söndag 1 juli 2018

Huvudsta station

Enligt Dagens Nyheter ska utbyggnaden av Mälarbanan till fyra spår genom Solna inkludera en ny pendeltågstation vid Huvudsta torg, ungefär där Huvudstagatan korsar järnvägen. Solna kommun bidrar med 600 Mkr till och Trafikverket tar resten.
Det är den här järnvägssträckan det handlar om.
Det är väl bra. Men problemet är ju att det redan finns två tunnelbanestationer i Huvudsta och en i Solna centrum, alla på ganska nära håll. Det är 500 m till Solna C, ca 800 m till Huvudsta, och lika långt till Västra Skogen. Det är dessutom bara drygt en och en halv kilometer till Sundbybergs station.
Huvudsta station och befintliga tunnelbanestationer.
När jag jobbade med regionplanerna RUFS 2001 och RUFS 2010 tänkte vi oss aldrig en pendeltågsstation här. Det gjorde vi inte heller i tidigare regionplaner.
Det beror på att nyttan av en ny station måste vara större än nackdelarna för att det ska vara meningsfullt att anlägga dem. Nyttan handlar oftast om förkortade restider, medan kostnaderna är både pengar och försämrade restider.
Naturligtvis kommer en del trafikanter att få nytta av en ny station, men andra får försämringar eftersom tågets restid in till innerstaden förlängs med tiden för tågstoppet, kanske 1-2 minuter. Och eftersom det här är ganska nära regioncentrum är det många trafikanter från Bålsta, Upplands-Bro, Järfälla, Spånga och Sundbyberg som får försämringar, medan ganska få trafikanter som ska stiga av eller på just i Huvudsta får förbättringar. Solna måst bygga mycket bostäder och kontor för att en station i Huvudsta ska ge större nytta än kostnader. Jag har inte sett några nytto-kostnadskalkyler som visar att stationen är motiverad. Kanske har man inte brytt sig om att göra sådana, kanske är de avskräckande, så att man inte vill redovisa dem, vad vet jag.
Den metod för att besluta om nya trafiksatsningar och som numera tillämpas innebär att Trafikverket och kommunerna delar på kostnaderna efter förhandlingar. Detta förutsätter inte att de nya investeringarna blir samhällsekonomiskt motiverade. Det kan räcka med att de bedöms motiverade av de deltagande förhandlingsparterna. För kommunerna betyder det att mark blir värdefullare och kan säljas för exploatering med vinst för kommunen. För Trafikverket sjunker investeringskostnaderna för projekt som ändå finns med i planerna, i det här fallet fyra spår på Mälarbanan.
Men det finns också en tredje part. Ingenting sägs i DN-artikeln om landstingets inställning till den nya stationen. Det är ju ändå landstinget som ansvarar för pendeltågstrafiken. Landstinget tycks inte vara med på överenskommelsen. Det betyder att pendeltågen kanske inte kommer att stanna vid den nya stationen.
Överenskommelsen innebär att Huvudsta åter får en järnvägsstation. Den tidigare som lades ned 1960 såg ut så här.
Den tidigare Huvudsta station
Trots att det är en ganska kort sträcka mellan Huvudsta och Sundbyberg fanns det faktiskt ytterligare en station på sträckan, nämligen Huvudsta C.
Huvudsta C låg ungefär där Ankdammsgatan ligger idag.
Vad säger parterna? Kanske ytterligare en (nygammal) station behövs...

