Stoppa Österleden och Förbifart Stockholm?

Jag läser på DN debatt att miljöpartisterna Åsa Romson och Stina Bergström lägger fram en trafikmotion där de vill se ett tydligt klimatmål för transporterna och minska massbilismen i städerna. Mot regeringens infrastrukturproposition ställer miljöpartiet ”en vision om ett hållbart och starkt transportsystem” som sammanfattas i sex punkter. En av dessa punkter innebär att man vill avbryta planeringen av Stockholms motorvägar. Man vill minska massbilismen i storstäderna. ”Dels för att ökat bostadsbyggande snarare kräver pengar och plats till kollektivtrafik, dels för att vardagslivet i staden blir trevligare med färre bilar. Vi föreslår att planeringen för nya Stockholmsmotorvägar som Förbifart Stockholm och Österleden avbryts, och att mångmiljardbeloppen i stället satsas på modern kollektivtrafik.”

Åsa Romson
Miljöpartiet har naturligtvis rätt att driva sin trafikpolitik. De har motsatt sig Förbifart Stockholm och Österleden i alla sammanhang de kunnat. Trots detta finns trafiklederna med i den regionplan som gäller för Stockholmsregionen. Förbifart Stockholm är dessutom i stort sett färdigplanerad för en snar byggstart. Men om miljöpartiet inte vill ha motorvägarna borde man också redovisa en trovärdig politik för att dessa inte skulle behövas.
Tyvärr finns det ingen automatik i att det blir färre bilar för att planeringen av nya motorvägar avbryts. Antalet bilar fortsätter att öka vilket leder till fler bilköer vilket gör att trafiken släpper ut mer koldioxid jämfört med om trafiken flyter. Åtminstone så länge man inte styr mot mer miljövänliga fordon, men sådana ambitioner saknas i inlägget. Tyvärr är det inte heller så att det blir märkbart färre bilar för att man bygger mer kollektivtrafik. Att bygga kollektivtrafik är bra, det behövs mer kollektivtrafik, till exempel tunnelbanor till Nacka och till nordost, men det minskar inte biltrafiken särskilt effektivt, och dessutom knappast behoven av Österleden eller Förbifarten. Höghastighetsbanor som miljöpartiet vill ha ersätter inte  heller motorvägar i Stockholm. Miljöpartiet vill också få statlig delfinansiering av lokal spårtrafik, vilket redan sker och skett i decennier. Men gärna större del statlig finansiering, i stället för en allt mindre del.

Behovet av Förbifart Stockholm påverkas inte av miljöpartiets sex punkter.
Miljöpartiet vill dessutom få statlig delfinansiering av cykelbanor. Visst, cykelbanor är bra, men hur många cykelbanor man än bygger kan de inte ersätta Förbifart Stockholm eller Österleden. Cykeltrafik kan inte ersätta särskilt många bilresor, eftersom cykeltrafik i regel sker på korta sträckor. Ofta ersätter cykeltrafik i stället kollektivresor eller resor till fots. Den överdrivna tilltron till cykeltrafik behöver dämpas. Skulle cykeltrafiken växa så mycket som miljöpartiet vill skulle vi få stora trängselproblem med cyklar i centrala lägen.

Trängsel på cykelbanor
Miljöpartiet vill även minska det ”det onödiga åkandet. Om den service vi behöver i vardagen finns närmare där vi bor och lever slipper vi onödigt åkande.” Men hur ska detta nu gå till? Idag är det sällan så att bi bor och arbetar på samma plats eller nära bostaden. Vi behöver uträtta mängder av ärenden som sällan kan ske där vi bor. Det moderna kunskapssamhället fungerar helt enkelt inte så längre, och miljöpartiet antyder inte med ett ord hur detta skulle kunna ske.
Det mest verkningsfulla sättet att minska biltrafikens omfattning och styra dess fördelning är att lägga avgifter på bilarna, genom trängselavgifter eller på annat sätt. Men om detta sägs inte ett ord i Romsons och Stina Bergströms artikel. Inlägget är helt enkelt utomordentligt slappt och populistiskt. Det borde krävas avsevärt bättre argument i svåra trafikpolitiska frågor, som utretts seriöst i årtionden. Det räcker inte med sex punkter, i alla fall inte med dem som miljöpartiet har anfört.

