Talmannen kallar till nya samtal

Det har nu gått sju veckor efter valet utan att någon ny regering har tillträtt. Ulf Kristersson och Stefan Löfven har båda sonderat läget i två veckor vardera. Kristersson fick ge upp och allt tala för att det också gäller Löfven. Alla partiledare upprepar som ett mantra vad de har hävdat hela tiden. Allianspartierna vill ha en alliansregering under ledning av Kristersson men med stöd av socialdemokraterna, vilket Löfven naturligtvis har avvisat. M och KD verkar kunna tänka sig att regera med stöd av alliansen och Sverigedemokraterna, vilket avvisas av C och L.  De rödgröna vill regera med stöd av C och L, men under ledning av S. Om en tänkt regeringsbildare röstas ned av riksdagen fyra gånger blir det automatiskt nyval, men ingenting verkar kunna tvinga fram en omröstning, så regeringsförhandlingarna kan pågå resultatlösa i fyra år till nästa riksdagsval 2022. Inga kontroversiella beslut kan fattas under den tiden.

På måndag ska talmannen träffa Stefan Löfven igen.
År 1971 övergav Sverige systemet med tvåkammarriksdag och en kammare med 350 ledamöter infördes. Men lagstiftarna hade inte tänkt på att det kunde vara opraktiskt med jämnt antal riksdagsmän, trots att vi då hade två tydliga block. Redan 1973 inträffade det att vi fick två jämnstora block med 175 mandat vardera. Socialdemokraterna satt kvar. Läget gjorde att man enligt grundlagen var tvungen att vidta lottning vid de frågor där riksdagen inte kunde enas och i flera omröstningar vidtogs lottdragning. Generellt undvek dock partierna att låta lotten avgöra utan kompromissade hellre. Lottningar avgjorde endast en mycket liten del av ärendena. Under år 1974 genomfördes 31 lottningar och under våren 1975 totalt 42. Under riksmötet 1975/76 avgjorde lotten 79 av totalt 1 150 voteringar, det vill säga 6,9 procent. Av dessa 79 lottdragningar vann det socialistiska blocket 39 gånger och det borgerliga blocket 40 gånger.
Eftersom vi nu har tre block i riksdagen hjälper det inte längre att vi nu har udda antal riksdagsledamöter. Det finns inget block med majoritet. Ett nyval skulle kanske inte ändra på läget eftersom väljaropinionen tycks vara i stort sett oförändrad, men hotet om nyval kunde ändå sätta press på partierna. Nu saknas denna klara press, så tiden går.
De flesta partier anser nog att det behöver fattas en hel del politiska beslut om t ex budget, försvaret, sjukvården, utbildningen, polisen osv. Med erfarenheterna från lotteririksdagen skulle ju ändå de flesta av dessa beslut kunna fattas genom överenskommelser över blockgränserna. I så fall spelar det mindre roll om regeringen har parlamentarisk majoritet eller ej. En blocköverskridande minoritetsregering skulle tvingas förankra sina beslut, antingen på den borgerliga sidan eller bland de rödgröna. Den mest naturliga regeringen skulle då vara en regering med S, C och V. En sådan regering skulle inte få egen majoritet, bara 151 mandat, och skulle därför behöva söka stöd antingen bland V  eller M. Enbart stöd av KD eller MP skulle däremot inte räcka. Vem som skulle bli statsminister i en sådan regering är kanske mindre betydelsefullt.

Några tror att Annie Lööf blir nästa i tur att försöka bilda regering.

En sådan minoritetsregering skulle sannolikt vara den bästa lösningen för Sverige i dagens läge, men hur lång tid ska det behövas för att komma fram till detta?
På måndag går tiden ut för Stefan Löfven. Mötet mellan talmannen och Löfven kommer att ske klockan 09.45.

Nya styret i Stockholm

Säga vad man vill om Miljöpartiet. De tycks i alla fall vara skickliga förhandlare. Trots ett uruselt val, där man tappat en stor del av det stöd man tidigare haft, tycks man ändå lyckats klamra sig fast vid makten i Stockholms stad genom att byta block. Även i landstinget lyckas man med att få ingå i alliansstyret. I Stockholm får man dessutom behålla två borgarrådsposter, trots att underlaget knappast motiverar det.

