Södra Hällarna i Visby

Den senaste tiden har det varit ganska tyst om den eventuella kalkbrytningen i Bunge. Men under sommaren har en annan miljöfråga då och då kommit upp i den lokala pressen på Gotland. Det gäller frågan om att göra Södra Hällarna till naturreservat. Den frågan har nu drivits ända upp i regeringen av två lokala politiker från moderaterna och folkpartiet. Beslutet fattades av den rödgröna majoriteten i februari, men överklagades först till länsstyrelsen, som ansåg att inget fel begåtts, och som hänvisade till Mark- och miljödomstolen. Men domstolen konstaterar att eftersom det handlar om bildande av naturreservat så är det regeringen som får besluta i det här ärendet.

Södra Hällarna i Visby
Södra Hällarna är en del av det s k Visborgsområdet söder om Visby, omkring en kvadratkilometer längs havet mellan Färjeleden och Kneippbyn. Tidigare var detta militärt område, en del av P18. Stora delar av Visborgsområdet planeras för ny bebyggelse, bland annat flera tusen nya bostäder. Den tidigare borgerliga majoriteten ville bygga bostäder även väster om Toftavägen och även en ny arenabyggnad.
Sedan Gotland fått ny rödgrön majoritet vid förra valet 2010 ändrades inriktningen och tankarna på naturreservat konkretiserades. Det formella beslutet fattades redan i februari i år, men har inte vunnit laga kraft på grund av överklagandena.

Södra Hällarna med Visby hamn i bakgrunden
Södra Hällarna är en mycket vacker kustremsa som i huvudsak är obebyggd. Sedan den militära användningen av området finns en massa grusvägar kors och tvärs genom området och rester av rivna byggnader. Närmast Toftavägen ligger Visborgs kungsladugård från 1600-talet, som arrenderas av Leva Upplevelseby med café, bageri, växthus, keramikverkstad mm.

Det är ännu oklart när Södra hällarna i Visby kommer att stå färdigt som naturreservat.  Det regionen vill göra är bland annat att ställa i ordning parkeringsplatser och vägar som personer med rullstol kan använda, men eftersom ärendet överklagats kan man ännu inte sätta igång med det arbetet.

Nu håller området på att växa igen, och för att alla de sällsynta vildbin och fjärilar som finns där ska trivas är tanken att låta lamm beta i området.

Södra Hällarna mot söder
Vanligen brukar överklaganden handla om att man vill stoppa bebyggelse och bevara naturområden, men här är det alltså tvärtom. Alliansen har överklagat för att de vill bebygga delar av området, men det kan naturligtvis bara försena ärendet. Det är svårt att förstå att valda politiker inte accepterar majoritetsbeslut. Det är ju så demokratin fungerar.
Det är omkring 500 meter från Toftavägen till stranden, så bebyggelse av delar hade naturligtvis kunnat förenas med att den större delen av området bevarades obebyggd.  Men det finns mycket stora möjligheter att bygga tillräckligt med bostäder i Visby även utan att bebygga Södra Hällarna, t ex i Visborg öster om Toftavägen, men närheten till havet skulle naturligtvis göra eventuella bostäder attraktivare (och dyrare).

Bostadsförsörjningen för småfåglarna

Under sommaren fälldes delar av en döende oxel på tomten. Det visade sig att den ihåliga stammen varit boplats åt flera fågelfamiljer. För att i någon mån kompensera för den oavsiktliga förlusten av bostäder för fåglar, styckade jag upp lämpliga delar av den ihåliga stammen och gjorde holkar av dem och återskapade på så sätt bostäder åt fem fågelfamiljer på den gamla vedbodens gavel.

Den andra holken från vänster innehåller faktiskt två bostäder åtskilda av ett nyinsatt bjälklag, som ska klara fågelboverkets normer för ljudisolering. Lite Gaudi över det hela tycker jag.

Det ska bli spännande att se hur de nya holkarna tas emot nästa sommar. Den översta befintliga holken har varit mycket populär genom åren, trots att den är något sliten av ålder. I sommar har tre kullar kläckts i holken.

Nu väntar vi bara på att Attefall sätter fart på byggandet av nya bostäder för oss också.

Konstgalleri på stranden

Just nu är det något av brittsommar, i alla fall här på Gotlands östra kust. De flesta av turisterna har redan åkt hem, men fortfarande finns det några deltidsgotlänningar kvar som njuter av sommarvädret de sista dagarna av augusti.

