söndag 9 december 2018

Klimatförändringarna och Katowice

Just nu diskuterar tusentals människor i Katowice om vi ska begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller 2,0 grader, eller kanske till 3,0 grader som nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus, anser var mera realistiskt om vi inte bara ska undvika en klimatkatastrof utan också ska undvika en ekonomisk katastrof.
Men jämfört med vad? IPCC brukar utgå från temperaturen under ”förindustriell tid” någon gång under 1800-talet. Men vilket klimat skulle vi ha idag utan de senaste 100 årens uppvärmning? Slutet av 1800-talet var en av de kallaste perioderna efter senaste istiden och inte något normaltillstånd.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen. Ska man dra slutsatser från variationerna under de senaste 2 miljoner åren borde nästa istid börja ganska snart. Med ganska snart menar jag att det handlar om några tusen år eller mindre. Kanske har människans påverkan förskjutit istiden med några hundra eller i bästa fall några tusen år. Det borde vi i så fall vara tacksamma för.
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet (Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010). Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken.
Flera tusen år gamla målningar med giraffer i Acacusbergen i södra Libyen.
Acacusbergen är idag ökenområden som i stort sett saknar vegetation på grund av torkan.
Sahara var till stora delar stäpp och savann med betande djur som bufflar giraffer, elefanter och noshörningar, vilket framgår av tusentals klippmålningar i områden som idag är torr sandöken. Jag har själv sett hundratals sådana bilder, flera tusen år gamla, vid resor med tuareger i Acacusbergen i södra Libyen, ca 2000 km söder om Medelhavets kust.
Så småningom blev det allt kallare, men avkylningen avbröts av olika varmare perioder. En sådan period var den romerska värmeperioden från ca 300 f Kr till ca 300 e Kr med 2 grader varmare än idag och medelhavsklimat ända upp till Nordsjöns och Östersjöns kust.
En annan värmeperiod var den medeltida från 800 till 1 300 e. Kr. med temperaturer ungefär som vi har idag, eller ibland något varmare. Vid 1600-talets början blev det kallare igen, början av det vi brukar kalla Lilla istiden. Efter en kortare något varmare period i början av 1700-talet blev det kallare igen under 1800-talet innan temperaturen steg igen mot 1800-talets slut. Det kan ha varit 2 grader kallare än idag under vissa delar av Lilla istiden.
Variationer i årsmedeltemperatur i södra Sverige de senaste 10 000 åren (Charpentier Ljungqvist s 63)
I takt med att klimatet gradvis blivit svalare under de senaste 9000 åren så har trädgränsen sjunkit och kalfjällsytan ökat till sin största omfattning sedan istiden vid förra sekelskiftet. I den Augustprisbelönade fackboken ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” beskriver Magnus Västerbro om svälten under klimatkrisen i Sverige 1867-69 och om dess offer, som svalt ihjäl.
Idag är det ca 1 grad varmare än under svältperioden, men fortfarande kallare än under flera av de tidigare värmeperioderna. Sedan slutet av 1800-talet har vi haft en uppvärmning med omkring 1 grad, men den har inte varit jämn.
Utsläpp av växthusgaser (svart kurva) samt temperatur (röd kurva) visar dålig korrelation under 1900-talet.
Från slutet av 1800-talet och fram till 1940-talet hade vi en uppvärmning med ca 0,5 grader, trots att människans utsläpp av växthusgaser ännu var blygsam. Den uppvärmningen hade huvudsakligen naturliga orsaker. Efter 1970 har uppvärmningen åter tagit fart med ytterligare 0,5 grad, delvis på grund av människans ökande koldioxidutsläpp. Men efter år 2000 har takten i uppvärmningen faktiskt stagnerat något trots fortsatta koldioxidutsläpp.
Många tycks tro att den globala uppvärmningen innebär att öknarna breder ut sig, men det är precis tvärtom; jorden blir allt grönare och kan därigenom lättare försörja en växande befolkning. De flesta halvöknar och halvtorra eller semi-arida områden i världen blir allt grönare och får allt mer växtlighet. Det visar t ex fjärranalys av satellitbilder på Köpenhamns universitet. Öknarna har minskat, skördarna ökat och jorden har blivit cirka 10 procent grönare i till exempl Sahelområdet söder om Sahara, detta trots avverkningen av regnskog som också sker..
År 1988 grundades FN:s klimatpanel IPCC, som sedan dess har kommit med ett antal rapporter. Det är alltså under ca 30 år som vi ägnat den globala uppvärmningen någon större uppmärksamhet. IPCC utgår från temperaturen under ”förindustriell tid” när de beräknar uppvärmningen till ca 1 grad, trots att det bara är sedan mitten av 1900-talet som människan kan ha påverkat uppvärmningen nämnvärt. Det är märkligt att utgå från den period som var den allra värsta svältperioden i Europas historia som någon sorts normalperiod. Hade man exempelvis utgått från genomsnittet sedan istiden skulle vi fortfarande ha det något kallare än ”normalt”, trots människans utsläpp.
Parisavtalet handlade om att begränsa uppvärmningen till max 2 grader, helst 1,5 grader. När nobelpristagaren i ekonomi talar om att det vore mera realistiskt och ekonomiskt att begränsa uppvärmningen till 3 grader jämfört med förindustriell tid, dvs 2 grader mer än idag, talar han alltså om en återgång till en temperatur som fortfarande är lägre än den som rådde kort efter senaste istiden.
Temperaturförändringar månadsvis samt glidande årsmedelvärden 1979-2018 enligt satellitdata, UAH.
Sedan satellitmätningarna började har temperaturen ökat med ca 0,15 grader per år, men tendensen är nu att uppvärmningen i stort sett har upphört under de senaste 15-17 åren, trots dramatiskt ökade utsläpp av koldioxid i atmosfären. Satellitmätningarna är pålitligare än de jordbaserade, bland annat eftersom många sådana mätstationer påverkats av den urbana uppvärmningen som beror på urbanisering.
Det är svårt att förstå att en återgång till ett varmare klimat kan utgöra ett sådant hot att det ska motarbetas till snart sagt vilket pris som helst, när all erfarenhet pekar på att det skulle innebära en grönare värld, som lättare skulle kunna försörja världens växande befolkning. I det perspektivet ser jag snarare förhandlingarna i Katowice som ett hot.

