Äntligen memma igen

Vid påsktid äter vi som har finländskt påbrå traditionellt memma med strösocker och grädde.

Memma har en mycket klibbig konsistens och mörkbrun färg och tillreds på rågmjöl, rågmalt och sirap. Det tar flera timmar att laga till. Först kokas memman i upp till fem timmar varefter den sätts in i ugnen där den får stanna i ytterligare tre timmar. Memman förvarades förr i näveraskar, så kallade rivor, men de har numera ersatts av pappaskar.

I Sverige tillverkar Fazer memma för konsumtion av finnar i exil. Svenskar utan finskt påbrå tycks inte ha upptäckt denna delikatess ännu. Memman kom på 1700-talet från Ryssland till Finland. Där var det tradition att äta memma efter fastan för att vänja sig av med den sura rågbrödsdegen och man åt memma med smetana och utan socker. På Närpes Bröd började man tillverka memma efter kriget. Det var en raritet som blev mycket populär, eftersom man bara hade fått skorpor under kriget. På det här videoklippet kan man se hur det går till. Klicka på bilden.

Närpes Bröd har försökt exportera memma till Sverige men det rönte inget intresse.

Men passa på nu, när det går att köpa Fazers memma i välsorterade livsmedelsbutiker under ett par veckor. För övrigt kan memman frysas in för den som vill hamstra till resten av året.

Bastugatan 21

På Bastugatan 21 ligger ett av Södermalms trevliga museer. Vi hade gått förbi porten säkert tjogtals gånger innan vi i söndags äntligen bestämde oss för att besöka museet, författaren Ivar Lo-Johanssons bostad och skrivarrum på fyra trappor med underbar utsikt över Riddarfjärden. Och det är verkligen något vi kan rekommendera till alla som är intresserade av denna svenska författare eller helt enkelt bara en intressant södermiljö. Här bodde alltså Ivar Lo-Johansson från 1934 till sin död 1990 i en liten etta med kokvrå, med mycket modest standard. I en annan lika liten lägenhet på samma plan hade han sin skrivarlya. Bostadslägenheten hyser idag Ivar-Losällskapet medan skrivarlyan är bevarad i samma skick som när han dog. I samma hus eller i grannhusen bodde också andra författare och konstnärer, som ofta träffades och umgicks med varandra.

Ivar Lo bakom skrivbordet

Vi trodde att det skulle ta en kvart att titta på de två lägenheterna, men blev sittande och fick lyssna till en föreläsning på nästan två timmar om Ivar Lo-Johanssons liv och verksamhet av vännen och författaren Dan Mellin, som själv med arbetarbakgrund så småningom kunde ta socionomexamen och även ge ut ett tiotal böcker. 

Ivar Lo-Johanssons skrivarlya

Hans första böcker byggde på egna upplevelser ibland annat kolgruvor i England och i Frankrike. Själv blev han också en skicklig stenhuggare och skildrade kroppsarbetet i flera böcker. Ivar Lo-Johanssons föräldrar hade statarbakgrund och Ivar Lo blev under 1930-talet en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna, en i kretsen kring Klarabohemerna. Genom Ivar Lo-Johanssons novellsamlingar och andra böcker bidrog han till att statarsystemet avskaffades 1945. 1952 kom stridsskriften Ålderdoms-Sverige om dåtidens brister, som bidrog till att äldreomsorgen byggdes ut. Hans självbiografiska böcker från 1950-talet hade alla omslag av konstnären Sven X:et Erixon. Många andra böcker hade omslag av konstnären Sven Ljungberg.

Bokhyllor och Edvard Munch (numera kopia). 

Vid ett tillfälle hände det sig att han fick 100 000 kr i ersättning av ett filmbolag som bröt avtalet i samband med att en av hans romaner filmades. Eftersom han inte kände att han hade gjort rätt för pengarna lämnade han dem anonymt i ett kuvert till Skatteverket. Det vittnade om hans samhällsinställning och moral.

Mera bokhyllor och konst (också kopior).
Men det hade han ju också råd med. Ivar Lo levde under enkla förhållanden men lämnade efter sig en enorm förmögenhet i konst som han köpt eller fått av sina konstnärsvänner under åren. Förmögenheten användes till ett litterärt pris, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, som instiftades enligt anvisningar i hans testamente. Detta är efter Nobelpriset det största i Sverige till en svensk författare och var 2012 på 330 000 kr.

