fredag 15 februari 2019

Liljevalchs vårsalong 2019

Idag gjorde vi ett besök på Liljevalchs vårsalong. Som vanligt finns det mycket fint och mycket konst-igt. En del av det jag tyckte om finns här nedan, i den ordning vi såg dem. Några av bilderna är något beskurna.
Evelyn Sjökvist, Sot, träcollage.
Evelina Rasmussen-Taengh, Schimpans, collografi.
 Titti Winbladh, Drottningholm, olja på duk.
Ulla Marika Bejrum, Rörtångs sång, olja på duk
 Ulla Marika Bejrum, Går som en dans, olja på duk.
 Mireia Rocher, 180 books in Swedish, organized in alphabetical order, in an Ikea 'Billy' bookcase.
 Sten-Yngve Johansson, Civilization 1, akryl på duk.
  Sten-Yngve Johansson, Civilization 4, akryl på duk.
 Bia Ullenius Hellström, Ett år senare, akryl på duk.
Bia Ullenius Hellström, I stunden, akryl på duk.
Skaparkollektivet Forma, 17 000 unika konstverk monterade i ramar. Siffran 17 000 är en beräkning av antalet människor som skulle komma att utvisas från Sverige till Afghanistan.
Skaparkollektivet Forma, detalj.
 Julius Nord, Berga Centrum, akryl och sprayfärg.
 Jan Lindsgård, Skridskoåkare, New York, olja på mdf.
 Jan Lindsgård, Maratonlöpare, New York, Olja på mdf.
 Michelle Fundin, Leiothrix, träcollage.
 Lillian Jacobsson, Rubik's life, akryl på gatusten.
 Jane af Sandeberg, World of Flags, akryl, collage, börsnoteringar/nyckelord ur rubriker från Financial Times, 80 delar.

lördag 9 februari 2019

Regeringen och Greenpeace – en stor teater

Alla kan vara med. Det gäller bara olika roller. Ibland spelar du makthavarna, ibland folket.
Ibland gör man intrång i kärnkraftverk. Ibland ska man kontrollera kärnkraftverken från intrång. Vem som helst kan spela med. Det är bara olika roller.
Annika Jacobson
Ungefär så tycks Annika Jacobson uppfatta makten. Hennes tidigare roll var som ledare för de aktivister från Greenpeace som under 2012 och 2014 gjorde intrång på Forsmark, Ringhals och Oskarshamns kärnkraftverk. 40 aktivister från Greenpeace dömdes i Svea hovrätt och Kalmar tingsrätt för olaga intrång efter de tre händelserna, rapporterar DN.
Det hindrar inte Annika Jacobson att nu spela en ny roll, som stabschef på Miljö- och energidepartementet under Isabella Lövin, vilket innebär att hon bland annat har ansvar för Strålsäkerhetsmyndigheten. I detta ingår sannolikt att se till att det inte sker intrång på svenska kärnkraftverk. Men hur trovärdig kan hon vara i den nya rollen? Och hur har säkerhetsprövningen gått till i detta fall? Isabella Lövin ser i alla fall inga problem med hennes nya roll. ”I hennes gamla roll som chef för Greenpeace ingick att föra den organisationens talan”, säger Lövin. Det ingick alltså också att leda intrång i svenska kärnkraftverk. ”I hennes nya roll bistår hon mig i att föra regeringens politik”, fortsätter Lövin. I detta ingår alltså att sätta stopp för Greenpeace när de gör intrång i svenska kärnkraftverk.
Hur har säkerhetsprövningen av Jacobson gått till? Och hur står det till med omdömet? Eller är allt bara en stor teaterpjäs? Och vad blir nästa steg?

Uppdatering 11 februari
Även Hela Gotland har uppmärksammat Annika Jacobsons nya roll och skriver:
"Att en person som tidigare organiserat intrång nu ska ansvara för att säkra verksamheten är häpnadsväckande. Det är som att ge Hells Angels ansvaret för svensk kriminalvård. Oaktat om miljörörelsen tycker att extrema metoder är legitima i den politiska kampen så borde inte det accepteras av Sveriges regering. Brottslig politisk verksamhet bör inte belönas, varken med uppmärksamhet eller departementstjänster.
I följden av de hot och hat som jordbruket nu får utstå för sin blotta existens så är det konstigt att Miljöpartiet inte ser problemen de metodiska lagbrotten för med sig och drar en skarp gräns mellan legitim och illegitim aktivism.
Regeringen skickar signalen att det är en legitim form av politisk aktivism att bryta mot lagar. Regeringens borde ta utnämningarna på större allvar. Jacobsons fortsatta försvar av kärnkraftsintrången visar på en tillåtande syn för den här typen av illegal aktivism som spiller över på regeringen. Den typen av likgiltighet inför lagar och egendom pryder inte sin plats i kanslihus eller demokratiskt valda organ."