Grattis Daniel Helldén (MP). Du har ditt på det torra fyra år till.
Miljöpartiet försvarar bytet av block med att man säger sig ha fått alliansen att gå med på ett antal av miljöpartiets förslag. Bland annat säger den nya majoriteten nej till Nobel center på Blasieholmen, som tidigare både M och C har stått bakom (men just nu har mark- och miljödomstolen redan stoppat planen, och ingen vet om den skulle kunnat genomföras). Det omdiskuterade huset som Apple vill bygga i Kungsträdgården kommer att stoppas (vilket jag tycker är bra), men det kommer antagligen att kosta en slant.
Miljöpartiet säger sig ha stoppat en Östlig förbindelse (Österleden hett den förr). Men vad det handlar om är ju att staden inte kommer att lägga några pengar på förbindelsen under mandatperioden, vilket knappast varit aktuellt i alla fall. Den ligger långt fram i tiden och det finns ännu inga pengar i de nationella planerna heller, så det är kanske inte så stor eftergift för Moderaterna. De kommer ju att fortsätta att driva leden på sikt, och just nu byggs ju ändå Förbifart Stockholm. Byggtiden är cirka tio år med trafikstart 2026, s det är gott om tid för den östliga förbindelsen. Men om t ex Nacka och Värmdö fortsätter att växa så snabbt som de gör nu kommer trycket att växa i framtiden och därmed växer kraven på en östlig förbindelse.
Men kravet på en Östlig förbindelse var ändå ett av Moderaternas viktigaste vallöften i Stockholm. ”Moderaternas löfte till Stockholmarna är därför okomplicerat och tydligt: Vi kommer inte att äventyra bygget av en Östlig förbindelse i eventuella samarbetsförhandlingar efter valet”, skrev tre M-toppar i en debattartikel i början av september. Och bara några veckor senare går de med på Miljöpartiets krav!
I uppgörelsen ingår en utredning om att gräva ned Centralbron – den sexfiliga trafikled som löper genom Gamla stan i Stockholm (Riddarholmskommittén rekommenderade detta redan 1996, för att bereda plats för det då aktuella ”Tredje spåret” i ytläge). En utredning, inget mer! Men om man överväger en tunnel för Centralbron är det uppenbart att en östlig förbindelse samtidigt skulle behöva övervägas. Idag är det ju Centralbron som utgör den östliga förbindelsen. Om den funktionen skulle övertas av en annan östligare väg, skulle kapaciteten på en centraltunnel kunna begränsas. Att inte göra detta vore att sticka huvudet i sanden. ”Alla vill gräva ner Centralbron. Alla tycker att det är en bra idé. Men senast 2009 kostnadsberäknades det till 25 miljarder kronor”, sade förra stadsbyggnadsrådet Roger Mogert, S.

Anna König Jerlmyr (M), som gärna bryter sina tidigare vallöften.
Miljöpartiet har dessutom fått igenom att Bromma flygplats ska läggas ned (vilket inte heller är aktuellt i närtid utan först efter 2038 då avtalet med Swedavia går ut). Den nya majoriteten säger vidare nej till att stå som värd för Vinter-OS, eftersom man inte vill lägga skattepengar på projektet (vilket inte heller har varit avsikten).
Miljöpartiet har vidare kommit överens med Alliansen i Stockholm om ”att införa miljözoner”, som Moderaterna tidigare inte velat ha. "Vi inrättar miljözoner på Hornsgatan och vi kommer också se över om vi ska inrätta miljözoner på enskilda gator med bevisligen dålig luftkvalitet, så att de smutsigaste bilarna försvinner”, har Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, sagt till Sveriges Radio. Men när det kommer till kritan tycks det bara handla om en enda miljözon på Hornsgatan. Lita på att Moderaterna kommer att stoppa ytterligare miljözoner, i alla fall till nästa val.
Man har också kommit överens om att fasa ut kolet i Värtan till 2022, begränsa tiden i förskolan för barn till föräldralediga och stoppa en planerad fotbollsplan i Fredhäll. Men Fredhällsplanen innebär som en konsekvens att nya bostäder stoppas på Stadshagens idrottsplats, och MP har också stoppat nya bostäder i Årstaskogen.
Sammantaget tycker jag att mycket av Miljöpartiets är till intet förpliktigande. Man lovar saker som bara kräver en utredning eller stoppar saker som ändå inte är aktuella just nu. Att stoppa nya bostadsprojekt är till men för alla med bostadsbehov, men en del miljöpartister är ju typiska nimbys, som lyckats stoppa vissa projekt, som egentligen borde genomföras.
Av nyhetsflödet att döma tycks miljöpartiet från början ha bestämt sig för att byta sida och inte ens förhandla med sossarna. Av allt att döma tycks den största drivkraften ha varit att klamra sig kvar vid borgarrådsstolarna. Vad man i sak har uppnått är tämligen magert. Och dessutom har man inte varit eniga. Missnöjda miljöpartister har redan börjat lämna partiet, på grund av samarbetet med Alliansen.