Utsikten från bostaden
Under några år mot slutet av 1950-taler hade Ivar ett förhållande med författaren Sara Lidman. När han dog fanns två opublicerade manuskrift i ett bankfack. Ett av dem var romanen ”Blå Jungfrun”, där Ivar Lo-Johansson berättat om denna tid och deras kärlek och skiljaktigheter. Romanen gavs ut postumt.
Ett besök på Ivar Lo-Johanssonmuseet kan rekommenderas.

Tunnelbanan till Nacka 3

Idag redovisar DN de första resultaten från SL:s förstudie om tunnelbana till Nacka. Man konstaterar att en tunnelbana till Nacka ska dras via Södermalm om den ska locka många resenärer. Det sämsta alternativet vore att dra tunnelbanan från Kungsträdgården under Djurgården och i en tunnel under strömmen mot Kvarnholmen/Finnboda och vidare mot Nacka centrum. Det alternativet skulle locka betydligt färre resenärer än de andra alternativen. En sträckning via Slussen skulle attrahera flest resenärer från Nacka in mot Kungsträdgården.

SL:s olika alternativ enligt DN. DN grafik.1. Bergtunnel under Djurgården. 2. Sänktunnel via Södermalm och Hammarby Sjöstad. 3. Sänktunnel i östlig sträckning. Kombinerad motorväg och t-bana. 4. Sänktunnel med station vid Slussen. 5. Sänktunnel eller bergtunnel via Henriksdal. 6. Bergtunnel under Skeppsholmen.
Det kommer inte som någon överraskning. Redan vid mitten av 1990-talet, när jag deltog i utredningar om en eventuell tunnelbana till Nacka, prövades alternativ via Djurgården, som dock avfördes på grund av för få trafikanter, medan alternativ via Slussen skulle få flest trafikanter.
Sommaren 2011 föreslog konsultföretaget Sweco att tunnelbanan till Nacka skulle samordnas med Österleden i en gemensam sänktunnel, vilket jag då skrev om här. Fördelen skulle vara att kostnaderna skulle kunna minskas väsentligt. Ska man bygga tunnelbana, som är ett kapacitetsstarkt färdmedel, ska man sträva efter att få så många trafikanter som möjligt, inte att hålla nere investeringskostnaderna. För ett år sedan, i mars 2012, träffades en principöverenskommelse om att bygga tunnelbanan till Nacka, läs här. I september 2012 föreslog de fyra allianspartiernas ledare tunnelbana via Djurgården till Nacka samordnat med Österleden i tunnel, uppenbarligen påverkade av lobbyisterna från Sweco, läs här. Frågan är varför de fyra partiledarna tog ställning till vilket alternativ för tunnelbanan till Nacka, som borde väljas.
Det är intressant att provborrningar under Strömmen enligt DN visar att det går att lägga tunnelbanan i bergtunnel djupt nere under Strömmens botten, vilket är väsentligt billigare än sänktunnel. Problemet är att en station under östra Södermalm hamnar 85–100 meter under markytan – dubbelt så djupt som dagens djupaste stationer. Så djupa stationer finns dock i andra städer med tunnelbana.
Att knyta ihop någon av den gröna linjens grenar med den framtida tunnelbanan till Nacka, som jag har föreslagit på denna blogg, skulle enligt SL–utredningen ge ännu fler resenärer på den blå linjen. I stället skulle antalet resenärer på den gröna linjen in mot Slussen minska och ge utrymme för ökat bostadsbyggande i Söderort. Det är alltid trevligt att få rätt.

Brist på långsiktighet om Stockholms trafikinfastruktur

Stockholms trafikinfrastruktur har försummats länge. Tunnelbanan byggdes i stort sett ut mellan 1945 och 1985, då Sundbybergsgrenen öppnades. Detta arbete pågick kontinuerligt i 40 år. Sedan den gröna linjen färdigställts övergick man omedelbart till den röda linjen och sedan till den blå. Satsningen på tunnelbanan var en framsynt investering som vi fortfarande har stor glädje av. Men nu hopar sig reparationsbehoven, då de äldsta delarna är över 60 år.

