Dålig kunskap om Antarktis is

Susanna Baltscheffsky skrev i Svenska Dagbladet häromdagen att nya undersökningar med hjälp av satellit visar att inlandsisarna på bland annat Västantarktis tunnas ut snabbare än vad som varit känt. Det är den brittiska vetenskapstidskriften Nature som presenterar en studie på detta tema. Forskare är enligt artikeln oroliga för att delar av Västantarktis kollapsar. Därför studeras frågan intensivt nu inför att IPCC förbereder sin nya rapport till 2013, kommenterar Per Holmlund, professor i glaciologi vid Stockholms universitet. Men det finns ett stort problem med den brittiska studien, anser han. Mätserien är för kort. Lasermätningar har bara gjorts i drygt tio år och det är svårt med en så kort tidsserie att säga att det beror på klimatet. Det finns en lång kedja av orsaker, betonar Per Holmlund. Men det är ett faktum att vattenmassorna som når Västantarktis isar är varmare nu, och att luften är två–tre grader varmare. ”Man ska komma ihåg att det var varmare än i dag mellan de två senaste istiderna, och då kollapsade inte Västantarktis. Så det är inte självklart att det kommer att hända, men vi bör vara lite skraja”, säger Per Holmlund. ”Kunskapen om den typen av avsmältning är dålig”, skriver artikelns huvudförfattare Hamish Pritchard själv i ett pressmeddelande, vilket möjligen bekräftas bara några dagar senare. Då publicerades nämligen en annan studie i Geophysical Research Letters som tvärtom innebär att sommaren 2008-2009 medförde en “rekordlåg” avsmältning av havsisen runt Antarktis. Den absolut minsta avsmältningen sedan de satellitbaserade mätningarna infördes 1980 inträffade nämligen under sommaren 2008-2009, vilket också framgår av följande diagram.

Forskarnas besked är inte alldeles entydiga, men att isen vid Antarktis har större utbredning än tidigare har jag rapporterat om redan tidigare.

Alltmer lättstörda stockholmare

I förra bloggen skrev jag om att landet Sverige har skapat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll? Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har blivit ett folk av kverulanter. Dagens fråga är om det ett växande eller avtagande problem att människor störs av trafikbuller?
I ett nyhetsbrev om miljö och hälsa från Folkhälsoguiden, Stockholms läns landsting, september 2009, står följande:
”Var femte stockholmare störs av buller. Buller är ett växande miljöproblem. Var femte person i Stockholms län besväras av buller, främst från vägtrafiken. Det är en fördubbling på tio år, visar Miljöhälsorapport 2009 för Stockholms län.” I miljöhälsorapporten anges att ökningen är särskilt påtaglig för vägtrafikbuller och flygbuller. Invånarna i Stockholms län störs mer av buller än i övriga Sverige. I Stockholms stad störs 22 procent av invånarna av trafikbuller jämfört med 16 procent i Malmö och Göteborg. Mest störd är man i Stockholms innerstad, där omkring 20 procent av befolkningen störs av trafikbuller minst en gång per vecka. Andelen som får sin sömn störd av trafikbuller har fördubblats mellan 1997 och 2007. Även andelen som besväras av trafikbuller i allmänhet fördubblades. Flest störda av flygbuller finns i Upplands Väsby och Sigtuna. I Upplands Väsby uppger 43 procent att de besväras av flygbuller minst en gång per vecka, den högsta andelen störda av någon bullerkälla i Sverige.
Det här låter ju onekligen skrämmande. Om andelen störda fördubblas på bara tio år kommer snart hela befolkningen att vara störd, eller hur? Det märkliga är väl att Miljöhälsorapporten redovisar denna utveckling som om det vore ställt utom allt tvivel, utan att diskutera rimligheten i detta. För om det verkligen vore så att dubbelt så många störs av trafikbuller borde väl trafikbullret också ha ökat i någon slags relation till detta.
I vårt nordliga land tillbringar vi mesta tiden inomhus, och i varje fall när vi sover. Men inomhusbullret har faktiskt minskat avsevärt under de senaste decennierna på grund av åtgärder i befintlig bebyggelse, till exempel bygge av skärmar, vallar och förbättrade fönster. Dessutom har vägar förlagts i tunnlar. Huvuddelen av åtgärderna, som har minskat antalet boende med över 35 dBA inomhus i Stockholms stad med 200 000, har utförts efter 1996. Nybyggda bostäder har bättre bulleregenskaper än befintliga, och kraven skärptes 1998, vilket ger godtagbara nivåer på inomhusbullret och normalt kan man även öppna sovrumsfönster på den ”tysta sidan”. Nivån på inomhusbuller är alltså lägre än på befintliga hus. Däremot kan utomhusbullret vara högt, åtminstone på en sida av byggnaden.
Men inte heller utomhusbullret har ökat generellt mellan 1997 och 2007. Trafikmängderna har ökat marginellt, med knappt 4 procent över Saltsjö-Mälarsnittet. Samtidigt har trafik omfördelats på grund av trängselavgifter och bygget av Södra länken, så att färre människor utsätts för höga bullernivåer. Följande bilder visar hur vägtrafikbullret minskat mellan 1968 och 2005 på Södermalm. Antalet flygpassagerare har ökat på Arlanda och Bromma mellan 1997 och 2007, men samtidigt har planen blivit större så att antalet flygplansrörelser har minskat med 15 procent på Arlanda och med 12 procent på Bromma. Dessutom har planen blivit modernare och är därmed tystare. Vid Arlanda har den tredje rullbanan tillkommit under perioden. Därigenom har det totala antalet personer som utsätts för flygbuller minskat, framförallt inom Sigtuna kommun, samtidigt som boende i Sollentuna och Upplands Väsby utsätts för mer buller jämfört med tidigare.
Stockholms stads andel av länets befolkning har minskat från 41,3 procent år 1997 till 40,8 procent år 2007. Innerstadens andel har minskat från 15,3 procent till 15,2 procent. Det är alltså inte så att en större andel av befolkningen generellt bor i mer bullerutsatta delar av regionen.
Det huvudsakliga underlaget till miljöhälsorapporten är Nationell miljöhälsoenkät 2007 med kompletterande enkät i länet. En motsvarande enkät gjordes 1997. Det är alltså inte faktiska bullernivåer som uppmätts utan de svarandes subjektiva bedömning av om de är störda eller inte. Är det ett stort eller litet problem att vara störd minst en gång per vecka?
Eftersom fler personer uppger att de störs av trafiken 2007 jämfört med 1997 utan att trafikbullret nämnvärt förändrats kan en tänkbar förklaring vara att folk är mer medvetna om omgivningsbuller jämfört med tidigare. Kanske har allmänhetens kunskap om bullrets negativa hälsoeffekter ökat, och därigenom blir man också mer kritisk. En annan förklaring, och där återkommer jag till min förra blogg, skulle kunna vara att vi svenskar helt enkelt har blivit lättstörda. Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men det kan vi inte se, så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre. Det finns alltid någon annan som bor på en tystare gata än vi själva. Vi har blivit lättstörda. Men är detta verkligen ett växande miljöproblem?

