Uppdrag granskning förenklar om Förbifart Stockholm

Sveriges Television har nyligen sänt två program i Uppdrag granskning där man granskat Förbifart Stockholm, en planerad ny motorväg mellan Kungens kurva och Häggvik som till stor del planeras gå i tunnel och därför är ett föga miljöpåverkande men också mycket dyrt vägprojekt. Vägprojektet godkändes i september 2009 av regeringen. Förbifarten har emellertid sedan länge varit en nagel i ögat på Sveriges Televisions reporter Johan Winberg, som lite hårddraget tycks driva tesen att Sveriges möjligheter att klara vår del av klimatmålen står och faller med en utbyggnad av Förbifarten. Redan hösten 2008 sände Uppdrag granskning ett kritiskt reportage om Förbifart Stockholm som visade att Förbifarten leder till ökad trafik och ”genererar avsevärd mängd koldioxid”. Gunnar Falkemark, professor i statskunskap, hävdade att projektet ”är helt fel åtgärd om målet är att minska utsläppen från trafiken”. Många hävdade att SVT:s Uppdrag gransknings program om Förbifart Stockholm var ensidigt och partiskt, något som inte är förenligt med SVT:s uppdrag och tillstånd. Jag såg inte programmet själv, eftersom jag då befann mig utomlands, men vägverket lade in ett särskilt tillrättaläggande på sin hemsida med anledning av programmet, där man hävdar att beräkningar visar på oförändrade utsläpp av CO2, jämfört med att inte bygga någon ny förbindelse eftersom köer genererar mer CO2 än trafik som flyter.

Uppdrag granskning driver i de två senaste programmen tesen, att om Sverige ska nå klimatmålen räcker inte ny, miljövänlig teknik, utan bilåkandet måste också minska. Det bygger man på uttalanden från sex olika expertmyndigheter. Trots det satsar regeringen på fler och större vägar. Sverige har lovat EU att koldioxidutsläppen ska minska rejält i två stora steg: med 40 procent till 2020 och med hela 80 procent till 2030. Men experterna är ganska eniga om att de nya miljövänliga elbilarna inte kommer att ha en tillräckligt stor del av marknaden 2030. Bilindustrin är tydlig med att teknikutvecklingen går långsamt. Elbilar kan vara framtiden men inte redan 2030. Vägverkets egna beräknar visar att trafiken totalt måste halveras till 2030 om vi skall klara klimatmålen, även om tekniken gör stora framsteg.

Miljöminister Andreas Carlgren (C) sätter enligt Uppdrag granskning sitt hopp till ny, modern teknik för att nå de högt uppsatta målen. Carlgren gör i programmet en massa ganska korkade uttalanden: ”Jag tror att det är bra om trafiken ökar. Det kommer att ge ekonomisk utveckling, det kommer att ge en massa kulturellt utbyte inte minst när vi reser till andra länder. Det är viktigt med bra resor, de skall göras med miljövänliga fordon. Det är därför jag vill se en annan fordonsflotta istället för att avstå från att bygga vägar”, säger Andreas Carlgren i Uppdrag granskning. Dessa uttalande skiljer sig starkt från andra som han gjort tidigare i sin politiska karriär, även som miljöminister.

Det är antagligen en korrekt slutsats att utvecklingen och introduktionen av nya miljövänliga bilar tar längre tid än till 2030. Men det är fel att av detta dra slutsatsen att vi kan klara miljönålen bara vi slutar att bygga nya vägar. Uppdrag gransknings förenklade och vinklade sätt att presentera problemet är medialt försåtligt och skickligt gjort, men så ensidigt att det borde vara genant för Sveriges Television. Det är inte så som Uppdrag granskning försöker göra gällande, med stöd av diverse olika ”trafikexperter” att utbyggnad av nya trafikleder ”genererar mer biltrafik”. Mer biltrafik uppstår därför att vi blir fler invånare i Stockholmsregionen, ytterligare ca 200 000 – 400 000 fler från idag till 2030, vilket leder till behov av fler resor. Dessutom beräknas inkomsterna öka, vilket leder till att fler människor har råd att ha bil och dessutom att använda den. Eftersom det i praktiskt taget alla relationer går fortare att åka bil jämfört med att åka kollektivt föredrar många, som har råd, att använda bilen. Detta kan ibland motverkas genom att bilköer förlänger restiderna så mycket att människor avstår från att använda bil och i stället åker kollektivt. Men detta sker till priset av dålig luft och tidsförluster för många människor som står stilla i bilköer. Ett mycket bättre sätt att reglera trafiken är därför att öka kostnaderna, till exempel med trängselavgifter, som man sedan 2006 har gjort för resor till Stockholms innerstad, vilket har visat sig vara mycket effektivt. Det gör att de som fortfarande är så angelägna att komma fort fram att de betalar avgifterna slipper köerna, samtidigt som många andra i stället väljer kollektivtrafik och luften blir bättre.

Jag har själv skrivit om Förbifart Stockholm tidigare på denna blogg. Min slutsats då var att Stockholm kan fortsätta att växa, bygga ut vägnätet i rimlig omfattning och samtidigt minska utsläppen av växthusgaser. Bilarna släpper ut mer avgaser per kilometer i bilköer, och bilköerna kostar miljarder i tidsförluster. Det är därför bättre att reglera biltrafikens omfattning med bilavgifter, till exempel genom höjd trängselskatt eller höjda bensinpriser, än med bilköer. Effekterna av otillräckliga infrastrukturutbyggnader blir ökad trängsel och försämrad tillgänglighet.

