onsdag 9 oktober 2019

Nya bostäder på Lundagatan

Jag har tidigare kritiserat de planerade 16 stadsradhusen som skulle byggas på slänten mellan övre och nedre Lundagatan, eftersom det vore slöseri med värdefull innerstadsmark att bygga så lite på så värdefull mark. Husen skulle vara i tre plan, varav två souterrängplan mot nedre Lundagatan och ett plan mot övre Lundagatan. I stället föreslog jag flerbostadshus, och gav exemplet med Einar Mattssons femvåningshus på slänten mellan Högbergsgatan och Högbergsbacken som förebild, ett i mitt tycke mycket lyckat bostadsprojekt.
Sektion för de tidigare föreslagna radhusen vid Lundagatan.
Så här skulle radhusen se ut från Övre Lundagatan (tv) och från Nedre Lundagatan (th).
Kritiken mot projektet på Lundagatan har varit omfattande, men domineras tyvärr av lokala nimbys, som är emot all ny bebyggelse i området. Stockholms stad har trots allt lyssnat på kritiken och föreslår nu en sorts kompromiss.
Det tidigare planförslaget.
En av de tre föreslagna radhuslängorna utgår, den mittersta, och den övriga bebyggelsen ersätts av flerbostadshus i tre våningar, vilket ger 40 lägenheter. En viss för bättring kan man tycka, men fortfarande för lågt. Med fem våningar kunde man lätt få 60-70 lägenheter i stället. Einar Mattssons hus rymmer totalt 68 hyreslägenheter och dessutom  lokaler på ungefär samma markyta.

måndag 30 september 2019

Centerns Annie Lööfs och Anders W Jonssons dubbelmoral

Centerns partiledare Annie Lööf vill att det ska vara tillåtet att stympa pojkar, uran medicinska skäl. Stympning av flickor i underlivet är förbjudet i Sverige sedan flera år. Det är däremot tillåtet att stympa pojkar av religiösa skäl. Det är en barbarisk rit som innebär ett övergrepp på små barn som inte har möjlighet att ge sitt medgivande. Det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården innebär ingreppet att barnet utsätts för smärta och det finns risk för allvarliga komplikationer. Ingreppet är dessutom irreversibelt. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke. Omskärelse av flickor är sedan länge (1982) förbjudet i Sverige. Även om ingreppet normalt sett är mindre för pojkar finns det ingen anledning att diskriminera pojkars rättigheter.
Annie Lööf
Etik- och ansvarsrådet (EAR) är läkarförbundets organ för medicinsk-etiska frågor. De konstaterar att ”det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården finns däremot risk för allvarliga komplikationer. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke.”
Centerpartiet har nu beslutat på sin partistämma med förkrossande majoritet att partiet ska verka för att omskärelse av barn som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas. Förslaget som vann stöd med siffrorna 314 mot 166 kom från ungdomsförbundet. Det är ett humant beslut som inte förhindrar att barnet i vuxen ålder själv medverkar till att genomföra ingreppet. Centerpartiet ska ha all heder av beslutet.
Centerns partiledning vägrar dock att genomföra stämmans beslut. Vice partiordföranden Anders W Jonsson varnar för att det inkräktar på religionsfriheten. Centerledaren Annie Lööf har beklagat och tagit avstånd från beslutet på partiets stämma om att förbjuda religiös omskärelse av pojkar. Men Annie Lööf motionerade själv 2007 om att förbjuda manlig omskärelse. I motionen från 2007 likställde hon omskärelse vid könsstympning. Nu har hon ändrat sig. Det är ynkligt att inte vilja stå fast vid detta och minst sagt en fråga om dubbelmoral.
Det är ingen diskriminering av judar eller muslimer att förbjuda omskärelse av barn. Det handlar bara om att stå upp för barns och pojkars rättigeter. Vuxna individer får göra som de vill.

fredag 13 september 2019

Bostadskrisen förvärras – nytt miljonprogram krävs - men amorteringskraven hindrar

