadgas om strandskydd för land och vatten inom 100 m från strandlinjen vid havet, insjöar och vattendrag, som av länsstyrelsen kan utvidgas till högst 300 m. Strandskydd kan också upphävas när skäl för detta finns, vilket det ofta gör vid detaljplanläggning, eftersom syftet då kan tillgodoses på annat sätt. Men kraven är ibland extrema för att detta ska ske.

Strandvägen. Den här stadsmiljön är idag förbjuden att skapa enligt Miljöbalken. Byggdes lyckligtvis före MB.
Stora delar av Stockholms innerstad strider mot intentionerna i miljöbalken med avseende på strandskydd. Utformningen av Strandvägen och Norr Mälarstrand, två av Stockholms mest attraktiva promenadgator, skulle inte tillåtas idag om bestämmelserna om strandskydd tillämpas. Avståndet från strandlinjen till bebyggelsen är bara 60-70 respektive 40-50 meter. Inte heller skulle bebyggelsen i Gamla stan vid Skeppsbron eller Munkbron godkännas. Kungsholms strand och Hornsbergs strandpark är också attraktiva stadsmiljöer med bebyggelse vid stränder.

Norr Mälarstrand. Idag förbjuden stadsmiljö men tillkom lyckligtvis före MB.

I Solna stad finns både olika typer av bebyggelsezoner och av gröna områden. Den centrala regionala stadskärnan omfattar bland annat området kring Solna station, där de så kallade Arenastaden nu utvecklas. Här har dock seglat upp en konflikt mellan strandskyddsområdet runt Råstasjön och bebyggelseintresssen i anslutning till Arenastaden i kanten på den regionala stadskärnan.

Utsnitt ur plankartan för RUFS 2010 vid Råstasjön och Arenastaden.
Man skulle kunna tänka sig att avvägningen mellan bebyggelseintressen och bevarandeintressen skulle påverkas av var i Sverige konflikten uppstår, men så verkar inte vara fallet. Skall man gå efter det beslut som Mark- och miljööverdomstolen fattade häromdagen gäller strandskydd, punkt slut!

Hornsbergs strandpark, Prisbelönt, men borde egentligen vara förbjuden enligt MB.
Konflikten gäller alltså strandområdet på östra sidan om Råstasjön. Detta område har, åtminstone delvis, sedan 1950-talet varit grusat och använts av SJ och olika industrier för upplag och liknande. Det har inte varit tillgängligt för allmänheten och ingenting av den ursprungliga naturmiljön återstår. Området ligger inom gångavstånd från Solna pendeltågsstation och området kommer i framtiden att få tunnelbana genom den gula linjen som beslutats enligt Stockholmsförhandlingen. Solna stad planerade här 1 800 bostäder, men planförslaget fick stark kritik av olika intressegrupper. Länsstyrelsen ansåg i sitt samrådsyttrande 2013 att det inte fanns skäl att upphäva strandskyddet. Solna kommun omarbetade då planen och minskade omfattningen till att omfatta 600-700 lägenheter. Minsta avstånd mellan strandlinjen och bostadshus är nu 65 meter, enligt planen. Närmast vattnet redovisas en parkzon som garanterar allmänhetens tillgänglighet till stranden.

Planförslaget för bostäder vid Arenastaden och Råstasjön. Konfliktområde med strandskydd skrafferat.
Nu ansåg länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande 2014 att de särskilda skälen till att upphäva strandskyddet behövde förtydligas.  I den antagna planen 2014 hade detta också skett. Planen överklagades till länsstyrelsen men överklagandena avslogs. Planen överklagades då till mark- och miljödomstolen som i juli 2015 gick på länsstyrelsens bedömning och fastställde planen. Varken skyddsvärda arter, risker för luft- och vattenföroreningar, hot mot skrattmåsar eller annat räckte för att upphäva den antagna detaljplanen, tyckte mark- och miljödomstolen.
Men skam den som ger sig ansåg några envisa motståndare, nämligen Hyresgästföreningen i Solna, Naturskyddsföreningen i Solna-Sundbyberg och i Stockholms län samt Världsnaturfonden WWF och överklagade till Mark- och miljööverdomstolen. Och nu gav det resultat. Mark- och miljööverdomstolen upphävde detaljplanen i sitt beslut den 22 februari 2016. Domstolen för ett ingående resonemang om området har tagits i anspråk eller ej, samt om det varit tillgängligt för allmänheten eller ej och bedömer sammantaget, dels att stora delar inte har tagits i anspråk, dels att det inte visats att ianspråktagandet varit lagligt. Det finns därför inte förutsättningar att upphäva strandskyddet.

Illustrationsplan, Råstasjön med ny bebyggelse i nordöstra delen.
Vidare diskuterar domstolen om det är angeläget att bygga bostäder här eller ej och konstaterar att ”byggandet av nya bostäder kan inte generellt anses utgöra ett angeläget allmänt intresse”. Bara detta borde vara ett högst kontroversiellt påstående. Bostadsbyggande är inte ett angeläget intresse?
Men domstolen fortsätter och konstaterar att ”mot bakgrund av den påtagliga bostadsbrist som råder i Stockholmsregionen kan dock byggandet av 600–700 bostäder i detta fall anses vara
ett sådant angeläget intresse som medför långsiktiga fördelar för samhället.” Ett undantag, verkligen? Men inte tillräckligt angeläget, när allt kommer omkring. Domstolen kommer fram till att strandskyddet ändå väger tyngre. För att särskilda skäl ska föreligga krävs nämligen också att intresset av att bygga bostäder ”inte kan tillgodoses utanför området”. Solna stad anser att bostäder på grund av bostadsbristen måste byggas inom alla områden som är möjliga att bebygga och på grund av Stockholmsförhandlingens avtal speciellt inom tunnelbanans influensområde. Men domstolen avvisar detta avtal som ”ovidkommande”. Det ”saknar betydelse” enligt domstolen. Tala om för regeringen som tillsatt både Stockholms- och Sverigeförhandlingen att överenskommelserna saknar betydelse! Och när det gäller möjligheterna att bygga på andra platser i kommunen avvisar domstolen kommunens redovisning också i detta avseende. Utredningen ger enligt domstolen ”inget stöd för att det skulle saknas möjligheter att uppföra 600-700 bostäder utanför strandskyddat område, antingen inom influensområdet för tunnelbanan eller inom kommunen i övrigt.”
Här måste jag tyvärr hålla med domstolen. Om kravet att alla andra möjligheter först måste prövas måste det rent logiskt till exempel alltid gå att bygga högre hus än tidigare, hur höga dessa än är, åtminstone så länge det inte kommer i konflikt med flyget, försvarets radaranläggningar eller någon sorts riksintresse. Det går därför aldrig logiskt att säga att en kommun är ”fullbyggd”, vilket tycks vara ett nödvändigt krav för att upphäva ett strandskydd. Och Solna är ändå en till ytan mycket liten kommun. Men det är inte slut här. Kommunen har enligt domstolen inte heller redovisat någon alternativ utformning av planen som skulle kunna tillgodose intresset av att uppföra bostäder på ett sätt som medför god boendemiljö och lämplig markanvändning samtidigt som strandskyddsintresset tillgodoses. Men kanske var detta den utformning som kommunen funnit vara bäst från alla andra synpunkter än just strandskyddet.
Vad som eventuellt har beslutats av landstingsfullmäktige i RUFS 2010 eller av kommunfullmäktige i översiktsplaner har någon som helst betydelse för Mark- och miljööverdomstolen. Inte heller undersöker man om livsmiljöer för exempelvis fladdermöss och skrattmåsar kan  tillgodoses utanför området. Det krävs inte enligt miljöbalken.
Mark- och miljööverdomstolen kommer av dessa skäl fram till att planen ska upphävas i sin helhet. Men eftersom det anses vara av vikt för rättstillämpningen får domen överklagas till Högsta domstolen. Tack för det.