Regionplanekontoret har analyserat olika scenarier för trafiken år 2030. Förbindelserna över Saltsjö - Mälarsnittet är av stor betydelse för att regionen ska kunna fungera som en gemensam bostads- och arbetsmarknad. Om vägkapaciteten över Saltsjö-Mälarsnittet inte skulle byggas ut skulle kapacitetsutnyttjandet på Essingeleden öka från 118 procent till 144 procent, vilket skulle innebära så allvarliga trafikstörningar att man kan tala om trafikinfarkt. Slutsatsen är att även med betydligt högre avgifter än idag behövs ytterligare kapacitet över Saltsjö-Mälarsnittet. Teknikutveckling och avgiftssystem är nödvändigt i framtiden för att klara utsläppsmålen (Trafikanalyser RUFS 2010, arbetsmaterial 5:2009).
Regionplanekontoret antar att fordonsflottan på lång sikt till 2050 i princip kan bli fri från koldioxidutsläpp då alla bilar drivs med elektricitet. På kortare sikt och fram till 2030 är inte detta möjligt men det finns potential genom renare bränsle, mer energieffektiva fordon och smartare körbeteende. Mer energieffektiva fordon kan enligt Regionplanekontoret ge 50 procent mindre koldioxidutsläpp år 2030 (Känslighetsanalyser Trafik inför RUFS2010, Regionplanekontoret 2009). Eftersom denna reduktion inte är tillräcklig är kompletterande ekonomiska styrmedel troligen nödvändiga. Liknande slutsatser har till exempel Per Kågeson kommit fram till i boken ”Vilken framtid har bilen?” (SNS förlag 2007, en alldeles utmärkt analys för övrigt). Där skriver han: ”Trängselavgifter kan visserligen dämpa trafiken så mycket att den nya leden inte omedelbart behövs, men å andra sidan tar det förmodligen 8-10 år att få den godkänd och byggd. Att ständigt höja avgifterna för att slippa att bygga ut kapaciteten är ingen god idé. Det leder till en allt tydligare klyvning av Stockholmsregionen och medför betydande indirekta samhällsekonomiska kostnader” (sid 321-322).
Det är inte säkert att regeringen är beredd att höja bilavgifter i framtiden till en nivå som kommer att behövas för att klara olika miljömål. D et skulle kunna bli tufft för väljarna. Men denna avgörande fråga ställde aldrig Uppdrag granskning till miljöminister Andreas Carlgren.

Ett enkelt bevis för att den globala uppvärmningen inte är orsakad av människan

Från Dr David Evans, Science Speak, Perth, Western Australia, har jag översatt nedanstående inlägg, som publicerades härom dagen. Det finns rikligt med källor i originalet. Jag har lagt till ett par kartor. Om temperaturkurvan som redovisas i Figur 2 är korrekt har det förekommit stora temperaturvariationer, redan innan koldioxiden kom med i bilden, som först behöver förklaras, innan vi kan spekulera om koldioxidens eventuella betydelse. Det gäller inte bara medeltidens värmeperiod och lilla istiden utan också de mera kortvariga svängningar med en frekvens på 100-150 år, och de ännu kortare på ca 30 år som framgår av diagrammen.
Här kommer Dr Evans inlägg oavkortat:
Nu när ClimateGate har begravt den bedrägliga hockeyklubban för gott, är det enkelt att bevisa att global uppvärmning inte beror på människan; jämför bara hur koldioxidutsläppen utvecklas tidsmässigt med uppvärmningen.

Mänskliga utsläpp av koldioxid
Mänskligt orsakade utsläpp av koldioxid är lätta att uppskatta från konsumtionen av kol, olja och naturgas och cementproduktion.

Figur 1 Koldioxidutsläpp orsakade av människan. Källa: Carbon Dioxide Information Analysis Center.

Den stora volymen av mänskligt orsakade koldioxidutsläpp inträffade efter 1945 under industrialiseringen efter andra världskriget. Hälften av alla mänsklig konsumtion av olja och cementproduktion har inträffat efter mitten av 1970-talet.

Temperaturen
Global temperaturuppskattning (sediment, borrhål, pollen, syre-18, stalagmiter, magnesium-kalciumkvoter, alger, grottbildning, etc. över en vid geografisk skala) visar en uppvärmning som börjar omkring år 1700, och med svängningar med varmare och kallare perioder kring den trendmässiga utvecklingen.

Figur 2: Rekonstruktion av global medeltemperatur baserad på 18 faktorer (ej årsringar) till 1935. Endast 11 faktorer täcker perioden efter 1935 med streckad linje. Källa: Dr Craig Loehle, National Council for Air and Stream Improvement.

Globala temperaturmätningar är mer tillförlitliga men sträcker sig bara tillbaka till 1880. De bekräftar att uppvärmningen har pågått åtminstone sedan 1880, och uppvisar varmare och kallare perioder med trettioårsintervall i varje riktning.

Figur 3: Global temperaturmätning till 2000 med en trendlinje i den gula lådan. År 2009 befinner vi oss vid den gröna pilen. Källa: Dr Syun Akasofu, International Arctic Research Center, University of Alaska Fairbanks.

Jämför kurvorna tidsmässigt
Uppvärmningstakten är helt fel enligt teorin om mänskligt orsakad global uppvärmning.
• Temperaturen börjar stiga omkring år 1700, och den långsiktiga trenden har varit ökande med varmare och kallare fluktuationer.
• Mänskliga utsläpp av koldioxid var försumbara före 1850 och accelererade först efter 1945.
Om människans utsläpp av koldioxid orsakade den globala uppvärmningen borde det vara en massiv och accelererande uppvärmning efter 1945 och praktiskt taget ingen uppvärmning före 1945. Uppenbarligen är inte detta fallet.

