Söndagspromenad på Långholmen

Även om man bor i den täta innerstaden har man ofta fina parker inpå knutarna. Vi som bor på Söder har till exempel Vitabergsparken, Tanto och Långholmen att välja på alldeles nära. I söndags valde vi att promenera på Långholmen.

Utsikten från Långholmen mot Stadshuset och Gamla stan är andlöst vacker.
Går man runt Långholmen är det omkring 5 km och om man sen har ett par km hem blir det en bra söndagspromenad.

Utsikten mot de stora flerbostadshusen i Marieberg gläder däremot knappast någon.
Södermalm skiljs från Långholmen av det smala Pålsundet med fortsättningen i Långholmskanalen mellan Långholmen och Reimersholme.

Pålsundet med Pålsundsbron och Västerbron
Vi tar Pålsundsbron över till Långholmen och återvänder över Långholmsbron.

Långholmskanalen från Långholmsbron.
Långholmen är väl fortfarande mest känt för fängelset, trots att det lades ned redan 1975. Fortfarande finns Mälarvarvet kvar med anor från 1600-talet. Numera finns där bland annat hotell, vandrarhem, värdshus och Långholmens folkhögskola.

Karlshälls gård från 1838, är numera en konferensanläggning. 

Långholmens koloniområde har intressant utformade kolonistugor.

Flera moderna kolonistugor.

En gammal villa med torn och uttrycksfull arkitektur.

Vem är en äkta stockholmare?

I somras blossade debatten upp om vem som egentligen är en äkta stockholmare, genom en insändare i DN. Skribenten uttalade sig föraktfullt om brats på Stureplan, dem som bor i SoFo med småbarn, skräpar ner och springer omkring med lattemuggar. Så gör de nyinflyttade men inte en äkta stockholmare. För att vara en äkta stockholmare ska du ha bott här i minst tre generationer, dvs själv vara fjärde generationen. Min mormor råkade faktiskt födas här, men det var mer av en tillfällighet. Morfar, farfar och farmor har aldrig bott här och min pappa och mamma flyttade in från Finland på 1930-talet så jag är knappast en äkta stockholmare. Jag har fyra barnbarn som är födda här, liksom mina barn, men inte alla deras far- och morföräldrar är det. Faktiskt inte heller alla deras mammor och pappor. Så var går gränsen? Hur många procent måste man vara?

I själva verket tycker jag frågan är rätt knasig och vittnar om bymentalitet och inskränkthet. Det som karaktäriserar Stockholm mer än några andra städer i Sverige är ju just att det är en mer kosmopolitisk stad än några andra städer i Sverige, och faktiskt alltid har varit det. Vi har Tyska kyrkan i Gamla stan som påminner om att det bodde en massa tyskar här redan på medeltiden. I Ryssgården vid Slussen sålde ryssarna sina varor. Min hustru har skotska anor, skottar som på 1600-talet slog sig ned i Stockholm som köpmän.

Idag skriver SvD på nytt om inflyttarna, där bara var fjärde känner sig som Stockholmare ännu efter femton år i staden. Man citerar också bloggaren Håkan Eriksson, som är kritisk mot inflyttningen. Håkan Eriksson tror att det är politikerna som driver på inflyttningen och att det går ut över dem som redan bor här. På sin främlingsfientliga blogg ”Bevara Stockholm” skriver han om ”stockholmarna som älskar sin stad och är rädda om den, vi som vill rädda staden undan den bygghets som pågår.” Eriksson är själv ”infödd stockholmare” och är trött på att se sin stad förstöras. Eriksson ser landbygden utarmas och säger att de som vill bo i glesbygden måste få göra det också. 

Visst, men det finns ingen som förbjuder någon att flytta till landsbygden. Människor flyttar till Stockholm för att de vill bo och arbeta eller studera här. Stockholms tillväxt beror inte i första hand på avflyttningen från landsbygden i Sverige. Den beror på invandring och på födelseöverskott. Först i tredje hand kommer inflyttning från andra delar av Sverige. 

Inrikes- och utrikes flyttningar samt födelsenetto.

Att befolkningen minskar i stora delar av det glesa Sverige beror på att åldersfördelningen där. Befolkningen är så gammal att man numera har födelseunderskott kombinerat med utflyttning. Mer om flyttningsstatistik kan du läsa här.

Eriksson säger att det inte är rimligt att 20 procent av Sveriges befolkning ska bo i Stockholmsregionen. Varför just denna gräns? Varför inte 15 procent eller 30 procent?

Eftersom de flesta Stockholmare, deras föräldrar eller far- och morföräldrar någon gång har flyttat till Stockholm, (vilket även gäller Håkan Eriksson) är det inte rimligt att kritisera den inflyttning som nu sker av samma orsaker som tidigare. Utan inflyttning skulle staden stagnera. Jag bejakar att Stockholm är en växande och kosmopolitisk stad.

