fredag 23 augusti 2019

Hela landet ska växa!

Enligt den nuvarande regeringens politik, och förankrad genom Januariöverenskommelsen, ska hela landet inte bara leva; hela landet ska numera växa. Enligt Januariöverenskommelsen ska åtta av de 73 punkterna bidra till detta. Inte bara städerna utan också landbygd och glesbygd ska växa.
Det ska ske genom att 95 procent av alla hushåll och företag ska få bredband. Det ska byggas servicekontor i hela landet och man ska kunna bygga strandnära. Reseavdragen ska bli baserat på avstånd och oberoende av färdmedel. Gårdsförsäljning av alkohol ska införas, nej förlåt, utredas. Vägarna ska underhållas bättre och hela landet ska få bättre tillgång till högre utbildning. Det ska bli lättare med förnybar energi för eget bruk.
Jordbruket ska bli mer konkurrenskraftigt och dessutom giftfritt och fossiloberoende. Den privata äganderätten till skogen stärks samtidigt som skyddet av värdefull natur, hur nu det går ihop. Sverige ska bindas ihop med tåg som går i tid och kontaktledningarna ska inte längre haverera. Detta var en kort sammanfattning av hur regeringen ska se till att hela landet ska växa.
 Kommer man att lyckas? Den som lever får se. Det är i alla fall en stor utmaning. Det åtgärder som regeringen föreslår kommer i alla fall inte att räcka. Avfolkningen av glesbygden och befolkningstillväxten i de redan stora tätorterna har pågått i decennium efter decennium. De som flyttar från de glesa småorterna är oftast mellan 18 och 35 år, medan det fåtal som flyttar i andra riktningen är äldre. Resultatet är att befolkningen i avfolkningsorterna blir äldre och äldre. De unga som finns kavar räcker inte till för att befolkningen ska växa, och hade den gjort det så skulle de unga ändå flytta därifrån.
Sveriges kommuner sorterade efter befolkningsstorlek 2018 jämfört med 1968, i %.
Resultatet är att 167 av Sveriges kommuner växer medan 117 kommuner minskar i befolkningstal under det senaste halvseklet. (Några kommuner har delats under perioden, så summan blir inte 290, som är det nuvarande antalet.) Men det finns en tydlig skillnad mellan dem som växer och dem som krymper befolkningsmässigt. Det är det redan befolkningsmässigt stora och täta kommunerna som växer, medan det är de arealmässigt stora och redan glesa kommunerna som minskar. Det innebär att 86 procent av Sveriges befolkning bor i växande kommuner, medan 14 procent bor i kommuner som minskar. Men tittar man på arealen ser det annorlunda ut. Två tredjedelar av landets yta har minskande befolkning, medan en tredjedel växer.
Det är med andra ord det redan täta Sverige som växer, medan det redan glesa krymper. Under de senaste 50 åren har de 84 snabbt växande kommunerna ökat sin befolkning från 2,8 till 4,8 miljoner. De 83 långsamt växande har ökat från 3,4 till 4,0 miljoner. De 58 långsamt minskande kommunerna har minskat från 1 miljon till 0,9 miljoner. De 59 snabbt minskande kommunerna har minskat sin befolkning från 0,8 till mindre än 0,6 miljoner. Det är inte någon dramatisk minskning det är frågan om, men den fortgår obönhörligen.  Och det är trots allt två tredjedelar av Sveriges yta det handlar om.
Befolkningsutvecklingen 1970-2015 i Åsele, Sveriges snabbast minskande kommun.
