Europas längsta vårdköer

Europas längsta vårdköer finns i Sverige, England och Portugal.
Högkostnadsskyddet betyder att du betalar ett maxbelopp i patientavgifter under ett år. När du uppnått maxbeloppet får du ett frikort som innebär kostnadsfri vård. Högkostnadsskyddet innebär att du inte behöver betala mer än ett visst belopp i patientavgifter under ett år. Till patientavgifter räknas både de avgifter du betalar hos landstingets mottagningar och avgifter hos de privata vårdgivare som har avtal med landstinget. Även besök hos andra landsting kan räknas in. Om du söker vård i annat landsting ingår även dessa patientavgifter i högkostnadsskyddet. Högkostnadsskyddet gäller i hela landet. Det innebär att man kan få en stämpel på sitt högkostnadskort och att frikortet gäller i andra landsting. Högkostnadsbelopp är för öppen sjukvård och sjukvårdande behandling 900 kronor, för läkemedel 1 800 kronor, för tekniska hjälpmedel 2 000 kronor och för sjukresor 1 400 kronor.
Jag är mycket sällan sjuk, men när jag i somras drabbades och var tvungen att besöka akuten, min vårdcentral och så småningom inlagd för behandling, fick jag frikort nästan bums. Efter bara någon veckas sjukdom hade jag alltså gratis sjukvård i ytterligare 51 veckor, trots att jag med en sjysst lön inte alls behöver ha det. Jag som nästan aldrig besökt läkare. Det var en intressant erfarenhet. Inte som när jag besöker tandläkaren, då kostar det minsann.
Det var nu inte kostnaderna för sjukvård som begränsade mina möjligheter att konsumera sjukvård utan enbart köerna. Nåja, det visade sig ju att kötiden var avsevärda även för småsaker. En struntsak gjorde att jag var sjukskriven i tre veckor i väntan på ett bagatellartat ingrepp. Ett något mer omfattande ingrepp innebar tre månaders väntetid.
Eftersom jag nu hade frikort insåg jag att jag borde passa på att undersöka alla delar av kroppen som eventuellt kunde ha drabbats av någon defekt. Och eftersom vårdcentralerna får betalt per besök, inte per person, tar de gärna emot en som patient många gånger. För män i min ålder är problem med prostatan inte ovanliga och tarmcancer också ofta förekommande. Bäst att kolla. Hade jag inte sömnsvårigheter kanske och ett visst problem med ryggen och lite ont i foten? Bäst att kolla. Så där kan man fundera, även om det gäller påhittade eller bagatellartade krämpor. Det är ju ändå gratis för mig som nu har frikort. Inte för landstinget förstås.

Hushållen lägger i genomsnitt ner 2,3 procent av sin disponibla inkomst på hälso- och sjukvård. Det är inte mycket och kan inte heller bli mycket med de generösa frikorten. Bostaden utgör 28,6 procent, maten 12,2 procent, resor 15,8 procent och fritid och kultur 18,1 procent.
Tänk om det fanns frikort på COOP. Efter två veckors matinköp får man fri mat resten av året. Mat är ju ändå nödvändigt för att vi ska överleva. Eller frikort för bostaden. Bara man klarar januarihyran får man bo gratis resten av året. Man måste ju ändå ha en bostad, eller hur.
Men det finns ju ett uttryck som heter: Det finns inga gratisluncher. Det är alltid någon som får betala för att vi erbjuder gratis sjukvård. Kostnaden för frikortet i sjukvården betalar vi med att köa och må dåligt, vara sjukskrivna längre än nödvändigt och förlora arbetsinkomst. I värsta fall förvärras sjukdomen eller vi dör i cancer innan vi får behandling. Skulle vi bygga ut sjukvården så att inga köer fanns skulle vi behöva betala mycket mer i skatt.
I European Health Consumer Index rankas Sveriges sjukvård 2009 på åttonde plats bland de 33 länder som jämförs. Sverige får toppbetyg när det gäller medicinska resultat, men betyget dras ner av långa väntetider, där Sverige är tredje sämsta land i Europa. Är detta verkligen vad vi kallar bra sjukvård? En sjukvård som ger väldigt bra resultat för dem som behandlas, men som i värsta fall aldrig tar emot oss?

