Södra stationsområdet och livet mellan husen

Under mina lunchpromenader mitt på Södermalm undviker jag intuitivt att passera Södra stationsområdet. När jag idag gick Timmermansgatan söderut tänkte jag som vanligt undvika att ta vägen förbi Timmermansparken och Södermalmsallén, men i stället tog jag reda på varför den här känslan infinner sig. När man närmar sig parken möts man av ett buskage – det ser ut som om det är en återvändsgata. Ramperna som leder runt parken ned på allén förlänger vägen åtskilligt och som fotgängare undviker man all onödig sträcka. Trappan är denna vinter förstås inte skottad och därmed oanvändbar. Södermalmsallén är en tråkig och folktom gångväg utan affärer i jämförelse med alternativa vägar som erbjuder både folkliv och skyltfönster. Om Södermalmsallén har jag skrivit tidigare. Det finns alltså rationella skäl till att man undviker att passera Södra Stationsområdet. Den modernistiska stadsplaneringen har medvetet byggt bort möjligheterna till ett mer intensivt stadsliv på denna del av centrala Södermalm. Men det hade inte behövt vara på det sättet. Så här hade Albert Lindhagen tänkt sig denna del av Södermalm 1966.

En så långt det går fullt genomförd kvartersstad. Folkungagatan går ända fram till Ringvägen i väster och fortsätter i det som är Tantogatan idag. En stor park skulle anläggas söder om Folkungagatan. Om detta hade genomförts, hade Folkungagatan varit det naturliga huvudstråket, full med affärer och kanske trädplanterad. Även Åsögatan, Bondegatan och Skånegatan fortsätter i Lindhagensplanen fram till Ringvägen. Torkel Knutssonsgatan, Timmermansgatan och Swedenborgsgatan knyter alla samman norra och södra delarna av Södermalm. Tankarna från Lindhagen levde länge kvar. På Stockholmskartorna från början av 1900-talet är de planerade kvarteren ännu utritade. Men så här blev området till sist sedan miljonprogrammets planförfattare och 1980-talets planförfattare sagt sitt med kvarteret Linjalen från 1960-talet och Södra stationsområdet från 1980-talet. En förort mitt på Södermalm.

Modernismen bröt in med full kraft från 1930-talet och framåt, men det var egentligen inte förrän miljonprogrammets planerare ökat skalan i bebyggelsen och genomfört trafiksepareringen mera fullständigt under 1960- och 1970-talen, som problemen blev mer allmänt uppenbara. Jag har skrivit om modernismens misslyckande här.
En av de tidiga kritikerna var Jane Jacobs, som publicerade sin bok "The Death and Life of Great American Cities" år 1961. Där angrep hon den tidens stadsplanering och hyllade istället de äldre stadsdelarna på Manhattan, som hotades av rivning. Jacobs såg de sociala och urbana kvalitéer som skulle gå förlorade om den moderna planeringens funktionsuppdelning och sterila bebyggelse skulle genomföras. Jane Jacobs menade att stadsbyggande enligt modernismens principer var destruktivt. Stadslivet försvann där man tillämpade zonering och funktionsseparering och skiljde på boende och arbete, affärer och institutioner, fotgängare och bilister. Hon menade att fungerande stadsdelar förutsätter mångfald, korta kvarter med täta tvärgator och hörn, ålders- och statusblandad bebyggelse och hög befolkningstäthet.

Jane Jacobs
En annan kritiker är den danska arkitekten Jan Gehl som publicerade sin mest kända bok, Livet mellem husene redan 1971, som resultat av forskning vid den danska Kunstakademiets Arkitektskole. Även den var en reaktion på funktionalismens stadsplanering som genomsyrat stadsbyggandet i de nordiska städerna under decennier. För att idag upprätthålla ett fungerande stadsliv är vi enligt Gehl beroende av att människor aktivt väljer att röra sig och uppehålla sig i staden, vilket ställer krav på stadsmiljöns kvalitet. Gehl formulerade i Livet mellom husene en rad principer för hur en bra stad kan skapa goda förutsättningar för stadsliv.
Stadsrummets kvalitetskriterier består enligt Gehl av ett antal faktorer som beskriver hur relationen mellan staden och människorna fungerar och hur vi agerar i staden. Stadsrummet ska utformas så att människor kan röra sig till fots så att det känns bra och naturligt och genom att utnyttja de kvaliteter och attraktioner som finns i goda stadsrum. Människor vill se andra människor. Butiker och aktiviteter som försiggår på gatan väcker intresse. Den täta staden där en del av trafiken sker till fots på väg till eller från husen leder till många människor kring husen. Både Jacobs och Gehl bok har på senare år fått större uppmärksamhet när allt fler är överens om att förtätning och blandstad är en del av lösningen på storstädernas utbyggnadsproblem.