Kungsholms Strand vid S:t Eriksområdet borde egentligen aldrig ha godkänts enligt MB.
Domen ger anledning till många tankar. Kanske har juristerna resonerat rätt enligt alla förarbeten och rättsfall som behöver granskas. Kanske har de resonerat fel, vilket i så fall borde rättas till av HD.
Men att man överhuvudtaget kan föra alla dessa resonemang leder åtminstone mig till att strandskyddets utformning idag är totalt åt helvete, ursäkta uttrycket. Intresset av att bygga bostäder väger i en tid som präglas av den värsta bostadsbristen på decennier och i områden som av alla upptänkliga skäl borde bebyggas med bostäder lätt som en fjäder i jämförelse med sumpmarker, skrattmåsar och fladdermöss och av olägenheten av att den för allmänheten tillgängliga strandremsan minskas från 100 till 65 meter och detta alldeles oavsett om parken utformas som de allra härligaste parken på jorden.
Människan har inte har något absolut behov av stränder men däremot av bostäder. Men människans behov är tyvärr åsidosatta enligt både MB och PBL. Byggandet av nya bostäder är ju inte ett angeläget allmänt intresse enligt Mark- och miljöverdomstolen. Mitt förslag är därför, oavsett vad HD eventuellt kommer fram till, att det generella strandskyddet omedelbart avskaffas helt och hållet i avvaktan på en utredning om hur ett rimligt strandskydd i framtiden kan utformas, hur bostadsbyggande kan ges rangen av ett angeläget intresse och att intresset av att bostadsbyggande på för detta lämpliga platser ges tyngd i den juridiska tillämpningen. Vem röstar för förslaget?

Uppdatering den 5 mars 2016
I går kunde man läsa i medier att Solna stad avstår från att överklaga beslutet om den upphävda detaljplanen för bostäder vid Råstasjön och Arenastaden. ”Vi vill inte göra en principfråga av det här. Att försöka få frågan prövad i högre instans kan dra ut på tiden och hjälper inte de som vill ha bostäder”, säger kommunalrådet Pehr Granfalk (M). Detta innebär att behovet av att se över strandskyddets tillämpning i storstadsregioner blir ännu mer angeläget.
När reglerna om strandskydd reviderades 2009 infördes en ökad dispensmöjlighet på landsbygden, men samtidigt konstaterades att där exploateringstrycket är högt bör målet vara att inte bygga mer på stränder. Råstasjöärendet visar nu att tillämpningen av detta blir orimlig.
I en situation av akut bostadsbrist och när det behöver byggas hundratusentals bostäder i hela landet, men framförallt i stostadsområden, blir det till exempel orimligt att en kommun ska kunna visa att det inte går att bygga bostäder någon annanstans. Detta krav innebär i princip att strandskyddet blir orubbligt oavsett alla andra skäl. Det blir särskilt orimligt om området är väl beläget i förhållande till pendeltåg och tunnelbana, som samhället investerar miljardbelopp i av bland annat miljöskäl, eftersom bra kollektivtrafik minskar behovet att använda bilen. Det borde räcka med att visa att allmänhetens tillgång till stranden kan garanteras i detaljplan.
En annan brist med strandskyddet är att det även gäller i bebyggda områden där allmänheten inte längre har allemansrättslig tillgång till stranden. Det är alltså ett förbud mot förtätning utan rimliga skäl. Om det finns behov av att skydda växt- och djurliv borde detta ha ett särskilt skydd, inte ett generellt skydd av alla stränder i landet.

Nytt vindkraftverk i När?

I mitt närområde på Gotland, på Kapelludden i grannsocknen När, planeras ett nytt stort vindkraftverk. Det är tänkt att bli 150 m högt med en effekt på 2 MW. Det ska ersätta fem mindre verk i samma område. Enligt översiktsplanen för Gotland finns två av de befintliga verken inom ett område för vindkraft som inte bör generationsväxlas, medan tre av verken ligger inom område som bör generationsväxlas.

Tre av de befintliga vindkraftverken sedda från Närsholmen.
Ser man positivt på vindkraft som en fossiloberoende energikälla kan bytet från fem små till ett enda större verk te sig som en rationell åtgärd. Är man mer skeptiskt lagd kan man fokusera på eventuella negativa effekter. Själv ser jag risken för bullerstörningar och påverkan på landskapsbilden som två viktiga lokala aspekter vid lokalisering av vindkraftverk.
Avståndet från vårt hus i grannsocknen Lau är 7,5 km och vi kommer enligt samrådsunderlaget troligen inte att se vindkraftverket. Eller så kommer vi att kunna uppfatta vingarnas roterande över skogen långt bort. Det är lite oklart beroende på att begreppet ”synligt” definierats som när man ser minst 2/3 av rotorbladen i den informationsbroschyr som tagits fram för samråd med de närboende. Men om jag korsar vägen och går några meter söderut kommer jag att kunna se verket även enligt denna definition. Jag kommer säkert inte heller att höra verket, i varje fall inte hemifrån. Mina synpunkter beror alltså inte på hur jag själv påverkas vid sommarbostaden.

Höjd och storlek
Vindkraftverket kommer alltså, om det byggs, att bli nästan lika högt som Kaknästornet, Stockholms högsta byggnad på 155 m. Och mycket högre än t ex Uppsala domkyrka, Stockholms stadshus och exempelvis Cementas cyklontorn i Slite som är Gotlands högsta byggnad. Och Närs kyrktorn från mitten av 1200-talet kommer inte längre att vara socknens högsta byggnadsverk. Ändå är det inte exceptionellt stort för att vara vindkraftverk. Det här är snarare normalstorleken för nya vindkraftverk numera. De fem äldre verken som försvinner är mellan 20 och 25 år gamla och betydligt mindre, bara cirka 45-70 meter höga.

Närs kyrka.
Vindkraften har byggts ut ordentligt i Sverige de senaste tio åren. År 2014 byggdes 321 verk med en installerad effekt på 902 megawatt. Det är en ökning av den utbyggda effekten med 53 procent jämfört med året innan. Och den genomsnittliga storleken var 2,8 MW.  Sveriges största vindkraftverk effektmässigt heter Big Glenn på Risholmen i Göteborg är på 4,1 MW men faktiskt bara 145 m högt. I Öresund finns en vindkraftpark, Lillgrund, som består av 48 vindkraftverk om 2,3 MW, dvs totalt 110 MW.

Lillgrunds vindkraftspark.

Kapacitetsbrist
Ett hinder mot ytterligare vindkraft på Gotland som den begränsade kabelkapaciteten hittills har utgjort kommer att försvinna när en ny elkabel läggs ner vilket nyligen beslutats. Kabeln ska möjliggöra en rejäl vindkraftsexpansion på Gotland med uppemot 400 nya vindkraftverk med en effekt på runt 1 000 megawatt. Det innebär alltså 2,5 MW i snitt. Men var ska dessa 400 verk ligga? Ska de duttas ut ett och ett – det blir fyra vindkraftverk i varje socken -  eller samlas inom ett fåtal områden? Det blir i så fall åtta vindkraftsparker motsvarande Lillgrund, Sveriges största. Eller både och? Ingen vet riktigt. Översiktsplanen pekar ju ut vissa områden men styr inte investeringsbesluten. Dessutom ifrågasätts flera utpekade områden av till exempel försvaret och flyget.

Ekonomi
År 2020 ska minst 50 procent av energiproduktionen vara förnybar energi, enligt riksdagens beslutade mål. Men varma vintrar med lägre elkonsumtion än normalt har medfört låga priser på både el och certifikaten – genom en lägre elförsäljning sjunker behoven av elcertifikat på marknaden, och med ett överskott sjunker priset på elcertifikat. Med dagens låga elpriser finns det ingen ekonomi i att bygga nya vindkraftverk. 40 öre är vad vindkraftsproducenter kan få ut idag för en kilowattimme inklusive elcertifikat. Det skulle behövas minst 55 öre för att få lönsamhet enligt företrädare för vindkraftbranschen. Så det är inte säkert att de nationella målen kommer att nås. Och det är inte heller säkert att vindkraftverket i När kommer att byggas på länge.
Vindkraftsföretagen räknar med att elpriset kommer stiga igen. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Dagens låga elpris har hållit i sig längre än vad branschen först trodde, beroende på varma vintrar med låg elkonsumtion. Dessutom har den stora tillgången på fossil energi pressat marknaden. Och världsmarknadspriset på olja fortsätter att sjunka.
Man kan naturligtvis vara kritisk mot en alltför omfattande utbyggnad av vindkraft av många skäl. En omfattande vindkraftutbyggnad tenderar exempelvis att driva upp priset på el. Det visar till exempel nedanstående diagram för elpriset relaterat till installerad vind-(och sol-)kraft per capita. Diagrammet har hämtats här.