På försommaren kom länsstyrelsens (i Stockholms län) årliga rapport om bostadsmarknaden, som jag tidigare refererat.  Man rapporterade att det för första gången på länge finns tomma bostäder, ett tecken på att det finns balans mellan utbud och efterfrågan. Under de senaste fyra åren har det byggts (dvs färdigställts)  ca 14 000 lägenheter per år, vilket är mer än någonsin sedan miljonprogrammets dagar, då man byggde 20 000 lägenheter per år i regionen. Men under de senaste kvartsseklet har byggandet varit mycket lägre. Under perioden 1995-2004 byggdes ca 5 000 lägenheter per år, och mellan 2005-2014 byggdes 8 000 per år.
Boendetäthet, invånare per lägenhet 1990-2018 i Stockholmsregionen.
Diagrammet visar hur boendetätheten successivt har ökat sedan 1993, då utrymmesstandarden var som högst i länet. Då fanns det nästan en lägenhet på två invånare. Sedan dess har ”trängseln” ökat med 8 %. Det låter kanske inte så mycket med ”8 % trängre än för 25 år sedan.” Men problemet är nog att trängseln inte fördelas jämnt. Det är framförallt de som är nya på bostadsmarknaden som drabbas av de växande problemen.
Det saknas idag 84 000 lägenheter för att få samma bostadsstandard idag, som vi hade 1993. För att bygga ikapp ”bristen” skulle vi behöva bygga 23 000 lägenheter per år under tio år. Men det räcker - på grund av befolkningstillväxten - precis till att hålla nuvarande bostadsstandard, men inte att bygga bort den rådande bristen. Siffran skulle alltså behöva dubbleras. När miljonprogrammet drogs igång hade regionen 1,4 miljoner invånare. Idag är siffran 2,4 miljoner – en hel miljon har tillkommit sedan dess.
Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2050.
Men behovet växer mer och mer. På den tiden var befolkningsökningen ca 13 000 invånare per år. Idag är den nästan tre gånger så stor, mer än 30 000 invånare per år. Fram till 2050 beräknas Stockholmsregionens befolkning enligt RUFS 2050 öka med nästan 50 procent till cirka 3,4 miljoner. Det beräknas enligt RUFS att bostadsbeståndet behöver öka från dagens drygt 1 miljon bostäder till cirka 1,6 miljoner bostäder 2050, vilket kan kräva ett bostadsbyggande på omkring 20 000 lägenheter per år. Det är alltså ett nytt miljonprogram vart tionde år fram till 2050.
Men det ser dystert ut för bostadsbyggandet framöver. Bostadsbyggandet i landet fortsätter att minska, både i år och nästa år, enligt Boverkets senaste prognos. Totalt påbörjas i år cirka 49 000 bostäder vilket är en minskning med 11 procent jämfört med 2018. Prognosen för 2020 är att antalet bostäder som påbörjas då minskar ytterligare till 46 500 bostäder.

Påbörjade bostäder i riket 2011-1018 samt Boverkets prognos 2019-2010.
Men det finns stora skillnader i hur bostadsbyggandet utvecklas i landet. Minskningen är större i Stockholmsregionen, där byggandet fortsätter att minska i år efter förra årets stora fall. Antalet påbörjade bostäder blir hälften så många som 2017 enligt Boverket prognos. Trots ett minskat byggande i Stormalmö förväntas antalet påbörjade bostäder per 1 000 invånare i år bli dubbelt så stort som i Storstockholm. I Storstockholm minskade byggstarterna med nära 25 procent under 2018, då cirka 13 000 bostäder påbörjades. Enligt Boverkets prognos påbörjas cirka 11 000 bostäder i år, vilket är en halvering jämfört med 2016 och 2017. Takten är ungefär hälften av vad som behöver byggas enligt Tillväxt- och Regionplaneförvaltningen för att motsvara den långsiktiga befolkningsutvecklingen. Bostadsbristen i regionen kommer alltså att fortsätta att öka.