Det effektivaste sättet att reglera efterfrågan på en tjänst är med avgifter. Med frikort tar vi bort den mekanismen. Med trängselavgifter för att ta bilen till innerstaden minskade efterfrågan med 20 procent som genom ett trollslag. Det är lätt att inse att dagens sjukvård inte är optimal. Det är bättre att jag som ändå har en hygglig lön betalar lite mer och att jag får vänta lite längre än två veckor innan jag får frikortet. För dem som verkligen konsumerar mycket vård är det naturligtvis bra med ekonomiskt stöd. Men de allra flesta skulle ha råd att betala lite mer än 2,3 procent av sin disponibla inkomst när det verkligen gäller. Det viktiga är ju att sjuka verkligen får vård, inte hur mycket de betalar för vården.

Moskéer, minareter och främlingsfientlighet

Schweizarna röstade ja till ett förbud för minareter, där konflikten mellan religionsfrihet och främlingsfientlighet kommer till uttryck i en bisarr reglering av vissa religiösa byggnaders arkitektoniska utformning. Även om det inte rör sig om ett förbud mot islam eller moskéer är det lätt att förstå det underliggande budskapet. Att införa förbud mot en viss religions arkitektur rimmar illa med demokrati och religionsfrihet. Det handlar ju inte om ett förbud mot torn i allmänhet, inte heller mot kyrktorn utan just böneutropstorn på moskéer.

Främlingsfientlig anti-minaretaffisch, Schweiz.
I Sverige värnar vi officiellt om religionsfriheten och förfasar oss över schweizarnas främlingsfientlighet, men när det kommer till kritan är inte svenskarna så politiskt rumsrena heller, alla gånger. Det handlar inte bara om att Sverigedemokraterna får fem procent i opinionsundersökningarna. Muslimerna här i landet är vana vid att förslag om moskébyggen får motstånd från många olika håll. Motståndet kommer ibland från närboende, så kallade nimbyeffekter (Not In My Back Yard). Det kommer naturligtvis också från traditionellt främlingsfientliga. Ofta använder man sig av argument som handlar om kulturvård, risk för trafikproblem och liknande.

Sultan Ahmed, ”Blå moskén”, Istanbul, en mycket vacker byggnad med sex minareter.
Ett exempel är historien om bygget av Zayeds moské på Södermalm i Stockholm i en före detta elstation, ritad av arkitekten Ferdinand Boberg. Bobergs Katarinastation på Södermalm byggdes 1902-1905 och utformades som en hyllning till tekniken och den nya elektriciteten. Byggnaden har rött fasadtegel med höga välvda fönster, med en anonymare senare tillbyggnad. Arkitekturen är inte särskilt märklig, men byggnaden har ändå ansetts var av kulturhistoriskt intresse och är blåklassad, kanske främst på grund av att upphovsmannen är just Ferdinand Boberg. Eftersom Boberg ofta inspirerades av orientalisk arkitektur är ombyggnaden till moské inte onaturlig. Dess orientering innebär dock att bönesalen är ovanligt bred och kort.

Taj Mahal, världsarv, muslimskt mausoleum, inte minareter.
Sveriges Muslimska Råd (SMR) hade länge en moské i en källare på Östgötagatan i Stockholm och redan 1979 hade kontakter tagit mellan fastighetskontoret och SMR om en lämpligare lokal. År 1992 fastnade man gemensamt för Katarina elstation och började de långdragna diskussionerna om att bygga om elverket till moské. Ett år senare utarbetades ett planförslag och en detaljplan fastställdes 1995. År 1998 beviljades bygglov, bygget kom igång 1999 och moskén invigdes år 2000.

Al Aqsa moskén, Jerusalem med minaret.
Förslaget väckte stor debatt under samrådet. Under perioden 1995-1999 överklagades dessutom detaljplanen och bygglovet hela tio gånger på vägen upp till regeringen. Många synpunkter kan direkt eller indirekt tolkas som främlingsfientlighet. En del synpunkter gick ut på att främmande religioner inte borde accepteras överhuvudtaget, och i varje fall så borde deras gudstjänstlokaler inte finnas i den centrala stadskärnan utan hellre i någon förort. All byggnation i centrala staden borde anpassas till den omgivande miljön och störningar måste undvikas. Annan kritik gick ut på att det skulle bli ökad trafik i området, ökad konfrontation mellan muslimer och svenskar, annan brottslighet, att området kommer att få en annan publik, till exempel beslöjade kvinnor. Bland de kritiska fanns även Samfundet S:t Erik och Stolta Stad. Endast ett fåtal synpunkter var positiva, ofta i uttalad polemik just mot de främlingsfientliga, till exempel Hyresgästföreningen på Södermalm, som tillstyrkte och välkomnade moskén.