Uppdatering 13 februari
Blekinge läns tidning: "En enkel fråga till vice statsminister Isabella Lövin och Miljöpartiet: om inte ens de som är i toppen av det demokratiska systemet anser att lagarna behöver följas, varför ska då vanligt folk göra det? Folk tar intryck av hur samhällsledarna agerar i ord och handling. Samhällen har en tendens att, likt fiskar, ruttna från huvudet neråt."
Enköpings-Posten: "Regeringen skickar signalen att det är en legitim form av politisk aktivism att bryta mot lagar. Regeringens borde ta utnämningarna på större allvar. Jacobsons fortsatta försvar av kärnkraftsintrången visar på en tillåtande syn för den här typen av illegal aktivism som spiller över på regeringen. Den typen av likgiltighet inför lagar och egendom pryder inte sin plats i kanslihus eller demokratiskt valda organ."
NorrbottensKuriren: "Ironiskt nog ska samma person som nyss organiserade olagliga intrång nu planera lagstiftning och delta i styrningen av Strålsäkerhetsmyndigheten som har ansvar för säkerhetsfrågor vid kärnkraftverken. Hur ska hon kunna göra detta med någon form av kredibilitet?"
Barometern: "Den som vägrar att lyda lagen har argumentationsbördan för att demonstrativ olydnad är det enda sättet att göra sig hörd och att lagar är oetiska. Varför just ”vi” och inte andra har rätt att bryta mot lagar som beretts, remitterats och granskats av Lagrådet och beslutats av riksdagen och som kan prövas av domstolar genom lagprövning."

torsdag 7 februari 2019

Bångska palatset och Marmorhallarna

Rivningarna i kvarteret vid Stureplan blir inte så omfattande som tidigare planerat enligt Dagens Nyheter. I stället ska byggnaderna så långt som möjligt rekonstrueras till sitt ursprungliga skick. Tidigare förslag som har fått hård kritik och nu har man begärt av Stadsbyggnadskontoret att minska rivningarna, ta större kulturhistorisk hänsyn, minska negativ påverkan på stadsbilden och störningar för näringsverksamheten i kvarteret. Ett Parkeringshus mot Grev Turegatan ska fortfarande rivas och ett 1980-talshus mot Humlegårdsgatan försvinner också. Det kan man tycka är acceptabelt om man vill värna om arkitekturen i området. En planerad påbyggnad på två våningar på ett av husen mot Stureplan tas bort.
Bångska palatset omkring 1900.
Mest intressant är att fasaden på Bångska palatset ska restaureras med den ursprungliga utformningen som förebild. Huset ritades 1883 av arkitekt Adolf Emil Melander på uppdrag av brukspatron Johan August Bång med stora paradvåningar och butiker i bottenvåningen. Fasaden var rikt artikulerad i stram nyrenässans. Byggnaden pryddes även av antal skulpturer av skulptören Carl Johan Dyfverman.
Bångska huset (till vänster) idag.
På 1950-talet hyvlades all dekor från fasaden och en av Stockholms viktigaste fasader från 1880-talet försvann. Kvar fanns länge en renrakad fasadvägg med neonreklam. År 2005 återskapades dock en del av husets fasad när huset inkorporerades i Sturegallerian med huvudentrén till gallerian. I samband med omdaningen av Sturegallerian kommer fasaden att återställas till utseendet den hade på 1800-talet. Den inglasade byggnaden som vetter mot Grev Turegatan ska också rivas.
Så här ska Marmorhallarna se ut i framtiden.
Det låter väl ändå som en ganska bra lösning på projektet som tidigare fått omfattande kritik. Mycket mindre rivningar och att försvunna kvaliteter återställs. Skönhetsrådets Henrik Nerlund är i stort positiv, men menar att det inglasade torget mot Grev Turegatan kunde ha fått vara kvar. Glastillbyggnaden är lätt i formen och representerar 80-talsarkitektur av hög klass.
Att restaurera Bångska palatset fasad till en äldre version tror han kan falla väl ut. Ett sådant nyskapande av ornamentik är intressant. Att bygga nya hus som ska se ut som äldre byggnader kan man diskutera, men det är en annan sak att återskapa nedhyvlade fasader, säger Henrik Nerlund, och det borde man kunna hålla med honom om.
Klarahuset på Drottninggatan, ritat av Nyréns.
Fast varför skulle det vara förbjudet att skapa byggnader som ser ut som äldre byggnader? Se till exempel Nyréns hus på Drottninggatan, alltså ett hus  som ser ut som
fyra varav två från 1800-talet. Nåja fasaderna är delvis bevarade. Det har fått Kasper Sahlinpriset, så det kanske Bångska palatset också kan få om man lyckas.
Men en som naturligtvis är kritisk mot förslaget är som vanligt Ola Andersson. Han beklagar att man river ett parkeringshus. Om Bångska huset säger han: ”Att det skulle kunna återskapas på ett meningsfullt sätt är inte troligt. Det blir i bästa fall en kitschig kuliss, utan annat kulturhistoriskt värde än berättelsen om 2010-talets förvirrade inställning till historien.”
Suck!

onsdag 6 februari 2019

Den aktuella klimatförbättringen

Av Hans W:son Ahlmann  8 jun, 2018
Denna understreckare publicerades ursprungligen den 16 september 1938 i SvD och återpubliceras här i samband med Under streckets 100-årsjubileum.