Tyskland och Danmark med högst andel sol och vind har också de högsta elpriserna i Europa, dubbelt jämfört med de länder som har lägst elpriser och även minst utbyggnad av sol och vind.
Men vindkraften ställer även krav på omfattande reglerkraft när det inte blåser. Och det finns tillfällen när det nästan inte blåser någonstans. I Sverige kan reglerkraft vara till exempel vattenkraft, i Danmark och Tyskland ofta kol.

Buller
Vindkraftverken får inte bullra mer än 40 dBA vid bostäder. Men denna gräns garanterar inte att bullerstörningar uteblir. Studier i Sverige har visat att runt tio procent upplevde sig som bullerstörda vid ljudnivåer från vindkraftverk på 35 till 40 dBA. Sex procent upplevde sig som mycket störda.
Dessutom har det i flera fall visat sig att beräknade ljudnivåer i verkligheten har överskridits. Boende har utsatts för större bullerpåverkan utöver vad som förespeglats i de MKB som legat till grund för bygglov. Det kan till exempel handla om så kallat amplitudmodulerat ljud, vilket innebär att ljudet varierar i styrka på ett periodiskt vis, särskilt under kvällar, nätter och morgnar då vi normalt vill ha ostördhet för att sova. Detta är ett fenomen som blir mer uttalat ju högre vindkraftverken är och som kraftigt förstärker upplevelsen av obehag. Kritiker har hävdat att Naturvårdverkets riktlinjer för vindkraftbuller är alltför generösa och innebär att vindkraft etableras alldeles för nära bostäder.

Landskapsbild
Utbyggnaden av vindkraften är särskilt känslig i kustlandskap som på Öland och Gotland, där betydande påverkan på landskapsbilden sällan kan undvikas. Extremfallet är Näsudden på södra Gotland, som är Sveriges vindkrafttätaste område och som helt och hållet domineras av ett hundratal vindkraftverk. Där pågår redan utbyte av äldre mindre verk, som ersätts av färre men större.

Näsudden
Storleken och synligheten är en av de effekter som redovisas i informationsbroschyren. Vindkraftverket kommer att ligga mycket nära Närsholmen, en av de vackraste platserna på Gotlands östra kust, ett naturreservat med Närs fyrplats, ett fågelskyddsområde och med en savannliknande natur. Området kring fyrplatsen är ett mycket populärt utflyktsmål för närboende.

Närsholmen
Närsholmen är av riksintresse och naturreservat och Natura 2000-område. Närsholmen är uppbyggd av grus som ligger i tydliga vallar. På stranden finns ett antal raukar. Heden innanför är karg men med många olika örter. Ett antal enar som betats i den nedre delen ger holmen ett savannartat intryck.

Savann på Närsholmen
Det finns ett rikt fågelliv med en stor mängd häckande strandfåglar. På närbelägna halvön Hammaren finns även örn, både kungsörn och havsörn. Närsholmen besöks av många närboende, turister och fågelskådare på grund av dess vackra och särpräglade natur.
Det nya vindkraftverket kommer att exponeras särskilt tydligt just här, eftersom det kommer att stå på Kapelludden ca 200 m från stranden på andra sidan viken mot Närsholmen.  Avståndet till fyrplatsen är mindre än 2 km. Inom parentes är Närs fyrtorn 16 m högt, alltså en dryg tiondel av det planerade vindkraftverket. Från alla delar av Närsholmen kommer det nya 150 m höga vindkraftverket vara väl synligt för att inte säga minst sagt påträngande. Det kommer utan tvekan att påverka vår upplevelse av Närsholmens landskapsvärden.

Närsholmens fyr
För några år sedan skrev konstnären Lars Jonsson och filmaren Jan Troell ett debattinlägg, där de tog upp just påverkan på landskapsbilden. De menade att vindkraftverk har en avgörande visuell inverkan på landskapet. För att avläsa och uppleva ett landskap måste vi enligt Jonsson-Troell låta blicken landa i en punkt, den så kallade flyktpunkten som låter vår hjärna avläsa avstånd och teckna perspektiv, det vill säga orientera sig i rummet. I öppna landskap blir det ofta en avlägsen punkt som krönet av ett berg, en vik eller dunge i fjärran. Ett vindkraftverk med snurrande rotorblad drar alltid till sig vår blick och vi kan inte etablera denna flyktpunkt, vi kan med andra ord inte avläsa landskapets visuella värden och landskapet förlorar därmed sitt värde som landskap. I översiktsplanen anges ett avstånd på 8-10 km från land som önskvärt för att den visuella upplevelsen av havsbaserad vindkraft ska anses någorlunda konfliktfri. Vindkraft i havet bör därför i första hand lokaliseras minst 10 km från land. Lillgrund vindkraftpark ligger just 10 km utanför den skånska kusten. Men varför ska då kraven sättas avsevärt lägre för landbaserad vindkraft? Det bäddar ju för konflikter med landskapsbilden.

Slutsatser
När vindkraftverken växer i storlek tror jag att det naturliga är att samla flera kraftverk i större vindkraftparker i lägen där omgivningspåverkan minimeras, snarare än att dutta ut dem än här, än där. Sådana lägen står sannolikt att finna främst i obebyggda skogsområden och till havs. Även om havsbaserad vindkraft syns neutraliseras påverkan på landskapsbilden ganska snart vid ökande avstånd från land. Från Närsholmen syns till exempel silon i Ronehamn, på 12 km avstånd. Från Katthammarsvik syns cementfabriken i Slite, drygt 30 km bort. Betydelsen på landskapsbilden är i båda fallen försumbar.
Sverige har tillgång till stora ytor till havs där vindförhållandena i de flesta fall är betydligt bättre än på land. I Sverige fanns 2013 69 havsbaserade vindkraftverk med en installerad effekt på 210 MW. Sveriges största vindkraftspark är fortfarande den havsbaserade Lillgrund i Öresund utanför Malmö från 2007, med sina 48 verk.
Enligt översiktsplanen för Gotland bör vindkraftverk i havet om möjligt lokaliseras minst 10 km från land, eller till särskilt utpekade områden. I översiktplanen för Gotland utpekas vattenområden väster om Näsudden samt öster om Gotland. Ska storskalig vindkraft byggas ut på Gotland bör havsbaserade lägen prioriteras.

Spridningskorridorer för människor

Förra sommaren grävde vi upp ett nytt trädgårdsland på vår annars grästäckta äng. Av olika skäl kom landet inte att odlas i år. Där växte i stället blåeld, som vi dock inte planterat där. Men blåelden trivs på grus, åkrar som ligger i träda och på ytor som nyligen grävts upp. När förutsättningarna är de rätta behöver blåelden inte några spridningskorridorer för att spridas.

Blåeld
Jag kommer att tänka på detta med anledning av Viktor Barth-Krons krönika om Nationalstadsparken som jag refererade i mitt förra inlägg. Han skrev: ”Skalbaggars spridningsvägar kan inte alltid gå före människors spridningsvägar. Skalbaggarna har dessutom ofta bättre förutsättningar än människor att hitta sysselsättning och nöjen någon annanstans i Sverige.”
Skalbaggar har som regel vingar och kan därmed flyga oberoende av spridningskorridorer, men dock inte hur långt som helst. Almsjukan sprids till exempel av almsplintborren. Almarna i Kungsträdgården har till exempel klarat sig från almsjuka trots att sjukdomen finns på andra håll i Stockholm. Rådjur och mördarsniglar tycks ha en förmåga att sprida sig överallt oberoende av spridningskorridorer.

Pepparholmen
Ett exempel på att arter sprids trots bristen på spridningskorridorer är den konstgjorda ön Pepparholmen, vid Öresundsbrons fäste. Öresundsförbindelsen öppnades 2000. Pepparholmen skyddas av lagar, som innebär att förutom passerande järnvägs- och biltrafik endast biologer och Öresundsförbindelsens personal får besöka ön, som ses som ett biologiskt experiment. Redan efter tio år hade 490 växtarter konstaterats på ön.
De flesta frön har spridits till ön med vind, besökare och fåglar. Ön är även en populär häckningsplats för några sällsynta och skyddade fågelarter. Där finns också mer än 200 skalbaggar och 300 fjärilar och även däggdjur. Pepparholmen är ett påtagligt bevis på att arter etablerar sig där förutsättningarna är de rätta mer eller mindre oberoende av förekomsten av eventuella spridningskorridorer. Om vissa arter saknas i på vissa platser beror det snarare på att de naturliga betingelserna saknas på platsen, snarare än att det saknas spridningskorridorer. Stor biologisk mångfald förutsätter förekomsten av många olika naturtyper.