Slutsatser
1. Det finns nästan inget samband mellan människans utsläpp och global uppvärmning, så människans utsläpp av koldioxid är inte huvudorsaken till global uppvärmning.
2. Något annat än människans utsläpp av koldioxid orsakade den globala uppvärmningen före 1850.
3. Den stadiga temperaturtrenden sedan 1700 tyder på att det som orsakade uppvärmningen före 1850 fortfarande är orsak till den fortsatta uppvärmningen och att effekten av koldioxid är relativt betydelselös.
QED

Anmärkningar
1. Detta visar bara att den nuvarande uppvärmningen inte huvudsakligen beror på människans utsläpp av koldioxid. Det utesluter inte alla tänkbara mänskliga orsaker, men eftersom debatten domineras av koldioxidutsläppens roll är denna förenkling försvarlig i detta sammanhang.
2. Uppenbarligen avfärdar den globala temperaturkurvan i Figur 2 teorin om mänskligt orsakad global uppvärmning. Alarmisterna har försökt att ersätta den kurvan med den så kallade hockeyklubban, som visar långsamt fallande temperatur efter år 1000 e.Kr. och därefter en snabbökning från 1910 (av Michael E. Mann). Hockeyklubban visar varken lilla istiden eller den medeltida värmeperioden. Den beräknar att jorden var 0, 8°C kallare än nu under medeltiden. Hockeyklubban är numera allmänt betraktad som ett falsarium:
Vid ClimateGate nyligen har framkommit att fusk framkommit vid skapandet av hockeyklubban.
Steve McIntyre visade att den ursprungliga hockeyklubban konstruerad av Michael Mann var ogiltig, baserad på utvalda data och vinklad statistik. Amerikanska kongressen har tillsatt en kommitté ledd av Edward Wegman för att undersöka saken. Slutsatsen var att ”på det hela taget är det kommitténs uppfattning att Manns uppskattning att 1990-talet var det varmaste decenniet på tusen år och att 1998 var det varmaste året på årtusendet inte får stöd av analysen”.
En annan hockeyklubba konstruerades av Briffa 1995 baserad på årsringar. När hans data offentliggjordes sent 2009 efter åratal av avvisade framställningar, visade det sig att hans kurva i allt väsentligt baserades på ett abnormt träd på Yamalhalvön i norra Ryssland (se nedanstående karta).

Den medeltida värmeperioden är reell, enligt 768 vetenskapsmän från 454 olika forskningsinstitutioner i 42 olika länder och hundratals granskade vetenskapliga uppsatser. På följande världskarta framgår hur mycket varmare än idag det var i många olika delar av världen enligt dessa studier – det finns många varmare resultat (och några få kallare) på varje kontinent utom Australien (där det inte finns några studier).

Det är enkelt verifierbart att det var kallare på 1700-talet. Exempel 1: Under 1700-talet frös Themsen i London regelbundet och människorna kunde hålla marknad på isen. Senaste tillfället då Themsen frös var 1804. Exempel 2: Det finns många rapporter om att det var så kallt i Europa under 1700-talet att djuren frös ihjäl i ladugårdarna, vilket aldrig sker numera. (Svenskar brukar åberopa Karl X Gustavs berömda marsch med den svenska armén över de isbelagda Lilla Bält den 30 januari 1658 och Stora Bält den 5-6 februari 1658 och segern över danskarna. Fredmans anm.) Den lilla istiden är alltså verklig.
IPCC lyfte fram hockeyklubban i sex diagram i Third Assessment Report (2001), och IPCC anammade hockeyklubban i sin logga. Därefter avslöjades den som ett falsarium av McIntyre och Wegman. IPCC:s Fourth Assessment Report (2007) utelämnar alla referenser till hockeyklubban och IPCC tog bort den från sin logga.
Nu när ClimateGate har bevisat att hockeyklubban är ett falsarium bortom all trovärdighet, kanske alarmisterna till sist har anständighet nog att medge att Figur 2 är en bra bild av temperaturens utveckling. Slutsatserna av beviset ovan blir uppenbart och odiskutabelt: människans utsläpp av koldioxid är inte den huvudsakliga orsaken till global uppvärmning.
Att åberopa hockeyklubban och förneka rekonstruktionen av temperaturens utveckling enligt Figur 2 , den medeltida värmeperioden och den lilla istiden är ovetenskapligt bedrägeri. Men det är vad alarmisterna måste göra för att förneka den uppenbara sanningen hos ovanstående bevis.
3. Även utan Figur 2 räcker de globala temperaturmätningarna i Figur 3 för att kasta betydande tvivel om teorin om människans utsläpp av koldioxid orsakar den globala uppvärmningen: temperaturökningen från 1880 till 1950 är ungefär densamma som den från 1950 till idag, medan utsläppen av koldioxid skiljer sig avsevärt. På motsvarande sätt har utsläppen av koldioxid ökat med 29 procent sedan 2000 samtidigt som satellitmätningar visar att den globala temperaturen har sjunkit sedan dess.
4. Årsringar är lätta att använda som temperaturindikator men otillförlitliga, eftersom trädens tillväxt beror på många andra faktorer än temperaturen (t ex vatten, koldioxid, gödning, ålder), eftersom årsringarnas bredd inte ökar linjärt med temperaturen, och eftersom träd anpassar sig genetiskt till klimatförändringar och ändrar grundläggande egenskaper som storlek och förmågan att skjuta skott. Temperaturrekonstruktionen i Figur 2 kombinerar på ett enkelt sätt alla de bästa tillgängliga data utom årsringar.

Svensk naivitet eller korruption?

Med korruption som juridisk term avses missbruk av förtroendeställning till egen vinning, främst genom tagande av mutor eller givande av mutor som också kallas bestickning. Men det finns givetvis en stor gråzon där förmåner av olika slag förekommer som del av vänskapsrelationer eller grupprelationer. Jag har arbetat utomlands i ett land som rankats bland världens värsta från korruptionssynpunkt. Det som var mest påtagligt var inte när direkta pengar förekom, utan den utbredda vänskapskorruptionen. I ett klansamhälle gäller det först och främst att ha en bror eller en kusin på rätt post i samhället för att få förmåner, antingen det gäller ett nytt jobb, eller ett tillstånd för det ena eller andra. Systemet med tjänster och gentjänster är gängse.

Men detta förekommer väl inte i Sverige? Jag har länge betraktat Sverige som ett demokratiskt land ganska fritt från korruption. Enligt Global Corruption Report 2009 är Sverige och Danmark rankade i topp och Finland strax efter bland de 10 bästa från korruptionssynpunkt internationellt. I botten ligger Somalia, Mynamar Irak, Haiti och ett antal andra länder, som präglas av diktatur eller krig.