Påbörjade lägenheter per 1 000 invånare 2019 i olika regioner enligt Boverket.
Den enkla förklaringen till att bostadsbyggandet minskar så mycket är att en stor del av byggandet har utgjorts av bostadsrätter och småhus, som köparna inte längre har råd att efterfråga.
Men medan behoven växer framöver har lösningarna försvårats. Sedan början av 1990-talet har den gamla sociala bostadspolitiken med förmånliga statliga lån och annat skrotats. Idag råden på ett helt annat sätt marknadens villkor, där de senaste hindren utgörs av amorteringskraven.
I dag stängs mycket stora delar av unga vuxna under 35 år ute från möjligheten att köpa en liten bostadsrätt. De skulle klara normala kostnader för avgifter och ränta men inte en alltför snabb amorteringstakt. Det krävs i praktiken att man har en förmögenhet eller rika föräldrar för att unga vuxna ska råd att hyra eller köpa en ny lägenhet i stockholmsregionen.
I konsultföretaget Evidens studie ”Effekter av kreditbegränsningar för unga förstagångsköpare” har Sveriges Byggindustrier kunnat visa att kreditrestriktionerna haft en markant påverkan på unga vuxnas möjlighet att köpa en nyproducerad etta. I centrala Stockholm utestängs 80 procent med nuvarande regelverk – utan det skärpta amorteringskrav som infördes i mars 2018 hade det varit cirka 60 procent. Konsultföretaget WSP har konstaterat att unga vuxnas flyttintensitet har minskat kraftigt de senaste åren.
Men åsikterna går starkt isär om hur situationen är på bostadsmarknaden och de bakomliggande orsakerna. Amorteringskraven på bolån anses vara en kärnfråga. Under sommaren har Finansinspektionen försvarat amorteringskraven i DN Debatt (14/6). Andelen unga som är nya bolånetagare är högre i dag än åren innan amorteringskraven infördes, både i riket och i Stockholm. Unga har alltså inte blivit utestängda, menade Henrik Braconier och Erik Thedéen, Finansinspektionen. Medan det första amorteringskravet infördes för att motverka alltför stora lån relativt bostadens värde så motverkar det andra amorteringskravet alltför stora lån i förhållande till hushållens inkomster. Amorteringskraven syftar till att motverka sårbarheter som kan hota ”den finansiella och makroekonomiska stabiliteten”, menar FI.  Det handlar om att försöka undvika finansiella kriser.
Professor Lars E O Svensson.
En som har kritiserat FI:s argumentering om amorteringskraven är Lars E O Svensson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, tidigare vice riksbankschef. Han har i en rapport till Stockholms Handelskammare visat att FI:s uppfattning är felaktig, något som även framhållits av Finanspolitiska rådet. Den är också refererad i DN. Häromdagen redovisade han sin inställning till amorteringskraven vid ett möte på Stockholms Byggnadsförening, där han sågade de skadliga amorteringskraven och deras försvarare jäms med fotknölarna.  De exempel som FI varnar för är enligt Svensson inte relevanta. Konsumtionsfallet i andra länder berodde nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på att ökade bolån använts till en bolånefinansierad ”överkonsumtion” före krisen. I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk omfattning och det finns inte några belägg för den makroekonomiska risk som FI betonar. Amorteringskraven minskar tvärtom hushållens motståndskraft mot ekonomiska kriser och ökar i sig därmed risken för djupare lågkonjunkturer.
Med dagens krav krävs en lön på 35 000 kronor per månad för att köpa en genomsnittlig enrummare i Stockholms kommun, enligt beräkningar som Lars E.O. Svensson har gjort. En av fem stockholmare mellan 25–29 år når upp till lönenivån. Fyra unga av fem har inte råd.
Allt tyder enligt Svensson på att unga som inte har hög inkomst, egen förmögenhet eller hjälp från föräldrar drabbas och utestängs från bostadsmarknaden. Amorteringskraven borde därför slopas enligt Svensson.
Om han har rätt i sak – och hans argumentering övertygar -  är amorteringskraven skadliga och orättvisa. De bidrar till en kluven bostadsmarknad där bara de redan rika kan ta sig in medan de unga, fattiga och nyanlända hindras. Vill vi verkligen förvärra klyftorna ytterligare. Vad säger Socialdemokraterna och Miljöpartiet om detta?

tisdag 3 september 2019

Lite regn i år, men hur mycket?

