Hur ska vi kunna lösa bostadskrisen?

Vi bygger mer bostäder än tidigare, enligt Boverkets prognos idag, men det räcker fortfarande inte. Under 2016 påbörjades drygt 19 000 lägenheter i Stockholms län, nästan som under miljonprogrammet. Tyvärr färdigställdes bara knappt 13 000 lägenheter. För att vi ska klara tillväxten behöver det tillkomma åtminstone 16-17 000 lägenheter per år om inte bostadsbristen ska öka ytterligare. Och till detta kommer alla bostäder som behöver byggas för att klara den bostadsbrist som ackumulerats under ett tjugotal år. Det ser alltså fortfarande dystert ut, trots det ökade bostadsbyggandet. Och bostadsbristen drabbar främst dem som ännu inte har fått in en fot på bostadsmarknaden, de unga de nyinflyttade, de resurssvaga.

Faradj Koliev.
Den politiska oviljan att komma överens om effektiva åtgärder för att klara problemen på bostadsmarknaden tycks vara djupt förankrad. För en dryg vecka sedan pläderade riksdagsmannen Faradj Koliev (S) och Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, på DN debatt för någon form av statlig garanti till främst förstahandsköpare av bostäder. Dessa har ju mycket svårt att etablera sig på bostadsmarknaden utan rika föräldrar, eftersom det krävs kontantinsatser på hundratusentals kronor, för att köpa även mindre bostäder. Koliev och Lind menar inte att detta är hela lösningen, utan framhåller att det också krävs andra bostadspolitiska åtgärder, inte minst att kommunerna aktivt planerar för ett bostadsbyggande som inkluderar alla hushållsgrupper.

Hans Lind.
Några dagar senare avvisade Alfred Askeljung (C) förslaget i DN och menar att det är fel med statliga ingrepp i bostadsmarknaden. I stället krävs det marknadsmässiga reformer, det vill säga mer av det som framkallat krisen. Det  krävs enligt Askeljung sänkt flyttskatt, sänkta krav och förenklade planregler för att få snabbare och billigare nybyggen samt avskaffad hyresreglering.Ingenting av detta skulle dock göra det lättare för unga resurssvaga hushåll att komma in på den ägda bostadsmarknaden. Askeljung tycker alltså att social housing borde övervägas, något som hittills varit tabu att ens diskutera i Sverige, men som Askeljung tycker skulle vara ett tänkbart alternativ för unga hushåll utan rika föräldrar, den grupp som Koliev-Linds förslag riktade sig emot! Hallå!

Alfred Askeljung.
Nästa dag avvisar en grupp från byggföretaget Veidekke i DN alla tankar om att det ökade bostadsbyggandet skulle vara ett resultat av politiska beslut. Det beror nästan enbart på en god konjunktur. För en fortsatt ökning (vilket skulle krävas enligt Boverkets behovsbedömningar) krävs stimulansåtgärder riktade mot hushållen, framförallt unga, migranter och andra ekonomiskt svaga hushåll, alltså de grupper som Koliev-Linds förslag riktade sig till. Veidekke varnar för att en rad aviserade åtgärder på olika områden som utan konsekvensanalyser riskerar att  direkt slå mot nyproduktionen och drabba dem som redan befinner sig längst från bostadsmarknaden.
Men bostadsminister Peter Eriksson (MP) har en annan bild än Veidekke: ”Det är kombinationen av en aktiv regering, ansvarstagande kommuner, byggbranschen som anstränger sig och en positiv ekonomisk konjunktur som gjort det möjligt att öka byggandet runt om i landet”, säger han eligt svensk Byggtidning. Så vem har rätt?

Radhus i Lilla Sköndal under uppförande av Veidekke.
Man kan tycka att alla inblandade nu borde samarbeta och göra allt, precis allt, som krävs för att klara bostadskrisen i stället för att käbbla om vilka åtgärder som är rätt eller helt fel. Men det sker alltså inte.