Men på sistone har jag börjat fundera på om det egentligen är fullt så bra här heller. Bilden börjar flagna. Sverige är ett litet land som präglas av en informell kultur, vilket gör att gränsen mellan personliga kontakter inom olika nätverk och det som av vissa kan uppfattas korruption eller maktmissbruk ibland blir svår att dra. Ibland verkar det som om svenska myndigheter är på gränsen till naiva, men egentligen tror jag att det handlar om att behålla goda relationer till dem man har mycket kontakt med, även till priset av att rättssäkerheten urholkas. Bara de senaste dagarna har flera exempel på missförhållanden på gränsen till korruption rapporterats i media.
Nobelpriskommmittéerna reser på bjudresa till Kina. Flygbiljetter, middagar och hotell betalades av den kinesiska staten. Vad är en muta? Det behöver inte handla om reda pengar. En muta rör sig ofta om inbjudningar till evenemang som ishockey, teaterföreställningar, golfresor eller älgjakt. Exempel på det sistnämnda är landshövdingen i Jämtlands län som under hösten dömdes för mutbrott och den som inbjöd till jakten för bestickning. ”Därför ska man alltid fråga sig: Varför erbjuds jag detta? Finns det skäl att tro att någon vill ha förmånlig behandling?” Det säger åklagare Nils-Eric Schultz, som arbetar inom Riksenheten mot korruption. Rapporteringen om bjudresan till Kina ledde till att statsåklagare Nils-Erik Schultz inledde en förundersökning om misstänkt mutbrott. Men brottsutredningen om misstänkta mutbrott lades ned. ”Risken för att ledamöterna ska låta sig påverkas vid val av nobelpristagare är minimal”, säger åklagare Nils Erik Schultz som lade ner utredningen. Och nu säger Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare Gunnar Öqvist att man inte ändrar reglerna för ledamöterna. ”Det är ju så otroligt naivt och dumt att ta emot en sponsorsresa när sponsorn är en som är intresserad av att få Nobelpris,” anser professor emeritus Anders Bárány, vid Kungl. Vetenskapsakademien. ”Det är självklart att kommittén ska betala sina egna resor.”
Granskningen av brott inom polisen leder praktiskt taget aldrig till åtal och fällande dom. Den så kallade kårandan fungerar som en skyddande mur mot all granskning. Ett exempel är att polisens internutredare har mörklagt skador på 24-årige Johan Liljeqvist som dog efter ett våldsamt polisingripande i Göteborg förra året. Johan Liljekvist sparkade på en bil och greps av poliser som tryckte ner honom på marken så hårdhänt att han slutade andas och avled. Uppgifter har dolts för hans familj och journalister, framgår av tidigare sekretessbelagda handlingar. I somras valde åklagaren Bo Lindgren att lägga ner förundersökningen. Trots att den rättsmedicinska undersökningen visade att det våldsamma gripandet i april i fjol ledde till mannens död ställdes ingen polis till svars. När förundersökningen hade lagts ner, lämnades den ut till journalister och till Johan Liljeqvist familj. Men i handlingarna hade flera av rättsläkarens fynd målats över av polisen. Förundersökningen mot de poliser som deltog i gripandet lades ned, vilket väckte stark kritik i media. Efter det att brister konstaterats i förundersökningen bestämdes att den skulle göras om. Bland annat tog det ett halvår innan det första förhöret gjordes. En ny åklagare ifrån Malmö utsågs att leda förundersökningen. Nya utredningen görs om av samma Göteborgspolis som gjorde den första kritiserade utredningen. Juridikprofessorn Dennis Töllborg säger att det är direkt korkat. En förklaring kan vara att det är praktiskt, att han är inläst på saken och sitter nära dem han ska utreda. Men problemet är ju bland annat att han sitter för nära dem han ska utreda, vilket är direkt olämpligt.
Häromdagen berättade P1-programmet Kaliber om missförhållanden på Hallandshem, ett behandlingshem för ungdomar med problem. Att elever på hemmet har utsatts för kränkningar, glåpord och bestraffningar berättar både ungdomar som bott på hemmet och flera tidigare anställda. Till ett behandlingshem kommer ungdomar som av olika anledningar befinner sig i en krissituation. Här ska de få vård, undervisning och hjälp att bryta sitt destruktiva beteende. På Hallandshem möttes ungdomarna istället av kränkningar och tillmälen som "idiot", "pundare" och "jävla döskalle". På behandlingshemmet förekommer enligt samstämmiga vittnesmål en extrem bestraffningskultur. Kommunens socialtjänst gör inte någon egen tillsyn utan förlitar sig på Länsstyrelsen, som gör föranmälda besök där de endast pratar med personalen, inte med någon enda av de ungdomar det handlar om, och där resultatet av tillsynen föga överraskande blir att verksamheten fungerar bra. Inga problem upptäcks. Gunnar Jirvén är chef för individ och familjeenheten i Kungsbacka kommun, den kommun som har ansvar för den löpande tillsynen av Hallandshem. Men Gunnar Jirvén har inte gjort nåt för att stoppa bestraffningarna Hallandshem eftersom han inte känner till det. Kommunen har inte gjort någon egen tillsyn. Enligt lagen ska både kommun och länsstyrelse göra tillsyn på den här typen av institutioner, men när det gäller Hallandshem har man nöjt sig med länsstyrelsens besök, och inte heller länsstyrelsen har hittat något att anmärka på.
Organisationen Djurrättsalliansen har besökt ett hundratal grisgårdar under två års tid, rapporterar Sveriges Radios Ekoredaktion. Gruppen hävdar att den hittat grova överträdelser av djurskyddslagen på så gott som alla gårdarna. Det saknas halm på golvet, luften är dålig och djuren har sår och andra skador. Men samhällets tillsyn av svinuppfödningen har inte upptäckt några som helst fall av vanvård. Tillsynen är eftersatt och genomförs, om den alls kommer till stånd, genom föranmälda inspektioner, så att bonden hinner städa och inga brister upptäcks heller. Inte förrän Djurrättsalliansen gör oanmälda besök och filmar i smyg. Då ser vi med egna ögon döda grisar som äter på varandra. Till och med ryska inköpare upptäcker brister i den svenska djuruppfödningen och avstänger svenska leverantörer, men inte den svenska tillsynen. Nu ska jordbruksminister Eskil Erlandsson, han som inte lyckats komma till rätta med rovfisket, se till att tillsynen genomförs av de veterinärer som betalas av djuruppfödarna, vid de föranmälda besök de genomför var femte vecka, veterinärer som ofta tillhör och ägs av djurbranschen själv. Är det några som tror att problemen ska försvinna?
I somras uppmanades landshövdingen på Gotland, miljöpartisten Marianne Samuelsson, av ansvarigt statsråd Mats Odell att avgå från sin post. Upprinnelsen var en konflikt om ett antal byggnationer som upptäckts på PayEx-ägaren Max Hanssons tomt vid stranden vid Östergarn på östra Gotland, som stred mot lagen om strandskydd, en del av miljöbalken. I strid med länsstyrelsens handläggare och experter godkände Samuelsson ändå byggena. Vid ett internt möte argumenterade Samuelsson för att myndigheter skulle vara extra generösa mot stora företagare med tanke på deras insatser för sysselsättningen, ett uttalande som spelades in utan Samuelssons vetskap, och senare sändes av Sveriges Radio Gotland.
Gång på gång ser vi att bristerna inte upptäcks av de myndigheter som har ansvaret för tillsynen, utan av media eller av fristående organisationer. Problemen finns i grund och botten i den svenska självbilden, självgodheten och den svenska aningslösheten. Vi är så övertygade om vår egen förträfflighet att vi inte förstår att vi behöver ha etiska regler och myndigheter som verkligen gör sitt jobb.

