Låt inte lura er av termometern

Det har varit ovanligt kallt länge nu i november och december. Även inomhus har temperaturen ibland inte nått upp till vad vi tycker känns behagligt. Men hur kallt är det i lägenheten egentligen? Termometrarna i olika rum visar flera graders skillnad. Men när jag kollar dem genom att lägga dem bredvid varandra visar de fortfarande märkbara skillnader. Vi har uppenbarligen inga kvalitetstermometrar hemma. En kontrollerad kvalitetstermometer kan kosta tusentals kronor och behöver kalibreras då och då. Men även min enkla termometer som bara kostat några hundralappar visar olika temperatur, bara jag flyttar omkring den några meter i rummet. Temperaturmätning är uppenbarligen en känslig sak.

Det är det naturligtvis i ännu högre grad vid de väderstationer som rapporterar in temperaturens förändringar timme för timme, dag efter dag, år efter år. Termometern började användas kring år 1700, och de äldsta bevarade mätningarna från Sverige är från Uppsala år 1722. Det är ofta stora temperaturskillnader inom luftskiktet närmast marken beroende på den underliggande markytans egenskaper. Exempelvis uppvärms luften vid soligt väder på sommaren betydligt mer över torr sandmark än över en fuktig och gräsbevuxen markyta. Temperaturen påverkas också av om marken lutar kraftigt och av hus eller träd i närheten. För att få så enhetliga mätningar som möjligt mäter man därför temperaturen om möjligt på en öppen plan plats där marken är tämligen torr men ändå täckt med kort gräs och på en höjd av 1.5-2 m över marken. Termometern måste också skuggas för solen och skyddas mot nederbörd. När vatten på instrumentet avdunstar visar det för låg temperatur. En termometer på en husvägg utanför ett fönster påverkas av värmeläckage från byggnaden. Termometern måste skyddas mot vind, eftersom även svag vind kan ge fel på en eller ett par grader.
Det är inte förrän under de senaste decennierna som man har blivit fullt medveten om att tillförlitliga temperaturmätningar förutsätter att mätstationerna skyddas mot påverkan av dessa slag. Äldre temperaturmätningar är därför ofta opålitliga. Men även moderna mätstationer utsätts för påverkan av förändringar i den nära omgivningen.
Den amerikanska meteorologen Anthony Watts anlitade 650 frivilliga för att kontrollera och dokumentera de 1 221 landbaserade termometrarna som används av National Oceanic and Atmotspheric Administration (NOAA) i USA. Av 860 inspekterade termometrar under 2009 uppfyllde 89 procent inte de officiella kraven, eftersom de fanns för nära artificiella värmekällor. Det rörde sig om att de var placerade ovanför asfalterade markytor, nära byggnader, reflekterande ytor, avloppstankar, bilar, luftutsläpp från AC-aggregat och så vidare. Omgivningar som naturligtvis har förändrat genom decennierna. Mer än 80 procent av termometrarna finns i stadsområden, där de påverkas av den så kallade urbana uppvärmningen (Urban Heat Island). Mer än hälften av mätstationerna finns på flygplatser, där de påverkas av stora asfalterade markytor, flygmotorer och fordonstrafik. Dessutom har antalet mätstationer som ingår i det globala nätverket minskats, vilket har gjort att de storstadsinfluerade mätstationernas andel har ökat. Fördelen med de landbaserade mätstationerna är att mätserien är förhållandevis lång, åtminstone hundrafemtio år.

Officiell mätstation i Marysville, California.
Det är dessa mätstationer som används för att redovisa den globala uppvärmningen, men vad som mäts är till stor del den urbana uppvärmningen och uppvärmningen på flygplatser. Men mer än 90 procent av landytan är inte urban. Under en hundraårsperiod är den globala uppvärmningen 0mkring 0,7 grader, men en del av detta är sannolikt inte global uppvärmning utan urban uppvärmning.

Marktemperaturkurva 1979-2010 från GISS (Goddard Instituet for Space Studies) vid NASA.
Sedan 1850 har temperaturen stigit med nära 1 grad. Men temperaturen har inte stigit konstant, utan i perioder, mellan 1860 och 1880, mellan 1910 och 1940 och mellan 1970 och 2000. Under mellanliggande perioder mellan 1880 och 1910, mellan 1940 och 1970 och sedan 2000 har temperaturen varit konstant eller sjunkande. Om detta mönster fortsätter kommer vi att få en sjunkande temperatur fram till 2030.

Markbaserade temperaturmätningar 1850-2010
På senare tid har ett annat sätt att mäta temperaturen tillkommit, nämligen satellitbaserade mätningar. Eftersom de mäter hela jordytan påverkas de inte av samma omgivningsproblem som de markbaserade mätstationerna, och är därför mera tillförlitliga. Problemet är att mätserien är kort, bara sedan 1979.

Satellitmätningar av temperaturen med NASA Aqua satellit 1979-2010.
De markbaserade och de satellitbaserade mätningarna ger olika resultat för perioden 1979-2010. Medan de markbaserade mätstationerna visar en kontinuerlig uppvärmning under hela perioden visar de satellitbaserade att uppvärmningen upphört under de senaste femton åren och att det varmaste året var 1998. Detta konstaterade också Dr Phil Jones vid Climate Research Unit (CRU) vid University of East Anglia i Storbritannien i en BBC-intervju i februari i år, nämligen att det sedan 1995 till idag inte har varit någon statistiskt signifikant global uppvärmning.

