Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 redovisar Stockholms framtida bebyggelsestruktur i tre kategorier, regionala stadskärnor, regional stadsbygd med utvecklingspotential och övrig regional stadsbygd. Tanken bakom detta är att ny bebyggelse inte ska tillkomma hur som helst, utan i första hand i de områden som idag eller i framtiden har bäst tillgänglighet med kollektivtrafik. De regionala stadskärnorna är de områden i regionen som har bäst förutsättningar att utvecklas mångsidigt och med hög täthet och avlasta den centrala regionkärnan, som idag omfattar innerstaden men som på sikt också kommer att omfatta angränsande delar i Söderort, Västerort, Solna, Sundbyberg och Nacka. Här ska enligt RUFS marken användas för ”stadsbebyggelse med mycket hög täthet”. Stadsmiljön bör vara mångsidig med verksamheter, bostäder, service och handel. Ambitionen bör vara att skapa upplevelserika, täta och varierade miljöer.” Man kan ana att det borde likna innerstaden.
Stockholm - staden vid vattnet, men borde den inte förbjudas?
I andra delar av regionen ska andra förhållningssätt tillämpas, till exempel i områden som redovisas som gröna kilar, grön värdekärna eller områden med stora samlade rekreations-, natur- och kulturmiljövärden.
Nu är ju RUFS 2010 bara ett av alla de dokument som har relevans för stadsutvecklingen och är dessutom inte lagligt bindande. Lagligt bindande är däremot Miljöbalken, där enligt 7 kap. 13-18 §§ stadgas om strandskydd för land och vatten inom 100 m från strandlinjen vid havet, insjöar och vattendrag, som av länsstyrelsen kan utvidgas till högst 300 m. Strandskydd kan också upphävas när skäl för detta finns, vilket det ofta gör vid detaljplanläggning, eftersom syftet då kan tillgodoses på annat sätt. Men kraven är ibland extrema för att detta ska ske.
Strandvägen. Den här stadsmiljön är idag förbjuden att skapa enligt Miljöbalken. Byggdes lyckligtvis före MB.
Stora delar av Stockholms innerstad strider mot intentionerna i miljöbalken med avseende på strandskydd. Utformningen av Strandvägen och Norr Mälarstrand, två av Stockholms mest attraktiva promenadgator, skulle inte tillåtas idag om bestämmelserna om strandskydd tillämpas. Avståndet från strandlinjen till bebyggelsen är bara 60-70 respektive 40-50 meter. Inte heller skulle bebyggelsen i Gamla stan vid Skeppsbron eller Munkbron godkännas. Kungsholms strand och Hornsbergs strandpark är också attraktiva stadsmiljöer med bebyggelse vid stränder.
Utsnitt ur plankartan för RUFS 2010 vid Råstasjön och Arenastaden.
Man skulle kunna tänka sig att avvägningen mellan bebyggelseintressen och bevarandeintressen skulle påverkas av var i Sverige konflikten uppstår, men så verkar inte vara fallet. Skall man gå efter det beslut som Mark- och miljööverdomstolen fattade häromdagen gäller strandskydd, punkt slut!
Hornsbergs strandpark, Prisbelönt, men borde egentligen vara förbjuden enligt MB.
Konflikten gäller alltså strandområdet på östra sidan om Råstasjön. Detta område har, åtminstone delvis, sedan 1950-talet varit grusat och använts av SJ och olika industrier för upplag och liknande. Det har inte varit tillgängligt för allmänheten och ingenting av den ursprungliga naturmiljön återstår. Området ligger inom gångavstånd från Solna pendeltågsstation och området kommer i framtiden att få tunnelbana genom den gula linjen som beslutats enligt Stockholmsförhandlingen. Solna stad planerade här 1 800 bostäder, men planförslaget fick stark kritik av olika intressegrupper. Länsstyrelsen ansåg i sitt samrådsyttrande 2013 att det inte fanns skäl att upphäva strandskyddet. Solna kommun omarbetade då planen och minskade omfattningen till att omfatta 600-700 lägenheter. Minsta avstånd mellan strandlinjen och bostadshus är nu 65 meter, enligt planen. Närmast vattnet redovisas en parkzon som garanterar allmänhetens tillgänglighet till stranden.