Här byggs tunnelbanan vid Hötorget 1957. I bakgrunden Konserthuset. Bygget av höghusen har just påbörjats.
Under den period då tunnelbanan byggdes minskade befolkningen i Stockholms stad medan den ökade i grannkommunerna. Sedan tunnelbanan färdigställts har befolkningen åter ökat i Stockholms stad med ett par hundratusen. I hela regionen har befolkningen ökat med en halv miljon människor, men tunnelbanan har bara kompletterats med en station, Skarpnäck, som invigdes 1994.
Pendeltågssystemet infördes efter Hörjelöverenskommelsen 1964, men pendeltågen har ännu efter nästan 50 år inte fått egna spår överallt. Just nu pågår utbyggnad av Citybanan som 2017 kommer att ge pendeltågen egna spår på den mest belastade sträckan, men ännu saknas detta på Västeråsbanan. Sedan Essingeleden och Centralbron färdigställdes 1967 har befolkningen ökat med nästan 700 000 invånare utan att någon ny vägbro byggts över Saltsjö-Mälarsnittet.

Järnvägsbron är klar 1954, men ännu saknas Centralbron och tunnelbanebron.
Hela 1970- och 1980-talen var en period då regionens ansvariga politiker undvek att diskutera de framtida behoven av investeringar och reinvesteringar. De statliga väginvesteringarna i riket minskade mellan 1970 och 1985 med omkring tre fjärdedelar i reala termer. För Stockholms del sjönk samtidigt andelen från omkring 10 procent till närmare fem procent. Redan i slutet av 1970-talet utreddes frågan om bilavgifter, men inte förrän 2007 infördes trängselavgifterna efter försök och folkomröstning.
Det går inte att skylla på något politiskt block för denna underlåtenhet. Från 1982 har det varit skifte mellan socialdemokrater och borgerliga styren vid varje val fram till 2010. Först efter 1990 började nivån på trafikinvesteringarna i regionen åter öka som en följd av Dennisöverenskommelsen. Trots att den bröts redan efter fem år på grund av centerns samarbete med socialdemokraterna på riksplanet fullföljdes ändå de flesta projekten, vilket innebar att investeringarna i vägar och kollektivtrafik åter ökade i regionen. I stort sett hela paketet utom Österleden kommer att ha genomförts 2023, visserligen försenat men ändå.
För kollektivtrafiken är det särskilt nordostsektorn och ostsektorn som har drabbats av den politiska bristen på framsynthet inom trafikområdet. Redan i tunnelbaneplanen från 1965 skisserades tunnelbanor till Täby och till Nacka. Först nu, efter snart 50 år, finns en politisk samsyn om att äntligen bygga ut tunnelbanan till Nacka, medan detta fortfarande saknas när det gäller Täby. I båda fallen kan man inte lägga hela ansvaret på regionpolitikerna utan kommunalt ointresse eller till och med motstånd från de moderatstyrda kommunerna har länge hindrat utbyggnad av kapacitetsstarkare system. I nordostsektorn har man också till varje pris velat slå vakt om den smalspåriga och ålderdomliga Roslagsbanan. Kortsiktigt och nostalgiskt tänkande har inneburit att många miljarder har satsats på  ett spårsystem, som ändå inte gett sektorn en tillräckligt snabb och kapacitetsstark kollektivtrafik. Utan Täbys envisa men obegripliga motstånd hade man kunnat ha tunnelbana redan för 30 år sedan. Nu planeras i stället ytterligare onödiga investeringar i ett redan föråldrat spårsystem. Enligt tidningen Metro kommer etapp 2 av Roslagsbanans modernisering att bli dyrare än beräknat. I stället för 8 miljarder hamnar totalnotan på 9,5 miljarder. Avståndet från Mörby till Täby är omkring 5,5 km. Med en miljard per km skulle denna tunnelbana kosta 5,5 miljarder, felräkningspengar i sammanhanget, men detta skulle för första gången koppla Täby, ett av regionens större centra till den övriga kollektivtrafiken på ett helt annat sätt än ytterligare bortkastade miljarder på Roslagsbanan.

Värnandet om Roslagsbanan har försenat effektiva kollektivtrafiksystem i nordost i decennier.
Samtidigt som decennier med för låga nyinvesteringar har passerat förslits också de redan gjorda investeringarna. Under en stor del av 1990-talet var Tranebergsbron från 1934 avstängd för tung trafik innan upprustningen genomfördes mellan 1999 och 2005. När nya Årstabron färdigställts inleddes omedelbart upprustningen av den gamla Årstabron från 1929, en upprustning som ännu inte är helt avslutad. Men stora upprustningsbehov återstår. När Citybanan färdigställts 2017 behöver den gamla järnvägsbron med 2 spår mellan Södermalm och Tegelbacken från 1954 rustas upp, samtidigt som trafiken med fjärr- och regionaltåg måste fram, hur nu det ska gå till. Kanske skulle de gamla planerna på ”tredje spåret” behöva dammas av, men regeringen har ju redan en gång satt stopp för den detaljplanen. Dagens Nyheter flaggar för att vi i stället kommer att behöva ha vändstationer söder och norr om stan, en utomordentligt dålig övergångslösning.

