Göte Karlsson på Terseaus

Just nu pågår en fin utställning på Gallerie Teraeus vid hörnet av Horsngatspuckeln och Pustegränd på Södermalm i Stockholm. Det är Göte Karlsson, född 1942 i Jämtland, men numera boende i Stockholm. Men sommartid byter han ut storstan mot Hälsingland och ateljén i (gamla missionshuset) i Växbo utanför Bollnäs.

Göte Karlsson har haft separatutställningar i Stockholm och Östersund och deltagit i samlingsutställningar som t ex Liljevalchs vårsalong.

Han skildrar landskapet med alla olika former och skiftande ljusförhållande i ett slags subtilt och nästan abstrakt måleri. Jag blev nästan tagen av det finstämda måleriet. Färgen ligger skiktad i tunna mjuka lager med horisontell komposition och tunna penseldrag i svaga ljust blåa och gråa nyanser, där ljuset skiftningar spelar en avgörande roll. Här följer några bilder jag hittade på nätet.

Försök att hinna med utställningen innan den slutar; det är den värd. Den 5 november är sista dagen.

Slussen Plan Noll

Den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholm har redan stoppat Förbifart Stockholm (i varje fall i ett halvår), och vill också stänga Bromma flygplats för gott. Det är ju mycket bra. Framförallt skapar det nya jobb för oss samhällsplanerare, som får utreda en massa nya alternativ, som kanske inte heller ska genomföras, utan först utredas om de inte kan ersättas av ytterligare alternativ, som också ska utredas osv.
Den nya majoriteten har nu också beslutat att stoppa Nya Slussen tillfälligt i väntan på nya direktiv. Kostnaden har ökat med 1,3 miljarder vilket alliansen mörkat fram till valet. Enligt Maria Östberg Svanelind (S), vice ordförande i exploateringsnämnden har det varit ett ”extremt slutet projekt. Det normala är att man jobbar tillsammans över blockgränserna, det har man inte gjort i det här”, säger hon. Är det sant är det naturligtvis ett underbetyg för den hittillsvarande majoriteten. Projekt vars planering och genomförande sträcker sig över lång tid, i fallet Slussen över tiotals år, krävs naturligtvis att direktiven inte ändras vart fjärde år beroende på politisk majoritet, vilket kräver samarbete över blockgränserna. Detta borde rimligtvis även gälla till exempel Förbifart Stockholm och Bromma flygplats, samt kanske även Spårväg City. Bristande samarbete över blockgränserna har i decennier varit en nackdel för Stockholms planering och utveckling. Det är ju alldeles utmärkt att den nya majoriteten drar denna slutsats, vilket naturligtvis också innebär att de nu bjuder in alliansen för att diskutera en gemensam blocköverskridande lösning för de fyra projekten, eller hur?

Utsikt över Slussen 1914 enligt Einar Jolin. Finns på Waldemarsudde just nu.

Själv tycker jag att det är olyckligt att stoppa rivningen av den gamla Slussen, eftersom denna ändå måste genomföras oavsett vad som sedan ska byggas. Rivningen borde man i alla fall kunna vara överens om över blockgränserna från moderater och socialdemokrater till dem som förordar Plan B eller andra alternativ som ”Ny syn på Slussen”. Kanske det också finns dem som vill återställa Slussen som den såg ut 1914 (se bild ovan), om man nu vill hålla fast vid det gamla till varje pris.
Efter rivningen  kan man sedan låta Mälaren fritt rinna ut i Saltsjön, som läget var innan  Drottning Kristinas Sluss byggdes på 1600-talet, medan man funderar vidare på hur det eventuellt ska bli någon gång i framtiden, om det alls behövs någon sluss just här. Många alternativ måste rimligtvis utredas på nytt, vilket kan ta många decennier ytterligare av allt att döma. Det finns ju i alla fall alternativa slussar vid Skanstull och Södertälje. Kanske kan man få ett bra fiske när strömmarna släpps fria. Låt oss kalla detta Slussen utan sluss, alternativt Slussen Plan Noll. Det kan bli en ny turistattraktion för Stockholm. Dessutom förhindras all trafik mellan Söder och Gamla stan, vilket i alla fall Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste bejaka från miljö- och klimatsynpunkt.

Tunnelbana till Bromma

Frågan om bostadsbebyggelse på Bromma flygfält – om den blir av – aktualiserar omedelbart en mängd nya frågeställningar, utöver dem som handlar om vart flyget ska omlokaliseras som jag diskuterade i går. En självklar sådan fråga handlar ju om kollektivtrafiken. När Bromma flygplats diskutertades för bostäder i den regionala planeringen senast - det var i Regionplan 1991 - var tanken att bygga 10 000 bostäder med spårväg. Visserligen passerar Tvärbanan i närheten, men om man verkligen kommer att bygga 50 000 nya bostäder, för mer än 100 000 människor, tänker man ju snart på tunnelbana. Och det är ju inte bara jag som gör det. Miljöpartiet har själv tänkt sig en tunnelbana. I förslaget om Bromma parkstad redovisas tre tunnelbanestationer.