Planförslaget för bostäder vid Arenastaden och Råstasjön. Konfliktområde med strandskydd skrafferat.
Nu ansåg länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande 2014 att de särskilda skälen till att upphäva strandskyddet behövde förtydligas. I den antagna planen 2014 hade detta också skett. Planen överklagades till länsstyrelsen men överklagandena avslogs. Planen överklagades då till mark- och miljödomstolen som i juli 2015 gick på länsstyrelsens bedömning och fastställde planen. Varken skyddsvärda arter, risker för luft- och vattenföroreningar, hot mot skrattmåsar eller annat räckte för att upphäva den antagna detaljplanen, tyckte mark- och miljödomstolen.
Men skam den som ger sig ansåg några envisa motståndare, nämligen Hyresgästföreningen i Solna, Naturskyddsföreningen i Solna-Sundbyberg och i Stockholms län samt Världsnaturfonden WWF och överklagade till Mark- och miljööverdomstolen. Och nu gav det resultat. Mark- och miljööverdomstolen upphävde detaljplanen i sitt beslut den 22 februari 2016. Domstolen för ett ingående resonemang om området har tagits i anspråk eller ej, samt om det varit tillgängligt för allmänheten eller ej och bedömer sammantaget, dels att stora delar inte har tagits i anspråk, dels att det inte visats att ianspråktagandet varit lagligt. Det finns därför inte förutsättningar att upphäva strandskyddet.
Illustrationsplan, Råstasjön med ny bebyggelse i nordöstra delen.
Vidare diskuterar domstolen om det är angeläget att bygga bostäder här eller ej och konstaterar att ”byggandet av nya bostäder kan inte generellt anses utgöra ett angeläget allmänt intresse”. Bara detta borde vara ett högst kontroversiellt påstående. Bostadsbyggande är inte ett angeläget intresse?
Men domstolen fortsätter och konstaterar att ”mot bakgrund av den påtagliga bostadsbrist som råder i Stockholmsregionen kan dock byggandet av 600–700 bostäder i detta fall anses vara
ett sådant angeläget intresse som medför långsiktiga fördelar för samhället.” Ett undantag, verkligen? Men inte tillräckligt angeläget, när allt kommer omkring. Domstolen kommer fram till att strandskyddet ändå väger tyngre. För att särskilda skäl ska föreligga krävs nämligen också att intresset av att bygga bostäder ”inte kan tillgodoses utanför området”. Solna stad anser att bostäder på grund av bostadsbristen måste byggas inom alla områden som är möjliga att bebygga och på grund av Stockholmsförhandlingens avtal speciellt inom tunnelbanans influensområde. Men domstolen avvisar detta avtal som ”ovidkommande”. Det ”saknar betydelse” enligt domstolen. Tala om för regeringen som tillsatt både Stockholms- och Sverigeförhandlingen att överenskommelserna saknar betydelse! Och när det gäller möjligheterna att bygga på andra platser i kommunen avvisar domstolen kommunens redovisning också i detta avseende. Utredningen ger enligt domstolen ”inget stöd för att det skulle saknas möjligheter att uppföra 600-700 bostäder utanför strandskyddat område, antingen inom influensområdet för tunnelbanan eller inom kommunen i övrigt.”