lördag 23 juni 2018

Urusel livskvalitet i Stockholm

Tillväxtverket har tagit fram en rapport som visar var i landet vi har bäst och sämst livskvalitet. Den refererades i DN här. Resultatet visar att storstadsbor har sämst livskvalitet i Sverige. Allra sämst är det i Stockholm.
Artikeln om Stockholms usla livskvalitet illustreras i DN med ovanstående bild. Men låt inte lura er. Livskvaliteten är mycket dålig.
Det är visserligen så att storstäderna växer snabbast i Sverige. Det är också så att bostadspriserna är högst i Stockholm och andra storstadsregioner. Men det beror uppenbarligen på att de som efterfrågar bostäder där är dåligt informerade och inte har förstått vilken dålig livskvalitet det är där.  De borde ha läst Tillväxtverkets rapport innan de sökte sig till storstadsregionerna. ”Stora inomkommunala skillnader i till exempel förvärvsfrekvens, inkomst och valdeltagande gör att storstäderna har lägst livskvalitet bland kommungrupperna”, står det att läsa i rapporten. Du kan hitta rapporten för nedladdning här.
Temaområde 7 inom livskvalitet avser Bostad. 
Inom temat bostad finns en aspekt nämligen trångboddhet. Som synes är livskvaliteten urusel i Stockholms län. Invånarna borde läsa Tillväxtverkets rapport och genast flytta till Norrbotten, Västerbotten, Jämtland eller Västernorrland och därmed öka sin livskvalitet avsevärt. En stor bostad i Gällivare måste absolut vara bättre än en liten lya på Södermalm, eller hur.
Nästa steg för Tillväxtverket är enligt DN att mäta hur vi upplever lyckan. Lycka till!

fredag 22 juni 2018

Midsommarregn, härligt, äntligen…

Ja, jag trodde nog inte att jag skulle välkomna regn till midsommar, men nu gör jag faktiskt det. I går kväll samlades omkring 25 missmodiga Lauboar på östra Gotland för att traditionsenligt pynta midsommarstången mellan regnskurarna inför dagens firande. Men man hade svårt att enas om hur det skulle gå till.
Så här ser inte midsommarstången i Lau ut 2018 och himlen är inte blå...
Den traditionsenliga midsommarstången har sex stora blomsterkransar hängande under en horisontell klädd ring strax under toppen. Först lutade det åt att helt slopa midsommarstången och i stället nöja sig med att sticka ned några björkruskor i hålet, men det kändes väl uppgivet. Vi hade ju i alla fall samlat in blomster. Så småningom enades man om en kompromiss och stången bars fram igen. Den kläddes med björkris, men de sex blomsterkransarna slopades.
...utan så här mot en gråmulen himmel.
Vi får nöja oss med en blomsterklädd ring utan kransar, vilket vi han genomföra innan regnet började igen. Vi får se om det nu blir något uppehåll i regnet idag kl 13 då firandet drar i gång.
Nederbörd per dygn vid fyra stationer på Gotland under februari-juni 2018.
Regnet är verkligen efterlängtat. På sju veckor har den knappt kommit en droppe här på östra Gotland. I slutet på april regnade det ca 10 mm.
Nederbörd per månad vid fyra stationer på Gotland sedan mitten av februari 2018.
I februari var det normal nederbördsmängd, men sedan början av mars har det bara kommit 30-40 mm totalt här på östra Gotland. Normalt regnar det i snitt så mycket per månad året om. Torkan är svår och bönderna oroar sig för hur man ska klara foder till djuren, andra ser sina trädgårdar torka bort. I det perspektivet får vi stå ut med en blöt midsommarhelg, konstaterar jag medan jag hör regnet utanför fönstret på midsommaraftons förmiddag. Glad och blöt midsommar till alla!

tisdag 19 juni 2018

”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna.”