Glaciärerna ha lågkonjunktur; de dra sig tillbaka och minska i storlek i det arktiska områdena, på Spetsbergen och Grönland, liksom i Alperna, på Asiens fjäll och Afrikas vulkankedjor. Liknande förändringar uppträda även i Sverige, där Kårsajökeln befinner sig på tillbakagång och Sylglaciären väsentligt tunnats ut. Om dessa märkliga fenomen och deras sammanhang med de senaste decenniernas utjämning mellan sommar- och vintertemperatur berättar prof. Hans W:son Ahlmann.
Då och då förekomma i pressen notiser om att klimatet håller på att bli varmare. Särskilt från arktiska områden äro sådana meddelanden vanliga, och de angiva en så betydande under senare år försiggången förändring, att naturen på ett i ögonen fallande sätt tagit intryck därav.
Nyligen upplyste sålunda, enligt Svenska Dagbladet, den främste kännaren av Spetsbergen, docent Ad. Hoel i Oslo, att han under sin i sommar företagna femtonde expedition till denna ögrupp funnit resultaten av denna klimatförändring större än någonsin förut. Glaciärerna sjunka ihop och draga sig tillbaka, drivisen har minskat så starkt, att man skulle kunna skeppa kolen från gruvorna vid Isfjorden hela året runt, medan detta var möjligt blott under tre månader för något årtionde sedan; djurlivet har intensifierats och sjöfågel övervintrar på platser, som tidigare lågo fullständigt öde, torsken går till i stora mängder, där den förut helt saknats eller funnits endast sparsamt.
Från Grönland mäla de senaste nyheterna, att så litet snö som i sommar har man aldrig sett på ostkusten, och glaciärisen håller på att försvinna ur fjordarna. På södra delen av västkusten har torskfisket åter blommat upp efter att under flera år ha legat nere.
Med iakttagelser av sådant slag från både Spetsbergen, det stora Grönland och andra arktiska områden skulle man kunna fylla sida upp och sida ned. Även från andra delar av jorden ha liknande förhållanden konstaterats. Alarmerande uppgifter ha förekommit om att de norska högfjällen hålla på att förlora sina vackraste sommarkläder, den vita snön och de blå jöklarna. I Alperna, på Asiens fjällkedjor och Afrikas vulkankedjor draga sig glaciärerna tillbaka, ehuru långsammare, och även i Antarktis synes råda dåliga konjunkturer för is och snö.
Från Sverige föreligger icke ett så omfattande observationsmaterial för bedömandet av glaciärernas storleksförändringar som från t.ex. Norge och Alperna, men av de mätningar på Kårsajökeln, som kontinuerligt pågått sedan 1919 och under senare år utförts av folkskollärare Th. Lindblad i Kiruna, framgår, att denna glaciär hela tiden varit stadd i recession. Kand. Carl Mannerfelts undersökningar i Sylarna visa, att Sylglaciären under senare år tunnat ut högst väsentligt utom möjligen i år, då de väldiga snöfallen i maj tillförde jökeln så mycket material, att ett icke oväsentligt överskott kommer att föreligga efter sommarens smältning. På Helagsglaciären har enligt samme iakttagare även isen sjunkit hop, så att inom dess övre områden stora nya bergspartier kommit i dagen.
Sylglaciären i Jämtland, vykort från mitten av 1900-talet.
Givetvis ha de klimatiska förhållanden, som förorsakat dessa förändringar hos glaciärerna, tagit sig uttryck även på andra sätt. Växter blomma och sätta frukt på nordligare och högre belägna platser än förut. Sålunda ha i Norge korn och även vete mognat på väsentligt mycket större höjd under senare år än någonsin förut i mannaminne. Man kan säga, att den övre gränsen för sädesodling i Norge stigit intill ett par hundra meter. Vissa fisksorter ha som nyss nämndes utsträckt sina vandringar längre mot norr än tidigare, och flyttfåglar ha inställt sina färder från arktiska områden till sydligare trakter, då de föredragit att stanna kvar under hela polarnatten vid de kuster, från vilka hård köld och frusna vatten förut drevo bort dem redan i september.
Vad som för glaciärerna har varit ofördelaktigt, delvis katastrofalt, har sålunda för människan och andra levande varelser blivit till fördel och gagn.
En så märklig och betydelsefull företeelse som denna klimatförändring med antydd omfattning och intensitet, har naturligtvis tilldragit sig stort intresse hos särskilt meteorologiens, geografiens och oceanografiens representanter. Ett icke obetydligt antal vetenskapliga arbeten föreligga också redan om dessa förhållanden.
För att närmare angiva arten och storleken av klimatförändringens inflytande på glaciärerna kan följande nämnas.
Den svensk-norska arktiska expeditionen 1931 konstaterade att inlandsisen på Nordostlandet, eller den stora ö som är belägen mellan Spetsbergen och Vitön, var stadd i utdöende. Våra efterföljare inom området, Oxfordexpeditionen 1935-36, icke blott bekräftade detta utan fann även att huvudparten av isen verkligen var död. Genom noggranna undersökningar av den norsk-svenska Spetsbergsexpeditionen 1934 konstaterades, att Fjortonde juli-glaciären, som har en areal av 93 kvkm, under vintern 1933-34 tillfördes 79 millioner kubikmeter vatten i form av snö men att den sommaren 1934 förlorade 113 millioner genom smältning. Ett sådant deficit på 34 millioner kubikmeter i glaciärens materialhushållning eller budget är så stort, att fortsatte det under de närmaste decennierna, skulle glaciären icke längre existera i sin nuvarande utformning. Liksom flertalet andra glaciärer har Fjortonde juli-glaciärens ismassa för varje år blivit allt tunnare och dess kant har varit stadd i tillbakagång. Redan för ett kvartsekel sedan påpekade prof. G. De Geer, att de ändmoräner, som förekomma icke långt utanför de nuvarande glaciärbrämen, markera deras största utbredning sedan istidens slut. Detta stadium var för åtminstone ett stort antal av Spetsbergens glaciärer rådande så sent som under första hälften eller mitten av 1800-talet.
Liknande ha förhållandena varit i Norge, även om där den stora framryckning av jöklarna, som efterträtts av den under senare år i så hög grad accentuerade tillbakagången, inträffade redan under första hälften av 1700-talet. Också Vatnajökull har enligt de svensk-isländska undersökningarna 1936-38 genomgått en liknande historia. Hoffellsjökull, en liten del av den väldiga Vatnajökull, men ändock mätande 311 kvkm, hade under budgetåret 1935-36 ett deficit i sin materialhushållning på c:a 230 millioner kubikmeter vatten. Den är också sedan ett par decennier stadd i tillbakagång och uttunning. Sin maximala utbredning under historisk tid och sannolikt under hela postglacialtiden ägde denna glaciär, liksom vidliggande delar av Vatnajökull, så sent som under slutet av 1800-talet.