Källor bl a: 
Fredrik Charpentier Ljungqvist, 2009, Global nedkylning. Klimatet och människan under 10 000 år.
Leif Kullman, Fjällnaturens nya ansikte – en grön paus i neoglacialen.

måndag 3 december 2018

Tack Johan Rockström…

Jag lyssnade lite förstrött på Johan Rockström på radion idag, SR P1 Vetandets värld. Han är optimistisk när det gäller utbyggnaden av förnybara energikällor i världen, som sol och vind. Andelen har hittills fördubblats vart fjärde år sa han och med den takten kan de svara för 40 procent i världen år 2030. Det lät fantastiskt bra, tänkte jag. Men kanske ska man kolla hans siffror. Han kanske överdriver eller är bara alltför optimistisk.
Klimatexperten Johan Rockström, ständig optimist eller...
När jag kollade hans siffror visade det sig att han faktiskt har rätt. Räknat från 2004 till 2016 har förnybara energikällor ökat från 0,45 % till 3,78 % av världens energitillförsel. Det innebär faktiskt ungefär en fördubbling vart fjärde år, i alla fall under denna tolvårsperiod. Samtidigt har fossilbaserad energi sjunkit från 90 % till 85 %.
Och fortsätter utbyggnaden av sol och vind i oförändrad takt kommer förnyabara energikällor att svara för 40 % redan i mars 2029. Vi klarar alltså målet med god marginal. Johan Rockström hade alltså rätt!
Och inte nog med det. Redan i maj 2034 svarar sol och vind för 100 procent av världens energiförsörjning!!! Och mer än 100 procent finns inte, eller hur? Vi kan lägga ner alla kärnkraftverk, alla vattenkraftverk, alla kolkraftverk, alla kolgruvor, och så vidare.
Värdens energitillförsel 1973-2040 enligt BP Energy Economics. Men tro dem inte. De är bara oljelobbyister.
Tack Johan Rockström. Du är mycket mer optimistisk än alla dumma energiexperter (från oljeindustrin) som tror att förnybart bara kommer att svara för 14 procent 2040, medan fossilbaserad energi fortfarande kommer att svara för 74 procent. Vi tror bergfast på dig i alla fall. 