Uttalandet kommer från Staffan Laestadius, prof. em i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare åt tankesmedjan Global Utmaning. Han skrev i DN i april om klimatkrisen och menar att mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. Han har nyligen kommit ut med en bok om klimatkrisen och omställningen.
Staffan Laestadius
Therese Uddenfeldt skrev i DN 7 maj om den västerländska livsstilen, vars kärna är att i en rasande och accelererande takt omvandla höggradiga naturresurser till skräp, en process som på vägen genererar artutrotning, utfiskning, avskogning, plastberg i Stilla havet, giftkemikalier och så vidare. Som kort sagt innebär en stadig nedbrytning av det biologiska systemet. Alltså konstaterar Uddenfeldt: om vi fortsätter som nu är vår civilisation dömd att gå under, och solceller kan inte göra någon skillnad. Vi måste förbereda oss på vår död! Uddenfeldt har för några år sedan skrivit en bok om Peak oil.
Therese Uddenfeldt
Hon refererar till författaren Roy Scranton, veteran från Irakkriget. Han tror att han, tack vare det dagliga umgänget med tanken på sin egen utplåning, lättare kunde se vad vår övertro på ny teknik egentligen handlar om, nämligen dödsskräck. Tron på ny teknik låter oss undvika insikten att den här civilisationen redan är död. Uddenfeldt skriver att hon känner att någon har släppt in frisk luft i en unken miljödebatt som kretsar kring att bara priset på solceller sjunker lite till så…  Hoppet står till att vår shoppinglusta ska öka, samtidigt som ny teknik på något mirakulöst sätt ska trolla bort spåren i det biologiska systemet. Men ingen vill att vi ska göra det, konstaterar Uddenfeldt.
I en replik i DN skrev Laestadius häromdagen att Therese Uddenfeldt menar att döden väntar vår civilisation. Med den synen på ”fixandet” utdefinierar man möjligheten att hantera den omställning som måste till och då har man också gett upp.
Men det går att fixa, menar han. Många tillväxtförlopp måste snabbt avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla. Han refererar till Naomi Oreskes och Erik Conways skrift ”The collapse of western civilization”, som i en fiktiv framtida historieskrivning analyserar de hur vår civilisation i praktiken upplöses år 2093. Vad som förundrade de framtida historikerna var att vi – till skillnad från vid Roms nedgång – hela tiden visste vad som pågick.
Vi har alltså 75 år på oss, sedan har vår civilisation upphört. Men frågan är varifrån de framtida historikerna kommer ifrån? Kanske en främmande planet.
”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna”, enligt Laestadius. Det enda vi idag vet säkert är att vi alla kommer att dö, men inte när. Dinosaurierna försvann för miljontals år sedan. När och hur den mänskliga civilisationen kommer att upphöra är ännu inte känt, men det sker också förr eller senare. Kanske tar en meteor eller nästa istid kål på oss om tusen år eller om hundra. Kanske barnafödandet bara upphör.
Men beror det på tillväxten? Skulle inte tro det.
Tillväxtens gränser
Enligt Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, skulle tillväxten leda till att viktiga resurser skulle ta slut och knäcka den globala ekonomin. Romklubbens rapport byggde på datormodeller som utvecklats av forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT).  Men det visade sig att MIT och Romklubben hade fel på nästan alla punkter.
Och MIT är inte de enda som har haft fel. Under 1960-talet och 1970-talet kom en rad larmböcker om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjningen och miljön. Dit hör Rachel Carsons "Tyst vår", Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, Georg Borgströms ”Mat för miljarder”, Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen” och Gösta Ehrensvärds ”Före efter”. Alla menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna.
Läs dem. Alla hade fel. Trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat.
Världens befolkningstillväxt i procent 1950-2050
Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga och maten räcker till alla. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Paul Ehrlich hade alltså fel, liksom Borgström, Palmstierna och Ehrensvärd. Frågan är nu om Uddenteldt och Laestadius har rätt eller fel. Tiden får ge svar.
Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.
Vet vi allt vi behöver veta om tillväxten? Hans Rosling har i alla fall konstaterat att de allra flesta inte vet särskilt mycket om utvecklingen i världen. Det gäller också nobelpristagare, medicinska forskare, politiska makthavare, vd:ar på multinationella företag osv. De flesta är faktiskt sämre än schimpanser. De har ingen aning om hur många flickor som går i skola i låginkomstländer, hur många som lever i extrem fattigdom i världen, hur medellivslängden ökat, hur många som dör i katastrofer, hur många som vaccinerats och så vidare. I nästan alla avseende har ju världen blivit bättre, nej mycket bättre och inte sämre (trots tillväxten), men det vet vi inte om.
Utom professor Laestadius förstås, som redan vet allt han behöver veta. Som tror att tillväxten snabbt måste avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla, så att han kan rädda värden, även om det innebär att världen går under.
Det tycks vara oerhört svårt att sia om framtiden och vi tycks inte heller ha blivit klokare med tiden. Så bäste professor Laestadius, kanske vet vi ännu inte allt som finns att veta om framtiden.