Värms europeiska städer allt snabbare eller är det bara fake news?

Häromdagen kom nyheten att europeiska städer värms allt snabbare. Det var SR som presenterade nyheten men tidningarna publicerade genast detta också. Fem av tio städer på topp tio skulle finnas i Sverige, när ökningen av medeltemperaturen i sammanställts. Kiruna toppade listan, framtagen av det europeiska journalistnätverket EDJN. Kiruna, som skulle ha blivit 3,5 grader varmare än under genomsnittet under 1900-talet. Men var nyheten sann?
Jag kollade Kiruna på SMHI som hade data sedan 1958 på sin öppna datasajt. Denna koll visade att data uppenbarligen hade manipulerats, alternativt beräknats fel. Jämför bara diagrammet nedan som det publicerats av EDJN jämfört med mitt eget diagram baserat på officiella  SMHI-data.

Årsmedeltemperatur i Kiruna 1900-2017 enligt EDJN.

Årsmedeltemperatur i Kiruna 1901-2017 enligt SMHI.

Enligt EDJN var medeltemperaturen under 1900-talet -3,2 grader mot +0,2 grader sedan sekelskiftet, en ökning med 3,4 grader. Enligt SMHI-data var medeltemperaturen före 2000 -1,6 grader, mot -0,1 grader efter sekelskiftet, en ökning med bara 1,5 grader. Skulle skillnaden bero på att EDJN räknat in väderballonger och satellitmätningar, som man hänvisar till, verkar inte troligt? Inte om man jämför diagrammen.
EDJN:s diagram visar ingen märkbar temperaturhöjning under hela 1900-talet, utan i stort sett hela ökningen skulle ha skett efter sekelskiftet. Enligt SMHI-data kan man i stället konstatera en uppvärmningsperid fråm 1900 till 1940, följt av en avkylning 1940-1980 och därefter åter en uppvärmning fram till idag. Flera av värmetopparna finns under 1930-talet och köldrekorden under 1960- och 1980-talen.
Jag jämför också data för Uppsala, där SMHI verkligen har data sedan 1900-talets början, i alla fall om man tar två mätstationer i Uppsala.

Årsmedeltemperatur i Uppsala 1900-2017 enligt EDJN.

Årsmedeltemperatur i Uppsala 1901-2017 enligt SMHI.
Här är skillnaderna mindre, men de finns. Djupdykningarna på 1940-talet och i slutet på 1980-talet ligger på ca 4 grader enligt EDJN men ca 3,5 enligt SMHI.  Varför har man justerat dessa siffror? EDJN anger en ökning från + 5,8 under 1900-talet till +6,9 efter sekelskiftet, en ökning med 1,1 grader. Jag beräknar ökningen från +5,6 till +6,5, en ökning med 0,9 grader. Även om skillnaden är relativt liten undrar man varför EDJN:s siffror är högre.
Klimatförändringen och den globala uppvärmningen är rimligen bara en delorsak till att städer blir varmare. Med tanke på stadstillväxt under hela 1900-talet och senare och med hänsyn till urban uppvärmning, är det inte särskilt konstigt att temperaturen stiger i städer. Men om EDJN modifierat   värden som är för höga på grund av UHI-effekter (Urban Heat Island) borde temperaturen sänkas, inte höjas.
När jag går in på SR och EDJN igen, visar det sig att uppgifter om stigande medeltemperaturer inte har varit korrekta utan kommer att rättas. Min tveksamhet mot resultaten har verkligen haft någon grund. Så här läser jag på SR:s hemsida.
”Den 24 september publicerade vi siffror på stigande medeltemperatur i en mängd europeiska städer, som byggde på data som visar sig innehålla fel. Felsökningen pågår hos det nätverk som sammanställt uppgifterna och vi reviderar siffrorna så snart vi fått rättelserna.”
Hos EDJN läser jag följande: ”We have found inconsistencies in the data for some cities on this site. Those cities have been removed, while we investigate the cause. We suspect that some data previously published may be wrong. There are 38 cities where we suspect data errors. Among them is Kiruna, the city previously ranked as the fastest warming.”
Bland de städer som kan ha felaktiga data finns alltså Kiruna, Östersund, Sundsvall, Borlänge, Karlstad, Visby, Skellefteå, Kalmar, Växjö, Luleå, Trollhättan, Halmstad, Karlskrona, Gävle, Skövde, och Kristianstad, alltså 16 svenska städer, men tydligen inte Uppsala. Det är också en rad andra städer från Norden, alltså just de städer som skulle ha haft snabbast uppvärmning.
Den alarmerande nyheten faller platt. Hur vore det med dementi även i de tidningar som publicerat den felaktiga nyheten.
Rättat och uppdaterat 28 september.