Stjärna av stenar och kottar
De flesta sommaröppna kaféer, gallerier och loppisar har redan stängt för säsongen och stränderna är folktomma. Men det hindrar inte att man plötsligt får oväntade konstnärliga upplevelser, som detta strandgalleri vi hittade vid Folhammar, norr om Ljugarn.

Spiral av stenar
Tydligen finns det konstnärssjälar bland strandbesökarna också, som bara inte kan låta bli att skapa något av vad som finns närmast till hands. Så njut av de vackra skapelserna.

Hjärtformat

Vita, svarta och röda stenar

Skulptur av pinnar

Stenpyramid

Små pinnar i mönster

Symbolik av svarta och vita stenar

Bostadsbyggande och arenabyggande

Arkitekten Ola Andersson skrev en artikel i DN Kultur i söndags på temat att skrytarenor byggs i stället för bostäder, med de två aktuella exemplen Friends arena i Solna och Tele2 Arena vid Globen. Andersson konstaterar att det byggdes tillräckligt med bostäder fram till dess att det statliga räntesystemet fasades ut i början av 1990-talet. Därefter har det byggts för lite bostäder i regionen. Samtidigt får arenabyggandet generös tilldelning av offentliga medel, trots att det ”bevisligen inte behövs”. Arenor som inte går runt ekonomiskt. Globen har gått mellan 40 och 60 miljoner back varje år mellan 2005 och 2010 (enligt Timbro).

Friends Arena
När jag först läste artikeln tänkte jag så här: Äntligen är Ola Andersson och jag överens om en sak, det sker inte så ofta. Jag är övertygad om att bostadsbyggandet inte kommer att öka nämnvärt utan att de ekonomiska incitamenten ökar på något sätt. Och att arenabyggandet har gått överstyr är väl ingen större överdrift, även om det kunde blivit ändå värre med tre nya jättearenor.
Men när jag läste igenom den en gång till för att kommentera den på bloggen blev jag mer fundersam. Som vanligt gör Ola Andersson det lite för lätt för sig och förenklar problematiken lite för mycket.
Till att börja med innebar det gamla systemet med statliga bostadslån med garanterad ränta inte hållbart i längden. Det drog gigantiska kostnader för staten och innebar att för många bostäder byggdes där de inte behövdes på sikt. Efter krisen i början på 1990-talet fick tusentals lägenheter rivas runt om i landet, även i Stockholmsregionen. Dessutom överfördes stora belopp av skattepengar till fastighetsägare, bostadsrättshavare och småhusägare. Det var inte ett rättvist system och kommer inte att återinföras.
Vidare gör Ola Andersson det lite för enkelt när han jämför publiksnittet för AIK, Hammarby och Djurgården med det totala platsantalet på de två jättearenorna. Som om arenorna byggdes för fotbollens seriematcher och ingenting annat. Inga landskamper eller mästerskapsmatcher, inga artistbesök.
Ola Andersson kopplar till mutskandalen i Solna, och visst kan det vara frågan om mutor, men detta var knappast avgörande för att bygget kom igång. Och miljarderna rullar faktiskt inte ”ned i fickorna på de svenska byggjättarna” som Anderson påstår. Åtminstone när det gäller Tele 2 arena gick ju Peab med jätteförlust på bygget.

Tele2 Arena
Som vanligt håller inte Ola Anderssons argumentering särskilt långt. Att Globen gått med förlust innebär inte med säkerhet att det varit en dålig affär för skattebetalarna totalt sett. Globen har dragit tusentals besökare till Stockholm, som gjort av med pengar här, vilket inte skulle ha skett utan Globen. Hur det går med de nya jättearenorna är väl för tidigt att säga. Men visst borde det ha kunnat räcka med en arena. Och den skulle inte ha byggts långt bort från kollektivtrafiken som Friends arena. Nu vill arenans huvudmän få ny kollektivtrafik dit, t ex spårväg eller tunnelbana. Arenan borde naturligtvis ha lokaliserats på ett annat sätt från början.

Emmas naglar – vad vi upplever och vad vi vet

Emma Green Tregaro protesterade mot Rysslands HBTQ-lagar genom att ha regnbågsfärgade naglar i höjdhoppskvalet. Åtminstone var detta vad hon själv uppgav och vad som återgetts i media. Detta väckte stor internationell uppmärksamhet. Hon varnades av det svenska förbundet och avstod från regnbågsfärgerna i finalen.