tisdag 27 november 2018

Vår tid är nu - felfinnare

Jag har kommit att titta på serien ”Vår tid är nu”, i SVT1 liksom två miljoner andra tittare gör varje vecka. Ibland blir det lite stereotypt men annars är serien kul, särskilt som den till stor del beskriver en tid som jag själv upplevt, men kanske har glömt mycket av. Ibland blir språket lite väl nysvenskt för att passa till tiden som beskrivs kan man tycka. ”Absolut!” var exempelvis inget självklart svar på 1960-talet, dit man har hunnit nu.
Rosenbad.
I gårdagens avsnitt 9 (av andra säsongen) ringer statsminister Erlander till Margareta ”Maggan” Nilsson, som nu har blivit borgarrådssekreterare i stadshuset och kallar henne till ”Rosenbad”; hon behövs i valkampanjen och TV-debatten inför valet den 15 september 1968. Men vid den här tiden satt inte statsministern i Rosenbad. Ferdinand Bobergs Bankpalats vid Norrström, Rosenbad, ritades för Nordiska Kreditbanken och var inflyttningsklart 1902. Det var först 1981 som det gjordes om till kansli för statsministern och andra delar av regeringskansliet. Fram till dess höll statsministern till i Kanslihuset i Gamla stan. Och omedelbart innan hon beger sig till Rosenbad visas bilder från Slussen med vänstertrafik. Men högertrafikomläggningen var ju redan 3 september 1967, ett helt år före riksdagsvalet 1968.
Vänstertrafik i Slussen inför valet 1968.
Socialdemokraterna låg uselt i opinionsundersökningarna med ”bara” 40-42 procent, vilket på den tiden ansågs mycket lågt. Riksdagsvalet blev ändå en succé för socialdemokraterna som fick egen majoritet med 50,1 procent, medan Vänsterpartiet kommunisterna gjorde ett katastrofval och bara fick 3,0 procent. Men det var knappast Margareta ”Maggan” Nilssons bidrag till valkampanjen som avgjorde.
Personer med Tjeckoslovakiens flagga, bredvid en brinnande sovjetisk stridsvagn i Prag.
Det var i stället Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien natten mellan 20 och 21 augusti 1968 för att störta Alexander Dubček och stoppa hans Pragvår med olika liberala reformer, bara några veckor före det svenska valet. Men dessa världshändelser, som var på allas läppar vid den här tiden, omnämndes inte med ett ord i ”Vår tid är nu”. Trots att det var detta som upptog de flesta svenskars intresse.