Riksdagen representerar inte hela folket – ålderdiskrimineringen är extrem

Idag ska man utse riksdagens talmän. Diskussionerna har gått höga om grunderna för dessa beslut. Vilka principer bör ligga till grund för detta viktiga val i en parlamentarisk demokrati, där riksdagens sammansättning ska utgöra grunden. Tids nog får vi veta resultatet.
En annan fråga gäller riksdagens representativitet. Riksdagens sammansättning ska t ex representera befolkningens fördelning i landet. Antalet mandat fastställs noggrant för varje valkrets, enligt vallagen och fördelningen grundar sig på antalet röstberättigade i valkretsarna. Här är det noga med att inte någon del av landet ska vara underrepresenterat. Hur skulle det se ut om t ex halva riksdagen kom från Stockholms län och bara fyra ledamöter från Norrland? Eller bara fyra ledamöter från Stockholm medan 200 kom från Skåne?
Den nya riksdagen är också relativt jämställd mellan könen, med 46 % kvinnor och 54 % män. Valmanskåren består till 50,1 procent av kvinnor och 49,9 procent av män. Vid 2006 års val var fördelningen mellan kvinnor och män något jämnare med 47 % kvinnor och 53 % män. Hur skulle det se ut om det t ex bara fanns fyra kvinnor i riksdagen!!
När det gäller åldersfördelningen i landet är det annorlunda. Så här ser åldersfördelningen ut i tioårsklasser.

Ålderfördelning i den nyvalda riksdagen 2018 jämfört med valmanskårens åldersfördelning, födda per årtionde.
Ingen riksdagsledamot är född på 1920-talet, en är född på 1930-talet och tre på 1940-talet. Bland väljarna utgör dessa åldersgrupper 1,7 miljoner individer, som alltså får representeras av fyra personer, ungefär 419 000 personer per ledamot. Även 1950-talisterna är något underrepresenterade i riksdagen. Det gäller alltså alla som är 59 år eller äldre, varav en betydande del fortfarande förvärvsarbetar.
Även den yngsta åldersgruppen bland väljarna, födda på 1990-talet eller senare är underrepresenterade, med 5 % av riksdagsledamöterna mot 17 % av valmanskåren. Här representerar varje ledamot i snitt omkring 77 000 personer i valmanskåren, men underrepresentationen av de äldre är alltså mellan 5 och 6 gånger större.
För att vara riksdagsledamot ska man alltså vara mellan 30 och 60 år. Dessa åldersgrupper är så rikligt representerade att varje ledamot representerar omkring 13 000 väljare. Det betyder att de mellersta åldersgrupperna har ungefär 30 gånger så stark representation i riksdagen, som de äldsta grupperna.

Antalet väljare per riksdagsledamot i olika åldrar i den nyvalda riksdagen 2018.
Det är partierna som tar fram valsedlarna och avgör fördelning på olika befolkningsgrupper. Varför är geografisk diskriminering utesluten, liksom diskriminering på grund av kön, medan åldersdiskriminering tycks vara helt OK bland partierna.
Är detta verkligen demokrati?