Den här sommaren har varit ganska torr, men inte lika torr som förra året här på Gotland. Förra sommaren var framförallt torr under mars-juni. I år har april och augusti varit relativt regnfattiga, men totalt sett har det regnat nästan normalt. Bönderna har inte heller klagat som förra sommaren.
Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland, snitt för Visby och Hemse (utom augusti, där Hemse saknas).
Att mäta regn är vanskligt. Framförallt påverkas regnmätaren av vind enligt SMHI. I år har jag skaffat en ny regnmätare som, har det visat sig, ger helt andra värden än de gamla.  Den äldre mätaren från 1960-talet är av förtennad koppar, medan den nya är mindre och av plast.
Denna regnmätare visade 12,5 mm på måndagsmorgonen.
Denna regnmätare visade 25 mm samma morgon.
Även om mätarna är placerade nära varandra och därmed borde få likartade vindförhållanden ger den nya mätaren konsekvent nästan dubbelt så höga värden som den gamla. Jag har kontrollerat att det inte finns läckage. Jag har också mätt yttre och inre omkrets och kontrollerat med skalorna och inte hittat några fel. Det hela är ett mysterium. Bäst att lita på SMHI, men de mäter ju inte precis där jag bor.

fredag 23 augusti 2019

Hela landet ska växa!

