Borde JO pröva beslutet om vargjakt?

Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden har som bekant överklagat Naturvårdsverkets beslut om vargjakt. Om detta går att läsa här. Organisationerna begärde även inhibition, det vill säga att jakten skulle stoppas i avvaktan på att överklagandet behandlades. Detta avslogs av förvaltningsrätten, men även detta beslut har nu överklagats av organisationerna till kammarrätten. Det innebär att vargjakten inte avvaktar den rättsliga prövningen, vilket är anmärkningsvärt. Det innebär ju att vargarna sannolikt kommer att skjutas även om de tre organisationerna skulle få rätt. Inhibition borde vara naturlig, eftersom det ju inte handlar om någon skyddsjakt.

Naturvårdsverkets chef Maria Ågren
Hela tillvägagångssättet, att Naturvårdsverket beslutar om vargjakten bara en dag innan jakten får inledas, innebär ju att hela den rättsliga processen ställs åt sidan. Naturvårdsverket har inte redovisat några sakskäl till att detta varit motiverat. Uppenbarligen är enda tanken med tillvägagångssättet att eventuella överklaganden ska ställas inför fullbordat faktum. Naturvårdsverkets agerande innebär ju att det i praktiken blir omöjligt för de klagande organisationerna att få rätt. Om det nu finns lagar och regler som ger medborgare vissa rättigheter borde inte myndigheter tillåtas kringgå dessa regler på det sätt som Naturvårdsverket här har gjort.
Justitieombudsmannaämbetet har till funktion att skydda den enskilde mot myndighetsövergrepp och förhindra maktmissbruk. Alldeles bortsett från sakfrågan om vargjakt eller ej, innebär Naturvårdsverkets agerande ett rättsligt och demokratiskt övergrepp, som borde prövas av JO.

Uppdatering 7 februari
Idag meddelas att kammarrätten har beslutat om inhibition av vargjakten i avvaktan på att det överklagade beslutet om vargjakt prövas rättsligt. Det var naturligtvis det enda rimliga, och det stärker samtidigt uppfattningen att Naturvårdsverkets tillvägagångssätt från början var mycket tveksamt.

Uppdatering 12 februari
Naturvårdsverket överklagade kammarrättens beslut om inhibitation, det vill säga att jakten för närvarande inte får genomföras. Naturvårdsverket anser att beslutet om jakt är välgrundat och tiden riskerar att rinna iväg. Idag beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att inte bevilja prövningstillstånd för Naturvårdsverket. Prövningstillstånd kan ges av två skäl: Antingen för att ett avgörande i målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen, eller att det finns synnerliga skäl för en prövning. Domstolen ansåg inte att det hade kommit fram några sådana skäl för att meddela prövningstillstånd. Det innebär att licensjakten inte får genomföras så länge Förvaltningsrätten prövar ärendet. Eftersom vargjakten enligt Naturvårdsverkets ursprungliga beslut skulle avslutas den 17 januari hinner någon vargjakt med all sannolikhet inte genomföras i år. Snart inleds parningstiden och då ska vargjakt inte bedrivas. 

Nyansering om klimatet

DN-journalisten Anders Bolling har intervjuat två klimatexperter, Lennart Bengtsson och Markku Rummukainen. De ger tillsammans en mer nyanserad bild av den globala uppvärmningen än man har varit van att läsa i pressen. Tyvärr tycks DN inte ha tryckt dem i papperstidningen men de går att hitta på nätet här och här. Bengtsson är professor i meteorologi i Reading och gästprofessor i Uppsala. Han har tidigare bakgrund som chef för European Centre for Medium-Range Weather Forecasts (ECMWF) i Reading och chef för Max-Planck-Institut für Meteorologie i Hamburg. Han är ledamot av svenska Vetenskapsakademien.