Istider

Hassel och ek växer ända upp till Uleåborg i Finland medan det i södra Skandinavien mest växer bokskogar. Det är skog ända till Nordkap i Norge. Havsytan ligger 5–8 meter högre än nu, beroende på att en hel del polarisar har smält, och delvis inlandsisen på Grönland. Skandinavien och Finland är en ö omfluten av hav på grund av det högre vattenståndet.
Efter den varma sommaren kanske detta låter som vår framtid om ett par hundra år, när klimatförändringarna har fått fullt genomslag? Men nej, det är en beskrivning av värmetoppen för 125 000 år sedan under föregående mellanistid, Eem. Perioden började för 131 000 år sedan och slutade ungefär 10 000 år senare med en gradvis nedkylning, som övergick i den senaste istiden.

Globala temperaturen under de senaste 450,000 åren där jorden har undergått fyra istider. 
Källa: CRU.
Jorden har varit mer eller mindre nerisad under åtskilliga tillfällen under de flera miljarder år. Under senaste två miljoner år har det funnits istider med ungefär 100 000 års mellanrum och isfria mellanistider på ungefär 10 000 år. Man kan säga att istid är normaltillståndet på jorden. Isen har täckt hela Skandinavien och delar av de Brittiska öarna och Tyskland. I Sverige har istäcket varit flera kilometer tjockt. Stora delar av Europa har utgjort tundra och jordbruk har knappast kunnat bedrivas.
Kvartärtidens klimat varierar på ett relativt regelbundet sätt med återkommande glacialer och interglacialer på grund av förändringar i bl a jordbanans excentricitet och jordaxelns lutning i så kallade  Milankovitchcykler. Förändringarna av jordens rörelser ger upphov till regelbundna variationer av solinstrålningens fördelning mellan olika delar av jordklotet och olika tider på året och ger därigenom en betydande inverkan på jordens klimat. Nu har det gått ungefär 11-12 000 år sedan senaste istiden utan att vi kan se tecken på att nästa istid närmar sig.
Det var varmare än idag direkt efter istiden för bortåt 10 000 år sedan. Det kan man konstatera bland annat eftersom trädgränsen låg flera hundra meter högre än idag. Temperaturen har sjunkit successivt sedan dess fram till mitten av 1800-talet. Inte jämnt, det har varit varmare ibland, t ex på medeltiden, och kallare ibland, t ex under ”Lilla istiden” på 1600-talet, då Karl X Gustav kunde tåga över isen på Stora och lilla Bält och besegra danskarna, och då Themsens is var frusen på vintrarna.
Mycket talar alltså för att vi just nu borde vara på väg mot nästa istid, med allt kortare somrar, där all snö inte ens skulle hinna smälta innan ny snö föll. Kanske har den av människan orsakade globala uppvärmningen skjutit upp nästa istid. I så fall till stor lycka för flera miljarder människor som bor i Nordamerika, Europa och Asien.
Är det här bara fantasier av en typisk klimatförnekare? Kanske inte bara. Forskarna brukar jämföra den nuvarande mellanistiden med en liknande period som inträffade för 790 000 till 777 000 år sedan. Den kallas MIS19 (Marine Isotope Stage 19) och är på många sätt och vis identisk med den nuvarande mellanistiden, och har ofta tjänat som en analog period vid olika typer av jämförelser. Men MIS19 avviker markant från vår egen tid på en viktig punkt, eftersom det efter en varm inledning gradvis blev allt kallare under cirka 10 000 år, ända tills perioden definitivt tog slut och en ny nedisning tog sin början. Det hela återspeglades i successivt sjunkande koldioxidhalter i atmosfären. I vår egen mellanistid sjönk växthusgaserna på ett likartat sätt till en början, men för 5 000-7 000 år sedan började halterna öka.
I en studie, som publicerats i Nature Scientific Reports, har forskarna jämfört de två interglacialperioderna och enligt studien finns det bara en rimlig förklaring till att istiden ännu inte infunnit sig och det är etableringen av jordbruket för 5-7 000 år sedan, som successivt nått en sådan omfattning att det börjat påverka klimatet – en utveckling som bara accelererat sedan dess.