fredag 23 november 2018

Ny grundlagsreform behövs

Stefan Löfven har varit statsminister i en minoritetsregering med S och MP sedan 2014. Den 9 september 2018 röstade väljarna fram den nya riksdagen. Även om valet innebar mindre förändringar för partierna förändrades inte förutsättningarna för att bilda regering. S+MP var fortfarande, med stöd av V, det största blocket i riksdagen, men hade fortfarande inte majoritet. Ändå röstade riksdagen bort Löfvenregeringen så fort den nya riksdagen samlades. Sedan valet har det nu gått mer än tio veckor. Kristersson, Löfven och Lööf har i tur och ordning försökt hitta en partikonstellation som skulle kunna få stöd av riksdagen, utan att lyckas.
Idag gav talmannen Löfven i uppdrag att föreslå en regering som man ska rösta om senast den 7 december. Då har det gått nästan tre månader sedan valet, och de flesta förefaller luta åt att Löfven kommer att misslyckas ännu en gång. Snart vidtar jul- och nyårshelgerna och försöken att bilda regering kan komma att fortsätta i januari och februari.
Talmannen Andreas Norlén har gett Stefan Löfven nytt uppdrag att försöka bilda regering.
Det finns två reflexioner som är lätta att dra. Den ena är att partiledarna verkar tävla i ett slags chicken race fram emot en sista omröstning, där man till sist, antingen tvingas vika för verkligheten och utgå från den faktiska partifördelningen i riksdagen, eller gå mot ett nyval som de flesta inte vill ha. Ett eventuellt nyval, som kanske skulle äga rum i maj samordnat med EU-valet, skulle troligen inte ändra förutsättningarna, så regeringsbildningen skulle då fortsätta med likartade förutsättningar även under nästa höst. Inga viktiga politiska beslut kan fattas under sådana förutsättningar.
Den andra reflexionen man kan göra är att vår grundlag, regeringsformen, som reglerar statsministeromröstningen, inte är så särskilt bra. Grundlagsförfattarna har aldrig kunnat föreställa sig att partierna skulle uppföra sig som de nu gör. Troligen trodde de aldrig att de fem riksdagspartierna skulle bli åtta eller att de två traditionella blocken skulle ersättas av tre, lika lite som de kunde föreställa sig att en riksdag med jämnt antal riksdagsmän skulle resultera i en lotteririksdag som faktisk blev fallet 1973-1976.
Det är dags för en ny förändring av regeringsformen, som gör det lättare att bilda ny regering. Det skulle kunna innebära att man röstar på samma sätt som man gör om budgeten, dvs röstar bort alternativ efter alternativ, tills bara två alternativ återstår. Därefter väljer man det förslag som får flest röster i riksdagen. Svårare än så behöver det inte vara. Martin Peterson, filosofiprofessor i Texas, har föreslagit just detta. Det borde i alla fall vara bättre än att till exempel lotta om vem som ska bli statsminister.

tisdag 20 november 2018

Hanne Kjöller borde pröva att göra det själv

Enligt Hanne Kjöller i DN finns det inom den svenska vänstern ”åtskilliga” som tycker att det är en mänsklig plikt att ”ta hand om sin egen skit”, och därför putsar sina fönster själv. Därigenom berövar de lågutbildade invandrare ett potentiellt jobb, som de skulle klara av trots låg utbildning och brister i svenska. Kjöller får inte ihop det med att samma svenska vänster ofta argumenterar för att Sverige ska ta emot fler flyktingar och underlätta anhöriginvandring.
Hanne Kjöller
Naturligtvis har hon rätt. Det finns helt säkert ”åtskilliga” som tycker precis så. Kanske är de till och med fler än tio eller hundra eller tiotusen, eller ännu fler. Säkert finns det också ”åtskilliga” inom den svenska högern som tycker precis likadant.
Den här typen av argumentering, som Kjöller gör, innebär att man klumpar ihop en grupp som antas eller anklagas för att ha vissa åsikter som inte går ihop är hopplös, meningslös och närmast omöjlig att bemöta. För hur kan man argumentera för eller mot att ”åtskilliga” har vissa oförenliga åsikter. Varje seriös debattör borde avhålla sig från att föra fram så meningslösa argument.
Om jag tittar tillbaka på mina egna föräldrar, som numera är borta, tillhörde de inte den svenska vänstern, de röstade på Högerpartiet, men jag tror nog att de i grunden också skulle ha tyckt att man borde ta hand om sin egen skit. Även om det hände att de anlitade fönsterputsare då och då. Förresten känner jag också många som idag nog tillhör den svenska vänstern, men som ändå anlitar både städhjälp och fönsterputsare. Med heltidsarbete agerar man ofta rationellt och inser att det är värt pengarna att till exempel anlita städhjälp och fönsterputsare. Men det betyder inte att ”vänsterfolk” borde få sina fönster tvättade av andra, som Kjöller anser.
Hanne Kjöller exemplifierar med en man hon känner som lever som ”antitjänstesektorn” lär. Han varken släpper städerskor, matbud eller hantverkare över tröskeln. Han bygger själv, gjuter grund och lägger tak, bygger köksbord, lagar kläder och klipper hår. Allt detta trots att han är läkare och att det vore bättre om han ägnade sin tid åt att vårda sjuka människor. Kanske hinner han det också.
Själv kan jag  ganska väl identifiera mig med denna man. Jag byggde min första vedbod åt familjen som 16-åring. Inredningen till den första lägenheten fixade jag till stor del själv. Jag har åtminstone delvis byggt ett eget sommarhus, lagt golv, dragit rör, lagt tak osv även om jag också anlitat hantverkare ibland. Jag har sytt och lagat kläder, byggt köksbord. Faktiskt också klippt hår. Alla tycker naturligtvis inte som jag.
Jag skiter faktiskt fullständigt i om Hanne Kjöller tycker att jag har gjort fel. Att göra något med de egna händerna är värt mycket mera än att anlita hantverkare. Det får gärna ta längre tid om än inte hur lång tid som helst. Att hon inte förstår detta är bara att beklaga. Och att hon gör detta till en fråga om vänster eller höger är bara pinsamt.