Den nuvarande, man kan för vissa trakter gott säga katastrofalt dåliga tiden för glaciärerna, har sålunda i nämnda områden mer eller mindre nyligen föregåtts av ett skede med synnerligen fördelaktiga glaciala förhållanden. Konjunkturerna ha med andra ord radikalt förändrats för glaciärerna, på Island under loppet av ett halvsekel, på Spetsbergen under ett sekel och i Norge under två och ett halvt sekel. Det är korta tidsperioder, ty glaciärerna äro just inga snabblöpare, även om Hoffellsjökull uppvisar en så exceptionellt stor rörelsehastighet som upp till 700 m per år; en liten Jotunheimsglaciär förmår däremot icke tillryggalägga mer än högst 30 m under samma tid, och Fjortonde juli-glaciären 25–50 m.
Den klimatförändring, som hos glaciärerna tagit sig uttryck i ovan antydda förhållanden, har populärt karakteriserats som en ökning av temperaturen. Att en sådan förekommit inom ifrågavarande områden är också otvivelaktigt. A. Ångström har nyligen visat, att i Sverige alla de av honom undersökta 188 väderleksstationerna utan undantag under perioden 1901-30 visa en avsevärt högre vintertemperatur än under perioden 1859-1900. Under juni, augusti och september föreligger däremot knappast någon förändring; vissa stationer visa t.o.m. för juli en obetydlig försämring. Årstemperaturen har som helhet ökats och skillnaden mellan vinter och sommar minskat. På norska västkusten har temperaturen särskilt under vintern, men även under sommaren, under senare år varit högst väsentligt mycket högre än i medeltal sedan sekelskiftet. Detta är dock intet mot vad Spetsbergen har att uppvisa. Sedan 1918 har medeltemperaturen under vintern stigit med hela sju grader, och medan man förr hade ända till 50 köldgrader kommer man nu sällan lägre än till 30 grader. I förhållande till medeltemperaturen sedan 1860-talet är förändringen särskilt för februari månad ännu mycket större. För sommaren har däremot temperaturökningen varit betydligt mindre. Man torde vara berättigad säga, att de klimatförhållanden som nu inträtt på Spetsbergen, likna dem som rådde under den postglaciala värmetiden eller det skede, under vilket sten- och bronsåldrarna inföllo, och som under övergången till järnåldern avsevärt försämrades. Beträffande Island kan man ännu icke överblicka förhållandena, emedan klimatet där är mycket variabelt på grund av dess läge i centrum av den cyklonala verksamheten.
Det är sannolikt, att de mycket större medelvärdena nu än förr av temperaturen under vintern och särskilt under februari till stor del bero på, att de extrema köldvärdena nu äro väsentligt mindre än förut. För glaciärerna är det emellertid alldeles likgiltigt om vintertemperaturen är -20° eller -50°. Den klimatförändring, som de genom sin tillbakagång och uttunning så tydligt manifestera, måste ha sin grund i faktorer, som ökat både smältningen och tillförseln av snö. Iakttagelser tyda på, att den ökade smältningen förorsakats icke blott av en något högre sommarvärme utan även, och kanske huvudsakligast, av en förlängning av smältningsperioden under hösten. En stegrad tillförsel av snö har sin orsak i, att de nederbördsförande vindarna under vintern blivit kraftigare, den cyklonala verksamheten har blivit större. För de största delarna av ifrågavarande områden ha dessa vindar sydvästlig huvudriktning, vilket i sin tur betyder att under vintrarna mer värme än förut tillförts dem. Man kan uttrycka hela detta komplex av företeelser på så sätt, att klimatet blivit mer maritimt präglat genom en intensifiering av de krafter, som bestämma cyklonernas eller de vandrande barometerminimas styrka och banor.
Varpå beror nu denna kraftökning? Något säkert svar på denna fråga kan ännu icke lämnas. Våra undersökningar om de rådande förhållandena, de förändringar i jämförelse med tidigare rådande, som framkallat dem, och förståelsen av deras orsaker äro ännu för bristfälliga.
Ett par omständigheter skola dock påpekas, som möjligen så småningom kunna visa vägen till djupare nående svar än dem, som nu kunna ges.
Samtidigt som de nämnda företeelserna konstaterats på land ha de delar av Nordatlanten, som få sin karaktär av den s.k. Golfströmmen, befunnits bliva i viss mån varmare och även saltare. Detta framgår icke blott av olika slag av mätningar utan även av de förut antydda förändringarna i fiskens vandringar. Något annat kan knappast heller tänkas vara möjligt, även om förhållandena i Golfströmmen äro mycket mer komplicerade än vad man i allmänhet föreställer sig. Golfströmmens temperatur avgöres till stor del av klimatfaktorer på de lägre breddgrader, från vilka detta sammansatta strömsystem kommer, främst Mexikanska golfen; vidare av de krafter, som bestämma strömmens styrka och riktning, och slutligen av utgången av den strid, som Golfströmmens varma vatten vid New Foundland utkämpar med Labradorströmmens kalla polarvatten. Någon mer ingående kännedom om dessa olika naturförhållanden besitta vi ännu icke.
Tydligt är emellertid, att den klimatförändring, som så märkbart gör sig gällande inom särskilt kustområdena i direkt kontakt med Golfströmmen, ha en viss motsvarighet i denna ströms oceanografiska tillstånd, och att dessa förhållanden icke få ses som isolerade företeelser utan i samband med atmosfära förändringar inom mycket stora delar av jorden.
Ett par tyska forskare ha också påvisat att under perioden 1911–20 en ökning av aktiviteten i atmosfären ägt rum i förhållande till föregående decennier, och att denna ökning under tiden 1921-30 blivit ytterligare förstärkt och sträckt sina verkningar ända upp till de höga breddgrader, på vilka Spetsbergen är beläget. Denna ökade aktivitet i lufthavet har sin närmaste orsak i en sänkning av lufttrycket inom de områden, där Island ligger, och en ökning av detta tryck omkring vändkretsarna. De därmed följande förstärkta vindarna kunna väl tänkas både ha satt större fart på Golfströmmen, så att mer värme och saltare vatten av den förts upp ända till Spetsbergen, samtidigt som den direkt med vindarna framförda värmemängden från sydligare breddgrader till nordligare blivit mer omfattande.
Varpå beror slutligen en förändring av lufttrycken av angivet slag? Uppriktig sagt, är det klokast att tills vidare icke spekulera därpå. Några tecken i solen, som skulle tyda på en större värmeutstrålning, ha knappast konstaterats. Man måste också alltid ihågkomma, att varje förändring i dess avgivna värmemängd först påverkar atmosfären och genom denna överföres till jordytan. Och atmosfären är ett lättrörligt medium, som på ett mycket invecklat och inom skilda delar av jorden mycket olika sätt reagerar för störningar i de energimängder, som bestämma dess cirkulation.

