En till Galleria vid Slussen?

I dagens DN Kulturdebatt svarar Sven Wollter på Bengt Ohlssons kritik av kulturvänstern. Han tror att Ohlsson blir sur på att folk tar saker på allvar, som tycker att Slussenplanerna är för djävliga, därför att ”de har kollat dem noggrant och analyserat bristerna”. Det enda konkreta skäl han för fram är att ”vi har tillräckligt många gallerior i staden”. Själv vill han att Slussen ska bevaras.

Sven Wollter är vänster, en av de mest kända medlemmarna i Sveriges Kommunistiska Part, före detta Kpml(r), den rörelse som på sin tid grundades av Frank Baude, en utbrytning ur Kfml, som i sin tur var en utbrytning ur det som numera heter Vänsterpartiet, sedan tillägget ”kommunisterna” till sist slopades. Wollter vill att i stort sett allt ska ägas av folket, inte bara skolor, sjukhus, utan också banker, alla stora industrier, kommunikationer och energiproduktion och inte minst Saab. Då skulle vi ha råd att fortsätta att driva Saab med förlust. Jag undrar det.

Sven Wollter

Det är en vacker tanke att alla produktionsmedel ska ägas av folket men hur realistiskt är det. Det närmaste vi kan komma facit är att titta på Sovjetunionen, Östtyskland, Nordkorea. De två förstnämnda finns inte längre och Nordkorea tillhör jordens fattigaste länder, där en stor del av befolkningen svälter. Inte ens Nordkorea skulle ha råd att driva Saab särskilt länge.

Åter till Slussen. Problemet är att kulturvänstern, eller kultureliten, som jag föredrar att kalla dem (Benny Andersson är ju knappast vänster), inte alls har satt sig in i Slussenförslaget. De har bara skrivit under ett upprop eftersom de tror mer på Benny Andersson, Gösta Ekman, och Carl-Johan de Geer än på Sten Nordin. Sätter man sig in i planerna inser man ju att de har fel på nästan alla punkter.

Galleria Slussen

Ta det här med galleria, till exempel, Sven Wollters enda sakliga argument. Han vill ju bevara Slussen och där finns det faktiskt redan en galleria, Galleria Slussen, som öppnade 1987. Det blir alltså en större galleria, inte en till. Nuvarande galleria är inte en av våra större, men kanske en av de sunkigaste, en svårorienterad labyrint i två plan under jord, med mellan 2 000 och 3 000 kvadratmeter och totalt 17 butiker och matställen, däribland Coop Konsum. 

Galleria Slussen

Den nya gallerian skulle bli runt 10 000 kvadratmeter och säkert inte lika sunkig. Ganska precis lika stor som Västermalmsgallerian på Kungsholmen med sina 10 000 kvadratmeter och 39 butiker och matställen. Fortfarande mindre än Ringen med 13 000 kvadratmeter och ca 45 butiker och matställen. Kanske lite större än Skrapan med 28 butiker och matställen. Men mycket långt ifrån våra större gallerior, till exempel Kistagallerian med 59 000 kvadratmeter och 180 butiker och matställen. Och mindre än hälften så stor som NK med sina 22 000 kvadratmeter. Alltså inte lika stor som kultureliten påstår ibland.

Galleria Slussen

Jag bodde på Kungsholmen när Västermalmsgallerian byggdes vid en av Kungsholmen då sunkigaste platser, den underjordiska gångpassagen under korsningen mellan Fleminggatan och S:t Eriksgatan, ibland kallad ”Lilla plattan”. Det blev ett rejält lyft för platsen. Just den negativa inställningen till gallerior tycks vara en av kulturvänsterns käpphästar. De tycker illa om kommersiell konsumtion och vill öka konsumtionen av kultur i stället, antagligen av helt oegennyttiga skäl. Men vi behöver alla handla och gör det också. Frågan är bara var.

Galleria Slussen

Det är ju ganska bra om många handlar i innerstaden, i vanliga butiker eller i gallerior, eftersom de ofta gör det till fots eller använder kollektivtrafik. Annars kanske de åker till Kungens kurva, Länna, Arninge eller Barkarby med bil som allt fler gör. Gallerior i innerstaden är alltså en satsning på en miljömässigt hållbar stadsutveckling.

Stockholm växer så det knakar. Regionen växer just nu med omkring 40 000 invånare per år, 400 000 på tio år. Stockholms stad är nu över 800 000 invånare, en ökning med 150 000 sedan 1980-talet. Inom kanske 20 år når staden miljonstrecket. De nya invånarna behöver ju handla någonstans. Nya gallerior slår inte ut de butiker som finns eftersom den totala handelsytan växer hela tiden. Varför inte bland annat vid Slussen, en av stans största kollektivtrafikknutpunkter?