Moskén vid Medborgarplatsen med kupol och minaret.
Under hösten 1992 var både stadsmuseet och stadsbyggnadskontoret tveksamma till såväl minaret som kupol på byggnaden, men accepterade så småningom detta. Moskén ligger högt och skulle bli väl synlig i stadsbilden, särskilt från Medborgarplatsen, och med Katarina kyrka i bakgrunden, hette det. Man var tveksam till ”de för omgivningen främmande arkitektoniska inslagen”. Det ansågs tveksamt att toppen på den höga minareten skulle tangera Katarina kyrkas högsta punkt sett från Medborgarplatsen. Stadsmuseet ville därför minska minaretens höjd och tona ned entrépartiets framtoning. Det hör till saken att kupolen inte tillhör den stora bönesalen, och varken kupolen eller minareten har någon annan funktion än att signalera till omgivningen att byggnaden är en moské. Minareten ska inte heller användas för böneutrop, eftersom muslimerna inte vill väcka onödig kritik. Naturligtvis skulle de helst vilja detta, kan man ana, men de känner ju till vilka stämningar som kan framkallas.
Varför kan man inte tillåta även böneutrop, kan man fråga sig. I det muslimska land där jag bodde och arbetade i ett par år vande jag mig vid att höra moskéernas böneutrop fem gånger om dagen, sju dagar i veckan. Här på Söder hör jag klockringningen i Maria kyrka varje söndag klockan elva, och när jag passerar Medborgarhuset hör jag ofta det ostämda klockspelet dåna falskt i öronen. Det får man tåla om man bor i en storstad, och det gäller såväl kristna, judar muslimer som ateister. Därför tycker jag att vi även bör acceptera att höra böneutrop vid Medborgarplatsens moské som ett uttryck för att Stockholm idag är en mångkulturell stad, åtminstone vid fredagsbönen mitt på dagen.
Kraven på yttrandefrihet och religionsfrihet innebär att vi inte ska försöka hindra någon att utöva sin religion så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Att försöka hindra muslimer att bygga moskéer, kupoler eller minareter ligger mycket nära religionsförtryck. Friheten kan inte tas för given utan måste ständigt försvaras.
För övrigt är Zayeds moské vid Medborgarplatsen på Söder en mycket vacker byggnad som har tillfört centrala Södermalm en ny dimension. De har dessutom en lunchrestaurang, som uppskattas av oss som jobbar i närheten.

Takläggning mot alla odds

Takläggning brukar ju vara en känslig verksamhet, då det gäller att hålla fukten ute medan taket är avtäckt. Därför görs ofta sådant arbete under den varma och torra delen av året. Döm om min förvåning därför, när hantverkarna bestämt sig för att just november 2009 var den exakt bästa tiden på året att riva bort den gamla takbeläggningen på huset vid Björngårdsgatan 7, här på Söder.

Enligt SMHI kom det gråmulna vädret att prägla större delen av november, och antalet soltimmar blev färre än normalt. Ostkustlandskapen fick en del regn- och snöbyar. Sedan försökte takläggarna i ojämn kamp med vädrets makter få dit ett så kallat tätskikt, som dock omedelbart täcktes av ett djupt lager snö. Inte sedan 2001 har vi haft en så snörik decembermånad. Den mulna och disiga inledningen bidrog till att månaden med årets kortaste dagar dessutom blev allmänt solfattig.

Nu i januari har de tappra takläggarna återkommit med nästa moment; att lägga dit ett så kallat falsat plåttak, fortfarande i bister kamp med vädrets makter. Efter att nödtorftigt ha skottat bort det översta lagret snö lägger de nu dit plåten direkt på det isiga underlaget. Jag undrar så smått vart den nu instängda fukten sedan är tänkt att ta vägen när det tinar så småningom, men det finns kanske en lösning för detta. Jag avundas inte de tappra takläggarna som står i kraftig lutning utan livlina på halt underlag i närmare tio minusgraders kyla och utför sitt otacksamma arbete.

