Trädplanteringen på Kvarnberget avancerar

Den förra året i november nedsågade paraplyalmen på Fredmansgatan ska ersättas med ett nytt träd, vilket jag tidigare har berättat om. Jag har tidigare skrivit om trädfrågan på Fredmansgatan här och här och här.
För två veckor sedan hade några betongsuggor ställts upp på platsen för den planerade nyplanteringen. I slutet på veckan inträffade så stora saker. En grop grävdes i gatan. Något är alltså på gång.

Nu väntar vi bara med spänning på fortsättningen. 

Mosebacke på Strindbergs tid

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på  navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Det var ett liv och ett kiv.”
August Strindberg, inledningen till Röda rummet, 1879.
För nutidens läsare kanske några ord behöver förklaras. Med saffransblommor avses krokus. Barège var ett tunt, glest tyg.

Så här såg kvarteren vid Mosebacke ut på Strindbergs tid.

Och så här ser de ut idag.
Många byggnader har rivits och andra har byggts, bl a det s k KF-huset. Katarinavägen har dragits fram genom de gyttriga kvarteren söder om Slussen. Katarinahissen ersattes av en ny hiss när Slussen byggdes om på 1930-talet.

En vy från Katarinahissen åt Riddarfjärden till fotograferad år 1904. 
Huset i förgrunden, numera rivet, inrymde den välkända krogen Pelikan. Den öppningsbara bron för sammanbindningsbanan finns i samma läge som tunnelbanebron har idag.

Ungefär samma vy idag.
Pelikanhuset och flera andra mindre byggnader har försvunnit.

En vy från Katarinahissen mot Saltsjön år 1900.

Och så här ser den ut idag.

Bör verkligen e-post vara offentlig?

Svenska Dagbladet har tagit reda på att Göran Lambertz på sin arbetsplats agerar privatspanare och mejlar Claes Borgström, Christer van der Kwast och andra som har varit inblandade i Tomas Quickaffären. Expressen har genom att begära ut Lambertz mejl konstaterat att han även rotar i Palmemordet. Samtidigt är Lambertz domare i Högsta domstolen och kan i den egenskapen komma att handlägga både det ena och det andra, och genom sitt privata agerande gör han sig mer och mer jävig i olika sammanhang. När det gäller Quickfallet var han dock jävig redan innan, eftersom han som JK granskat fallet. Men det finns ju andra domare i HD.

Göran Lambertz, jävig?
Efter SVT-debatten mellan Lambertz och Leif G W Persson kan man via utbegärda mejl få reda på att Lambertz fick stöd av Penttinen, som tackar honom för att han ”orkar föra saken fram i dagsljuset och att du vill ta risken att bli hudflängd, vilket sannolikt kommer ske. Att du ställer upp på det här viset värmer ordentligt efter alla år som jag sprungit gatlopp i media!” Claes Borgström berömde: ”Jag tycker du hanterade diskussionen i Aktuellt mycket bra. Var Leif nykter?” Också van der Kwast kommenterade Leif GW Persson: ”Såg också hans fortsatta angrepp i pressen. Är han verkligen helt frisk?”