Miljövänlig gräsklippning?

Någon har sagt att en timmes gräsklippning med en dålig tvåtaktsmotor som går på oljeblandad vanlig bensin och som saknar avgasrening ger lika mycket utsläpp som en bilresa mellan Stockholm och Göteborg med en modern bensindriven bil med katalysator. Därför rekommenderas att man i gräsklippare i stället använder alkylatbensin, som är en extra ren form av motorbränsle. Alkylatbensin tillverkas genom att kondensera bensinångor som har förångats under raffineringsprocessen. Tack vare att endast ångorna används som råvara, försvinner de biprodukter som medföljer när man tillverkar vanlig bensin. Alkylatbensinen innehåller i stort sett inga skadliga kolväten som bensen, aromater, polyaromater (PAH) eller olefiner vilket bland annat innebär att cancerogena, svårnedbrytbara och giftiga PAH, minskar upp till 90 procent i utsläppen. Alkylatbensinen ger dessutom minskade kväveoxidutsläpp och mindre bidrag till marknära ozon. Oberoende tester visar till och med att prestandan höjs, tomgången blir renare och rökbildningen lägre. Däremot genererar gräsklippningen fortfarande lika mycket koldioxidutsläpp. I Sverige är ju nästan all elektricitet producerad av vattenkraft eller kärnkraft utan några utsläpp. Jag har naturligtvis tänkt tanken att skaffa mig en eldriven gräsklippare till gräsmattan på Gotland, men har dragit mig med tanke på hur besvärligt det skulle vara att hantera sladden.

I Indien såg jag nyligen att man inom parkförvaltningen i Pune, Maharashtra, har gjort slag i saken och gått över till elektriska gräsklippare. Visserligen ser de inte ut att vara av alldeles senaste årsmodell, men ändå.

Det visade sig att problemet med elsladden var enkelt att lösa. Det gäller bara att ha en assistent med sig som håller reda på sladden.

Nu finns det förstås en hake till med det hela. I Indien är nästan all elektricitet producerad genom förbränning av kol i kondenskraftverk, så det leder i alla fall till en hel del koldioxid och andra utsläpp vid produktionen av elektriciteten. Det får väl bli en senare fråga att lösa. Kanske vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn?

Einar Löfgren i Lau är död

Einar Löfgren, Liffride, Lau, på östra Gotland, föddes 21 januari 1922 och avled på Visby lasarett den 11 november 2009, 87 år gammal. I går, den 27 november begravdes han i Lau kyrka. Einars närmaste var särbon sedan många år, Ida, hennes barn Sylve, Birgitta och Barbro, hennes barnbarn och barnbarnsbarn. Einars bror och brorson är redan borta. Jordfästningen förrättades av prästen Nils Huhta. Åsa Nilsson spelade orgel och Malin Karlsson klarade utmärkt bra av att sjunga Där rosor aldrig dör av D Bergagård och Som lilja på sin äng av J.A.Hellström trots kyrkans speciella akustik med extremt lång efterklang. Ett femtiotal personer, släkt, vänner och grannar hade mött upp och lika många sänt sina hälsningar. Efter gravsättningen på Lau kyrkogård inbjöds till minnesstund i Lau bygdegård. Vid minnesstunden hölls fina tal av grannen Roland Sandsten och tidigare grannen Bosse Carlgren. Båda kom i sina tal tillbaka till att Einar var en person som alla tyckte om. Saknaden efter Einar känns stor.

Einar var född vid Liffride och bodde kvar där i sin lilla stuga hela livet. Hans pappa August Löfgren, skräddarmästare och affärsinnehavare, dog redan 1947 och Einar växte upp i stugan med sin mor och sin äldre bror. Sedan brodern gift sig 1939 och flyttat bodde Einar där med sin mor Elinda, sömmerska till yrket, så länge hon levde. När vi kom till Lau första gången 1979, som medlemmar av sommarkollektivet på Anderse, var Einar en av de första personer vi lärde känna i socknen. Han hade då en liten handelsträdgård med växthus på Liffride, på andra sidan landsvägen, där han sålde fantastiskt fina grönsaker till otroligt låga priser. Men det bästa var att han själv var så generös som människa. Det är inte alltid så lätt att komma som utsocknes till östra Gotland, och är man dessutom fastlänning är det nättopp värre. Men Einar tog emot oss med öppna armar redan från första besöket. Han hjälpte oss också med råd när vi som storstadsbor lite tafatt försökte oss på lite amatörmässig odling på Anderse. Sedan vi skaffat oss ett eget hus på Hallbjens i Lau, var Einar en av de sockenbor vi alltid gladdes åt att träffa.