Dom skjuter vargar

Den svenska vargjakten är avslutad, med upprörda känslor från olika håll och ett antal anmälningar av olika slag. Som grädde på moset dödades alla 12 vargarna i Skånes djurpark, sedan de försökt fly. Kanske kände de på sig vad som pågick runtom i landet. Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen har motsatt sig licensjakten på varg, som man anser saknar vetenskaplig grund och strider mot EU:s naturvårdslagstiftning. Art- och habitatdirektivet förbjuder avsiktligt dödande av bland annat varg, men det finns undantag ”om det inte finns någon annan lösning”. Den skandinaviska vargstammen är idag större än på 100 år. Idag finns de flesta av de drygt 200 vargarna i Värmland och Dalarna. Det är dock inte mer än ca 30 år sedan den betraktades som i det närmaste utrotad. Fridlysningen 1966 i Sverige och 1972 i Norge innebar en vändpunkt, men det var inte förrän under 1990-talet tillväxten tog fart. I början av 1800-talet uppskattas antalet vargar ha varit mellan 1 000 och 2 000 djur, och ca 500 vargar sköts årligen. På den tiden bodde de flesta svenskar på landsbygden och ägnade sig åt jordbruk.

Svensk varg
”Dom skjuter vargar, dom skjuter vargar”, sjunger den ryske vissångaren Vladimir Vysotskij. Sången dyker upp i minnet när den svenska vargjakten toppar nyhetsagendan. Den har sjungits in på svenska av bland andra Fria Proteatern, Stefan Ringbom och kanske bäst av alla Dan Fägerquist. Han framförde Vysotskijs sånger på Mosebacke för ett par år sen vid en uppskattad föreställning. Dan Fägerquists inspelning kan rekommenderas om man inte föredrar Vysotskij själv på ryska.

Vysotskij använder vargarna som sinnebild för de oliktänkande som jagades av sovjetregimen. ”Vargjakten” är en av Vysotskijs tydligaste sånger, skriver Carsten och Ola Palmaer i förordet till Vysotskijs sångbok, utgiven på Ordfront, här på Bellmansgatan. I Vysotskijs sång är vargfanorna istället röda flaggor och han själv en varg, jagad och trängd. Men i sången lurar han jägarna: ”Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut”. Som de skånska vargarna försökte. Men de 27 svenska vargarna hade ingen chans mot de 12 000 jägarna.

Vladimir Vysotskij (1938-1980)
Vargfrågan väcker starka känslor på de flesta håll. Antingen är man för eller mot kan det ibland tyckas när man läser tidningarna. Storstadsbor älskar vargar, i synnerhet Stockholmare, och glesbygdbor hatar dem, och i synnerhet samerna. Men det är inte riktigt den verkliga bilden. Undersökningar visar att en majoritet av svenskarna vill ha en vargstam, och det gäller också en stor del av dem som bor utanför storstadsområdena. En riksdagsmajoritet har bestämt att vi ska ha en vargstam på 210 djur, och där verkar de ha folkmajoriteten bakom sig. Det beräknas att omkring 10-20 procent av de svenska vargarna dessutom skjuts varje år genom illegal jakt. Av någon anledning finns det nästan aldrig några vargar i renbetesland.
Man kan fråga sig varför det ska vara just 210 djur, eftersom forskarna anser att det är för få djur för att utgöra en livskraftig stam. Är det mycket eller litet med en vargstam på 210 djur? Vid en jämförelse med andra länder i Europa visar det sig att den svenska stammen är en av de minsta. Ett tjugotal europeiska länder har fler vargar än Sverige, och de flesta av dessa länder är mindre till ytan än Sverige och har en större befolkning. I topp kommer Ryssland (50-60 000), Turkiet (5-10 000), Rumänien (2 500), Ukraina (2 000) och Spanien (1 500-2 000). Men även Polen, Bulgarien, Portugal, Italien, Grekland, Makedonien, Slovakien, Serbien, Bosnien-Hercegovina, Albanien, Estland, Lettland, Litauen, och Finland har fler vargar än vi. Dessa länder som är betydligt mer tätbefolkade än Sverige och har mindre skog, tar ett större ansvar än Sverige för att bevara sin vargstam.

Spansk varg.
Med 210 vargar i Sverige har vi 0,5 vargar per 1 000 kvkm. Många länder i Europa har 10-15 vargar per 1 000 kvkm, till exempel Albanien, Estland, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien. Med den vargtätheten skulle vi ha 4 000-6 000 vargar i Sverige. Det land i Europa som är mest vargtätt är Makedonien med 40 vargar per 1 000 kvkm, på en tjugondel av Sveriges yta har omkring 1 000 vargar. Makedonien är dessutom fyra gånger så tättbefolkat som Sverige. Skulle förhållandena i Makedonien översättas till svenska förhållanden skulle vi ha 17 500 vargar och en befolkning på 35 miljoner i Sverige. Men även länder som Spanien, Portugal, Italien och Grekland är vargtätare än Sverige med 2-4 vargar per 1 000 kvkm. Med den tätheten skulle vi ha 1 000-2 000 vargar i Sverige. I ett internationellt perspektiv ter sig Sveriges blygsamma mål om 210 vargar onekligen futtigt. Hur man än räknar är det svenska målet extremt lågt i jämförelse med dessa länder.