Här måste jag tyvärr hålla med domstolen. Om kravet att alla andra möjligheter först måste prövas måste det rent logiskt till exempel alltid gå att bygga högre hus än tidigare, hur höga dessa än är, åtminstone så länge det inte kommer i konflikt med flyget, försvarets radaranläggningar eller någon sorts riksintresse. Det går därför aldrig logiskt att säga att en kommun är ”fullbyggd”, vilket tycks vara ett nödvändigt krav för att upphäva ett strandskydd. Och Solna är ändå en till ytan mycket liten kommun. Men det är inte slut här. Kommunen har enligt domstolen inte heller redovisat någon alternativ utformning av planen som skulle kunna tillgodose intresset av att uppföra bostäder på ett sätt som medför god boendemiljö och lämplig markanvändning samtidigt som strandskyddsintresset tillgodoses. Men kanske var detta den utformning som kommunen funnit vara bäst från alla andra synpunkter än just strandskyddet.
Vad som eventuellt har beslutats av landstingsfullmäktige i RUFS 2010 eller av kommunfullmäktige i översiktsplaner har någon som helst betydelse för Mark- och miljööverdomstolen. Inte heller undersöker man om livsmiljöer för exempelvis fladdermöss och skrattmåsar kan tillgodoses utanför området. Det krävs inte enligt miljöbalken.
Mark- och miljööverdomstolen kommer av dessa skäl fram till att planen ska upphävas i sin helhet. Men eftersom det anses vara av vikt för rättstillämpningen får domen överklagas till Högsta domstolen. Tack för det.
Kungsholms Strand vid S:t Eriksområdet borde egentligen aldrig ha godkänts enligt MB.
Domen ger anledning till många tankar. Kanske har juristerna resonerat rätt enligt alla förarbeten och rättsfall som behöver granskas. Kanske har de resonerat fel, vilket i så fall borde rättas till av HD.
Men att man överhuvudtaget kan föra alla dessa resonemang leder åtminstone mig till att strandskyddets utformning idag är totalt åt helvete, ursäkta uttrycket. Intresset av att bygga bostäder väger i en tid som präglas av den värsta bostadsbristen på decennier och i områden som av alla upptänkliga skäl borde bebyggas med bostäder lätt som en fjäder i jämförelse med sumpmarker, skrattmåsar och fladdermöss och av olägenheten av att den för allmänheten tillgängliga strandremsan minskas från 100 till 65 meter och detta alldeles oavsett om parken utformas som de allra härligaste parken på jorden.
Människan har inte har något absolut behov av stränder men däremot av bostäder. Men människans behov är tyvärr åsidosatta enligt både MB och PBL. Byggandet av nya bostäder är ju inte ett angeläget allmänt intresse enligt Mark- och miljöverdomstolen. Mitt förslag är därför, oavsett vad HD eventuellt kommer fram till, att det generella strandskyddet omedelbart avskaffas helt och hållet i avvaktan på en utredning om hur ett rimligt strandskydd i framtiden kan utformas, hur bostadsbyggande kan ges rangen av ett angeläget intresse och att intresset av att bostadsbyggande på för detta lämpliga platser ges tyngd i den juridiska tillämpningen. Vem röstar för förslaget?
Uppdatering den 5 mars 2016
I går kunde man läsa i medier att Solna stad avstår från att överklaga beslutet om den upphävda detaljplanen för bostäder vid Råstasjön och Arenastaden. ”Vi vill inte göra en principfråga av det här. Att försöka få frågan prövad i högre instans kan dra ut på tiden och hjälper inte de som vill ha bostäder”, säger kommunalrådet Pehr Granfalk (M). Detta innebär att behovet av att se över strandskyddets tillämpning i storstadsregioner blir ännu mer angeläget.
När reglerna om strandskydd reviderades 2009 infördes en ökad dispensmöjlighet på landsbygden, men samtidigt konstaterades att där exploateringstrycket är högt bör målet vara att inte bygga mer på stränder. Råstasjöärendet visar nu att tillämpningen av detta blir orimlig.