Författare som bekämpar yttrandefriheten

"I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it". ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”. Detta är ett citat från “The Friends of Voltaire”, Evelyn Beatrice Hall, pseud. S.G. Tallentyre, (1906), alltså inte av Voltaire själv, men för att sammanfatta Voltaires uppfattning.
Detta enkla budskap är också grundprincipen för vår yttrandefrihet. Yttrandefrihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det gäller också åsikter som vi avskyr och inte vill ställa oss bakom.
FN:s deklaration formulerar rätten på följande sätt: "Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser". En liknande text finns också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
För två år sedan demonstrerade mer än en miljon människor i Paris till försvar för yttrandefriheten efter terroristattacken mot Charlie Hebdo. Alla uppskattade inte vad som skrivs i tidskriften.

Till försvar för yttrandefriheten i Paris.
Idag växer uppropet som snart omfattar ett par hundra författare som vill förhindra att högerextrema åsikter förs fram på Bokmässan i Göteborg, inklusive några medlemmar i Svenska Akademien, t ex Peter Englund och Klas Östergren. De vill alltså inskränka yttrandefriheten för åsikter de inte delar. Har de aldrig funderat över vad vår yttrandefrihet bygger på?
Men alla skriver inte på. En av dem som resonerar på ett annat sätt är Elisabeth Åsbrink: ” Det handlar om hur demokrati ska hantera de som brukar demokratins verktyg för att förstöra den. Då uppstår frågan, ska demokrater bojkotta/hålla sig borta från det offentliga samtalet så snart åsikter de inte gillar representeras? Nästa fråga blir: är det rätt sätt att hantera det offentliga rummet, att stänga ute dem vars åsikter man avskyr? Båda frågorna måste jag svara nej på. Det är inte förenligt med demokratins idé eller metod.”
En annan är Jan Guillou:
”Den här diskussionen dök upp förra året och eftersom mässans tema det året var yttrandefrihet framstod det än mer absurt att kasta ut någon för att de har fula åsikter. Yttrandefriheten är till för alla, och inte bara Svenska Akademiens ledamöter. Problematiken runt yttrandefriheten kretsar kring människor i den politiska utkanten och jag kan inte se någon skillnad mellan Nya Tider och Sverigedemokraterna. Bojkott i det här sammanhanget är ett synnerligen trubbigt vapen.”
En tredje författare som inte skriver under är Lena Andersson:
” Under alla år jag har varit på bokmässan har där funnits åsiktsriktningar företrädda som jag motarbetar och definitivt inte vill ge ökat inflytande i samhället. Så kommer det att vara även i år. I en frihetlig demokrati finns helt enkelt uppfattningar som man inte accepterar, men man får stå ut med dem. Det är inte genom luften värderingar smittar.”

Att flytta statliga jobb

Landsbygdskommittén har ju föreslagit att 10 000 statliga jobb ska flyttas från Stockholmsområdet till andra delar av landet som är i behov av arbetstillfällen.
"I dag finns många delar i landet där känslan är att staten drar sig därifrån", konstaterade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht när han tog emot kommitténs förslag.
Jag har skrivit om detta tidigare. Jag tror inte att utvecklingen av landsbygden nu kommer att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landsbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor trodde inte heller landsbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén hade enligt Tidholm ingen lösning på grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna. Men det är inte heller riktigt sant. Tillväxten av det täta Sverige beror inte längre på att landsbygden avfolkas, utan främst på födelseöverskott och invandring.
Andra skyller landsbygdens stagnation på hur de statliga jobben lokaliseras. I februari granskade tidningen Arbetet lokaliseringen av de statliga jobben.

Förändring av antalet statliga jobb i kommuner 1995-2015 enligt Arbetet.
Arbetet konstaterade bland annat att 231 kommuner hade förlorat fler än 29 000 jobb sedan 1995 och fram till 2015 samtidigt som de statliga jobben ökade med 40 000 i ett 60-tal andra kommuner. Som tidningen uttryckte det hade ”29 000 jobb flyttats”. Så är det förstås inte. Under 20 år läggs myndigheter ner, andra startas, en del växer och andra krymper. Totalt är antalet statliga jobb ganska konstant.