Hans W:son Ahlmann (1889–1974)
professor i geografi, glaciolog och diplomat.

onsdag 30 januari 2019

Om KI och hanteringen av allmänna handlingar

Det utredningsmaterial som låg till grund för rapporten om Macchiarini-skandalen kan ha försvunnit. Åtminstone vet varken Karolinska Institutet (KI) eller utredaren Sten Heckscher var det är någonstans, rapporterar Ekot i Sveriges Radio. Uppgifterna presenteras i en ny bok av KI:s tidigare rektor Harriet Wallberg. Wallberg var enligt rapporten pådrivande i att rekrytera kirurgen Paolo Macchiarini. Enligt Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, är det besvärande att man inte vet vilka handlingar som användes i utredningen och att dessa inte går att begära ut. Problemet är att man inte vet exakt vad som saknas, säger Olle Lundin till Ekot.
Men Ekoinslaget är virrigt och vilseledande. Läser man Sten Heckschers utredning finns källorna noggrant angivna i mer än 400 fotnoter. Det handlar om olika dokument, protokoll, e-postmeddelanden och intervjuer. Sedan utredningen är avslutad finns naturligtvis inte något krav på att alla dessa underlag för all framtid ska finnas samlade i en kartong. Så går det inte till. Däremot finns alla underlag som är allmänna handlingar fortfarande kvar i KI:s arkiv och kan begäras fram av vem som helst.
Idag kan man läsa en kommentar på KI:s hemsida med den innebörden. Enligt KI var de externa utredarna inte befattningshavare på KI som inte är skyldiga att arkivera utredningsmaterialet, vilket också bekräftats av JO.  Men att utredningsmaterialet skulle ha försvunnit är enligt KI inte korrekt. Allt underlag som har hämtats ur KI:s arkiv finns arkiverat på KI, men inte under en och samma ärenderubrik.
Det frågan gäller är vad som utredarna tagit fram själva, till exempel inspelade intervjuer. Där hävdar Heckscher att han lämnat detta till KI, som inte säger sig ha fått det. I så fall skulle det ha diarieförts. Det är naturligtvis omöjligt för en utomstående att veta vem som talar sanning här. Men det är en ödets ironi att ett av de problem som utredningen påpekar om KI är just lättsinnigheten när det gäller hanteringen av allmänna handlingar:
”Vi kritiserar KI för en nonchalans mot regler – ibland med bas i grundlag – för hur myndigheter ska sköta sina angelägenheter. Många handlingar som är allmänna, bland annat extern e-post, diarieförs inte. Det förekommer också att diarieföring sker lång tid efter det att en handling kommer in. En del upplysningar, till exempel referenser, dokumenteras inte i det ärende de tillhör. Beslut i förvaltningsärenden, till exempel om oredlighet i forskning, motiveras inte på det sätt förvaltningslagen kräver. Arkivlagstiftningens tillämpning på forskningsdata brister.
Ett lättsinnigt förhållningssätt till formalia ökar risken för misstag i sak. Formkrav, ytterst grundade på en bestämmelse i regeringsformen, ger ett värdefullt stöd för en noggrann och korrekt beslutsprocess och ger rättsskydd för den enskilde och det allmänna.”