I det snabbt växande Sverige är befolkningstätheten 108 invånare per kvadratkilometer. I det snabbt krympande Sverige – halva Sveriges yta – bor det mindre än 3 invånare per kvadratkilometer. I de snabbast minskande kommunerna Åsele, Överkalix, Pajala, Sorsele, Övertorneå, Jokkmokk och Dorotea, där befolkningen minskat med 40-50 % bor det ungefär en invånare per 2 kvadratkilometer. Dessa sju kommuner täcker en yta som är lika stor som ungefär 85 av de snabbast växande kommunerna i landet. Det är ett i det närmaste öde lanskap.
Att vända denna trend som fortgått i stort sett obönhörligt under de senaste 50 åren och en avsevärd tid dessförinnan är onekligen en utmaning. ”Hela Sverige ska växa”, säger Stefan Löfven och Ardalan Shakarabi. Men vet de verkligen vad det handlar om, eller är det bara en bluff? De ska vända den utveckling som fortgått under de senaste 50 åren i två tredjedelar av landet.
Befolkningsutveckling i Jokkmokk 1960-2015.
Tittar man lite noggrannare på statistiken för det senaste halvseklet finns det faktiskt kommuner som har gått från att minska under de första 25 åren för att sedan växa under de senaste 25 åren. Frågan är bara vilka kommuner som har lyckats med detta konststycke. Det vore kanske något för regeringen att ta lärdom av. Det handlar till att börja med om Stockholm, Solna, Göteborg och Malmö, storstadskommuner som glesades ut under miljonprogrammets dagar då man byggde ut storstädernas förorter. De har alla vänt befolkningsminskningen till en snabb tillväxt, men det är knappast något som regeringen kan dra lärdom av. Borås och Landskrona har likaså vänt utvecklingen. Sedan finns det en handfull mindre kommuner i södra Sverige som har vänt en svag befolkningsminskning till en svag tillväxt, i princip är det ändå stagnerande kommuner. I det stora avfolkningsområdet – Norrland, Dalarna, Värmland – finns det en enda kommun som har vänt en (ytterst svag) befolkningsminskning (-1 %) till hyfsad tillväxt (+15 %), nämligen Åre, Sveriges största alpinsportort och med en av landets mest utvecklade och största turistnäring. Knappast något  som kan tillämpas på resten av avfolkningssverige.
Befolkningsutveckling i Dorotea 1970-2015.
Den enda möjlighet som skulle kunna vända utvecklingen i avfolkningssverige på allvar vore om Sverige accepterade en snabb flyktinginvandring, som under 2015, där invandrarna styrdes till avfolkningsorterna. Men detta finns det ingen politisk majoritet för.
Min slutsats är att det inte finns tillstymmelse till möjligheter för Stefan Löfven och Ardalan Shakarabi att vända de dystra befolkningsutvecklingen i de mer än 100 avfolkningskommuner som täcker mer än hälften av landets yta. Samma uppfattning har t ex nationalekonomen Charlotta Mellander, Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som kallade det för”… en floskel att hela Sverige ska växa”. (Expressen, 30 maj 2019). Mellander tror att många samhällen på sikt kommer att dö. ”Man lägger ner skolor, man får åka väldigt långt om man ska ha sjukvård, händer det någonting så kommer ingen polis - alltså grundläggande funktioner som man behöver för att känna sig trygg och säker, säger Mellander. ”Hela Sverige lever inte, att det ska börja växa överallt känns på gränsen till utopiskt. Det blir någon slags politisk floskel.” 