Stockholmsregionens struktur med gröna kilar.
Från biologisk synpunkt är det viktigare med stora sammanhängande områden utan några spridningskorridorer än många små områden som är sammanlänkade genom spridningskorridorer. Stockholmsregionens regionala grönområden består av ett antal gröna kilar som skiljs åt av bebyggelsestråk, men som har kontakt med naturen utanför. Där behövs inte spridningskorridorer, i varje fall inte för växter och djur. Att det finns naturkorridorer som binder samman olika grönområden har framförallt en funktion för människornas möjligheter att röra sig i naturen på längre sträckor och därmed trivas bättre i staden.

Att jaga vargar

Naturvårdsverket har i dag beslutat att godkänna länsstyrelsernas i Örebro och Värmland beslut om licensjakt på varg, och samtidigt avvisa överklagande från Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden WWF. ”Det är en gåta hur Naturvårdsverket, helt utan något underlag om hur jakten kommer att påverka vargstammens genetiska förhållanden, inavel och utdöenderisk, kan hävda att en jakt på upp till så mycket som 12 % av stammen inte kommer att påverka artens gynnsamma bevarandestatus”, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Rovdjursföreningen.

Naturvårdsverket har utgått från det under förra mandatperioden politiskt uppsatta men från vetenskaplig synpunkt godtyckligt valda antalet 270 vargar, som inte bygger på experternas bedömningar av vad som krävs för en livskraftig vargstam i Sverige. Rovdjursföreningen kommer nu att hos Förvaltningsrätten begära inhibition och rättslig prövning på grundval av de starka skäl vi framfört till dem. "I annat fall återstår ju bara att vända oss till EU-kommissionen igen", säger Ann Dahlerus från Rovdjursföreningen.
Tidigare har Kammarrätten respektive Förvaltningsrätten underkänt Naturvårdsverkets tidigare beslut om licensjakt på varg 2013 och 2014. Förvaltningsrätten bedömde att Naturvårdsverket gällande 2014 års jakt inte visat hur syftet skulle uppnås. Samma sak gäller nuvarande beslut.
Naturvårdsverket syftar till att minska koncentrationen av vargstammen och därmed konflikter mellan människa och varg. EU-kommissionen har tidigare avfärdat detta som ett acceptabelt syfte för vargjakt. Mitt exempel från Tyskland som jag refererade häromdagen visar att också andra förhållningssätt är fullt möjliga.
Om det verkligen blir någon jakt beror dessutom på om det finns någon spårsnö. Det ser inte så bra ut för jägarna just nu.

Uppdatering den 8 januari
Men även Naturvårdsverkets beslut överklagades av föreningen Nordulv, denna gång till förvaltningsdomstolen trots att det enligt ett regeringsbeslut inte var tillåtet att överklaga Naturvårdsverkets beslut. Men förvaltningsrätten i Karlstad har idag ändå beslutat att länsstyrelserna i Värmland och Örebro beslut om licensjakt på varg som skulle ha påbörjats i morgon inte får verkställas tillsvidare. Enligt förvaltningsrätten är det nämligen tveksamt om jaktförordningens överklagandeförbud är förenligt med EU-rätten. Så här skriver Förvaltningsrätten i ett pressmeddelande:
"Förvaltningsrätten gjorde bedömningen att det är tveksamt om jaktförordningens överklagandeförbud är förenligt med EU-rätten, och har därför prövat föreningens begäran om att licensjakten inte får påbörjas som planerat. Förvaltningsrätten kom fram till att länsstyrelsernas beslut tills vidare inte får verkställas. I sin bedömning har förvaltningsrätten bl.a. tagit hänsyn till att frågan om licensjakten ska få genomföras är oviss och att konsekvenserna av ett genomförande av länsstyrelsernas beslut inte går att återställa om förvaltningsrätten senare skulle anse att besluten har varit felaktiga."

Vad rätten syftar på är alltså att eftersom tidigare beslut om licensjakt på varg 2013 och 2014 i efterhand visat sig felaktiga och olagliga kan samma sak tänkas inträffa 2015, men ett sådant beslut kan inte rättas till i efterhand om jakten genomförts. 

Det verkar som om det krävs ett politiskt omtag för att garantera att vi ska kunna ha en livskraftig vargstam i Sverige. Nu får landsbygdsministern och miljöministern faktiskt prata igenom detta på ett konstruktivt sätt.

Uppdatering den 15 januari
Förvaltningsrättens beslut förra veckan överklagades naturligtvis också av länsstyrelsen i Örebro län och av jägarorganisationerna, och idag på eftermiddagen kom beslutet från kammarrätten i Göteborg. Beslutet innebär att förvaltningsrättens beslut om inhibition rivs upp och det är alltså fritt fram att jaga varg i Värmland och Örebro län. Kammarrätten anser att förvalningsrätten gjorde fel som överhuvudtaget tog upp Nordulvs överklagande till prövning. Prövningen i kammarrätten gäller bara om Naturvårdsverkets beslut är överklagbara, alltså inte om licensjakt på varg får ske.
Av allt att döma kommer vargjakten att inledas i morgon och fortsätta fram till den 15 februari, om det då finns några vargar kvar att skjuta. Men även dagens beslut av kammarrätten kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Om domstolen ska ta upp ärendet krävs det prövningstillstånd.
Hur Nordulv ska agera nu är inte klart.

Uppdatering den 17 januari
Föreningen Nordulv har enligt SVT överklagat Kammarättens beslut och yrkar nu på att Högsta Förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd och undanröjer beslutet i  Kammarrätten i torsdags, det beslut som innebar att vargjakten kunde starta i fredags. Föreningen Nordulv yrkar också på att Högsta Förvaltningsdomstolen beslutar om inhibition av vargjaktsbesluten i både Värmland och Örebro län fram till att sakfrågan är avgjord och har vunnit laga kraft, det säger justitesekreterare  Ellinor Malmborg vid Högsta förvaltningsdomstolen. "Ärendet ska avgöras skyndsamt", säger Ellinor Malmborg.
Även länsstyrelsen i Dalarna, som tidigare fick sitt jaktbeslut upphävt av Naturvårdsverket, har aviserat ett nytt beslut inom kort. Vi kommer att avvakta kammarrättens avgörande, och visar det sig att möjligheten för licensjakt finns kommer vi omedelbart att fatta ett nytt licensjaktsbeslut, säger landshövding Maria Norrfalk.  Under tiden jagas nu vargar. Redan första dagen sköts åtta vargar. Under lördagen sköts ytterligare sju vargar.

Uppdatering den 19 januari
Redan i fredags, den 16 januari beslutade länsstyrelsen i Dalarna att i ett korrigerat beslut tillåta jakt på sju vargar mellan 24 januari och 15 februari 2015. Därmed får totalt 43 vargar jagas under 2015 års licensjakt, vilket motsvarar ungefär 10 procent av vargstammen. Till detta kommer skyddsjakt och illegal jakt.
Länsstyrelsen beslutade redan den 5 december 2014 om licensjakt efter fyra vargar i Dalarnas län, ett beslut som överklagades till Naturvårdsverket, som också upphävde det. Naturvårdsverkets beslut baserades på att länsstyrelsen inte visat att alla kriterier för licensjakt var uppfyllda. Det är ännu inte klart om även detta beslut kommer att överklagas till Naturvårdsverket.

Uppdatering den 20 januari
På tisdagen överklagades enligt TT också länsstyrelsens beslut att tillåta licensjakt på sammanlagt sju vargar i Dalarnas län som enligt planerna ska inledas på lördag. Det är av allt att döma de tre miljöorganisationerna Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden som överklagat beslutet. "Det är en så pass stor jakt det handlar om så därför är det vår uppgift som miljöorganisation att försöka ge domstolarna och myndigheterna en chans att pröva den här saken", säger Oskar Alarik, jurist vid SNF. Men även en företagare i vargturismbranschen har överklagat beslutet.
Det blir först nästa vecka som Högsta förvaltningsdomstolen tar beslut kring vargjakten i Örebro och Värmlands län, uppger TT. Det är ganska troligt att alla tillåtna vargar då är skjutna.
"Den svenska vargjakten borde inte ha startat innan den rättsliga processen är klar", säger idag Enrico Brivio vid EU-kommissionen till Värmlandsnytt. Om kommissionen anser att svenska myndigheter agerat fel när det gäller överklagandemöjligheterna kan Sverige få en varning och ärendet tas vidare.

