Stockholm har tre operahus, Kungl. Operan, Drottningholmsteatern och Folkoperan, som alla har för lite pengar. Vi kommer dessutom om några år att få en ny scen för allt från rockkonserter till opera, dans och nycirkus genom ombyggnaden av en av Ferdinand Bobergs gasklockor i Värtan till kulturarena. Stockholms stad ska betala 170 miljoner och den nya scenen kan stå klar 2014. Gasklockan ska bli en internationell gästspelscen och tanken är gasverksområdet ska rymma olika lokaler för kultur, utöver scenen i den stora gasklockan. Satsningen är bra bland annat därför att de kulturskyddade gasklockorna därigenom kan få en meningsfull användning.
Men för operaälskarna och för dem som vill ”sätta Stockholm på kartan” genom en ny kulturbyggnad är detta inte nog. Dagens Nyheter inledde operadebatten för några veckor sedan. Ett tema är att Stockholm riskerar att hamna på efterkälken i jämförelse med huvudstäderna i våra nordiska grannländer som alla satsar på nya kulturbyggnader.
Kanske en ny opera vid Masthamnen?
Men borde man inte i stället diskutera vilka lokaler som opera och annan scenkonst behöver? Opera från 1800-talet dominerar Kungl. Operans repertoar. Musiken från 1800-talet kräver större ensembler och därför större rum än äldre och nyare musik. Ingenting säger att den musiken behöver större lokaler. Kammaropera och kammarmusik ställer helt andra krav än 1800-talsopera. Om det handlar om en breddning för att nå nya grupper borde man väl först diskutera vilka lokalkrav som behöver tillgodoses. I söndagens Godmorgon världen i P1 intervjuades Danjel Andersson, chef på Moderna dansteatern. Hans förslag är att debatten borde ta sin början i scenkonstens behov, snarare än i behovet av monument. Men debatten har inte handlat om detta. En ny modern och större opera är i stort sett allt som formulerats. Man kunde med lika hög trovärdighet säga att vi behöver fler mindre scener i förorterna. Någon har räknat ut att de tre miljarder svenska kronor som Köpenhamns opera har kostat skulle räcka till 1 750 mindre scener för performance, spridda över Danmark, där sammanlagt flera hundra scenkonstnärer uppträder tre kvällar i veckan? Kanske passar ett sådant koncept inte behovet ”att sätta Stockholm på kartan”.
Bard ur DN
I dag hakar SvD på den av DN inledda debatten med ett helt uppslag om hur ”Stockholm halkar efter”. I augusti invigs Musikhuset, Helsingfors nya konserthus med glasfasad vid Tölöviken. På granntomten finns planer för ett stort bibliotek. I Köpenhamn sker en arkitekttävling om ny konsthall. I Oslo ska nya stora kulturbyggnader uppföras invid det nya operahuset - ett nytt nationalmuseum, ett nytt Munchmuseum och ett stort nytt bibliotek. Under 2000- talet har Helsingfors, Oslo och Köpenhamn byggt flera nya kulturbyggnader, medan det inte skett i Stockholm sedan Moderna museet 1998. ”Inga nya byggnader planeras, kan man säga sammanfattningsvis”, säger Sara Bengtsson, pressekreterare hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) enligt SvD. Inte heller Stockholms stad har några konkreta planer på nya kulturbyggnader.
Bo Nilsson, Stockholms universitet, tidigare chef för Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn, tycker enligt SvD att Stockholm behöver nya kulturbyggnader, men säger också att Stockholm på många sätt är en välförsedd kulturstad. Sverige har enligt Nilsson haft en bättre kulturpolitik än grannländerna sedan 30-talet och därför har vi gjort många av de här investeringarna mycket tidigare. Operan i Oslo var t ex tidigare inrymd i en gammal biograf. Han varnar också för fixeringen vid att bygga nytt. ”Risken är ju uppenbar att man satsar på stora elefanter, och skapar en infrastruktur som man sedan inte har råd att fylla med någon verksamhet”, säger han enligt SvD.