lördag 17 augusti 2019

Inte alltid så lätt att leva som man lär

Greta Thunberg, ska delta i FN:s klimattoppmöte den 23 september, men vill inte flyga, för att slippa koldioxidutsläpp. Därför ska hon segla med Malizia II, en segelbåt som med hjälp av solpaneler och undervattensturbiner erbjuder en atlantöverfart utan koldioxidutsläpp. Efter besök i Kanada och Mexiko går resan vidare söderut med tåg och buss till Chiles huvudstad Santiago. Där ska Thunberg delta vid FN:s årliga klimatkonferens COP25 i december och därefter besöka andra platser i Sydamerika.
Malizia II
Men helt utan koldioxidutsläpp blir inte seglatsen. Enligt DN, som citerar tyska media, kommer seglatsen i sin helhet kommer orsaka betydligt mer utsläpp av växthusgaser än om hon hade flugit. Fem anställda kommer nämligen att flyga över Atlanten till New York för att segla tillbaka Malizia II till Europa. Dessutom ska åtminstone någon i besättningen flyga hem. Greta Thunbetrg orsakar alltså många gånger mer koldioxidutsläpp genom att ta segelbåten över Atlanten, jämfört med om hon hade flugit själv. Bättre för klimatet att flyga alltså.

torsdag 8 augusti 2019

Höghastighetståg i Sverige och Japan

Om åtta år ska Japanerna åka tåg i 500 km/timme, kan vi läsa i DN den 6 augusti. Det handlar om ett nytt magnettåg mellan Tokyo och Nagoya. Hela vägen till Osaka får vi vänta till 2045. Avståndet mellan Stockholm och Göteborg är ca 40 mil, händelsevis detsamma som avståndet mellan Tokyo och Osaka i Japan. Redan idag kan man resa med 300 km/h på denna sträcka och många andra, med Shinkansen, det traditionella höghastighetståget. Jag reste med detta tåg redan 1972, snart 50 år sedan och blev djupt imponerad av snabbheten, den mjuka gången och att man höll tidtabellen på minuten när. Men idag är kapaciteten utnyttjad fullt ut, så det behövs nya lösningar.
Shinkansen på sträckan Tokyo-Osaka och den nya planerade magnetbanan mellan samma städer.
En ekonomiprofessor Rune Wigblad tycker nu, enligt DN, att man ska hoppa över traditionella höghastighetståg och gå direkt på magnetbanor även i Sverige. Det anser inte KTH-professorn Mats Berg, som uppskattar kostnaden till 1000 miljarder kronor för magnettåg jämfört med ”bara” 230 miljarder för traditionella höghastighetståg enligt Trafikverkets beräkningar. Om dessa nu håller. Bygget av den första etappen, Ostlänken, som har beräknats kosta 54 miljarder kronor, verkar bli minst 10 miljarder dyrare när beräkningarna detaljerats. Nu hoppas Trafikverket hitta besparingar. Men redan med nuvarande kostnader har höghastighetsbanorna i Sverige bedömts vara samhällsekonomiskt olönsamma av sju erfarna ekonomi- och transportprofessorer förra året i ett debattinlägg i DN, bland annat Maria Börjesson och Jan-Erik Nilsson, VTI, Harry Flam, SU, och Per Kågeson, KTH. För varje investerad krona beräknas mindre än 40 öre komma tillbaka i samhällsnytta och Trafikverket har visat att klimateffekten kommer att bli mycket liten. Höghastighetståg kommer enligt experterna att bli en gökunge som tränger ut lönsamma järnvägsinvesteringar – eller också tas pengarna från andra angelägna utgiftsområden. Så hur skulle det bli med 1000 miljarder…
Tänkbara korridorer för höghastighetsbanor enligt Sverigeförhandlingen.
Det finns en avgörande skillnad mellan Japan och Sverige. Längs den 40 mil långa sträckan Tokyo-Osaka bor det omkring 65 miljoner invånare. Längs den likaledes 40 mil långa sträckan Stockholm-Göteborg bor det ca 4 miljoner invånare. Det betyder att det finns potential för 15 gånger så många trafikanter på höghastighetståg i Japan jämfört med i Sverige. Investeringskostnaden ska slås ut på 15 gånger så många trafikanter. Om lönsamheten är 1,0 i Japan blir den under 0,1 i Sverige. På varje satsad krona får man tillbaka 7 öre. Sämre investering får man leta efter.

onsdag 7 augusti 2019

Var juli 2019 varmaste juli hittills?