A scene on the Ice, Hendrick Avercramp omkr 1600.
För att beräkna temperaturen längre tillbaka än hundrafemtio år behöver man använda andra typer av beräkningar, till exempel årsringar på träd, sediment, pollen med mera. Därigenom kan man konstatera att den medeltida värmeperioden 500-1000 e.Kr. var ungefär lika varm som den senaste hundraårsperioden, kanske varmare. Lilla istiden mellan 1450 och 1750 var omkring 1 grad kallare. För 20 000 år sedan låg hela Skandinavien under kilometertjocka ismassor, så då behöver vi inte tveka om att det var mycket kallare. Det finns ingen oenighet om att det sker klimatförändringar hela tiden.
Den globala uppvärmningen handlar ju egentligen inte om någon långsam uppvärmning år från år, utan om förändringar av den statistiska medeltemperaturen, som beror på skillnader i in- och utstrålning. Atmosfärens kapacitet att lagra värme är liten. Den stora värmelagringskapaciteten finns i oceanerna som täcker två tredjedelar av jordens yta.

Argoprojektets 3000 bojar.
Tillförlitliga mätningar av havstemperaturen finns bara sedan 2003, genom det nät av 3 000 bojar som placerats ut inom ramen för Argo, ett internationellt oceanografiskt forskningssystem, som bland annat mäter havstemperaturen ned till 700 meters djup. De uppseendeväckande resultaten från Argo är att havstemperaturerna sedan 2004 är svagt med tydligt sjunkande. Eftersom översvämningsriskerna som har diskuterats framförallt beror på att havets volym ökar när temperaturerna stiger innebär detta att översvämningsriskerna tenderar att minska, men mätperioden är mycket kort. Tidigare har det knappast funnits vederhäftiga mätningar av havstemperaturen.

Ocenanernas temperatur 2003-2008 mätt med Argobojar på 0-700 m djup.
Samtidigt som jag refererar de sjunkande havstemperaturerna konstaterar jag att Karin Bojs i Dagens Nyheter idag skriver om mer intensiva orkaner som en följd av bland annat ökande havstemperaturer, vilket ju är märkligt eftersom havstemperaturerna alltså sjunker. Karin Bojs påstår att det idag råder stor enighet bland klimatforskarna om att både luften och havsvattnet har blivit varmare till följd av människors utsläpp av växthusgaser. Det är alltså inte sant. Källan till nedkylningen finns i Loehle, Craig. 2009. Cooling of the global ocean since 2003. Energy & Environment 20(1&2): 99-102.
De statistiska sambanden mellan människans utsläpp av koldioxid och den ökande temperaturen är svaga. Bara 5 procent av dagens samlade ökning av koldioxid i atsmosfären hade skett 1910. Ändå ökade temperaturen mellan 1910 och 1940 med omkring 0,5 grader. Omkring 85 procent av utsläppen har skett efter 1940. Trots det steg temperaturen med omkring 0,8 grader mellan 1750 och 1940, uppenbarligen beroende av andra orsaker än koldioxidutsläpp. Först mellan 1970 och 1998 tycks effekten av koldioxidutsläppen sätta in. Men efter 1998 har 25 procent av utsläppen skett utan effekt på den globala temperaturen. Det måste helt enkelt finnas andra naturliga orsaker bakom en betydande del av den globala uppvärmningen. Royal Society i Storbritannien deklarerade i september 2010 att storleken på framtida temperaturökningar fortfarande är föremål för osäkerheter. Det är inte möjligt att avgöra exakt hur mycket jorden kommer att värmas upp eller hur klimatet kommer att förändras i framtiden.
Det finns ingen tvekan om att koldioxid är en s k klimatgas och inte heller om att människan har orsakat betydande utsläpp som har höjt koldioxidhalten i atmosfären. Vad som däremot är oklart är hur mycket de självförstärkande eller motverkande mekanismerna betyder för den globala uppvärmningen. I klimatmodellerna är det den självförstärkande effekten (feedback) som har störst betydelse, men den är inte verifierad.
Den viktigaste självförstärkande effekten är att mer vatten avdunstar när jorden värms upp. Vattenånga är en mer effektiv klimatgas än koldioxid. Därför kan temperaturen öka ytterligare. Men vattenånga kan också bilda moln som reflekterar den inkommande solstrålningen och orsakar avkylning. Den sammanlagda effekten av ökande vattenånga har inte kunnat påvisas empiriskt. Därför vet vi inte om det finns en självförstärkande effekt, eller rentav en motverkande effekt.
Slutsatserna av detta är
-vi vet inte hur mycket temperaturen verkligen har stigit och hur mycket som är mätfel
-vi vet inte hur stor påverkan koldioxiden har på den globala uppvärmningen och hur mycket som har naturliga orsaker
-någon global uppvärmning har inte skett efter 1998
-havstemperaturerna tenderar att sjunka
Detta inlägg bygger delvis på “Is the Western Climate Establishment Corrupt?”, Dr David Evans, 11 november 2010 (sista uppdatering 20 november 2010).