Är det upprörande att kungen inte får gå på strippklubb i fred?

Omdömena om boken ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” har varit extremt olika i pressen. De professionella recensenterna tycks låsa fast sig vid vad de tycker att man borde förvänta sig av en biografi. Eftersom boken inte motsvarar dessa förväntningar är recensenterna ointresserade av vad boken faktiskt handlar om. Den annars pålitliga Louise Epstein verkar missa den här poängen i Radions Kulturnytt, liksom Per Svensson i Sydsvenskan, som är mest bekymrad över att boken inte stimulerar honom litterärt och intellektuellt.
Det gör också historikern Dick Harrison i SvD, som tycker att boken är ”ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi.” Vad Harrison skulle vilja veta är t ex hur han sköter sina representativa plikter, vad som ligger bakom officiella uttalanden, till exempel om tsunamin och Brunei, om han tycker om modern konst och vilka böcker han uppskattar. ”Allt som inte faller inom skvallerjournalistikens domäner hoppar Sjöberg över”, enligt Harrison. Harrisons granskar källorna kritiskt och ifrågasätter sanningshalten i de uppgifter som förmedlas om kungens ”snaskigheter”. Men sanningshalten har ju i stort sett ha bekräftats av kungen själv genom sitt uttalande i Hunneberg; det hela hände för länge sedan, och nu vänder vi blad. Romansen med Camilla Henemark bekräftas av henne själv i dagens Expressen. Så kvar står att Harrison tycks mena att ”snaskigheter” om kungen inte borde förmedlas även om de är sanna, ett märkligt ställningstagande, som om kungen inte var en offentlig person.

Camilla Henemark
Jens Liljestrand kallar i DN boken för ”ett misslyckat grupparbete” och hittar ett mischmasch av småputtrig biografi, desperat skandaljakt och nästan parodiskt svammel. Han ger ändå författarna till ”Den motvillige monarken” – heder av att vi äntligen kan ”föra ett öppet samtal om gubbarna och kaffeflickorna”. Men han har andra förväntningar på en biografi. I stället för att berätta om huvudpersonens liv ägnar sig boken enligt Liljestrand åt ett bitvis maniskt grävande kring den krets av festsugna män i vilken kungen ingår, med tonvikt på deras sätt att närma sig det motsatta könet. Allt får stå tillbaka till förmån för karikatyren av en ytlig och jagsvag kåtbock omgiven av fjäskande män som gillar att beställa kvinnor till kaffet. ”Så slår jag på tv:n och ser den numera klassiska ”presskonferensen” i Hunneberg och inser att ”Den motvillige monarken” i sin brist på fokus, analys eller intellektualisering, på ett kongenialt sätt speglar sitt ämne. I det fragmentiserade talet och den flackande blicken inför pressuppbådet ser jag en man som övergivits till och med av sina egna biografer. Som inte får – eller vill – spela huvudrollen ens i sin egen livsberättelse, som står mitt på scenen men ändå aldrig är närvarande. Och helst av allt vill smita ut i kulisserna för en toast Skagen och en helkväll med grabbarna.”
Malin Ullgren har i DN en annan utgångspunkt: Hon konstaterar att ”kungaboken handlar om en grupp män med en extrem samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor.” Hon konstaterar att ”Den motvillige monarken” knapp hann komma ut förrän ”folksporten rycka-på-axlarna-åt-kungens-eskapader” var ett faktum. Men är det egentligen ointressant för en monarki att kungen tillsammans med sina kompisar värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem. ”Bara skvaller” är en återkommande invändning mot boken, med innebörden att beskrivningarna av hur kungen och hans kompisar i överklassen konsumerar kvinnor, kaffeflickor, som inte tycks relevant för vidare diskussion. Ullgren frågar sig om det är ”nyviktorianskt”, som John Chrispinsson skriver i en indignerad debattartikel i Svenska Dagbladet, att invända mot dagens hovkultur, och svarar själv: Nej, det är själva hovkulturen, så som den framstår i ”Den motvillige monarken”, som är viktoriansk: religiösa drottningar, ”virila” kungar. Det är inte ”moralism” att invända mot hur kungen och hans gäng enligt ”Den motvillige monarken” bedrivit samtida hovliv. Däremot är det direkt tragiskt att ha ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar.
Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att ”det är många som har svårt att hantera uppgifterna i Den motvillige monarken om alla flickor som serverats Carl XVI Gustaf när han druckit kaffe på svartklubb.” Som exempel, vill den annars så kloka Barbro Hedvall se ett slut på ”nymoralismen” i radions P1. Det framgick inte om Hedvall menar att det är i sin ordning att alla män konsumerar kvinnor såsom kungen, Noppe och Aje gör, eller om bara överklassen ska ha de privilegierna. Linderborg har fått flera mejl från äldre män som är emot monarkin, men tycker det är upprörande att kungen inte får gå på strippklubb i fred.
Så länge vi har monarki måste monarken kunna tåla en offentlig granskning. Är det en tillfällighet att det är kvinnor som försvarar granskningen av kungen medan det framförallt är män som tycker att den är onödig? Det stora problemet är väl att vi över huvud taget tidigare inte har haft någon granskning av monarkin och kungahuset värd namnet. Även om den nu aktuella boken inte fyller hela den luckan tycks den ändå vara ett välkommet bidrag till den granskningen, även om utfallet för kungens del inte är särskilt smickrande. Själv är jag inte särskilt intresserad av vilken konst kungen gillar eller vilka böcker han läser. Om han nu över huvudtaget läser något; hans uttalande efter älgjakten senast tyder snarast på motsatsen.