Illustration från DN
Bengtsson konstaterar att temperaturtrenden just nu ligger långt under klimatpanelens fyragradersscenario. Fler värmeböljor och färre kalla perioder är att räkna med och kan redan observeras men att andra former av extremväder t ex stormar skulle ha ökat finns det enligt Bengtsson inga belägg för. Havsytans nivå har stigit ganska jämnt i hundra år med 2–3 millimeter per år och stigningen har inte accelererat.
Bengtsson konstaterar att människan påverkar klimatet, men inget tyder på att uppvärmningen är så allvarlig att vi behöver drabbas av panik. ”Vi skapar en väldig ängslan utan att det är befogat, och det leder inte till någon handlingskraft. Det viktiga är att komma fram till förnuftiga lösningar”, säger han till DN. ”Jag har blivit tilltagande frustrerad över bristen på vetenskaplig substans i mycket av det som sägs i medierna. Det går ut över vetenskapen på sikt.” ”Den uppvärmning jorden upplevt de senaste hundra åren är så liten att den inte hade noterats om inte meteorologer och klimatologer informerat om den. Det indikerar att klimatkänsligheten förmodligen är lägre än klimatmodellerna åtminstone till en början antog”, menar Bengtsson. Lennart Bengtsson reagerade på den rapport från ett institut i Potsdam som publicerades av Världsbanken i höjd med klimatmötet i Doha i höstas. Han är kritisk mot att man använde sig av ett extremt alternativ i scenarierna med mycket låg sannolikhet.
Nya studier antyder en något lägre global uppvärmning än i tidigare scenarier. För drygt ett år sedan kom ett par amerikanska forskningsrapporter som pekade på en temperaturökning som är omkring en grad mindre än i det snittscenario FN hittills talat om. Nyligen landade en norsk studie där de senaste årens lägre uppvärmningstakt vägts in i en liknande slutsats. Det är goda nyheter om det stämmer, menar Markku Rummukainen, professor i Lund och Helsingfors och rådgivare vid SMHI, som också sitter med i FN:s klimatpanel (IPCC). Han är dock inte beredd att utesluta en så stor uppvärmning som fyra grader. ”Det finns en viss risk att det bli fyra grader varmare, men det är också fullt möjligt att undvika att uppvärmningen blir så stor”, säger han. Inte heller Rummukainen kan se en tydlig tendens för annat än fler värmeböljor och färre kalla dagar när det gäller extremväder.
Tidigare har man sällan fått läsa nyanserade bedömningar av klimatförändringarna i tidningarna. Därför är Bollings intervjuer intressanta. Det finns också andra kända klimatexperter som på senare tid uttryckt sig mera nyanserat än tidigare, t ex James Hansen.

Minnesvärd urmakare med holmar

Stockholmstidningens gamla klocka från 1903 är det enda som finns kvar av de gamla tidningskvarteren i Klara.

Uret med nuvarande placering
Stockholmstidningens och Aftonbladets byggnad i hörnet av Vattugatan och Klara södra kyrkogata revs 1990 men skulpturen med klockan sattes upp på det nya kontorshuset som byggdes på samma plats. Det var Gottfrid Larsson som hade skulpterat den muskulöse man som bär klockan på sin rygg och G W Linderoths urfabrik som tillverkade klockan.

Uret på Stockholmstidningen/Aftonbladets hus 1964.
Urfabriken som startade redan 1844 låg på Drottninggatan 28 men tillverkningen lades ned 1963 och huset revs 1968 i samband med ”regelringen av nedre Norrmalm”. I slutet av 1800-talet sattes ett s k kalenderur upp på husfasaden ovanför urfabriken på Drottninggatan.

Kalenderuret 1967
När byggnaden revs 1968 i samband med ”regelringen av nedre Norrmalm” räddades dock uret. Det sattes efter renovering upp på nytt 1977 i något modifierat skick med rektangulär urtavla och utan stjärnhimmel, på f d Kreditbakens byggnad vid Norrmalmstorg.

Kalenderuret på Norrmalmstorg idag.

Maria kyrkas tornur
Ett annat ur som tillverkades av Linderoths urfabrik var tornuret i Maria Magdalena kyrka som vi betraktar från vårt köksfönster här på Kvarnberget. Linderoths urfabrik är numera nedlagd (efter nästan 150 års verksamhet) men många berömda klockor är fortfarande i drift.

