torsdag 9 november 2017

Fortsatt regnig höst på Gotland

Fram till slutet av maj regnade det ganska lite på Gotland, och som vanligt började man tala om sjunkande grundvatten och bevattningsförbud. Men under juni och juli regnade det normalt igen och från augusti till och med oktober regnade det mer än normalt.
Perioden december 2016-maj 2017 var visserligen torrare än normalt, men från juni till och med oktober har det regnat mer än normalt.
Under de senaste 30 åren har det regnat i snitt 490 mm per år på Gotland. Under de senaste  sju åren (2010-2016) regnade det 538 mm i snitt..
Nederbörd i Visby 1980-2016 i mm/år.
 Under de senaste 12 månaderna har det regnat hela 622 mm, alltså betydligt mer än normalt. Så Region Gotland kan nog inte skylla på det torra vädret när vattnet inte räcker till.
Räknat på de senaste 12 månaderna har det regnat mer än normalt på Gotland, och särskilt mycket under september-oktober. Så här ser nederbördsstatistiken för Visby ut för de senaste åren.

Nederbörd i Visby, mm per månad 2013-1017.
Så med den regniga hösten fylls grundvattenmagasinen på. Också Tingstäde träsk är på väg att fyllas upp. "Hurra, va mycket det har regnat", skrev Region Gotland i ett pressmeddelande. Men enligt Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, är grundvattennivåerna i de stora magasinen fortfarande under det normala medan nivåerna i de små magasinen faktiskt är över det normala för årstiden. De små magasinen handlar mest om enskilda brunnar, medan de stora magasinen framförallt är sand- och grusåsar, där kommunala vattentäkter ofta finns. Trots allt regn säger Susanne Bjergegaard Pettersson, chef för vatten- och avlopp på Region Gotland, att vattenbristen inte är över. Gotland behöver fortfarande nästan en hel årsnederbörd extra för att nivåerna i öns stora vattenmagasin ska bli normala. Och det kommer troligtvis ändå att bli bevattningsförbud nästa sommar. Trots att det regnat mer än normalt!
Problemet handlar delvis om att det har regnat mycket under en kort period, och att grundvattennivåerna inte fylls på då utan att vattnet i stället rinner ut i Östersjön. Alla utdikningar som ägde rum under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har inneburit att en massa mindre träsk och våtmarken försvunnit. Det är bättre om det regnar lite jämnt då och då. På sikt borde nog en del våtmarker återställas där det är möjligt. För vi råder ju knappast över hur regnet fördelar sig och ibland regnar det alltså mycket på kort tid.

måndag 6 november 2017

Mikroplasten i havet ökar dramatiskt – eller kanske inte?