Leif G W Persson, men var han verkligen nykter?
Man kan tycka vad man vill om Lambertz envisa försvar av domarna i Quickfallet. Det tänkte jag inte ha synpunkter på just nu.
Däremot är det ju intressant att SvD och Expressen tagit del av alla dessa i sammanhanget privata mejl, som skickats från arbetsplatsen och därigenom blivit offentliga handlingar. Idag har alla rätt att ta del av sådana handlingar som betecknas som allmänna handlingar och som inte är hemliga. En handling kan vara brev och andra dokument men alltså även mejl. Genom att mejlet har lämnat myndigheten räknas det inte heller till arbetsmaterial, som kan undantas från offentlighet. I de här fallen gäller mejlkonversationerna dock inte arbete på myndigheterna utan har redan från början privat karaktär.
Men är detta verkligen rimligt? Vi skulle bli mycket upprörda om pressen gick in och läste olika personers privata mejl om de skickats hemifrån och från den privata datorn. Men vad är egentligen skillnaden? I Storbritannien åtalas åtta personer som i samband med den uppmärksammade News of the World-skandalen misstänks för avlyssning av privatpersoner för att få information till tidningens artiklar. I sak är det ju samma sak som SvD och Expressen har ägnat sig åt här i Sverige, även om det gäller mejl och inte telefonsamtal. Vad blir följden av att pressen mer och mer begär ut privat e-post från offentliga tjänstemän? Idag sköter naturligtvis de allra flesta offentligt anställda tjänstemän många vardagsärenden på jobbet via e-post, och även med arbetsgivarens goda minne, men det betyder ju inte att ärendena har offentlig karaktär. Det skulle oftast ta längre tid att avhandla ärendena per telefon, men telefonsamtal kan, till skillnad från mejl, inte begäras ut av pressen som offentliga handlingar. Om pressen sätter detta i system kommer kanske allt fler offentligt anställda tjänstemän att övergå till att använda sin privata mailadress. Det är förvånande att offentliga personer som Lambertz alls skickar mejl från HD.
Jag brukar värna om såväl yttrandefrihet som offentlighetsprincip, men här borde det kanske finnas snävare gränser.  Det känns inte rimligt att i stort sett all mejlkorrespondens på offentliga arbetsplatser ska vara allmänna handlingar och därmed offentlig. Eller är jag fel ute?

Vita män och svart flicka med flätor

Konstfacksprofessorn  Joanna Rubin Dranger angrep i SvD Sverker Lenas inlägg i DN några dagar tidigare. Sverker Lenas pekade på risken för ökad rädsla att inkludera olikheter i barnkulturen. Ett av Rubin Drangers argument var att ”debatten på DN:s kultursida har förts av tre vita män som med olika resonemang och tonlägen meddelat läsarna att detta inte är en rasistisk bild av ett svart barn – oavsett vad flera svarta svenska debattörer påstår.” Hon har helt rätt. Såväl Jonas Thente, Sverker Lenas och Ulf Stark är vita män. Men ändå kopplar jag inte riktigt. Skulle män vara diskvalificerade att delta i debatten om eventuella rasistiska stereotyper? Eller ska alla vita vara diskvalificerade? Eller bara vita män, men inte vita kvinnor? Mot dessa ställs "flera svarta svenska debattörer". Flera stycken? Sverige lär ha 150 000 personer med afrikansk ursprung, varav mindre än 1 procent är medlemmar i Afrosvenskarnas riksförbund, som har protesterat mot bilden av Lilla Hjärtat. Mysteriet tätnar.

Joanna Rubin Dranger
Statsvetaren och utredaren i diskrimineringsfrågor Sherlot Jonsson skrev i ett inlägg i SvD att filmen ”Liten skär och alla små brokiga” skildrar mångfald på ett positivt sätt. Jonsson är både svart och kvinna. Kan hennes synpunkter möjligen godkännas av Rubin Dranger?

Sherlot Jonsson
Rubin Drangers slutsats är att eftersom Stina Wirséns uttalade syfte med den tecknade figuren är att vara antirasistisk är den självklara konsekvensen att rita om bilden. Men är detta verkligen lösningen? Ska den i så fall gälla all konstnärlig verksamhet, eller bara barnböcker? Om någon upplever sig kränkt av ett konstverk, ska konstnären då omedelbart korrigera konstverket i de delar som kritiserats?
Bilderboken med det svarta barnet Lilla Hjärtat har varit ute på marknaden i flera år innan någon har kommit på att detta är rasism. Så här har Stina Wirsén själv förklarat figuren: ” Vi ville skapa en stark liten tjej. Jag har haft täta samtal med afrosvenskar, som tycker att det är ett problem att det finns så få förebilder för dem. De har välkomnat det faktum att Lilla hjärtat är stiliserad, kolsvart och har flätor och sagt ’äntligen kan flätor bli ett ideal’.”