fredag 15 juni 2018

Alarmerande avsmältning i Antarktis eller kanske inte…

Media (t ex Expressen) har nyligen rapporterat om att isen i Antarktis smälter allt snabbare, enligt en ny studie, där man analyserat satellitbilder, som publicerats i Nature. Mellan 1992 och 2017 försvann 2 700 miljarder ton is från kontinenten, vilket har lett till en höjning av havsnivåerna på jorden med 7,6 millimeter. Forskarna konstaterar att isavsmältningen höll sig på en jämn nivå från 1992 till 2012 men sedan dess har avsmältningen plötsligt accelererat märkbart. Orsaken till den hastiga ökningen är okänd, men forskarna påpekar att avsmältningen i Antarktis styrs av klimatförändringar.
Men professorn i oceanografi Anna Wåhlin vill inte dramatisera utvecklingen, snarare tvärtom. Enligt SR (Studio 1, ca 56 minuter in i programmet) håller hon inte med om slutsatserna i studien, att avsmältningen skulle ha accelererat. Avsmältningen har snarare varit konstant under 30 år, men accelererade under 1990-talet för att därefter plana ut. Dessutom finns det mycket stora osäkerheter.
Professor Anna Wåhlin
Hon bedömer inte att studien är särskilt alarmerande. Antarktis is bidrar med omkring 0,8 mm per år av den globala havsnivåhöjningen, som sedan istiden har varit 6 mm per år i genomsnitt. Under de senaste decennierna har den legat på ca 2-3 mm per år. ”Det är inte så himla mycket”, säger hon i SR. 0,8 mm per år ger inga översvämningar. Det som orsakar översvämningar är lokala fenomen som orkaner, stormfloder och tsunamis som innebär flera meters tillfälliga förändringar. Inte så alarmerande alltså, om man får tro Wåhlin.