Antalet statliga jobb har ökat från ca 200 000 till 220 000 på 20 år, ungefär i nivå med befolkningstillväxten.
Men det låter kanske bättre om man säger att jobben flyttas, särskilt om det handlar om att de flytta från landsorten till storstäderna. Enligt Arbetet fick Stockholm, Solna, Sundbyberg och Huddinge 12 000 nya statliga jobb under 20-årsperioden. I Stockholm ökade de statliga jobben med 17 procent. Men under samma period ökade Stockholms befolkning med nästan 30 procent. Andelen statliga jobb av Stockholms arbetsmarknad minskade alltså i själva verket. Det var dessutom främst var inom universitet och högskolor samt inom polisen, och därmed kopplat till befolkningstillväxten. Det kunde kanske Arbetet också ha nämnt.
Hur viktigt för sysselsättningen är det då att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet. Inte särskilt viktigt. Till att börja med utgör de statliga jobben an ganska obetydlig del av hela arbetsmarknaden, bara 4,5 procent, som framgår av nedanstående diagram.

Andel sysselsatta i offentlig och privat sektor år 2014.
Två tredjedelar av jobben är privata. Även av den offentliga sektorn utgör de statliga jobben bara en bråkdel. De kommunala jobben och landstingsjobben är ju redan regionalt fördelade i landet. De statliga jobben utgör ungefär 220 000 jobb av totalt ca 4,8 miljoner jobb 2015, omkring 4,5 procent.
På den socialdemokratiska partikongressen utlovade inrikesminister Anders Ygeman dessutom 10 000 nya polisjobb till 2024, alltså nya statliga tjänster. Han sa inte var dessa jobb ska hamna, men jag antar att en huvuddel hamnar där det bor mest folk och där brottsligheten under senare tid har varit påtaglig med skjutningar, terrordåd med mera, dvs i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, och inte på lndsbygden. Så landsbygdens problem löser man knappast genom att flytta statliga jobb.

Årets trädgårdsmässa i Älvsjö

Trots isiga vårvindar väller nu optimistiska odlare in på årets första trädgårdsmässa i Älvsjö. De pratar om ditt och datt på scener och i montrar, priser och stipendier delas ut för det ena och det andra, och det säljs växter och trädgårdsredskap i det oändliga. Likaså vackra prylar att ställa ut i trädgården eller på balkongen. Alla proffs och trädgårdsföreningar är naturligtvis på plats.
Allra först stötte vi på Swedish society of public parks & gardens (SSPPG), ett nätverk med ett 30-tal av Sveriges främsta parker och trädgårdar. Deras monter är en hyllning  till trädgårdsarkitekten och trädgårdsjournalisten Ulla Molin, helt enkelt bedårande.

I trädgårdsarkitekten Ulla Molins anda: klippt buxbom, Ljuv förgätmigej och nickande kungsängsliljor.

Den skira, rutiga kungsängsliljan kanske kan utses till årets favorit – den dyker upp om och om igen i idéträdgårdar och på balkonger. 

Drömmen om Medelhavet är högst levande. Citrus av alla de slag säljs på mässan. 

Fem spännande idéträdgårdar visades upp, som man kan rösta på. Här är några av dem.

Uppkoppling. En trädgård av döda löv, vassruggar och plåtblomster – den sköter sig själv. Skapare: Eva och Christina Larsson m fl.
Avverka ditt kalhygge, dika ut och kill your darlings. Kräv din frihet från prunkande krukor och odlingsrutor. Stäng butiken för en dag, lägg ut din filt på tusen år och tusen lager vass, lägg in friläge, svämma över av alltings enkelhet, skamligt nära. Koppla upp, surfa! Ta med dig ritning från Vassruggens arkitektkontor, betala med lycka.

Färgstarka öar och stilla vatten, Hvilan utbildning.
Den slingrande vägen är längre än den raka. Men i trädgården är omvägen ofta värd några extra steg. Promenera bland öar, över stilla vatten, och upplev kontrasternas och komplementfärgernas glada kraft i den späda, tidiga grönskan. Tulpanerna dominerar här; de lyser i starkt orange, rött, gult och lila.