Svenska Rovdjursföreningen talar om att stammen bör få växa till minst det dubbla, och vissa experter talar om tusen vargar. Mot bakgrund av de europeiska förhållandena är inte detta orimligt, men Andreas Carlgren vägrar att tala om högre siffror. Det rödgröna blocket är splittrat när det gäller vargjakten. Vänstern och miljöpartiet vill enbart tillåta skyddsjakt, medan socialdemokraterna försvarar licensjakten och anser ”att man måste ta människors oro på allvar”. Men frågan är väl om det handlar om en befogad oro eller ej. Flera människor dör varje år av getingstick och huggormsbett och en kvinna blev nyligen dödad av älg. Det är nästan 200 år sedan en människa dödades av varg i Sverige 1821, och då rörde det sig om den s k Gysingevargen som var uppfödd i fångenskap och som släppts lös. Normala vargar är rädda för människor. Det är alltså en nästintill obefintlig risk att bli vargdödad i Sverige. Det händer förstås att vargen tar tamboskap, men i regel bara när skydd i form av elstängsel saknas. Vargen dödar också jakthundar ibland, men antalet hundar som trafikdödas eller vådaskjuts av jägare är många gånger fler. Så varför är varghatet så utbrett just i Sverige?

Enligt regeringens proposition om licensjakten på varg ska de skjutna djuren inom fem år ersättas med ”friska” vargar österifrån, för att förbättra den svenska vargstammen som präglas av en stark inavel. Eftersom det är osannolikt att vargar självmant vandrar in österifrån och tar sig förbi renbeteslandet söderut, innebär detta att regeringen avser att flytta djur från norr till söder, eller från Ryssland till Mellansverige. Eftersom opinionssiffrorna ser ut som de gör kan alliansen slippa ifrån det beslutet och överlämna denna kontroversiella fråga till det rödgröna laget. Det kan bli en konfliktfylld fråga eftersom de redan är oeniga om vargjakten.

Städer förändras ständigt, vilket ICOMOS inte förstår

En fråga som borde vara grundläggande för dem som intresserar sig för städer och deras utveckling är vad som egentligen karaktäriserar en stad, men detta glöms ofta bort.
En stad är helt enkelt en koncentration av bebyggelse och är av en viss storlek. Det kan finnas olika orsaker till att städer uppstår. De kan vara anlagda av någon härskare eller regering eller de kan uppstå spontant. Syftet har ofta varit att där samla aktiviteter som kan ha militärt, administrativt eller ekonomiskt syfte.

Stockholms stad 1625
Men oavsett vilken som varit den ursprungliga avsikten växer städer nästan alltid av ekonomiska skäl, och dessa skäl brukar benämnas skalfördelar. Det finns nämligen fördelar av att bedriva ekonomiska aktiviteter, till exempel, handel eller produktion av varor och tjänster på platser där det finns många kunder, det vill säga en stor marknad. Ju större marknaden är desto intressantare blir det för allt fler att förlägga sin ekonomiska aktivitet dit. Därför tenderar städer att bli allt större och allt tätare. Äldre små hus rivs och ersätts av större hus. Hus med få våningsplan ersätts av höga hus. Det finns naturligtvis också motkrafter mot dessa förändringskrafter, som framförallt handlar om trängsel och avstånd. I stora städer tenderar trängseln att bli så stor, och framkomligheten så låg att den ekonomiska nyttan av att växa ännu mer avtar. Därför utvecklas också transportsystemen. Gränder blir till gator, trafikleder och motorvägar. Hästdroskor ersätts av bussar, spårvagnar, tunnelbanor och snabbtåg. Valet mellan att sprida ut en stad med låg bebyggelse och att koncentrera den med tät bebyggelse är beroende av hur transportsystemet utvecklas. Förutsättningarna för städers utveckling ges av detta samspel mellan ekonomiska aktiviteter, bebyggelsens täthet och omfattning och transportsystemets utveckling.