Även jag älskar Stockholm, men jag ser inget hot i att man bygger fler hus. Även jag är infödd stockholmare och jag gläds åt att se min stad utvecklas.

Trafiken ökar långsamt trots Förbifarten

SvD presenterar idag en nyhet om att Trafikverket har låtit göra en prognos för trafikökningen på Drottningholmsvägen förbi världsarvet Drottningholm. Det är en del av den HIA (heritage impact assessment) som görs. Trafikverket konstaterar att trafiken i mitten av 2030-talet kommer att ha ökat med 62 procent förbi Drottningholm sedan det utsågs till världsarv 1991, nämligen från dåvarande 16 700 bilar per dygn till 27 000 bilar per dygn. Men det är inte Förbifarten som ökar trafikflödena utan Ekerös växande befolkning. Ekerö har sedan 1991 ökat med 1,5 procent årligen. Om denna befolkningsökning fortsätter i samma takt som hittills – inte osannolikt med tanke på Stockholms nuvarande tillväxttakt - kommer befolkningen att ha ökat med hela 92 procent sedan 1991. Trafikökningen är alltså långsammare än befolkningstillväxten, trots Förbifart Stockholm.

Drottningholmsvägen förbi slottet

Artikelförfattaren Johan Hellekant, som skriver i kulturdelen, inte Stockholmsdelen, hävdar att befolkningstillväxten påskyndas av Förbifarten, men det har han knappast något fog för. Sedan 1968 har befolkningen i Ekerö kommun ökat med 150 procent, vilket motsvarar en årlig tillväxt på mer än 2 procent, vilket har skett utan Förbifart Stockholm. Hellekant hävdar dessutom att befolkningstillväxten beror på ”Ekerö kommuns vilja att växa genom nya bostadsområden och fler invånare”. Detta skiljer sig i så fall inte på något sätt från länets övriga 25 kommuner som också bygger nya bostadsområden och får fler invånare. Ekerö växer dessutom genom att människor flyttar in permanent i fritidshus som redan finns. Sedan 1991 har omkring 1 000 fritidshus i Ekerö blivit permanentbebodda, vilket motsvarar ungefär halva befolkningstillväxten. Och det finns fortfarande omkring 2 500 fritidshus kvar att flytta in i oavsett vad Ekerö kommun vill.

Tillväxten beror dels på att vi har en ung befolkning i länet, inte minst i Ekerö, som mer än reproducerar sig själva, så att vi får ett födelseöverskott, dels genom att storstäderna attraherar människor utifrån, framförallt från utlandet. Detta skulle fortsätta att ske även utan Förbifart Stockholm. Skillnaden skulle då bli att alla nya Ekeröbor tvingades använda Drottningholmsvägen som den enda förbindelsen till övriga regionen.

I praktiken är det begränsningar i trafiknätet från Brommaplan och vidare som begränsar flödena på Drottningholmsvägen mer än antalet körfält förbi Drottningholm. Det är därför inte så stor risk att Drottningholmsvägen blir en genväg mellan Söderort och Västerort, som Hellekant hävdar. Skulle så bli kan man enklast begränsa den trafiken med avgifter.

Tack Morgan Johansson!

Den tidigare folkhälsoministern Morgan Johansson säger enligt media (här och här) idag att han inte tänker säga nej om han får frågan om att bli ny partiledare för Socialdemokraterna. Därmed sätter han punkt för den trista partitraditionen att alltid säga nej, nej, nej tills man säger ja.

Morgan Johansson

Partiets VU och partistyrelsen har nu två alternativ: Att direkt utse Morgan Johansson till ny partiledare eller att utlysa en öppen process där flera namn prövas, en process som kan ta ett par månader. Att nu utse någon annan går däremot inte, eftersom det skulle bädda för fortsatta interna konflikter inom partiet: Hade Morgan Johansson varit en bättre partiledare än NN?

Margot Wallström

Margot Wallström säger sig nu vara öppen för nya uppdrag för sossarna. Kanske inte som partiledare, men om den nya partiledaren får Wallström vid sin sida stärker det givetvis både honom och socialdemokraterna.

Jag uppmanar nu hugade spekulanter att snarast utmana Morgan Johansson om posten, inte därför att jag tror att han skulle vara ett dåligt val, utan därför att den nya partiledaren skulle stå sig starkare om han väljs efter en sådan öppen process. Därmed skulle partiet kunna utmana alliansen på ett betydligt mer trovärdigt sätt. Det går inte att skylla på att det brådskar när det fortfarande är två och ett halvt år kvar till nästa val. Det är då det gäller.