Uppdatering den 29 januari
I går beviljade Högsta förvaltningsdomstolen prövningstillstånd i frågan om beslut om licensjakt efter varg får överklagas till domstol. Högsta förvaltningsdomstolens beslut gäller Värmland, men inte Örebro län. Högsta förvaltningsdomstolen stoppar dock inte den jakt efter varg i Värmland som eventuellt kan återstå. Samtidigt meddelas att vargjakten i Värmland ändå avslutas eftersom samtliga 24 tillåtna vargar skjutits. I Örebro och Dalarna återstår ännu några få vargar som ska skjutas.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är den prejudikatintressanta frågan om Naturvårdsverkets beslut om licensjakt efter varg kan tas upp till prövning av domstol trots att det enligt 58 § 1 jaktförordningen inte får överklagas.

Uppdatering den 3 februari

Länsstyrelsen Dalarna har i dag fattat beslut om att det inte blir någon ytterligare licensjakt på varg i länet. Den tidigare beslutade kvoten på åtta vargar har fällts. "Även om det finns en till två vargar kvar i Sångenreviret anser Länsstyrelsen Dalarna att det inte är skäl för fortsatt licensjakt", säger Stig-Åke Svenson, naturvårdsdirektör på Länsstyrelsen Dalarna. "Vår bedömning är att det är en äldre hona och en till varg som finns kvar. Dessa får sannolikt ingen svårighet med att klara sig."
Därmed tycks året vargjakt vara över, eftersom alla licenserade vargar nu är skjutna i alla revir. Dock är inte den juridiska processen över, eftersom Högsta förvaltningsdomstolens prövning fortsätter.

Är ekologisk odling en religion?

Jag raljerar naturligtvis lite grann i rubriken, men frågan är ändå relevant att ställa eftersom fyra forskare vid SLU med mångårig erfarenhet inom delar av detta fält granskat den ekologiska odlingen i boken ”Den ekologiska drömmen”. Författarna menar att hundra procent ekologisk odling skulle vara en katastrof för framtida livsmedelsförsörjning och innebära större belastning på miljön till en hög kostnad. Är ekologisk odling klimatsmart? Är bekämpningsmedel farligare än naturliga gifter? Inte självklart om man får tro författarna, som har studerat effekter av ekologisk odling under ca 25 år.

Är ekologisk odling bra för miljön?
Författarna är inga noviser; Holger Kirchman är professor i växtnäringslära och markvård, Lars Bergström, professor i vattenvårdslära, Thomas Kätterer, professor i systemekologi och Rune Andersson är agronom. Resultatet av deras genomgång visar att ekologisk odling ger betydligt sämre skördar utan att vara bättre för varken hälsan eller miljön.
Den ekologiska odlingen bygger på att människor som väljer ekologiskt tror att de gör moraliskt rätt. Religion är tro som grundar sig på en föreställning eller en yttersta sanning som inte vilar på vetenskaplig grund. Men de är inte så många. Den ekologiska försäljningen omfattar runt 4 procent av livsmedelsmarknaden och de 15 procent av åkerarealen som odlas ”ekologiskt” är till stora delar mark med låg avkastning. Det kommer att bli omöjligt att nå Sveriges miljömål genom ekologisk odling, anser författarna. Ett vetenskapsbaserat jordbruk utan ideologiska förtecken är vägen framåt, enligt ett debattinlägg i SvD.

Ekologiska grödor
Är ekologisk odling en religion eller vilar den på vetenskaplig grund? Det är rimligen en berättigad fråga att ställa. Ekologisk odling subventioneras med en halv miljard av skattemedel per år, tydligen utan att det är motiverat från vetenskaplig synpunkt.
Men de får naturligtvis omedelbart mothugg. ”Forskarna är inte uppdaterade på den senaste utvecklingen inom det ekologiska”, säger Maria Wivstad föreståndare vid Centrum för ekologisk produktion och konsumtion vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och hänvisar till andra rapporter. Också Svante Axelsson, generalsekreterare vid Naturskyddsföreningen, är starkt kritisk till påståendet att ekologisk odling skulle leda till svält och menar att köttätandet måste minska av klimatskäl, vilket också skulle frigöra mer mark för att odla mat till människor.

Ekologiska kalvar
Det låter ju bra. Om vi äter mindre kött behöver vi ju inte odla så mycket foder åt djuren och frigör i stället åkermark för odling av grönsaker. Men varifrån ska stallgödseln då komma? Ekologiska gårdar är ju beroende av gödsel från djur. Utan stallgödsel utarmas marken, och skördarna minskar ännu mer eftersom handelsgödsel är inte tillåtet. Och hur ska vi hålla landskapet öppet utan betande djur?
Poängen är ju egentligen att det hade varit mycket oväntat om Naturskyddsföreningen, som propagerar för ekologiskt framställd mat, eller om en representant för de forskare som får sitt uppehälle genom de 30 miljoner som årligen avsätts för forskning om ekologiskt jordbruk, skulle säga något annat.

I Tyskland skjuts inga vargar

Det ser ut som om vi kommer att få licensjakt på varg i år trots att vi bytt regering. Den 9 januari inleds jakten som innebär att 36 vargar får skjutas i Värmland och Västmanland. Dessutom får eventuellt 8 vargar skjutas i Dalarna om Naturvårdsverket häver stoppet den 12 januari.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) gillar vargjakt.
Sedan regeringsskiftet ansvarar en rovdjursfientlig socialdemokratisk landsbygdsminister från Norrbotten för jaktfrågor vilket tydligen innefattar jakt på rovdjur. Hade ansvaret för rovdjursjakt legat på den miljöpartistiska miljöministern från Stockholm som ansvarar för rovdjursfrågor hade vargjakten antagligen hanterats annorlunda. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har en helt annan syn än Åsa Romson på vargjakt: "Vi har ingen anledning att ifrågasätta Naturvårdsverkets beslut idag om att delegera detta till länsstyrelserna. Det grundar sig på fakta och lagstiftning och på Eu:s art- och habitatdirektiv." Detta säger han trots att han vet att EU varit starkt kritiskt mot Sveriges sätta att hantera rovdjurpolitiken under den tidigare centerpartistiska rovdjursfientliga miljöministern från Östergötland.

Miljöminister Åsa Romson (MP) ogillar vargjakt.
Åsa Romson beklagar däremot att Sverige fortsätter med licensjakt på varg i vinter: "Sveriges rovdjurspolitik måste följa våra internationella förpliktelser. Idag riktas kritik mot Sverige på flera punkter för att vargjakten bryter mot internationella regler." Åsa Romson vill ha möjlighet till skyddsjakt och ökat  stöd till rovdjursstängsel och viltskadeersättningar. Det är en vettig inställning anser jag.
Vargjakten sker trots att det finns en bred folklig majoritet för fler vargar i Sverige, inte bara i storstäderna utan i så gott som hela landet. Flera olika undersökningar visar att det finns en stor majoritet i nästan hela landet som gillar att det finns varg och vill behålla antalsmålen. Endast i ett fåtal kommuner – 9 av Sveriges totalt 290 kommuner - finns en liten majoritet som vill sänka dem. Det finns alltså betydande demokratiskt stöd för att behålla en livskraftig vargstam i Sverige, vilket regeringen borde beakta.
Det är märkligt att vargfrågan i Sverige är så kontroversiell. En jämförelse med andra länder i Europa visar att den svenska stammen är en av de minsta, trots att vi bor i ett mycket glest befolkat land. Som Reinfeldt brukar säga: ”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden. Det finns oändliga fält och skogar. Den som hävdar att landet är fullt måste visa var det är fullt.”
Finns det verkligen inte plats för vargar i Sverige? Ett tjugotal europeiska länder har fler vargar än Sverige, och de flesta av dessa länder är mindre till ytan än Sverige och har en större befolkning. I topp kommer Ryssland (50-60 000), Turkiet (5-10 000), Rumänien (2 500), Ukraina (2 000) och Spanien (1 500-2 000). Men även Polen, Bulgarien, Portugal, Italien, Grekland, Makedonien, Slovakien, Serbien, Bosnien-Hercegovina, Albanien, Estland, Lettland, Litauen, och Finland har fler vargar än vi. Dessa länder som är betydligt mer tätbefolkade än Sverige och har mindre skog, tar ett större ansvar än Sverige för att bevara sin vargstam.