Under flera år har man varnat för att den växande användningen av plast i samhället också leder till en ökande halt av mikroplast i havet, och i fisken som lever där. SVT larmade t ex i februari 2015 med ”Plastutsläpp i havet ökar dramatiskt: Vi måste ändra vanor”. SVT refererade forskare som tror att mängden kan komma att tiofaldigas till år 2025 om inget ändras. 2012 producerades 288 miljoner ton plast, en ökning med 620 procent sedan 1975. Problemet sägs ligga i dålig avfallshantering, speciellt i utvecklingsländer. I länder med snabb ekonomisk tillväxt ökar mängden sopor medan ländernas avfallshantering har svårt att hänga med, vilket medför ännu mer plast i haven, enligt Kerstin Magnusson, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet. Vi måste därför enligt Kerstin Magnusson ta ansvar för vår konsumtion, speciellt när det gäller sådant som plastpåsar och förpackningsplast.
Plastpåsar är roten till allt ont.
Även Naturskyddsföreningen varnar för plastanvändningen. Enligt SNF fylls våra hav av plast. En stor del av den plast som hamnar i havet är enligt SNF engångsförpackningar och plastpåsar. Om det fortsätter som idag kan haven innehålla mer plast än fisk i framtiden, i alla fall enligt SNF. Men Naturvårdsverket har faktiskt undersök källorna till mikroplast, och det är inte alls frågan om engångsförpackningar och plastpåsar. Svenska miljöinstitutet, IVL, har på Naturvårdsverkets uppdrag kartlagt källor till och spridningsvägar av mikroplaster i en kartläggning från 2016-2017. Undersökningen visar att den största källan utgörs av trafiken genom väg- och däckslitage som uppskattas till 8 900 ton per år.
Däckslitage är roten till allt ont.
Därefter kommer granulat från konstgräsplaner med cirka 1 640–2 460 ton per år. Andra källor är slitage från båtskrov som uppskattas till cirka 160–740 ton per år, tvätt av kläder (syntetfibrer) från tvätt cirka 8–950 ton per år och industriell produktion och hantering av primärplast cirka 310–530 ton per år.
Konstgräsplaner är roten till allt ont.
Utsläpp från konstgräsplaner och tvätt av textilier av syntetfibrer har beräknats till 1 640–2 460 respektive 8–950 ton per år.
Tvätt av kläder är roten till allt ont.
Utsläpp till följd av målning av byggnader beräknas till 130–250 ton per år. Mängden mikroplast som skapas genom att plastskräp bryts ned, till exempel plastpåsar och platsemballage, har inte gått att beräkna. Så varför säger då SNF att dessa utgör ”en stor del”? Det vet vi inte och det är kanske inte alls så.
Enligt en artikel i SvD har förbrukningen av plast under 50 år ökat 20 gånger. Mycket hamnar i haven. ”Det kan ta flera hundra år för plast att brytas ner. Därför är en av de viktigaste åtgärderna vi kan vidta att minska användningen”, säger Marie Löf vid Östersjöcentrum enligt SvD. Mellan 1964 och 2014 ökade tillverkningen av ny plast från15 till 311 miljoner ton per år. År 2050 förutspås 99 procent av alla sjöfågelarter ha plast i magen, enligt SvD.
Men trots alla domedagsprofetior har koncentrationen av mikroplast i Östersjön inte ökat på 30 år enligt en ny studie utan varit konstant! Enligt studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science of the Total Environment, är koncentrationen av mikroplast i både fiskar och vatten på samma nivå som 1987, trots att produktionen av plast är mycket högre idag än någonsin tidigare. Forskarna hade förväntat sig att hitta högre halter med mikroplast i de nyare proverna. Så vart har plasten tagit vägen? Sjunker den till botten? Finns det organismer som kan bryta ner den eller förs den bort av strömmarna? Ingen vet, men det är faktiskt inte värre än för 30 år sen. Det överraskande är att mängden plast i fisk har varit helt konstant under de senaste 30 åren, säger Torkel Gissel Nielsen, professor vid institutet för akvatiska resurser vid Danmarks tekniska universitet. ”Det kan finnas flera förklaringar, den som ligger närmast till hands är att en del av plasten sjunker ner till botten”, säger Torkel Gissel Nielsen. ”En annan förklaring kan vara att havsströmmar fört ut mikroplasten ur Östersjön och en tredje faktor skulle kunna vara att bakterier bryter ner plasten.”
Så summan av kardemumman är att vi inte vet hur farligt det är med plast. Speciellt inte med plastpåsar.