I en situation av akut bostadsbrist och när det behöver byggas hundratusentals bostäder i hela landet, men framförallt i stostadsområden, blir det till exempel orimligt att en kommun ska kunna visa att det inte går att bygga bostäder någon annanstans. Detta krav innebär i princip att strandskyddet blir orubbligt oavsett alla andra skäl. Det blir särskilt orimligt om området är väl beläget i förhållande till pendeltåg och tunnelbana, som samhället investerar miljardbelopp i av bland annat miljöskäl, eftersom bra kollektivtrafik minskar behovet att använda bilen. Det borde räcka med att visa att allmänhetens tillgång till stranden kan garanteras i detaljplan.
En annan brist med strandskyddet är att det även gäller i bebyggda områden där allmänheten inte längre har allemansrättslig tillgång till stranden. Det är alltså ett förbud mot förtätning utan rimliga skäl. Om det finns behov av att skydda växt- och djurliv borde detta ha ett särskilt skydd, inte ett generellt skydd av alla stränder i landet.
Nu är ju RUFS 2010 bara ett av alla de dokument som har relevans för stadsutvecklingen och är dessutom inte lagligt bindande. Lagligt bindande är däremot Miljöbalken, där enligt 7 kap. 13-18 §§ stadgas om strandskydd för land och vatten inom 100 m från strandlinjen vid havet, insjöar och vattendrag, som av länsstyrelsen kan utvidgas till högst 300 m. Strandskydd kan också upphävas när skäl för detta finns, vilket det ofta gör vid detaljplanläggning, eftersom syftet då kan tillgodoses på annat sätt. Men kraven är ibland extrema för att detta ska ske.
Stora delar av Stockholms innerstad strider mot intentionerna i miljöbalken med avseende på strandskydd. Utformningen av Strandvägen och Norr Mälarstrand, två av Stockholms mest attraktiva promenadgator, skulle inte tillåtas idag om bestämmelserna om strandskydd tillämpas. Avståndet från strandlinjen till bebyggelsen är bara 60-70 respektive 40-50 meter. Inte heller skulle bebyggelsen i Gamla stan vid Skeppsbron eller Munkbron godkännas. Kungsholms strand och Hornsbergs strandpark är också attraktiva stadsmiljöer med bebyggelse vid stränder.
Norr Mälarstrand. Idag förbjuden stadsmiljö men tillkom lyckligtvis före MB.
I Solna stad finns både olika typer av bebyggelsezoner och av gröna områden. Den centrala regionala stadskärnan omfattar bland annat området kring Solna station, där de så kallade Arenastaden nu utvecklas. Här har dock seglat upp en konflikt mellan strandskyddsområdet runt Råstasjön och bebyggelseintresssen i anslutning till Arenastaden i kanten på den regionala stadskärnan.
Man skulle kunna tänka sig att avvägningen mellan bebyggelseintressen och bevarandeintressen skulle påverkas av var i Sverige konflikten uppstår, men så verkar inte vara fallet. Skall man gå efter det beslut som Mark- och miljööverdomstolen fattade häromdagen gäller strandskydd, punkt slut!
Konflikten gäller alltså strandområdet på östra sidan om Råstasjön. Detta område har, åtminstone delvis, sedan 1950-talet varit grusat och använts av SJ och olika industrier för upplag och liknande. Det har inte varit tillgängligt för allmänheten och ingenting av den ursprungliga naturmiljön återstår. Området ligger inom gångavstånd från Solna pendeltågsstation och området kommer i framtiden att få tunnelbana genom den gula linjen som beslutats enligt Stockholmsförhandlingen. Solna stad planerade här 1 800 bostäder, men planförslaget fick stark kritik av olika intressegrupper. Länsstyrelsen ansåg i sitt samrådsyttrande 2013 att det inte fanns skäl att upphäva strandskyddet. Solna kommun omarbetade då planen och minskade omfattningen till att omfatta 600-700 lägenheter. Minsta avstånd mellan strandlinjen och bostadshus är nu 65 meter, enligt planen. Närmast vattnet redovisas en parkzon som garanterar allmänhetens tillgänglighet till stranden.