Kanske på grund av mitt eget finska blod har jag fortsatt att bada bastu i sockenbastun varje lördag, även efter det att vi själva fått ett modernt badrum hemmavid. Varje gång var Einar där i bastun, om det nu berodde på att han gillade bastubad, de sociala kontakterna i bastun eller kanske helt enkelt behövde bastun, eftersom hans egen stuga hade så begränsade faciliteter. Jaså, har du kommit hit igen, hur länge blir du kvar nu, hälsade han alltid på sitt gemytliga sätt. Ofta la han till något litet skämt med sin underfundiga humor. Lördag den 3 oktober träffade jag Einar sista gången i bastun. Några dagar senare togs han in på Visby Lasarett. Han skrevs ut igen men fick åka in till lasarettet igen efter ytterligare någon vecka. När jag sedan kom tillbaka till bastun nästa gång lördagen den 7 november frågade jag efter honom. Det är nog rätt illa med honom svarade bastukompisarna. Några dagar senare var han död. Bastun i Lau byggdes 1943. Det året kunde inte Einar bada i sockenbastun eftersom han gjorde rekryten vid Östergarn. Men enligt Ida badade han där så gott som varje lördag under 63 års tid. Prick klockan fem stod hans lite skamfilade Volkswagen parkerad utanför bastun. I dödsannonsen angavs: Tänk gärna på Lau Bastu pg. 733947-6. Redan har många bidrag influtit till bastun meddelade bygdegårdsföreningens kassör i kväll, och fler väntas.

Climategate växer lavinartat

Googlar man på Climategate får jag 82 000 träffar på tisdag morgon. På tisdag eftermiddag får jag 148 000 träffar, på kvällen 170 000. Söker man på Climategate på Wikipedia omdirigeras man till uppslagsordet ” Climatic Research Unit e-mail hacking incident”, där det finns en artikel (från söndagen den 22 november, uppdaterad hundratals gånger), som ingående redogör för händelsen som inträffade i förra veckan, offentliggjordes 17 november, då ett stort antal mail och dokument från Climate Research Unit at East Anglia University (CRU) lagts ut på internet. Allt som allt stals mer än 1 000 epostmeddelanden och mer än 3 000 andra dokument. Dr Phil Jones, direktör vid institutionen, har bekräftat hackerattacken och att dokumenten tycks vara äkta. Dokumenten och mailen visar hur forskarna inom IPCC till varje pris söker förhindra att vetenskapliga uppsatser som i något avseende ifrågasätter teorierna eller fakta om global uppvärmning citeras i IPCC:s rapporter eller publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Vidare vill man hindra att uppsatser som stöder AGW-teorien ifrågasätts, även om de klimatdata de baseras på är konstruerade eller rent av förfalskade.
Dessa uppgifter refereras nyligen av såväl Washington Post som Wall Street Journal och annan internationell press. En av de största mediahändelser på länge som växer lavinartat på internet och uppmärksammas i utländsk press. Aftonbladet refererade uppgifterna i lördags, men Svenska Dagbladet tiger ännu och Dagens Nyheter behandlar uppgifterna i närmast raljerande ordalag. Bojs jämställer klimatskeptikerna med sådana som tror att jorden ska gå under ett visst datum år 2012. Det kan knappast kallas seriös vetenskapsjournalistik.

Att den internationella forskarvärlden inte är så enig som det brukar framställas, framgår till exempel av att 31 486 amerikanska forskare, varav 9 029 Ph.D. har skrivit under en petition till USA:s regering, som ifrågasätter AGW-teorin.
Bland de offentliggjorda mejlen kan man hitta följande:
"From: Phil Jones

To: John Christy
Subject: This and that
Date: Tue Jul 5 15:51:55 2005
[...] If anything, I would like to see the climate change happen,
so the science could be proved right, regardless of the consequences. [...]"
"From: "Davies Trevor Prof (ENV)"
To: "Ogden Annie Ms (MAC)" ,
"Briffa Keith Prof (ENV)" ,
"Jones Philip Prof (ENV)" P.Jones@uea.ac.uk,
Subject: RE: Climate Research Centre crisis spreads
Date: Thu, 22 Oct 2009 08:33:16 +0100

[...] Latest information suggests that dozens of 'peer reviewed' scientific papers that relied on the same dataset are now 'similarly flawed' and should be withdrawn. This, unfortunately, draws into question a fundamental part of the IPCC conclusion - namely, whether the recent global warming is in fact abnormal and hence attributable to man. [...]"
"I can't see either of these papers being in the next IPCC report." "Kevin and I will keep them out somehow -- even if we have to redefine what the peer-review literature is!" skriver Phil Jones, direktör vid klimatforskningsinstitutet.
"Perhaps we should encourage our colleagues in the climate research community to no longer submit to, or cite papers in, this journal," skriver klimatforskaren Michael E. Mann vid Pennsylvania State University, mest känd för att vara den som manipulerade klimatdata för att passa den s k hockeyklubban, som skulle visa på en accelererande uppvärmning.
"I will be emailing the journal to tell them I'm having nothing more to do with it until they rid themselves of this troublesome editor," svarar Jones.

Ett av mailen som handlar om manipulation av data lyder:
Subject: Diagram for WMO Statement

Date: Tue, 16 Nov 1999 13:31:15 +0000
Dear Ray, Mike and Malcolm,
Once Tim’s got a diagram here we’ll send that either later today or first thing tomorrow. I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) amd [sic] from1961 for Keith’s to hide the decline. Mike’s series got the annual land and marine values while the other two got April-Sept for NH land N of 20N. The latter two are real for 1999, while the estimate for 1999 for NH combined is +0.44C wrt 61-90. The Global estimate for 1999 with data through Oct is +0.35C cf. 0.57 for 1998. Thanks for the comments, Ray.
Cheers, Phil

Mojib Latif, en klimatforskare vid Leibniz Institute of Marine Sciences i Tyskland, har sagt att han finner det svårt att tro att klimatforskare försökt tysta meningsmotståndare. Latif, som anser att den globala uppvärmningen är orsakad av människan, men som har varit medredaktör till en uppsats som beskriver nuvarande nedkylning beroende på tillfälliga naturliga variationer, säger "I simply can't believe that there is a kind of mafia that is trying to inhibit critical papers from being published."
De publicerade dokumenten nedsätter tilltron till den påstått eniga forskarvärlden, en synbar enighet som tycks beror på att oliktänkande inte tillåtits publicera sig i vetenskapliga tidskrifter.