Bromma parkstad enligt Miljöpartiets förslag (obs norr är till höger).
En tänkbar möjlighet vore att grena av den gröna linjen från Alvik, men detta skulle inte ge tillräcklig kapacitet. De delar av Västerort som belastar den gröna linjen har redan en befolkning på uppemot 150 000 invånare. Bättre vore därför att grena av den blå linjen t ex vid Huvudsta, men tre grenar är inte heller idealiskt även om kapacitet finns.
Miljöpartiet har i stället lanserat en utbyggnad av den beslutade gula linjen mellan Odenplan och Arenastaden till Mörby Centrum, Täby och Arninge i nordost, till Bromma och Solvalla i nordväst och till Liljeholmen och Älvsjö i söder.  (Visserligen kallar Miljöpartiet den för orange linje, men i alla fall.)

Miljöpartiets förslag till utbyggnad av tunnelbanan.
Tanken bakom detta är god, eftersom det ger betydligt bättre kapacitet samtidigt som den tre stationer korta linjen mellan Odenplan och Arenastaden praktiskt taget skriker efter en förlängning. Den av Miljöpartiet föreslagna sträckningen har både fördelar och nackdelar och reser även vissa problem. En stor fördel är kopplingen mellan Fridhemsplan och Hornstull/Liljeholmen, som ger en ny förbindelse och ökad kapacitet över Saltsjö-Mälarsnittet och nya knutpunkter som sprider tillgängligheten utanför city.  Naturligtvis är också kopplingen till Täby en fördel. Täby skulle ha fått tunnelbana redan för 30 år sedan om de ursprungliga planerna hade fullföljts. Å andra sidan är det ju ingen fördel att dra linjen parallellt med den gröna linjen från Odenplan till Fridhemsplan. Det ger ingen ny tillgänglighet. Kanske skulle man i stället pröva en ny sträckning via Sabbatsbergsområdet, som nu ligger avigt till, och via Rådhuset. Dessutom blir tunnelbanan sannolikt ganska djup om den ska dras under Riddarfjärden.
Tunnelbanan till Bromma är enligt Miljöpartiet tänkt att grenas av från Fridhemsplan via Traneberg och Brommaplan till Bromma och går även här parallellt med en redan befintlig tunnelbana. Även detta är en ineffektiv sträckning. Jag är dessutom tveksam till underlaget för en ny linje från Liljeholmen till Västberga, Solberga och Älvsjö. Älvsjö har redan en snabbare pendeltågsförbindelse till city, så tunnelbanan kommer inte att locka många trafikanter. Då tror jag mer på tanken att lägga om t ex Fruängengrenen via den gula linjen, och därigenom skapa ökad kapacitet på Norsborgsgrenen.

Sträckningen Odenplan-Arenastaden som den är tänkt hittills kan knappast förlängas söderut.
Men det största problemet är nog förlängningen från Odenplan. Från början var tanken att tunnelbanan till Hagastaden skulle vara en avgrening på den befintliga gröna linjen, men den skulle minska kapaciteten på gröna linjen västerut. Vissa förberedelser för den nya tunnelbanan har redan gjorts i samband med bygget av Citybanan, som bygger på tanken om en avgrening, men skulle detta fullföljas omöjliggörs en förlängning söderut. Därför krävs tämligen omgående att en ingående undersökning görs av möjliga förlängningar från Odenplan söderut innan planerna för Odenplan-Arenastaden läggs fast, och detta aktualiseras ytterligare av de nya planerna för Bromma.

Läggs Bromma verkligen ned?

Den nya rödgröna majoriteten i Stockholms stad har enligt DN Sthlm kommit överens om att lägga ned Bromma flygplats senast 2022 för att bygga bostäder där. "Det är en örfil i ansiktet på hela Sverige. Bromma  är en flygplats för hela landet. Det är ingen angelägenhet för enbart Stockholm," säger Catharina Elmsäter-Svärd (M). Centerledaren Annie Lööf framhåller konsekvenserna för landsbygden om flygplatsen stängs. Björn Hasselgren, forskare på KTH med inriktning på infrastruktur, menar att flygtrafiken är avgörande för att Stockholm ska kunna fortsätta växa och konkurrera internationellt.
"Flygvolymerna har blivit så stora att det behövs två flygplatser i Stockholmsregionen," säger han enligt SvD.