Roms tunnelbana - en långdragen historia

I förra inlägget skrev jag att Rom har en ganska dålig kollektivtrafik, jämfört med Stockholm. Det gäller till exempel tunnelbanan som öppnades 1955 och fortfarande är mindre än hälften så lång som Stockholms tunnelbana, räknat i kilometer.

Roms spårbundna kollektivtrafik med järnvägar, tunnelbana och spårväg.
Jag tar mig ändå fram kollektivt, med tunnelbana, tåg, spårväg och buss, men det blir ibland lite komplicerat. Stora delar av de täta delarna av Rom ligger utom gångavstånd från spårbunden kollektivtrafik, vilket leder till att många i stället använder bil eller vespa.

De två nuvarande tunnelbanelinjerna A och B.
Det finns dock planer på att bygga ut tunnelbanan. De nuvarande två linjerna A och B ska kompletteras med en linje C och en linje D. Byggnadsarbetena med linje C startade redan 1990, och planerades ursprungligen vara klar till millennieskiftet år 2000. Den nya linjen om drygt 25 km, varav knappt 18 km i tunnel och 8 km över mark, ska drivas med automatisk trafik utan förare, ungefär som i Köpenhamn. Det är det största infrastrukturprojekt som pågår i Italien, men den är fortfarande inte klar och bygget har således pågått i 22 år, två år längre än tunneln genom Hallandsåsen, som påbörjades 1992. Fortfarande verkar man inte kunna säga med säkerhet när den nya linjen ska öppnas. Den skulle redan ha öppnats för länge sedan men tidpunkten har ständigt skjutits upp och linjen är fortfarande långt ifrån ett färdigställande. En orsak till de ständiga förseningarna är att man hela tiden stöter på nya arkeologiska lämningar som först måste undersökas. Hela tiden stiger samtidigt kostnaderna. Den ursprungliga beräkningen om 18 miljarder kronor har nu stigit till över 50 miljarder. Revisorerna har sagt att projektet är det dyraste och långsammaste inte bara i Europa utan i hela världen. En undersökningsrapport underströks nyligen att Madrids nyaste tunnelbanelinje kunde byggas på bara 18 månader, medan man nu hoppas att Linje C kan vara klar till 2020, en försening på 20 år. Kritiker har sagt att man från början borde ha satsat på annan teknik, till exempel modern spårväg.

Roms tunnelbanesystem med fyra linjer, A, B, C och D - om nu dessa kommer att byggas ut i en okänd framtid.
Det finns också en linje D planerad. Den skulle omfatta 22 km och gå från nordöst till EUR i söder. Också med fyra linjer kommer Roms tunnelbana att vara något kortare än Stockholms nuvarande. Byggstarten för linje D har dock skjutits upp på obestämd tid av lätt insedda skäl.

Rom som promenadstad

Promenadstaden är namnet på Stockholms nya översiktsplan. Promenadstaden beskriver hur man kan göra Stockholm attraktivare, bland annat genom att koppla samman stadens delar och bygga tätare. En stad som är attraktiv att promenera i behöver vara tät, men detta räcker inte. Det krävs lite mer för att göra en stad attraktiv för fotgängare. Detta har jag tänkt på när jag under de senaste dagarna har promenerat runt i centrala delar av Rom, en stad som är både större och tätare än Stockholm. Om Rom har några ambitioner att utvecklas som promenadstad vet jag inte.