Vatten – Själens spegel. Garden Aquatica AB, Olle Fernström.
En damm med svävande dimmor och en kvinna redo att dyka… Lugnande och lockande, ett kärr i skogen – en djupt mänsklig vattensamling.
Det finns också en mängd förslag på hur man kan inreda sin balkong – till ögats och själens fröjd.

Inte så mycket grönt, desto mer plåt. Lite bakgårdskänsla…

Vintage på spirande balkong. Vita blommor gör scenen extra ljuv. Skapare: Linda Hansson och Maria Andersson.

En blomstrande höjdare uppe på takåsarna. Nog blir man hungrig… Skapare: Åsa Gramén och Nike Wahren.

Livsnjutarens balkong. En blå dörr, orientalisk matta och bekväm gungande fåtölj. Skapare: Helena Krön, Eva Zetterlund och David Lindgren.

Pelargonfrossa heter denna balkong, tydligt namn och en hel vägg med pelargoner. Skapare: Therese och Patrik Andersson, Gluggstorp handelsträdgård.
Så nu är det bara att ta till sig av alla idéer och själv börja påta i den egna lotten.

Göran Johnson & Eva Hernbäck

Kommer samarbete över blockgränserna?

Efter moderaternas stora tillbakagång i väljaropinionen ser det politiska läget ut att bli mer komplicerat än på länge, kanske någonsin. Anna Kinberg Batra har öppnat för samarbete med Sd vilket avvisats av både L och C. De som har vunnit på moderatledarens utspel är framförallt C. Sd har nu varit näst största parti i ett flertal opinionsundersökningar och något större än moderaterna.
Inom M verkar splittringen vara större än tidigare. Samtidigt ligger Kd sedan mycket länge ordentligt under 4-procentspärren. Det har de visserligen gjort även inför tidigare val, men nu krävs det stödröster från ett redan sargat moderat parti för att rädda partiet kvar.
Det är ett och ett halvt år kvar till nästa val och mycket kan hända på upploppet. Men som det ser ut nu kommer det att bli ytterst svårt att bilda en stark regering efter valet. Så här ser det ut i riksdagen nu.

Antal mandat i riksdagen sedan valet 2014.
Det krävs alltså 175 mandat för att få majoritet. Stefan Löfvens minoritetsregering har stöd av 159 mandat och alliansen av 141. Så här ser välaropinionen ut i mars 2017.

Antal mandat i riksdagen om nästa val skulle följa Sifos sammanvägning av fyra opinionsundersökningar i mars 2017.
Moderaterna och socialdemokraternas stöd har minskat medan Sverigedemokraternas och centerns har ökat. De rödgröna och vänsterpartiet skulle få 146 mandat och alliansen 135 mandat om det vore val idag. Båda sidorna har alltså minskat i stöd. Vi kanske kan fortsätta med en än svagare minoritetsregering under kommande mandatperiod, men hur troligt är det? Vill vi diskutera nyval allt oftare?
Ska man få till en majoritetsregering med nuvarande opinionsläge blir det besvärligt. Det är ju inte troligt att vare sig S eller Mp kommer att samarbeta med Sd, som de kategoriskt har avvisat. Det räcker inte heller att M får stöd av Sd om Kd inte kommer in i riksdagen. Det krävs också stöd av C som redan har avvisat sådant samarbete. Inte heller L räcker som också avvisat samarbete med Sd.
En majoritetsregering förutsätter alltså samarbete över blockgränserna (om man nu fortfarande kan tala om block). Men alliansen kan inte samarbeta med enbart Mp, det räcker inte. Det räcker inte heller att Socialdemokraterna samarbetar med enbart M. En mittenregering med S, Mp, C och L skulle däremot få stabila 189 mandat.
I höstas öppnade Jan Björklund för samarbete med de rödgröna. ” Jag tycker att vi ska tänka tanken att vi har en bredare koalitionsregering över blockgränserna mellan alliansen och S”, sa Björklund till SvT Nyheter i höstas, samtidigt som han avvisade samarbete med Sd. I januari avvisade dock Annie Lööf ett sådant samarbete. Hon utesluter att hon kommer att sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven, sade hon då. Men Stefan Löfven sätter sig nog inte i en regering som leds av Anna Kinberg Batra. Skulle Lööf hålla fast vid detta utesluter det en mittenregering. Enbart liberalerna räcker inte. Då återstår bara några alternativ.