I media har det nyligen utan reservationer meddelats att juli 2019 var den varmaste månaden hittills för global genomsnittlig ytluftstemperatur. Det kanske är så, kanske inte. Vi har ju haft en global temperaturhöjning på mellan 0,5 och 1,0 grader sedan slutet av 1800-talet, så det är ju inte så konstigt om någon månad under senare år varit varmast, i alla fall sedan mätningarna började i slutet av 1800-talet. Men för 10 000 år sedan, kort efter den senaste istiden var det faktiskt ett par grader varmare än nu, men då gjorde man förstås inga månadsvisa mätningar av yttemperaturen. Men det vore ju konstigt om det inte förekommit varmare julimånader då.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen.
Variationer i årsmedeltemperatur i södra Sverige de senaste 10 000 åren (Källa: Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010).
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet. Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken. För omkring 1000 år sedan hade vi den medeltida värmeperioden, då vikingarna koloniserade Grönland. Kanske var juli månad varmare vid den tiden.
Temperaturen under de senaste 2000 åren baserad på 18 faktorer (ej årsringar) till 1935. Endast 11 faktorer täcker perioden efter 1935 med streckad linje. Källa: Dr Craig Loehle, National Council for Air and Stream Improvement.
PhD Roy Spencer har kommenterat uppgifterna om juli månad som den varmaste julimånaden. Han konstaterar att uppgifterna inte bygger på de allra säkraste uppgifterna utan från ett ganska begränsat antal och enligt honom bristfällig belägenhet av mätstationer som aldrig varit avsedda att mäta globala temperaturtrender. Det finns  enligt Spencer tre stora brister när det gäller att få globala medeltemperaturer. Det handlar om UHI-effekten (Urban Heat Island) för många mätstationer i tätbebyggda områden, som inte är bortrensade. Havstemperaturer är notoriskt osäkra på grund av över tid förändrade mätningsmetoder. Dessutom är mätningen av både land- och havstemperaturer är ofullständigt fördelade geografiskt. Man kan inte uppskatta temperaturer i gigantiska områden, där inga mätningar finns.
Satellitbaserade månadsvisa mätningar av den globala temperaturen 1979-2019, University of Alabama, Huntsville (UAH).
En annan och bättre metod är att mäta temperaturen med satellit, som görs av exempelvis UAH. Dessa mätningar har bara skett sedan 1979. Dessa mätningar av temperaturen i lägre troposfären visar ändå att det har varit varmare såväl 1998 som 2016. Men media har tyvärr inte redovisat dessa osäkerheter och brister.

måndag 29 juli 2019

Fler döda under vinterns kyla än under sommarens värmebölja

”Extremhetta har slagit till mot Europa – flera döda”. Ja, den rubriken hade Aftonbladet tidigare i sommar. Tänka sig. Riktigt ruskigt, så hett så att flera människor dör! Och nu har man varnat för att sommarhettan kan kräva dödsfall även i Sverige.
Men EU har ju drygt 500 miljoner invånare, hela Europa mer än 700 miljoner. I Sverige dör omkring 90 000 personer varje år, omkring 9 per 1000 invånare. Det motsvarar omkring 250 personer varje dag året runt. I hela Europa skulle det motsvara 15-20 000 döda per dag. Så hur stor är egentligen betydelsen av att det dör flera personer av hettan. Kanske hade de även andra diagnoser, kanske var de gamla. Något ska man ju ändå dö av så småningom.
Media varnar nu för att värmen, liksom förra sommaren, också kan utgöra en risk för Sveriges befolkning. Enligt en studie som publicerades i Läkartidningen i maj kan fjolårets värmebölja härledas till 600 dödsfall i Sverige. Man har då jämfört dödstalen vecka för vecka 27-31 med vad som är normalt för just dessa veckor. Enligt utredaren kan årets värme medföra flera risker, särskilt för barn och äldre som är känsligare för de höga temperaturerna. ”Dels kan man få solsting, man kan få värmeslag, man kan bli uttorkad. Det kan också vara risk för hjärtproblematik”, säger Fredrik Haux i Läkartidningen.
Men för att sätta lite proportion på siffrorna, kan man konstatera att de 600 dödsfallen utgör klart mindre än 1 procent av dem som dog under 2018. Att de dog just under sommaren är det speciella. Normalt dör det nämligen klart färre personer just under den perioden.
Dödlighet per dag i Sverige under årets tolv månader 2015-2016, enligt SCB.
Normalt är det de kalla vintermånaderna december-mars som kräver flest dödsfall. Då dör det normalt ca 275 personer per dag jämfört med 235 personer under sommarmånaderna juni-augusti. Det är alltså normalt en ”överdödlighet” på cirka 40 personer per dag under vintern. Värmeböljan sommaren 2018 krävde alltså långtifrån så många döda som en normal vinter i Sverige. Men sällan ser man rubriken "Vinterkylan krävde 5 000 dödsfall - som vanligt", även om det finns belägg för detta.

lördag 20 juli 2019

Nej, extremväder har inte blivit vanligare!

