Var juli 2019 varmaste juli hittills?

I media har det nyligen utan reservationer meddelats att juli 2019 var den varmaste månaden hittills för global genomsnittlig ytluftstemperatur. Det kanske är så, kanske inte. Vi har ju haft en global temperaturhöjning på mellan 0,5 och 1,0 grader sedan slutet av 1800-talet, så det är ju inte så konstigt om någon månad under senare år varit varmast, i alla fall sedan mätningarna började i slutet av 1800-talet. Men för 10 000 år sedan, kort efter den senaste istiden var det faktiskt ett par grader varmare än nu, men då gjorde man förstås inga månadsvisa mätningar av yttemperaturen. Men det vore ju konstigt om det inte förekommit varmare julimånader då.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen.

Variationer i årsmedeltemperatur i södra Sverige de senaste 10 000 åren (Källa: Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010).
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet. Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken. För omkring 1000 år sedan hade vi den medeltida värmeperioden, då vikingarna koloniserade Grönland. Kanske var juli månad varmare vid den tiden.

Temperaturen under de senaste 2000 åren baserad på 18 faktorer (ej årsringar) till 1935. Endast 11 faktorer täcker perioden efter 1935 med streckad linje. Källa: Dr Craig Loehle, National Council for Air and Stream Improvement.
PhD Roy Spencer har kommenterat uppgifterna om juli månad som den varmaste julimånaden. Han konstaterar att uppgifterna inte bygger på de allra säkraste uppgifterna utan från ett ganska begränsat antal och enligt honom bristfällig belägenhet av mätstationer som aldrig varit avsedda att mäta globala temperaturtrender. Det finns  enligt Spencer tre stora brister när det gäller att få globala medeltemperaturer. Det handlar om UHI-effekten (Urban Heat Island) för många mätstationer i tätbebyggda områden, som inte är bortrensade. Havstemperaturer är notoriskt osäkra på grund av över tid förändrade mätningsmetoder. Dessutom är mätningen av både land- och havstemperaturer är ofullständigt fördelade geografiskt. Man kan inte uppskatta temperaturer i gigantiska områden, där inga mätningar finns.

Satellitbaserade månadsvisa mätningar av den globala temperaturen 1979-2019, University of Alabama, Huntsville (UAH).
En annan och bättre metod är att mäta temperaturen med satellit, som görs av exempelvis UAH. Dessa mätningar har bara skett sedan 1979. Dessa mätningar av temperaturen i lägre troposfären visar ändå att det har varit varmare såväl 1998 som 2016. Men media har tyvärr inte redovisat dessa osäkerheter och brister.

Fler döda under vinterns kyla än under sommarens värmebölja

”Extremhetta har slagit till mot Europa – flera döda”. Ja, den rubriken hade Aftonbladet tidigare i sommar. Tänka sig. Riktigt ruskigt, så hett så att flera människor dör! Och nu har man varnat för att sommarhettan kan kräva dödsfall även i Sverige.
Men EU har ju drygt 500 miljoner invånare, hela Europa mer än 700 miljoner. I Sverige dör omkring 90 000 personer varje år, omkring 9 per 1000 invånare. Det motsvarar omkring 250 personer varje dag året runt. I hela Europa skulle det motsvara 15-20 000 döda per dag. Så hur stor är egentligen betydelsen av att det dör flera personer av hettan. Kanske hade de även andra diagnoser, kanske var de gamla. Något ska man ju ändå dö av så småningom.
Media varnar nu för att värmen, liksom förra sommaren, också kan utgöra en risk för Sveriges befolkning. Enligt en studie som publicerades i Läkartidningen i maj kan fjolårets värmebölja härledas till 600 dödsfall i Sverige. Man har då jämfört dödstalen vecka för vecka 27-31 med vad som är normalt för just dessa veckor. Enligt utredaren kan årets värme medföra flera risker, särskilt för barn och äldre som är känsligare för de höga temperaturerna. ”Dels kan man få solsting, man kan få värmeslag, man kan bli uttorkad. Det kan också vara risk för hjärtproblematik”, säger Fredrik Haux i Läkartidningen.
Men för att sätta lite proportion på siffrorna, kan man konstatera att de 600 dödsfallen utgör klart mindre än 1 procent av dem som dog under 2018. Att de dog just under sommaren är det speciella. Normalt dör det nämligen klart färre personer just under den perioden.

