torsdag 11 augusti 2016

Bostadskrisens verkliga orsaker

Under sommaren har Dagen Nyheter i flera artiklar granskat bostadsmarknaden (Därför tar det tio år att bygga lägenheter). Utgångspunkten är en ingående granskning av bostadsbyggandet 2015 med avseende på hur länge de projekt pågått som faktiskt genomförts detta år. Resultatet var ytterst nedslående men faktiskt inte så förvånande, i varje fall för dem som har lite insikt i hur bostadsmarknaden fungerar. Politikerna pratar gärna om att förenkla detaljplaneprocessen, ta bort byråkratiska regler, försvåra överklaganden mm. Detta pratade t ex förra bostadsministern Stefan Attefall om under åtta år med alliansstyre, utan att få märkbara resultat till stånd.
Men DN:s granskning visar att det inte alls var detta som gör att bostadsbyggandet tar så lång tid. I snitt tar bostadsbyggnadsprocessen tio år från idé till inflyttning. Den genomsnittliga detaljplaneprocessen tar 2 år och 8 månader och överklaganden bara 2 månader. Tre fjärdedelar av alla bostadsplaner överklagas inte alls. I storstäderna är det visserligen fler, överklaganden men i alla fall inte mer än hälften av alla planer. Bygglovsprocessen tar bara fem månader för kommunerna i snitt och överklagade bygglov en vecka.
Det som verkligen tar tid är byggherrarnas förmåga att ta fram bygglovsansökan efter det att det finns en färdig lagakraftvunnen detaljplan. Detta tar 5 år och 6 månader, dvs mer än dubbelt så lång tid som detaljplaneprocessen och mer än hälften av hela bostadsbyggnadsprocessen. Är det verkligen så svårt att upprätta bygglovshandlingar, trots att man redan haft flera år att förbereda detta? Är bostadsföretagen helt inkompetenta? Saknar de kapacitet? Nej, så är det förstås inte. Man behöver bara inse att de verkar på en marknad, där priset på varan, dvs bostaden, beror på utbud och efterfrågan. Skulle många bostäder komma ut på marknaden skulle bostadspriserna riskera att sjunka och bostadsföretagen tjäna mindre pengar. Därför agerar de försiktigt och sätter inte igång något bygge förrän tillräckligt många lägenheter sålts till det pris man önskar. Projekten delas in i små, små etapper, som sakta och försiktigt påbörjas och färdigställs i en långsam takt utan att priserna riskerar att sjunka. Svaret på frågan varför det byggs så lite är alltså: Därför att bostadsföretagen inte vill bygga mer, inte därför att de inte kan bygga mer.
Är detta förvånande för någon? Ja tydligen för nya bostadsministern Peter Eriksson. Men inte för dem som har insikt. Ju större efterfrågan är desto högre priser kan du få. Det är så marknaden fungerar, säger professor Göran Cars, KTH.
Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen 1976-2014.
Förut hade vi ett system för bostadsbyggande och bostadsfinansiering, där staten tog nästan hela den ekonomiska risken. Då kunde vi bygga tillräckligt mycket för att tillgodose behovet. Detta system avskaffade politikerna efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet. Sedan dess har det byggts alltför få bostäder för att tillgodose behovet, vilket har gynnat bostadsföretagen, men missgynnat bostadskonsumenterna. Detta är särskilt tydligt i storstadsregionerna.
Nya bostäder per ny invånare i Stockholmsregionen 1976-1993 samt 1994-2014.
Efter miljonprogrammet och fram till 1993 byggdes 1,6 lägenheter per ny invånare i Stockholmsregionen, vilket räckte till en successivt förbättrad utrymmesstandard och minskad trångboddhet. Sedan 1994 har vi med den marknadsanpassade bostadspolitiken bara byggt fjärdedelen, dvs 0,4 lägenheter per ny invånare. Det har inte räckt utan trångboddheten och bostadsbristen har successivt ökat.