Det finns numera vargar i Tyskland.
Dessa siffror tog jag fram  till en blogg som jag skrev för fyra år sedan. Idag får man lägga till ytterligare ett land till listan, nämligen Tyskland. I går sändes en repris av Klotet i P1 med rubriken ”I Tyskland skjuts inga vargar”. Där finns det nu vargar för första gången på 150 år. Förra året räknades 29 revir, vilket motsvarar kanske 150-250 vargar. Och den sprider sig nu snabbt över landet. I Tyskland finns nu generösa bidrag för både vakthundar och stängsel som ersätter ungefär två tredjedelar av kostnaden. Skyddsjakt är möjligt även om det aldrig har behövts tillämpas i Tyskland. Vargen förefaller paradoxalt nog vara ett mindre bekymmer i Tyskland än i Sverige. De tyska vargarna har vandrat in från Polen där de också blir fler och fler. Sedan murens fall är vargen fredad även i forna Östtyskland, och den sprider sig nu mot nordväst.

Hundar vaktar betande djur mot vargar.
Vargens kärnområde i Tyskland ligger nära polska gränsen. Där trivs vargen tydligen bra mitt bland alla vindkraftverk och brunkolsgruvor. I Tyskland är konflikterna måttliga och i allmänhet är folk positiva till att vargen kommer tillbaka. En studie har visat att det teoretiskt finns plats för hela 400 vargrevir i Tyskland, vilket skulle innebära 2-3 000 vargar. Det är bortåt tio gånger så många som regeringen anser att det finns plats för i Sverige. I Tyskland bor det 80 miljoner människor på en yta som är en femtedel mindre än Sverige. Befolkningstätheten är 229 invånare per kvadratkilometer jämfört med 21 i Sverige. Man kan alltså ha tio gånger så många vargar som i Sverige samtidigt som man bor tio gånger så tätt som i Sverige. Lyssna gärna på Klotet.

Trutte på Kvarnberget

Det är intressant hur man kan fästa sig vid enskilda djur. Jag tänker nu på vilda djur och i det här fallet en gråtrut. För det mesta tänker man ju på skränande flockar av trutar, men här har vi alltså lagt märke till en enskild individ.
Sedan vi flyttade till Kvarnberget för drygt sju år sedan har denna gråtrut dykt upp med stor regelbundenhet varje förmiddag mellan 9 och 10. Den slår sig ned utanför en takkupa på ett tak till ett närliggande hus vid Bellmansgatan.

Trutte tar sig en förmiddagsvila efter maten
Ibland vankar den fram och tillbaka och tittar in i angränsande fönster. Oftast öppnas sedan ett fönster på glänt och en arm sträcks ut. Truten får tydligen mat här regelbundet. Vi kallar honom Trutte (om det nu är en manlig trut). Trutte har tydligen en långvarig och nära relation till kvinnan i lägenheten (om det nu är en kvinna, vi ser ju bara en bit av armen).

Någon gång har han en kompis med sig men oftast kommer han ensam. Ibland får han hålla kråkor borta från matplatsen. Vad han gör på eftermiddagarna vet vi inte, men ibland har vi sett honom sitta på en skorsten på Björngårdsgatan. Trutte verkar trivas på Kvarnberget. Det gör vi också.

För många vargar - och björnar?

Regeringen – eller snarare miljöministern Lena Ek (C) - går på konfrontation hellre än samförstånd när det gäller rovdjurspolitiken. I slutet av augusti presenterade regeringens enmansutredare för Vargkommittén, landshövding Peter Egardt, ett förnuftigt förslag som hade möjlighet att skapa en bred enighet i den infekterade vargfrågan. Vargkommittén föreslog att myndigheter på vetenskaplig grund skulle fastställa ett intervall för så kallad ”gynnsam bevarandestatus” för vargstammen, som är ett krav i EU-lagstiftningen. Utredaren menade att ett sådant expertbeslut inte bör fattas av riksdagen, utan att det, precis som för andra hotade arter, ska läggas fast av myndigheter.

För många vargar?
Nu kastar Lena Ek utredningens förslag i papperskorgen. I dagens rovdjursproposition föreslås att riksdagen ska fastställa ett intervall på 170-270 vargar i Sverige. Därmed bryter regeringen direkt med Vargkommitténs förslag att myndigheter ska fastställa hur många vargar vi ska ha på vetenskaplig grund. Intervallet ligger mycket långt ifrån vad forskare och myndigheter visat krävs för att säkra vargstammen på sikt. Regeringens mål öppnar för en jakt som halverar dagens stam på cirka 400 vargar. Vargkommitténs internationella vetenskapliga panel föreslog en siffra på 700 vargar. Regeringens nya intervall motsvarar vad som fick EU-kommissionen att inleda en rättsprocess mot Sverige. Dessutom kommer antalet björnar också att reduceras kraftigt.

För många björnar?
”Jag är oerhört besviken. Regeringen kortsluter en grundbult i Vargkommitténs förslag och öppnar i värsta fall för en jakt på över 200 vargar i vinter. Det tar politiken tillbaka till ruta ett och raserar det sköra samförstånd som Vargkommittén byggde upp,” säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen. ”Regeringen hade en unik möjlighet att lösa problemen runt rovdjursfrågan men tyvärr har de missat chansen med den rovdjursproposition som nu lagts fram. Felbedömningen riskerar att istället öka konflikterna”, menar Tom Arnbom, rovdjursexpert på Världsnaturfonden WWF.
”Förslaget är en katastrof för svensk vargpolitik och för den svenska vargstammen,” säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen.  ”Regeringen har trixat med många varianter under senare år för att få till en legal vargjakt och nu försöker man genom att manipulera med värdet för gynnsam bevarandestatus,” säger Ann Dahlerus.  ”Även när det gäller björnen är värdet är katastrofalt lågt. Detta banar väg för en masslakt på de svenska rovdjursstammarna, som knappast kommer att leda till fred i den här överhettade konflikten,” säger Ann Dahlerus.
Varför tillsätter man en utredning om man inte är intresserad av resultatet? Att miljöministern, som själv är jägare, inte vill ha någon stor vargstam har varit klart tidigare. Men att hela regeringen accepterar denna extrema rovdjurspolitik är en gåta, eftersom rovdjurspolitiken nu leder rakt fram till ett avgörande i EU, där regeringen  med all sannolikhet kommer att förlora.

Olaglig vargjakt och påtryckningar på EU-kommissionen

Det var fel enligt svensk lag av Naturvårdsverket att godkänna en andra skyddsjakt på Junseletiken i vintras. Det är innebörden av dagens dom från Förvaltningsrätten som därmed i dag upphävde Naturvårdsverkets beslut från 26 februari att ge Vilhelmina södra sameby tillstånd att inleda skyddsjakt på Junseletiken. Beslutet om skyddsjakt var redan tidigare inhiberat. Det var den andra skyddsjakten på samma varg som Naturvårdsverket gett tillstånd till, men som upphävts av domstolen. Vid den första skyddsjakten hann varghannen skjutas innan domstolen inhiberade beslutet om jakten.
EU:s miljökommissionär Janez Potocnik har kritiserat regeringens vargpolitik och krävt bättre besked om hur vargstammen ska bevaras och även hotat med att dra Sverige inför EU-domstolen. Potocnik skrev i vintras ett brev till miljöminister Lena Ek, som gjorde henne upprörd. Potocnik menade att man inte lyckats förklara hur vargstammen ska nå gynnsam bevarandestatus genom jakt, och uppmanade regeringen att upprätthålla det nuvarande jaktförbudet. Janez Potocnik avslutade sitt brev till miljöministern med att säga att ”en ny jakt inte skulle vara i linje med Sveriges skyldigheter enligt EU:s art- och habitatdirektiv”.