söndag 27 januari 2019

Återigen dessa olönsamma höghastighetsbanor

I Sverigeförhandlingen föreslogs 2017 att höghastighetsbanor skulle byggas för 320 km/timmen mellan Stockholm–Göteborg och Stockholm–Malmö. Båda sträckorna skulle vara klara cirka 2035. Kostnaden beräknades till 230 miljarder kronor, vilket skulle finansieras med lån. Trafikverket rekommenderade våren 2017 höghastighetsbanor för max 250 km/timmen på grund av de höga kostnaderna vid ännu högre hastigheter.
X2000 mellan Stockholm och Göteborg omlett via Borås 2015.
Före valet i september diskuterades att eventuellt bygga höghastighetståg i Sverige. Uttalade förespråkare var  Socialdemokraterna, som ville bygga höghastighetsbanor via statsanslag, inte lån, till år 2040-2045. Miljöpartiet ville gärna lånefinansiera höghastighetsbanor för en snabbare utbyggnad. Även Vänsterpartiet var för höghastighetsbanor. Centern och KD var också positiva till höghastighetsbanor och även till lånefinansiering.
Moderaterna var mer tveksamma och ville bygga ut svensk järnväg med nya spår och gärna för snabba tåg, men inom ramen för en ansvarsfull ekonomisk politik. Liberalerna var ännu mer tveksamma eftersom höghastighetståg skulle tränga bort andra viktiga infrastruktursatsningar. Liberalerna var tveksamma till höghastighetsbanor p g a de riskabla kalkylerna och att den skulle slå ut andra järnvägsinvesteringar. Även Sverigedemokraterna var negativa mot höghastighetståg och ville i stället satsa på befintliga banor. Sammanfattat innebär detta en knapp majoritet för höghastighetståg, men oenighet kring finansieringen.
I det så kallade januariavtalet eller 73-punktsprogrammet, överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna, sägs att nya stambanor för höghastighetståg ska byggas och att den "breda finansieringsdiskussionen" mellan sju riksdagspartier ska återupptas och utgöra utgångspunkten för det fortsatta arbetet med projektet. Liberalerna deltog motvilligt i samtalen förra året och gjorde ingen hemlighet av att de var mycket skeptiska. Men nu står de bakom 73-punktsprogrammet. Men Björklund hävdar att skrivningarna i programmet ska läsas med vissa förbehåll och inte som ett skarpt löfte om att bygga för höghastighetståg. Liberalerna ryggar inför de höga kostnaderna, men Jan Björklund säger att ”om det blir bred enighet om hur de ska betalas kan Liberalerna tänka om”.
Reginatåg från Västtrafik.
De rödgröna partierna utlovade höghastighetståg redan inför valet 2010. Men det är en sak att utlova höghastighetståg på Ostlänken eller någon annan stump och att göra det på hela sträckan. Alliansen utlovade inför valet 2014 höghastighetsbanor för tåg från Stockholm till Göteborg och Malmö som skulle vara klara år 2035, men efter valet blev både moderaterna och folkpartiet tveksamma. Dessutom förlorade de valet. Nu ingår höghastighetståg i överenskommelsen.
Den första länken på en höghastighetsbana från Stockholm till Göteborg och Malmö är Ostlänken. Den började diskuteras redan i början på 1990-talet, men är som bekant inte byggd ännu. Den består av 16 mil höghastighetsjärnväg, 200 broar och 20 kilometer tunnlar. År 2001 inleddes planeringsprocessen med förstudie och järnvägsutredning. År 2014 påbörjades arbetet med järnvägsplan, miljöfrågor och systemhandlingar mm. Och Trafikverket planerar för en hastighet på 250 km/tim och inte 320 km/tim. Det är ju mer realistiskt. Byggstart ägde rum 2017 och Ostlänken beräknas vara färdig någon gång mellan år 2033 och 2035, alltså när hela sträckorna till Göteborg och Malmö skulle vara klara enligt Sverigeförhandlingen!
Tågresande i Sverige, miljoner resor per år.
Järnvägsresandet ökar i Sverige och det är ju bra. X2000 sattes trots namnet i trafik år 1990. Sedan 2003 har antalet resor ökat med 58 % och antalet personkilometer med 51 %. Tågens punktlighet var sämre 2018 jämfört med 2017. Det är nödvändigt att underhållet förbättras, så att antalet trasiga växlar och nedfallna kontaktledningar. Men det ökande resandet kräver också att kapaciteten ökas. De kan ske på flera sätt. Ibland behövs det flera spår för att snabba tåg ska kunna passera långsamma gods- och lokaltåg. Men kapaciteten kan också ökas genom att tågen blir längre, med fler vagnar. Att bygga höghastighetståg krävs inte för att klara kapaciteten. Kapacitetsmässigt är X2000 ett ganska litet tåg, med normalt endast 5 vagnar, vilket kan jämföras med 12 vagnar tyska ICE och 16 vagnar för japanska Shinkansen. Ibland körs X2000 dock med dubbelkopplade tåg. Numera finns även andra snabbtåg i Sverige t ex Reginatågen, som är något bredare, men inte lutar.