Enligt den nuvarande regeringens politik, och förankrad genom Januariöverenskommelsen, ska hela landet inte bara leva; hela landet ska numera växa. Enligt Januariöverenskommelsen ska åtta av de 73 punkterna bidra till detta. Inte bara städerna utan också landbygd och glesbygd ska växa.
Det ska ske genom att 95 procent av alla hushåll och företag ska få bredband. Det ska byggas servicekontor i hela landet och man ska kunna bygga strandnära. Reseavdragen ska bli baserat på avstånd och oberoende av färdmedel. Gårdsförsäljning av alkohol ska införas, nej förlåt, utredas. Vägarna ska underhållas bättre och hela landet ska få bättre tillgång till högre utbildning. Det ska bli lättare med förnybar energi för eget bruk.
Jordbruket ska bli mer konkurrenskraftigt och dessutom giftfritt och fossiloberoende. Den privata äganderätten till skogen stärks samtidigt som skyddet av värdefull natur, hur nu det går ihop. Sverige ska bindas ihop med tåg som går i tid och kontaktledningarna ska inte längre haverera. Detta var en kort sammanfattning av hur regeringen ska se till att hela landet ska växa.
Kommer man att lyckas? Den som lever får se. Det är i alla fall en stor utmaning. Det åtgärder som regeringen föreslår kommer i alla fall inte att räcka. Avfolkningen av glesbygden och befolkningstillväxten i de redan stora tätorterna har pågått i decennium efter decennium. De som flyttar från de glesa småorterna är oftast mellan 18 och 35 år, medan det fåtal som flyttar i andra riktningen är äldre. Resultatet är att befolkningen i avfolkningsorterna blir äldre och äldre. De unga som finns kvar räcker inte till för att befolkningen ska växa, och hade den gjort det så skulle de unga ändå flytta därifrån.
Sveriges kommuner sorterade efter befolkningsstorlek 2018 jämfört med 1968, i %.
Resultatet är att 167 av Sveriges kommuner växer medan 117 kommuner minskar i befolkningstal under det senaste halvseklet. (Några kommuner har delats under perioden, så summan blir inte 290, som är det nuvarande antalet.) Men det finns en tydlig skillnad mellan dem som växer och dem som krymper befolkningsmässigt. Det är de redan befolkningsmässigt stora och täta kommunerna som växer, medan det är de arealmässigt stora och redan glesa kommunerna som minskar. Det innebär att 86 procent av Sveriges befolkning bor i växande kommuner, medan 14 procent bor i kommuner som minskar. Men tittar man på arealen ser det annorlunda ut. Två tredjedelar av landets yta har minskande befolkning, medan en tredjedel växer.
Det är med andra ord det redan täta Sverige som växer, medan det redan glesa krymper. Under de senaste 50 åren har de 84 snabbt växande kommunerna ökat sin befolkning från 2,8 till 4,8 miljoner. De 83 långsamt växande har ökat från 3,4 till 4,0 miljoner. De 58 långsamt minskande kommunerna har minskat från 1 miljon till 0,9 miljoner. De 59 snabbt minskande kommunerna har minskat sin befolkning från 0,8 till mindre än 0,6 miljoner. Det är inte någon dramatisk minskning det är frågan om, men den fortgår obönhörligen.  Och det är trots allt två tredjedelar av Sveriges yta det handlar om.
Befolkningsutvecklingen 1970-2015 i Åsele, Sveriges snabbast minskande kommun.
I det snabbt växande Sverige är befolkningstätheten 108 invånare per kvadratkilometer. I det snabbt krympande Sverige – halva Sveriges yta – bor det mindre än 3 invånare per kvadratkilometer. I de snabbast minskande kommunerna Åsele, Överkalix, Pajala, Sorsele, Övertorneå, Jokkmokk och Dorotea, där befolkningen minskat med 40-50 % bor det ungefär en invånare per 2 kvadratkilometer. Dessa sju kommuner täcker en yta som är lika stor som ungefär 85 av de snabbast växande kommunerna i landet. Det är ett i det närmaste öde landskap.
Att vända denna trend som fortgått i stort sett obönhörligt under de senaste 50 åren och en avsevärd tid dessförinnan är onekligen en utmaning. ”Hela Sverige ska växa”, säger Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi. Men vet de verkligen vad det handlar om, eller är det bara en bluff? De ska vända den utveckling som fortgått under de senaste 50 åren i två tredjedelar av landet.
Befolkningsutveckling i Jokkmokk 1960-2015.
Tittar man lite noggrannare på statistiken för det senaste halvseklet finns det faktiskt kommuner som har gått från att minska under de första 25 åren för att sedan växa under de senaste 25 åren. Frågan är bara vilka kommuner som har lyckats med detta konststycke. Det vore kanske något för regeringen att ta lärdom av.
Det handlar till att börja med om Stockholm, Solna, Göteborg och Malmö, storstadskommuner som glesades ut under miljonprogrammets dagar då man byggde ut storstädernas förorter. De har alla vänt befolkningsminskningen till en snabb tillväxt, men det är knappast något som regeringen kan dra lärdom av. Borås och Landskrona har likaså vänt utvecklingen. Sedan finns det en handfull mindre kommuner i södra Sverige som har vänt en svag befolkningsminskning till en svag tillväxt, men i princip är det ändå stagnerande kommuner. I det stora avfolkningsområdet – Norrland, Dalarna, Värmland – finns det en enda kommun som har vänt en (ytterst svag) befolkningsminskning (-1 %) till hyfsad tillväxt (+15 %), nämligen Åre, Sveriges största alpinsportort och med en av landets mest utvecklade och största turistnäring. Knappast något  som kan tillämpas på resten av avfolkningssverige.
Befolkningsutveckling i Dorotea 1970-2015.
Den enda möjlighet som skulle kunna vända utvecklingen i avfolkningssverige på allvar vore om Sverige accepterade en snabb flyktinginvandring, som under 2015, där invandrarna styrdes till avfolkningsorterna. Men detta finns det ingen politisk majoritet för.
Min slutsats är att det inte finns tillstymmelse till möjligheter för Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi att vända de dystra befolkningsutvecklingen i de mer än 100 avfolkningskommuner som täcker mer än hälften av landets yta.
Samma uppfattning har t ex nationalekonomen Charlotta Mellander, Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som kallade det för”… en floskel att hela Sverige ska växa”. (Expressen, 30 maj 2019). Mellander tror att många samhällen på sikt kommer att dö. ”Man lägger ner skolor, man får åka väldigt långt om man ska ha sjukvård, händer det någonting så kommer ingen polis - alltså grundläggande funktioner som man behöver för att känna sig trygg och säker, säger Mellander. ”Hela Sverige lever inte, att det ska börja växa överallt känns på gränsen till utopiskt. Det blir någon slags politisk floskel.” 