Lättkränkta svenskar vill ha trygghet

Psykiatern David Eberhard driver i boken ”I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet” från 2007 tesen att vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror i praktiken gör oss allt räddare och snart helt livsoförmögna. Vi förbjuder allt som kan tänkas vara farligt men blir som följd alltmer rädda och oförmögna att hantera krissituationer. Panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det. Frågan är om landet Sverige har skapat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll? I boken ”Alltid mer, aldrig nog; om medborgaren staten och välfärden” från 1994 skrev Anders Isaksson om de växande kraven vi som medborgare ställer på samhället, där välfärden förvandlas till en rättighetsmaskin, som skapar sin egen verklighet, som formar människors sätt att vara, tänka och handla. I februari 2008 inledde Maciej Zaremba sin artikelserie i Dagens Nyheter på temat ”först kränkt vinner”. På Lärarhögskolan i Stockholm fanns det studenter som ansåg att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. I år har Eberhard kommit ut med boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, där han frågar sig varför dagens människor blir kränkta av nästan allt?
Den moderna människan tycks ställa allt högre krav på omgivningen, krav som till slut kan bli orimliga. David Eberhard menar att det finns flera förklaringar till detta. Vi har det extremt bra jämfört med tidigare generationer, och vad de var tvungna att utstå under sin livstid. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte. Eberhard menar att det är dags att betänka hur bra vi ändå har det, både i förhållande till människor förr och till verkligt kränkta människor idag på flykt från fattigdom, svält, tortyr och krig.
Jag började fundera över de här sakerna häromdagen. Inom samhällsplaneringen blir våra krav på omgivningen, Boverkets normsamlingar och miljökvalitetsnormer, som i grunden är ägnade att värna vår hälsa och välbefinnande, sammantaget en kravmaskin som gör det omöjligt att längre skapa den stad vi vill ha. Verkligheten tycks inte motsvara våra föreställningar om den. Om detta ska jag återkomma i en kommande blogg.

Gotland i internetskugga

Detta är en del av årets gotländska vindruvsskörd, som blev mycket stor, vår första riktiga skörd av vindruvor. Förra året fick vi en eller två klasar, i år massor. Kan det vara klimatförändringarna... Vi fick mycket päron men däremot lite äpplen, men ganska fina, särskilt Cox' Pomona, Åkerö och Aroma. De två stora Stenkyrkaträden blev däremot lite frukt på och angripen av skorv.