Järnvägsbron med 2 spår mellan Södermalm och Tegelbacken är från 1954.
Tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla Stan är enligt en utredning från SL uttjänt med svåra rostangrepp. Den är grundlagd på 150 år gamla träpålar från sammanbindningsbanan 1868. Snart väntas en ny utredning från SL om bron. Enligt uppgifter som redan har läckt ut kommer det att kosta 2,3-2,5 miljarder att rusta upp bron, detta samtidigt som bron trafikeras av ungefär två tunnelbanetåg per minut under högtrafiktid och samtidigt som hela Slussen från 1935 också byggs om.

Tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla stan 1965.
Tyvärr tycks SL ha mörkat hela frågan om tunnelbanebrons framtid, trots att den borde vara en grundläggande del av Slussenförnyelsen. SL avfärdade 2009 utan grundligare utredningar tanken på att ersätta tunnelbanebron med en tunnel mellan Slussen och Gamla stan. Kostnaderna bedömdes uppgå till sammanlagt 7-12 miljarder kronor extra och skulle kräva en avstängning av trafiken i mer än ett år. Men frågan är om alla alternativ verkligen prövades förutsättningslöst. Då hävdade SL att tunnelbanebron inte skulle kräva något utöver sedvanligt underhåll, något som uppenbarligen inte är sant.
Det känns verkligen inte bra att beslut fattas om Slussens långsiktiga förnyelse utan att alla pusselbitarna ligger på bordet, men detta tycks vara typiskt för hur de flesta trafikfrågorna behandlats i Stockholmsregionen under lång tid. Försummelserna innebär att många nyinvesteringar nu måste ske samtidigt som den gamla infrastrukturen måste repareras vilket både är dyrt och medför åratal av störningar i trafiken.

Nimbyprofessorn Thorbjörn Andersson förnekar sig inte

Det finns ett kapacitetstak för Stockholm. Sök er inte till Stockholm, vill SLU-professorn Thorbjörn Andersson säga till alla som överväger att flytta hit. Taket heter enligt Andersson ”sustainablitity”, och antyder att stan kommer att kollapsa, liksom möjligheterna till promenader i parker, längs vattnet och i de attraktiva stadsmiljöer  som konstituerar Stockholm. Det framgår av ett inlägg på DN.Debatt Stockholm.

Ett råd från Thorbjörn Andersson även idag
Tro honom inte! Thorbjörn Andersson, själv inflyttad från Skåne, är bara en av alla dem som vill stänga dörren för andra och hävdar ”not in my backyard” gentemot dem som nu vill flytta hit. Men hur det skulle gå till ger han inte något svar på, även om han antyder att man inte skulle bygga fler bostäder. Det är dessutom i sak fel. Ett större och tätare Stockholm skulle i de allra flesta avseenden leda till mindre resursförbrukning jämfört med om tillväxten sker i andra delar av Sverige.

Thorbjörn Andersson
Det är inte några nya tongångar för Thorbjörn Andersson. För två år sedan sa han ungefär samma saker på en debatt på Kulturhuset om Stockholms framtid. Då tyckte han att vi ska sätta en gräns för hur stort Stockholm kan bli. Jag skrev då på min blogg att det är ett på gränsen till främlingsfientligt sätt att resonera av Thorbjörn Andersson, som själv bor i en stilren vit villa i Södra Ängby. För vilka är det som skulle stängas ute? Inflyttarna, som oftast är flyktinginvandrare, eller våra egna barn? För Stockholm har ju födelseöverskott!

Alla kan inte bo lika glest som i Södra Ängby.
Nya byggprojekt hotar inte Stockholms attraktiva stadsmiljöer. De stadsdelar som under flera årtionden byggts enligt modernismens recept har visat sig vara mindre attraktiva än den mycket tätare kvartersstaden. Bygger vi på rätt sätt kan Stockholm växa samtidigt som stadskvaliteterna höjs. Stockholm är ännu en liten storstad, internationellt sett. Men det innebär naturligtvis att också kapaciteten i till exempel kollektivtrafiken måste ökas. Där finns det verkligen inte någon gräns för möjligheterna.