onsdag 13 juni 2018

Uselt arkitektjobb bakom Nya Karolinska

Gårdagens DN rapporterade om att det saknas rum för omklädning, jour, administration, utbildning, patientsamtal mm på Nya Karolinska sjukhuset. Läkare tvingas promenera en kvart mellan Gamla och Nya Karolinska för olika funktioner. Lokaler ska dock, enligt styrelsen kunna hyras i närheten av sjukhuset för en kostnad av 1 miljard kronor för de första 15 åren. Det är uppenbart att effektivitet, vårdkvalitet och arbetsmiljö riskerar att försämras.  De bristande lokalfrågorna bidrar till att sjukvårdspersonal säger upp sig. Nu tvingas landstinget analysera lokalbehoven på nytt. Det är uppenbart att dessa frågor borde ha klarats ut för många år sedan när utformningen och dimensioneringen av Nya Karolinska fortfarande gick att påverka. Men vems är ansvaret för att så inte har skett?
Naturligtvis har beställarna ett stort ansvar, men det har även arkitekten. Arkitekterna som ritade Nya Karolinska kom från White och Tengbom. Den arkitekt som ledde teamet, Per-Mats Nilsson, menar i förra numret av Arkitekten (2018/4, maj) att kritiken mot sjukhusets utformning inte beror på fel utan ”på olika åsikter”. Att medarbetarna inte anser att arbetsmiljön på sjukhuset fungerar, är alltså inte något fel, utan bara en uppfattning. Andra, t ex sjukhusledningen eller arkitekterna kan ju anse att arbetsmiljön fungerar bra. De som skulle använda lokalerna, sjukvårdspersonalen, var ju inte inblandade i planeringen, men detta  var inget fel, enligt Nilsson. Det skulle ju ändå ta så lång tid från projektering till färdigt sjukhus att det inte alls var säkert att den personal som skulle jobba på sjukhuset då skulle ha samma åsikter, som de som arbetade där när sjukhuset var klart.
Arkitekt Per-Mats Nilsson, White Tengbom
Det förefaller vara ett ytterst cyniskt uttalande, en bortförklaring av att arkitekterna helt enkelt gjort ett uselt jobb. Målet med varje byggnad borde ju rimligen vara att den ska fungera för dem som ska använda den. När den inte gör det har man misslyckats, detta oavsett vad detta berott på. Om beställaren inte vill att brukarna, sjukvårdspersonalen, ska kunna påverka utformningen av de nya lokalerna, är det arkitektens plikt att kräva att så sker. Annars har arkitekten gjort ett uselt jobb. Uppenbarligen finns det allvarliga brister med Nya Karolinska i detta avseende.
Personlig kommentar
Jag har själv noterat några detaljer i utformningen av den nya intensivvårdsavdelningen, när jag som anhörig ofta vistades på den gamla intensivvårdsavdelningen i våras, där ritningarna på den nya intensivårdsavdelningen dit man ska flytta i höst fanns till beskådande. Den gamla intensiven hade 13 platser, medan den nya skulle bli nästan dubbelt så stor. Jag kan givetvis inte bedöma de behov som finns från vårdsynpunkt, men kunde ändå konstatera att antalet anhörigrum ska minskas från två till ett enda, trots ökningen av antalet vårdplatser. Här finns många människor som svävar mellan liv och död, och de anhöriga kan inte veta om och när det är dags för ett sista farväl. Två anhörigrum räckte många gånger inte till, så hur ska då ett rum räcka med betydlig fler patienter. Det var inte heller alltid lätt att finna ett ostört rum för samtal med läkare. Den här typen av problem kommer alltså att förvärras på Nya Karolinska.

