Nytt operahus?

Kungl. Operan brottas med stora problem. En del av problemen är ekonomiska. De gäller hyresnivåerna, arbetsgivaravgifter för utländska gästartister och oförutsedda pensionsåtaganden. Förut sponsrades operan av SAS, men numera har flygbolaget tillräckligt med egna ekonomiska bekymmer.

Kungl. Operan
Något som också dränerar ekonomin är den slitna fastigheten. Det föråldrade scenmaskineriet har tjänat ut. De ekonomiska problemen förvärras av att underhållet blivit alltmer eftersatt. En ombyggnad kan betyda dubbla hyror under ombyggnadstiden, samtidigt som ombyggnaden i sig kan medföra stora hyreshöjningar. Härom året kom beskedet att Stockholmsoperans ombyggnad, planerad under fyra år skjuts på framtiden. Operahuset skulle vara stängt i 14 månader från juni 2010 till och med augusti 2011. Extrapersonal engagerades för att lägga turnéer. Men den stora ombyggnaden stoppades på grund av fördyringar. Det nya scenmaskineriet beräknades kosta 130 miljoner kronor, men kostnaden blev högre, snarare 160 miljoner. Så nu dras man, på grund av att dessa 30 miljoner saknades, fortfarande med ett föråldrat och utslitet maskineri. Säkerheten hotas för personalen, och det konstnärliga arbetet hämmas. Maskineriet är så gammalt att det inte finns några reservdelar utan de måste specialtillverkas vid behov. Går något sönder kan Operan bli tvungen att spela i så kallat fast läge, det vill säga ingenting på scengolvet kan röra sig. Konstnärligt hamnar man på en nivå som få regissörer kan acceptera. I själva verket måste Statens fastighetsverk hålla igen på underhållet för att verksamheterna ska kunna vara kvar i lokalerna. Den förra operachefen Anders Franzén talade i våras om risk för konkurs.
I Operans statliga uppdrag står att repertoaren ska innehålla nyskrivna verk. Ändå tvingades man i början av 2010 att av ekonomiska skäl ställa in ”Batseba” för att den kräver extra personal av gäster som statister, dansare och sångare. Därmed kunde man spara mellan en och två miljoner kronor. De planerade föreställningarna ersattes av mindre kostsamma produktioner, "Tosca" och "Läderlappen".
Operan är inte den enda kulturinstitution som har bekymmer. Hyresproblemen drabbar även Dramaten, Naturhistoriska riksmuseet, Nationalmuseum och så vidare. Ombyggnadsbehoven gäller i hög grad också för Nationalmuseum. Där har man talat om en utbyggnad för att kunna visa mer av samlingarna, kanske också inhysa ett Designmuseum.

Nationalmuseum, fasadritning.
Också Erik Gunnar Asplunds världsberömda stadsbibliotek är föråldrat, för litet och i behov av större lokaler. De flesta minns väl fortfarande de stora förväntningarna som fanns inför arkitekttävlingen. Den 16 november 2007 utsågs förslaget Delphinium av den tyska arkitekten Heike Hanada till vinnare. Två år senare meddelade Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt helt sonika i sin blogg att projektet skulle läggas ned. "Vi hade fått signaler från stadsledningskontoret om att man inte riktigt hade kontroll över ekonomin", sade Madeleine Sjöstedt den gången. Kostnaden för ett nytt huvudbibliotek som först beräknats till 800 miljoner hade stigit till 1,3 miljarder kronor. En muntlig redogörelse räckte den gången för att via en blogg sänka ett projekt som efter åtta långa år av förberedelser och efter världens största internationella arkitekttävling. Ett snöpligare slut på ett storstilat projekt kan man knappast tänka sig. Fortfarande finns ingen lösning i sikte för stadsbibliotekets framtid.
Debatten om ett nytt operahus som de senaste dagarna har brutit ut i Dagens Nyheter bör ses mot bakgrund av denna bistra ekonomiska verklighet, och den brist på kompetens och handlingskraft som den politiska majoriteten i Stockholms stad har uppvisat när det gäller kultur och arkitektur.
Just det kulturborgarråd som sänkt förslaget om det nya stadsbiblioteket, Madeleine Sjöstedt (FP), startade för en vecka sedan operahusdebatten genom att tillsammans med partikamraten Christer Nylander på DN Debatt lobba för ett nytt operahus bakom Nationalmuseum på Blasieholmen. I stället för att ta tag i Operans akuta svårigheter i Stockholm föreslår folkpartisterna att Stockholm ska få ett nytt operahus med moderna mått och modern teknik ”för att Sverige framöver ska kunna ligga i scenkonstens framkant. Dagens scen är för liten och tekniken för omodern för att kunna ta emot avancerade uppsättningar från omvärlden och för att fullt ut kunna delta i det internationella utbytet”. Folkpartisterna hänvisar till de nya operahus som under senare år byggts i Göteborg, Helsingfors, Köpenhamn och Oslo. Man menar att det är viktigt som symbol för Stockholm som världsstad och vill att näringslivet ska gå in och bidra till ”att sätta Stockholm och Sverige på kartan” genom ett modernt och spektakulärt operahus. Därmed har man också satt ribban. Vi måste inte bara tävla med våra nordiska grannländers nya operahus utan också andra, ritade av världsberömda arkitektkontor som Jörn Utzon, Snöhätta, Frank Gehry och Rem Koolhaas. Det kommer att handla om miljardbelopp. Walt Disney Concert Hall i Los Angeles kostade t ex 2 miljarder kronor. Det tog 16 år att bygga operahuset i Sydney och den ursprungliga budgeten hade då överskridits med 1 400 procent. Operan kostade motsvarande 3,6 miljarder svenska kronor i dagens penningvärde.
Den föreslagna platsen bakom Nationalmuseum är inte heller lämplig. En ny operabyggnad i internationell klass kommer att få ansenliga mått. En ny operabyggnad här skulle helt dominera över Nationalmuseum. Ännu mer problematiskt vore det att som också föreslagits i debatten placera den nya operabyggnaden vid Slussen. Skulle den kulturelit som tidigare motsatt sig minsta ny byggnad vid Slussen plötsligt acceptera ett jättehus som en ny operabyggnad otvivelaktigt skulle bli. Den enda tänkbara av hittills föreslagna platser är på Masthamnskajen intill Danvikskanalen. Där skulle en operabyggnad i denna skala kunna komma till sin rätt. Om den kunde finansieras.
Kan någon verkligen tro att Madeleine Sjöstedt (FP), som efter fyra års borgerlig majoritet i såväl Stockholms stad som i Sveriges riksdag inte lyckats utverka tillräckliga anslag för att Operahuset i Stockholm ska kunna få ett rimligt underhåll, eller en driftbudget som räcker för att hålla en hotande konkurs borta, nu ska kunna få näringslivet att sponsra ett mångmiljardprojekt som en helt ny operabyggnad? Och var finns i så fall ansvaret för de verksamheter och byggnader som redan finns? För den befintliga Operan, för Stadsbiblioteket, för Nationalmuseum?
Gustav III:s opera ritades av Carl Fredrik Adelcrantz som tidigare ritat Drottningholms slottsteater. Den stod på samma ställe som nuvarande operahus vid Gustav Adolfs Torg och var klar 1782. Den operan revs 1892 eftersom den var sliten och ansågs vara för liten och brandfarlig.