Tänkbara regeringsalternativ som majoritetsregering.

Det skulle förstås räcka med S, Mp, och M, alternativt S, L och M, vilket skulle ge 185-190 mandat, eller kanske alla fyra. 

Anna Kinberg Batra har förlorat var tredje röst sedan hon öppnade för samarbete med Sd. Men hon har varit otydlig med avseende på samarbete vänsterut. F d ministern Mikael Odenberg vill att M stänger dörren till Sverigedemokraterna och regerar med S i stället, och statsminister Stefan Löfven utesluter inte en regering med tillsammans med Moderaterna. ”Sverige kan hamna i lägen där vi behöver göra det oväntade”, sade han till DN i februari. Enligt dagens DN samarbetar S och M i många kommuner och det finns också många andra konstellationer av blocköverskridande samarbete i kommunerna. 

Så i nuvarande läge finns bara alternativen ovan eller fortsatt minoritetsregering. Kanske borde partierna fundera lite mer på hur en regering kan se ut efter valet och inte bara hur de skulle vilja att den ska se ut. Önskedrömmar blir sällan verklighet.

Tunnelbanesatsningar utan helhetssyn

Den 30 mars meddelade Sverigeförhandlingen att man kommit till en ny överenskommelse om kollektivtrafikutbyggnad i Stockholm. Det handlar om tunnelbana Älvsjö-Fridhemsplan, Spårväg Syd mellan Flemingsberg och Älvsjö via Kungens kurva, Roslagsbanans förlängning i tunnel till T-centralen samt en tunnelbanestation Vid Hagalund på den gula linjen mellan Odenplan och Arenastade, som man tidigare har beslutat om. Som vanligt ingår ett betydande antal bostäder som på något sätt antas kunna kopplas till utbyggnaderna. Det handlar om Stockholm, Huddinge, Täby, Vallentuna, Österåker och Solna. Dessutom ska trängselskatten höjas.

Tunnebanan Fridhemsplan-Älvsjö
Överenskommelsen ger anledning till en del tankar. Tunnelbanan byggdes ut kontinuerligt mellan 1945 och 1985. Efter 1985 har det i stort sett inte skett någonting, trots att regionens befolkningstillväxt tilltagit, särskilt inom tunnelbanans upptagningsområde. Den politiska handlingsförlamningen var monumental. Genom Stockholms- och Sverigeförhandlingen har man äntligen hittat en metod att komma fram till nya utbyggnadsbeslut. Det är naturligtvis positivt.
Å andra sidan innebär den nya beslutsmodellen att nästan alla andra överväganden än nya bostäder till lägsta möjliga investeringskostnad i infrastruktur läggs åt sidan. Till det hör systemtänkande och helhetssyn liksom att väga kostnaden mot nyttan av investeringarna. Dessutom kanske bostäderna skulle byggas i alla fall.

Tunnelbanestation vid Hagalund.
Frågor som borde ställas, men som av allt att döma inte ställs, är om just den eller den spårförbindelsen verkligen behövs och dessutom utgör det bästa alternativet av olika möjliga alternativ. Detta innebär att vissa överenskomna objekt sannolikt motsvarar ställda krav medan andra sannolikt inte gör det. Hur det egentligen ligger till vet vi ju inte eftersom några analyser inte redovisas, om de eventuellt skulle ha genomförts.
Av tidigare beslutade tunnelbaneutbyggnader har Akalla-Barkarby och tunnelbanan till Nacka analyserats ingående tidigare och är välmotiverade även om detaljer kan diskuteras och detta gäller även Spårväg Syd. En tunnelbanestation vid Hagalund är i och för sig bra. Frågan är bara om den gula linjen alls ska byggas. En kort stump, som inte kan förlängas parallellt med pendeltåget och som dessutom sätter ned Gröna linjens kapacitet väsentligt, om den nu kommer att trafikeras som en gren på Gröna linjen.