I en kommentar i samma tidning frågar sig tidningens kritiker Bo Löfvendahl om vi behöver fler monumentalbyggnader. Han anser att det är viktigare att se till operans och dansens konstnärliga behov än att satsa stora resurser på ett monument över vår tids arkitektoniska ideal. Här snuddar han vid en intressant aspekt, den nuvarande operabyggnadens ansamling av plysch och guldfärgade ornament i interiören. Operan är som allt annat präglad av sin tids estetiska ideal. Många som nu efterlyser en ny operabyggnad ser enligt Löfvendahl krusidullerna som en symbol för något gammalt och överklassigt. Den nya borgerligheten har helt enkelt andra estetiska preferenser än 1800-talets. Den äger modernt utrustade lägenheter i Hammarby sjöstad eller eleganta vindsvåningar i Vasastan. Den gillar det rena och avskalade och ser gärna tillvaron i svart och vitt. Då sticker guldskimret i Kungl. Operan förstås i ögonen.
Guldfoajén
”Det är klart man kan bygga en ny opera och anpassa den efter teppanyakiborgerlighetens smak”, säger Löfvendahl, ”men kommer detta konsten till godo?” Hans slutsats är att man måste utreda en ombyggnad av den nuvarande operan, med sitt optimala läge mitt i stan, innan man börjar projektera för nya byggnader någon annanstans. Han hänvisar till London, där stadens kungliga opera byggdes om och utvidgades men fick ligga kvar i bästa läge vid Covent Garden. Bo Löfvendahl tror det är rent önsketänkande att tro att kulturbudgeten i framtiden räcker att driva två stora operabyggnader. Han tycker inte att vi behöver ett monument över 2010-talets estetiska ideal utan ett myller av scener som kan rymma den ständigt föränderliga konstarten.
Mats Ek var inne på en liknande tanke i DN häromdagen. Hans föreslår en tillbyggnad till nuvarande hus, som kunde sträcka sig ned till Strömmen med foajén hängande över vattnet. Den gamla scenen skulle behållas bredvid en större, utan att kräva överdrivet åskådarantal. Fasaden skulle bli kvar som i dialog med nybygget. Den rätt begränsade trafik, som nu skiljer huset från vågorna, kan omdirigeras eller ledas genom huset.
Det är klart att det är en lockande tanke att internationellt kunna sprida bilder på nya spektakulära kulturbyggnader i Stockholm. Men varför just en operabyggnad? En ombyggnad och eventuell tillbyggnad av nuvarande operahus borde vara det självklara huvudalternativet. Enkammarriksdagen kunde efter en tid i exil i nuvarande Stadsteater åter inhysas på Helgeandsholmen genom ombyggnad av Riksbanksbyggnaden till plenisalsbyggnad. En modernisering av Kungl. Operan borde vara ett fullt tänkbart alternativ till en nybyggnad. Men behövs verkligen en ytterligare scen, och vilka tillbyggnader kan man tillåta sig utan att skada värdena i exteriör och interiör.
Jag avslutar med att citera historikern Rasmus Fleischer, som har skrivit om hur den digitala mångfalden också måste få ta fysisk plats i stadsmiljön. ”När allting kan kopieras och spelas upp överallt blir personliga möten och framträdanden allt viktigare. Men politikerna satsar helst skattemedel på väldiga arenor, storslagna konsthallar eller spektakulära operahus. Hundra små rum gör sig sämre på en Powerpointpresentation än ett gigantiskt skrytbygge, konstaterar Fleischer. Denna arenapolitik sker på bekostnad av de små och medelstora rummen där morgondagens kultur skulle kunna födas. Steget från nätets myllrande kreativitet till de rum som mest är avpassade för U2 och Pavarotti blir för långt.