Anledningen till att det varit flera dagars uppehåll på bloggandet är annars att det mobila bredbandet vägrat fungera för oss på Gotland, och när vi återvänt till fastlandet verkar även vårt fasta Comhembredband strejka. Suck.

Våra sista slantar

½-öringen försvann 1867, 1-öringen och 2-öringen försvann 1971, 5-öringen och 25-öringen 1984, 10-öringen 1991. Nu föreslås 50-öringen försvinna. Den 30 september 2010 upphör 50-öringen att vara giltigt betalningsmedel. Därmed upphör öre helt att vara enhet för mynt. Priser måste avrundas uppåt eller nedåt. Gissa vilket som blir vanligast?1-öringen var minsta mynt i 100 år. Därefter har småmynten sorterats ut varje decennium. Med nuvarande takt kommer 10-kronan vara minsta mynt om 20 eller 30 år. Om vi över huvudtaget har några mynt då.

Vi har i år omkring 2 168 000 000 mynt i cirkulation. Det är ungefär samma antal som de senaste åren. Det är mer än 200 mynt per svensk. Var finns alla mynt undrar jag. Jag har själv bara en handfull i fickan. Det måste finnas några som har samlat på sig en massa mynt. Det finns betydligt färre sedlar, 392 000 000 eller drygt 40 sedlar per person.
Så här ser förresten 1-kronor från 2009 ut. På ena sidan visas kung Carl XVI Gustafs porträtt i profil. Det kan var och en se. Men vad föreställer egentligen baksidan? Det är en specialprägling som symboliskt avbildar havet som förbindelselänk mellan Sverige och Finland och som omskrift citatet ”DEN UNDERBARA SAGAN OM ETT LAND PÅ ANDRA SIDAN HAFVET”, hämtat ur Anton Rosells bok ”Studentbesöket i Finland”. Det är alltså ett jubileumsmynt som ”firar” Sveriges största landförlust genom tiderna, förlusten av Finland 1809. Jag tycker inte att det är någonting att fira. Finland som varit en del av Sverige sedan medeltiden.
Förr eller senare kommer Sverige också att införa Euro. Förr, om jag fick bestämma. Det finns åtta olika myntvalörer, en och två euro samt ett, två, fem, tio, tjugo och femtio cent. Då måste vi åter ta ”10-öringar” till heders igen, eftersom EU har encentsmynt som minsta myntenhet. Men Finland och Nederländerna har beslutat att inte använda de två minsta mynten, och tillverkar således inga en- eller tvåcentsmynt, men de är giltiga även där.
Euro (€)används i 16 av Europeiska unionens medlemsstater, det så kallade euroområdet, som utgörs av Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. 16 länder men inte Sverige. Under den ekonomiska krisen har det visat sig att Euron har varit en betydligt stabilare valuta än den svenska kronan. I hela EU är det endast i tre länder som det ännu inte finns majoritet för Euron, nämligen Sverige, Polen (gult på kartan, 30-50 %) och Storbritannien (brunt <30%).

Författare blir man efter två böcker

Jag har lagt till ”författare” i min profil. En författare är enligt Wikipedia en person som skriver böcker, noveller, artiklar, poesi etc. Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur (SAOB); skribenter av annan litteratur är till exempel skriftställare, journalister, informatörer. Eftersom jag inte skriver skönlitterärt skulle jag alltså kunna kalla mig skriftställare, men den titeln är ju redan upptagen. För Sveriges Författarförbund är man författare om man publicerat två böcker av konstnärligt eller vetenskapligt värde. Eftersom jag har publicerat två böcker och anser att de har visst vetenskapligt värde väljer jag alltså att kalla mig författare, vid sidan om övriga yrkesbeteckningar.
Stockholm – region i tillväxt, planering och utveckling 1993-2003, av Göran Johnson och Bo Malmsten. Utgiven 2004 av Regionplane- och trafikkontoret, vid Stockholms läns landsting. Regionplanering har bedrivits i Stockholmsregionen kontinuerligt under mer än 50 år och är en unik företeelse i den svenska samhällsplaneringen. Boken beskriver ingående hur planeringsprocessen för RUFS 2001, den senaste regionplanen genomfördes. Arbetet inleddes när efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris i Sverige och Stockholmsregionen närmade sig sin kulmen. För regionplaneringen kom nya frågor att hamna i fokus, frågor som ekonomisk tillväxt, kompetens och utbildning samt integration och sociala frågor. Fortfarande finns dock de fysiska planfrågorna – regionens struktur, trafiken och bostadsbyggandet – givetvis med i planen. Min medförfattare Bo Malmsten var regionplanedirektör från 1993 till 2001 när RUFS 2001 togs fram.
Stockholm blir regionstad, av C.F. Ahlberg och Göran Johnson, utgiven 2006 av Stockholmia förlag. Den presenteras av förlaget så här: ”Stockholmsregionens 1900-talshistoria är fylld av konflikter och misslyckade försök att komma överens över politiska, sektoriella och kommunala gränser. Men att det här finns en utmaning för framtiden ska inte skymma de försök och framsteg som gjorts på den regionala samordningens mödosamma väg. Här behandlas regionplaneringens utveckling under 1900-talet, från 1930-talets trevande försök kring vägdragningar och spårtrafik till Regionplane- och trafikkontorets kvalificerade produktion av beslutsunderlag.” C.F. Ahlberg var regionplanedirektör när Regionplanekontoret startade 1952 och fram till sin pensionering 1976.