Rom har många små piazzor med uteserveringar, där trötta flanörer kan vila
Rom har 2,8 miljoner invånare, Stockholm knappt 900 000. Men den administrativa staden är inte en lämplig avgränsning för att beräkna täthet. Staden Rom har en yta om 1 285 kvadratkilometer medan Stockholm bara är 188 kvadratkilometer. Det säger alltså ingenting att Stockholms stads täthet är 4 638 invånare per kvadratkilometer medan Roms täthet är mindre än hälften, bara 2 162 invånare per kvadratkilometer. Måtten är inte jämförbara eftersom Roms yta är nästan tio gånger större.
För att göra en mer rättvisande jämförelse har provinsen Rom ca 3,8 miljoner invånare, medan Stockholms län har ca 2,1 miljoner invånare. Provinsen Roms täthet är 710 inv/kvadratkilometer medan Stockholms läns täthet är 324 inv/kvadratkilometer, alltså bara hälften av Roms täthet. Provinsen Roms yta är 5 352 kvadratkilometer medan Stockholms län har 6 519 kvadratkilometer, allstå relativt jämförbart.
Ett ytterligare steg mot ökad jämförbarhet är att ta 15 av Stockholms centralaste kommuner med en befolkning om 1 648 000 invånare. Då får man en yta som är nästan exakt samma som Roms yta, , vilket ger en täthet om 1 291 inv/kvadratkilometer att jämföra med Roms 2 162 inv/kvadratkilometer. Slutsatsen är att Rom är 67 % tätare än Stockholm.

Också Stockholm har fått många uteserveringar, men säsongen är kort
Är Rom alltså en bättre promenadstad än Stockholm? Det är svårt att säga. Stockholm präglas av en distinkt avgränsad tät innerstad, där också förutsättningarna för fotgängare att ta sig fram genom promenadvänliga och attraktiva miljöer med stort utbud är relativt goda. Utanför den täta innerstaden sjunker tätheten drastiskt och det blir en allt sämre promenadstad.
Det är svårare att avgränsa Roms täta och centrala delar på ett entydigt sätt eftersom tätheten sjunker långsammare mot periferin än i Stockholm. Även mindre centrala delar av Rom har hög täthet med utpräglad stadsmässighet och ett stort utbud av butiker, restauranger mm. Utekaféerna ligger tätt i många områden.

Övergångsställe i Stockholm
Samtidigt har ofta biltrafiken prioriterats högre i Rom på bekostnad av fotgängarnas villkor. Det kan vara glest mellan övergångsställena och trottoarer saknas ibland, antingen det beror på att gatan är för smal eller för att bilarnas framkomlighet inte ska begränsas. Där finns det mycket att göra i Rom.

Rörig gatubild i Rom
Men viktigare är kanske att Roms kollektivtrafiknät är svagt jämfört med Stockholm. Tunnelbanans två linjer har en längd av ca 45 km, jämfört med Stockholms tre linjer med ca 100 km. Inte ens när den tredje linjen i Rom, som är under byggnad, färdigställts kommer Roms tunnelbanan att nå mer än två tredjedelar av Stockholms längd. Till detta kommer lokala järnvägslinjer i båda städerna. Samspelet mellan kollektivtrafiken och gångtrafiken är en viktig förutsättning för att promenadstaden ska fungera, och där ligger Rom i lä.

Spanska trappan
Klimatmässigt har naturligtvis Rom ett övertag. Just nu känns det som svensk sommar i Rom. Många människor går lätt klädda i t-shirt och utan ytterplagg, trots att det är en bit in i november. Temperaturen har legat runt 20 grader för det mesta, även sent på kvällen. Då är det lätt att promenera. Men Rom är ju byggt på kullar, så det blir ofta ansträngande promenader.
Min slutsats blir – oavgjort.

Centerns varghat

Romulus var enligt myten Roms grundläggare. Romulus och tvillingbrodern Remus, hade satts ut i skogen men räddades av en varginna som ammade dem. De beslöt att grundlägga en stad i den trakt, där de växt upp, staden Rom, där jag nu råkar befinna mig. Så kan den positiva bilden av vargen också se ut.