Janez Potocnik och Lena Ek är oense om vargar
Samtidigt som domstolens beslut offentliggörs redovisar media hur statsminister Fredrik Reinfelt försökt påverka EU, så att fler vargar ska kunna skjutas utan risk för att Sverige dras inför EU-domstolen.
I samband med EU-toppmötet förra veckan åt Fredrik Reinfeldt middag med EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso. Reinfeldt försökte då få Barroso att ändra inställning till vargjakten i Sverige: ”Sverige har markerat att vi tycker att man borde ta större hänsyn till det faktum att när vi förhandlade om hur man skulle se på vargstammens status, under svenskt medlemskapsförhandlingar, så fanns det runt 20-tal vargar i Sverige. Nu har det vuxit till runt 300”. Men även svensk domstol har ju underkänt regeringens vargpolitik.

Reinfelt försöker övertyga Barroso om att 300 vargar är ungefär 280 för många
Kommissionen är nog inte så imponerad av de 300 vargarna i Sverige, som är ett stort och glest befolkat land i Europa. Andra europeiska länder, de flesta mindre och tätare befolkade än Sverige, har också vargstammar. Det finns t ex 2 500 vargar i Rumänien, 2 000 på Iberiska halvön, 800-900 i Polen och runt 500 i Italien. Det finns vargar i Estland. Lettland, Litauen, Slovakien, Ungern, Grekland och en rad andra länder på Balkan, för att inte tala om Vitryssland, Ukraina och Ryssland. Numera finns det också varg i Tyskland och Frankrike. Varg har också setts i Danmark, Holland och Belgien på senare tid. Överallt är vargen mer eller mindre skyddad, även i små och tätt befolkade länder.
I Barrosos eget Portugal, med 10 miljoner invånare på en yta som är femtedelen av Sveriges, finns 150 vargar. Vargtätheten i Portugal är 1 varg på 600 kvadratkilometer jämfört med 1 varg på 1 500 kvadratkilometer i Sverige. I Potocniks Slovenien finns uppåt 100 vargar på en yta som är en tjugondel av Sveriges. Det innebär alltså en varg per 200 kvadratkilometer. Så jag tror knappast att Barroso och Potocnik blir så imponerade av Reinfelts bekymmer med de svenska vargarna.

Vargjakten underkänns av domstol

I januari i år beslutade Naturvårdsverket om jakt på 16 vargar. Beslutet överklagades av Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och WWF. I februari beslutade Kammarrätten om inhibition, alltså att jakten inte fick fortsätta förrän Förvaltningsrätten kommit med sin dom. Innan jakten stoppades hann ändå tre vargar skjutas. I går kom Förvaltningsrättens dom, som innebär att Naturvårdsverkets beslut om vargjakt underkänns, eftersom man anser att det finns bättre lösningar än "selektiv och riktad jakt efter varg för att uppnå syftet att minska inaveln i den svenska vargstammen". Rätten menar också att jakten inte är förenlig med EU-lagstiftningen om bevarandet av hotade rovdjur enligt art- och habitatdirektivet.

Om beslutet står fast kommer det att få betydelse för hur den svenska vargpolitiken kan utformas i fortsättningen. Eftersom beslutet är av principiell natur antar jag att Naturvårdsverket kommer att överklaga det till Kammarrätten. Sista ordet är nog inte sagt ännu.

En majoritet är mot vargjakt

Frågan om vargjakt brukar ofta framställas som en konflikt mellan storstad – speciellt stockholmare - och glesbygd. Som om det bara vore stockholmare, som aldrig själva behöver riskera att möta en varg på söndagspromenaden på Djurgården, som är positiva till att vi har en livskraftig svensk vargstam, medan så gott som alla glesbygdsbor skulle vara vargmotståndare.
Nu är det ju inte riktigt så. Sedan flera år tillbaka finns ett etablerat vargrevir i Riala mellan Norrtälje och Stockholm. I vinter har vargar iakttagits i Vallentuna, Nacka, Värmdö och Södertälje. För några år sedan filmades en varg på väg över Västerbron och en varg blev överkörd vid Barkarby. Så även de som bor i huvudstadslänet riskerar numera att stöta på varg.

Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningen ordförande är kritisk mot vargjakt.
Att det skulle finnas en låg acceptans hos stora delar av befolkningen är en myt som ofta sprids i media av jägare och politiker som är motståndare till en stor vargstam, t ex här. Men enligt den opinionsundersökning som genomfördes på uppdrag av Naturskyddsföreningen i slutet av 2012 är en stor majoritet av svenskarna negativa till vargjakt på nuvarande nivå och därmed positiva till en större vargstam än idag. Detta gäller både i storstäder och på landsbygden. Du kan hitta undersökningen här.
Frågan som ställdes till 1000 svenskar var: ”Den svenska vargstammen består idag enligt Naturvårdsverket av 260-330 individer. Tycker du att vargstammen ska minskas genom jakt?” 59 % svarade nej och 21 % svarade ja i hela landet.” Rovdjursutredningen föreslog härom året en vargstam om 450 djur, men de experter man anlitat talade även för en större stam, kanske 700 djur.
Så här ser siffrorna ut i undersökningen. Följande diagram visar totalsiffrorna samt uppdelat på män och kvinnor.

Det är alltså en något högre andel män (25 %) än kvinnor (18 %) som accepterar vargjakten, men skillnaden beror mest på att andelen osäkra män är färre.

Följande diagram visar hur inställningen ser ut i olika åldersgrupper.

I åldersgrupperna under 55 år är andelen som är mot vargjakt ännu större, (63-65 %) medan färre än 20 % är positiva. Det är visserligen så att de som bor i större städer är mer negativa till vargjakt än de som bor i småorter och i glesbygd, men i alla ortstyper finns en klar majoritet som är negativa till vargjakt, vilket framgår av följande diagram.

Det är faktiskt så att de som bor på landsbygden är något mer negativa till vargjakt (54 %) än de som bor i små städer med färre än 20 000 invånare. Landsbygdsborna är samtidigt mest positiva till vargjakt (29 %), men är ändå bara drygt hälften så många som dem som är negativa. Mest negativa till vargjakt är de som bor i mellanstora städer med mellan 50 000 och 200 000 invånare. I huvudstadsområdet är andelen positiva minst av alla grupper (13 %), men andelen ”vet ej” är också högst (26 %).

Följande diagram visar den geografiska fördelningen inom Sverige.

Mest negativa till vargjakt är man i Skåne, Halland och Blekinge och därnäst Stockholm. Minst andel finns i Norra mellersta Sverige men ingenstans är andelen som är negativa lägre än 56 %. Högst andel positiva finns i Norr mellersta Sverige men andelen är bara 28 %, dvs bara hälften av dem som är negativa till vargjakt.

Undersökningen visar att det överallt finns en betydande majoritet som är negativa till vargjakt och att det bara är små regionala variationer inom Sverige. Den vargpolitik som har bedrivits under de senaste åren i Sverige med licensjakt på varg innan en tillräckligt stor stam har nåtts saknar alltså folkligt stöd hos en bred majoritet av befolkningen.

Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Jägareförbundet

Det är svårt att se hur denna folkliga förankring av att vargar ska finnas i Sverige ska kunna viftas bort av vargmotståndarna, men de försöker ändå göra det. Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Jägareförbundet, gör till exempel tummen ned för Naturskyddsföreningens undersökning och säger: ”SNF:s undersökning visar egentligen att vi har rätt. Stockholmare som aldrig eller i liten grad kommer att påverkas negativt av varg är dubbelt så positiva till varg som de som inte bor där.” Men vad Glöersen inte säger är att även i vargtäta regioner är dubbelt så många positiva som negativa till varg. 

Glöersen hänvisar i stället till undersökning som har gjorts av Fjällmistra, som enligt Glöersen skulle visa att en majoritet av dem som bor i vissa glesbygdskommuner vill sänka antalsmålet. Så låt oss granska den utredningen. 

Sammantaget visar Fjällmistraundersökningen från 2009 att flertalet av dem som besvarat undersökningen gillar att rovdjuren finns i den svenska faunan. Ungefär två tredjedelar uppger att de gillar att vart och ett av de fyra stora rovdjuren finns i Sverige. I Stockholms län är det mer än 80 % som uppger att de gillar att de fyra rovdjuren finns i Sverige medan det i rovdjurslänen är färre, men ändå runt 60 % som uppger att de gillar att rovdjuren finns i Sverige.

Jämfört med en liknande undersökning från 2004 hade vargens popularitet på riksnivå ökat från 64 till 71 %, medan den minskat något i de flesta rovdjurslänen. I Dalarnas och Gävleborgs län var det färre än 60 % medan det var mellan 60 och 65 % i de övriga rovdjurslänen som anger att de gillar att varg finns i Sverige.