Uppdatering den25 januari
Idag hör jag att också Jan Eliasson kan tänka sig att säga ja, om han fick frågan. Åtminstone vll han inte säga ett definitivt nej, därför att han tycker att den som får frågan ska ställa upp. Det innebär att vi nu har åtminstone två kandidater. Åldern - han är 71 år - tycker jag inte är något problem, däremot att han inte sitter i riksdagen.

Jan Eliasson
Carin Jämtin säger att partiet ska ha en snabb process. Men det är ju öppenheten som är det viktiga. Det behövs en öppen redovisning av hur stödet för de olika kandidaterna ser ut inom partiet för att inte medlemmarnas och väljarnas misstro ska fortsätta att växa.

Uppdatering den 26 januari.
Det blev alltså en snabb process utan öppenhet och Stefan Löfvén. Hmmm?! Hur många storstadsväljare kommer sossarna att vinna med det namnet?

Är förtätning ett självändamål?

Arkitekten Tomas Lewan är negativ mot förtätningen av Stockholm. Han skriver på DN Sthlm Debatt att ”Förtätningen av Stockholm har blivit ett självändamål”. Det gör han i polemik mot Alexander Ståhles tidigare inlägg, som jag tidigare kommenterat, men också mot Stockholms översiktsplan Promenadstaden. Hans inlägg är märkvärdigt oprecist och konturlöst.

Tomas Lewan

När Tomas Lewan skriver om Stockholm verkar han bara prata om innerstaden, men jag blir genuint osäker på om han verkligen menar vad han säger; att Stockholm måste rikta sig utåt igen. Menar han på fullt allvar att vi nu ska bygga Hemfosastaden, Bogesundsstaden, Angarnstaden och Grödingestaden, som var tanken på den tiden kring 1970 då Stockholm växte utåt som snabbast?

Tomas Lewan har dessutom fel i sak när han påstår att Stockholm alltid har vuxit utåt. Staden har tvärtom vuxit i olika faser, ibland mest utåt men samtidigt har tätheten i den stad som redan finns ökat. Det tog ett par hundra år att fylla 1600-talets rutnätsplan, som länge var glest bebyggd.  Särskilt snabbt har staden växt utåt under det senaste seklet, särskilt under efterkrigstiden och fram till 1980-talet.

Men samtidigt som staden växte utåt förtätades innerstaden. Det är ingen ny trend. Innerstadens kvartersbebyggelse var i stort sett färdigetablerad redan kring 1930. Den hade på 1940-talet en genomsnittlig täthet på 10 000 kvadratmeter våningsyta per hektar men har sedan dess ökat sin täthet med 40 procent till 14 000 kvadratmeter per hektar. Särskilt snabbt gick förtätningen av innerstaden under 1970-talet, medan den på senare år har saktat av. Lägre hus har ersatts av högre och obebyggda markbitar har bebyggts. Det är en helt naturlig och självklar process, som dessutom är väl motiverad av miljömässiga skäl.

Förtätningen av Stockholms innerstad kommer att fortsätta om än i långsammare takt. Nu ökar i stället förtätningen av ytterstaden och förortskommunerna, till exempel Nacka och Solna. I framtiden finns det en mycket stor potential att förtäta ytterstaden, och det är en från de flesta synpunkter angelägen uppgift. Är Lewan emot detta? Tomas Lewan ifrågasätter det ekologiskt hållbara i att förtäta, men han gör det på lösa grunder. Förtätningen knyter ihop staden, ökar underlaget för service som skapar stadsliv och inte minst för kollektivtrafiken. Att växa utåt skulle innebära ökad gleshet och en tillväxt på bilens villkor. Är det den utvecklingen Lewan vill ha?

Slussen från Mosebacke på 1860-talet, på Strindbergs tid.

Tomas Lewan tycks dessutom till varje pris vilja bevara den otrivsamma trafikapparaten vid Slussen. Det är ju intressant, samtidigt som han själv arbetar på Nyréns arkitektkontor som hjälpt Stockholm med utformningen av den nya Slussen, visserligen inte fram till det det slutliga förslaget, men ändå. Det är nästan lite patetisk när Lewan lyriskt beskriver den nuvarande Slussenkonstruktionen som ett ”subtilt inpassat projekt i den historiska miljön och utformat samtidigt med att intresset och kunnandet var som högst för Gamla stans miljöer och historia bland arkitekterna”. Vet inte Tomas Lewan vilka fantastiska historiska miljöer med en mängd byggnader från 1600-, 1700- och 1800-talen som saklöst revs bort när 1930-talets Slussenkonstruktion byggdes? Det var inte på minsta sätt någonting subtilt när man den gången så totalt bröt med den historiska staden. Det kan man läsa om här och här.