söndag 29 oktober 2017

Stockholms skyline och Söder Torn

En stadssilhuett eller skyline är den artificiella horisont som skapas av stadsbebyggelse, och som består av konturerna av en stads högre byggnader. För en stad med skyskrapor påverkas denna stadsilhuett starkt av dessa var man än befinner sig. Men i grunden påverkas stadsilhuetten av var man befinner sig. Det blir därför svårt att tala om en stads silhuett som någonting entydigt.
Londons skyline.
I en stad med måttligt höga hus, som Stockholms innerstad,  är det genomgående dessa som utgör stadssilhuetten från de flesta punkter på gatunivå. Först om man stiger upp på en höjd med utsikt påverkas stadssilhuetten av byggnader på längre avstånd. Ställer man sig till exempel mitt på Västerbron, på Skinnarviksbergets topp eller vid Mosebacke, ser man en relativt jämnhög stadssilhuett som bryts av enstaka kyrktorn och andra högre byggnader. Men först när man själv befinner sig i ett av Stockholms fåtaliga höga hus kan man egentligen överblicka en längre sammanhängande stadshorisont.
Stockholms skyline.
Jag har tänkte en hel del på Stockholms stadssilhuett under de senaste veckorna, eftersom jag nyligen har flyttat från Kvarnberget högt upp i ett av Stockholms högsta bostadshus, Söder Torn. Och från vår lägenhet kan man betrakta en betydande del av Stockholms stadssilhuett, 270 grader från sydväst via norr mot sydost. Jag kan inte se rakt mot söder. Samtidigt brukar jag ofta titta efter Söder Torn från olika platser i staden. Och det märkliga är att huset inte ens syns från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt.
Södermalms skyline från norr.
Det finns bland stadsteoretiker och arkitekturhistoriker en föreställning om att Stockholms topografi markeras genom Brunkebergsåsens sträckning från Norrtull till Skanstull. Ska höga hus byggas i Stockholm ska det vara för att markera åsen, och så har ju också skett. Wenner-Gren Center, Johannes kyrka, de fem Hötorgskraporna, Skattehuset, Söder Torn och Folksamhuset ligger alla längs denna nordsydliga axel. Men tittar man noggrannare ligger ju flera av dessa hus inte på denna höjdrygg utan strax bredvid. Dessutom finns det många höjder i Stockholm på andra ställen än åsen. Det gäller ju Kungsklippan, Stadshagen, Marieberg, Vanadislunden, Skinnarviksbergen, Mosebacke och Vita bergen. I själva verket är talet om den nordsydliga åsen mest en myt. Stockholms topografi markeras i stället av ett större antal höjder och vattenstråk. På en del av dessa höjder finns höga byggnader vid sidan om den nordsydliga åsen, till exempel DN-skrapan i Marieberg, Kvinnohuset i Stadshagen, Södersjukhuset, Högalidskyrkan, Engelbrektskyrkan, Bonnierhuset, höghusen vid Danviksklippan, Katarina kyrka, Sofia kyrka. Vid sidan om de vanliga byggnaderna sticker gasklockan vid Värtan upp rejält över horisonten liksom Kaknästornet, de tre tornen på Gröna lund samt några höga skorstenar och radiomaster här och var.
Stockholms skyline från Mosebacke.
Från mitt perspektiv sticker flera ”höga” byggnader inte ens över horisonten, till exempel Hötorgshusen, samtidigt som flera byggnader som inte brukar nämnas bland de höga sticker upp. Det gäller till exempel Södersjukhuset och Nya Karolinska. Men helhetsintrycket är ändå att silhuetten är så otroligt jämn och att det är så få byggnader som bryter horisonten av skog i fjärran.
Och från detta kan jag återknyta till mitt eget hus, Söder Torn. Ett av Stockholms högsta bostadshus syns inte alls från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt. Men det var inte tänkt så från början. Söder Torn var inflyttningsklart 1997 efter en trasslig tillkomsthistoria och ritat av den kända danska arkitekten Henning Larsen.
Köpenhamns operahus, ritat av Henning Larsen.
Han ritade också Malmö stadsbibliotek, för vilket han fick Kasper Salinpriset, operahuset i Köpenhamn som stod klart 2005 samt konserthuset i Uppsala, alla fina byggnader med högtstående arkitektur.
Söder Torn från Medborgarplatsen.
Men Söder Torn brukar inte klassas lika högt arkitektoniskt. Och den minnesgode kanske erinrar sig alla turer kring ”Haglunds pinne”, som huset kallades under planeringsstadiet, och som slutade med att Henning Larsen till slut drog sig ur projektet. Huset var från början tänkt att få 40 våningsplan, men detta fick kritik och Stockholms politiker vågade inte fullfölja planerna utan krympte huset med 16 våningsplan till 24 våningar. Så gjorde man rätt? Hur hade ett bostadshus med 40 våningsplan påverkat omgivningen och Stockholms skyline? Det kanske följande bilder kan ge viss vägledning för.
Så här var faktiskt Söder Torn tänkt att se ut från början.
Från ett annat perspektiv ser Söder Torn ut så här.
Med 40 våningar hade bilden blivit en annan.
Min slutsats är att Stockholms politiker är alltför räddhågsna. När Rafael Moneo ritade  Moderna museet fick byggnaden inte sticka ut det minsta. Den ritades om tills den till slut blev helt intetsägande, trots att den ligger på en plats där en framträdande arkitektur skulle ha kunnat tillföra Stockholm arkitektur i världsklass. Ett tredje exempel är den tyska arkitekten Heike Hanadas förslag till Stadsbibliotekets tillbyggnad Delphinium, när hon 2007 vann en av världens största arkitekttävlingar någonsin i konkurrens med ett mycket stort antal etablerade arkitekter.
Delphinium av Heike Hanada.
Förslaget följde helt och hållet programmet för tävlingen och lämnade Asplunds bibliotek helt intakt, samtidigt som det tillförde nya värden. Inte heller vågade man låta Henning Larsen fullfölja sina ursprungliga idéer för Söder Torn. I alla tre fallen till nackdel för Stockholms arkitektur. Och skyline.