lördag 17 augusti 2019

Inte alltid så lätt att leva som man lär

Greta Thunberg, ska delta i FN:s klimattoppmöte den 23 september, men vill inte flyga, för att slippa koldioxidutsläpp. Därför ska hon segla med Malizia II, en segelbåt som med hjälp av solpaneler och undervattensturbiner erbjuder en atlantöverfart utan koldioxidutsläpp. Efter besök i Kanada och Mexiko går resan vidare söderut med tåg och buss till Chiles huvudstad Santiago. Där ska Thunberg delta vid FN:s årliga klimatkonferens COP25 i december och därefter besöka andra platser i Sydamerika.
Malizia II
Men helt utan koldioxidutsläpp blir inte seglatsen. Enligt DN, som citerar tyska media, kommer seglatsen i sin helhet kommer orsaka betydligt mer utsläpp av växthusgaser än om hon hade flugit. Fem anställda besättningsmän kommer nämligen att flyga över Atlanten till New York för att segla tillbaka Malizia II till Europa. Dessutom ska åtminstone någon i besättningen flyga hem. Greta Thunberg orsakar alltså många gånger mer koldioxidutsläpp genom att ta segelbåten över Atlanten, jämfört med om hon hade flugit själv. Bättre för klimatet att flyga alltså.

torsdag 8 augusti 2019

Höghastighetståg i Sverige och Japan

Om åtta år ska Japanerna åka tåg i 500 km/timme, kan vi läsa i DN den 6 augusti. Det handlar om ett nytt magnettåg mellan Tokyo och Nagoya. Hela vägen till Osaka får vi vänta till 2045. Avståndet mellan Stockholm och Göteborg är ca 40 mil, händelsevis detsamma som avståndet mellan Tokyo och Osaka i Japan. Redan idag kan man resa med 300 km/h på denna sträcka och många andra, med Shinkansen, det traditionella höghastighetståget. Jag reste med detta tåg redan 1972, snart 50 år sedan och blev djupt imponerad av snabbheten, den mjuka gången och att man höll tidtabellen på minuten när. Men idag är kapaciteten utnyttjad fullt ut, så det behövs nya lösningar.
Shinkansen på sträckan Tokyo-Osaka och den nya planerade magnetbanan mellan samma städer.
En ekonomiprofessor Rune Wigblad tycker nu, enligt DN, att man ska hoppa över traditionella höghastighetståg och gå direkt på magnetbanor även i Sverige. Det anser inte KTH-professorn Mats Berg, som uppskattar kostnaden till 1000 miljarder kronor för magnettåg jämfört med ”bara” 230 miljarder för traditionella höghastighetståg enligt Trafikverkets beräkningar. Om dessa nu håller. Bygget av den första etappen, Ostlänken, som har beräknats kosta 54 miljarder kronor, verkar bli minst 10 miljarder dyrare när beräkningarna detaljerats. Nu hoppas Trafikverket hitta besparingar. Men redan med nuvarande kostnader har höghastighetsbanorna i Sverige bedömts vara samhällsekonomiskt olönsamma av sju erfarna ekonomi- och transportprofessorer förra året i ett debattinlägg i DN, bland annat Maria Börjesson och Jan-Erik Nilsson, VTI, Harry Flam, SU, och Per Kågeson, KTH. För varje investerad krona beräknas mindre än 40 öre komma tillbaka i samhällsnytta och Trafikverket har visat att klimateffekten kommer att bli mycket liten. Höghastighetståg kommer enligt experterna att bli en gökunge som tränger ut lönsamma järnvägsinvesteringar – eller också tas pengarna från andra angelägna utgiftsområden. Så hur skulle det bli med 1000 miljarder…
Tänkbara korridorer för höghastighetsbanor enligt Sverigeförhandlingen.
Det finns en avgörande skillnad mellan Japan och Sverige. Längs den 40 mil långa sträckan Tokyo-Osaka bor det omkring 65 miljoner invånare. Längs den likaledes 40 mil långa sträckan Stockholm-Göteborg bor det ca 4 miljoner invånare. Det betyder att det finns potential för 15 gånger så många trafikanter på höghastighetståg i Japan jämfört med i Sverige. Investeringskostnaden ska slås ut på 15 gånger så många trafikanter. Om lönsamheten är 1,0 i Japan blir den under 0,1 i Sverige. På varje satsad krona får man tillbaka 7 öre. Sämre investering får man leta efter.