Linderoths urfabrik på Drottninggatan 1895.
Det var Gustaf Wilhelm Linderoth, 1816-1871 som startade urfabriken 1844. Efter makens fortsatte hustrun Betty Linderoth, även hon en skicklig urmakare, att driva företaget. Sonen John Linderoth 1848-1924 övertog sedan urfabriken efter sin mor. Urfabriken var i slutet av 1800-talet var ledande i landet och levererade urverk till många klockor på offentliga byggnader. Efter Johns död övertogs fabriken av adoptivsonen Lars. Efter Lars Linderoths död fortsatte hustrun Viran Linderoth att driva firman vidare tills det upphörde 1963.

År 1880 köpte John Linderoth tre små holmar utanför Vinterviken vid Gröndal. Dessa holmar gav han nya namn, Lindholmen, Rotholmen och Eholmen, alla uppkallade efter honom själv. Så här års, när isen ligger kan man enkelt promenera över till holmarna till exempel från närliggande bostadsområdet Ekensberg. En vacker februarisöndag då solen skiner är holmarna uppenbarligen populära besöksmål för närboende Stockholmare.

Eholmen närmast och Lindholmen längre bort till höger.
Numera ägs alla holmarna av Stockholms stad. På Lindholmen byggde Linderoth på 1880-talet fem enkla sommarhus som fortfarande finns kvar. Den holmen förvaltas av Klubbensborg och stugorna går att hyra. De övriga holmarna är obebyggda.

Två sammanbyggda stugor utgör tillsammans den så kallade Urmakarvillan.

Strandvillan ligger vid södra sidan.

Östra villan. 

Kastellet är ett rödmålat hus på norra sidan med en originell klockgavelliknande takavslutning på båda husgavlarna. 

Ett badhus. 

Utsiktspaviljongen på öns västra udde.

Rotholmen

Bevara vargstammen men först en rejäl jakt

Sedan EU:s miljökommissionär Janez Potocniks kritiserat den svenska vargjakten tidigare, sa Naturvårdsverkets generaldirektör generaldirektör Maria Ågren att det inte var troligt att Naturvårdsverket skulle besluta om vargjakt. En domstolsprocess i EU skulle inte gynna vargförvaltningen, menade Ågren då. Så sent som för en vecka sedan skrev Helene Lindahl, Naturvårdsverkets projektledare, att ett beslut om jakt på varg på andra grunder än skyddsjakt skulle innebära att frågan hamnar i EU-domstolen. Om vi visar att vi kan genomföra genetisk förstärkning under några år och vargen är på väg mot en gynnsam bevarandestatus så bör vi sedan enligt Lindahl kunna påbörja en försiktig jakt.

Bara några dagar senare fattar Naturvårdsverket just ett beslut om jakt som inte är skyddsjakt. Att Naturvårdsverket nu kallar jakten ”selektiv jakt” på inavlade vargar ändrar ingenting i sak. Max 16 vargar får skjutas under perioden 31 januari–17 februari i åtta revir i fyra län. Enligt Naturvårdsverket behöver det finnas 380 vargar för en livskraftig vargstam. Där är vi inte ännu. Så hur går detta ihop?
Vargen är en skyddad art enligt EU:s direktiv. Den svenska lagstiftningen utgår från detta. Det betyder att särskilda krav måste uppfyllas innan vi tillåter jakt på varg. EU-kommissionen anser att Sverige ska ha påbörjat en genetisk förstärkning för att vi ska kunna genomföra en licensjakt eftersom vargen inte uppnått en gynnsam bevarandestatus. Sverige måste följa EU:s direktiv så länge vi är medlemmar i EU. Riksdagen har beslutat att det ska ske en förstärkning av vargstammen med högst 20 vargar som ska placeras ut där det redan finns varg. Detta har ännu inte skett. Men stärker man genetiken genom att skjuta av inavlade vargar?
Beslutet väcker en rad frågor. Hur har dessa revir valts ut? Enligt uppgift finns det andra, lika inavlade revir, där jakt inte tillåts. Högst två vargar får skjutas i varje revir, men endast ett alfadjur. Fyra av de utpekade vargreviren innehåller familjegrupper med årsvalpar. Hur garanterar man att inte båda alfadjuren skjuts och lämnar en kull vargvalpar åt sitt öde?