onsdag 25 oktober 2017

Stockholms tunnelbana enligt Handelskammaren

Stockholms Handelskammare är en pålitlig tillskyndare av tunnelbanans utbyggnad. Det är bra. Sedan Blå linjens Sundbybergsgren färdigställdes för mer än 30 år sedan har just ingenting mera hänt. Sedan dess har befolkningen i regionen ökat med tre kvarts miljon människor, en 50-procentig ökning. Antalet tunnelbanestationer har ökat från 99 till 100, dvs med Skarpnäck. Ändå har befolkningen i stor utsträckning tillkommit genom förtätning av regionens centralare delar och inom den zon som tunnelbanan kan täcka.
Genom Stockholms- och Sverigeförhandlingen har man kommit överens om ytterligare några stumpar, några välmotiverade, som Nackabanan och banan till Barkarby, andra mer svårbegripliga, som sträckan Odenplan-Solna. Dessa utbyggnader ska vara klara 2035, och vid den tidpunkten har regionens befolkning sannolikt ökat med ytterligare minst en halv miljon invånare. Trängseln inom kollektivtrafiken bara ökar.
Handelskammarens förslag till nya tunnelbanelinjer och stationer.
Nu har Handelskammaren presenterat förslag på ytterligare utbyggnader med 22 nya stationer. En del av dessa är otvivelaktig bra, medan andra är mindre väl genomtänkta. Och flera förslag bortser helt från att andra lösningar redan har fått politisk förankring.
Det hade ju varit utmärkt om man redan för 20 år sedan beslutat sig för att bygga ut tunnelbanan till Täby och Arninge, som Handelskammaren föreslår, men i stället har man ju satsat på Roslagsbanan och fortsätter att göra det. På samma sätt hade det säkert varit bättre att förlänga tunnelbanan från Ropsten till Lidingö centrum i stället för att bygga en ny bro för Lidingöbanan, men tyvärr har man även där fattat ”fel” beslut.
Tunnelbanor har hög kapacitet och kräver tät bebyggelse och stort resandeunderlag för att vara samhällsekonomiskt motiverade. Inte alla Handelskammarens förslag fyller dessa krav. Man kan nog förlänga tunnelbanan från Nacka till Orminge, men knappast ända till Gustavsberg. Det blir för stor investering i förhållande till antalet trafikanter. Att förlänga tunnelbanan från Fruängen via Långsjö till Huddinge centrum är likaså en tveksam satsning, liksom att förlänga den från Skarpnäck via Älta till Bollmora och Tyresö Strand. Däremot borde man nog undersöka om tunnelbanan inte kunde förlängas från Skarpnäck till Sköndal, där man nu planerar flera tusen nya bostäder, en förhållandevis kort sträcka.
Jag tycker att det är bra att som Handelskammaren föreslår även förlänga Hjulstagrenen till Barkarby och kanske vidare mot Viksjö, under förutsättning att man där bygger fler bostäder. Det förstärker tunnelbanans nätstruktur, med fler bytespunkter.
Handelskammare föreslår vidare att man ska förlänga den linje mellan Älvsjö och Fridhemsplan, som beslutats, norrut för att koppla ihop den med sträckan Odenplan-Solna. Det är ett utmärkt förslag. Den redan beslutade sträckan Odenplan-Solna är faktiskt helt idiotisk, av flera skäl. Dels går den parallellt med en redan befintlig pendeltågslinje. Dels är den tänkt att trafikeras som en avgrening av Gröna linjen till Hässelby, vilket innebär en betydande kapacitetssänkning av gröna linjen, samtidigt som befolkningstillväxten fortsätter inom den Gröna linjens upptagningsområde i Västerort. Detta kan man undvika om den i stället korsar Gröna linjen vid Odenplan och kopplas vidare till Fridhemsplan och Älvsjö. När Bromma flygplats ska bebyggas med bostäder kommer betydande kapacitetsförstärkning att behövas och ännu har ingen utredning lagt fast hur detta ska ske. Denna fråga undviker dock även Handelskammaren att ta i, eftersom man vill behålla Bromma flygplats.