Regioner med snötäcke året runt enligt nuvarande förindustriella skede omkring 1850 (PI) och enligt motsvarande period i mellanglacial MIS19.
Jordens temperatur har i princip hållit sig relativt stabil i stället för att sjunka stadigt som de gjorde under motsvarande period för nästan 800 000 år sedan. Omkring 1850 borde temperaturen på jorden ha varit 1,3 grader kallare om mönstret hade varit exakt detsamma som under MIS19. I Arktis skulle skillnaden ha varit ännu mer påtaglig, cirka 5-6 grader kallare. Stora områden i Sibirien, Kanada och Alaska som i dag är snöfria under sommaren borde ha varit täckta av snö året om.
Efter 1850 blir skillnaderna ännu större. Temperaturerna har stigit med ytterligare en grad Celsius. Enligt studien har jordbrukets inträde förändrat klimatet på jorden på ett dramatiskt sätt och satte stopp för en nedisning som kanske redan borde ha varit här. Tack vare dem har vi sluppit undan inlandsisarna. När jordbruket etablerades högg människorna ned skog och brände upp stora arealer med buskmark och gräs. Under årtusenden odlade människorna upp allt större arealer mark, och effekten blev stora utsläpp av växthusgaser.
I Europa blev en omfattande avskogning märkbar för 6 000 år sedan. I östra Asien anlades stora risfält, med väldiga metanutsläpp som följd. Så småningom intensifierades jordbruket ytterligare och spreds till andra delar av jorden – Nord- och Sydamerika, Afrika. Hjordarna av tamdjur växte vilket krävde stora arealer betesmark. Allt detta fick dramatiska effekter på klimatet. I stället för en ny nedisning av jorden stabiliserades temperaturerna ända fram till vår egen tid. Allt detta enligt studien som finns refererad här. Kanske har vi skjutit upp nästa istid. Det är knappast någon klimatkatastrof i så fall.

Regeringskris?

Blir det politiskt kaos nästa måndag? Ja, det var rubriken på mitt förra inlägg, som handlade om hur Sverige ska regeras efter valet.
Och hur blev det, då? Idag på eftermiddagen har de slutliga röstsiffrorna offentliggjorts. Och inte har resultatet bidragit till någon klarhet. Hittills har den rödgröna regeringen styrt i minoritet i fyra år, trots att decemberöverenskommelsen revs upp, eftersom alliansen inte ville fälla regeringen med stöd av SD. Och fortfarande har de tre rödgröna partierna fler mandat än alliansen, 144 mandat jämfört med 143 för alliansen. Även om marginalen är liten är läget i princip oförändrat. Sverigedemokraterna har ökat kraftigt och får nu 62 mandat. Eftersom ingenting i grunden förändrats har Stefan Löfven sagt att han sitter kvar.

Inget block får majoritet.
Alliansen kräver att få bilda regering, men av vilka skäl? De är fortfarande det mindre blocket. Vill man acceptera en fortsatt minoritetsregering är det naturligt att de rödgröna sitter kvar. Ska man rösta bort dem blir det svårt att hitta ett bättre alternativ. L och C vill inte regera med stöd av SD. Alltså behövs stöd av S, vilket inte verkar sannolikt. Stöd av enbart MP räcker inte till egen majoritet. Men det räcker inte heller med en mittenregering med S, MP, C och L, som bara skulle få 167 mandat, men det krävs 175. En regering med stöd av V, MP, S och C får faktiskt egen majoritet med 175, men är knappast realistisk.
Vilken regering som än bildas kommer att behöva förhandla igenom alla viktiga beslut med olika majoriteter. Lycka till.

Blir det politiskt kaos nästa måndag?