Beslutet innebär troligen att miljöminister Lena Ek, själv jägare, har kört över Naturvårdsverket. Hon utmanar därmed EU-kommissionen och riskerar att frågan om vargjakt kommer att hamna i EU-domstolen, vilket Naturvårdsverket varnat för.
Naturvårdsverkets beslut har väckt blandade känslor. Generalsekreterare Per Wanström i Jägarnas Riksförbund anser att beslutet är tragiskt – för att man bara får skjuta 16 vargar! Jägarnas Riksförbund anser ju att det inte finns utrymme för en enda varg i Sverige. Svenska Jägarförbundet anser däremot att vargjakten är ett led i en långsiktig vargförvaltning. De kan ju åtminstone tänka sig 150 vargar i Sverige, endast obetydligt färre än vad Lena Ek vill ha. Men rovdjursutredningen, som presenterades i våras, kom fram till att det behövs 450 vargar.
Naturskyddsföreningen är kritiska mot beslutet på motsatta grunder. ”Regeringen framstår nu som en rättshaverist av värsta sort inför våra grannländer i EU”, framhålls i ett pressmeddelande, där man också meddelar att man kommer att överklaga vargjaktbeslutet.

”Detta beslut är ett av de mest oetiska jaktbeslut som tagits i modern tid och riskerar att strida mot 27 § jaktlagen där det fastslås att jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande”, säger Lise-Lotte Norin, ansvarig för jaktfrågor på Djurens Rätt.
Beslutet kritiseras också av Svenska Rovdjursföreningen. ”Jag är bestört över det vansinniga beslutet. Regeringens vargpolitik består av jakt och ingenting annat. Alla underlag som finns visar att det är nya gener – och inte jakt - som är helt avgörande för att vargstammen ska bli livskraftig”, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen. I oktober skrev hon i AB att regeringen verkar redo att köra över den majoritet av svenska folket som vill ha en livskraftig vargstam, negligera Naturvårdsverket och kringgå sin egen vargkommitté - allt för att tillfredsställa jägarlobbyns högljudda krav på vargjakt.
Allt tyder på att hon hade rätt. Sista ordet är antagligen inte sagt ännu.

Uppdatering 1 februari
Jakt på genetiskt viktig varg stoppas
Att sista ordet inte var sagt bekräftades tämligen omgående. Knappt har Naturvårdsverket meddelat sitt beslut om jakt på 16 vargar, så ändras beslutet i samma stund som jakten inleddes, vilket kan läsas här. Man har nu kommit på att det finns en genetiskt viktig varg i reviret i Acksjön i Värmlands län. Det ersätts därför av reviret i Värnäs som också ligger i Värmlands län. Dessutom utgår reviret Kölsta i Västmanland eftersom man inte har hittat några vargar där. Det ersätts i stället av reviret i Våmhus i Våmådalen, Dalarna. De Ad Hocmässiga ändringarna stärker uppfattningen att Naturvårdsverket inte har någon bra koll på hur den genetiska situationen ser ut i olika revir, och att den nu beslutade jakten vilar på ganska godtyckliga underlag. Vad garanterar att inte jakten resulterar i att genetiskt viktiga vargar skjuts? Det hade ju uppenbarligen hänt om man inte kommit på det här med vargen i Acksjön.

Uppdatering 3 februari
Jägare vägrar jaga varg
Jägarna i Mora norra jaktvårdskrets vägrar jaga de två vargar de tilldelats. Det är helt fel för jägare att skjuta vargar som "sköter sig", framhåller de. De 50-60 älgjaktslagen är överens om att inte skjuta det skötsamma vargparet, trots Naturvårdsverkets beslut. Det handlade uppenbarligen inte om någon skyddsjakt.
Samtidigt meddelas från centerns kommundagar att alla i salen applåderade när nyheten kom om den första skjutna vargen. Makabert, säger Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson till Expressen.
Svenska ekoturismföreningen kräver i en skrivelse till regeringen att jakten stoppas i två vargrevir. Om föräldradjuren dödas slås hela reviret ut. Det förstör givetvis helt förutsättningarna för turismen.

Frågan är varifrån centerns nya väljare ska rekryteras.