Södermalm 1702.
En stad karaktäriseras mer av förändring än av stillastående. Eftersom bebyggelse har lång livstid och gator och kvarter oftast ännu längre livstid, sker förändringen ofta så långsamt att vi knapptmärker den. Ett gammalt hus ersätts av ett nytt, ett lågt hus ersätts av ett högre, några nya hus byggs på en åker i utkanten. Ibland rivs hela områden och ersätts av ny bebyggelse, som när Stockholms city omdanades på 1950- 1960- och 1970-talen eller när bombade stadskärnor i Europa byggdes upp på nytt efter andra världskriget. Ibland byggs det snabbt helt nya stadsdelar, som under miljonprogrammet, då flera nya tunnelbanestadsdelar byggdes varje år, eller nu för tiden i Kina, då helt nya städer byggs i snabb takt. Men oftast sker städernas förändring mera gradvis. Det påminns vi ibland om när vi ser gamla filmer och ser att gator och hus har förändrats fastän vi knappt märkt det.

Södermalm 1908.
Stadsplanering handlar om förändring av städer på ett planerat sätt där förutsättningarna för stadsbyggandet har bestämts i en lagligt reglerad process, som i Sverige sker i demokratiska former och där sakägare, organisationer och allmänhet har insyn och möjligheter att påverka. Eftersom förändringen är själva livskraften för städer är den något vi bör vara medvetna om, och påverka på ett sätt som kan accepteras av de flesta men inte försöka förhindra den. Det är i alla fall min uppfattning.

Östra Kungsholmen 1805, Kungsholms Glasbruk.

Östra Kungsholmen 1899, Eldqvarn.

Östra Kungsholmen 2006, Stockholms stadshus.
Kartorna ovan över östra Kungsholmen från 1805 (med Stockholms glasbruk), 1899 (med Eldqvarn) och 2006 (med Stockholms stadshus) visar hur dagens kulturhistoriska minnesmärken har ofta tillkommit genom förändring.
En organisation som tycks ha intagit en delvis annan ståndpunkt är den internationella organisationen ICOMOS. ICOMOS står för International Council for Monuments and Sites. I Sverige finns ICOMOS Sverige, som är den svenska nationalkommittén av International Council on Monuments and Sites, en obunden, världsomspännande organisation för professionella kulturmiljövårdare och Unescos expertorgan för kulturmiljövård och Världsarvskonventionen.
ICOMOS har på senare tid hörts i debatten om hur Stockholm bör utvecklas i framtiden. Stockholmspolitikerna har av ICOMOS uppmanats att stoppa de aktuella nybyggnadsplanerna för stadsbiblioteket, som samtidigt förts upp på ICOMOS internationella lista över 1900-talets hotade kulturarv. Stadens ambitioner att utveckla biblioteksverksamheten efter dagens behov kan inte accepteras av ICOMOS. Beträffande stadsbiblioteket har ICOMOS fått gehör för sina synpunkter, när staden avbröt planeringen av det nya biblioteket nyligen.
En annan fråga där ICOMOS engagerat sig gäller Drottningholms slott, som är ett världsarv. Redan dagens breda hårt trafikerade trafikled från Brommaplan till Ekerö förbi Drottningholms slott är enligt ICOMOS oförenlig med UNESCO-konventionen om världsarven. De störningar och det intrång i slottsmiljön som trafik och trafikled genom världsarvet Drottningholms slottsområde idag utgör är helt oacceptabla. Trafikleden för med sig att väsentliga delar av slottsanläggningen inte upplevs som sig bör. Buller och hetsiga trafikrörelser stör dagtid upplevelsen av dess värden. Om ”Förbifart Stockholm” byggs enligt de planer som regeringen nyligen har godkänt hotar ICOMOS med att stryka Drottningholm från världsarvslistan. ICOMOS vill göra väg 261 smalare än idag och införa vägavgifter för att tvinga Ekeröborna ut på den förbifart som ICOMOS egentligen inte heller vill se byggd. ICOMOS Sverige säger ”att leder som Förbifart Stockholm generellt sett skall dras i samband med den bebyggelse som de kommer att betjäna och inte som brukligt är genom natur- eller parkområden” utan att låtsas om att vägen går i tunnel under hela Lovön, och att endast avfarterna berör ytan.
ICOMOS är en intresseorganisation som företräder kulturmiljövården. Denna organisation har ambitioner att påverka framtiden för världens alla städer, inte bara städer av historiskt eller intresse. ICOMOS har antagit en internationell charter för bevarandet av historiska städer, och i denna charter definieras redan i första meningen alla städer som historiska: ”Alla världens stadssamhällen utgör, oavsett en mer eller mindre spontan eller planerad utveckling, materiella uttryck för samhällenas mångfald genom historiens lopp, och är därför historiska.” Chartern gäller alla dessa städer, stora såväl som små, historiska stadskärnor såväl som mindre områden, inklusive deras omgivningar av natur eller bebyggelse. Hotet mot alla världens städer är dagens moderna stadsbyggande: ”Dessa miljöer hotas av förfall, ödeläggande förändringar och till och med utplånande som en följd av ett stadsbyggande, med ursprung i industrialismen, som idag tillämpas över hela världen.”Sedan följer en lång genomgång av vilka aspekter som bör tillämpas vid upprättande av bevarandeplaner för världens alla städer. Nya funktioner och infrastruktur för nutida behov bör anpassas till de speciella förhållandena i historiska städer (dvs världens alla städer). Om ombyggnader och nybyggnation blir nödvändiga skall alla tillägg respektera den existerande rumsliga organisationen, tomtindelningen skalan. Nutida element kan dock enligt ICOMOS berika miljön. Fordonstrafiken bör strängt regleras inom historiska städer (dvs alla städer) och större väganläggningar får inte dras in i de historiska städerna (dvs alla städer). Det finns ingenting i denna charter som ens antyder att världens städer växer som aldrig förr, att förhållandena är långtifrån idealiska, ofta kaotiska, och att det skulle kunna finnas ett mål att också utveckla och förändra dessa städer till det bättre. ICOMOS är därför en i grunden en konservativ och tillbakablickande organisation utan förståelse för vad städer är och som enbart tycks se stadsbyggande som ett hot och inte som en möjlighet.