Dödlighet per dag i Sverige under årets tolv månader 2015-2016, enligt SCB.
Normalt är det de kalla vintermånaderna december-mars som kräver flest dödsfall. Då dör det normalt ca 275 personer per dag jämfört med 235 personer under sommarmånaderna juni-augusti. Det är alltså normalt en ”överdödlighet” på cirka 40 personer per dag under vintern. Värmeböljan sommaren 2018 krävde alltså långtifrån så många döda som en normal vinter i Sverige. Men sällan ser man rubriken "Vinterkylan krävde 5 000 dödsfall - som vanligt", även om det finns belägg för detta.

Nej, extremväder har inte blivit vanligare!

Ofta får man höra att klimatförändringarna kommer att leda till att extremväder blir vanligare. Det gäller exempelvis SR P1 (t ex Klotet och Klimatspår). Till exempel att det blir vanligare med värmeböljor med extrem torka som vi hade förra sommaren, men också fler skyfall och översvämningar.
En konsekvens av den pågående globala uppvärmningen är att avdunstningen ökar. Tankegången är väl att atmosfären därmed kan innehålla mer vattenånga, vilket även skapar förutsättningar för mera (intensiva) regn. Men att modellen inte stämmer särskilt väl är ett av huvudresultaten av en rekonstruktion av vädret de senaste 1200 åren av forskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist, som också refererats i DN. Studien ger inget belägg för att frekvensen av extremväder skulle öka. Till och med IPCC har numera erkänt att det inte har varit någon ökning av de väderrelaterade naturkatastroferna, som stormar, torka och översvämningar. Det framgår av den senaste ordinarie rapportomgången från 2013.
SMHI har också analyserat om den ökning av medeltemperaturen i Sverige som
observerats sedan drygt 150 år har påverkat frekvensen av extrema regnväder. Nedanstående diagram visar högsta dygnsvärde för regionerna N, M, SO och SV.

Högsta dygnsvärde nederbörd 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Analyserna visar att den årshögsta dygnsnederbörden inte i någon region uppvisar någon tydlig förändring under 1900-talet. Skillnaderna mellan de olika regionerna är små.
Nedanstående diagram visar frekvens i antalet dygn med mer än 40 mm nederbörd i samma regioner.

Antal dygn med mer än 40 mm nederbörd som dygnsvärde 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Resultaten i stort sett desamma; inga uppenbara trender och små skillnader mellan regioner. Återigen noterar SMHI att klimatförändringarna är relativt små under perioden i jämförelse med stora naturliga svängningar i klimatet och osäkerheter i statistik för extrema värden.
Slutsatsen är entydig. Så länge fakta inte stöder tesen om att extremväder blir vanligare borde vi vara försiktigare med att uttala oss tvärsäkert om hur framtiden kommer att gestalta sig, i varje fall i Sverige.

Lite regn har det i alla fall kommit i år

Förra sommaren minns nog de flesta som mycket torr och varm. Här på Gotland klagade bönderna och hästägarna över torkan och bristen på foder och trädgårdsägarna såg sina trädgårdar torka bort, medan badgästerna njöt över den fina sommaren.

Nederbörd i mm per år på Gotland 2000-2018, Hemse (röd stapel) och Visby (blå stapel).
Det finns ingen entydig trend när det gäller nederbörden under den här perioden. För Hemse kan man ana en svagt minskande tendens men för Visby är trenden i stället ökande nederbörd. Det sannolika är nog att det handlar om slumpmässiga variationer i vädret.
Men sett över hela året regnade det faktiskt nästan normalt under 2018 och mer än normalt under 2017. Det beror på att det regnade mycket under januari samt augusti, oktober och december. Att det regnar mycket på vintern bidrar till att fylla på grundvattnet, men det behöver regna också på vår och sommar om skörden ska bli bra.

Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland (snitt för Visby och Hemse).
I år har året börjat lite bättre än förra året, sett från lantbrukarnas och trädgårdsodlarnas perspektiv.
Under perioden mars-juni har det regnat betydligt mer än förra året, 36 mm per månad jämfört med 15 mm förra året. Inte jättemycket men ändå bättre. Fortsätter det så här borde ingen klaga.
Jag har jämfört Hemse och Visby, som får representera Gotland i allmänhet. Det är två orter som ligger på ett avstånd om ca 45 km fågelvägen. Jag bor på sydöstra Gotland ganska nära Hemse. Hemse ligger inne i landet och Visby vid kusten, och topografin skiljer sig, även om Gotland inte har några höga berg precis. Det innebär ändå att nederbördsmängderna kan variera väsentligt mellan dessa ort, ja på mycket kortare avstånd.
När jag jämför nederbördsmängden på vårt ställe med grannar på några kilometers aller bara några hundra meters avstånd, visar det sig ofta skilja väsentligt. Det förekommer att det är skyfall i Hemse och kruttorrt hemma hos oss. Sådant är ju vädret ofta, med slumpmässiga variationer. Vädret blir klimat först när v har 30 års medelvärden.

Tillsätt en ny bostadssocial utredning

Häromdagen kom länsstyrelsens (i Stockholms län) årliga rapport om bostadsmarknaden, ”Läget i länet”(DN 13 juni 2019).  Man rapporterade att det för första gången på länge finns tomma bostäder. Under den senaste fyraårsperioden påbörjades enligt rapporten 65 000 bostäder i länet, 25 000 fler än föregående period. Men det färdigställdes bortåt 10 000 färre lägenheter än vad som påbörjades. Det var ungefär likadant under föregående fyraårsperiod, medan det däremot färdigställdes fler lägenheter än vad som påbörjades under 2007-2010.

Dagens Nyheter den 12 juni 2019.
Påbörjade lägenheter är ett vagt begrepp, medan färdigställandet speglar konjunkturen. Företagen vill inte låta nybyggda bostäder stå tomma alltför länge och saktar ned på byggtakten när det tenderar att uppstå ett överskott. Påbörjandet 2016-2017 var högre än någon gång sedan miljonprogrammet. Även då uppstod ett överskott på bostäder under början av 1970-talet. Då var det en sjunkande befolkningstillväxt som orsakade överskottet. Nu finns ingen sådan tendens.
Befolkningstillväxten ser ut att vara oförändrat hög. På tre år har befolkningen ökat med 113 000 invånare, ca 38 000 per år och under de tio senaste åren med 363 000 eller 36 000 per år.

Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen 1961-2018.
Härom dagen kom också Boverkets bedömning av bostadsbyggandet. Enligt Boverket fortsätter bostadsbyggandet att minska i år och nästa år, både i Stockholmsregionen och resten av landet. Antalet påbörjade bostäder blir hälften så många som 2017 enligt Boverket. Trots ett minskat byggande även i Malmö förväntas antalet påbörjade bostäder per 1 000 invånare där bli dubbelt så många som i Storstockholm. Samtidigt är antalet påbörjade lägenheter ett diffust begrepp, eftersom byggföretagen tenderar att anpassa färdigställandet till konjunkturen. Men allt pekar ändå på en kris på bostadsmarknaden, eftersom regionens befolkning växer snabbare än bostadsbeståndet.
Befolkningsökningen består av dels födelseöverskott, dels inflyttningsöverskott. Inflyttningen beror till stor del på invandring, antingen direkt till Stockholmsregionen eller till inflyttning i ett andra steg från andra regioner i Sverige. Inflyttningen från andra regioner av personer som är födda i Sverige är numera ganska liten.