Konspirationsteorier om Libyenkriget

Fredsforskaren Ola Tunander, verksam vid Fredsforskningsinstitutet i Oslo (PRIO) har specialiserat sig på konspirationsteorier. Tidigare har han väckt uppseende i Norge genom att insinuera att Israel låg bakom Anders Behring Breiviks massaker på 77 personer i Oslo och på Utøya. Terroristhandlingar av en sådan omfattning är enligt Tunander sällan möjliga utan inblandning av statliga styrkor, och en förklaring skulle vara besvärliga diplomatiska relationer mellan Norge och Israel under månaderna före massakern beroende på norska planer att erkänna en palestinsk stat.
Han har också skrivit en bok om att de påstådda sovjetiska utbåtskränkningarna av svenska farvatten under 1980-talet i själva verket var iscensatta av amerikanska och brittiska utbåtar, som låtsades vara sovjetiska för att provocera de svenska försvarskrafterna att öka sin beredskap. Tunander hävdar med en avancerad bevisföring att det var en NATO-ubåt som sänktes eller skadades svårt av en svensk sjunkbomb vid Hårsfjärden, och att alla ansträngningar gått ut på att dölja detta.

Tunander tillskriver Moammar Ghaddafis regim ”betydande legitimitet”.

Därför är det knappast överraskande att Tunander, när han nu skriver en bok om Libyenkriget, (Libyenkrigets Geopolitik) inte köper den gängse bilden utan driver en helt annan teori. Och som vid varje krig sprids oändligt många uppgifter i alla möjliga riktningar. Alla parter har sina egna skäl att sprida information som i många fall helt visar sig sakna grund. Så skedde givetvis också i samband med Libyenkriget 2011. Och just därför är det extra viktigt att vara kritisk när man sållar och tolkar uppgifter om det ena och det andra. Men det är inte Tunander. 

I boken driver Tunander tesen att Libyenkriget skiljer sig från upproren i Egypten och Tunisien genom att i själva verket vara ett kolonialkrig sedan många år planerat av USA, i samarbete med Storbritannien, Frankrike, Israel och andra, för att komma över Libyens rika oljeresurser. För att bygga under tesen väljer han ut bara de fakta eller tecken som talar för teorin och väljer bort alla andra.
USA har hela tiden varit emot Ghaddafi och flera gånger försökt mörda honom. Att Ghaddafi efter angreppet på World Trade Center 2001 bytte sida och närmade sig väst blev enligt Tunander bara ett mellanspel som gjorde att västmakterna kunde utveckla närmare band med den inhemska oppositionen, vilket gjorde ett krig mot Ghaddafi mer realistiskt! Men bakom alltihop låg enligt Tunander egentligen Israel. Attentatet på diskoteket i LaBelle i Berlin 1986 utfördes inte av libyer utan av Israel för att lägga skulden på Ghaddafi, så att USA fick anledning att bomba Tripoli. Abu Nidal, terroristen som under flera år fick en fristad i Libyen, arbetade enligt Tunander för Mossad i Israel. Israel samarbetade med Saudiarabien och Egypten i Tchadkriget mot Libyen! Israel samarbetade även med Qatar och med islamister i konspirationen mot Ghaddafi. Alla amerikaner som stödde kriget hade anknytning till Israel.

Libyenkriget handlade enligt Tunander inte om frihet och demokrati
Tunander har en mycket förlåtande syn på Ghaddafi. Han hävdar att det under Ghaddafi fanns en betydande jämlikhet mellan män och kvinnor samt mellan svarta och vita i Libyen. Han tonar ned omfattningen av den omtalade massakern på oppositionella på Abu Salimfängelset. Libyenkonflikten handlade inte om frihetslängtan och demokrati utan om konflikter mellan olika stammar och klaner, mellan Medelhavskulturen i norra Libyen och svarta libyska stammar i södra Libyen. Svarta stammar?
I Expressen konstaterar Aron Lund att Tunanders bok bara resulterar i spegelvända förenklingar och ännu mer hysteriska konspirationsteorier. Tunander sållar enligt Lund systematiskt fram de källor som stöder hans egna idéer, tolkar alla motstridiga faktauppgifter till Ghadaffis fördel, och hänfaller själv åt de mest halsbrytande förenklingar. Det hela utmynnar i en fladdrig anklagelse om att Libyenkriget hade planlagts sedan flera år, av antingen Israel eller sionismens hantlangare i Vita huset.
Enkla invändningar hade enligt Lund kunnat resas vid varje steg i resonemanget, ”men Tunander låtsas inte om dem, utan fortsätter oförtrutet framåt mot sin stora intrig - och har sen mage att avsluta boken med ett kapitel om vikten av god källkritik. Man bleknar”. Några oklarheter och några möjligheter läggs samman, med konspirationsteoretikerns insinuanta favoritfråga som klister mellan tillfälligheterna – vem gynnar det? Tunander skönmålar enligt Lund Ghaddafiregimen i samma grad som rebellerna svärtas ner. Den viktiga diskussionen om interventionens drivkrafter och rättfärdiganden spårar ur i fantasier om en världsomspännande komplott. Bevisföringen är enligt Lund skrattretande skral. Jag är böjd att hålla med.