Galleria Slussen

Slussen har varit en handelsplats sedan urminnes tider. Ryssgården har fått sitt namn efter de ryska handelsmän som bjöd ut sina varor just här. Innan den nuvarande Slussen byggdes revs en massa hus med butiker och även den legendariska restaurang Pelikan. Wollter är alltså helt fel ute med sitt enda argument att ”vi har tillräckligt många gallerior i staden”.

Karl Johans basar 1916. Byggnaden revs för den nuvarande Slussen

Ett straff att bo i Stockholm?

Jonas Sjöstedt har stora förhoppningar på sig från sitt parti, som gått kräftgång i de senaste valen. Men så här sa den nyvalde vänsterledaren Jonas Sjöstedt till SVT:s Västerbottensnytt:

”Själv tycker jag att det är ett straff att behöva bo i Stockholm jämfört med att bo i Umeå eller ­ New York eller någon annan ­trevligare stad.”

”Det är lite tråkigt i jämförelse. Det är lite snålt på något sätt, hur människor är mot varandra.”

Till DN säger han: –”Jag har full förståelse för att folk trivs och vill bo i Stockholm. Men själv har jag bott i Umeå och det är där jag hör hemma.” Vad är det då han ogillar med Stockholm? ” Jag har hamnat på Östermalm och bor man på Östermalm är det lätt att behålla sina fördomar om Stockholm utan att behöva ifrågasätta dem. Jag har haft den fördelen.” Sjöstedt menar att New York självklart har mer gemensamt med Umeå än med Stockholm? Men Sjöstedt tycker inte illa om allting i Stockholm: ”Jag tycker om att vandra runt i stan och se spåren av det gamla Stockholm. Jag tycker om de mogna förorterna, Årsta, Gröndal och Aspudden.”

Sjöstedt i Västerbottennytt

Jonas Sjöstedt har ju bott i flera år i Bryssel också, men jag har inte hört honom uttala sig så negativt om den staden. Kanske borde han ha ägnat sig åt lokalpolitiken i Umeå där han trivs, i stället för att tvingas lida i Stockholm. Det är ju faktiskt något han valt frivilligt, genom att kandidera till riksdagen. Jag har bott i flera andra städer än Stockholm, men ingen som jag har gillat lika mycket. Men jag skulle inte kalla det ett straff att bo i Tripoli eller Pune.

Sjöstedt uttalade sig ju för de regionala tittarna i Västerbotten, och kanske var det en flirt med de lokala väljarna, som antagligen inte gillar Stockholm. Åtminstone de som ännu bor kvar där. Men man kan ju undra om det var så klokt. I Västerbotten bor det knappt 200 000 personer och de blir allt färre. I Stockholmsregionen bor det mer än 2 miljoner och de blir allt fler. Faktiskt växer regionen med ett Västerbotten på bara fem år. Så för varje väljare han vinner i Västerbotten med sitt uttalande riskerar han att tappa tio i Stockholm. Det är människor som av en eller annan anledning valt att bo i Stockholm. Eller tror Sjöstedt att de också ser det som ett straff att bo här?

Sjöstedt gillar inte Stockholm

Det är inte staden i sig som han ogillar, det är människorna, och deras attityd: ” Det är lite snålt på något sätt, hur människor är mot varandra.” Människor i New York och Umeå är alltså generösa och varma i jämförelse med stockholmarna.

Jonas Sjöstedt får naturligtvis tycka vad han vill om Stockholm. Men han har en arrogant attityd som man bara kan kosta på sig när det gäller Östermalm. Att ha fördomar är OK så länge det gäller Östermalmsbor. Nu är ju Stockholm mer än Östermalm, Årsta, Gröndal och Aspudden. Tänk om han hade sagt samma sak om Rinkeby: ”Bor man i Rinkeby är det lätt att behålla sina fördomar om Stockholm utan att behöva ifrågasätta dem. Jag har haft den fördelen.” ”I Umeå är man generös i jämförelse med hur snåla människorna är mot varandra i Rinkeby.” Så skulle han ju aldrig ha sagt.

Uppdatering 9 januari
Aftonbladet har klarlagt att Sjöstedt sedan snart två år tillbaka bor på en av Sveriges flottaste adresser, Karlavägen på Östermalm. Bara några portar bort bor till exempel utrikesminister Carl Bildt.
Jonas Sjöstedts fru Ann Måwe är nämligen diplomat på UD och får genom sitt jobb hyra trerummaren i maximalt sju år. I hans kvarter röstade bara 1,94 procent på Vänsterpartiet medan Moderaterna fick över 60 procent.