Ska vi kunna bygga tillräckligt med bostäder i framtiden behöver stat och kommun ta ett större ansvar. Det har föreslagits av professor Hans Lind, KTH. Bostadsministern vill att kommunerna ska sätta press på bostadsbolagen, så att de bygger snabbare. Jag tror att kommunerna kanske skulle kunna skriva mer tvingande avtal med byggherrarna, så att de får böta eller lämna tillbaka en markanvisning om de inte bygger inom viss tid.  Men morötter brukar för det mesta vara effektivare. Antingen skulle stat och kommun kunna locka med ekonomiska incitament, som motiverar byggherrarna att bygga mer, vilket kräver  ett finansieringssystem där staten ta en aktiv roll, eller också skulle staten kunna bygga själv, kanske i forma av av ”affordable” och ”social housing”, vilket bl a professor Stellan Lundström, KTH har föreslagit.
Att färdigställa 700 000 lägenheter fram till år 2025, som Boverket anser behövs, kräver att regering och riksdag tar ett antal radikala beslut om finansiering och riskfördelning. Det behöver också Peter Eriksson inse.
Dagen Nyheter har också visat att bostadsbeståndet utnyttjas ineffektivt och att ojämlikheten i boendet har ökat. Trångboddheten är särskilt hög i vissa områden, ofta med många invandrare, medan man bor med större bostadsyta i exklusivare villaområden. En delförklaring är här det populistiska avskaffandet av fastighetsskatten och att man inte får skjuta upp reavinstskatten längre, som Kristdemokraterna drev igenom för ett antal år sedan. Detta gör att många äldre småhushåll bor kvar i alltför stora villor, som annars skulle kunna säljas till trångbodda barnfamiljer. För bostadsmarknaden som helhet vore det alltså mycket bättre att höja fastighetsskatten och minska reavinstskatten, vilket de experter son DN talat med bekräftar.
Detta har tidigare påtalats i olika utredningar. Att kostnaderna för att flytta är mycket höga i Sverige har till exempel beskrivits av Boverket, troligen de högsta i OECD (”Låst läge på Bostadsmarknaden”, 2014). Värdestegringen på bostadsrätter och egnahem i kombination med den höga reavinstskatten och den borttagna möjligheten till räntefria uppskov på vinsten vid bostadsförsäljningar har enligt Boverket medfört en inlåsningseffekt som begränsar antalet bostadsbyten. Att omläggningen av fastighetskatten från löpande beskattning till höjd reavinstskatt utan möjlighet till räntefria uppskov vid köp av annan bostad allvarligt har skadat bostadsmarknadens funktionssätt lyfts också fram av Magnus Henreksson i ”Tjänstesamhället och bostadsmarknaden”, 2011.
Betydelsen av god rörlighet på bostadsmarknaden har jag själv pekat på tidigare. I samband med finanskrisen i början på 1990-talet ökade bostadskostnaderna och bostadsbyggandet sjönk dramatiskt under några år. Regionplanekontoret gjorde efter några år en undersökning av effekterna av detta, som jag var projektledare för. Det visade sig något överraskande att nästan alla grupper hade fått det något bättre, men inte i samma takt som under 1980-talet.
För nästan hela nedgången i utrymmesstandard stod den grupp för som hade flyttat från småhus till mindre lägenheter i flerbostadshus, till stor del äldre personer. Deras utrymmesstandard var forfarande helt normal, och det handlade alltså inte om någon allvarlig bostadsnöd. Effekten finns dokumenterad i rapporten ”Rörlighetens värde, flyttningar i Stockholms län”, Regionplane- och trafikkontoret 1998.
Krisen på bostadsmarknaden har skapats genom en rad olyckliga, kortsiktiga och populistiska politiska beslut, som politikerna vägrar att ta fullt ansvar för. De fortsätter att sticka huvudet i sanden och låtsas som att bostadskrisen beror på någon annan.