Lilla Hjärtat är svart, med rund mun och afroflätor. Såna bilder borde väl inte tillåtas i barnböcker? Eller också borde de faktiskt det. Många svarta barn har läst om Lilla Hjärtat och sett filmen utan att uppröras över den stereotypa bilden. Personer som har sett filmen har sagt att ”Liten Skär och alla små brokiga” är ett av de roligaste och klurigaste konstverken på knattenivå mot rasism och för tolerans. Den fyller bilden av en svart tjej med nytt innehåll och skildrar mångfald på ett positivt sätt. Oavsett vad Afrosvenskarnas Riksförbund och Rubin Dranger säger.

Uppdatering 28 september
Idag skriver konstnären Makode Linde i DN under rubriken "Tusen nyanser av svart". Linde, som har gjort konstserien "Afromantics" är mest känd för tårtskandalen på Moderna Museet i våras, då blackface fick ett nytt ansikte.

Makode Linde
Linde tror inte att historierevisionism och kulturcensur av det slag som förespråkas av SM-guldmedaljören i kränkthet, Afrosvenskarnas riksförbunds talesperson Kitambwa Sabuni förespråkar, är rätt väg att gå.

Kitambwa Sabuni
"Låt oss i stället hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten." Men Linde är förstås man och dessutom bara chokladbrun, inte helt svart.
Hur ska man beteckna dem som avfärdar sakargument, genom att hänvisa till hudfärgen på den som framför dem. Jag kan bara komma på ett ord - rasist.

Uppdatering den 22 november
Förlust för mångfald och yttrandefrihet
Stina Wirsén har begärt att frlaget ska sluta sälja böckerna med Lilla Hjärtat. Det innebär att den onyanserade kritiken har vunnit och barnen i Sverige har fått en figur mindre att identifiera sig med. Det är en stor förlust för mångfald och yttrandefrihet. Frågan är om någon kommer att rita svarta barn med flätor i barnböckerna fortsättningen.

Lisbeth Sandvall på Hera

Just nu och fram till 10 oktober har Lisbeth Sandvall en utställning på Galleri Hera på Hornsgatspuckeln, som jag blev mycket förtjust i. Hon målar mest i olja och det är halvt abstrakta målningar, ibland helt abstrakta. 

Men de tycks ibland ha ett landskap eller några personer som förebild, men som i den färdiga bilden tycks bli upplösta och vaga, och som bara kan anas som reflexer, speglingar eller ljus. 

Ibland ter sig bilderna mer som abstrakt konst med kvadrater och linjer i olika kombinationer, också de reducerade till samma diffusa mönster. 

Hon målar med starka, skimrande färger, ljusa och mörka, och i skikt över varandra, ibland med ristningar, där underliggande skikt lyser fram.

Jag kan rekommendera ett besök.

Alliansregeringen kör över regionen om tunnelbanan till Nacka

Idag gör de fyra allianspartiernas ledare ett utspel på DN Sthlm Debatt, där de föreslår tunnelbana till Nacka och Österleden i tunnel under Djurgården.  Det är både glädjande och oroande. Det är naturligtvis bra att regeringen stödjer en utbyggnad av Stockholms kollektivtrafiksystem och en tunnelbana till Nacka fanns med redan i tunnelbaneplanen från 1965, så det är hög tid att den äntligen byggs. Det är också bra att byggandet av Södra länken och Norra länken kompletteras med Ringens östra del, som har varit planerad sedan 1946, då som en bro från Djurgården till östra Södermalm och kopplad till Ringvägen, men sedan länge tänkt just som en tunnel till västra delen av Nacka.

Det som är oroande är att de fyra partiledarna också tar ställning till vilket alternativ för tunnelbanan till Nacka som bör väljas, nämligen via Djurgården och i en gemensam tunnel med Österleden. En sträckning via Djurgården har redan utretts i olika sammanhang och avfärdats, eftersom den skulle få för få trafikanter. En tunnelbana till Nacka bör naturligtvis gå via östra Södermalm, där det redan bor många människor inom ett tätt bebyggt område, som saknar tunnelbana. Det har jag skrivit om tidigare, t ex här och här.

Det är dessutom överraskande att regeringen vill köra över regionen i den här frågan. Så här presenterades tunnelbanan till Nacka i DN Sthlm Debatt för ett halvår sedan av regionens borgerliga politiker. 