Befolkningsökningen i Stockholmsregionen 2000-2018, fördelat på födelseöverskott samt inrikes och utrikes inflyttningsöverskott.
Sedan 2000 har den inrikes flyttningen utgjort 10 procent av befolkningsökningen, medan födelseöverskottet har utgjort 40 procent och invandringen 50 procent. Men medan invandrade personer behöver en bostad omgående dröjer det uppåt 20 år innan de nyfödda behöver få en bostad. Familjer med barn som är födda i länet har ofta möjligheter att under lång tid förbereda sig inför det så småningom kommande ökade bostadsbehovet, i varje fall om de har hyggliga ekonomiska villkor. Det kan ske genom att bospara, föräldrar kan bidra med kontantinsats till barnens bostadsbehov och liknande. Nyinflyttade och familjer med sämre ekonomisk situation har inte samma möjligheter, vilket leder till en alltmer tudelad bostadsmarknad.
Sedan början av 2000-talet har vi haft ett större födelseöverskott än någonsin tidigare i regionen. Detta kommer att leda till ett växande behov av bostäder under de kommande 20 åren. Migrationsöverskottet har stadigt ökat sedan 2005.
Under perioden fram till 1990 ökade bostadsstandarden stadig i regionen. Den sociala bostadspolitiken med generösa statliga lån med subventionerade räntor till nybyggda bostäder. Politiken skapade tillsammans med den stora bostadsproduktionen balans på bostadsmarknaden i början på 1970-talet, så att det blev ett bostadsöverskott med tusentals tomma lägenheter. I början på 1980-talet var det åter balans på bostadsmarknaden, en situation som varade fram till i början på 1990-talet. Under den här perioden motsvarade balansen  2,02 invånare per lägenhet, en utrymmesstandard som aldrig varit bättre, vare sig förr eller senare.

Invånare per lägenhet i Stockholmsregionen 1990-2018.
Då inträffade den ekonomiska krisen. Bank-, finans- och fastighetskrisen kring 1990 berodde delvis på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, som ledde till sviktande offentliga finanser. Staten avskaffade de förmånliga bostadslånen med garanterad ränta, vilket i ett svep nästan utplånade hela bostadsefterfrågan. Bostadsbyggandet sjönk till ca 3 000 lägenheter per år (1996), och det var först omkring 2006, som bostadsefterfrågan åter nådde ”normala” nivåer kring 10 000 lägenheter per år i Stockholmsregionen. Boendetätheten hade då stigit från 2,02 personer per lägenhet till ca 2,10 personer per lägenhet, då en ny balans hade inträffat. Sedan dess har bostadsbyggandet, nu på mer marknadsmässiga villkor, inte nått upp till nivåer som skulle kunna bibehålla boendetätheten, som stigit till 2,18 invånare per lägenhet 2018, en ökning med ca 8 procentenheter. Bostadsbyggandet framöver ser alltså inte ut att räcka till utan boendetätheten fortsätter av allt att döma att öka.
Det finns även andra faktorer som påverkar bostadsutbudet. Omvandlingen av fritidshus till permanenthus pågår kontinuerligt i storstadsområdet, och det sker även en viss ombyggnad av lokaler till bostäder.