Rum och trädgård

En mässa med detta namn är en av vårens många mässor i Stockholmstrakten. Det är en trädgårdsmässa, men man får leta efter trädgården bland praliner, smycken, tyger, udda köksprylar, kläder, korv och ost från Jämtland med mera. Ibland kan man med möda hitta en koppling till trädgård (exempelvis brickor, trädgårdskläder, blommiga vaxdukar), men ibland är det bra svårt (exempelvis praliner, fudge, stekpannor, korvar och städredskap).

Gör en potatisskruv och en morotsskruv och pula in dem i varandra… 

Hårdtuggat, eller ska det kokas sedan? Redskapet kostar 60 kronor. 

Både udda och vackra dukningar visades upp på långbord, med växtriket som tema. 

Hälsokost på trädgårdsmässa: mossa och murgröna till förrätt. 

Skira gröna färger, turkost och oliv, prästkragar och lila servetter. 

Stekpannor på rad, kanske för att woka hemodlade grönsaker? 

Gulliga skålar med blommor och blader. 

Det fanns förstås en och annan praktiskt trädgårdspryl, som denna enorma lövkasse, sekatörer, trädgårdshandskar och sånt.

Praktiska och mycket stora kassar att samla löv i.

Snygga gammaldags trädgårdsredakap.

Men vad ska man med golvmoppar och mattrengöring till när man är i sin trädgård? Det blir lite Kiviks marknad över det hela, som en besökare formulerade det. Och djurliv fanns där också – vad kan detta vara?

Mycket söta höns, det är faktiskt två stycken på denna bild. Vem vill inte ha såna i trädgården? 

Eva Hernbäck

En majoritet är mot vargjakt

Frågan om vargjakt brukar ofta framställas som en konflikt mellan storstad – speciellt stockholmare - och glesbygd. Som om det bara vore stockholmare, som aldrig själva behöver riskera att möta en varg på söndagspromenaden på Djurgården, som är positiva till att vi har en livskraftig svensk vargstam, medan så gott som alla glesbygdsbor skulle vara vargmotståndare.
Nu är det ju inte riktigt så. Sedan flera år tillbaka finns ett etablerat vargrevir i Riala mellan Norrtälje och Stockholm. I vinter har vargar iakttagits i Vallentuna, Nacka, Värmdö och Södertälje. För några år sedan filmades en varg på väg över Västerbron och en varg blev överkörd vid Barkarby. Så även de som bor i huvudstadslänet riskerar numera att stöta på varg.

Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningen ordförande är kritisk mot vargjakt.
Att det skulle finnas en låg acceptans hos stora delar av befolkningen är en myt som ofta sprids i media av jägare och politiker som är motståndare till en stor vargstam, t ex här. Men enligt den opinionsundersökning som genomfördes på uppdrag av Naturskyddsföreningen i slutet av 2012 är en stor majoritet av svenskarna negativa till vargjakt på nuvarande nivå och därmed positiva till en större vargstam än idag. Detta gäller både i storstäder och på landsbygden. Du kan hitta undersökningen här.
Frågan som ställdes till 1000 svenskar var: ”Den svenska vargstammen består idag enligt Naturvårdsverket av 260-330 individer. Tycker du att vargstammen ska minskas genom jakt?” 59 % svarade nej och 21 % svarade ja i hela landet.” Rovdjursutredningen föreslog härom året en vargstam om 450 djur, men de experter man anlitat talade även för en större stam, kanske 700 djur.
Så här ser siffrorna ut i undersökningen. Följande diagram visar totalsiffrorna samt uppdelat på män och kvinnor.

Det är alltså en något högre andel män (25 %) än kvinnor (18 %) som accepterar vargjakten, men skillnaden beror mest på att andelen osäkra män är färre.

Följande diagram visar hur inställningen ser ut i olika åldersgrupper.

I åldersgrupperna under 55 år är andelen som är mot vargjakt ännu större, (63-65 %) medan färre än 20 % är positiva. Det är visserligen så att de som bor i större städer är mer negativa till vargjakt än de som bor i småorter och i glesbygd, men i alla ortstyper finns en klar majoritet som är negativa till vargjakt, vilket framgår av följande diagram.

Det är faktiskt så att de som bor på landsbygden är något mer negativa till vargjakt (54 %) än de som bor i små städer med färre än 20 000 invånare. Landsbygdsborna är samtidigt mest positiva till vargjakt (29 %), men är ändå bara drygt hälften så många som dem som är negativa. Mest negativa till vargjakt är de som bor i mellanstora städer med mellan 50 000 och 200 000 invånare. I huvudstadsområdet är andelen positiva minst av alla grupper (13 %), men andelen ”vet ej” är också högst (26 %).