Tänk på det, särskilt när folk säger att operahus minsann inte bara betyder högkultur utan att även popartister kan få plats på scenen. Låt oss slippa pseudodebatten om högt och lågt! Betydligt relevantare är att diskutera stora kontra små scener. Eftersom människors tid att uppleva musik och scenkonst är begränsad, innebär ett nytt operahus i slutändan att de mindre scenerna får det svårare att stå sig i konkurrensen. Det innebär en förskjutning av kulturlivets tyngdpunkt, från den långa svansen och mot topplistan, samt från förorten till City. First we build buildings and then they start to build us.”
Men för operaälskarna och för dem som vill ”sätta Stockholm på kartan” genom en ny kulturbyggnad är detta inte nog. Dagens Nyheter inledde operadebatten för några veckor sedan. Ett tema är att Stockholm riskerar att hamna på efterkälken i jämförelse med huvudstäderna i våra nordiska grannländer som alla satsar på nya kulturbyggnader.
Men borde man inte i stället diskutera vilka lokaler som opera och annan scenkonst behöver? Opera från 1800-talet dominerar Kungl. Operans repertoar. Musiken från 1800-talet kräver större ensembler och därför större rum än äldre och nyare musik. Ingenting säger att den musiken behöver större lokaler. Kammaropera och kammarmusik ställer helt andra krav än 1800-talsopera. Om det handlar om en breddning för att nå nya grupper borde man väl först diskutera vilka lokalkrav som behöver tillgodoses. I söndagens Godmorgon världen i P1 intervjuades Danjel Andersson, chef på Moderna dansteatern. Hans förslag är att debatten borde ta sin början i scenkonstens behov, snarare än i behovet av monument. Men debatten har inte handlat om detta. En ny modern och större opera är i stort sett allt som formulerats. Man kunde med lika hög trovärdighet säga att vi behöver fler mindre scener i förorterna. Någon har räknat ut att de tre miljarder svenska kronor som Köpenhamns opera har kostat skulle räcka till 1 750 mindre scener för performance, spridda över Danmark, där sammanlagt flera hundra scenkonstnärer uppträder tre kvällar i veckan? Kanske passar ett sådant koncept inte behovet ”att sätta Stockholm på kartan”.
I dag hakar SvD på den av DN inledda debatten med ett helt uppslag om hur ”Stockholm halkar efter”. I augusti invigs Musikhuset, Helsingfors nya konserthus med glasfasad vid Tölöviken. På granntomten finns planer för ett stort bibliotek. I Köpenhamn sker en arkitekttävling om ny konsthall. I Oslo ska nya stora kulturbyggnader uppföras invid det nya operahuset - ett nytt nationalmuseum, ett nytt Munchmuseum och ett stort nytt bibliotek. Under 2000- talet har Helsingfors, Oslo och Köpenhamn byggt flera nya kulturbyggnader, medan det inte skett i Stockholm sedan Moderna museet 1998. ”Inga nya byggnader planeras, kan man säga sammanfattningsvis”, säger Sara Bengtsson, pressekreterare hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) enligt SvD. Inte heller Stockholms stad har några konkreta planer på nya kulturbyggnader.
Bo Nilsson, Stockholms universitet, tidigare chef för Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn, tycker enligt SvD att Stockholm behöver nya kulturbyggnader, men säger också att Stockholm på många sätt är en välförsedd kulturstad. Sverige har enligt Nilsson haft en bättre kulturpolitik än grannländerna sedan 30-talet och därför har vi gjort många av de här investeringarna mycket tidigare. Operan i Oslo var t ex tidigare inrymd i en gammal biograf. Han varnar också för fixeringen vid att bygga nytt. ”Risken är ju uppenbar att man satsar på stora elefanter, och skapar en infrastruktur som man sedan inte har råd att fylla med någon verksamhet”, säger han enligt SvD.
