Ettore Roesler Franz

När Rom blev huvudstad i det enade Italien 1870 inleddes en intensiv period av planering och byggande. Nya bostäder och förvaltningslokaler byggdes på löpande band och nya gator drogs fram.

Castel San Angelo
En av dem som insåg att mycket av det gamla Rom riskerade att rivas och försvinna spårlöst var Ettore Roesler Franz, en italiensk målare och fotograf, född 1845 och bosatt i Rom där han dog 1907.

Piazza Santa Cecilia
Han såg som sin uppgift att dokumentera den gamla stadsmiljön innan den försvann. Framförallt målade han i akvarell, och som stöd använde han fotografier som han själv hade tagit.

Via del Portica di Ottavia
Mest känt är en serie om 120 akvareller, Det försvunna Rom (Roma sparita) som han målade från 1878 och 20 år framåt. Alla med en storlek av ca 53x75 cm, antingen horisontellt eller vertikalt, fördelade på tre serier av 40 vardera. Hela serien inköptes av staden Rom och finns numera att beskåda på olika museer. Ett antal av akvarellerna finns utställda på Museo di Roma i Trastevere vid Piazza Sant Egidio, som vi besökte under vår vistelse i Rom nyligen.

Viocolo del Campanile
När Tibern byggdes in med nya kajer under slutet av 1800-talet med början 1876 revs de flesta byggnadskvarteren närmast floden och ersattes av ny bebyggelse. Delar av det gamla judiska ghettot försvann, liksom delar av stadsdelen Trastevere mittemot och den historiska hamnen Porto di Ripetta från början av 1700-talet. Senare under Mussolinis tid revs delar av Borgo när Via della Conciliazione byggdes mellan Petersplatsen och Castel San Angelo. Dessa akvareller av Ettore Roesler Franz är i många fall den enda dokumentationen i färg av många idag försvunna byggnader på båda sidor om Tibern.

Porto di Ripetta
Villa Ludovisi, som ansågs vara den vackraste trädgården i Europa, om inte världen, exploaterades på 1880-talet och den fashionabla gatan Via Veneto drogs fram där i stället, en gata som i sin tur gjordes berömd genom Fellinis film La dolce vita. Roesler Franz dokumenterade den vackra trädgården med en akvarell.

Villa Ludovisi
Roesler Franz betraktas idag som en av de bästa italienska akvarellmålarna genom tiderna. Det är en upplevelse att se hans vackra och omsorgsfullt utförda akvareller, också som de historiska dokument de är.

La cloaca Massima

För och emot Förbifarten

Förbifarten är en förutsättning för ett hållbart Stockholm. Detta hävdar åtminstone professor Göran Cars, KTH och forskaren Björn Hasselgren, KTH med förflutet på bl a Banverket, på Dn Sthlm debatt. Och det ligger en del i deras argumentation. Stockholm växer med uppemot 40 000 invånare per år. De som flyttar från andra delar av landet till Stockholm bidrar till en totalt sett minskad miljöbelastning, eftersom ingen annan del av Sverige kommer i närheten av Stockholms höga kollektivtrafikandelar. Men om vi blir fler i Stockholm ökar också antalet som åker bil och infrastrukturen behöver byggas ut. Förbifarten bidrar till minskad trängsel i den centrala delen av regionen och därmed till att bilarnas genomsnittliga miljöbelastning minskar. Detta var också vad vi kunde konstatera i de analyser som gjordes i samband med RUFS 2010 samt i Trafikverkets utredningar av Förbifarten.
Cars och Hasselgren föreslår att man prövar att avgiftsbelägga Förbifarten när den öppnas 2022, för att vi ska slippa diskussionen att vägtrafiken tränger ut kollektivtrafiken. Jag kan hålla med om detta, men vill också peka på att avgifter är ett bra sätt att styra trafiken så att vi mer effektivt kan utnyttja infrastrukturen som helhet. Det bör då vara dyrare att åka genom centrum än längre ut, annars kommer man hellre att välja innerstaden och Essingeleden än Förbifarten.
På Yimby.se går Anders Gardebring, Herbert Tingesten och Jan Wiklund igenom Förbifartens kostnader och tunnellängd och vill dra i nödbromsen. Det motsätter sig egentligen inte Förbifarten, men ifrågasätter dess sträckning och utformning. Yimby tror ju att i stort sett alla trafikleder kan ersättas av vanliga stadsgator, men det tror inte jag.