Gustav III:s opera, kort före rivningen.
Arvfurstens palats, där UD numera huserar, byggdes som en pendang på andra sidan torget av prinsessan Sofia Albertina, syster till Gustav III, efter ritningar av stadsarkitekten Erik Palmstedt. Nuvarande operahus, inspirerat av Parisoperan, var klart 1898 och ritades av Axel Anderberg, Scenen i det nya huset byggdes med samma mått som den gamla, så att samma dekor skulle kunna användas. Stora scenen rymmer 1 100 personer. Bristerna i detta operahus är framförallt tekniska. Dessa går att råda bot på. Eller ska nuvarande opera gå samma öde till mötes som den förra?
Jag är ingen operafantast. Tvärtom. Efter att ha sett mycket opera har jag kommit fram till att opera är en förlegad konstform. Det är en konstlad kombination av teater och musik, ungefär som skidskytte. Låt teatern och musiken utvecklas var för sig och på sina egna villkor.
Det betyder inte att jag inte har förståelse för att andra gör andra prioriteringar. Men jag tycker att man först ska ta det fulla ansvaret för det redan existerande operahuset innan man föreslår att någon annan ska betala för ett nytt. Jag kan ge en signal till Madeleine Sjöstedt och kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth: Det verkar som om ni inte riktigt har kontroll över ekonomin! Och Stockholm finns redan på kartan!
Men Folkoperan finns ju i alla fall.

Uppdatering den 12 januari
Idag meddelar DN att intresset från näringslivets sida att finansiera ett operabygge verkar vara svalt, samt att Lena Adelsohn Liljeroth, om hon fick ytterligare en miljard att förfoga över skulle sänka skatterna hellre än att satsa pengarna i ett operabygge. 
Danne Nordling konstaterar på sin blogg att varje operabesök går med 1 750 kr i förlust, som alltså subventioneras med skattemedel, alternativt genom sponsring från näringslivet. Av årsredovisningen för 2009 framgår att Operans kostnader var 499 miljoner kronor 2009 och att statsbidragen var 411 mkr. Antalet besökare var 242 000 personer. Av detta kan man räkna ut att det numera kostar 2 062 kronor per besökare att producera en föreställning som subventioneras med 82 procent. Själva biljettpriset per föreställning uppgick till i genomsnitt 236 kronor. Nordling föreslog 2006 att operavännerna skulle anordna en insamling för att bekosta nybygget. Om detta inte gav resultat ifrågasatte han om verkligen svenska folket via skatterna skulle betala en nöjesverksamhet för ett fåtal.

Uppdatering den 14 januari
DN fortsätter idag sin kampanjjournalistik om en ny opera med en stor artiklel av Marcus Boldemann där inte mindre än sju olika förslag till operadrömmar presenteras. Men så länge det inte förklaras hur operadrömmarna ska finansieras förblir de bara just operadrömmar. DN talar om en mindre folkrörelse, men så länge operafantasterna är så få att de måste subventioneras med 1 750 kronor per besök kan man knappast tala om en folkrörelse. IKEA, vars vinst förra året ökade till 24 miljarder motsvarande fem operahus, har förklarat att deras kunder inte tillhör operavännerna och att de därför inte tänker bekosta en ny opera. SvD fortsätter att tiga.