Bostadsbyggandet i Stockholmsregionen 1999-2018 fördelat på upplåtelseformer.
Sedan 1990 har bostadsmarknaden förändrats på fler sätt. Omvandling av hyresrätter till bostadsrätter pågår kontinuerligt och omkring 70 % av nybyggandet är bostadsrätter eller äganderätter. År 1990 utgjorde hyreslägenheterna ca 60 % av bostäderna, medan de idag utgör 36 %. Det beror på att det dels har byggts färre hyresrätter än bostadsrätter, dels på att äldre hyresrätter har ombildats till bostadsrätter. Bostadsrätterna utgjorde bara 17 procent av bostäderna 1990. Idag utgör de 41 % av en betydligt större bostadsmarknad. Antalet bostadsrätter har mer än tredubblats sedan 1990. Dels har det byggts fler nya bostadsrätter än hyresrätter, dels har hyresrätter om bildats till bostadsrätter. Det innebär att hyresrätterna minskat i antal med 20 % medan antalet bostadsrätter mer än tredubblats.
Nybyggda hyreslägenheter upplåtes sedan 2006 normalt med så kallade presumtionshyror under 15 år, ofta baserade på produktionskostnaden och i stort sett motsvarande marknadshyror. Två tredjedelar av bostäderna överlåtes nu på marknadsmässiga villkor, men för betydande delar av nyproduktionen har nybyggnadspriserna nu överstigit vad en stor del av marknaden är beredd att betala, vilket påtagligt bromsar bostadsbyggandet. Nybyggnadshyrorna överstiger ofta vad en familj med medelinkomster kan betala. För hushåll med lägre inkomster är det snarare omöjligt att etablera sig på bostadsmarknaden idag. Den del av hyresmarknaden som har lägre hyresnivåer krymper mer och mer.
Finns det lösningar på krisen? En ny bostadssocial utredning?
Länsstyrelsen i Stockholmsregionen anser i sin rapport att den nuvarande situationen kräver en ny bostadssocial utredning. Nuvarande bostadssociala verktyg räcker inte längre till på dagens bostadsmarknad. Det kan till exempel handla om subventionerade bostäder eller subventionerat bosparande för unga.
Ett statligt stöd för att öka bostadsbyggandet infördes 2016 för att öka byggandet i kommuner som tar emot nyanlända invandrare. Det stödet som omfattade fem  miljarder har enligt riksrevisionen varit ineffektivt och borde ha utformats på ett annat sätt. "Den övergripande slutsatsen är att det inte på ett effektivt sätt har stimulerat till åtgärder för ökat bostadsbyggande, vare sig generellt eller i kommuner som tar emot nyanlända", skriver Riksrevisionen enligt Dagens Industri efter en slutförd granskning av stödet. Få kommuner har använt stödet till ytterligare åtgärder för bostadsbyggande, konstaterar riksrevisionen. Riksdagen har beslutat att avveckla stödet från 2019.
Det finanspolitiska rådet har konstaterat att den ”svenska bostadsmarknaden fungerar sämre än någonsin” (DN debatt 12 juni 2019). Rådet föreslår friare hyressättning och höjda skatter på fastigheter och bostadsrätter. Det skulle innebära att alla bostadskostnader skulle höjas kraftigt, för både hyreslägenheter och ägda bostäder. Skatteintäkterna kunde användas för ökade bostadsbidrag.
Debattinlägget fick en rad mothugg, bland annat från Sandro Scocco, som menar att marknadshyror kan leda till sämre utnyttjande av hyresrätterna, från Hyresgästföreningen som menar att fastighetsägarna skulle förlora på att bygga bort bostadsbristen, samt från Villaägarna  som anser att förslaget skulle chockhöja boendekostnaderna för villaägarna.
Resultatet skulle utan tvekan bli en stark broms på efterfrågan och därmed på nybyggandet. Anser man att hushållen idag har en överkonsumtion av bostäder är receptet naturligtvis effektivt. Men som jag visade konsumerar hushållen idag allt färre lägenheter per invånare. Bostadsköerna till hyreslägenheter skulle naturligtvis minska, så det skulle bli lättare för hushåll med goda inkomster att få hyresrätter i det befintliga beståndet. Men de flesta länder som har infört marknadshyror har i stället en sektor med lägre hyresnivåer för hushåll med lägre inkomster, ofta med en betydande andel av hyresbeståndet.
Finansinspektionen visade häromdagen i en rapport (DN debatt 14 juni 2019) att amorteringskraven som har införts inte leder till att unga har utestängts från marknaden. FI bedömer därför att åtgärderna har varit riktiga.Debattinlägget fick mothugg av bland andra Lars E O Svensson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, och tidigare vice riksbankschef. som anser att FI drar fel slutsatser av konsumtionsfallet efter finanskrisen, av Mårten Lilja, vice vd Riksbyggen, som påpekar att unga som nekats bolån inte finns inte med i FI:s statistik samt av Anna Broman, bostadspolitisk expert på Sveriges byggindustrier, som menar att bostadsbyggandet i Stockholm riskerar att halveras, på grund av amorteringskraven.