Förbifarten tar en omväg på flera kilometer via Lovön - till vilken nytta?
Två frågor inställer sig när man läser igenom inlägget som verkligen går på djupet. Varför har man inte valt den kortaste sträckningen för ett så kostnadskrävande tunnelprojekt? Varför har man valt tunnlar och inte broar och ytlägen där detta varit möjligt? Jag har sett miljömässigt väl utformade vägar i ytläge i andra länder, men sådana lösningar tycks inte på allvar ha prövats här. Jag kan inte hitta något annat svar än att man pressats så hårt av den opinion som varit emot projektet att man lagt sig platt, även där detta inte skulle ha behövt ske, vilket har drivit upp kostnaderna (i onödan). Det innebär att Förbifarten kostar mer än nödvändigt och att andra infrastrukturprojekt därför inte kan genomföras.

Ogenomtänkt dom om Slussen

Mark- och miljödomstolen har idag meddelat sitt beslut att upphäva detaljplanen för Slussen. Beslutet är mycket uppseendeväckande, inte minst beroende på motiveringen, och kommer naturligtvis att överklagas av kommunen.
Det är det fastighetsbolag, som äger det s k Glashuset ovanför Stadsgården, Kommanditbolaget T-Bodarne, ägt av Atrium Ljungberg, med Konsum Stockholm som största ägare, som har fått Mark- och miljödomstolen att upphäva planen. De har anfört att de nya byggnader som föreslagits framför Glashuset ovanför den tunnelförlagda Stadsgårdsleden kommer att medföra stora ekonomiska konsekvenser för dem såsom hyresbortfall. De föreslagna nya byggnaderna ska innehålla bl.a. butiker, restauranger, kulturverksamheter, hotell och kontor. Domstolen konstaterar att en huvuddel av Glashuset, som har ett betydande kulturhistoriskt värde och är ett viktigt inslag i stadsbilden, kommer att skymmas av de nya byggnaderna. Domstolen hänvisar till att bolaget inte har haft att räkna med att det skulle byggas nya hus närmare vattnet och därför ska detaljplanen upphävas!

Glashuset
Domstolen tycks ifrågasätta behovet att dessa byggrätter eftersom man särskilt anger att Stockholms kommun "först i processen hos mark- och miljödomstolen angivit att det i staden finns, som kärna i en kraftigt växande region, ett behov av förtätning av befintlig stadsmiljö, för att på så sätt utnyttja befintlig infrastruktur samt att detta innebär bl.a. att centralt belägna kontor och centrumbebyggelse med nya arbetsplatser för den växande befolkningen behöver byggas". Mark- och miljödomstolen tycks aldrig har hört talas om att Stockholm växer snabbare än någonsin, att det finns en översiktsplan som anger hur staden ska växa och snart nå 1 miljon invånare eller en regionplan som anger att regionen snart når 2,5 miljoner invånare. Byggrätterna har tillkommit därför att de behövs, men också därför att de tillför planen stadsmässiga och ekonomiska kvaliteter.

Länsstyrelsen som prövade planen i maj i år gjorde dock en annan bedömning. De konstaterade i sitt godkännandebeslut att den nya bebyggelsen framför Glashuset endast kommer att byggas i 4-6 våningar och att Glashuset även i fortsättningen kommer att synas och ha en överordnad roll i stadsbilden. Fastigheten Tranbodarne 12 ligger i ett storstadsområde, där man enligt länsstyrelsen alltid måste räkna med att ny bebyggelse kan uppkomma kring den egna fastigheten och därmed påverka utsikten negativt. Enligt länsstyrelsens bedömning skulle den nya bebyggelsen rymmas inom kommunens handlingsutrymme och att de olägenheter som detaljplanen kan medföra inte skulle innebära att planen inte skulle godtas.