Nu ansåg länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande 2014 att de särskilda skälen till att upphäva strandskyddet behövde förtydligas. I den antagna planen 2014 hade detta också skett. Planen överklagades till länsstyrelsen men överklagandena avslogs. Planen överklagades då till mark- och miljödomstolen som i juli 2015 gick på länsstyrelsens bedömning och fastställde planen. Varken skyddsvärda arter, risker för luft- och vattenföroreningar, hot mot skrattmåsar eller annat räckte för att upphäva den antagna detaljplanen, tyckte mark- och miljödomstolen.
Men skam den som ger sig ansåg några envisa motståndare, nämligen Hyresgästföreningen i Solna, Naturskyddsföreningen i Solna-Sundbyberg och i Stockholms län samt Världsnaturfonden WWF och överklagade till Mark- och miljööverdomstolen. Och nu gav det resultat. Mark- och miljööverdomstolen upphävde detaljplanen i sitt beslut den 22 februari 2016. Domstolen för ett ingående resonemang om området har tagits i anspråk eller ej, samt om det varit tillgängligt för allmänheten eller ej och bedömer sammantaget, dels att stora delar inte har tagits i anspråk, dels att det inte visats att ianspråktagandet varit lagligt. Det finns därför inte förutsättningar att upphäva strandskyddet.
Vidare diskuterar domstolen om det är angeläget att bygga bostäder här eller ej och konstaterar att ”byggandet av nya bostäder kan inte generellt anses utgöra ett angeläget allmänt intresse”. Bara detta borde vara ett högst kontroversiellt påstående. Bostadsbyggande är inte ett angeläget intresse?
Men domstolen fortsätter och konstaterar att ”mot bakgrund av den påtagliga bostadsbrist som råder i Stockholmsregionen kan dock byggandet av 600–700 bostäder i detta fall anses vara
ett sådant angeläget intresse som medför långsiktiga fördelar för samhället.” Ett undantag, verkligen? Men inte tillräckligt angeläget, när allt kommer omkring. Domstolen kommer fram till att strandskyddet ändå väger tyngre. För att särskilda skäl ska föreligga krävs nämligen också att intresset av att bygga bostäder ”inte kan tillgodoses utanför området”. Solna stad anser att bostäder på grund av bostadsbristen måste byggas inom alla områden som är möjliga att bebygga och på grund av Stockholmsförhandlingens avtal speciellt inom tunnelbanans influensområde. Men domstolen avvisar detta avtal som ”ovidkommande”. Det ”saknar betydelse” enligt domstolen. Tala om för regeringen som tillsatt både Stockholms- och Sverigeförhandlingen att överenskommelserna saknar betydelse! Och när det gäller möjligheterna att bygga på andra platser i kommunen avvisar domstolen kommunens redovisning också i detta avseende. Utredningen ger enligt domstolen ”inget stöd för att det skulle saknas möjligheter att uppföra 600-700 bostäder utanför strandskyddat område, antingen inom influensområdet för tunnelbanan eller inom kommunen i övrigt.”
Här måste jag tyvärr hålla med domstolen. Om kravet att alla andra möjligheter först måste prövas måste det rent logiskt till exempel alltid gå att bygga högre hus än tidigare, hur höga dessa än är, åtminstone så länge det inte kommer i konflikt med flyget, försvarets radaranläggningar eller någon sorts riksintresse. Det går därför aldrig logiskt att säga att en kommun är ”fullbyggd”, vilket tycks vara ett nödvändigt krav för att upphäva ett strandskydd. Och Solna är ändå en till ytan mycket liten kommun. Men det är inte slut här. Kommunen har enligt domstolen inte heller redovisat någon alternativ utformning av planen som skulle kunna tillgodose intresset av att uppföra bostäder på ett sätt som medför god boendemiljö och lämplig markanvändning samtidigt som strandskyddsintresset tillgodoses. Men kanske var detta den utformning som kommunen funnit vara bäst från alla andra synpunkter än just strandskyddet.