Bromma ligger egentligen alldeles för central för att användas som flygplats. Tät stadsbebyggelse med många bostäder skulle vara en bättre användning av marken. 
Det är i och för sig bra att lägga ner Bromma flygplats och bygga bostäder där i stället. Det är dock inte första gången man beslutar detta, så sista ordet är dock inte sagt ännu. Trots att Bromma flygplats förutsattes nedlagd utan att ersättas någon annanstans i Regionplan 1991, har detta ännu inte skett. I stället har Bromma återkommit i de två senaste regionplanerna RUFS 2001 och RUFS 2010. I DN redovisas ingående de många turerna genom åren.
Svårigheterna är många. Till att börja med kommer ett nytt val att ske 2018. Om det då blir borgerlig majoritet i Stockholm, kommer inriktningen sannolikt åter att ändras. Och det är mera regel än undantag att Stockholm byter majoritet vid varje val. För det andra måste också regeringen vara med på noterna. Jag har inte hört vad Stefan Löfven har att säga i frågan. Ute i landet finns det starka önskemål om att behålla Bromma för inrikesflygets och jobbens skull. Det skulle kunna uppfattas som att de rödgröna skiter i resten av landet om Bromma läggs ned.
Ska man bygga bostäder på Bromma – det har talats om 40-50 000 lägenheter – så ska man rimligtvis bygga en tunnelbanegren dit. Det är inte Stockholm som ansvarar för kollektivtrafiken utan landstinget och det är staten som ansvarar för trängselskatten. I landstinget är det fortfarande borgerlig majoritet och på nationell nivå styr en rödgrön minoritetsregering.

Arlanda flygplats med flygvägar som berör bostäder i bland annat Sollentuna och Upplands Väsby.
Kan Stockholm klara sig med bara Arlanda? Skavsta ligger alldeles för långt bort för att vara ett attraktivt alternativ till Bromma för inrikesflyget. Miljövillkoren för Arlanda flygplats är under ny prövning i Mark och Miljööverdomstolen. Mark- och miljödomstolens överklagade beslut innebar begränsningar av hur mycket buller de kringboende ska tåla från 2018, vilket skulle få stora konsekvenser för tillgängligheten, för hela Sverige. Domen innebar att Arlandas kapacitet måste bantas med 40 procent. Skulle detta stå sig samtidigt som Bromma ska bort innebär det en kraftig begränsning av Stockholms flygkapacitet. Naturvårdsverket vill dessutom skärpa kraven ytterligare. När bana 3 byggdes trodde man att den tekniska utvecklingen skulle lösa problemen, vilket inte har skett. Att i det läget också lägga ned Bromma flygplats skulle öka problemen. Att de rödgrönas besked om Bromma lämnas innan Arlandas framtid är klarlagd ter sig märkligt, minst sagt, som om detta inte spelar någon roll.

Förslag till ny flygplats i Hall på gränsen Botkyrka-Södertälje enligt samrådsunderlag för RUFS 2001.
En strategi som skulle innebära att Bromma i stället ersätts av en annan flygplats i Stockholmsregionen skulle sannolikt kunna få stöd över blockgränserna. Bromma skulle i så fall kunna ersättas av en ny flygplats i Hall, på gränsen mellan Botkyrka och Södertälje. En flygplats i Hall planerades redan för 15 år sedan i den s k Flygkapacitetsutredningen, togs in i samrådsunderlaget för RUFS 2001 och fick stöd i såväl Botkyrka som Södertälje, men förslaget genomfördes inte. Det sänktes i praktiken av statsminister Göran Persson, som utan närmare motivering i stället förordade Skavsta. Kanske han kände särskilt för Sörmland?
I jämförelse med både Bromma och Skavsta har Hall en mängd fördelar. Avståndet till stora delar av Stockholmsregionen är relativt kort samtidigt som få människor skulle störas av buller. Dessutom finns möjligheten att på sikt ordna järnvägsförbindelse dit via Grödingebanan.
En flygplats i Hall borde, om den skulle aktualiseras på nytt, ingå i en större stadsbyggnads- och infrastruktursatsning för Södertörn, som även inkluderar vägar och kollektivtrafik, upprustning av miljonprogram och satsningar på utbildning, jobb och tillväxt.

Sista resan till Phnom Penh

Jag råkade se boken i en prylbod. Den väckte mitt intresse, kostade bara några tior. Sen fastnade jag. Den bet sig fast och jag kunde knappt lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst.
Sen blev jag alldeles tagen. Jag förmådde inte tänka på annat. I flera veckor hade jag den i bakhuvudet, men kunde ändå inte formulera mig om den i bloggen.

Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor, Ordfront 2006.
Journalisten Jesper Huor berättar i Sista resan till Phnom Penh sina föräldrars historia. Hans mamma är Marita Wikander, svensk aktivist i FNL-rörelsen och Clarté i slutet av 1960- och början på 1970-talet. Pappan heter Someth Huor och är student från Kambodja. De träffas i Paris, förälskar sig och gifter sig 1971. Pappan fortsätter sin utbildning i Nordkorea men återvänder till Europa.
Våren 1975 segrar de Röda khmererna i Kambodja. Redan efter några dagar drivs Phnom Penhs miljonbefolkning ut ur staden ut på landsbygden. Samma sak sker i andra städer. Vad som egentligen händer i Kambodja är höljt i dunkel. Pol Pot kallas den nya hemlighetsfulla ledaren. Han heter egentligen Saloth Sar, men tar sig namnet Politique Potente eller kort Pol Pot.
I Sverige bildas Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, som landet kallas med den nya regimen. Befrielsen av Kambodja hälsas med glädje av den svenska vänstern. Författaren P O Enquist skrev i Expressen den 15 maj 1975:
”Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas. Då utrymde man huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och med vänlighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.”
Horhuset utrymt, städning pågår!
Jag minns fortfarande den där majdagen då nyheterna kom om att Phnom Penh skulle utrymmas. Jag hade ett tillfälligt jobb på KTH Arkitekturskolan, institutionen för regional planering. Det handlade om ett forskningsprojekt om kommunal planering, om lokalisering av kärnkraftverk. Bredvid mig satt Lasse Torell, som jag samarbetade med. Mittemot mig satt mina projektledare, Bosse Mårtensson och Tord Maunsbach. Bosse var aktiv i MLK, Marxist-Leninistiska Kampförbundet, Tord i Förbundet Kommunist. Båda var avknoppningar av VUF, Vänsterns ungdomsförbund. MLK var maoistiskt, FK mer Kinakritiskt. De grälade ständigt om den rätta vägen. Men om utrymningen av Phnom Penh var båda överens. Detta var helt rätt. Civilisationen skulle börja om på nytt, från noll. Allt gammalt kapitalistiskt skräp skulle bort. Jag själv var då VPK-sympatisör men ännu ej medlem. Lasse och jag var tveksamma. Att utrymma en miljonstad var ändå väldigt långtgående. Vad kunde konsekvenserna bli?
Pol Pot vill införa en agrar utopisk kommunism utan städer, utan klasser, utan kontakt med omvärlden, utan pengar, skolor, sjukhus eller avancerad teknik. Etniska minoriteter förbjuds att tala sina egna språk. Alla stadsbor tvångsförflyttas till landsbygden. Börja om från år noll.
Ganska snart kommer rykten om mord och våldsamheter i Kambodja, men det bortförklaras som amerikansk propaganda. Birgitta Dahl (S) var då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam. När uppgifterna om morden i Kambodja spreds i världen vägrade hon att tro på dem:
"Alla vet ju att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn och spekulationer". "Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh... Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det måste krävas stora offer av befolkningen".
Offer, men hur stora? År 1984 kom filmen Dödens fält (The Killing Fields) om terrorn under de Röda khmerernas regim. Filmen fick tre Oscars och en massa andra priser.

Författaren Jesper Huor är journalist och har arbetat på SvD, DN och SVT.
Jesper Huors pappa blir diplomat för den nya regimen i Östberlin.  När Jesper Huor är två år återvänder fadern till Kambodja. Han hörs aldrig mera av. Ambassaden i Berlin läggs ner. Mamman och sonen återvänder till Sverige. Marita Wikander blir ordförande i den svenska vänskapsföreningen. Hon reser sommaren 1978 tillsammans med tre andra svenskar till Kambodja. Allt verkar frid och fröjd. Välstånd råder, ingen svälter, alla har det bra. Svenskarna äter ostron med Pol Pot. Men vad som har hänt hennes man, Jesper Huors pappa, får hon inte reda på. Eller vill inte förstå. När de kommer hem till Sverige berättar de i artiklar om den positiva utvecklingen i Kambodja. De röda khmerernas styre skulle med säkerhet leda till ett rättvist och klassfritt samhälle, så småningom.
Några månader senare invaderas Kambodja av Vietnam. Pol Pot och de röda Khmererna drivs bort från Phnom Penh, men forsätter gerillakriget i djungeln. Ganska snart står det klart för omvärlden att Pol Pot och de Röda khmererna har begått ett folkmord på den egna befolkningen. Uppskattningsvis 1,7 miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, har mördats eller svultit ihjäl. Kanske fler. Som andel av befolkningen är det fler än Hitlers folkmord på den egna befolkningen (judar, romer, kommunister etc). Men omvärlden stöder ändå Pol Pot. Vietnams invasion var ett brott mot folkrätten. Pol Pots blodiga regim får fortsätta att representera Kambodja i FN i åratal. Ett ställningstagande som borde vara en veritabel skam för omvärlden. Först 2003 inrättas en krigsförbrytartribunal för Kambodja. Då var redan Pol Pot död sedan flera år.
Så småningom måste också Marita Wikander förstå. Hon lämnar vänskapsförbundet och drar sig undan politiken, blir informationschef för Skansen.
Sonen Jesper växer upp och blir journalist. Han reser till Kambodja för att söka efter sin far och hittar några få släktingar i livet. Så småningom står det klart att fadern har torterats ihjäl i tortyrlägret Tuol Sleng, även känt som S-21, troligen kort efter återkomsten till Kambodja. I detta läger avrättades 14 000 män, som efter revolutionen pekades ut som förrädare. Endast tio överlevde. Av hela pappans släkt, föräldrar och 13 syskon, dödades nästan alla under revolutionen. Alla utom en syster som hela tiden funnits kvar i Kambodja och en bror som lyckades fly till Paris.
Alla som vistats utomlands betraktades som fiender, infekterade med utländskt tänkande, till och med om de hade arbetat för regimen. Alla som gift sig med utlänningar likaså, även om hustrun hade lett en vänskapsförening. Marita följer med sonen till Kambodja, men vad hon tycker och känner får man inte veta.
Sista resan till Phnom Penh kom ut hösten 2006. Tidigare samma år kom en annan bok ut som också handlade om Kambodja på de Röda khmerernas tid, Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den väckte stort uppseende på sin tid, och jag läste den. Jesper Huors bok gick mig däremot förbi. Pol Pots leende har de fyra svenskarnas resa till de röda khmerernas Kambodja i augusti 1978 i fokus. I den boken väljer Marita Wikander att vara anonym och inte uttala sig, antagligen för att sonens egen bok redan var under produktion. Inte heller den andra kvinnan i gruppen, Hedda Ekerwald uttalar sig. Men man kan följa resan dag för dag i den resedagbok som hon skriver. Bara glada och välmående människor överallt. Men de två männen uttalar sig för Fröberg Idling. Hur kunde de fyra svenskarna under två veckor undgå att se minsta tecken på att något var fel?