Samma mönster avspeglar sig i attityderna till rovdjurspolitiken. Flertalet av invånarna i riket såväl som i rovdjurslänen ställer sig bakom antalsmålen. Mellan 62 % och 82 % ställer sig antingen bakom antalsmålen för varg eller anser att antalet vargar bör ökas. I riket och i Stockholms län är andelen som vill öka antalet rovdjur fler jämfört med de som vill minska antalet rovdjur. I rovdjurslänen är förhållandet i stort sett det omvända.

Man måste går ner på kommunnivå för att hitta en majoritet som vill ha färre vargar än idag. Enligt utredningen finns det fler än 50 % som önskar detta i totalt 9 kommuner av totalt 69 kommuner i de sex nordliga länen, medan detta är en minoritet i de 60 övriga kommunerna. I alla de sex nordliga länen är det en minoritet på mellan 27 och 36 % som vill sänka antalsmålet för varg. 

I Dalarnas och Gävleborgs län är det färre än 60 % medan det är från 60 till 65 % i de övriga rovdjurslänen som anger att de gillar att varg finns i Sverige. I Stockholms län uppger 81 % att de gillar att vargen finns i Sverige.

Miljöminister Lena Ek. Foto: Johan Ödmann/Regeringskansliet

Även Fjällmistras undersökning visar alltså att det finns en stor majoritet i nästan hela landet som gillar att det finns varg och vill behålla antalsmålen. Endast i ett fåtal kommuner – 9 av Sveriges totalt 290 kommuner - finns en liten majoritet som vill sänka dem. Det finns alltså betydande demokratiskt stöd för att behålla en livskraftig vargstam i Sverige, vilket Naturvårdsverket och miljöminister Lena Ek borde beakta.

Skyddsjakt på varg - åter överklagat...

Vinterns följetong om vargjakt eller inte blir mer och mer en parodi. Beslutet om skyddsjakt på de två Junselevargarna blev ju efter flera rättsliga turer upphävt av kammarrätten, dock först efter det att den ena vargen skjutits. Den viktigaste, från Finland invandrade tiken har dock överlevt hittills.

Genast lämnades en ny ansökan om skyddsjakt in. I går beslutade först Naturvårdsverket vid 12-tiden att tillåta skyddsjakt, men eftersom även detta genast överklagades beslutade förvaltningsrätten bara några timmar senare om inhibition, ett beslut som naturligtvis även kommer att överklagas av Naturvårdsverket. När frågan om skyddsjakt sedan avgjorts i högsta instans kan en ny ansökan om skyddsjakt inlämnas, beslutas, överklagas och så vidare.

Man kan tycka att det är ett provokativt agerande av Naturvårdsverket att besluta om ny skyddsjakt på den varg för vilken kammarrätten just upphävt det tidigare beslutet om skyddsjakt. Men Naturvårdsverket hävdar att det föreligger en helt ny situation, eftersom det avser en annan tidsperiod, att det bara avser en varg, inte två som det tidigare beslutet, samt att vargtiken ändrat beteende. Med samma logik och en smula fantasi kan man fortsätta att besluta om nya skyddsjakter i det oändliga, men handlar detta verkligen om rättssäkerhet? Borde inte Naturvårdsverket rätta sig efter kammarrättens tidigare beslut?

Ett skäl till att inte skjuta vargtiken är att den tillför nya gener till den svenska inavlade vargstammen, vilket är i linje med den officiella svenska vargpolitiken. Ett motiv för skyddsjakt är att antalet vargdödade renar hela tiden ökar i området och att renarna skingras vilket leder till mycket extraarbete för samerna. Det kan låta bestickande, men Svenska Rovdjursföreningen hävdar att den ersättning som utgår för vargförekomsten till samebyn vida överstiger värdet av de slagna renarna.

Den svenska vargstammen finns så gott som uteslutande i områden utanför renbeteslandet. Junselevargen är alltså ett undantag, som till största delen beror på att de fåtaliga vargar, som på ett eller annat sätt tar sig till renbeteslandet, skjuts illegalt. Detta är inte min egen gissning utan bygger på en vetenskaplig studie vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen, som säger att tjuvjakten står för 51 procent av dödligheten bland vargarna.

Så hur ska renskötsel kunna förenas med en svensk vargstam? Det finns omkring 2 000 renskötande samer, som har mycket låga inkomster från renskötseln. En ESO-rapport från 1998 beräknade de samhällsekonomiska intäkterna till 64 miljoner och kostnaderna till 264 miljoner kronor. Utan avsevärt samhällsstöd skulle rennäringen inte kunna bedrivas, och kanske inte heller utan illegal jakt. Man kan alltså med visst fog hävda att de vargdödade renarna redan har betalats flera gånger om av de svenska skattebetalarna. Som motkrav borde staten kräva att samerna respekterade rovdjurens rätt även inom renbetesområdet. Ett alternativ vore att, som professor Sverre Sjölander föreslagit, avskaffa det olönsamma systemet med tamrenar och låta renarna förvildas. Samerna kunde bedriva jakt på renar och ordna viltsafaris i fjäll- och skogsvärlden, som statliga naturvårdare. Det skulle kunna göra rennäringen lönsammare, samtidigt som vargen tilläts finnas i större delar av Sverige, med möjlighet att på sikt också förbättra sin genetiska status.

Borde JO pröva beslutet om vargjakt?

Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden har som bekant överklagat Naturvårdsverkets beslut om vargjakt. Om detta går att läsa här. Organisationerna begärde även inhibition, det vill säga att jakten skulle stoppas i avvaktan på att överklagandet behandlades. Detta avslogs av förvaltningsrätten, men även detta beslut har nu överklagats av organisationerna till kammarrätten. Det innebär att vargjakten inte avvaktar den rättsliga prövningen, vilket är anmärkningsvärt. Det innebär ju att vargarna sannolikt kommer att skjutas även om de tre organisationerna skulle få rätt. Inhibition borde vara naturlig, eftersom det ju inte handlar om någon skyddsjakt.

Naturvårdsverkets chef Maria Ågren
Hela tillvägagångssättet, att Naturvårdsverket beslutar om vargjakten bara en dag innan jakten får inledas, innebär ju att hela den rättsliga processen ställs åt sidan. Naturvårdsverket har inte redovisat några sakskäl till att detta varit motiverat. Uppenbarligen är enda tanken med tillvägagångssättet att eventuella överklaganden ska ställas inför fullbordat faktum. Naturvårdsverkets agerande innebär ju att det i praktiken blir omöjligt för de klagande organisationerna att få rätt. Om det nu finns lagar och regler som ger medborgare vissa rättigheter borde inte myndigheter tillåtas kringgå dessa regler på det sätt som Naturvårdsverket här har gjort.
Justitieombudsmannaämbetet har till funktion att skydda den enskilde mot myndighetsövergrepp och förhindra maktmissbruk. Alldeles bortsett från sakfrågan om vargjakt eller ej, innebär Naturvårdsverkets agerande ett rättsligt och demokratiskt övergrepp, som borde prövas av JO.

Uppdatering 7 februari
Idag meddelas att kammarrätten har beslutat om inhibition av vargjakten i avvaktan på att det överklagade beslutet om vargjakt prövas rättsligt. Det var naturligtvis det enda rimliga, och det stärker samtidigt uppfattningen att Naturvårdsverkets tillvägagångssätt från början var mycket tveksamt.

Uppdatering 12 februari
Naturvårdsverket överklagade kammarrättens beslut om inhibitation, det vill säga att jakten för närvarande inte får genomföras. Naturvårdsverket anser att beslutet om jakt är välgrundat och tiden riskerar att rinna iväg. Idag beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att inte bevilja prövningstillstånd för Naturvårdsverket. Prövningstillstånd kan ges av två skäl: Antingen för att ett avgörande i målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen, eller att det finns synnerliga skäl för en prövning. Domstolen ansåg inte att det hade kommit fram några sådana skäl för att meddela prövningstillstånd. Det innebär att licensjakten inte får genomföras så länge Förvaltningsrätten prövar ärendet. Eftersom vargjakten enligt Naturvårdsverkets ursprungliga beslut skulle avslutas den 17 januari hinner någon vargjakt med all sannolikhet inte genomföras i år. Snart inleds parningstiden och då ska vargjakt inte bedrivas.