torsdag 15 november 2018

Enno Hallek på Konstakademien och på Söder

Förra veckan ställde konstnären Enno Hallek ut - Portable Sunset Forever - på Konstakademien i Stockholm. Vi lärde känna Enno Hallek på Kungsholmen  för nästan 50 år sedan då byalaget där bildades. Sedan vi flyttade till Södermalm har vi inte haft så mycket kontakt längre, men just i år har vi setts flera gånger. I somras deltog han i utställningen "Estland, Lettland, Litauen 100 år" på Körsbärsgården i Sundre på södra Gotland, där vi deltog i vernissaget. När vi förra veckan såg hans utställning på Konstakademien  träffades vi åter och han var full av energi och berättade om sin utställning och om om annat.
Enno Hallek och Eva Hernbäck på Konstakademien.
Om ni inte känner till Enno Hallek vill jag bara påminna om dekorationen av Stadions tunnelbanestation i regnbågens alla färger, som han har utfört tillsammans med Åke Pallarp, som jag för övrigt hade som assistent på KTH.
Stadions tunnelbanestation med utsmyckning av Enno Hallek och Åke Pallarp.
Enno kom som som 12-årig båtflykting från Estland till Sverige 1943. Han blev så småningom konstnär och på 1980-talet professor i måleri vid Mejan, alltså vid Konsthögskolan.
Enno Hallek, Svenskt landskap, 1969.
Enne berättar att han nyligen blivit intervjuad och då tagit upp sitt verk ”Alm makt åt folket” från 1971, året för almstriden.
Enno Hallek, Alm makt åt folket, 1971.
Enno Halleks portabla och vikbara landskap.
Enno målar med mycket färg och ofta är det regnbågens färger. Ennos konst är ofta portabla solnedgångar och bärbara landskap, ibland vändbara och flexibla. Ibland är det sågar eller andra verktyg.
Enno Halleks sågar.
Medan vi pratar om gamla minnen kommer Enno in på sin offentliga utsmyckning i Södra Stationsområdet som han gjorde 1989. Det är en triumfbåge invid Södermalmsallén, helt nära min bostad i Söder Torn och snett emot Bofills båge. Det handlar om hur det offentliga blir mer och mer privat.
Enno Halleks triumfbåge i Södra Stationsområdet vid Södermalmsallén, 1989.
Ennos triumfbåge är dekorerad med mosaik. Det som tidigare var avsett att vara offentligt kan numera bara betraktas utifrån, eftersom bostadsrättsföreningen har satt upp ett järnstaket med en stor grind mitt i triumfbågen.
Triumfbågen, detalj.
Triumfbågen, detalj.
”Jag skulle kunna begära att de tar bort den på grund av min upphovsrätt men har inte riktigt kommit mig för. ”, säger Enno. ”Plötsligt är det stängt med kodlås och grind – på något vis illustrerar verket nu en rörelse från folkfest till ett slutet samhälle”.
Läs gärna intervjun med Enno på nedanstående länk:
http://www.kunstkritikk.no/nyheter/man-kan-inte-komma-med-ett-pastaende-utan-att-lagga-till-en-fraga/