Lite bloggstatistik för 2011

Bloggen har intresserat fler besökare under 2011 jämfört med 2010. Detta trots att jag under året skrivit 124 inlägg, mot hela 152 inlägg året innan, men det är i alla fall ett inlägg var tredje dag, och mellan 2 och 3 i veckan. Månadsmedelvärdet var under 2011 drygt 3 100 besökare jämfört med drygt 1 700 besökare under 2010, en ökning med drygt 80 procent. Under de två senaste månaderna har antalet besökare legat över 4 000, vilket tyder på att ökningen fortsätter. Den 4 januari, då jag hade kommenterat Bengt Ohlssons debattinlägg på DN Kultur hade jag nästan 500 besökare på en enda dag.

Besökarna kommer från 107 länder och förutom Sverige är de vanligaste länderna i tur och ordning Finland, USA, Storbritannien, Indien, Norge, Tyskland och Danmark.
Det vanligaste sökordet för att hitta bloggen är ”Stockholm”. Andra vanliga sökord är kungen, Slussen, tunnelbana, Lena Adelsohn-Liljeroth och Indien. Överraskande nog kommer både Katla och Eyjafjällajökull fortfarande högt upp på listan, trots att jag bara skrivit två blogginlägg om vulkanutbrott, båda för rätt länge sedan. Många har länkats till min blogg från www.yimby.se.
Mest lästa inlägg under året handlade om ett nytt operahus, om att bygga ut tunnelbanan samt om hur Stockholm Waterfront växte under planeringen. Fortfarande är dock det mest lästa inlägget ett från 2010 om hur kungen enligt författningen måste tillhöra den lutherska kyrkan och fördöma kättare, bland annat muslimer.
Jag välkomnar alla besökare att fortsätta att följa bloggen även under 2012.

Slussen, vänstern och kultureliten

För ett par veckor sedan kommenterade jag hur Sveriges (nästan) samlade kulturelit förlorade striden om Slussen. Jag gjorde det med anledning av ett ledarstick i DN och en krönika av Bengt Ohlsson i samma tidning. Det räckte inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga beslutsfattarna den här gången. I dagens DN finns en tre sidor lång debattartikel i DN Kultur av Bengt Ohlsson där han frågar sig om det går att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Bengt Ohlsson gillar hellre läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Bengt Ohlsson

Jag har följt Slussenfrågan ett bra tag nu, jag har granskat de flesta förslag och kommenterat den på denna blogg mer än 30 gånger. Jag anser mig vara ganska väl insatt och hyfsat kompetent att bedöma ritningar och utredningar. Vad jag inte förstår är varför till exempel skådespelaren Gösta Ekman, musikern Benny Andersson, konstnären Carl Johan De Geer, författaren Katarina Frostenson, dramatikern Lars Norén, skådespelare Krister Henriksson, skådespelaren Sven Wollter eller poeten Bruno K Öijer skulle ges extra tyngd när det gäller utformningen av Slussen, men uppenbarligen anser de själva detta eftersom de har ställt sig bakom kulturelitens upprop om Slussen. Men de sakargument kultureliten fört fram har ju gång på gång avvisats av experter som kan visa på fakta. Eller kan till exempel Kristina Lugn verkligen syna stadens förslag bättre än experterna? Jag undrar egentligen hur okritiska de kulturpersoner är, hur de är funtade i skallen, de som utan att reflektera det allra minsta skriver under på Kulturslussens listor, och gör detta utan att alls sätta sig in i saken. Litar man verkligen blint på till exempel Lars Noréns förmåga att beräkna lutningar, vattenströmmar och trafikkapacitet? Det hedrar verkligen Bengt Ohlsson att han inte gått i den fällan.

Arkitekten Mats Edblom som har tagit fram alternativet Kulturslussen är naturligtvis inte någon amatör. Trots detta anser jag att alternativet Kulturslussen har uppenbara brister, varav jag har redogjort för några tidigare.

Bengt Ohlsson skriver nu om hur han läste om hur fint Kulturslussens förslag är och hur fasansfullt Stockholms stads förslag är. ”Det var så uppenbart att Kulturslussen tryckte på de vanliga knapparna och drog i de vanliga spakarna, så att maskineriet skulle hosta i gång. De räknade så kallt med att man skulle tjusas av alla namnen och reagera med de vanliga betingade reflexerna på de gängse nyckelorden, och sen ansluta sig till förslaget, och att man inte skulle vara ofin nog att ifrågasätta någonting. ”

Själv föredrar jag det förslag som stadsbyggnadskontoret har tagit fram, även om jag också har synpunkter på detta. Det innebär naturligtvis inte att jag därmed stöder alliansen i vått och torrt. Jag har över huvudtaget inte uppfattat att Slussen är en fråga mellan höger och vänster. Det vore lite väl enkelt, för att inte säga infantilt, att kalla Kulturslussen med en (ickekommersiell?) saluhall vänster och stadens förslag med en förhatlig "kommersiell" galleria för höger. Jag har för mig att såväl sådana som röstar vänster som höger ibland handlar i gallerior, ibland i saluhallar. Kanske till och med att högerfolket oftare handlar i saluhallar.