Glashuset har attraktiva lokaler med fri sikt över Saltsjön. Det är självklart att utsikten kommer att påverkas och att detta kan få ekonomiska konsekvenser för fastighetsägaren, men detta gäller också för hundratals andra fastigheter i staden, där utsikten varje år påverkas av att nya byggnader byggs. Hur ofta sker det inte att nya hus numera byggs på platser där man för några decennier sedan inte alls föreställde sig att nya hus skulle byggas? Vem kunde för några decennier sedan räkna med att Hammarby Sjöstad skulle byggas och skymma andra hus som tidigare hade haft fri utsikt. Med domstolens resonemang skulle aldrig husen vid Skeppsbron eller Norr Mälarstrand ha tillåtits.
Mark- och miljödomstolen vill helt enkelt förbjuda ny bebyggelse som skymmer utsikten för befintliga hus om dessa inte kunnat förutse utvecklingen. I praktiken skulle en sådan lagtolkning innebära att förtätning av stadsbebyggelsen förbjuds. Staden skulle få skrota den nyligen antagna översiktsplanen. En ny regionplan skulle omedelbart behöva utarbetas för att redovisa hur ny bebyggelse skulle kunna tillkomma långt bort på platser utan kollektivtrafik men där ingen befintlig bebyggelse kan tänkas få sin utsikt skymd.
Det är en ödets ironi att 156 oegennyttiga klagande avvisas av domstolen, medan däremot Konsums fastighetsbolag som framför kommersiella intressen godtas av domstolen på bekostnad av de allmänna intressen som kommunen företräder. Var det verkligen så det var tänkt?
Mark- och miljödomstolens dom är så ogenomtänkt att den helt enkelt måste upphävas när staden överklagar till mark- och miljööverdomstolen. Allt annat vore orimligt.
Allt som har uppnåtts är därmed en försening på något halvår eller så. Men kommunen har ju redan räknat med att domen skulle överklagas under alla förhållanden, så egentligen handlar det inte om någon försening.

Höga hus i Stockholm

Det tycks vara svårt att hitta starka motiv för höga hus i Stockholm. Då tänker jag på riktigt höga hus, åtminstone 20-30 våningar eller mer. Att bygga höga hus är inte nödvändigt eftersom det går att nå en hög täthet också med måttligt höga hus. Att bygga höga hus ställer också högre krav på säkerhet och hissarna tar en allt större del av byggnadsvolymen. Detta leder till att kostnaderna ökar.
Om detta tycks flertalet medverkande i gårdagens seminarium på KTH om höga hus vara överens. Seminariet ordnades av Föreningen för samhällsplanering och KTH stadsbyggnadsakademin i samarbete. Närmare hundratalet intresserade hade lockats och även lyckats ta sig dit, trots att trafiken var kaosartad efter snöfallet i Stockholm. Tyvärr hade ett par av talarna förhindrats att komma till seminariet på grund av snöhindren, men övriga medverkande, Alexander Ståhle från Spacescape, Dick-Urban Vestbro och Bo-Göran Hellers, båda KTH, bidrog tillsammans med politikerna Tomas Rudin (S) och Per Ankersjö (C) och moderatorn Göran Cars, KTH, till en fullödig diskussion.

Kv Orgelpipan, planerat stationshus för Citybanan
Men om det inte är nödvändigt för tätheten och dessutom dyrare än att bygga lägre hus, varför återkommer ständigt nya förslag om höga hus i debatten? Det tycks ofta vara symbolvärdet som är avgörande, antingen genom att ”sätta en plats på kartan” som det brukar heta, eller kanske lyfta fram ett företags namn, då byggnaden blir en symbol för företaget.
Motivet att bygga världens högsta hus i Dubai, Burj Khalifa (under byggnadstiden känt som Burj Dubai) med 828 meter och 164 våningar var naturligtvis inte att nå en viss täthet utan helt enkelt att göra reklam, inte bara för Dubai utan också för presidenten i Förenade arabemiraten, Khalifa bin Zayed Al-Nahyan, och då spelade kostnaden per kvadratmeter användbar våningsyta en underordnad roll. För en anmärkningsvärt stor del av byggnaden går inte att utnyttja på grund av tekniska installationer och att huset är så smalt i den övre delen.