Om hon inte hade sagt något om protesten eller i stället sagt att detta var hennes älsklingsfärger hade naglarnas färgsättning knappast uppmärksammats alls. Det krävdes objektiv med lång brännvidd för att alls se färgen på naglarna på stadion. Dessutom kan man hävda att hon inte ens hade regnbågens färger på naglarna, utan att detta bara var något som hon sa. Prideflaggan har vanligen sex färger, röd, orange, gul, grön, blå och violett. 

Regnbågsfärgerna i Prideparaden

Men Emma har faktiskt bara fem fingrar. Tittar man noga på hennes naglar skulle jag snarast beteckna dem rosa/röd, gul, guld, turkos och violett. Ingen nagel är grön och ingen är orange. Trots detta ansågs detta vara en regnbågssymbol som utgjorde en protest mot den ryska gaypolitiken. Hur många färger måste vara rätt? Och vilka färger kan godkännas av det svenska friidrottsförbundet?

Emma Green Tregaros naglar

I finalen målade Emma naglarna röda, kärlekens färg som hon sa, och allt var åter frid och fröjd. Men tänk om hon, hypotetiskt, hade sagt att hon målade naglarna röda, i socialismens färg? Att hon uttryckte en sympati för kommunismen och en protest mot det nuvarande kapitalistiska systemet i Ryssland? Samma naglar men säkert en helt annan reaktion. Regnbågshändelsen är ett intressant exempel på skillnaden mellan vad vi upplever med våra sinnen och vad vi erfar genom vad man säger. Det var inte naglarnas färger i sig som utgjorde hennes protest utan vad hon uttryckte om naglarnas färg. En performance.

Flasktorkare, Marcel Duchamp, 1914

En flasktorkare är inte längre en flasktorkare sedan konstnären Marcel Duchamp upphöjt den till konst. Upplevelsen av flasktorkaren blir en annan eftersom vi erfarenhetsmässigt vet att föremål som ställs ut på ett konstmuseum är konst, inte vardagsföremål. På samma sätt blir upplevelsen av Emmas konstigt färgade naglar en protest, eftersom hon just har talat om att det är en protest.  

Om överklagande av planer

I radons Studio Ett i P1 häromdagen diskuterade Anders Gardebring från Yimby och Richard Murray, ordförande i förbundet för Ekoparken, överklagandeproblematiken med Ulf Perbo, (KD), statssekreterare hos bostadsminister Stefan Attefall. Bakgrunden är att en utredning ska titta på om det går att begränsa överklagandemöjligheterna för att förkorta planprocessen. De långa planprocesserna har ju lyfts fram som en orsak till det låga bostadsbyggandet och till att byggprojekten fördyras.
Perbo anser att planprocessen idag inte är tillräckligt effektiv, men en effektiv planprocess kan inte bero på i hur många instanser man prövar ärendet. Man ska också titta på vilka som ska betraktas som sakägare.
Yimby förespråkar inte att överklaganderätten ska tas bort men anser att man behöver se över vem som har rätt att överklaga. Sakägarnas intressen borde hanteras i samråds- och detaljplaneprocessen, men frågan är vem som tar tillvara de bostadssökandes intressen? De är inte sakägare och har inte rätt att överklaga detaljplanerna. Därmed får allmänintresset av att klara bostadsförsörjningen inte tillräcklig prioritet.
Richard Murray, som för Förbundet för Ekoparken har överklagat rader av planer, motsätter sig däremot begränsningar. Felet enligt Murray är att kommunerna har gått in för att bygga i redan detaljplanelagda områden med goda kvaliteter där man försöker pressa in nya bostäder. Dessutom är det svårt att överklaga och förutsätter juridisk kompetens, säger Murray. Det vore ett slag mot rättssäkerheten att t ex ta bort rätten att överklaga till mark- och miljööverdomstolen. Det är enligt Murray larvigt att påstå att allmänintresset inte finns representerat. Felet är enligt Murray att man inte tar hänsyn till synpunkter i samrådet och tar exemplet Albano (som Ekoparken har överklagat) "som började med 40 000 kvadratmeter, men sen är det fyra gånger så mycket som ska in" motsvarande ”16 hötorgsskrapor” (vilket betyder ca 160 000 kvadratmeter).