Bengt Ohlsson skriver att frågan om Slussens ombyggnad långsamt har politiserats i takt med att ”en vilsen vänsterrörelse och en sysslolöst svärjande socialdemokrati började märka av en fladdring i sina slaka segel, och insåg att det fanns poäng att plocka.” Att Slussen till slut kunde bli en fråga om höger eller vänster handlar – vid sidan om kulturelitens eventuella politiska hemhörighet – nog mest om hur sossarnas Tomas Rudin i sista minuten utan egentliga argument, bytte sida och röstade emot stadens förslag. Om detta var ren populism, försök till röstfiske, var det knappast särskilt välbetänkt eftersom enkäter har visat att stadens förslag har allmänhetens stöd.

Den föraktade förorten

Författaren och journalisten Per Wirtén har skrivit en bok till förortens försvar, ”Där jag kommer från”, med undertiteln ”Kriget mot förorten”. Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena. Boken fick bra recension i SvD där skribenten, Elisabeth Hjort, själv bott i Skärholmen ett antal år. Även Göran Greider är positiv i Expressen, trots att han ser motsägelserna. Lars Linder i DN var trots att han själv bott i Stuvsta mera tveksam om man som Wirtén kan älska förorten.

Per Wirtén

Det är en i hög grad märklig och mycket personlig bok. Det generella begreppet ”förorten” behandlas i huvudsak från tre perspektiv. Dels genom hans egna iakttagelser från en 16 timmar lång vandring från Heron city till Gullmarsplan och minnen från sin egen uppväxt i radhuset i Huddinge. Dels genom nedslag i den historiska bakgrunden och planeringsideologierna i Sverige och internationellt. Slutligen också genom den bild som förorten ges i media, främst tidningar och böcker, från Skärholmsdebatten till tv-serien Svenska hjärtan.

Wirtén upptäcker att förorterna har en historia, att det var en myt om de historielösa markerna; det fanns ju ingen som berättade. Men det fanns det ju, och det gick att ta reda på. Wirtén har ju läst på, det fanns ju massor av människor som har beskrivit historien, som berättade.

Per Wirtén har bott i Flemingsberg

Själv har han aldrig bott någon annanstans än i förorter söder om stan - Stuvsta, Flemingsberg, Skogås, Fullersta - och det är ingen neutral betraktelse han ger. Han älskar förorten ”där jag kommer från”. Wirtén framstår som förortens hjältemodiga försvarare i vått och torrt, mot alla illvilliga angrepp från höger och vänster, och där han obevekligt slår ner varje motstånd, likt en Don Quijote, som ser fiender i varje väderkvarn han möter. Wirténs väderkvarn är innerstaden, den historiska stadskärnan eller ”Gammelstaden” som han till slut döper om den till. I synnerhet Södermalm, där alla han känner verkar bo, eller Stureplan.

Miljonprogramshus på Södermalm

Lika nyanserat som han beskriver förortens alla nyanser från kåkstad till villastad, från grannskap och tunnelbanestad till miljonprogram, lika onyanserat beskriver han den förhatliga fienden ”innerstaden”, den som har makten och hegemonien, den som bestämmer dagordningen, innerstaden där alla vill bo. Den förhatliga ”innerstaden” är faktiskt nästan lika diversifierad som förorten. Där finns den medeltida stadskärnan, kåkarna på Söder, 1600- och 1800-talets kvartersstad, där finns esplanaderna, Lärkstan, Röda bergsområdet och Blecktornsområdet som byggdes efter Camillo Sittes idéer; där finns funktionalismens öppna planmönster från 1930- och 1940-talen i Eriksdalsområdet, Gärdet och Fredhäll. Och slutligen, på det förhatliga Södermalm finns det faktiskt gott om just de betongområden från miljonprogrammets dagar som karaktäriserar några av de förorter som Wirtén beskriver i så förlåtande ordalag; Barnängen, Tanto, Drakenberg, kvarteren Rektangeln, Tumstocken, Plankan och allt vad de heter. Där finns också 1980-talets SCAFT-inspirerade förort Södra stationsområdet insprängd mitt i, och de senaste årens byggande i Hammarby Sjöstad. Det moderna inträffade i förorten inte i innerstaden. Men Wirtén glömmer ju hur mycket av innerstaden som revs på 1960- och 1970-talen, hur allt blev modernt och hur många nya lägenheter som faktiskt byggdes även där.