fredag 15 juli 2016

Vindkraft är inte lösningen

Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjerna motsvarade olika partigruppers syn, men alla innebar avveckling av kärnkraften, Linje 3 på högst tio år, de övriga senast då existerande eller under byggnad varande reaktorer tjänat ut. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Vid den tidpunkten bedömde man att kärnkraftverken dels hade tjänat ut, dels skulle kunna ersättas av förnybar el. Vi har nu 2016 och någon avveckling är inte nära förestående. Vi är dessutom långt ifrån 100 procent förnybar el men mycket nära 100 procent fel i alla gjorda prognoser.
Men det avskräcker inte dagens energiprognosmakare, Jonny Hylander, professor i energiteknik, Göran Sidén, universitetslektor i elkraftteknik båda vid Högskolan i Halmstad, Christian Stenqvist, dr i miljö- och energisystem vid LTH och Charlotta Winkler, energiexpert vid WSP. De presenterade häromdagen i DN debatt (på uppdrag av WWF, SNF, Greenpeace m fl) beräkningar som skulle visa att Sverige skulle kunna ha ett 100 procent förnybart elsystem redan 2020, dvs om bara fyra år! Enligt en blocköverskridande energiöverenskommelse ska detta ske först till 2040. Det krävs bara satsning på solceller och fortsatt utbyggnaden av vindkraft och biokraft och dessutom är sol- och vindkraft (eller kommer snart att bli) billigast. Den absoluta huvuddelen handlar om vindkraft. I det perspektivet ter sig Linje 3 från 1980 som överdrivet återhållsamma och försiktiga. Kritik har också påpekats i ett antal repliker på debattinlägget.
Problemet är att det varken är realistiskt eller trovärdigt, lika lite som alternativen var det 1980. Ett problem är att solen inte skiner jämt. Det gör den till exempel inte så mycket på vintern och på natten. Det blåser inte heller hela tiden. Ibland är det nästan helt vindstilla överallt. Det kan faktiskt vara vindstilla i hela Europa från Atlanten till Ural. Då behövs även så kallad reglerkraft, som kan ersätta sol och vind. Det är effektbalansen som dimensionerar elkraftsystemet. Dessutom är vindkraften olönsam utan subventioner. Vindkraftverk som är utslitna, rivs och ersätts av nya vart femtonde år är inte heller förnybara.
Vindkraft i Tyskland och i Europa juni 2016. Källa Klimatsans.
Elförbrukningen i Sverige är störst på vintern när det är mörkt och solceller inte ger något bidrag alls. Även vindkraften är för osäker som ersättning av kärnkraft. Den totala produktionen är ibland så låg som 3 procent av den installerade effekten. Det betyder att nästan all sol- och vindkraft måste kunna ersättas av annat, när solen inte lyser och det är vindstilla. Idag svarar vattenkraften för detta, men med vindkraft i den föreslagna omfattningen skulle vi behöva uppemot dubbelt så mycket vattenkraft..
Ett annat problem gäller kraftledningarna. Kärnkraften som svarar för ca 40 % av elenergin idag, finns i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals, medan nya vindkraftverk antagligen till stor del skulle ligga i Norrland. Utbyggnaden av elnätet, som kan ta lång tid, blir då en flaskhals.
Jag skulle också vilja avveckla kärnkraften. Att bygga lager för använt kärnbränsle som är starkt radioaktivt i 100 000 år är inte så roligt. Kanske bord vi därför satsa på en ny generation kärnkraft som utnyttjar bränslet mer och därför minskar lagringsproblemet. Forskning pågår. Det tjänar ingenting till att förenkla energidebatten.