Konsensus...

Klicka på bilden så blir den större. Parafras efter sign. Bard/DN med anledning av Access nr 8 2012: Konsensus som ett hot mot vetenskapen.

Nu finns bron till Årsta holmar

Det finns åtminstone en tillfällig fast förbindelse, så länge isen nu ligger kvar. Det gäller att passa på att besöka holmarna så länge det går. Eftersom SMHI utlovat varmare väder nästa vecka passade vi på att besöka Årsta holmar idag. Ingen vet ju säkert att det kommer att byggas en riktig bro, som Per Ankersjö (C) har föreslagit.

Årstabroarna och Årsta holmar t.v.
Årsta holmar består av tre holmar, Alholmen, Bergholmen och Lillholmen, som är sammanbundna av små träbroar. Holmarna är numera nästan sammanväxta med varandra.

Årsta holmars gård från söder.
På Alholmen ligger Årsta holmars gård med två små flygelbyggnader från 1740-talet, mellan den gamla och den nya järnvägsbron, där det bedrivs kursverksamhet.

Årsta holmars gård från nordost.

Västra flygeln.

Östra flygeln.
På den mittersta holmen, Bergsholmen, finns ett litet skjul, som ser ut att ha använts som fårhus. För några år sedan gjordes ett försök med att ha får där. Betesdjur är nödvändiga för att hålla ängsmarken fri från sly. 

Fårhus
Hösten 2009 kom nyheten att två av fåren som betade på Årsta holmar hade försvunnit. Blodspår hade hittats i gräset och även på den plats där en båt troligen lagt till på södra sidan av öarna. Fårens ägare misstänkte att fåren slaktats på platsen, och sedan fraktats från Årsta holmar med båt. Försöket med fårbete avbröts tyvärr.

Årsta holmar, natur

Enligt Per Ankersjö är det en förutsättning för brobygget att Årsta holmar först blir klassat som naturreservat, vilket kan bli verklighet redan under 2013. Staden satsar fem miljoner kronor i budgeten för 2013 på att utreda förutsättningar för brobygget. Den totala kostnaden uppskattas till 40 miljoner kronor. Naturskyddsföreningen och andra organisationer, som vill begränsa Söderbornas och stockholmarnas kontakt med naturen, har ju däremot motsatt sig bron.

Bron mellan Bergholmen och Lillholmen.

Så här på vintern ser man inte mycket av det djurliv som lär finnas. Inte ser man många människor heller. Trots att många promenerar på Södermalms södra strand, några hundra meter bort, är det få som går de få stegen över till holmarna. Naturen på holmarna är också minst sagt vildvuxen, med ogenomträngliga snår och många nedfallna träd, som gör det svårt att ta sig fram annat än längs den anlagda stigen.

Natur på Årsta holmar

Frågan om bron har väckt mycket debatt och många tror att skogen kommer att slitas ner när besökarna ökar mycket i antal. Jag tror att dessa farhågor är mycket överdrivna. De flesta besökare kommer att hålla sig till de anlagda gångstigarna. Att ge sig ut i den oländiga naturen på holmarna ser mycket besvärligt ut, utom på vissa begränsade delar med öppen mark. För mig kan man gärna låta naturen förbli svårtillgänglig och vildvuxen med sly, men jag vill gärna kunna ta mig över till holmarna även vår, sommar och höst, i alla fall någon gång då och då. Och då behövs en riktig bro.