Jan Myrdal, Marita Wikander, Gunnar Bergström och Hedda Ekerwald framför Angkor Vat 1978.
Idag är Gunnar Bergström djupt ångerfull och har beskrivit hur han lät sig duperas av regimen. ”Vi lurades av Pol Pot och Röda khmererna. Vi stödde kriminella”, sade han för några år sedan till AP. År 2008 återvände Gunnar Bergström för första gången sedan 1978 till Kambodja. Den här gången för att be om ursäkt till offren för regimen han en gång stödde. ”Till dem som fortfarande föraktar mitt stöd till Röda khmererna på den tiden och särskilt till dem som led personligen under regimen, kan jag bara säga förlåt och be om er förlåtelse”. Sedan han insåg att han hade haft fel har han skrivit flera artiklar och jobbat hårt för att sprida kunskapen vidare.

Middag med Pol Pot, målning och utställning av Forum för levande historia.
Även Hedda Ekerwald, som senare blev professor i sociologi vid Uppsala universitet, har senare tagit avstånd, liksom också Marita Wikander har gjort. Jan Myrdal, som också var med på resan, har däremot inte ändrat uppfattning. Han håller envist fast vid sitt stöd till den blodiga regimen. Detta var essensen i ”Pol Pots leende”.
Birgitta Dahl ångrar sitt uttalande på 1970-talet. I sin självbiografi Ett annat liv har P O Enqvist kommenterat sitt tidigare uttalande, med att hävda att det som var förnuftigt då kan bli helt fel senare. Dessutom visste han inte vem Pol Pot var.
Men hur kunde de undgå att se? Det är inte så svårt. Regimen visar bara det de vill visa. Och vill man inte se, vill man inte veta, så ser man inte, förstår inte.
Jag reste själv i Kina under fyra veckor 1972. Detta var i slutfasen av ”den stora proletära kulturrevolutionen”. Jag såg ingen misär och träffade bara glada och lyckliga människor, som talade om hur dåligt allt var förut medan allt var bra nu. Jag var inte maoist, men trodde ändå regimen om gott. Det borde jag inte ha gjort. Det borde inte heller Birgitta Dahl och P O Enqvist ha gjort om Kambodja. Men det tycks vara en mänsklig egenskap; man ser det man vill se och förstår det man vill förstå.
Numera talar man om kulturrevolutionen i Kina 1966-1976 som "de tio förlorade åren" eller "tio år av kaos". Miljontals människor dog. Forum för Levande Historia sorterar in kulturrevolutionen under ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Men av detta såg vi ingenting 1974. Och förstod ingenting. Vi ville inte heller.
Vi har nyligen i DN Kultur följt debatten om när vi i Sverige förstod att förintelsen hade skett. Enligt Jan Guillou var det inte förrän i maj 1945 som svenskarna fick reda på och förstod att förintelsen hade ägt rum. Historiker har tagit fram tidningsartiklar från 1941, 1942, 1943 och ”bevisat” att det skedde långt tidigare. Kanske var det så för en del. De som var tyskvänliga ville nog varken veta eller förstå. Precis som maoisterna i Sverige inte ville veta sanningen om Pol Pot eller om Mao. Eller som svenska VPK i det längsta hemlighöll hur länge dåvarande SKP-VPK hade vänskapliga förbindelser med regimerna i Moskva och Östtyskland. Inte förrän Stasis arkiv öppnats 1989 blev sanningen uppenbar för alla.
Jesper Huor beskriver hur han möter sina kambodjanska släktingar och får höra deras berättelser. Han besöker massgravar och tortyrcentret S-21 där fadern dog. Styrkan i boken är den personliga kopplingen, hur fadern försvann och varför. Hur tänkte föräldrarna egentligen när fadern reste. Hade hela familjen rest hade alla varit döda. Förstod eller anade fadern vad som kunde ske?
Har man upplevt 1960- och 1970-talets vänstervåg kan man känna igen sig, men det är ändå för länge sedan detta hände. När USA bombade Nordvietnam julen 1972 fördömdes detta av Olof Palme: ”Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Man kan nu lägga till Phnom Penh 1975-1978. Det var USA som drog in Kambodja i kriget. Men även om man fördömer USA:s bombningar behöver man inte hylla Pol Pot.
Jesper Huor säger: ”Jag tror pappa for hem till Phnom Penh för att förklara revolutionen för sin släkt, övertygad om att alla var stolta över honom. Vad han tänkte sina sista timmar före avrättningen kan jag inte ens föreställa mig, det blir för absurt.”
Jesper Huor har skrivit en mycket stark bok som jag kan rekommendera alla att läsa. Särskilt revolutionsromantiker på vänsterkanten, om det nu finns några längre.