Hammarby Sjöstad

Är det något som Wirtén hatar nästan lika mycket som innerstaden är det just Hammarby sjöstad och är det något han älskar är det just SCAFT och de trafikseparerade förorterna. Och det kanske inte är så konstigt eftersom Wirtén också tycks älska bilen. Han ser E4:ans Essingeled med åtta filer över vatten, öar och hustak som ”världens vackraste stadsgata”. När Wirtén läser Jerker Söderlinds bok ”Stockholms satelliter” håller han först med om kritiken, men när han slår igen den ändrar han sig genast. Det är ju trafiksepareringen i Huddinge centrum som gör miljön attraktiv. Det är inte stadskärnornas gator som föder kreativitet, det är motorvägarna i det urbana landskapet.

Om det är något begrepp som går som ett mantra genom boken så är det ”föraktet för förorten”. Köplador, parkeringsplatser, motorleder, vimplar, bilar och förortsbebyggelse är föraktade (sid 12). Många i innerstadens stenhus blir besvärade och osäkra, vet inte vad de ska säga och vill till varje pris undvika kommentarer som ens snuddar vid det grundmurade föraktet mot förorten (sid 29). Föraktet har djupa historiska rötter men kunde genom beskrivningarna av Skärholmen slutgiltigt erövra den svenska samhällsdebatten (sid 34). Wirtén saknar inget av storstadens utbud, men däremot den föraktade förortsmiljön (sid 121). Berättelsen skildrar generaliserande förakt för livet i förortens nya hus (sid 139). Om man försöker förklara vad som gick snett med Flemingsberg läser Wirtén genast in förakt för förorten i svaren (sid 149). Han spårar förortsföraktets rötter till skildringarna av kåkstäderna, de som byggdes av tomtjobbare i förorterna utanför Stockholm och oftast för fattiga invånare (sid (276).

Han har svårt att säga att villastäderna omfattas av samma förakt som miljonprogrammets förorter, men nästintill, i alla fall drabbas de av en känsla av skam (sid 224 och 284). Han ser förorterna som demokratiska och kopplar det tidiga förortsföraktet till motviljan mot demokrati (sid 285). Vill någon stoppa en ombildning i Östberga beror det på förakt mot förorten (sid 302). Wirtén sammanfattar förortsföraktet och skammen, föraktet för sjukdom och smitta, platsen för inlåsning, isoleringen, likriktningen och konformism, tystnaden och tomheten, en korridor för genomfart genom ingentinglandet (sid 297-298).

Östberga

Genom åren har en stor vrede ackumulerats i Wirténs mage, en vrede som riktar sig mot föraktet som riktas mot hans hembygd. Kanske är det de historiska sambanden mellan modernitet, välfärdpolitik, jämlikhet och förorter som utlöst föraktet. Överallt läser han in föraktet. Men det är mera sällan som han verkligen diskuterar vem motståndaren är. De som kritiserar och föraktar förorten är generellt skribenter som aldrig varit där. Vem det är som står för det allenarådande föraktet. Före detta borgarrådet Kristina Alvendal hör förstås till de namngivna föraktarna, hon som lanserade begreppet ”Promenadstaden” för det nya Stockholm, som ska växa fram enligt den nya översiktsplanen.

Wirtén läser Kristina Alvendals hemsida. Alvendal verkar vara förortsföraktet personifierat. Wirtén läser in att förorten är misslyckad och innerstaden är värdefull. Han tycker att hennes resonemang vilar på en alltmer otidsenlig föreställning om att stadskärnan representerar det urbana. För  Wirtén representerar stadskärnan 1800-talet och förorten den moderna, urbana staden.

Men det är något som inte stämmer. Förutsättningen för föraktet är att man står utanför förorten. Men det gör ju faktiskt bara en liten minoritet. Det är ju faktiskt så att omkring 85 procent av stockholmarna bor i det som Wirtén definierar som ”förorten”. Inte kan väl 85 procent av stockholmarna förakta sin egen hembygd? Och det gör de nog inte heller.

I Wirténs värld är allt svart eller vitt, det finns inga nyanser, framförallt inte i den förhatliga innerstaden. Han tror att de som bor i stadskärnan aldrig åker till Wirténs förorter, och därför inte vet något om dem. Visste de skulle minsann ändra uppfattning. Wirtén själv åker däremot ofta till stadskärnan. Men tror Wirtén verkligen att de 15 procent som bor i stadskärnan alltid har bott där, aldrig bott i en förort eller satt sin fot där? Han borde läsa lite flyttningsstatistik, så skulle han förstå hur många det är som faktiskt vet, som precis som Wirtén har gjort ett medvetet val när de flyttade till stadskärnan, eller därifrån, precis som Wirtén har valt att aldrig lämna förorten. Statistiskt sett flyttar vi nio gånger under en livstid i Stockholmsregionen och många gånger går flyttningarna också till och från innerstaden under en livstid. Även många innerstadsbor känner till förorter men har frivilligt valt att inte bo där.