Planområdet för Albano i Stockholms innerstads norra kant
Var och en kan ju lätt inse att det inte alltid går att ta hänsyn till alla synpunkter under ett plansamråd, i varje fall så länge de är motstridiga. Om Yimby anser att planen för Albanoområdet innebär ett alltför glest stadsbyggande och Förbundet för Ekoparken ett alltför tätt så kan inte bådas synpunkter tillgodoses. Ytterst är det då kommunfullmäktiges majoritet som på demokratiskt sätt får avgöra hur mycket som ska byggas. I det här fallet (liksom i många andra) har man alltså inte ansett att Richard Murrays och Förbundet för Ekoparkens uppfattning ligger i kommunflertalets intresse utan tillåtit ett tätare byggande. Detta ställningstagande är dessutom väl förankrat i såväl regionplan som översiktsplan, som har antagits efter planprocesser med samråd och demokratiskt förankring. Båda är inriktade på att utnyttja marken bättre och motverka fortsatt utspridning av bebyggelsen, vilket skulle leda till ökad markåtgång och ett mindre resurseffektivt resande. Ska man satsa på kollektivtrafiken måste man helt enkelt bygga tätt. Albanoplanen är bara en detalj i denna övergripande strategi.

Skulle man gå på den linje som Förbundet för Ekoparken förespråkar skulle man i stället bygga på obebyggd mark i perifera lägen, vilket obönhörligt skulle leda till ökad exploatering av naturmark och ökad biltrafik. Men Förbundet har redan åtskilliga gånger framfört sina synpunkter och de är väl kända i kommunen. Frågan är verkligen om demokratin skulle sättas i fara om Förbundet för Ekoparken tilläts komma till tals någon enstaka gång mindre än vad som nu är fallet. Men Richard Murray pratar inte om demokrati utan om rättssäkerhet. Därmed menar han egentligen intresset hos dom som en gång valt att bosätta sig på en plats, vars villkor senare ändras, genom att ett nytt hus byggs, alltså dem som redan har sitt boende tillgodosett, till skillnad mot de bostadssökande. Kanske utsikten förändras och värdet på bostaden sänks. Men jag menar nog att rättsäkerheten aldrig kan innebära att en plats aldrig får förändras. Tvärtom anser jag att själva dynamiken i en stad är att den ständigt förändras. Därmed kan förhållandena för invånarna självklart förändras, somliga får sin utsikt försämrad kanske till priset av att andra får en plats att bo på. De som inte vill tillåta detta att ske brukar kallas nimby – not in my back yard. 

I en stad som Stockholm, som växer tämligen snabbt, bör vi tillåta staden att bli tätare, särskilt i områden som idag är glesa och dåligt utnyttjade, men ligger centralt och nära till kollektivtrafik. Albanoområdet är ett typiskt sådant område. Det är en del av Nationalstadsparken, men inte ett parkområde som utgör en integrerad del av Nationalstadsparken utan ett före detta industriområde, avgränsat av Roslagsvägen, Roslagsbanan och Värtabanan. 

Albano idag

Redan 2004 gjordes ett program för området med en exploatering om ca 50 000 kvm, När ett omtag inleddes 2008 ansåg man att ytterligare exploatering borde vara möjlig.

Redan då handlade det om 110 000 kvadratmeter, något som senare ökat till 150 000 kvm, utbildningslokaler och studentbostäder. Detta efter synpunkter som kommit fram under processen, men kanske inte just från Förbundet för Ekoparkens sida. Men utbildningslokaler behövs, liksom studentbostäder. Om detta är ändå de flesta överens.  

Planförslag för Albano, flygperspektiv
När Förbundet för Ekoparken envist motsätter sig mer bebyggelse gör man det skriftligt i programskede, planskede  och två utställningsskeden innan man slutligen överklagar planen, först till länsstyrelsen, och när detta avslås till mark- och miljööverdomstolen. Där ligger ärendet idag, Efter utslag från mark- och miljödomstolen kommer Förbundet för Ekoparken med all sannolikhet att överklaga till mark- och miljööverdomstol, och kanske om det går vidare till högre instanser. Därefter kan man fortsätta med att överklaga byggnadslov för att i det längsta försöka förhindra att den av kommunfullmäktiges majoritet godkända bebyggelsen kommer till stånd. Detta ske alltså med åberopande av rättssäkerheten, enligt Murray, men enligt mig på ett föga övertygande sätt.