Tunnelbanor är bäst när man behöver hög passagerarkapacitet, vilket är fallet vid sträckningar från periferi mot centrum. Däremot behövs sällan lika hög transportkapacitet för tvärresor, och där är sällan tunnelbana bästa val. Det har inte Handelskammaren förstått. Därför föreslår man även några tunnelbanor i tvärled långt från centrum. Det är till exempel knappast motiverat med en tunnelbana från Vällingby via Rinkeby och Kymlinge till Danderyds sjukhus och inte heller från Älvsjö till Högdalen, Fagersjö, Hökarängen, Sköndal till Älta. Det är helt osannolikt att en sådan linje skulle kunna få trafikantmängder som motiverar en tunnelbana, knappast ens spårväg, oavsett hur många bostäder som kan byggas vid enskilda stationer längs en sådan bana. Tvärbanan som går mera centralt i regionen har ju visat att spårväg faktiskt fungerar bra för tvärresor. Det är lite tråkigt att Handelskammare föreslår sådana utbyggnader, eftersom andra delar av deras utredning är betydligt mer motiverade. Samtidigt är det ytterst angeläget att någon verkligen tar ansvar för att lägga en systemsyn på tunnelbanans långsiktiga utbyggnad. Detta saknas tyvärr totalt i Stockholms- och Sverigeförhandlingens arbete. Handelskammaren har ju i grunden rätt i att Stockholms tunnelbana är alltför stjärnformig, och att den på sikt borde utvecklas i riktning mot en nätstruktur. Låt oss hoppas att det kommer att ske inom ramen för arbetet med nästa regionplan för Stockholmsregionen.

fredag 13 oktober 2017

Bostadsbristen fortsätter att öka trots avmattningen

Avmattningen på bostadsmarknaden har diskuterats i medierna de senaste dagarna. Men jag tror att man bör ta talet om avmattning med en nypa salt, i varje fall i Stockholmsregionen. Under det senaste kvartalet har priserna på bostadsrätter faktiskt sjunkit något lite, med 0,3 %, men på årsbasis har de stigit i Stockholmsregionen med 2 procent och i centrala Stockholm med fyra procent medan villapriserna steg med 6 procent. Alltså, priserna har fortfarande stigit om än inte fullt så snabbt som tidigare. Förresten sjönk de också något våren 2016 för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk hösten 2014, för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk mellan 2007 och 2008 samt 2002 och 2003 för att därefter stiga igen. Utvecklingen har inte alltid varit jämn, men i det långa loppet stigande.
Bostadspriser per kvadratmeter i Stockholm 2014-2017.
Snittpriset på bostadsrätter i centrala Stockholm ligger nu på över 91.000 kronor per kvadratmeter och närmar sig 58.000 i länet. Antalet bostadsköp är samma som i september förra året. Ingen minskning alltså, men det tar något längre tid att sälja en lägenhet i år. Att man talkar om avmattning handlar alltså bara om att priserna kanske inte fortsätter att öka, i varje fall inte i samma takt som tidigare, inte att de redan skulle sjunka.
Bostadsproduktionen har alltså ökat under de senaste åren. Under 2015 färdigställdes 12 000 lägenheter och under 2017 nästan 14 000 lägenheter. Så mycket har inte byggts sedan miljonprogrammets dagar 1965-1975. Men är det verkligen så mycket? Så här ser bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen årligen sedan 1991.