Guggenheimmuséet i Bilbao
Men man behöver inte bygga höga hus för symbolvärdet heller. Sydneyoperan och Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao är exempel på världsberömda byggnader som gjort sina städer berömda utan att vara särskilt höga. Det är alltså arkitekturen mer än höjden som är avgörande, i alla fall om man inte tävlar i den allra högsta klassen i världen.
Även måttligt höga byggnader är egentligen opraktiska för större företag, som då sprids på ett stort antal våningsplan, vilket försvårar internkommunikationerna. Det vet jag av egen erfarenhet från den tiden då Regionplanekontoret var utspritt på ett stort antal våningsplan i femte höghuset vid Sergels torg. Höga byggnader är därför lämpligast för småföretag, t ex advokatkontor och liknande, men detta behov är naturligtvis begränsat. Det visade sig ju inte heller möjligt att hitta ekonomiska intressenter för det planerade Tors torn i Hagastaden.

Turning torso i Malmö
Men det finns också ett intresse för höga bostadshus hos en begränsad men välsituerad del av befolkningen. Det har ju visat sig, till exempel i Turning Torso, som är fullt uthyrt, trots mycket höga hyror. Men inte heller Turning Torso blev någon god affär, rent fastighetsekonomiskt.
Dick-Urban Vestbro redovisade sociala argument mot höga hus, dels att barnen får sämre möjligheter till utevistelse, vilket tycks vara belagt i studier, dels på grund av den sociala segregeringen. Höga hus med torftig utemiljö får ofta överrepresentation av lågresurshushåll och utsätts för kriminalitet och vandalisering vilket förstärker den negativa trenden, som skett i många miljonprogramsförorter. I påkostade höga bostadshus i attraktiva lägen sker i stället en överrepresentation av välbärgade hushåll, men likafullt bidrar de till segregeringen. Nu tycker jag kanske inte att segregering på husnivå är ett stort problem om det sker inom i övrigt blandade områden. Alla barnfamiljer behöver ju inte heller bo högt upp i de höga husen, så det är knappast heller ett stort problem, så länge inte alla hus i ett område är höga.

Alexander Ståhle
Alexander Ståhle lyfte fram betydelsen av hur den närmaste omgivningen utformas kring höga hus. Påfallande ofta är den närmaste omgivningen ogästvänlig och torftig. Det kan vara blåsigt och det råder ofta brist på publika lokaler, vilket bidrar till en utarmning av stadslivet, trots tätheten och hushöjden. Wennergren Center och Folksamhuset är exempel på höga hus i Stockholm som inte kännetecknas av något spännande stadsliv i omgivningen. Då är omgivningarna kring Skrapan vid Götgatan betydligt mer spännande med ett intensivt stadsliv som stärks av alla affärer, restauranger och caféer inom komplexet och i närheten.
Flera av deltagarna kom in på kv Orgelpipan i Stockholm, den blivande citybanans stationshus vid Vasagatan. Praktiskt taget inget intresse har ägnats åt byggnadens omgivning men desto större intresse åt just husets höjd. Efter debatten har projektet resulterat i ett nedskalat anonymt hus, som många har anledning att vara missnöjda med. Vad som har utgått är just de publika utrymmena i byggnaden, vilket minskar möjligheterna till ett intressant stadsliv.

Per Ankersjö
De båda politikerna var inte särskilt oeniga utan gav var för sig ganska nyanserade bilder av var och hur man kan tänka sig höga hus i Stockholm i fortsättningen. Tomas Rudin skulle till exempel gärna se ett högt hus centralt i Farsta, där han själv bor, men insåg samtidigt att det från fastighetsekonomiskt perspektiv inte är särskilt sannolikt att något sådant kommer att byggas där. Annars tyckte han att man gärna kan markera stadens topografi genom att tillåta höga byggnader längs Brunkebergsåsen, där sådana ligger redan idag, från Wennergen center och de fem Hötorgshusen till Skrapan och Folksamhuset i söder. Just detta resonemang känner jag igen från många medarbetare på Stadsbyggnadskontoret. Det är ett sympatiskt resonemang, men tyvärr ser man då ensidigt på stadsbildsfrågorna och stadens silhuett, vilket naturligtvis är viktigt, men knappast allena avgörande. Stadshuset ligger ju inte heller vid Brunkebergsåsen. Lika stor vikt borde läggas vid just hur de höga husen kan bidra till täthet och stadsliv och på så sätt göra Stockholm attraktivare. Då behöver man också tänka på faktorer som kollektivtrafik och läget i den nära omgivningen.