Den räddande varginnan
I början på året skrev jag att centerns vargpolitik höll på att bli alltmer desperat. Dåvarande miljöminister Andreas Carlgrens linje var ju att vinna varghatarnas sympati för en begränsad svensk vargstam genom att locka med en årlig vargjakt. Samtidigt försökte han övertyga dem som är kritiska mot jakt på en utrotningshotad svensk vargstam med att den inavlade vargstammen skulle bli genetiskt friskare, vilket inte var särskilt trovärdigt, eftersom vargjakten var illa organiserad - alfadjur sköts, det förekom skadeskjutningar och radiomärkta vargar dödades, vilket försvårade vargforskningen. De vargar som dödades var inte utvalda på genetisk grund. EU-kommissionen har uppmanat Sverige att respektera EU:s naturvårdslagstiftning och skydda den utrotningshotade vargstammen på ett tillfredsställande sätt, men detta struntade Carlgren högaktningsfullt i, vilket kan leda till att Sverige döms för fördragsbrott i EU-domstolen. Till slut blev Carlgren en belastning för regeringen mer än en tillgång, och sedan Annie Lööf tillträtt som ny centerledare byttes han ut mot Lena Ek. Eventuella förhoppningar om att den nya miljöministern skulle föra en mer realistisk vargpolitik kom emellertid snart på skam.

Högst 180 vargar säger Lena Ek och jägarna stämmer in
För två veckor sedan meddelade miljöminister Lena Ek (C) att det nya målet för regeringens vargpolitik är endast 180 vargar. Naturvårdsverket hade samma dag, efter att ha utrett frågan, förklarat att 380  vargar är en lämplig storlek på den svenska vargstammen. Denna nivå är ändå lägre än de uppskattningar som tidigare har presenterats, då man har sagt att det krävs minst 500 vargar för att stammen ska vara livskraftig på sikt. Förutom att det behövs minst 380 vargar i landet krävs dessutom att minst sju nya vargar vandrar in och fortplantar sig varje årtionde, vilket inte har skett hittills. En annan positiv nyhet är att rovdjursutredningen föreslår en fördubbling av vargstammen i Sverige. Rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund ville fördubbla vargstammen till 450 vargar i landet. Naturvårdsverket vill inte heller ha någon ny licensjakt på varg, i vinter, eftersom Sverige ännu inte har uppfyllt EU:s krav på åtgärder för att få den svenska vargstammen friskare och mindre inavlad. Men enligt Lena Ek kan det mycket väl bli  licensjakt på varg i vinter, trots att någon genetisk förnyelse inte har skett.

Skjuten varg - men varför?
Centern har nu lagt sig endast obetydligt över Svenska Jägareförbundet önskemål om högst 150 vargar, men långt under den nivå som experterna anser krävs. Man kan konstatera att centern ställer sig på jägarnas sida mot vargarna. Den senaste vintern fanns ungefär 265 vargar i landet. Det innebär att centern vill uppemot halvera den nuvarande vargstammen.
"Detta är fruktansvärt. Jag har nog aldrig hört någon miljöminister lägga ett så dåligt förslag" sade Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson till DN. ”Lena Ek riskerar att utrota både vargen och sin egen trovärdighet som miljöminister. En vargstam på 180 individer innebär att regeringen i praktiken medvetet kan slå ut vargen från den svenska naturen,” säger han. Enligt Mikael Karlsson innebär miljöministerns besked med all sannolikhet att EU-kommissionen kommer att dra Sverige inför EU-domstolen för brott mot EU:s art- och habitatdirektiv.
Jag har tidigare pekat på att den svenska stammen är en av de minsta i ett europeiskt perspektiv. Ett tjugotal europeiska länder har fler vargar än Sverige, och de flesta av dessa länder är mindre till ytan än Sverige och har en större befolkning. Dessa länder tar ett större ansvar än Sverige för att bevara sin vargstam. Inte heller med 450 vargar kommer Sverige att utmärka sig. Med 180 vargar i Sverige blir det inte ens en halv varg per 1 000 kvadratkilometer. Många länder i Europa har 10-15 vargar per 1 000 kvkm, till exempel Albanien, Estland, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien, länder som är mindre och mer tättbefolkade än Sverige. I Italien, där jag nu befinner mig finns det ca 600 vargar, trots att landet är mindre än Sverige och betydligt mer tättbefolkat med ca 60 miljoner invånare. Så centers nya linje är på en europeisk bottennivå.
Det är mindre risk för människor med vargar i landet än att med getingar, huggormar och älgar, för att inte tala om bilar. Vargar är rädda för människor. Det är alltså en nästintill obefintlig risk att bli vargdödad i Sverige. Vargar dödar visserligen tamboskap, men i regel bara när skydd i form av elstängsel saknas. Fler hundar trafikdödas eller vådaskjuts av jägare jämfört med dem som dödas av vargar. Varghatet bygger på myter, inte på fakta.
Ett upprop för att stoppa centerns försök att utrota den svenska vargstammen hr startats här.