Materialåtervinning contra energiåtervinning – tro eller vetande?

I radions P1 diskuterades i morse den ökande avfallsförbränningen som sker i Sverige. Bakgrunden är att Mälarenergi öppnat ett nytt stort kraftvärmeverk, där man eldar med avfall. Avfallsförbränningen har ökat så mycket att det svenska avfallet inte räcker till. Därför importeras nu avfall från England och Irland för att eldas i Västerås. I stället för att betala för bränsle får man nu betalt för att ta hand om avfallet. I kraftvärmeverket förvandlas avfallet till värme i fjärrvärmenätet och till elektricitet till det svenska elnätet.

Mälarenergi i Västerås.
Frågan som diskuterades i P1 var om detta är bra eller dåligt från miljösynpunkt. Det är förkastligt anser Svante Axelsson från Svenska Naturskyddsföreningen. I stället borde man återvinna avfallet på plats där det uppstår. Det som inte kan återvinnas kan man elda på plats. I Västerås borde man i stället elda med biobränsle. Även Göran Finnveden, professor i Hållbar miljövetenskap på KTH, är tveksam till den svenska avfallsförbränningen.
Johan Sundberg, forskare från det svenska konsultföretaget Profu säger tvärtom att det är bra att ta hand om det utländska avfallet i anläggningen i Västerås. Alternativet är inte att återvinna eller elda det på plats i Europa. I stället läggs det på deponi. Allt annat är bättre än att lägga det på deponi. Kanske Sverige kommer att importera 1-2 miljoner ton avfall av de 140 miljoner ton som årligen läggs på deponi i Europa. Mängden avfall ökar dessutom stadigt, trots ökad återvinning.
Vem har rätt och vem har fel? Jag tror att Svante Axelsson har fel. Avfallsförbränning med energiåtervinning är i grunden bra och skulle användas ännu mer. Enligt EU:s ramdirektiv för avfall är avfallsförbränning med effektiv energiutvinning att betrakta som återvinning. Svante Axelsson tror att materialåtervinning alltid är bäst, oavsett vad faktaanalyser faktiskt säger, som om detta skulle vara någon form av religion. Återvinnings- och biobränslereligionen.
Svante Axelsson vill inte elda avfall utan i stället biobränsle. Biobränslen är i teorin förnybara bränslen utan nettotillskott av koldioxid till atmosfären, eftersom den mängd koldioxid som bildas vid förbränningen är en del av kolcykeln. Men avfallet är till största delen biobränsle som redan är hopsamlat. Transport med båt till Sverige är en låg kostnad med små miljöeffekter. Alternativet med materialåtervinning innebär också transporter och energiförluster. Alternativet med biobränsle innebär också transporter, oftast högre och med lastbil.

Avfallsförbränning av 350 000 ton avfall per år i Västerås.
Det är en felsyn att tro att biobränsle i alla sammanhang är koldioxidneutralt och bra från miljösynpunkt. Det beror på vad biobränslet består av. Skogsavfall är ett bra biobränsle, men kräver transporter till kraftvärmeverken, vilket ger koldioxidutsläpp som kan överstiga dem som genereras av avfallet. Eldar man biomassa, som odlats på åkermark, där man annars kan odla mat, leder det till ökande matpriser. Eldar man t ex stubbar kan det ta 100 år innan det blir koldioxidneutralt. Om man eftersträvar åtgärder, som ska få effekt de närmast decennierna är detta inte effektivt, kanske till och med sämre än naturgas. Torv är ännu sämre. Biobränsle får också effekter på naturmiljö och biologisk mångfald.