Folkökning och färdigställda lägenheter per år i Stockholmsregionen 1991-2016.
Vi ser att befolkningsökningen under de senaste tio åren har legat runt 35 000 invånare per år, medan bostadsbyggandet har legat runt 10 000 per år. Under 2015-2016 ökade regionens befolkning med drygt 70 000 invånare, alltså omkring 35 000 per år, samtidigt som det byggdes 26 000 nya lägenheter. Byggandet ökade alltså något. Det innebär att det går 2,7 nya invånare på en ny lägenhet. Eftersom genomsnittet bara är 2,17 invånare per lägenhet i det befintliga beståndet innebär det att trängseln i bostadsbeståndet fortsatte att öka i regionen trots det höga bostadsbyggandet. För att bostadsutbudet ska öka snabbare än befolkningen krävs att det går mindre än 2,17 ny regioninvånare på varje ny bostad. Men befolkningen ökade alltså fortfarande snabbare än bostadsbeståndet. Så här ser relationen mellan befolkningsökning och bostadsbyggande sedan 1991.
Antal ny invånare per nybyggd lägenhet i Stockholmsregionen 1001-2016.
Det är bara under åren 1991-1993 samt 2002-2004, sex år som vi har byggt tillräckligt mycket för att utrymmesstandarden ska öka. Alla övriga år, 1994-2001 och 2005-20016, under 30 år har trängseln i bostadsbeståndet ökat. Och det gäller även under 2015-2016. Och 2002-2004 sjönk alltså priserna något. Hur det går framöver beror i hög grad på dels om befolkningen fortsätter att öka snabbt som den gjort de senaste tio åren, dels om bostadsbyggandet ökar mer än tidigare. Så här har antalet påbörjade lägenheter sett ut sedan 1991.
 Påbörjade lägenheter i Stockholmsregionen per år 1991-2017 (framskrivning för hela året). 
Enligt diagrammet ser det ut som om bostadsbyggandet skulle öka rejält, men det kan vara en chimär. Det finns inget automatiskt samband mellan påbörjade och färdigställda lägenheter. Bostadsföretagen brukar vara skickliga med att färdigställa lägenheter i takt med efterfrågan, och att plana ut topparna. I det perspektivet är det knappast sannolikt att vi skulle stå inför en efterfrågekris, i varje fall inte i Stockholmsregionen, så länge vi har hög befolkningstillväxt. Därför skulle jag inte tro att vi står inför någon allvarligare avmattning på bostadsmarknaden.

måndag 9 oktober 2017

Storm på svenska bostadsmarknaden?