En förlängning av tunnelbanan från Kungsträdgården till Nacka via östra Södermalm finns redovisad i den gällande regionplanen RUFS 2010, bara två år gammal, som tagits fram av Stockholms läns landsting och Länsstyrelsen i Stockholms län i samarbete. 

Varför låter inte regeringen regionen själv välja alternativ? Det finner också miljölandstingsrådet Gustav Andersson märkligt. ”Regeringens förslag att sammankoppla en östlig vägförbindelse med tunnelbanans förlängning till Nacka har helt fel fokus,” säger han på sin blogg, och fortsätter med att konstatera att regeringen lägger sig i Stockholmsregionens egen process utan att invänta och respektera resultatet.

Min slutsats är att regeringen har nu låtit sig påverkas av lobbyister från det privata konsultföretaget Sweco, som föreslog just en sådan lösning för ett år sedan, vilket jag redan då avfärdade på denna blogg. I mars i år presenterade dessutom Sweco och Skanska ett gemensamt förslag med en kombinerad tunnel under Saltsjön för tunnelbana och vägtrafik som ser ut så här:

Jag antar att det inte är regeringens avsikt att Djurgården ska tätbebyggas. Även om det kan spara pengar att bygga tunnelbanan och Österleden i ett sammanhang räcker detta inte som argument. Kalkylen har ju både en kostnads- och en nyttosida. Tyvärr minskar nyttan av en sådan lösning mer än de kostnader som kan sparas in. Varför tycker inte alliansregeringen att regionens politiker själva kan klara av att bestämma om hur tunnelbanan ska dras?

Uppdatering den 19 september
Knappt hade jag hunnit skriva detta inlägg förrän lokaltidningen Mitt i Södermalm ramlar ned i brevlådan. Där skriver man om tunnelbanan till Nacka.

SL utreder nu fyra alternativ. Tre av fyra alternativ som prövas går via Sofia, medan ett går via Djurgården, dock betydligt längre västerut än den skulle gå i Sweco/Skanska-förslaget.

Men alternativet via Djurgården är man tveksam till på SL: "Nackdelen med den sträckningen är att man inte alls får det befolkningsunderlag som man får om tunnelbanan går via Södermalm och Hammarby sjöstad", säger Gunilla Glantz, planeringschef på SL. Precis vad jag också anser. SL:s utredning väntas vara klar om ett till två år, men partiledarna har redan bestämt sig för vilket alternativ som är bäst - utan analyser och utredningsunderlag.

Finlandssvenska och finsk brytning

Under de senaste dagarna har jag i radio flera gånger hört rikssvenskar tala om personer som talar ”med finsk brytning” när de i själva verket menar personer som talar finlandssvenska. Eftersom jag själv har finlandssvenskt ursprung är jag kanske överkänslig på den här punkten, men det verkar många gånger som om rikssvenskar inte tror att finlandssvenskar kan prata riktig svenska, som om de inte skulle behärska sitt eget modersmål. Bruten svenska, eller svenska som talas med brytning, talas av personer som har ett annat modersmål än svenska, och vars svenska uttal därför påverkas av detta modersmål.  Man kan bryta på finska, tyska, engelska, turkiska eller något annat främmande språk, men man kan inte bryta på finlandssvenska, lika lite som man kan bryta på gotländska, skånska eller dalmål.

Delar av Finland där det talas svenska är bland annat Österbotten och Nyland.

Om man har finska som modersmål kan det mycket väl hända att man talar svenska med finsk brytning, liksom tyskfödda kan prata svenska med tysk brytning och brittiskfödda med engelsk brytning. Har finnen lärt sig svenska i Finland påminner hans svenska naturligtvis om finlandssvenskan men har han lärt sig svenska i Sverige gör den inte det. Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat detta missförstånd, som förekommer i deckaren Hypnotisören, där Joona Siima, med finska föräldrar, som vuxit upp i Sverige talar finlandssvenska. Men finlandssvenskarnas dialekt har inte sin grund i finskan, även om det ibland förekommer finska låneord. Varför ska detta vara så svårt att förstå?