Illustrationsplan för Albano
Förbundet för Ekoparken hänvisar i sitt överklagande till de 49 organisationer som ingår i förbundet – hembygdsföreningar, naturskyddsföreningar, ornitologer, områdesvisa miljö- och kulturföreningar m.fl. – och som sammanlagt uppges ha ca 250 000 medlemmar.
Det är ju imponerande många. På Förbundets hemsida finns medlemsorganisationerna förtecknade, för en del med medlemsantal angivet, totalt ca 160 000, för andra inte. Även om medlemsantalet är stort är det uppenbart att det inte rör sig om fullt så många enskilda personer, eftersom det antagligen finns många som är med i flera organisationer. Man bör ju till exempel inte räkna både Naturskyddsföreningen i Stockholms län, som har 27 000 medlemmar och Stockholms naturskyddsförenings 14 000 medlemmar. Där finns också Naturskyddsföreningarna i Solna- Sundbyberg och Sollentuna. Men man kan undra om Saltsjöbadens eller Sigtunabygdens naturskyddsföreningar, också medlemmar i förbundet, verkligen är så engagerade i Albanoärendet.
Det är något förvånande att två av Förbundets medlemsorganisationer är hyresgästföreningen på Norrmalm respektive Östermalm med totalt nära 12 000 medlemmar, detta med tanke på att förbundet så uppenbart motarbetar byggandet av nya bostäder, i Albanofallet många studentbostäder.
I vart fall vet jag säkert att inte alla de 250 000 enhälligt står bakom Förbundet för Ekoparkens överklagande om Albano. Såväl Samfundet S:t Erik som Svenska turistföreningen med tillsammans nära 50 000 medlemmar är med i Förbundet. I båda dessa organisationer är jag medlem. Själv vill jag härmed uttryckligen ta avstånd från detta: Förbundet för Ekoparken företräder inte min uppfattning när det gäller detaljplanen för Albano. Men hur många av Svenska turistföreningens medlemmar känner till att de genom medlemskapet i Förbundet för Ekoparken även  motsätter sig detaljplanen för Albano?
Stockholms naturskyddsförening (där jag tidigare varit medlem, till dess jag insåg att föreningen inte agerar på ett ansvarsfullt sätt med avseende på naturskydd, trafik och bostadsbyggande) har 14 000 medlemmar. Där finns också Naturskyddsföreningarna i Solna- Sundbyberg och Sollentuna. Men dessa ingår naturligtvis också i Naturskyddsföreningen i Stockholms län med sina 27 000 medlemmar? Sen kan man undra om Saltsjöbadens eller Sigtunabygdens naturskyddsföreningar, också medlemmar i förbundet, verkligen är så engagerade i Albanoärendet. Att Södermalmsparkernas vänner är med i förbundet är mindre förvånande. De brukar vara emot bebyggandet av en endaste kvadratmeter mark var som helt. Att överklaga i tre instanser eller fler kan inte vara nödvändigt för att garantera rättssäkerheten.

Björn Evensen på Körsbärsgården

I sommar har det visats en retrospektiv utställning av konstnären och skulptören Björn Evensen på Körsbärsgårdens konsthall i den tillbyggda delen som öppnade i våras.

Körsbärsgården ligger i Sundre längst söderut på Gotland.

 Rekonstruktion av Evensens ateljé i Visby.

Ja, en hel del annat har visats också men jag tyckte bäst om Evensen och kanske mest de collage och andra verk som satts samman av olika material som textila, trä och metall.

Björn Evensen närmar sig nu 90 år. 
Han studerade och reste i Europa i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, bland annat till London, Paris, Berlin, Rom och Palermo.

Han har också tidigare ställt ut på Körsbärsgården, sommargotlänning som han varit och numera fastboende i Visby.

Så här sa han i en intervju i helagotland.se. ”Konsten kommer från mitt inre, det går inte att beskriva i korta ord. Konst har en auktoritet så stor att du och andra upplever den på ett helt annat sätt än det jag upplever när jag skapar. När du betraktar ett konstverk återskapar du det, och det du känner i just den stunden är det enda som betyder någonting.”

Något beskuren
Han finner sin inspiration i livet: ”Ett konstverk kommer aldrig av sig själv, det kommer från det undermedvetna. Jag tror starkt på att man måste ta tag i sitt undermedvetna. Det är så vi lär känna oss själva och skapar förståelse för andra.”