I Wirténs värld verkar alla vilja bo i innerstaden. Tanken att alla vill bo i innerstaden kopplade enligt Wirtén greppet under 1980-talets slut (sid 95). Men så är det ju inte. I själva verket uppskattar de allra flesta det område där de själva bor, den plats de valt och varifrån de inte vill flytta. Och alla vill verkligen inte bo i innerstaden.

Många fler vill bo i stenstaden än det finns plats för, eftersom vi slutade bygga kvartersstad redan 1930 och därför har mindre av den stadstypen än de flesta jämförbara storstäder. Men det är inte samma sak som att alla vill bo i innerstaden. Det hade Wirtén lätt kunnat ta reda på om han läst på bättre.

 Wirtén har också drabbats av en del missförstånd. Han jämför det storskaliga Södra stationsområdet, som han tror är ”enormt populärt”, med Flemingsberg. Wirtén tror att Södra stationsområdet är populärt eftersom det är den mest förortiserade delen av innerstaden, fortfarande influerat av SCAFT, men det är faktiskt precis tvärtom. Forskningen kan visa att Södra stationsområdet faktiskt är mindre populärt än kvartersstaden från 1900-talets början, trots att det ligger på Södermalm. Bostadsrättspriserna är högre i den äldre kvartersbebyggelsen.

Wirtén har antingen misslyckats i att finna svar på sina frågor eller så vill han inte hitta svaren, eftersom han inte skulle tycka om dem. Till exempel att hus byggda på 1910- 1920- eller 1930-talen är populärare än hus byggda på 1950- 1960- eller 1970-talen, var de än ligger, i innerstad eller i förort. Att bostadsområden byggda enligt principerna i SCAFT är mindre populära än kvarterstadens struktur, var de än ligger i staden, i innerstad eller förort. För Wirtén älskar ju SCAFT.

Torg i Rågsved

Han tycker att det är vackert i Rågsved. Det är enligt Wirtén inte stadsdelens fel att många invånare har låg lön och att eleverna i skolan har låga betyg. Så vems är felet? Det svarar inte Wirtén på. Kanske kunde han ha resonerat lite mer om varför de som har råd att välja inte vill bo kvar i Rågsved. Beror det bara på förakt för förorten, eller finns det några egenskaper hos stadsdelen som gör den mindre populär? Den frågan berör inte Wirtén med ett ord. Miljön i Rågsved är bra, punkt. Det finns ingenting negativt med stadsdelen, utom det anonyma föraktet, punkt.

Några svar kan man läsa mellan raderna. När Wirtén arbetade som rockjournalist på Schlager fann han att kulturjournalisternas radikaler hatade förorterna. Idealet var att bo med begagnade möbler i sliten lägenhet på Södermalm. Det förakt som öses över förorten beror på att kritikerna är fångade av en ”övremedelklass-etnocentrism”. Wirtén säger sig ha läst en enda svensk roman som inte föraktar förortsmiljön. I andra romaner föraktar förortsborna sina grannar, vill inte försonas med villastaden. Wirtén verkar bara umgås med människor som bor på Södermalm och aldrig varit i en förort. Wirtén har hört någon radikal författare säga att ”jag får jetlag om jag lämnar Södermalm”.
Wirténs mediabild färgas av hur förorten skildras eller inte skildras i dagspressen. Han refererar Skärholmsdebatten 1968 och Expressens Olle Bengtsson som förtalade förort efter förort i sina reportage. Allt för mycket länge sedan. I slutet av 1980-talet lade DN ner sina förortsbilagor och i den nya DN Sthlm skildras så gott som bara innerstaden. Men det finns ju förortstidningar, t ex Lidingö tidning, Nynäshamnsposten, Sigtunabygden, Mitt i Huddinge, mitt i Söderort och allt vad de heter. Själv läser jag gärna Mitt i Södermalm och Södermalmsnytt och tycker faktiskt att de har en skaplig lokalbevakning. Sprider verkligen Mitt i Huddinge förakt över förorten? Det har jag svårt att tänka mig.