Tomas Rudin

Rudin var också tveksam till den gröna ring runt innerstaden som tycks förankras mer och mer genom att Nationalstadsparken, Nackareservatet, Årstaskogen och andra områden läggs fast som naturreservat och liknande. Där i innerstadens närhet borde man i stället bygga tätt. Det resonemanget tycker jag är ganska tunt. Alexander Ståhle pekade på att innerstaden är omkring fyra gånger så tät som ytterstadens förorter. Det innebär att man kan fördubbla tätheten i redan befintliga bostadsområden i ytterstaden utan att de blir mer än hälften så täta som innerstaden. Ändå skulle detta innebära omkring 250 000 nya lägenheter för ytterligare drygt en halv miljon människor, utan att man behöver bebygga Årstaskogen eller andra parker.

Snön faller och vi med den

Just nu bäddas Stockholm in i en allt tätare snöyra. Den hänförande utsikten från Kvarnberget begränsas nu till ett fåtal meter utanför fönstret.

Maria kyrka som ligger ungefär 200 m bort försvinner i snöyran.

Snödjupet på balkongen närmar sig halvmetern.
Snön faller och vi med den, snön faller nog länge än. Har jag på känn.
Dags att gå i idé?

Hädelse i deckartemplet

Idag sågas Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckare jäms med fotknölarna i en understreckare i SvD av Magnus Eriksson, litteratur- och musikkritiker samt lärare i kritik och kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet. Det är i och för sig ingen nyhet att Eriksson är starkt kritisk mot deckare. Det har han varit många gånger tidigare. Nyheten är att han ger sig på den hyllade duon Sjöwall-Wahlöö. Det har ingen annan vågat de senaste decennierna.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö
I samma tidning recenseras  dessutom Lars Keplers senaste deckare, Sandmannen, av en annan recensent, Sam Sundberg, med rubriken "En snaskig förolämpning". Omdömet är inte särskilt hedrande för författarparet. ”Det är berättelsen om en fullständigt osannolik superskurk, fullständigt osannolika superpoliser, och en fullständigt osannolikt korkad polisoperation som, med eminent följdriktighet, går fullständigt åt helvete.” Det sammanfattande omdömet är att författarna förolämpar läsarens intelligens. Jag tänkte inte läsa paret Ahndorils deckare. Jag har läst en och det räcker för mig. Varför jag inte tänkt läsa fler kan du läsa här.

Paret Ahndoril alias Lars Kepler
Förr läste jag ganska många deckare, men det har blivit allt färre med åren. Anledningen är naturligtvis den bristande kvaliteten. Jag har läst några Camilla Läckberg, Liza Marklund, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Viveca Sten och andra. De har enligt min mening inte hållit måttet, och ibland legat nära bottennivån. Det har antagligen inget att göra med att det är kvinnliga författare. Jag minns att jag uppskattat t ex Inger Frimansson. Det finns dock flera manliga deckarförfattare jag uppskattar, t ex Stieg Larsson, Mons Kallentoft och paret Roslund & Hellström. Däremot har Magnus Eriksson beskyllts för att hata kvinnliga deckarförfattare, vilket han förnekar: ”Nej, jag lustmördar inte kvinnliga deckarförfattare. Möjligen seriemördar jag dem, men det är då inte kvinnliga deckarförfattare i egenskap av kvinnor. Det är bara så att det helt plötsligt har kommit så in i helvete många dåliga kvinnliga kriminalromaner. Men det kommer dåliga manliga också.”
”Eftersom jag stämplats som deckarhatare”, säger Magnus Eriksson enligt en artikel i DAST, ”så vill jag understryka att jag fortsätter att läsa svenska deckare av intresse för genren. Vad som chockerat mig på senare år är att genren har degenererat så fruktansvärt. Det är löpande band-produktion. Vem som helst kan ta ut ett deckarmanus med en nersupen polis eller journalist med äktenskapsproblem. Det har blivit så fruktansvärt schablonmässigt. Man kan sitta med en lista och pricka av inslagen: incest, korruption i samhällstoppen, narkotikabrott, pedofilring, attentat mot flyktingförläggningar." Eriksson reagerar särskilt mot de senaste årens utgivning av kriminalromaner för att samhällskritiken blivit alltmer schablonartad och intrigerna alltmer konspiratoriska.
Den här gången gällde det alltså Sjöwall-Wahlöö. Jag läste alla tio böckerna som kom ut 1965-1975 när de var nya och tyckte då att de var mycket bra. Det är alltså 35-45 år sedan. De skrevs i en helt annan tid, i ett helt annat Sverige. Jag själv var också en annan person när jag läste dem, färgad av min omgivning i dåtidens Sverige, och framförallt betydligt yngre.
Jag vet att det jag tyckte var bra böcker på 1960-talet inte alltid håller måttet idag, inte heller för mig själv. Ett exempel på detta är min omläsning och omvärdering av Göran Palm, som jag har redovisat här.

