Höjden på Stockholm Waterfront är 55 meter, med 12 våningsplan, räknat från Klarabergsgatan. Den höjden bestämdes 2007. När projektet presenterades i juni 2006 var den höjden fastlagd, men på den datorgenererade presentationsbilden verkade huset vara 5 meter lägre, motsvarande mer än en våning lägre. Det framgår av en intressant artikel i tidskriften Arkitekturs marsnummer av Dan Hallemar och har tidigare påpekats av Anders Bodin i Samfundet S:t Eriks årsbok. Frågan är om det är sant och i så fall har varit frågan om en medveten manipulering av Stockholms beslutsfattare och den allmänna opinionen, eller ett olycksfall i arbetet.
Skillnaden kan tyckas vara marginell, i varje fall om man jämför med den höjd som huset hade i de första utredningsskisserna från 2000, då höjden var 36,5 meter. Den ökade till 44,6 meter i Wingårdh/Bergs förslag från 2003, och till 51,6 m i Whites anbudsprojekt från 2006. Nästan 20 meter högre på tio år, som Hallemar konstaterar i Arkitektur. Trots den utökade hushöjden uteblev debatten sommaren 2007. I stället pågick debatten om den så kallade Badringen, det knasiga projektet med ett gigantiskt kallbadhus vid Norr Mälarstrand. Klarar inte stockholmarna att diskutera mer än en fråga i taget? Eller var Badringen bara en setup, som konspirationsteoretikerna tror?
Waterfront enligt Whites bild
Trots att stockholmarna inte brydde sig om frågan förrän huset kom på plats försökte länsstyrelsen in i det sista stoppa projektet. Innerstaden är utpekad som riksintresse för kulturmiljövården, och det är länsstyrelsens sak att bevaka att riksintresset inte skadas. Länsstyrelsen skulle därför kunna stoppa detaljplanen för Stockholm Waterfront om man ansåg att riskintresset skulle skadas. Till riksintresset hör bland annat karaktärsdrag som innerstadens front mot vattenrummen och den begränsade hushöjden. Länge verkade länsstyrelsen vara kritiska mot hushöjden. När landshövding Per Unckel skrev under det kritiska utställningsyttrandet ändrade man dock inställning och fann att riksintresset i alla fall inte skadades ”påtagligt”. Därmed får man väl anta att den framöver tillåtna högsta höjden i Västra City nu är tydligt definierad till 55 meter men inte mer.
För många år sedan talade man om att låta den ”dalgång” som Klara sjö och järnvägsområdet bli synligt i stadsbilden. Den tiden är nu för länge sedan förbi, och kanske med viss logik. Som jag tidigare har påpekat är detta område Sveriges mest tillgängliga plats, där fjärrtåg, regionaltåg, pendeltåg och tunnelbanor möts. Det vore knappast realistiskt att på lång sikt behålla en låg exploateringsgrad på denna plats, utan är ganska naturligt att tillgängligheten också kommer till uttryck genom ett högt markutnyttjande. Det är också vad vi kommer att få se när överdäckningen av järnvägsområdet fortsätter.
Trots att stockholmarna inte brydde sig om frågan förrän huset kom på plats försökte länsstyrelsen in i det sista stoppa projektet. Innerstaden är utpekad som riksintresse för kulturmiljövården, och det är länsstyrelsens sak att bevaka att riksintresset inte skadas. Länsstyrelsen skulle därför kunna stoppa detaljplanen för Stockholm Waterfront om man ansåg att riskintresset skulle skadas. Till riksintresset hör bland annat karaktärsdrag som innerstadens front mot vattenrummen och den begränsade hushöjden. Länge verkade länsstyrelsen vara kritiska mot hushöjden. När landshövding Per Unckel skrev under det kritiska utställningsyttrandet ändrade man dock inställning och fann att riksintresset i alla fall inte skadades ”påtagligt”. Därmed får man väl anta att den framöver tillåtna högsta höjden i Västra City nu är tydligt definierad till 55 meter men inte mer.
För många år sedan talade man om att låta den ”dalgång” som Klara sjö och järnvägsområdet bli synligt i stadsbilden. Den tiden är nu för länge sedan förbi, och kanske med viss logik. Som jag tidigare har påpekat är detta område Sveriges mest tillgängliga plats, där fjärrtåg, regionaltåg, pendeltåg och tunnelbanor möts. Det vore knappast realistiskt att på lång sikt behålla en låg exploateringsgrad på denna plats, utan är ganska naturligt att tillgängligheten också kommer till uttryck genom ett högt markutnyttjande. Det är också vad vi kommer att få se när överdäckningen av järnvägsområdet fortsätter.
Att byggherrarna tilläts att fuska med Stockholm Waterfronts höjd är sorgligt, eftersom det har saboterat Stockholms kanske mest kända silhuett: Stadshuset sett över Riddarfjärden. Ännu värre är dock att huvudbyggnaden är så fantasilös: bara en stor klossbyggnad helt utan arkitektonisk särart. Den skulle ha passat bra i Kista industriområde, men som granne till Stadshuset känns den mest som ett hån.
SvaraRaderaI mina ögon har stadsbyggnadskonsten fullständigt tappat riktningen när ett sådant bygge släpps igenom.
//Pelle