Andel fjärrvärme i olika europeiska länder.
Avfallet kan inte energiåtervinnas på ett effektivt sätt var som helst. Det krävs inte bara en dyrbar förbränningsanläggning med kvalificerad rökgasrening utan också utbyggda fjärrvärmenät. Detta finns i stor utsträckning i Sverige, Finland, Danmark och i de baltiska länderna samt Polen och Tjeckien, men i bara liten grad i Storbritannien och Tyskland och i Sydeuropa inte alls. I Sverige har vi byggt ut fjärrvärmen sedan 1950- och 1960-talen. Det finns alltså inte förutsättningar för en effektiv energiåtervinning i stora delar av Europa och särskilt inte på kort och medellång sikt.

Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen.
Jag förstår inte heller varför Svante Axelsson anser att nationsgränserna är betydelsefulla. I klimatsammanhang brukar man tänka internationellt eller globalt. Sverige har ett visst elöverskott. Om vi genom avfallsförbränning med energiåtervinning kan öka detta kan denna el ersätta till exempel kärnkraft, om äldre kärnkraftverk läggs ned, eller kolkraft i Tyskland genom export av el. Att mot denna bakgrund motsätta sig avfallsförbränning med energiåtervinning i Sverige sker mot bättre vetande.

Ny ansvarig för bostadspolitiken

Politik är uppenbarligen inte lätt. Jag drar den slutsatsen efter att ha tagit del av den nya regeringens sammansättning. I Sverige brukar sakkunskap och erfarenhet värderas högt vid tillsättningar, naturligtvis vid sidan om allmän personlig lämplighet för uppgiften. Så är det dock inte överallt och tydligen inte heller inom politiken.

Den nya regeringen med bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) som nummer tre från vänster.
Jag arbetade i drygt två år i Libyen. Diktatorn Muammar Khadaffi, numera avsatt och mördad, gjorde sig känd för att inte låta någon högre chef sitta så länge på sin post att han lärde sig sakfrågorna. Sakkunskap innebär nämligen makt och inflytande och indirekt ett hot. De verkschefer vi kom i kontakt med bytte jobb så ofta att ingen riktigt hade tid att sätta sig in i sakfrågorna. Jag kom osökt att tänka på detta när jag tog del av den nya regeringens sammansättning. Men så kan man ju inte resonera i Sverige, eller hur?
Efter en intensiv valrörelse, ett överraskande valresultat som innebär en besvärlig parlamentarisk situation, har vi nu fått en ny regering, med många svåra frågor att ta sig an, vilket naturligtvis blir en stor utmaning. Ett av de viktigaste politikområdena för en ny rödgrön regering borde handla om att öka bostadsbyggandet. Den sedan tjugo år ständigt växande bostadsbristen, som i grunden beror på ett alltför lågt bostadsbyggande, är ett växande hot mot välfärden och tillväxten.

Påbörjade bostäder årligen 2004-2015 (inkl prognos från Boverket).
Under åtta år har bostadsminister Stefan Attefall tagit många initiativ och satt igång ett rekordstort antal utredningar, men resultatet är (ännu) blygsamt. Bostadsbyggandet har visserligen ökat något, men ligger fortfarande långt från de nivåer som behövs för att minska underskottet. Inte heller den tidigare socialdemokratiska regeringen lyckades med detta.

Färdigställda lägenheter 1975-2013.
Under de senaste åtta åren har Sveriges befolkning ökat med ca 75 000 invånare årligen och främst i storstadsregionerna. För att bibehålla bostadsstandarden behöver det byggas närmare 40 000 lägenheter per år, men det har bara byggts omkring 25 000 lägenheter per år. Varje år har alltså underskottet ökat med ca 15 000 lägenheter. Detta gäller framförallt i storstadsregionerna och främst i Stockholmsregionen. Det leder till högre bostadspriser och allt längre kötider.

Jag ser därför med stort intresse fram emot vad den nya regeringen ska kunna åstadkomma. Jag kan inte sticka under stol med att jag hade hoppats att den nya bostadsministern skulle heta Veronica Palm (S). Hon har sedan 2011 varit ordförande i Civilutskottet, som bland annat ansvarar för bostadspolitiken. Hon har gett intryck av att vara hyfsat insatt i problematiken.