Rom i sol och värme

Vi lämnade ett Sverige mellan höstrusk och vinterkyla och landade i Rom med sol och 20 grader varmt.

Vi har nu Peterskyrkan och Trastevere nästgårds och gångavstånd till Piazza Navona.

Kan knappast vara bättre.

Ingen global uppvärmning på 16 år

Förra veckan publicerade den brittiska tidningen Mail on Sunday ett nytt officiellt diagram över jordens temperatur som visade att det inte förekommit någon global uppvärmning sedan 1997, vilket man kan läsa om här och här och här. Temperaturvärdena kommer från Hadcrut 4, en databas som bygger på mer än 3.000 mätstationer på land och till havs, och tas fram av brittiska Met Office och Climatic Research Unit (CRU) vid East Anglia University. Met Office bekräftar på sin klimatblogg att ingen betydande uppvärmning har inträffat på senare tid, vilket också framgår av nedanstående diagram.

Den fjärde utvärderingsrapporten från FN: s mellanstatliga klimatpanel (IPCC) från 2007 beräknade för de kommande två decennierna en uppvärmning på ca 0,2 grader Celsius per decennium. Men medan CO2-nivåerna har fortsatt att stiga sedan 1997 har uppvärmningen tagit paus. Det är alltså 0,3 grader kallare nu än det borde vara enligt denna IPCC-rapport. Modellberäkningarna har alltså slagit fel hittills. Om uppvärmningen ska gå upp till 2 grader år 2100, som IPCC också har förutspått behöver uppvärmningen snart komma igång igen, och samtidigt gå snabbare än förutspått.

Men temperaturen kanske sjunker igen. Det har den nämligen gjort förr, vilket framgår av nedanstående diagram som är hämtat här.

Vid romarrikets glansdagar för 2000 år sedan var det en värmeperiod som kan jämföras med den nuvarande. En ny värmeperiod inträffade på vikingatiden omkring år 1000, då vikingarna reste till Vinland, nuvarande New Foundland. Båda dessa värmetoppar har avlösts av perioder med sjunkande temperatur. I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var det kallare än idag, så kallt att de danska Bälten frös liksom Themsen i London. Den nuvarande uppvärmningen började på 1700-talet, långt innan utsläppen av växthusgaser hade börjat, och hade således andra orsaker. Rimligen har inte de naturliga orsakerna till de här temperatursvängningarna – vilka de nu var - mellan vår tideräknings början och 1900-talets början bara upphört utan finns fortfarande kvar som en bakgrund till den eventuella ytterligare påverkan som de moderna utsläppen av växthusgaser kan ge upphov till. Eller hur?

Arbetena fortskrider

För snart ett år sedan, den 18 november 2011, fälldes en vacker paraplyalm på Fredmansgatan på Kvarnberget på Söder. Almen hade blivit påkörd och skadats. På förfrågan meddelade Trafikkontoret att ett nytt träd skulle planteras. Jag har skrivit om detta några gånger tidigare, t ex här och här.
I september kom så avspärrningar runt platsen för det nedsågade trädet. Av ett anslag framgick att man skulle gräva ut, fylla med skelettjord, sätta upp räcken och sedan plantera ett träd. Det skulle ta tid, 3-4 veckor, men det var alltså för sex veckor sedan.

Så för en månad sedan kom arbetet äntligen igång.

Den 5 oktober grävdes en grop som fylldes med så kallad skelettjord.

I slutet på månaden hade så nya räcken satts upp. Men vilka räcken.

Klumpiga och fula, som knappast passar i en kulturhistorisk miljö. Men kanske kan de hålla bilarna borta. Nu väntar vi bara på trädet också.