torsdag 31 maj 2018

Svenska Akademien i limbo

Innan maj är slut ska nya ledamöter väljas in i Svenska Akademien – det sa ledamoten Göran Malmqvist till Expressen nyligen. I så fall måste beslutet tas idag, torsdag den 31 maj.
Men det går inte det enligt nuvarande stadgar, om inte flera ledamöter som lämnar arbetet i Akademien återkommer. Det krävs 12 närvarande ledamöter, men för närvarande deltar bara 10 i arbetet. Av de 18 originalledamöterna har fyra beviljats utträde och fyra deltar inte i Akademiens arbete. Tre av de fyra sistnämnda – Sara Danius, Kjell Espmark och Peter Englund – har öppnat för att återvända, om Horace Engdahl avgår.
Göran Malmqvist
Horace Engdahl menade att Svenska Akademien har tolkningsföreträde om val av nya ledamöter: "Låt oss först som sist fastslå att den som tolkar Svenska Akademiens stadgar är Akademien själv. Vi inhämtar de expertsynpunkter som vi anser oss behöva, men avgörandet ligger hos ledamöterna, ingen annan", skrev Horace Engdahl i ett mejl till Expressen och fortsatte: "Akademien är en självständig och självförvaltande organisation och är varken en del av staten eller av hovet. Det finns inget skäl att tro att kungen skulle betrakta saken på något annat sätt."
Men det stämmer inte enligt hovet, som dagen därpå, enligt Expressen, var i kontakt med STV Kulturnyheterna:
”Svenska Akademien har att följa nuvarande stadgar och där är det tolv ledamöter som krävs för nyinval. Det finns inga planer nu på ytterligare förändringar av stadgarna”, sade hovets informationschef Margareta Thorgren till Kulturnyheterna för någon vecka sedan.
Jur dr Martin Sunnqvist bekräftade den 24 maj hovets syn i en intervju med Sveriges Radios Ekoredaktion: ”När det gäller inval av nya ledamöter i Svenska Akademien är kungens vilja "faktiskt avgörande" - och han har sista ordet. Enligt Martin Sunnqvist, juris doktor i rättshistoria vid Lunds universitet och rådman vid Malmö tingsrätt, är kungens vilja "faktiskt avgörande. När det gäller inval av nya ledamöter är det två bestämmelser som är viktiga. Den ena är att det måste vara tolv ledamöter närvarande när det väljs nya ledamöter. Den andra är att valet måste underställas Akademiens beskyddare kungen”, sade Sunnqvist till Ekot. Det är enligt Sunnqvist först när kungen "bifaller" valet av en ny ledamot som den nya ledamoten kan betraktas som formellt invald. ”Det innebär att om Akademien gör någonting som inte faller kungen i smaken, om han anser att det inte har gått rätt till när det gäller just ett inval, då har kungen makt att inte bekräfta invalet, och då har det heller inte skett något inval”, säger Sunnqvist.
Martin Sunnqvist
Därmed tycks Akademien ha hamnat i limbo. Om Danius, Espmark och Englund inte återvänder står Akademien utan möjlighet att välja nya ledamöter. Därmed kan Akademien bara få allt färre medlemmar, och medelåldern är redan tämligen hög.
Men det behöver inte drabba utdelningen av Nobelpriset i litteratur. Enligt Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen är Vitterhetsakademien villig att ta över Nobelpriset. Jens Liljestrand ser ett långsamt borttynande av Svenska Akademien som det troligaste scenariot. Anders Cullhed har redan sin lista på en ny Nobelkommitté klar:
”Av våra 60 arbetande ledamöter är 8-9 litteraturvetare, och lika många professorer från något av språkämnena. Dessutom har vi ett antal utländska ledamöter, spridda över världen, som vi också skulle engagera i arbetet med ett eventuellt Nobelpris i litteratur.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien grundades av drottning Lovisa Ulrika 1753; den är alltså äldre än uppstickaren Svenska Akademien, startad av hennes son Gustav III 33 år senare.
Enligt Alfred Nobels testamente ska Nobelpriset i litteratur delas ut av ”Akademien i Stockholm”. Det är upp till Nobelstiftelsen att tolka vem som avses. Det är inte helt osannolikt att att Nobelpriset i litteratur övertas av Vitterhetsakademien, där en av ledamöterna händelsevis är Sara Danius med viss erfarenhet av Nobelprisutdelningar.
Sara Danius
Svenska Akademiens ledamöter har sedan i höstas på ett sällsynt systematiskt sätt ägnat sig åt att bryta ned Akademiens anseende på ett sätt som de antagligen inte har förstått själva. Ta Horace Engdahls beundran för kulturprofilen som "gentleman" eller "vivör" eller hans utpekande av Sara Danius som den sämsta ständiga sekreteraren någonsin. All tidigare sekretess lades åt sidan och ersattes av ett högst offentligt gräl. Thomas Steinfeld skrev i gårdagens SvD att man i Sverige ännu inte har förstått i vilken grad Akademiens rykte har tagit skada och att det kommer att ta år, om inte decennier, för att återskapa det förlorade goda anseendet, om det över huvud taget kan lyckas. Finns det ens kvalificerade kandidater till nya ledamöter, som längre skulle acceptera att väljas in?
Johannes Anyuru
Just denna dag då det tillkännages att Svenska Akademien delar ut det Doblougska priset till författaren Johannes Anyuru frågar sig denne Johannes Anyuru i DN vem som längre vill ha ett pris från Svenska Akademien? Anyuru tror att det är sannolikt att framtida Nobelpristagare kommer finna sig tvungna att förklara sig eller kommer att vägra ta emot priset helt och hållet. Och vilka skrivande människor kan lockas av att ”fylla de lediga platserna i en Akademi som i dag framstår som en bunker, en plats som vägrar se vilket oerhört svek det är att dess namn används för att hota, manipulera och skada unga människor som drömmer om skrivandet?”