Följande diagram visar den geografiska fördelningen inom Sverige.

Mest negativa till vargjakt är man i Skåne, Halland och Blekinge och därnäst Stockholm. Minst andel finns i Norra mellersta Sverige men ingenstans är andelen som är negativa lägre än 56 %. Högst andel positiva finns i Norr mellersta Sverige men andelen är bara 28 %, dvs bara hälften av dem som är negativa till vargjakt.

Undersökningen visar att det överallt finns en betydande majoritet som är negativa till vargjakt och att det bara är små regionala variationer inom Sverige. Den vargpolitik som har bedrivits under de senaste åren i Sverige med licensjakt på varg innan en tillräckligt stor stam har nåtts saknar alltså folkligt stöd hos en bred majoritet av befolkningen.

Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Jägareförbundet

Det är svårt att se hur denna folkliga förankring av att vargar ska finnas i Sverige ska kunna viftas bort av vargmotståndarna, men de försöker ändå göra det. Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Jägareförbundet, gör till exempel tummen ned för Naturskyddsföreningens undersökning och säger: ”SNF:s undersökning visar egentligen att vi har rätt. Stockholmare som aldrig eller i liten grad kommer att påverkas negativt av varg är dubbelt så positiva till varg som de som inte bor där.” Men vad Glöersen inte säger är att även i vargtäta regioner är dubbelt så många positiva som negativa till varg. 

Glöersen hänvisar i stället till undersökning som har gjorts av Fjällmistra, som enligt Glöersen skulle visa att en majoritet av dem som bor i vissa glesbygdskommuner vill sänka antalsmålet. Så låt oss granska den utredningen. 

Sammantaget visar Fjällmistraundersökningen från 2009 att flertalet av dem som besvarat undersökningen gillar att rovdjuren finns i den svenska faunan. Ungefär två tredjedelar uppger att de gillar att vart och ett av de fyra stora rovdjuren finns i Sverige. I Stockholms län är det mer än 80 % som uppger att de gillar att de fyra rovdjuren finns i Sverige medan det i rovdjurslänen är färre, men ändå runt 60 % som uppger att de gillar att rovdjuren finns i Sverige.

Jämfört med en liknande undersökning från 2004 hade vargens popularitet på riksnivå ökat från 64 till 71 %, medan den minskat något i de flesta rovdjurslänen. I Dalarnas och Gävleborgs län var det färre än 60 % medan det var mellan 60 och 65 % i de övriga rovdjurslänen som anger att de gillar att varg finns i Sverige.

Samma mönster avspeglar sig i attityderna till rovdjurspolitiken. Flertalet av invånarna i riket såväl som i rovdjurslänen ställer sig bakom antalsmålen. Mellan 62 % och 82 % ställer sig antingen bakom antalsmålen för varg eller anser att antalet vargar bör ökas. I riket och i Stockholms län är andelen som vill öka antalet rovdjur fler jämfört med de som vill minska antalet rovdjur. I rovdjurslänen är förhållandet i stort sett det omvända.

Man måste går ner på kommunnivå för att hitta en majoritet som vill ha färre vargar än idag. Enligt utredningen finns det fler än 50 % som önskar detta i totalt 9 kommuner av totalt 69 kommuner i de sex nordliga länen, medan detta är en minoritet i de 60 övriga kommunerna. I alla de sex nordliga länen är det en minoritet på mellan 27 och 36 % som vill sänka antalsmålet för varg. 

I Dalarnas och Gävleborgs län är det färre än 60 % medan det är från 60 till 65 % i de övriga rovdjurslänen som anger att de gillar att varg finns i Sverige. I Stockholms län uppger 81 % att de gillar att vargen finns i Sverige.

Miljöminister Lena Ek. Foto: Johan Ödmann/Regeringskansliet

Även Fjällmistras undersökning visar alltså att det finns en stor majoritet i nästan hela landet som gillar att det finns varg och vill behålla antalsmålen. Endast i ett fåtal kommuner – 9 av Sveriges totalt 290 kommuner - finns en liten majoritet som vill sänka dem. Det finns alltså betydande demokratiskt stöd för att behålla en livskraftig vargstam i Sverige, vilket Naturvårdsverket och miljöminister Lena Ek borde beakta.