Håkan Juholts avgång

Håkan Juholt har avgått efter mindre än ett år som partiledare. Det kom knappast som en överraskning för någon. Snarare är det imponerande att han hållit ut så länge. Håkan Juholt har visat att han är en strålande talare in i det sista, där hans besked om avgången var utomordentligt väl formulerat. Tyvärr räcker det ju inte, utan det krävs mer för att vara en bra partiledare.

Juholts avgång tillkännages i Oskarshamn

Avgången ger anledning till en del reflexioner. Den slutna process som ledde fram till valet av Juholt var inte lyckad. Om ansvaret för detta ska läggas på valberedningen, på andra i partiets ledning eller på gamla traditioner ligger utanför min bedömning. Andra partiers processer under senare år har varit öppna och borde kunna vara föredömen även för valet av Juholts efterträdare.

Som jag ser det finns det tre faktorer som mer än andra har lett fram till avgången. För det första har Juholt själv begått misstag av många olika slag, både politiska, som till exempel angående Libyeninsatsen, och privata som kan gälla hyresförhållanden eller tjänsteresor.

För det andra har Juholt aldrig haft hela partiets stöd, utan hela tiden fått motta krypskytte från de egna leden, faktiskt mycket mer än från de politiska motsåndarna. Ett parti som agerar på det sättet gräver naturligtvis till slut sin egen grav.

För det tredje har mediastormen kring Juholt nått hittills oöverträffande nivåer, där framförallt kvällspressens insatser har passerat anständighetens gräns många gånger om. Medias insatser borde utvärderas av mediaforskarna.
Läs mer på DN eller SvD.

Aung San Suu Kyi eller bara Daw Suu

I dagens morgontidningar, såväl SvD som DN, kan jag läsa rubrikerna ”Suu Kyi kandiderar i val" respektive ”Suu Kyi ställer upp i valet”. Det ger ju ett litet hopp om en demokratisk utveckling i den stenhårda diktaturen, men det jag genast reflekterade över är just rubriken. Varför skrev man inte till exempel ”Aung San ställer upp i valet"?

Aung San Suu Kyi

En första tanke skulle kunna vara att man i ostasiatiska länder ofta har släktnamnet först och inte sist som hos oss. Mer än en gång har jag nog läst om Sydkoreas ”president Dae Jung”, där rubriksättaren har missat att Kim är släktnamnet och Dae Jung är förnamnet. Vi säger ju inte ”president Barack” utan ”president Obama”.

En andra tanke skulle sedan kunna vara att vi oftare i nyhetssammanhang benämner framstående kvinnor än män vid förnamn. Det är åtminstone mitt intryck. Om vi säger Hillary tänker man ju på USA:s utrikesminister. Jag ska inte spekulera vidare i de bakomliggande orsakerna till detta, om det nu stämmer.

Nu är det inte så enkelt i fallet med den burmesiska oppositionsledaren, eftersom burmesiska namn inte följer gängse mönster, varken västerländska eller ostasiatiska. De saknar till exempel familjenamn, kan lätt ändras och använder ofta prefix som har karaktär av hederstitel. FN:s tidigare generalsekreterare U Thant, som efterträdde Dag Hammarskjöld 1961, hette egentligen bara Thant. Prefixet U som betyder ungefär ”herr” används ofta för äldre herrar. I Burma kallades han Pantanaw U Thant där Pantanaw var hemstaden. En tidigare premiärminister hette U Nu. På motsvarande sätt som U används för män används Daw för kvinnor.

Hur var det nu med Aung San Suu Kyi? Hennes far var kommunistledare och frihetshjälte i det Burma, som blev självständigt från britterna. Hans dopnamn var Htain Lin och hans föräldrar hette Pha och Suu, i Burma mera kända som U Pha och Daw Suu. Detta namn ändrade han senare till Aung San, och var det namn han bar när dottern föddes. Han kallas också Bogyoke Aung San, där det första ordet betyder general. Hans hustru hette Khin Kyi.

Aung San Suu Kyis två första namn är alltså efter fadern, det tredje namnet Suu kommer från farmor och Kyi kommer från modern. Detta sätt att addera föräldrarnas namn till sitt eget namn är numera vanligt i Burma och har påverkats av västerländska traditioner även om det inte följer dem. I Burma kallas hon ofta Daw Aung San Suu Kyi, bara Daw Suu eller Amay Suu, vilket betyder ”mamma Suu”. Sättet att skriva Suu Kyi är alltså något utländska media har infört, efter västerländska förebilder. Mer korrekt kanske vore att bara använda Suu, eller Daw Suu, om man inte vill ha med hela namnet, som en parallell till U Thant.