tisdag 12 juli 2016

Färre dödsfall om det blir varmare

Idag hade lokaltidningen GT här på Gotland en alarmistisk artikel med rubriken ”Extremvädret kommer bli vanligare”.  Det hela handlar om att med klimatförändringarna kommer extremväder bli vanligare med värmeböljor som kommer att öka dödstalen. Man hänvisar till SMHI och Folkhälsomyndigheten, och studier från Umeå universitet som visar att dödligheten hos personer över 80 år ökar vid värmeböljor på över 27 grader Celsius. Dessa temperaturer hade vi här på Gotland före midsommar i år. Inom parentes tycker jag det inte är särskilt alarmerande, eftersom jag har jobbat i länder där temperaturer över 40 grader inte var ovanliga.
Men artikeln i GT är grovt vilseledande eftersom man inte med ett ord nämner att extrem kyla är mycket värre och dödar fler än extrem värme. Så om vi i Sverige får det lite varmare kommer vi att få minskad dödlighet totalt sett, inte ökad dödlighet. Det räcker faktiskt att titta på SCB:s statistik över när dödsfallen inträffar i  Sverige. Nedanstående diagram visar antalet dödsfall per månad 2013-2016.
Dödsfall i Sverige per månad 2013-2016. 
Som framgår av diagrammet är det färre dödsfall än genomsnittligt under sommarhalvåret och fler dödsfall än genomsnittligt under vintern. Under perioden 2013-2016 handlar det om 6965 döda per standardiserad 30-dagarsperiod under sommaren, jämfört med 7875 under vintern, en skillnad på 13 %. Om klimatet blir varmare kommer kanske färre att dö på vintern.
Att kyla dödar fler än värme bekräftas i en artikel i den medicinska tidskriften the Lancet härom året. Man har samlat in data från över 74 miljoner dödsfall vid 384 platser i 13 länder, däribland USA, Storbritannien, Kina, Kanada, Brasilien, Thailand och Sverige. Flera olika klimat finns således representerade i materialet. Länderna som ingår har dessutom olika demografi och olika ekonomiska förutsättningar. Uppgifterna som hämtats in avser perioden 1985 till 2012. Forskarna har beräknat hur stor del av dödligheten som beräknas bero på temperaturen. Studien visar att kyla leder till betydligt fler dödsfall än värme, vilket går stick i stäv mot bilden som förmedlas i artikeln i GT. Artikel har refererats i Läkartidningen i augusti förra året. Men dessa fakta nämner inte GT med ett ord.

söndag 3 juli 2016

Bilda Stockholm-Uppsala-Gotlandsregionen!