onsdag 14 november 2018

Nya bostadshus i Tjurbergsparken

Lokaltidningen Mitt i Södermalm skrev härom veckan om att närboende protesterar mot planerade nya bostadshus vid Tjurbergsparken nära Skanstull. Om ni inte visste var den parken ligger är det inte så konstigt. Den ligger i sluttningen mellan Internationella engelska gymnasiet och Blomsterfondens bostadshus vid Skanstull.
De aktuella planområdet vid Tjurbergsparken nära Skanstull.
Skolbyggnaden uppfördes 1931 som Katarina realskola efter ritningar av arkitekterna Paul Hedqvist och David Dahl och är ett av funktionalismens tidiga mästerverk.
Kartutsnitt med Stadsmuseets kulturhistoriska klassificering.
Tjurbergsparken är glest besökt och närmast okänd för de flesta som inte bor i närheten, även om den ligger nära både Ringvägen och Götgatan.
Tjurbergsparken i flygbildsperspektiv.
Enligt Mitt i Södermalm vill bland annat Annelie Duveborg, Karin Löfgren, Karin Andréasson och Anna Englund stoppa det planerade bostadsbygget och bevara parken.
Enligt Stadsbyggnadskontorets förslag ska fyra bostadshus om 4-5 våningar med tillsamman 80 lägenheter i hyresrätt byggas intill skolgården vilket skulle ta en del av parken i anspråk.
Nya bostadshus i Tjurbergsparken invid Internationella engelska gymnasiet enligt Olov Lindgrens förslag.
De protesterande grannarna menar att man måste väga nyttan mot skadan när man bygger nytt, vilket ju är en helt naturlig utgångspunkt. De närboende som är med i motståndsgruppen ”Bevara Tjurbergsparken” menar att det är en riktigt dålig idé att bygga bostäder där.  ”Grundargumentet är att man inte ska bygga i parker. Vi behöver ha kvar de träd och grönytor som finns i dag,” säger Karin Löfgren. Förutom att ekologiska värden förloras, som att stora uppväxta parkträd huggs ner och parkyta försvinner, går man även miste om sociala och kulturhistoriska värden tycker gruppen. ”Det känns fruktansvärt att ens behöva argumentera om varför man behöver ha en park. Den är ju inte bara till för oss som bor här, utan för hela Södermalm”, säger Anna Englund.
Tjurbergsparken idag.
Men själv tror jag nog att det i första hand är de närboende som eventuellt besöker parken. Det fåtal gånger jag själv, som Söderbo, har besökt platsen, har jag inte sett en enda person där. Det framgår också av illustrationerna att en del av parken kommer att finnas kvar liksom en del större träd.
Så varför ska man bygga bostäder där? Till att börja med växer Stockholmsregionen snabbt. De senaste tio åren har befolkningen ökat med ca 36 000 invånare per år.
Årlig befolkningstillväxt i Stockholmsregionen (länet) 2000-2017.
Det krävs att det tillkommer bortåt 16-18 000 lägenheter varje år för att inte trångboddheten ska öka, men det har bara färdigställts omkring 10 000 nya lägenheter per år under de senaste tio åren. Vi har alltså ett mycket stort behov av nya bostäder. Och det är framförallt våra egna barn som behöver bostäder medan inflyttningen från övriga Sverige är relativt marginell.
Årligt bostadsbyggande, färdigställda lägenheter, i Stockholmsregionen (länet) 2000-2017.
Tjurbergsparken ligger mycket bra till i regionen och i innerstaden där kollektivtrafiken är bra. Avståndet till Skanstulls tunnelbanestation är bara omkring 300 meter. Man kan anta att de flesta  i de nya bostäderna kommer att gå, cykla eller åka kollektivt, och de kommer att ha nära till Ringens köpcentrum och till arbetsplatser och annan service. I samband med förändringen kommer skolgården, som nu mest är parkeringsplats, att rustas upp. Stadsmuseet är tveksamma till byggplanerna på grund av ingreppet i grönområdet och för att kulturhistoriska värden anses gå förlorade. Samråd tros ske till våren, då staden samlar in synpunkter från närboende och remissinstanser. Planerna kan klubbas tidigast 2020.
Själv tycker jag nog att vi borde kunna säga ja till de nya bostadshusen. Det finns fortfarande plats för fler söderbor och det finns fortfarande tillräckligt med parker kvar. Vi kan inte bara säga nej, bygg någon annanstans. Vi måste också kunna säga ja, bygg gärna här.