Wirtén är helt ute och cyklar när han funderar över hur klimatsmarta förorterna är jämfört med innerstaden. Han tror att Tensta Alby och Flemingsberg tillhör Storstockholms tätaste områden, men det gör de inte. Wirtén tror också att de höga husen i Flemingsberg och i andra förorter innebär att de är lika täta som innerstadens kvartersstad. Han skriver t ex att det är märkligt att många människor på liten yta är eftersträvansvärt på Kungsholmen men anses skapa sociala problem i Flemingsberg (sid 148). Men rapporter från regionplanekontoret visar att innerstadens kvartersbebyggelse i genomsnitt är dubbelt så tät som miljonprogrammets höghusbebyggelse och fyra gånger så tät som miljonprogrammets låghusbebyggelse med trevåningshus. Han tror att de gröna förorterna är klimatsmarta, och hänvisar till att Oslo har lägre koldioxidutsläpp per capita än Stockholm, trots att staden är glesare. Men man måste faktiskt hålla isär äpplen och päron, vad som beror på uppvärmning, vad som beror på industrin, och vad som beror på trafiken. Ser man till trafiken väljer bara 25 procent av de boende i innerstadens kvartersbebyggelse bil, medan 35-40 procent av de boende i förorternas flerbostadshus väljer bil, trots lägre inkomster. De som liksom Wirtén bor i småhus i förorterna väljer till 60-75 procent bil. Det är alltså lätt att visa hur lite klimatsmart förortsbebyggelsen är om man verkligen vill veta.

Punkthus i Hagsätra

Wirtén tycker om punkthus. Han tycker om de nya punkthusen i Hagsätra, som byggts trots att ärkefienden Alvendal sagt att inga fler ska byggas. Han ser det som hoppingivande. Han reflekterar inte över varför Alvendal är kritisk mot punkthus, vilken bebyggelsestruktur de faktiskt medför. Att bygga några få punkthus är oftast enkelt, men kan helt spoliera möjligheterna till en framtida mer omfattande förtätning. Det är kanske något som Wirtén bejakar eftersom han just tycker om mellanrummen, de markbitar som andra tycks provoceras av, de som inte har någon egentlig användning, och som bara blivit över. I så fall borde han säga det.

Wirtén har en gedigen litteraturlista, men när man granskar den finner man att han verkar ha läst lite selektivt. För hur ska man annars förklara att han gång på gång återvänder till ”Det framtida Stockholm” från 1945, den tunna programskriften för Stockholms generalplan men inte verkar ha läst själva Generalplan 1952, den tjocka bibel på nästan 500 sidor på vilket allt stadsbyggande grundades under flera decennier. På sid 243 har han till och med förväxlat dem och tror att generalplanen var från 1945.

Wirtén har läst den förra regionala utvecklingsplanen RUFS 2001 men inte den nya från 2010. Han läser Regionplanekontorets rapport ”Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen”. Det är en mycket intressant rapport, där värderingsmönstren har kartlagts på ett unik sätt, geografiskt beskrivet på små delområden. Rapporten finner värderingar hos stockholmarna, som är unika för storstaden, som bara finns där, eller som finns där i högre grad än i någon annan stad i Sverige. Rapporten hittar de mest ”urbana värderingarna” i Stockholms stadskärna. Detta är emellertid helt ointressant för Wirtén, ja rent trams. Han läser rapporten som fan läser bibeln och ser den som en ren parodi, med total brist på perspektiv och eftertanke. Till slut blir Wirténs bok en ren parodi. 

Inflyttning, utflyttning och befolkningstillväxt

SvD hade i dagens tidning en artikel om inflyttningen till Stockholm. Det är en bra artikel, som går in på många detaljer om flyttningen in och ut, varifrån flyttarna kommer och vart i regionen de flyttar. Det är början på en artikelserie, så jag hoppas på en bra fortsättning också. Regionens befolkningsökning har ju under de senaste åren varit större än någonsin – mellan 35 000 och 40 000 fler stockholmare årligen.

Jag kan komplettera med några tidsserier. Av nedanstående diagram över inrikes och utrikes flyttnetto samt födelseöverskott sedan 1960-talet framgår att dagens höga nivåer beror dels på att utrikes flyttnettot till regionen aldrig har varit större än nu, dels på att födelseöverskottet inte heller har varit större tidigare. Däremot är det inrikes flyttnettot inte exceptionellt högt. Det var lika högt under senare delen av 1990-talet, i mitten på 1980-talet och under rekordåren före 1970.

Klicka på diagrammet, så blir det större.

Hur det går med invandringen framöver är naturligtvis osäkert, eftersom det till stor del beror på vad som händer i andra delar av världen. Efter en stor invandringsvåg kommer också många anhöriga hit. Den inrikes flyttningen är mycket konjunkturberoende och går i vågor. Vi har haft nettoutflyttning till övriga landet under tre perioder sedan 1960-talet. Den första – ibland kallad gröna vågen – varade hela 1970-talet. Nästa utflyttningsdal kom kring 1990 och den senaste utflyttningsperioden var så nyligen som 2000-2005. Då hade vi låg befolkningstillväxt under några år, men vi tenderar snabbt att glömma bort detta.