Hur ska Sverige regeras efter valet i nästa vecka? Hittills har den rödgröna regeringen styrt i minoritet, trots att decemberöverenskommelsen revs upp. Efter den senaste Svensk väljaropinion, en sammanvägning av flera stora opinionsmätningar som Sifo gör för radions Dagens Eko, ökar Kristdemokraterna och befinner sig nu över 4-procentsspärren. Miljöpartiet ökar också till drygt 6 procent och verkar nu säkra att vara kvar i riksdagen även nästa mandatperiod, liksom Liberalerna som också legat nära. För Kd är det rätt överraskande eftersom de legat klart under 4-procentsspärren i de flesta mätningar under flera år. För Miljöpartiets del är det kanske en effekt av sommarens rekordvärme, som har lyft klimatfrågan. Två nya kvinnliga partiledare, Anna Busch Thor och Isabella Lövin, har i så fall stärkt sina ställningar.
Men det gör det inte lättare att bilda ny regering. Av allt att döma kommer det att finnas åtta partier i riksdagen även i fortsättningen och inget block kommer att få egen majoritet. Evert Svensson, fd riksdagsledamot (S), skrev på DN Debatt i söndags att vi behöver ett nytt valsystem som ger färre och större partier.
Svensson var ganska ny i riksdagen när det nuvarande valsystemet infördes med en kammare och en 4-procentsspärr. Med facit i hand kan man kanske konstatera att det nya valsystemet inte var riktigt genomtänkt, trots att det diskuterats så länge. Ett uppenbart exempel är att antalet ledamöter bestämdes till 350 vilket ledde till den så kallade lotteririksdagen, där många riksdagsbeslut måste avgöras med lottens hjälp. Lotteririksdagen eller lottriksdagen kallades det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och VPK fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans. Efter denna mandatperiod infördes 349 platser i riksdagen för att förhindra att detta skulle kunna uppstå igen.
Med 4-procentspärren trodde man sig kunna begränsa antalet partier till de 5 partier som då fanns i riksdagen. Men det lyckades inte. Miljöpartiet kom in i riksdagen i 1988 års val efter debatter om säldöd och algblomning. Visserligen ramlade man ur riksdagen igen men från 1994 har man hela tiden funnits i riksdagen. 1991 kom KDS (Nuvarande Kd) in i riksdagen på egna meriter och fick dessutom tre regeringsposter i Carl Bildts regering. 1991-1994 fanns dessutom Ny demokrati i riksdagen. År 2010 kom SD in i riksdagen, där vi numera har åtta partier.
Och med åtta partier har det blivit svårare och svårare att bilda regering, särskilt som det också finns tre politiska block – alliansen, de rödgröna och SD.
Det finns två huvudlinjer om man vill få en riksdag där det blir klarare majoriteter och lättare att bilda en handlingskraftig regering. Det ena är att införa majoritetsval i enmansvalkretsar, som man har i t ex Storbritannien eller valkretsar med ett fåtal mandat per valkrets där det skulle krävas 15-20 procent för att klara en riksdagsplats.  Men eftersom vi har tre nästan jämnstora partier runt 20-25 procent, S, M och SD, skulle det bara leda till att dessa tre partier skulle ta de flesta mandat, men inte skapa någon tydlig riksdagsmajoritet.
Det andra alternativet skulle vara att höja riksdagsspärren och eventuellt utesluta utjämningsmandat. Bara partier över 5 % eller mer skulle representeras i riksdagen. Det verkar vara Evert Svenssons alternativ. Men jag tror tyvärr att han har fel. Det går enkelt att beräkna effekterna av att höja riksdagsspärren. I nedanstående diagram visas effekterna av att höja riksdagsspärren till 6, 8 eller 10 %.

Mandatfördelning på politiska block i riksdagen baserat på Sifos sammanvägda opinionssiffror vid olika riksdagsspärrar, 4, 6, 8 och 10 %.
Med dagens opinionssiffror skulle inget block få egen majoritet. Vid en spärr på 6 % skulle ju Kd och Liberalerna inte komma in i riksdagen, vilket skulle stärka de rödgröna något, men inte leda till riksdagsmajoritet. Vid högre spärr skulle även Mp, V och C riskera sin riksdagsplats, men det skulle ändå inte leda till någon tydligare majoritet. Höga riksdagsspärrar skulle sannolikt leda till att partier gick ihop eller samverkade valtekniskt. Om man antar att V och Mp skulle samverka på vänstersidan och C, L och Kd på högersidan skulle det kanske minska antalet partier till fem, men inte ändra de grundläggande förutsättningarna.

Mandatfördelning på eventuella samverkande politiska partier i riksdagen baserat på Sifos sammanvägda opinionssiffror. 
Vi skulle få fem partier med mellan 16 och 26 procent vardera, men inget av dagens politiska block skulle få mycket mer än 40 procent. De rödgröna skulle få 41 % och alliansen knappt 39 %.
Den bistra sanningen som ingen vill ta i (i varje fall före valet) är att det krävs blocköverskridande samverkan för att få majoritet i riksdagen.
Men S och M skulle bara få 45 procent och är dessutom en osannolik lösning. En tänkbar möjlighet vore att S och Mp regerade tillsammans med C, L och Kd, en mittenregering, som med nuvarande opinionssiffror skulle få 52 procent, alltså egen majoritet. Då skulle V, M och SD förlora påtagligt i inflytande. Jag har svårt att se något annat realistiskt alternativ, och detta är kanske inte heller realistiskt. Men det är dags att se verkligheten.