Tågresandet 2003-1027, miljoner personkilometer per år.
De nuvarande svenska snabbtågen är redan betydligt snabbare än bil och buss. På längre sträckor har tåget svårt att konkurrera med flyget i hastighet, men ger naturligtvis betydligt mindre utsläpp. Men en nybyggd höghastighetsjärnväg kräver ganska lång tid för att betala tillbaka de ökade utsläppen som själva tillverkningen och byggnationen innebär. En bana för 320 km/h kräver till exempel en betongkonstruktion med fixerade spår, medan lägre hastigheter kan byggas med spår på makadambädd. Trafikverket gjorde förra året en nyttokostnadskalkyl av höghastighetsbanor från Stockholm till Göteborg och Malmö som visade att även om man begränsar hastigheten till 250 km/h, vilket sänker investeringskostnaden betydligt, blir investeringen inte samhällsekonomiskt lönsam, detta trots att reduceringen av koldioxidutsläpp ingår i kalkylen. Det innebär att resandet ökar relativt mycket i vissa relationer, men inte särskilt mycket i järnvägssystemet som helhet. En upprustning av Södra stambanan kan korta restiden mellan Stockholm och Malmö med en timme till 3:25 timmar (med sju stopp) och detta skulle medföra 75 procent av den överföring av trafikanter som höghastighetsbanan antas medföra.
Analysen stämmer väl överens med den analys som de tre trafik- och miljöforskarna
Per Kågeson, Maria Börjeson och Jonas Eliason presenterade i DN Debatt i januari 2016.
Artikelförfattarnas analys visar att tågens höghastighetsbanor ger låg nytta per satsad krona. De drar  enorma kostnader, men ger få resande och försumbara klimateffekter. Det är till och med så att bygget av banorna genererar mer klimatpåverkande utsläpp så att nettoeffekten blir ökade klimatutsläpp!
Resandemängderna med långväga järnvägstrafik är totalt sett små, mycket mindre än regionalt resande, alltså de vardagliga pendlings-, tjänste- och fritidsresorna. Till exempel görs lika många resor på en dag med SL-trafiken i Stockholm som på ett år med tåg mellan Stockholm och Göteborg. Tunnelbanestationerna Slussen och Gamla stan har tillsammans lika många påstigande som hela SJ-trafiken. Vill man förbättra bostadsförsörjning, sysselsättning och ekonomisk tillväxt är det alltså lokalt och regionalt resande man ska underlätta.
Prioriteras höghastighetståg så minskar resurserna till andra åtgärder som kan bidra till klimatomställningen. En tjugondel av räntan på investeringen i höghastighetsbanorna skulle räcka för att betala den årliga merkostnaden för att försörja flyget mellan våra tre storstäder med biodrivmedel. Om det behövs mer kapacitet på stambanorna kan dessa utnyttjas mycket bättre än i dag genom längre tåg.
Höghastighetsjärnvägar behöver också dras utanför tätorter och ha mycket få stopp för att kunna hålla en hög medelhastighet. Kurvradierna blir så stora att det utan dyrbara tunnlar blir mycket svårt att undvika ingrepp i tätorter eller skyddsvärda naturområden, men med mindre kurvradier sjunker också hastigheten. Med höghastighetsbanor behöver nya stationer anläggas långt bort från städernas centrum. Att bygga höghastighetsbanor i ett glest befolkat land som Sverige innebär besvärliga målkonflikter mellan att ha så få stationer som möjligt, för att inte hastigheten ska sättas ned, och att betjäna ett så stort befolkningsunderlag som möjligt. Biljettpriserna kommer också att bli högre för höghastighetståg jämfört med vanliga tåg, vilket minskar attraktiviteten. Där skiljer sig förutsättningarna jämfört med Japan, Frankrike och Tyskland, tätbefolkade länder där det inte är svårt att få ett rimligt befolkningsunderlag för banan.
Ostlänken mellan Järna och Linköping.
Det skulle vara bättre att nöja sig med att bygga Ostlänken och en ny järnväg från Göteborg till Borås och Jönköping, samt att i övrigt förbättra stambanorna. För de många miljarder man skulle spara kunde man investera i många kollektivtrafikprojekt i Stockholm, Göteborg och Malmö där ändå huvuddelen av kollektivtrafikens kunder bor. Varför inte en järnväg till Norrtälje. Det skulle ge betydligt mer nytta för pengarna.