Födelseöverskottet varierar med årskullarnas storlekar. De många 40-talisterna födde många barn på 1960-talet, en ny topp kom kring 1990 och snart kommer deras barn. Vi kan vara ganska säkra på att variationerna kommer att fortsätta även i framtiden.

Trängselavgifter på Essingeleden?

Idag skriver fyra trafikforskare på DN Sthlm debatt och vill införa trängselavgifter även på Essingeleden. Jag känner två av skribenterna, Jonas Eliasson, professor i transportsystemanalys och tekn. dr. Maria Börjesson, och vet att de är mycket kloka personer. Jag tror därför att deras analyser är korrekta när det säger att avgifter på Essingeleden skulle minska trafiken där med 13 procent och göra Stockholm effektivare, renare och trevligare. Framkomligheten skulle öka och köerna på Essingeleden skulle minska. Men vad de inte nämner i artikeln är att trafiken till innerstaden givetvis skulle öka något igen, om de som idag tar omvägen via Essingeleden inte får någon ekonomisk favör av detta. Denna nackdel borde de också ha redovisat för att ge hela bilden.

Betalstation för trängselavgifter
Trängselavgifterna har haft en bestående minskning av trafiken till innerstaden av ungefär en omfattning som beräknades inför försöket och folkomröstningen. Jag själv har dessutom varit övertygad om att vi behöver avgifter på biltrafiken om vi ska kunna styra den på ett effektivt sätt ända sedan jag för omkring 30 år sedan blev inblandad i en utredning om att minska biltrafiken till Stockholms innerstad med 20 procent. Ingen kombination av åtgärder som inte innehöll avgifter skulle kunna lösa den uppgiften. Detta redovisades också för politikerna i Stockholms stad och landstinget.

Ändå tog det 25 år innan trängselavgifter äntligen infördes år 2007, eftersom frågan under decennier var en av de mest kontroversiella. När avgifterna äntligen infördes efter folkomröstningen 2006 var det dessutom efter dubbla politiska svek och en ytterst liten majoritet i folkomröstningen. Finansborgarrådet i Stockholm, Annika Billström, s, lovade nämligen före valet 2002 att det inte skulle bli någon trängselskatt i Stockholm. Hon tvingades efter valet att svika sina egna väljare sedan socialdemokraterna på riksnivå accepterat detta krav för att Miljöpartiet skulle stödja en socialdemokratisk regering.

Trafikstockning på Essingeleden
Ett försök med trängselavgifter, med ungefär nuvarande modell, genomfördes januari-juli 2006 inför den folkomröstning som genomfördes i samband med riksdagsvalet 2006. Resultatet blev för Stockholms kommun att 51,5% röstade ja, och 48,5 % röstade nej. Det man röstade om var i princip det system som provats under försöket och som sedan dess permanentats, dvs utan avgifter på Essingeleden. Innerstadsborna drabbas minst av trängselavgifterna, eftersom de ofta bor och arbetar innanför avgiftsringen och bilinnehavet dessutom är lägre än genomsnittligt. Samtidigt genomfördes folkomröstningar i 14 grannkommuner där majoriteten i samtliga fall röstade nej. Invånarna i dessa kommuner var på många sätt mer berörda av stockholmarna, eftersom många arbetspendlar med bil till innerstaden. Totalt blev det majoritet för nej med 52,5 procent mot 47,5 procent jaröster. Den demokratiska grunden var alltså ytterst bräcklig. Efter valet 2006 bestämde sig alliansregeringen för att följa valresultatet i Stockholm (men inte i grannkommunerna) och införa trängselavgifterna. För moderaterna, som dittills hade varit emot trängselavgifterna, innebar detta ett ytterligare svek mot sina egna väljare.

Trafikstockning vid Nybroplan i slutet av 1940-talet

Sedan trängselavgifterna införts har Stockholmsöverenskommelsen träffats 2007 mellan landstinget, kommunerna i länet och staten om den framtida infrastrukturen i länet. Där anges att trängselavgifter även tas ut på Essingeleden när Förbifarten tas i bruk men att man bör avvakta med större förändringar av systemet.

Eftersom hanteringen av trafiken i Stockholm lider av ett demokratiskt och politiskt underskott sedan många år tror jag att man bör vänta med att införa nya större förändringar av avgiftssystemet för att undvika nya svekdiskussioner. När förbifarten är klar ska naturligtvis avgifter införas även på Essingeleden. En indexhöjning av avgiftsnivåerna borde man också kunna diskutera.