Häromdagen skrev jag ett kritisk inlägg om den nya regionindelningen som föreslagits. När jag läser om den nya regionindelningen i DN ser jag att jag inte är ensam om min kritik. Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (S) hade hoppats på att Stockholms skulle bilda region tillsammans med Uppsala – eller med hela Mälardalen - och hon nämnder det starka samarbetet mellan Stockholm och Uppsala. Hon hoppas på att regeringen ska hjälpa regionerna och inte stjälpa dem.
Även landshövdingarna i Stockholm och Uppsala, Chris Heister och Peter Egardt, vill hålla ihop de två länen och pekar på att det dagligen pendlar 40 000 personer mellan Uppsala och Stockholm. Gör om och gör rätt, säger Peter Egardt och pekar på de funktionella sambanden, som jag också pekade på i mitt förra inlägg.
I april i år skrev Maria Rankka, Stockholms handelskammare, och Göran Cars, professor i samhällsbyggnad vid KTH, ett inlägg om regionfrågan i SvD. Rankka och Cars reagerade framförallt på att den helt integrerade huvudstadsregionen Stockholm–Uppsala inte skulle stärkas och utvecklas, utan i stället splittras. Detta trots att länsgränsen mellan Uppsala och Stockholm är den länsgräns där det passerar flest människor dagligen i Sverige och arbetsmarknaderna är integrerade och med den internationella flygplatsnoden Arlanda mittemellan. Att inte bejaka Stockholm och Uppsala som sammanhållen region skulle enligt Rankka och Cars försvåra möjligheterna till integration och utveckling i en funktionella arbetsmarknadsregioner och sätta käppar i hjulen för tillväxten. Men varför lyssnar man inte på experterna?
Häromdagen förnyade Handelskammaren i SR P1 kritiken mot att dela på Stockholm och Uppsala. Det finns också starka reaktioner i östra Sörmland där Östsvenska Handelskammaren efterlyser funktionella arbetsmarknadsstråk som grund för regionen, vilket skulle innebära att Östsörmland ingår i en region, East Sweden, som också omfattar Stockholm och Östergötland. Göran Dahlström (S), kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm, har svårt att se att Indelningskommitténs förslag kommer att genomföras. Utgångspunkten för Katrineholm har hela tiden varit att närma sig Stockholmsregionen. Östra Sörmland skulle bli en udda beståndsdel i ett tänkt Svealandslän.
Att Gotland ska slås ihop med Stockholmsregionen är närmast självklart. Med mindre än 60 000 invånare, kan ön knappast klara de uppgifter som läggs på en region samtidigt som förbindelserna främst är med Stockholms län. Det gäller kommunikationerna med flyg och färja, men det är också så att en stor andel av fastigheterna på Gotland ägs av Stockholmare. Gotlänningarna äger 64 %, men sen kommer Stockholmarna som tvåa med ca 20 %. Det blir också mer och mer vanligt att man arbetar en del av tiden på ön och en annan del på fastlandet, en sorts veckopendling kanske, vilket stärker sambanden med Stockholm. Regionstyrelsens ordförande på Gotland, Björn Jansson (S) tycker att det är trist att sammanslagningen med Stockholms län skjuts upp. Jag håller med honom.
SCB har delat in landet i arbetsmarknadsregioner, baserade på hur arbetspendlingen sker. Stockholm-Solna är en lokal arbetsmarknadsregion (2008) som innefattar hela Stockholms län, hela Uppsala län samt Gnesta, Trosa och Strängnäs i Södermanlands län.
Lokala arbetsmarknadsregioner i Sverige.
Varken Västra Götaland eller Skåne är lika funktionellt integrerade som Stockholm-Uppsala-östra Sörmland.