Roseanna inledde Sjöwall-Wahlöös deckarserie om Martin Beck
Jag kan alltså förstå att Eriksson mycket väl kan ha rätt om Sjöwall-Wahlöö. De exempel han ger ter sig i alla fall för mig som övertygande. Mer än någonting annat bedömer han böckernas samhällsanalys konspiratorisk och infantil. Den politiska analysen i romanerna är undermålig. I bakgrunden finns hela tiden en illa dold kritik av socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen. Där finns exempel på rasistisk stereotypisering, som knappast skulle accepteras idag.
I höst har Piratförlaget återutgivit de tio böckerna. Det är väl i och för sig OK att ge ut dem på nytt så att de blir tillgängliga för fler. Men böckerna har nu i stort sett okritiska förord av sådana som Henning Mankell, Liza Marklund, Jan Arnald och Håkan Nesser.
Sjöwall och Wahlöö gav bilden av ett Sverige i fritt fall med avseende på politik, ekonomi och polis. Det är i så fall ingenting mot vad som har skett sedan dess, när vård, skola och omsorg är basen för riskkapitalbolag som placerar miljarder av undanfifflade skattepengar i skatteparadis på Jersey, och när polisens ineffektivitet och fiffel med statistik har ökat i takt med de växande kostnaderna. Det är enligt Eriksson obegripligt att Sjöwall-Wahlöö hyllas både som tänkvärd samhällskritik och kvalificerad litteratur. Det är varken det ena eller andra. Men borde inte Piratförlaget ha läst om böckerna innan de gav ut dem på nytt?

Konstrond på Puckeln

Efter en rond på Söders konstkluster kring Puckeln stannar några få konstnärer kvar i minnet. En av dem är Lucy Pettersson som ställer ut på Galleri Terseaus. Hon är född i Polen och har länge bott i Västerås. Numer bor hon på Frösön och har på senare tid mer och mer intresserats sig för Östersund och Jämtland, men många av hennes tidigare målningar har motiv från Stockholm, Skåne, Västkusten och Gotland.

Östersund
”Viktigast i mitt måleri är färgerna, att hålla renheten, blanda dem och fånga ljuset, och att få fram ett färgspel”, säger Lucy, som är självlärd.

Södermalm
De tvalor jag tycker bäst om föreställer ofta hus, men jag associerar inte alltid till de platser som utgör motiven, utan lika gärna till helt andra platser som jag har sett. Och det är kanske inte så konstigt. ”I kompositionen vill jag se och höra harmoni som i musiken”, säger Lucy och fortsätter. ”De lokala färgerna har inte stor betydelse i mitt måleri, men de ger impulser till mitt eget färgspel. Min skiss drunknar snart i färgerna. Jag vill ärligt uttrycka mina inre känslor och skapa glädje för mina medmänniskor. De lokala färgerna finns med i mina målningar som ett återsken, men det är endast som en inspiration för de färger som sedan ger liv i mina motiv.”

En annan uställning som fångar mitt intresse är Catherine Rogers Jonssons utställning Änglatider på Galleri Hagman.

Hon är inte heller född i Sverige, utan närmare bestämt i Memphis, Tennessee, men däremot omfattande konststudier bakom sig. Numera bor hon i Lidköping.

Så här säger hon om utställningen: ”The paintings and works on paper are based on my visions of angels and spirits over the past 4 to 5 years.”
En tredje utställningen är av matematikern Lars Nystedt på på temat Math Art på Galleri 40.

Han visar hur matematiska symboler och grekiska bokstäver kan förvandlas till skön konst.

Där visar han också några böcker han skrivit bland annat boken ”På tal om tal”, som är en läsebok om matematik, där han förklarar matematiken från också från humanistiska och kulturella perspektiv.

  Detta räckte för mig denna gång på Hornsgatan.