Dokumentär om Buffy Sainte-Marie

Bland alla idol-program, hemsnickarprogram och annat trams SVT sänder dyker det då och då upp en liten pärla. Som häromdagen, då K-special sände en dokumentär om den indianska folksångaren Buffy Sainte-Marie, ett alldeles utmärkt program som gjordes 2006. Se den på reprisen eller SVTplay. Jag såg Buffy live i Sverige någon gång i slutet av 1970- eller början av 1980-talet. Jag vill minnas att det var i dåvarande Skanstulls gymnasium, och att det var en strålande konsert och en stor upplevelse.

Albumet She used to wanna be a ballerina från 1971
Donovan slog igenom med låten Universal Soldier på 1965, men låten hade skrivits och givits ut av Buffy Sainte-Marie på albumet ”It's My Way!” året innan utan större uppmärksamhet. Sången tar upp det individuella ansvaret för krigen. Någon kanske minns filmen Soldier Blue från 1970 med Candice Bergen i huvudrollen och med titellåten sjungen av Buffy Sainte-Marie. Filmen bygger på en verklig händelse, när amerikanska soldater under indiankrigen massakrerade en försvarslös indianby med Cheyenne-indianer i Colorado. Eftersom filmen gjordes under pågående Vietnamkrig och kort efter den amerikanska massakern på en hel by i Song My (egentligen My Lai) blev filmen kontroversiell i USA, men knappast här i Sverige. Senare har hon fått en Academy Award for Best Song 1982 för "Up Where We Belong", framförd av Joe Cocker och Jennifer Warnes i filmen ”En officer och gentleman”.

Buffy på konsert 2009
Buffy Sainte-Marie, föddes kanske 1941, i ett Piapotindianreservat i Saskatchewan i Canada. Eller som hon säger i filmen, ”mellan 1940 och 1942”. Hon adopterades bort till släktingar i Maine i USA och studerade i Massachusetts, och tog en examen i orientalisk filosofi. Hon lärde sig själv att spela gitarr och blev en framstående låtskrivare, trots att hon aldrig lärde sig att läsa noter. Hon bidrog också till att lansera sin landsmaninna Joni Mitchell genom att bära med sig en demotape överallt.

Hon har behållit kontakten med sitt indianska ursprung, tillbringat mycket tid i indianreservatet och blev en av de främsta talespersonerna för indianernas rättigheter. Hon har tagit initiativ till många projekt till förmån för indianernas utbildning och liknande. Vid alla framträdanden och intervjuer har hon tagit tillfället i akt att ta upp indianfrågorna, något som inte alltid var populärt bland de arrangörer som framförallt uppskattade henne som artist. Hon har dessutom varit en kreativ person på andra områden, till exempel inom konsten, och medverkade i flera år i TV-serien Sesame Street. Hon fick utmärkelsen Canadian Music Hall of Fame 1995.
En av de låtar som flest artister spelat in är ”Until it is time for You to go”:

You're not a dream
You're not an angel
You're a man
I'm not a queen
I'm a woman
Take my hand
We'll make a space
in the lives
that we'd planned
And here we'll stay
Until it's time
for you to go