Veronica Palm (S), ej bostadsminister.
Den nya bostadsministern heter emellertid Mehmet Kaplan och representerar Miljöpartiet de Gröna. Under mandatperioden 2006-10 satt han som ledamot i Justitieutskottet och som suppleant i EU-nämnden och Utrikesutskottet. Sedan 2010 har han varit gruppledare för miljöpartiets riksdagsgrupp, men inte suttit i Civilutskottet. Valet av Kaplan i stället för Palm bygger antagligen på andra skäl än på kompetens inom sakområdet.
Jag känner ju inte till Kaplans kapacitet närmare. Hade han avslutat studierna vid KTH, lantmäteriprogrammet hade han nog skaffat sig viss insikt i det sakområde han nu är satt att sköta.
Var en politiker bor sägs ibland spela stor roll. Kaplan bor själv i radhus i Akalla, efter att tidigare ha bott i hyreslägenhet i Husby. Han är också starkt engagerad i upprustningen av miljonprogrammets förortsområden. Som Miljöpartiets integrationspolitiska talesperson, har han under en ”miljonprogramsturné” besökt ett 90-tal miljonprogramsområden. En av punkterna i miljöpartiets valmanifest, innebär att partiet vill ”rusta upp och klimatanpassa miljonprogrammets förorter och bostadsområden”. Det är ju angeläget men bidrar inte i sig till fler bostäder. Finansieringen ska enligt valmanifestet bland annat bygga på ett utvidgat ROT-avdrag, vilket i så fall rimligen handlar om en rejäl utvidgning. Miljöpartiet vill också kraftigt öka byggtakten av hyreslägenheter och få mer ekonomisk rättvisa mellan hyreslägenheter och bostadsrätter/villor, till exempel genom sänkt fastighetsskatt för hyresrätter. Miljöpartiet vill även sänka skatten på studentbostäder. Man vill även ge mindre byggföretag möjlighet att konkurrera och genomföra en särskild satsning för 30 000 fler små, klimatsmarta hyresrätter i städerna. Vad man vill göra med flyttskatter och fastighetsskatter som betyder mycket för rörligheten på bostadsmarknaden är mera oklart.
Man vill också minska antalet parkeringsplatser som ”innebär en stor merkostnad och tar upp stor yta när nya bostäder byggs.” I stället vill man satsa på kollektivtrafik, cykeltrafik och bilpooler. Detta är viktiga kommunala och regionala frågor men inte nationell bostadspolitik. Något helhetsgrepp för ökat bostadsbyggande är det knappast.
Att som Miljöpartiet vill ”storsatsa på kollektivtrafik så att fler områden blir attraktiva att bygga, bo och arbeta i”, är dessutom något som tar mycket lång tid att planera och genomföra och inget som ökar bostadsbyggandet på kort sikt.
Nu är det ju inte staten som bygger vare sig hyresrätter eller andra bostäder.  Mycket av miljöpartiets bostadspolitik är alltså vagt och oklart. Det är ju fullt möjligt att den rödgröna regeringen lyckas bättre än tidigare allians, men förutsättningarna för detta hade sannolikt varit bättre om man hade valt en person som var erfaren och kompetent inom sakområdet.
Det är dock inte det enda område där kunskap om sakfrågorna verkar ha vägt lätt vid val av ansvarig minister. En som bland annat har drivit bostadsfrågorna är Gabriel Wikström (S), 29 år, som nu i stället får ansvar för sjukvårdsfrågorna, ett område han helt saknar erfarenhet ifrån. En minister som däremot har tung erfarenhet av sjukvårdsfrågor från fyra år som landstingsråd i Stockholms läns landsting är Helene Hellmark Knutsson (S).

Helene Hellmark Knutsson (S), ej sjukvårdsminister.
För att inte tidigare kunskap och erfarenhet ska störa sätts hon i stället med ansvar för högre utbildning och forskning. Även om hon är komvuxutbildad och har oavslutade universitetsstudier, kanske hennes politiska erfarenheter bättre skulle komma till sin rätt på sjukvårdsområdet. En annan socialdemokrat med viss erfarenhet av bostadsfrågor är Anders Ygeman, som 2002-2006 var vice ordförande i trafikutskottet. Han har sedan dess varit ordförande i miljö- och jordbruksutskottet samt i trafikutskottet.

Anders Ygeman (S), ej infrastrukturminister.
Men han var uppenbarligen inte lämplig bostadsminister och inte heller som infrastrukturminister utan blir i stället inrikesminister på justitiedepartementet. Infrastrukturminister blir i stället Anna Johansson (S) med tidigare kommunal erfarenhet från Göteborg med ansvar för förskola, skola, barn och unga samt fritidsfrågor, men inget om infrastruktur. Räcker det verkligen att hon är dotter till Göran Johansson och född in i socialdemokratin? Utanför Göteborg alltså.
Sen förstår jag inte hur man samtidigt kan argumentera för att det behövs en jämställdhetsminister men inte en integrationsminister. Ska integrationsfrågorna integreras i alla sakområden, men inte jämställdhetsfrågor?
Kort sagt – hela havet stormar. Naturligtvis finns det också ministrar som verkar ha erfarenhet av och kunskap om de frågor man nu ska sköta, konstigt vore det väl annars. Det gäller kanske i synnerhet miljöminister Åsa Romson, som har disputerat i miljörätt. Utrikesminister Margot Wallström har bred internationell erfarenhet och Isabella Lövin kan bli en bra biståndsminister. Magdalena Andersson är civilekonom med erfarenhet från finansdepartementet. Det finns flera exempel. Men varför ska detta bara gälla vissa frågor.
Det kanske är naturligt för en statsminister utan tidigare riksdagserfarenhet att resonera så här. Det kunde kännas tungt att omges av idel sakkunniga personer. Eller också är det bara jag som inte förstår politik.