Stockholms slussar och broarna över Söderström

En ombyggnad av Slussen blir alltmer nödvändig och den tidpunkt då de avgörande besluten om utformningen ska fattas närmar sig alltmer. Det kommer att bli beslut som under lång tid framöver kommer att avgöra hur en av Stockholms mest betydelsefulla platser utformas. Diskussionerna har redan pågått i många år. Länge dominerade de konservativa krafter som till varje pris ville bevara den trafikkarusell som byggdes på 1930-talet. Numera verkar nästan alla vara överens om att det gäller att skapa något nytt, efter dagens förutsättningar och värderingar. Men det måste också bli en lösning som fungerar under lång tid framöver. Hittills har man byggt om Slussen ungefär vart hundrade år.

Slussen från Katarinahissen 1904.
Stockholm etablerades för 800 år sedan som en handelsplats i korsningspunkten mellan den nordsydliga landvägen och den östvästliga vattenvägen mellan Mälaren och Östersjön. Men det var inte den första handelsplatsen i detta område. Tidigare hade Helgö, Birka och Sigtuna i tur och ordning haft denna roll i korsningspunkter mellan andra transportleder genom Täljösundet och längs Fyrisån. Det var på grund av landhöjningen när andra vattenvägar grundades upp kring år 1100 som Stockholm fick sin strategiska betydelse. Länge klarade man sig med att vinda upp fartygen mot strömmen genom Norrström eller Söderström.
Men genom den fortsatta landhöjningen blev det nödvändigt att bygga en sluss. Den första slussen byggdes på Drottning Kristinas tid med holländsk hjälp under ledning av överståthållaren Claes Fleming. Bygget påbörjades 1637 och slussen öppnades fem år senare, 1642. Den låg söder om nuvarande sluss, ungefär där nuvarande trafikkarusell ligger. Den medgav ett djupgående på 1,5 m och hade en bredd på 6 m. Slussmekanismen manövrerades med spel som drogs av hästar. Det fanns en öppningsbar träbro för landtrafiken. En ytterligare bro byggdes år 1700.

Drottning Kristinas sluss från 1642
Så småningom blev den första slussen alltför grund för de växande fartygen. Dessutom vittrade konstruktionen och det blev fel på mekanismen. Redan 1712 tillfrågades Christoffer Polhem men man lyckades inte komma överens om bygget förrän 1744, 32 år senare, när Polhem var 83 år. Bygget var inte avslutat vid Polhems död 1751 utan ansvaret övertogs då av sonen Gabriel Polhem.

Drottning Kristinas sluss med Järngraven på en karta från 1728
Den nya slussen var klar 1755. Den var 3 m djup, bredden var 9,6 m och längden 45 m. Fyrkantiga tegeltorn inrymde maskineriet för de två broar som ledde över slussen. Slussen på Mälarsidan kallades Röda slussen och på Saltsjösidan Blå slussen. Polhems sluss fanns kvar som regleringsränna fram till 1933 då slusskarusellen byggdes

Polhems sluss från 1755
Den tredje slussen byggdes rekordsnabbt, mellan 1846 och 1850, under ledning av järnvägsbyggaren Nils Ericson. Bygget blev också billigare än beräknat. Den hade samma längd och bredd som Polhems sluss, men var 3,6 m djup. Nils Ericson sluss finns fortfarande kvar som regleringsränna norr om den nuvarande slussen.

Nils Ericsons sluss från 1850

Sammanbindningsbanan byggdes med två spår mellan Södra station och Stockholms central 1871, i ungefär det läge som tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla stan har nu. Järnvägsbron hade ytterst begränsad fri höjd och en öppningsbar del för sjöfarten som passerade slussen. Diskussioner om andra alternativa sträckningar föregick beslutet men det var Nils Ericsons förslag som genomfördes. Ett alternativ var den s k Smedsuddslinjen som skulle föra tågtrafiken till en ny centralstation vid Fridhemsplan, alternativt in mot Centralstationen från väster. Så sent som i 1923 års bangårdsavtal beslutades att behålla ett reserevat för denna sträckning.

Slussen och sammanbindningsbanan från 1871.
När Stockholm växte ökade också trafiken över Slussen. Spårvägsnät byggdes norr och söder om slussen men knöts inte ihop förrän på 1920-talet. År 1930 passerade 300 000 människor Slussen dagligen. Fram till dess att Västerbron byggdes 1935, var broarna vid Slussen enda landförbindelsen mellan norra och södra Stockholm.

Nils Ericsons sluss från 1850
En av Stockholms stad tillsatt kommitté presenterade 1895 två förslag till ny och betydligt större sluss utformade av J.G. Richert och Fredrik Enblom. Det ena alternative kapade en del av Gamla stan, inklusive det s k Räntmästarehuset. Södra stadshuset – dagens Stadsmuseum – skulle rivas för att ge plats för att dra fram Hornsgatan till Katarinavägen.

Södra Stadshuset och järnvägen
Södra stadshuset ritades ursprungligen av Nicodemus Tessin d.ä. och alltsedan sammanbindningsbanan byggdes 1871 gick de två järnvägsspåren omedelbart framför byggnadens entré.

Alternativa förslag till Slussen från 1895 av Richert-Enblom.
Förslagen föll år 1900 eftersom en ny sluss i stället diskuterades vid Hammarby sjö. Nya alternativ till en mindre sluss i monumental nybarock utarbetades 1905 med hjälp av arkitekturprofessorn Isac Gustaf Clason.

Byggnadskontorets förslag till Slussen från 1897 .
Arkitekt Ferdinand Boberg blev 1906 chef för stadens Byggnadskontor, motsvarande dagens Stadsbyggnadskontor. Han gjorde ett nytt förslag med dubbla broar över slussen, en bred tillfartsväg mot Södermalm, två låga hallar på näset, samt två tornbyggnader på södermalmssidan på ömse sidor om en central fondbyggnad. Men fortfarande skulle Södra stadshuset rivas för att bereda plats för denna monumentala entré.