Roslagsbanan till T-centralen
Att bygga ut Roslagsbanan till T-centralen innebär stora utmaningar, inte bara genom att platsen redan genomkorsas av alla tre tunnelbanorna och Citybanan. Trängseln redan kommer dessutom att öka när tunnelbanan till Nacka blir klar. Måste alla åka till T-centralen?

Spårväg Syd.
Den nu överenskomna tunnelbanan Fridhemsplan-Älvsjö reser en hel del frågor. En ny spårförbindelse väster om Slussen har länge varit önskvärt för att avlasta den trånga passagen mellan Slussen och T-centralen. Vid Liljeholmen kan Röda linjen avlastas  genom innerstaden om vissa tåg kan fortsätta mot Fridhemsplan. En fråga är om den valda sträckningen verkligen är optimal. En del av sträckan går parallellt med Tvärbanan och en annan parallellt med pendeltågen.  Både Liljeholmen och Fridhemsplan har redan flera olika spårförbindelser. För 12,6 mdr kronor får man två nya stationer – Årstafältet och Östberga. Ett alternativ kunde vara att i stället täcka områden i innerstaden som ligger långt från tunnelbanan, t ex Södersjukhuset och Sabbatsbergsområdet.
Men den uppenbara fadäsen ligger naturligtvis i att man nu bygger två nya tunnelbanor till innerstaden som avslutas mindre än en kilometer från varandra (Fridhemsplan och Odenplan) utan att ens tänka tanken att de kunde kopplas ihop med varandra.

Gula linjen slutar vid Odenplan och den nya linjen slutar vid Fridhemsplan, mindre än en km därifrån.
Detta är en så katastrofal brist på helhetssyn att det inte borde vara tillåtet. I regionplanearbetet har mängder med alternativa spårsträckningar genom västra delen av innerstaden undersökts. Vi skulle dock aldrig ha kommit på en så idiotisk idé. Den uppenbara slutsatsen borde vara att nu ändra inriktningen på Gula linjen så att den blir möjlig att koppla ihop med Älvsjölinjen. Trafikantnyttan vore sannolikt avsevärd. Om det nu är något man bryr sig om.

Gösta Ekman död

Han var ju en institution inom svensk film, teater, revy. Många älskade filmer som ”Att angöra en brygga” och ”Morrhår och ärtor” liksom rollerna som kommissarie Beck och förstås Sickan i Jönssonligan. För några år sedan stötte jag ihop med honom i porten, när han skulle träffa en granne. Han hälsade artigt och försökte förstås se ut som vem som helst, vilket han ju inte var.

Gösta Ekman.
Han bodde ju också på Söder. I tisdags mötte vi honom på Götgatan på eftermiddagen. Han såg lite böjd ut, lite grå och blek, men annars som vanligt. Bara några dagar senare, på lördagen, får vi höra att han har gått bort efter en tids sjukdom. Det kändes märkligt och dramatiskt.
Hela Sverige sörjer nu Gösta Ekman, inte minst i media. Gösta Ekman somnade in i hemmet, omgiven av sin familj. Vännerna har vetat att han varit både sjuk och frisk emellanåt men tycks inte ha känt till några närmare detaljer om hans sjukdom.
För ett och halvt år sedan berättade dock Marie-Louise Ekman själv, i en intervju med Aftonbladets Ingalill Mosander, att det var en komplicerad cancer som Gösta Ekman hade drabbats av. ”Han låg på sjukhus i tre månader, några gånger i leverkoma”, sa Marie-Louise Ekman. Och den gången gick det vägen. Undret inträffade. Gösta Ekman genomgick en stor operation som trots stora risker lyckades. ”Det är ett mirakel att han lever”, sa Marie-Louise Ekman då.
Men nu finns han inte mer. Det blir ett stort tomrum.