DN den 12 juni 2019.
Alla har de uppfattningar om vad som bör göras och vad som inte bör göras. Av allt att döma fungerar bostadsmarknaden bristfälligt, i alla fall för de hushåll som inte har stora besparingar, till exempel unga och nyinflyttade. Kanske behövs en bostadssocial utredning. Det betyder inte att den måste arbeta i 10-15 år som den förra bostadssociala utredningen 1933-1947, som Dan Lucas i DN befarar. En tiondel av denna tid borde räcka. Men tillsätt den snarast. Bostadsbristen förvärras hela tiden.

Krav på solceller är ingen bra idé

Det anser miljöexperten Per Kågeson i en debattartikel i SvD med anledning av att miljöpartiets nya språkrör Per Bolund har föreslagit att alla nya hus ska förses med solceller.  ”Per Bolund bör skaffa sig en jordglob”, skriver Kågeson, och menar att fortsatta subventioner vore slöseri med klimatpengarna som kan användas bättre på annat håll.

Per Kågeson
Bolund vill att Sverige ska följa Kaliforniens exempel, men Kågeson pekar på att Kalifornien ligger mellan trettioandra och fyrtioandra breddgraden. På vår sida om Atlanten motsvaras det av Rom i norr och Tripoli (Libyen) i söder medan Sverige ligger mellan 55:e och 69:e breddgraden, vilket är ungefär som Alaska. I Kalifornien är det årliga solinflödet ungefär dubbelt så stort som i Sverige och jämnare fördelat över året. I Sverige bidrar solceller till elproduktionen på sommaren när den behövs minst. Fortsatta subventioner av svensk solel riskerar att öka obalansen i kraftsystemet och till lägre investeringar i vindkraft som skulle behövas på vintern.

Per Bolund (Mp)
Kågeson anser att Bolunds utspel är ett bland många exempel på den klimatpopulism som präglar Miljöpartiet och som leder till resursslöseri. Andra exempel är banor för höghastighetståg och en övertro på subventioner till biodrivmedel. Kågeson föreslår att Bolund börjar med att skaffa sig en jordglob. Det vore nog en bra idé.

Kreativa riksdagsledamöter som ”bengtzbor”.

Elisabeth Svantesson (M) sa under valrörelsen att "varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg". Nu visar det sig att just Elisabeth Svantesson själv tillskansat sig fördelaktiga ekonomiska bidrag från riksdagen genom att skickligt dribbla med sitt eget boende. Själv säger hon att hon bara har följt gällande regler.

Elisabeth Svantesson
Det sa hon ingenting om när Erik Bengtzboes (M) liknande bidragsfusk uppdagades. Även Bengtzboe har ju i riksdagen nyligen krävt att de bidrag som går till vanliga dödliga ska granskas mer ingående. I dagens DN avslöjas att även Eskil Erlandsson ©, Pål Jonson (M), Robert Hanna (L) och Andreas Carlsson (KD) visat sig vara kreativa när det gäller att skriva sig på adresser där de inte bor för att gynna sig själva ekonomiskt.

Det är överraskande populärt bland riksdagsledamöter att skriva sig på fritidshuset, hos föräldrarna eller andra adresser där de uppenbarligen inte bor permanent.
Det är märkligt att valda riksdagsledamöter så totalt saknar känsla för hur deras bidragsfingerfärdighet påverkar deras förtroende bland väljarna. Som DN:s Amanda Sokolnicki skriver på ledarsidan: Varje bortslösad skattekrona hade kunnat användas till vård, skola eller polis, som Svantesson och M brukar påpeka – när det gäller andra.  Eller som Aftonbladet skriver: Problemet är att familjen Svantesson, precis som familjen Bengtzboe, har varit skrivna på en adress i Stockholm där ju riksdagen ligger. Om man verkligen månade om skattebetalarnas pengar hade det gått utmärkt att bo hos familjen, eller hur?