Så här ser de lokala arbetsmarknadsregionerna ut i östra Mellansverige.
Nutek har delat in landet i funktionella analysregioner (FA-regioner) att användas för regionala analyser. Detta är baserat på pendlingen 2003 och på sådant som kan förändra resmönstren på ett genomgripande sätt. Det ser likadant ut som för arbetsmarknadsregionerna i östra Mälardalen.
Jag tror att en större region som skulle omfatta hela Mälardalen, Gästrikland, Östergötland och Gotland visserligen skulle kunna motiveras, men samtidigt bli så stor att den knappast skulle få stöd i riksdagen. Därför tror jag att ett mindre, men fortfarande funktionellt regionförslag borde väljas.
Med tanke på de reaktioner som hörts tror jag att en ny region som omfattar Stockholms län, Uppsala län, östra delen av Södermanlands län och naturligtvis Gotland, skulle ha förutsättningar att få ett starkt stöd bland dem som berörs och den skulle samtidigt inte splittra de funktionella sambanden som sedan länge finns i denna region. Den skulle få 2,8 miljoner invånare, dvs 28 % av landets befolkning. Den något mindre Svealandsregion som också skulle kunna bildas skulle få 1,3 miljoner, vilket ändå är betydligt mer än Norrlandsregionens 0,9 miljoner.
Lyssna på de starka rösterna från Stockholm, Uppsala och Sörmland och skapa en sammanhållen, effektiv och stark funktionell region!

fredag 1 juli 2016

Stoppa indelningskommitténs förslag!

Tre nya storregioner föreslås redan 2019, medan beslut om resten av landet dröjer och får ny regionindelning först 2023. Det är på flera sätt ett uselt förslag. Dels ställs ju resten av landet inför fait accompli om beslut om resten redan är fattade. Dels innebär det i sak dessutom att den mest funktionella regionen i Sverige – östra Mälardalen – delas upp i två län. När planering, regional utveckling, kollektivtrafik och sjukvård ska samordnas bör detta ske i funktionella regioner, inte i ofunktionella.
Förslaget innebär att Värmland går upp i Västra Götaland. De fyra nordligaste länen blir Norrlands län. ”Svealands län” bildas av Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas, Västmanlands och Örebro län, en mycket märklig konstruktion. Vad har till exempel Gävleborg och Södermanland gemensamt utöver den relativa närheten till Stockholm? Var finns den naturliga centralpunkten i ”Svealands län”? Jo, Stockholm förstås, ingenting annat. Men kommittén tror att Falun, Gävle, Nyköping, Uppsala, Västerås eller Örebro borde vara residensstad i Svealands län. Alla är lika onaturliga i det föreslagna länet.
Indelningskommitténs förslag till ny länsindelning.
Indelningskommitténs ordförande Barbro Holmberg (S) kallar dagens länsindelning ”svag och splittrad”. Så vad föreslår hon då? Fortsatt splittring, ingenting annat.
Det funktionellt mest naturliga storlänet i Sverige är Mälardalsregionen med Stockholms, Uppsala, Södermanlands län och dessutom Gotlands län. Även Västmanland och Örebro län borde höra dit. Mer än 50 kommuner i dessa län har redan samarbetat i mer än 20 år inom ramen för Mälardalsrådet och på andra sätt.
I stället föreslår hon att detta samarbetsområde splittras på (minst) två olika län. Det är rent destruktivt. ”Vad vi behöver i Sverige är en stark region mellan Stockholms län och Västra Götaland”, säger Holmberg. Men vad hon i realiteten menar är att vi behöver en svag och splittrad Mälardalsregion!
Stoppa indelningskommitténs förslag!
I papperskorgen.