Ferdinand Bobergs förslag.
Samfundet S:t Erik och Svenska Teknologföreningen ville rädda det södra stadshuset och fick stöd av arkitekten Carl Bergsten, som utarbetade ytterligare ett förslag 1913. Samma år presenterade även Stadsingenjörskontoret och överstelöjtnant Stafsing egna förslag. Men Bobergs förslag godkändes ändå 1914. Arkitekt Per Hallman utarbetade 1918 två nya alternativförslag på uppdrag av stadsplanekommissionen, med bevarat respektive rivet stadshus. Arkitekterna Ture Rydberg och Lars Israel Wahlman fick i uppdrag att arbeta vidare med båda alternativen. Ytterligare förslag utarbetades av Bergsten 1920 och av Karl Nordlund och G Ekelöf 1923.

Nils Ericsons sluss och Karl Johans torg år 1928.
När Hammarbyleden invigdes 1929 fick de större fartygen en annan farled till Mälaren. Civilingenjören och arkitekten Tage William-Olsson gjorde sina första förslag till Slussen på uppdrag av Stockholms skönhetsråd 1929 i syfte att rädda Södra stadshuset. Redan samma år omarbetades förslaget av William-Olsson tillsammans med Gösta Lundborg med en ny funktionalistisk trafiklösning för Slussen, som byggdes 1931-1935. Då togs också Polhem sluss bort, som funnits kvar som regleringsränna till dess. Den nya slussen, Karl Johanslussen, byggdes mitt emellan Polhems sluss och Nils Ericsons sluss. Den fick ungefär samma djup och bredd, men gjordes betydligt längre, ca 75 m.
Tunnelbaneplaneringen ledde efter andra världskriget till att järnvägen fick en ny bro längre västerut som öppnades för trafik 1953. Tunnelbanan drogs i den tunnel som byggts för de södra spårvägslinjerna in mot Slussen mellan 1931 och 1933. 1949 var det dags att bygga om Södertunneln för tunnelbana och längre tåg. I oktober 1950 invigdes tunnelbanetrafiken till Slussen och i november 1957 knöts den södra tunnelbanan samman med den norra med den nya sluttande tunnelbanebron över Söderström. Den har ungefär samma läge som den gamla järnvägsbron, men är dubbelt så bred.

Tunnelbanebron från 1957.
Centralbron byggdes över Söderström 1959 och över Norrström 1967. De nya broarna var ur stadsbildssynpunkt förödande. De värsta ingreppen var den breda, sexfiliga Centralbron och den femspåriga sluttande tunnelbanebron. Kanalen mellan Riddarholmen och Gamla stan som tidigare varit omgiven av kajer och lummiga träd täcktes till stor del över av trafiklederna.

Centralbron över Söderström från 1957 och järnvägsbron från 1953
År 1947 fick Järnvägsstyrelsen ett avtal med Stockholms stad rätt att bygga ett tredje och ett fjärde spår i ett läge väster om tunnelbanan och Centralbron. Spåren skulle inte bara passera under Hessensteinska huset, under vilket redan de tidigare spåren går i tunnel utan dessutom under Hebbeska huset vid Riddarholmens södra del samt under det gamla Riksarkivet och Norstedts i dess norra del. Avtalet gällde till 1964.
Först mot slutet av 1980-talet började behoven av ytterligare spår aktualiseras, men då hade det gamla avtalet redan löpt ut. I samrådsförslaget till Regionplan 1990 föreslogs i stället den s k Kungsholmenbanan, en helt ny järnväg från Älvsjö till Liljeholmen, Fridhemsplan och Karlberg, till stor del i tunnel. Förslaget vann inte tillräckligt stöd utan i stället utreddes det s k Tredje spåret över Riddarholmen. Det förordades efter samrådet utan entusiasm av Regionplane- och trafikkontoret. I utlåtandet (författat av mig) resonerade kontoret om hur man i stället skulle kunna se på hur detta känsliga område skulle utvecklas i ett långsiktigt perspektiv. Vi tog utgångspunkten i hur olika beslut under hundra års tid successivt förvanskat Stockholms stadsbild. Varje gång hade olika delbeslut fattats där ingrepp skett – från sammanbindningsbanan 1871 till Centralbron 1967 - av på kort sikt motiverade intressen utan helhetssyn på området. I ett sådant perspektiv räckte det inte att lägga järnvägsspåren i tunnel, utan det krävdes även att Centralbron och tunnelbanan borde förläggas i tunnel. Det gick så långt att en detaljplan för Tredje spåret utarbetades, en detaljplan som regeringen beslöt att upphäva i maj 1995. I augusti året därpå lade Riddarholmskommittén farm sitt betänkande med förslag att bygga ut Tredje spåret, i kombination med tunnlar för vägtrafiken och tunnelbanan. Men det saknades såväl finansiering som mer ingående tekniska undersökningar. Sedan dess har beslut tagits om att i stället bygga en dubbelspårig järnvägstunnel under innerstaden från Södra station till Solna med nya pendeltågsstationer i City och vid Odenplan, ett bygge som nu pågår. Det är en långsiktigt bra lösning man till slut kommit fram till.

Tage William-Olssons funktionalistiska klöverblad vid Slussen idag
Men fortfarande finns alla de förfulande broarna kvar, sammanbindningsbanan, Centralbron och tunnelbanan. Och Slussen kräver ett snart beslut när förslitningen fortskrider. I en kommande blogg ska jag diskutera den framtida Slussen.

Källor: Johnson, Göran, Järnet, vattenvägarna och Mälarsjöfarten, ur Spår i Mälardalen, Regionplane- och trafikkontoret, 1993. Johnson, Göran och Malmsten, Bo, Stockholm – region i tillväxt, Regionplane- och trafikkontoret 2004, Samfundet S:t Eriks årsbok 2004, Slussen vid Söderström.