måndag 21 januari 2019

Sätt stopp för bedrägerierna

Antalet bedrägeribrott ökar till rekordnivåer i landet. Enbart under augusti anmäldes 21 205 bedrägeribrott till polisen. Under de första åtta månaderna 2018 ökade antalet bedrägerianmälningar med 24 procent jämfört med föregående år. På tio år har antalet bedrägeribrott fördubblats. Många äldre personer luras av bedragarna att i telefon uppge sina inloggningsuppgifter via bankdosan eller bank-ID, varefter bedragaren länsar offrets konton.
Antal anmälda bedrägeribrott 2008-2017.
Samtidigt visar statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) att polisen klarar upp allt färre bedrägerier. Under år 2017 anmäldes 209 000 bedrägeribrott, medan endast 1 700 personer lagfördes för bedrägeri, en andel på 0,8 procent. Om du begår ett bedrägeribrott är sannolikheten att du klarar dig utan påföljd 99,2 procent, alltså en praktiskt taget säker utdelning. Lycka till!
Andelen som klaras upp minskar dessutom med tio procent sedan föregående år. Med den takten är det hundraprocentigt säkert att begå bedrägeribrott år 2028. Men vissa bedrägeribrott är helt säkra att begå redan nu. I början av december meddelade polisen i Stockholm att bedrägeribrott på grund av resursbrist kommer att lämnas utan åtgärd, om bedragaren lurat till sig mindre än 5 000 kronor.
Det innebär i praktiken att det inte längre är kriminellt att begå mindre bedrägerier. Det är med andra ord fritt fram att utföra mindre bedrägerier mot enskilda personer, företag och institutioner. Det är bara att sätta igång.
Antalet personer lagförda för bedrägeribrott 2008-2017.
Och även om man blir upptäckt blir straffet ofta försumbart. Ett exempel: En person som hyrde ut en lägenhet till elva olika personer för totalt 150 000 kronor i förskottshyra utan att någon av dem fick tillgång till den fick ett bötesstraff på 5 000 kronor. Visserligen dessutom krav på återbetalning, men eftersom personen saknade tillgångar och hade närmare en miljon i skulder kommer de bedragna aldrig att se skymten av dessa pengar. I praktiken en avkastning på 30 gånger pengarna. Återigen bedrägeri med stor lönsamhet.
De som till äventyrs avser att begå ett bedrägeri och är rädda för att åka i finkan, kan lugna sig med att bedrägeribrott inte betraktas som ett så kallat ”artbrott”. Artbrott är sådan brottslighet som Högsta domstolen eller lagens förarbeten anser normalt ska leda till ett kortare fängelsestraff. Normalt slipper bedragarna alltså fängelsestraff.
Om vi ska komma till rätta med detta snabbt växande problem krävs två saker:
  • Ökade resurser till polis, åklagare, domstolar och kriminalvården
  • Skärpning av påföljden för flertalet bedrägeribrott vilket inkluderar fängelsestraff