onsdag 29 juni 2016

Röd-vit-blå röra

De senaste dagarna har inneburit stor röra i England, sedan laget förlorat i fotboll mot Island med 1-2 och blivit utslaget ur EM. Förbundskaptenen Roy Hodgson avgick.
Englands flagga.
Sedan röstade en majoritet av befolkningen i Storbritannien för att lämna EU med 52 % av rösterna. 48 procent röstade alltså för att stanna medan 28 % inte röstade alls. Valdeltagandet var alltså 72 %. Av hela befolkningen röstade alltså 37 % för at lämna medan 35 % ville stanna inom EU. Många britter tyckte att detta var alldeles för liten majoritet för ett så långsiktigt beslut, och kanske kan man hålla med. Tre miljoner britter vill därför ha en ny folkomröstning.
Storbritanniens flagga.
Toryledaren David Cameron deklarerade att han avgår som partiledare och premiärminister, senast i oktober, men är nu en "lame duck". Brexitledaren Boris Johnson deklarerade några dagar senare överraskande att han inte kandiderar. Den konservative tidigare biträdande premiärministern Michael Heseltine kommenterar Johnsons beslut: "Känslan är djup förfäran och ohöljt förakt. Han har slitit paritet itu. Han har skapat den mest omfattande konstitutionella krisen i modern tid. Han har gröpt ur miljardvärden av medborgarnas besparingar. Han är som en general som leder sin armé ackompanjerad av vapenskrammel, men som vid åsynen av slagfältet flyr. Jag har aldrig varit med om en sådan avskyvärd och ansvarslös situation. Han måste nu leva med skammen efter vad han ställt till med."
Majoriteten av labours skuggministär avgick i protest mot labourledaren Jeremy Corbyn. En stor majoritet av labours parlamentsledamöter förklarar misstroende mot sin egen partiledare, som dock envist vägrar att avgå, eftersom han är vald av medlemmarna. David Cameron säger i parlamentet till Corbyn: ”För guds skull, avgå!” Storbritannien är plötsligt ett land som saknar ledning.
Men väljarna var starkt splittrade geografiskt och demografiskt. En majoritet av befolkningen i London, North West, Skottland och Nordirland ville stanna kvar i EU. I Skottland var majoriteten för att stanna 62 % mot 38 %. Vid folkomröstningen i Skottland om självständighet 2014 blev resultatet att 55,3 % föredrog att stanna kvar i Storbritannien. Men ett av skälen var just att en majoritet av skottarna föredrog att stanna inom EU. Nu vill skottarna ha en ny folkomröstning om självständighet för att kunna stanna kvar inom EU.
Skottlands flagga.
Kungariket Skottland var en självständig suverän stat till 1707, sedan 1603 i personalunion med England. År 1707 ingick Skottland i United Kingdom med England och det skotska parlamentet avskaffades. Men efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det skotska parlamentet 1999. Scottish National Party, SNP, som är största parti förespråkar självständighet från Storbritannien.
Även i Nordirland höjs rösterna för självständighet. Gränsen mellan Irland och Nordirland har varit betydelselös sedan EU-inträdet, men riskerar att splittra ön på nytt om Storbritannien lämnar EU. Nordirländare som vill tillhöra EU, söker nu irländskt pass, vilket tydligen är möjligt.
Wales flagga.
I fotbollssammanhang finns inte Storbritannien, utan där handlar det om England, Skottland, Nordirland och Wales. Om Storbritannien skulle splittras även politiskt vore det inte något unikt i Europa. År 1991 upphörde Sovjetunionen att finnas till och ersattes av 15 självständiga republiker, däribland Ryssland, Estland, Lettland och Litauen. Efter första världskriget och fram till 2003 fanns ett land som hette Jugoslavien på Balkanhalvön. Från 1992 inleddes en period med nya statsbildningar inom detta område som idag omfattar de sju staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Tjeckoslovakien delades 1992 i Tjeckien och Slovakien.
Vi kan alltså inom en nära framtid få ett självständigt Skottland och kanske ytterligare nya stater inom nuvarande Storbritanniens område. Om Skottland återgår i personalunion med England, som var fallet före 1707, är det bara en marginell förändring av det stora antal stater (16) hon redan är drottning i nämligen Antigua och Barbuda, Australien, Bahamas, Barbados, Belize, Grenada, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Salomonöarna, Storbritannien och Tuvalu. Men är det verkligen vad britterna vill? Och vad skulle det ge för signal till katalanerna i Spanien och Lega Nord i norditalien?
Nordirlands (tidigare) flagga.
För en mansålder sedan var Storbritannien ett imperium som behärskade stora delar av världen och beslut som fattades i London fick globala konsekvenser. Detta finns ännu i färskt minne av äldre britter, som inte känner sig bekväma med att styras från Bryssel. Storbritannien gick in i EU 1973 efter en folkomröstning. Alla under 43 år har alltså levt inom EU hela livet. En klar majoritet av de britter som är yngre än 50 år vill idag stanna inom EU, medan en majoritet av dem som är äldre än 50 år vill lämna, särskilt de som är över 1965. Det skulle kunna innebära att den svaga Brexitmajoriteten försvinner inom några få år av demografiska skäl.
Sverige inträdde i EU 1995 efter en folkomröstning året innan. Vi har visserligen varit alliansfria, men den svenska stormaktstiden tog slut för flera hundra år sedan. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet möjliggjorde inträdet just då, trots att opinionen varit svag för detta några år tidigare och några år senare. Men på senare år har EU-medlemskapet satt sig. I Sverige finns det idag en stor majoritet för att stanna i EU inom alla åldersgrupper, men mest bland de yngre. Detta gäller också för alla partiers sympatisörer utom SD, även de tidigare EU-kritiska V och MP. Svenskarna har vant sig vid den fria rörligheten och uppskattar möjligheten att studera eller arbeta inom något anat EU-land under en period. Men detta innebär också att andra kan komma hit och arbeta eller studera, vilket kanske väger över för många av britterna.
Något som det talades mycket om i början men allt mindre med åren är subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå, inte högsta tänkbara. Allt behöver alltså inte beslutas på EU-nivå utan kan beslutas på nationell eller regional nivå. Intrycket har snarast blivit att alltfler frågor förs upp på EU-nivå utan att det först förankrats hos de olika folken. Kanske borde man tänka om här för att inte britternas initiativ ska sprida sig.
Wales lyckades med det som England misslyckats med. De gick till semifinal i EM genom att slå topprankade Belgien med 3-1.
(Uppdaterad 1 juli)