Anders Olshov från Tankesmedjan Intelligence Watch skrev i lördags på DN Debatt och varnade för överproduktion av bostäder. Enligt en rapport (som ännu inte gjorts tillgänglig på hemsidan) har behovet av bostäder överskattats, eftersom de nya bostäder som byggs är för dyra i förhållande till betalningsförmågan, som finns hos de nya bostadskonsumenterna och sannolikheten för storm på bostadsmarknaden ökar. Behovet av bostäder, som har ökat kraftigt efter flyktingvågen, har enligt Olshov felaktigt likställts med efterfrågan och därmed överskattats.
Enligt Olshov består nämligen i stort sett hela befolkningsökningen av flyktingar och anhöriga från utomeuropeiska länder och de barn de föder. Enligt Olshov ökade antalet personer med svensk härkomst 2010–2016 med 57 000 invånare. Samtidigt ökade antalet personer med utländsk härkomst (födda i utlandet eller i Sverige av två utlandsfödda föräldrar) med 522 000 invånare. Det innebär att 90 procent utgörs av personer med utländsk härkomst. De nyanlända är enligt Olshov generellt lågutbildade, har svag anställningsbarhet och svag köpkraft att efterfråga en bostad. Och eftersom personer med utländsk bakgrund, där några är relativt nyanlända, inte har samma ekonomiska möjligheter att efterfråga nybyggda dyra bostäder som befolkningen i genomsnitt, kommer de inte att ha råd med de nybyggda lägenheterna.
Till att börja med kan jag hålla med om att det är ett stort problem med de höga bostadspriserna och alltför låg rörlighet på bostadsmarknaden.
Men med detta sagt är det ändå så att Olshov gör alltför förenklade kalkyler. Dels är efterfrågan på nya bostäder inte jämnt fördelat över landet utan koncentrerad till de stora och medelstora regionerna. Störst är efterfrågan i Stockholmsregionen och där utgör en större andel av befolkningsökningen personer med svensk bakgrund. Under perioden 2010-2016 var ökningen där till 69 procent personer med utländsk bakgrund, medan 31 procent hade svensk bakgrund.
Dels är bostadsmarknaden betydligt mer komplicerad än vad Olshov antyder. Nybyggda bostäderna går inte med automatik till de nyligen inflyttade eller födda invånarna. De kommer sannolikt att bebos av personer med svensk bakgrund, som är väl etablerade på bostadsmarknaden och med bättre ekonomi. De behöver bara en bostad som är större eller i bättre läge. Därigenom friställs äldre och billigare lägenheter som, kanske efter flera led, i slutändan kan gå till mer resurssvaga hushåll med utländsk bakgrund. Äldre lägenheter friställs också hela tiden genom att människor dör eller flyttar bort från regionen. Det är alltså en grov förenkling att anta att det nästan uteslutande är nya utlandsfödda invånare som ska efterfråga de nybyggda lägenheterna. Det är inte heller en nyhet att personer med utländsk bakgrund dominerar befolkningsökningen. Så har det varit länge, utan att det har påverkat bostadsmarknaden på det sätt som Olhov nu förutspår.
Genom de grova förenklingar som Olshov gör kan man knappast utgå från att analyserna håller för de slutsatser han drar. För att kunna dra de slutsatser som han gör behöver man göra betydligt mer djuplodande analyser. 

söndag 8 oktober 2017

För lite regn och för mycket

Aldrig får vi vara riktigt nöjda. Framförallt inte med vädret. Här på Gotland, där jag befinner mig för tillfället, har det regnat en hel del sista tiden, och i skrivande stund öser regnet ner. Det har klagats en hel del på torkan och det låga grundvattnet under de senaste åren och även i år, men det beror inte på att det regnat för lite. Möjligen har det regnat vid fel tidpunkt.
Jag har tidigare konstaterat att sommaren 2017 inte var särskilt torr, och nu när siffrorna för september finns bekräftas detta. Så här ser nederbördsstatistiken för Visby ut för de senaste åren.
 Nederbörd per månad i Visby 2013-2017.
Under perioden juni-september regnade det 63 mm i sitt per månad och under de senaste 12 månaderna totalt 576 mm. Snittet sedan 1860 är snittet 43 mm per månad och 512 mm per år. Men man kan alltid klaga på att det regnade mindre än normalt under december-maj, då grundvattnet fylls på. Och man kan också klaga på att det regnar mer än normalt nu i augusti-september, då skörden ska tas in.
Och det är alltså det man gör nu på Gotland, enligt vad man kan läsa i lokalpressen. Det myckna regnandet på sista tiden har försämrat den spannmålsskörd som man hade hoppats på. Stora arealer står kvar på rot, och på sina håll har säden börjat gro. Framförallt nischgrödan durumvete drabbas hårt av regnet. Stora arealer finns kvar att tröska. Att det kom ovanligt mycket regn under september har också gjort det besvärligt för lantbrukarna att skörda potatis, morötter, kålrötter och palsternackor.
Vädret är som det är. Aldrig får vi vara riktigt nöjda.