”Det är klart man kan bygga en ny opera och anpassa den efter teppanyakiborgerlighetens smak”, säger Löfvendahl, ”men kommer detta konsten till godo?” Hans slutsats är att man måste utreda en ombyggnad av den nuvarande operan, med sitt optimala läge mitt i stan, innan man börjar projektera för nya byggnader någon annanstans. Han hänvisar till London, där stadens kungliga opera byggdes om och utvidgades men fick ligga kvar i bästa läge vid Covent Garden. Bo Löfvendahl tror det är rent önsketänkande att tro att kulturbudgeten i framtiden räcker att driva två stora operabyggnader. Han tycker inte att vi behöver ett monument över 2010-talets estetiska ideal utan ett myller av scener som kan rymma den ständigt föränderliga konstarten.
Mats Ek var inne på en liknande tanke i DN häromdagen. Hans föreslår en tillbyggnad till nuvarande hus, som kunde sträcka sig ned till Strömmen med foajén hängande över vattnet. Den gamla scenen skulle behållas bredvid en större, utan att kräva överdrivet åskådarantal. Fasaden skulle bli kvar som i dialog med nybygget. Den rätt begränsade trafik, som nu skiljer huset från vågorna, kan omdirigeras eller ledas genom huset.
Det är klart att det är en lockande tanke att internationellt kunna sprida bilder på nya spektakulära kulturbyggnader i Stockholm. Men varför just en operabyggnad? En ombyggnad och eventuell tillbyggnad av nuvarande operahus borde vara det självklara huvudalternativet. Enkammarriksdagen kunde efter en tid i exil i nuvarande Stadsteater åter inhysas på Helgeandsholmen genom ombyggnad av Riksbanksbyggnaden till plenisalsbyggnad. En modernisering av Kungl. Operan borde vara ett fullt tänkbart alternativ till en nybyggnad. Men behövs verkligen en ytterligare scen, och vilka tillbyggnader kan man tillåta sig utan att skada värdena i exteriör och interiör.
Jag avslutar med att citera historikern Rasmus Fleischer, som har skrivit om hur den digitala mångfalden också måste få ta fysisk plats i stadsmiljön. ”När allting kan kopieras och spelas upp överallt blir personliga möten och framträdanden allt viktigare. Men politikerna satsar helst skattemedel på väldiga arenor, storslagna konsthallar eller spektakulära operahus. Hundra små rum gör sig sämre på en Powerpointpresentation än ett gigantiskt skrytbygge, konstaterar Fleischer. Denna arenapolitik sker på bekostnad av de små och medelstora rummen där morgondagens kultur skulle kunna födas. Steget från nätets myllrande kreativitet till de rum som mest är avpassade för U2 och Pavarotti blir för långt.
Tänk på det, särskilt när folk säger att operahus minsann inte bara betyder högkultur utan att även popartister kan få plats på scenen. Låt oss slippa pseudodebatten om högt och lågt! Betydligt relevantare är att diskutera stora kontra små scener. Eftersom människors tid att uppleva musik och scenkonst är begränsad, innebär ett nytt operahus i slutändan att de mindre scenerna får det svårare att stå sig i konkurrensen. Det innebär en förskjutning av kulturlivets tyngdpunkt, från den långa svansen och mot topplistan, samt från förorten till City. First we build buildings and then they start to build us.”
Det var fascinerande att skåda hur snabbt kraven på en ny märkesbyggnad tog över debatten. Klart är att många vill ha en sådan byggnad, oavsett vad den innehåller - opera, stadsbibliotek eller något annat.
SvaraRaderaMen jag tycker som du att debatten om ett eventuell nytt operahus bör starta i just operans behov. Debatten som förs nu förefaller handla mer om platsmarknadsföring och en sådan debatt bör istället starta i behoven och preferenserna hos en tänkt målgrupp. Utifrån det perspektivet kan jag tänka mig att det finns andra bättre projekt att satsa på.