tisdag 21 juni 2016

Tama bostadsförslag

Regeringen har presenterat sitt förslag för att öka bostadsbyggandet, sedan de borgerliga partierna hoppat av de pågående samtalen om en eventuell överenskommelse. Det är naturligtvis beklagligt att man inte kunnat komma överens, eftersom bostadsbristen är ett av våra svåraste problem just nu.
Regeringens förslag innehåller 22 punkter, men många av dessa är inte särskilt konkreta utan handlar om att utreda olika saker. Förslagen har redan sågats av professor Hans Lind, som velat införa tvingande krav på kommunerna om bostadsbyggande. En av de 22 punkterna handlar faktiskt om krav på kommunerna, men utan sanktioner. Jag har ju föreslagit Hans Lind som ny bostadsminister, och jag lutar nog åt att det hade varit ett betydligt bättre val än Peter Eriksson.
Andra punkter i regeringens förslag handlar om en utvecklad översiktsplanering, begränsning av detaljplanekravet, länsstyrelsernas roll, att få fler hyresrätter eller att öka omflyttningen genom att slopa taket för uppskov om reavinstbeskattning fram till 2020. Visst, det medför inte att bostadsmarknaden tillförs några nya bostäder, men kanske att de befintliga kan utnyttjas bättre.
Några andra av regeringens punkter handlar om statlig mark för bostadsbyggande, strandskydd, regler om trafikbuller vid bostadsbyggnader, sänkta byggkostnader, serietillverkade hus och översyn av Boverkets byggregler.
De borgerliga partierna presenterade sju punkter i en debattartikel i DN i dag, som handlar om buller, överklagande, riksintressen, naturreservat, strandskydd, andrahandsuthyrning och flyttskatt, alltså till stor del samma saker som regeringen just beslutat. Det tyder på att parterna egentligen inte ville bli överens och förlorarna är förstås de bostadslösa.
Ta en sån sak son strandskyddet, som jag skrev om här när nya bostäder vid Råstasjön i Solna stoppades i våras på grund av alltför rigorösa strandskyddsregler. Senast i maj upphävde mark- och miljööverdomstolen en detaljplan vid sjön Trekanten vid Liljeholmen i centrala Stockholm, där staden ville bygga en skola, p g a den stora utbyggnaden av bostäder i stadsdelen. För att minska de negativa konsekvenserna bearbetades planförslaget, så att skolan minskades till 645 elever, och höjdes med en våning för att begränsa markåtgången. Allmänhetens tillgång till stranden var fortfarande garanterad vid strandpromenaden men inte med 100 meter utan bara 30-40 meter.
Sjön Trekanten och det aktuella planärendet.
Förslaget tillstyrktes av länsstyrelsen, men överklagades och stoppades av mark- och miljööverdomstolen p g a strandskyddet. Detta handlar alltså om en plats i Stockholmsregionens absolut mest centrala delar. Beslutet fick skolborgarrådet Olle Burell (S) att gå i taket. Han kallade beslutet för "helt sjukt" och nu har staden bestämt sig för att överklaga beslutet till Högsta domstolen. Andra exempel är vid Väsjön i Sollentuna, och Kanalstaden i Södertälje där planerade bostäder också stoppats av strandskydd.
Allmänhetens tillgång till stranden vid Trekanten skulle vara intakt även om skolan byggdes.
Flera av Stockholms mest attraktiva stadsområden ligger mindre än 100 meter från strandlinjen, och borde egentligen aldrig ha tillåtits om nuvarande syn på strandskyddet hade fått råda. I centrala Stockholm skulle attraktiva stadsdelar som bebyggelsen vid Norr Mälarstrand, Strandvägen, Skeppsbron och Munkbron, nordvästra Kungsholmen, Hammarby sjöstad och Norra Djurgårdsstaden egentligen förbjudas om nuvarande strandskyddsregler tillämpats konsekvent. Stadshuset ligger mindre än 100 meter från stranden och skulle naturligtvis aldrig ha byggts, inte heller Stockholms slott eller Riddarholmskyrkan.
Liljeholmskajen är ett tillåtet bostadsområde nära vattnet där strandskyddet är upphävt.
Ska man bygga tät stad i innerstadens omedelbara närhet behöver inte strandskydd på 100 meter eller mer råda överallt, det borde räcka med att garantera allmänhetens tillgång till strand! Både regering och opposition vill alltså titta på strandskyddet. Här vill regeringen nu tillsätta en utredning för att se över resultaten av reformen Landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS), dels föreslå förändringar i LIS-regelverket, i syfte att ytterligare främja landsbygdsutvecklingen i områden med god tillgång till stränder. Vad vill då oppositionen? Jo, att kommunerna ska kunna ansöka om att upphäva strandskyddet, att det inte ska vara 300 meter utan max 100 meter och att en översyn av strandskyddet ska påbörjas.
Men hallå!!! Det handlar ju om att bygga bostäder i storstäderna, inte om landsbygdsutveckling??? Varken regeringen eller oppositionen verkar ju fatta vad det handlar om, utan dillar om landsbygdsutveckling eller strandskydd på upp till 300 meter.