Berlin 20 år efter återföreningen

Jag besökte Berlin första gången 1970, och sedan flera gånger under 1970- och 1980-talen, både väst och öst. Kontrasten mellan de båda delarna var slående, det glättiga neonglittrande väst, mot det grå och torftigare öst. Gränspoliserna var alltid lika hotfulla och skrämmande vid passagerna vid S-bahn Friedrichstrasse eller Checkpoint Charlie.

Muren delade Berlin under drygt 28 år mellan 13 augusti 1961 till 9 november 1989.  En märklig "hjälte" vid återföreningen var Egon Krenz. Han var Östtysklands sista kommunistledare efter den avsatte Erich Honecker från oktober 1989. Det var alltså han som hade makten i öst den 9 november 1989, när Berlinmuren öppnades som ett resultat av missförstånd mellan olika östtyska ledare.  Det var alltså Egon Krenz som ytterst hade makten att kommendera ut polis och militär för att stoppa folkmassorna som strömmade genom den öppnade muren, men som inte gjorde detta. 

Egon Krenz, Östtysklands sista ledare

Under några timmar stod Europa på randen till krig och massaker, men återföreningen blev trots allt fredlig och oblodig. Jag tycker att Krenz borde ha fått erkännande och medalj för detta, men han fick ingetdera. I stället dömdes han senare till sex och ett halvt års fängelse som högsta ansvarig för dödskjutningarna vid Berlinmuren under 1980-talet, tillsammans med övriga tidigare höga partirepresentanter från det östtyska kommunistpartiet. Men Krenz är ingen fredsduva, och försvarar än idag det forna Östtyskland.

En plats med särskild laddning var Potsdamer Platz.  Under mellankrigstiden fanns där många restauranger och hotell, ett centrum för Berlins nattliv.

Potsdamer Platz 1930.

Under andra världskriget förstördes hela området av artilleri och bombningar.  Vid ockupationen kom Potsdamer Platz att bli gräns mellan de sovjetiska, amerikanska och brittiska ockupationszonerna, och Berlinmuren byggdes sedan tvärs över den en gång betydelsefulla men sedan övergivna platsen.

Efter återföreningen 1989 blev Potsdamer Platz under en tid Europas största byggarbetsplats.  Ett av de största projekten var Sonys europeiska huvudkontor, Sony Center, ritat av Helmut Jahn, med en gigantisk kupol av glas och stål som täcker ett torg, omgivet av byggnader i glas och stål. 

Man kan sitta ner över ett glas öl under tak vid Sony Center även när det är småregnigt, som under de senaste dagarna.

En del tycker om den nya moderna arkitekturen kring Potsdamer Platz, men jag tycker snarast att den alltför mycket påminner om den ganska anonyma kontorsarkitektur som numera karaktäriserar de flesta storstäder. Potsdamer Platz har inte återfått sin speciella karaktär från före kriget, men det är naturligtvis på nytt ett sjudande centrum i en av Europas storstäder.

Skyskrapor i glas och stål karaktäriserar numera Potsdamer Platz. 

Fortfarande finns det påminnelser om var muren en gång gick på många ställen i staden. Markeringar i gatan eller små bevarade rester av muren här och där. En mer än en kilometer lång mur, nära Ostbahnhof, är ett särskilt konstprojekt utfört av internationella konstnärer 1990.

 Konst på en bevarad del av muren nära Ostbahnhof.

Det på fredlig väg återförenade Berlin och Tyskland är trots allt ett av de stora framstegen i vår tid.