Ofta får man höra att klimatförändringarna kommer att leda till att extremväder blir vanligare. Det gäller exempelvis SR P1 (t ex Klotet och Klimatspår). Till exempel att det blir vanligare med värmeböljor med extrem torka som vi hade förra sommaren, men också fler skyfall och översvämningar.
En konsekvens av den pågående globala uppvärmningen är att avdunstningen ökar. Tankegången är väl att atmosfären därmed kan innehålla mer vattenånga, vilket även skapar förutsättningar för mera (intensiva) regn. Men att modellen inte stämmer särskilt väl är ett av huvudresultaten av en rekonstruktion av vädret de senaste 1200 åren av forskaren Fredrik Charpentier Ljungqvist, som också refererats i DN. Studien ger inget belägg för att frekvensen av extremväder skulle öka. Till och med IPCC har numera erkänt att det inte har varit någon ökning av de väderrelaterade naturkatastroferna, som stormar, torka och översvämningar. Det framgår av den senaste ordinarie rapportomgången från 2013.
SMHI har också analyserat om den ökning av medeltemperaturen i Sverige som
observerats sedan drygt 150 år har påverkat frekvensen av extrema regnväder. Nedanstående diagram visar högsta dygnsvärde för regionerna N, M, SO och SV.
Högsta dygnsvärde nederbörd 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Analyserna visar att den årshögsta dygnsnederbörden inte i någon region uppvisar någon tydlig förändring under 1900-talet. Skillnaderna mellan de olika regionerna är små.
Nedanstående diagram visar frekvens i antalet dygn med mer än 40 mm nederbörd i samma regioner.
Antal dygn med mer än 40 mm nederbörd som dygnsvärde 1900-2020 för regionerna N, M, SO och SV, enligt SMHI.
Resultaten i stort sett desamma; inga uppenbara trender och små skillnader mellan regioner. Återigen noterar SMHI att klimatförändringarna är relativt små under perioden i jämförelse med stora naturliga svängningar i klimatet och osäkerheter i statistik för extrema värden.
Slutsatsen är entydig. Så länge fakta inte stöder tesen om att extremväder blir vanligare borde vi vara försiktigare med att uttala oss tvärsäkert om hur framtiden kommer att gestalta sig, i varje fall i Sverige.

torsdag 4 juli 2019

Lite regn har det i alla fall kommit i år

Förra sommaren minns nog de flesta som mycket torr och varm. Här på Gotland klagade bönderna och hästägarna över torkan och bristen på foder och trädgårdsägarna såg sina trädgårdar torka bort, medan badgästerna njöt över den fina sommaren.
Nederbörd i mm per år på Gotland 2000-2018, Hemse (röd stapel) och Visby (blå stapel).
Det finns ingen entydig trend när det gäller nederbörden under den här perioden. För Hemse kan man ana en svagt minskande tendens men för Visby är trenden i stället ökande nederbörd. Det sannolika är nog att det handlar om slumpmässiga variationer i vädret.
Men sett över hela året regnade det faktiskt nästan normalt under 2018 och mer än normalt under 2017. Det beror på att det regnade mycket under januari samt augusti, oktober och december. Att det regnar mycket på vintern bidrar till att fylla på grundvattnet, men det behöver regna också på vår och sommar om skörden ska bli bra.
Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland (snitt för Visby och Hemse).
I år har året börjat lite bättre än förra året, sett från lantbrukarnas och trädgårdsodlarnas perspektiv.
Under perioden mars-juni har det regnat betydligt mer än förra året, 36 mm per månad jämfört med 15 mm förra året. Inte jättemycket men ändå bättre. Fortsätter det så här borde ingen klaga.
Jag har jämfört Hemse och Visby, som får representera Gotland i allmänhet. Det är två orter som ligger på ett avstånd om ca 45 km fågelvägen. Jag bor på sydöstra Gotland ganska nära Hemse. Hemse ligger inne i landet och Visby vid kusten, och topografin skiljer sig, även om Gotland inte har några höga berg precis. Det innebär ändå att nederbördsmängderna kan variera väsentligt mellan dessa ort, ja på mycket kortare avstånd.
När jag jämför nederbördsmängden på vårt ställe med grannar på några kilometers aller bara några hundra meters avstånd, visar det sig ofta skilja väsentligt. Det förekommer att det är skyfall i Hemse och kruttorrt hemma hos oss. Sådant är ju vädret ofta, med slumpmässiga variationer. Vädret blir klimat först när v har 30 års medelvärden.