Attraktiva och oattraktiva gångstråk på Södermalm

När jag gjorde en lunchpromenad på centrala Södermalm idag passerade jag några av Södermalms mest centrala gångstråk. Södermalmsallén är Södra stationsområdets centrala gångstråk mellan Medborgarplatsen och Tantolunden, som anlades samtidigt som Södra stationsområdet byggdes mellan 1986 och 1990. Stråket är 800 m långt och bilfritt genom att stråket är nedsänkt med broar för korsande trafik. Så här såg det ut där:

Knappt en människa inom synhåll. Vänder man sig om ser det ut så här.

Knappt några människor där heller. Samtidigt ser det ut så här på Hornsgatan några kvarter norrut.

Fullt med människor som promenerar på de smala trottoarerna. På Götgatan är det vid samma tid ännu fler människor på något bredare trottoarer.

Södermalmsallén är alltså planerad som ett centralt gångstråk, men människorna väljer andra gator. Ett klart misslyckande av planerarna kan man alltså konstatera. En upprustning av Södermalmsallén har påbörjats av Stockholms stad. Stadsbyggnadskontoret har samrått med de boende inför upprustningen (varför inte med de arbetande?). Synpunkter som framkom var att det nedsänkta stråket känns otryggt och mörkt kvällstid. Ljudmässigt har allén problem med eko-effekter mellan husen som upplevs störande av de boende. ”Tysta” aktiviteter, blommor och planteringar önskas längs allén. Rastning av hundar förstör gräsmattorna. Bollspel bör placeras i omgivande parker. Cykelbanans läge nära entréer upplevs som en risk. Brister som planerarna har konstaterat gäller sättningar i markbeläggningar, att allén på grund av planskildheten fungerar som en barriär genom området, otrygghet, dålig belysning och få brukare nattetid, få aktiviteter längs stråket, slitna vegetationsytor och avvattninssystem i dåligt skick, och att täta trädplaneringar hindrar ljusinsläpp. Viktigt och oviktigt om vartannat.
Tyvärr Stadsbyggnadskontoret. De grundläggande bristerna är svåra att göra något åt. Felet är att Södra stationsområdet inte är planerat som innerstadskvarter utan som förortsbebyggelse. Södermalmsallén är precis lika illa planerad som de nedsänkta gångstråken med planskildheter i Tensta och Rinkeby, som man nu till stora kostnader funderar på att bygga bort. Det borde man överväga också för Södermalmsallén, om det alls är möjligt. Som boende eller arbetande på Södermalm känner man instinktivt att Södra stationsområdet fungerar som en isolerad ö, trots att det ligger mitt på Södermalm. Att denna känsla också kan mätas framgår av så kallade Space Syntaxanalyser, där man mäter hur väl kommunikationsnätet integrerar bebyggelsen, genom att mäta närheten mellan olika målpunkter i ett området. En Space Syntaxkarta för Södermalm ser ut så här.

Stråk med röd och gul färg markerar täta områden med stor närhet mellan olika målpunkter, medan stråk med grön eller blå färg markerar glesa områden där det är långt mellan målpunkterna. Precis som man upplever under en lunchpromenad framgår det att Hornsgatan och Götgatan fungerar som röda täta stråk, medan Södermalmsallén och Södra stationsområdet, trots det centrala läget är orange eller gula mindre täta stråk. Det så kallade Sofo, området söder om Folkungagatan är ett betydligt rödare område än Södra stationsområdet.
Södermalmsallén saknar så gott som helt direkta målpunkter som entréer och butiker och är genom planskildheterna också avskärmade från målpunkter på korsande gator. Södermalmsallén missar till och med den allra mest självklara målpunkten, Södra station. De planskildheter som i all välmening skapats av trafiksäkerhetsskäl är förfelade eftersom de gör att människorna undviker att använda Södermalmsallén, särskilt på kvällar när det är mörkt.
Hornsgatan och Götgatan är däremot affärsgator med tunnelbanestationer, där det är tätt mellan målpunkterna. Det är gator som upplevs som spännande och lockande för människor, gator som erbjuder ett stadsliv. Att man på dessa gator måste korsa biltrafiken vid varje korsande gata, har ingen betydelse, tvärtom. Det är på grund av avsaknaden av planskildheter lätt att slinka in i en butik eller ett kafé på en korsande gata. Eftersom det ständigt är folk på dessa gator upplevs de som trygga för fotgängare på kvällstid i motsats till den ödsliga Södermalmsallén. Att man som fotgängare störs av trafikbuller är tydligen en mindre nackdel som man är beredd att ta. Det är tråkigt att denna grundläggande kunskap om hur en stad fungerar har varit så svår att ta till sig för modernismens planerare.