Vad som eventuellt har beslutats av landstingsfullmäktige i RUFS 2010 eller av kommunfullmäktige i översiktsplaner har någon som helst betydelse för Mark- och miljööverdomstolen. Inte heller undersöker man om livsmiljöer för exempelvis fladdermöss och skrattmåsar kan tillgodoses utanför området. Det krävs inte enligt miljöbalken.
Mark- och miljööverdomstolen kommer av dessa skäl fram till att planen ska upphävas i sin helhet. Men eftersom det anses vara av vikt för rättstillämpningen får domen överklagas till Högsta domstolen. Tack för det.
Domen ger anledning till många tankar. Kanske har juristerna resonerat rätt enligt alla förarbeten och rättsfall som behöver granskas. Kanske har de resonerat fel, vilket i så fall borde rättas till av HD.
Men att man överhuvudtaget kan föra alla dessa resonemang leder åtminstone mig till att strandskyddets utformning idag är totalt åt helvete, ursäkta uttrycket. Intresset av att bygga bostäder väger i en tid som präglas av den värsta bostadsbristen på decennier och i områden som av alla upptänkliga skäl borde bebyggas med bostäder lätt som en fjäder i jämförelse med sumpmarker, skrattmåsar och fladdermöss och av olägenheten av att den för allmänheten tillgängliga strandremsan minskas från 100 till 65 meter och detta alldeles oavsett om parken utformas som de allra härligaste parken på jorden.
Människan har inte har något absolut behov av stränder men däremot av bostäder. Men människans behov är tyvärr åsidosatta enligt både MB och PBL. Byggandet av nya bostäder är ju inte ett angeläget allmänt intresse enligt Mark- och miljöverdomstolen. Mitt förslag är därför, oavsett vad HD eventuellt kommer fram till, att det generella strandskyddet omedelbart avskaffas helt och hållet i avvaktan på en utredning om hur ett rimligt strandskydd i framtiden kan utformas, hur bostadsbyggande kan ges rangen av ett angeläget intresse och att intresset av att bostadsbyggande på för detta lämpliga platser ges tyngd i den juridiska tillämpningen. Vem röstar för förslaget?
Uppdatering den 5 mars 2016
I går kunde man läsa i medier att Solna stad avstår från att överklaga beslutet om den upphävda detaljplanen för bostäder vid Råstasjön och Arenastaden. ”Vi vill inte göra en principfråga av det här. Att försöka få frågan prövad i högre instans kan dra ut på tiden och hjälper inte de som vill ha bostäder”, säger kommunalrådet Pehr Granfalk (M). Detta innebär att behovet av att se över strandskyddets tillämpning i storstadsregioner blir ännu mer angeläget.
När reglerna om strandskydd reviderades 2009 infördes en ökad dispensmöjlighet på landsbygden, men samtidigt konstaterades att där exploateringstrycket är högt bör målet vara att inte bygga mer på stränder. Råstasjöärendet visar nu att tillämpningen av detta blir orimlig.
I en situation av akut bostadsbrist och när det behöver byggas hundratusentals bostäder i hela landet, men framförallt i stostadsområden, blir det till exempel orimligt att en kommun ska kunna visa att det inte går att bygga bostäder någon annanstans. Detta krav innebär i princip att strandskyddet blir orubbligt oavsett alla andra skäl. Det blir särskilt orimligt om området är väl beläget i förhållande till pendeltåg och tunnelbana, som samhället investerar miljardbelopp i av bland annat miljöskäl, eftersom bra kollektivtrafik minskar behovet att använda bilen. Det borde räcka med att visa att allmänhetens tillgång till stranden kan garanteras i detaljplan.
En annan brist med strandskyddet är att det även gäller i bebyggda områden där allmänheten inte längre har allemansrättslig tillgång till stranden. Det är alltså ett förbud mot förtätning utan rimliga skäl. Om det finns behov av att skydda växt- och djurliv borde detta ha ett särskilt skydd, inte ett generellt skydd av alla stränder i landet.