Yes we're different
Worlds apart
We're not the same
We laughed and played
at the start
like in a game
You could've stayed
outside my heart
but in you came
And here you'll stay
until it's time
for you to go

Don't ask why
Don't ask how
Don't ask forever
Love me now

This love of mine
had no beginning
It has no end
I was an oak
Now I'm a willow
Now I can bend
And though I'll never
in my life
see you again
Still I'll stay
until it's time
for you to go

Don't ask why
Don't ask how
Don't ask forever
Love me now

You're not a dream
You're not an angel
You're a man
I'm not a queen
I'm a woman
Take my hand
We'll make a space
in the lives
that we'd planned
And here we'll stay
Until it's time
for you to go.

Hypnotisören - årets sista deckarflopp!

I takt med att det svenska deckarundret har producerat allt fler, för det mesta kvinnliga deckarförfattare, som har gjort succé inte bara här hemma, utan också internationellt, har kvaliteten på den genomsnittliga svenska deckaren sjunkit betänkligt. Allt mer skruvade historier trycks och tycks hitta sina läsare, men åtminstone jag har blivit alltmer uttråkad. Näst senaste besvikelsen var Anna Janssons minst sagt osannolika historia om Maria Waern och en galen massmördare på Gotska Sandön. Därför var jag förväntansfull när den mystiska pseudonymen Lars Keplers deckare Hypnotisören dök upp på bokmarknaden. Hyllad och omskriven, det bästa som hänt på länge, redan sålts till en massa länder, ska filmas, sägs det redan. Ännu mer uppmärksammad blev boken sedan det avslöjats att det var ett seriöst författarpar Alexandra Coelho Andhoril och Alexander Andhoril, som legat bakom boken. Kanske ett smart försäljningstrick.

Lars Kepler
Men ju mer förväntningarna skrivas upp, desto större blir besvikelsen. Uppriktigt sagt förstår jag inte varför boken fått så bra omnämnande. Det är en riktigt skruvad historia med flera galna massmördare lösa, med en krystad intrig och med ett osannolikt slut. Även om boken har vissa bladvändarkvaliteter tenderar våldsskildringarna att urarta till ren underhållning, som kanske främst tillkommit i spekulativt syfte inför filmatiseringen. En sak jag retar mig på när jag läser deckare är om detaljerna inte stämmer. En buss har inte glas i takfönstren, det går inte att dra ut någon med rep om midjan från en sjunkande buss. En mer överreklamerad bok får man leta efter, den är långt från förebilden Stieg Larssons nivå.
Den enda verkliga gåtan i boken är detta osannolika mumintroll till kriminalpolis, Joona Linna, en riktig karikatyr med sin trygga finlandssvenska dialekt. Ständigt denna finlandssvenska. Än är den sjungande, än sorgsen, än melankolisk. Men varför talar han finlandssvenska egentligen? Det gör den som har vuxit upp i Österbotten eller västra Nyland, inte Linna som har vuxit upp i Märsta och i Fredhäll. Och inte undertecknad heller, som har vuxit upp i Stockholm med finlandssvenska föräldrar.

Svensktalande Finland
Och var har Joona lärt sig finska? Tydligen var has föräldrar Yrjö och Ritva Linna finskspråkiga och talade finska hemma. Men barn till finskspråkiga i Sverige lär sig inte att tala finlandssvenska? Och den Sarja Varjus vars ”sorgsna musik” gjorde henne till tangodrottning i Seinäjoki 1996 heter i verkligheten Saija, inte ”Sarja”.

Tvåspråkig vägskylt, samiska och finska.
Och hur kommer det sig att fjällräddarna i Dorotea bryter på finska? Och hur kommer det sig att Joona som kan tala finska kan samtala med en same som talar ett konstigt språk som Joona Linna omedelbart kan identifiera som umesamiska, ett nästan utdött språk som endast talas av ett fåtal personer i Arvidsjaur, Sorsele, Malå, norra Tärna och sydöstra delen av Arjeplog, alltså i norra delen av Västerbottens län och södra delen av Norrbottens län, men inte i Dorotea där Joona befinner sig, som ligger i södra delen av Västerbottens län. Dessutom den enda samen från Västerbottensfjällen som inte kan ett ord svenska? Tydligen kan språkgeniet Joona Linna, som har vuxit upp i Märsta och i Fredhäll, även några olika samiska dialekter. Mystiken tätnar.
Jag har som tur är en oläst Elisabeth George bredvid sängen.

Uppdatering 2013
Läs SvD:s recension här.