Uppdatering 2012
En tredje bok publicerades i maj 2012. Om denna kan du läsa här. 

Isbjörnarna ökar i antal trots jakt

Den amerikanska vetenskapliga organisationen U.S. Geological Survey rapporterade år 2007 att 75 procent av isbjörnsbeståndet kan vara utrotat år 2050, enligt en artikel i Epoch Times. Rapporten visade på ett samband mellan smältningen av havsisarna och isbjörnarnas överlevnad. Beräkningen grundar sig på att havsisen i Arktis till stora delar skulle smälta bort under sommaren och därmed skulle också isbjörnens jaktmarker med sälar försvinna. Men under 2008 och 2009 har sommarisen faktiskt ökat i utbredning, under 2009 med hela 23 procent. Det innebär att det under sommaren som minst finns 200 kvadratkilometer is per isbjörn. Hur har då beståndet av isbjörn faktiskt utvecklats? På 1960-talet fanns det troligen omkring 5 000 isbjörnar på jordklotet. 40 år senare är de enligt World Concervation Union (IUCN) fem gånger så många, 22 000-25 000, tack vare minskad jakt. Dessa isbjörnar lever i 20 avgränsade populationer. Två av dessa växer, de flesta är stabila och två minskar. De minskande isbjörnspopulationerna finns i områden som har blivit kallare under de senaste 50 åren. De två populationerna som faktiskt växer lever i områden som har blivit varmare. En av de minskande populationerna är den välstuderade i västra Hudson Bay i Canada, som minskade från 1 200 isbjörnar år 1987 till färre än 950 år 2004, enligt en artikel i Daily Telegraph. Men tidigt på 1980-talet var denna population bara 500 isbjörnar. Den har alltså fördubblats på 20 år. Ökning eller minskning beror alltså på när man börjar räkna. Nuvarande minskning av denna population beror på att jägare skjuter 49 isbjörnar om året i västra Hudson Bay-området. Under de 17 åren från 1987 till 2004 sköts 833 isbjörnar i detta område av jägare, enligt en artikel i Aftenposten. Utan denna jakt skulle alltså även denna population ha ökat. IUCN (the World Conservation Union) rekommenderar också reglering av jakten.

Historiskt har isbjörnar jagats i betydande antal. Uppskattningar pekar på att 400-500 isbjörnar dödades årligen i norra Europa och Asien under 1700-talet, att antalet ökade till 1 300-1 500 under tidiga 1900-talet. Så sent som 1968 dödades 1 250 isbjörnar globalt, men därefter har jakten minskat. 1973 träffades en internationell överenskommelse om att freda isbjörnarna, the International Agreement on the Conservation of Polar Bears, av de fem berörda nationerna, Canada, Danmark (Grönland), Norge (Svalbard), Sovjetunionen och USA (Alaska). Men endast i Norge är jakten totalförbjuden. På Grönland är jakt tillåten för infödda. För 2006 begränsades jakten på Grönland till 150 isbjörnar årligen. Omkring 500 isbjörnar skjuts varje år i Canada, vilket är en inkomstkälla för lokalbefolkningen. En skjuten isbjörn kan inbringa 20 000-35 000 kanadensiska dollar. Ryssland och USA kom år 2000 överens om att sätta kvoter för isbjörnsjakt för ursprungsbefolkningarna i Alaska respektive Chukotka, en överenskommelse som ratificerades först i oktober 2007. Den totala isbjörnspopulationen är enligt IUCN stabil. Trots den ännu pågående jakten på isbjörn har isbjörnarna alltså ökat kraftigt i antal sedan 1960-talet. Isbjörnen har som art överlevt medeltidens värmeperiod då vikingarna koloniserade Grönland. Det var då betydligt varmare än det är nu och polarisarna mindre. Isbjörnsprognoserna är uppenbarligen mycket osäkra. Varför införs då inte ett totalt förbud mot jakt på isbjörn? Antagligen för att isbjörnarna då skulle bli så många att de blev ett problem för den lokala befolkningen i polartrakterna.